Garak är tillbaka! Det är nog det bästa sättet att sammanfatta det här avsnittet. Den märklige cardassiske skräddaren på Deep Space Nine som alla tror är en spion men som ingen lyckats kunnat sätta dit ännu. I det här avsnittet blir bilden av Garak lite mer nyanserad när han, nästan helt på egen hand, förhindrar en inrikespolitisk kris i det cardassiska riket. Han får i och för sig viss hjälp av doktor Bashir, som glatt låter sig manipuleras och styras av Garak utan att ha riktig koll på vad som ligger bakom skräddarens plötsliga intresse för cardassiska krigsbarn.
De där krigsbarnen är ett nytt kapitel kring cardassiernas ockupation av Bajor för oss tv-tittare. Tydligen är familjebanden väldigt starka i den cardassiska kulturen. Så pass starka att de barn som inte har några föräldrar heller inte är värda något. Så när cardassierna lämnade Bajor så lämnade de helt enkelt de föräldralösa barnen efter sig. Som nu får växa upp i ett samhälle där alla omkring dem avskyr deras folk. Snyggt.
Kring den här situationen har manusförfattarna byggt en intrig om konspirationer och kidnappning. Den är rätt krånglig och ganska svårförutsägbar när det gäller detaljerna, men trots en lovande start så svalnar mitt intresse successivt. Intrigen känns krystad och upplösningen för bekvämt serverad. Däremot börjar jag bi mer och mer förtjust i Deep Space Nines alla masker och sminkningar. Börjar till och med gilla cardassiernas look.
Annars är väl det mest intressanta med Cardassians att avsnittet ger en hel del ny information kring motsättningarna mellan militären och det civila styret i det cardassiska riket. Det mest irriterande är däremot att skräddaren Garak redan från början egentligen har svaret på alla frågor i den här konflikten, och dessutom en enorm kunskap i datorprogrammering och arkivsökning. Vem han egentligen jobbar för vet vi däremot fortfarande inte när avsnittet tar slut. Om jag vore Bashir eller Sisko så skulle jag snog känna mig lite spelad och utnyttjad till slut. Det enda som är mycket tydligt är att de bara har varit brickor i ett spel mellan olika fraktioner inom den cardassisk inrikespolitiken.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 284 tv-avsnitt.
Hela två gånger fick Adam Nimoy chansen att presentera sin dokumentär For the love of Spock på konventet Destination Star Trek i Birmingham. Den crowdfundade filmen skulle från början ha varit ett samarbete mellan far och son, och fokusera på rollfiguren Spocks tillblivelse och utveckling. Men så gick Leonard Nimoy bort innan projektet riktigt tagit fart, och Adam bestämde sig för att ändra inriktning och låta filmen handla om både Spock och pappan, Leonard Nimoy.
Jag fick en kort pratstund med Nimoy första dagen på konventet och var lite nyfiken på hur det egentligen kom sig att han och hans pappa valt att jobba tillsammans. Jag hade fortfarande Adam Nimoys självbiografi My Incredibly Wonderful, Miserable Life färskt i minnet, och även om de två hade försonats så var det ju inte helt självklart att nästa steg skulle bli att jobba tillsammans. Men enligt Adam Nimoy så var det just hans bitvis ganska bittra bok som blev nyckeln till att de två kom nära varandra igen. For the love of Spock var heller inte det första samarbetet mellan de två, redan 2014 gjorde de tv-dokumentären Leonard Nimoy’s Boston tillsammans. Här är ett klipp:
Adam Nimoy berättade ju bland annat att han först i och med den här filmen känner att han har rätt att vara gäst på ett Star Trek-konvent. Lite märkligt, eftersom han ju faktiskt har jobbat som regissör i The Next Generation. Även om det eventuellt bara var ett brödjobb för honom så tycker jag, som jag nämnt tidigare, att det hade varit minst lika intressant att höra honom berätta om hur man gjorde avsnittet som några av skådisarna som framträdde på konventet. På den av Adams presentationer som jag gästade så pratade han dock bara om sin dokumentär. Och farsan förstås.
Det var väl främst två saker som Adam Nimoy särskilt betonade när han stod på scen. Det ena var det faktum att Leonard Nimoy var den enda skådespelaren vars rollfigur överlevde den första, refuserade, piloten. Spocks blotta närvaro på bryggan som utomjording gjorde att man redan vid första anblicken förstod att det här var en serie som utspelades ute i rymden, någon gång i framtiden. Det andra var att Nimoys tolkning av Spocks rollfigur i mycket byggde på känslan av utanförskap och att vara annorlunda – något som Nimoy själv upplevt som barn till invandrare från Ukraina. En känsla som också slog an hos fansen, för många var det just Spock och hans roll som den ständige outsidern som fick dem att fastna för Star Trek.
Den legendariska bilden av far och son Nimoy med Vulcanska öron.
Bitvis är For the love of Spock hur intressant som helst, men filmen lider av sitt dubbla fokus – att både handla om en rollfigur och en person. Det blir lite varken eller, helt enkelt. Det är också en mycket traditionell pratande huvuden-film där man använder kändisar som ibland, om man ska vara lite hård, inte har sådär jätteintressanta saker att berätta. Och ja, jag menar Jim Parsons – Sheldon Cooper – från Big Bang Theory. Och jo, jag vet att Adam Nimoy tydligen intervjuar Sheldon i tv-serien och att det där är ett roligt litet metaskämt, men… Adam Nimoy försöker också, i ärlighetens namn, redovisa sin egen bitvis ansträngda relation till pappan, men för mig som läst hans självbiografi känns de inslagen mest som en halvmesyr. Kanske nästan lite obegripliga för de tittare som inte plöjt My Incredibly Wonderful, Miserable Life.
Min favoritscen är det gamla klippet där där Nimoy på ett Star Trek-konvent blir full i skratt när han inför en jublande publik läser upp en Variety-recension av det första avsnittet av Star Trek – en riktigt magsur sågning. William Shatner råkar också illa ut i recensionen, varpå Nimoy gör en egen imitation av honom. Gulligheten! I en annan intervju får George Takei återberätta när Nimoy slogs för att han och Nichelle Nichols skulle få vara med som röstskådespelare i den animerade versionen av Star Trek. Utan dem skulle det inte längre finnas någon mångfald alls i den seriens rollbesättning.
Det är lite skumt, efter ett och ett halvt år med det här projektet känner jag mig bitvis nästan lite för insatt för att uppskatta den här filmen. Jag har ju både läst Adam Nimoys självbiografi samt den första av Leonard Nimoys två böcker. Kanske är det därför jag tycker att For the love of Spock känns lite ofärdig och ytlig. Men som ett minnesdokument över Leonard Nimoy och hans skådespelargärning gillar jag filmen. Mitt största problem? Varför handlade den inte mer om Tre män och en baby? För mig är det fortfarande helt orimligt att Leonard Nimoy regisserade den där tramsiga, men ack så kommersiellt framgångsrika, rullen.
Jag trodde nog att det skulle ta eoner av tid innan For The Love of Spock skulle vara tillgänglig i Sverige, men döm om min förvåning när den fanns att hyra på både Google Play och Itunes redan nu. För en gångs skull var det nya, gränslösa mediesamhället faktiskt på min sida.
Det var något av ett risktagande att vänta med shoppingen till dag tre. Hyllorna gapade tomma hos flera av försäljarna, och det var stod klart för mig att Star Trek-publiken på konventet både var köpstark och shoppingsugen. Mest trängsel var det kring t-shirtbåset. Här hade man drygat ut sortimentet med lite andra nördprodukter – till och med en och annan Star Wars-tisha, faktiskt. En annan försäljare försökte pigga upp sitt utbud med specialgjorda Star Trek-bakelser. Det var väl ett okej initiativ, men det var något med den deprimerande utställningshangaren som inte inbjöd till bakelsefrossa. En grå tribble fick jag i alla fall tag på redan första dagen, den ligger hemma i min soffa nu och har redan skrämt vettet ur några gäster – bäst är det när jag gömmer den på strategiska platser när vi ska se på skräckfilm och den plötsligt stämmer upp i en högljudd klingonvarning.
Det mest intressanta försäljarsbåset på konventet var nog Eaglemoss, som mest säljer figuriner och andra fandom-prylar, bland annat en serie med olika Star Trek-rymdskepp. Jag har alltid undrat vem det är som köper sådana där grejor, men insåg häromdagen att även jag förvandlats till Star Trek-fandomens motsvarighet till en crazy cat lady. Några impulsköp på e-bay och Thinkgeek och jag har plötsligt ett hem där det finns något Star Trek-relaterat i varje rum. Förutom alla böcker och dvd-boxar så har jag en ljusslinga, en Kapten kirk-sparbössa, en pizza-slicer formad som enterprise, en Enterprise-ölöppnare, en trädgårdsprydnad där Gorm dödar en rödskjortetomte, ett duschdraperi, den där tribblen jag köpte på konventet samt en liten modell av Enterprise-D. Det är lite leksaksstopp för min del, alltså.
Men Eaglemoss hade inte bara leksaker att sälja. Deras bok om Star Trek-skeppen sålde tyvärr slut på nolltid, men jag lyckades åtminstone lägga vantarna på de två första utgåvorna i Star Trek – the graphic novel collection. Konceptet går ut på att man kan prenumerera på ett slags lyxutgåvor med serieversionen av Star Trek samlad mellan hårda pärmar. Varje nummer verkar innehålla någon av det amerikanska förlaget IDW:s miniserier om Star Trek-universumet, kombinerat med en klassiker ur Star Treks seriearkiv. Det första numret, Countdown, består av del 1-4 av en prequel till den första Star Trek-rebootfilmen samt ett äventyr från 1967, The planet of no return. Den andra utgåvan består av en tecknad version av Harlan Ellisons originalmanus till The City on the Edge of Forever. För första gången kan man alltså se hur ett eventuellt avsnitt som var troget Ellisons manus skulle se ut (jag har kort skrivit om kontroverserna kring det manuset tidigare på den här bloggen). Klassikern i utgåva två är ytterligare ett äventyr från Gold key-utgivningen från 1967.
Graphic Novel Collection är förstås utformad för att trigga samlarreflexerna hos alla nördar där ute. Utgåvorna känns seriösa och påkostade, och ryggarna på albumen bildar tillsammans ett motiv med några skepp ute i rymden –missar du ett enda nummer så ser det alltså ut som skit i hyllan. Och eftersom tanken är att man främst ska prenumerera så verkar albumen vara lite svåra att få tag på i Sverige. Har dock sett något enstaka ex dyka upp på begagnat-marknaden. Jag återkommer med en recension av albumen så småningom. Jag har annars lite medvetet hållit mig borta från serie- och romanutgåvorna om Star Trek-universumet, det känns som om jag snabbt skulle gå ner mig i där och aldrig komma vidare i tittandet på själva tv-serierna. Ändå måste jag säga att jag blev både nyfiken och en smula förskräckt kring de olika titlar som IDW producerat. Det förskräckta handlade främst om crossover-albumen där Star Trek-universumet möter andra SF och superhjältekoncept, som till exempel Apornas Planet, Aliens, Doctor Who och Gröna lyktan. Jag hann se en liten stund av ett snack om serieutgivningen, och blev lite knäckt av att jag inte kom lite tidigare. För här fanns det äntligen den där nördigheten som jag längtat efter, och som oftast vida överträffade den som skådespelarna som varit med i serien lyckades prestera. Fast frågan är i och för sig om inte nästan alla i hela världen framstår som amatörer jämfört med panelisten Ben Robinson. Så smart och kunnig.
Förutom programpunken om Collectable Trek så var Robinson också med och snackade om The Roddenberry Vault. Dvd/bluray-utgåvan med tidigare outgivet material som kommer i december. Det visade ju sig för några år sedan att Star Treks skapare Gene Roddenberry beställt hem kopior på dagstagningarna under produktionen av Star Treks originalserie. Filmrullar som han sedan sparade och arkiverade. Material som ingen riktigt visste fanns förrän Roddenberrys efterlevande lät Star Trek Encyklopedia-författarna Mike och Denise Okuda gå igenom filmerna. Eftersom produktionen av originalserien gjordes med ett extremt tajt inspelningsschema och knapp budget så finns det inte särskilt många scener inspelade som inte användes i de färdiga avsnitten. Däremot har man hittat och restaurerat alternativa versioner. bloopers och de där ögonblicken före och efter själva scenerna, och när vi i publiken fick se några klipp ur en teaser så kändes det faktiskt bitvis helt magiskt. Som att få tjuvkika in bakom scen under inspelningen och få en verklig känsla av stämningen och vibbarna där. Sen är det ju en annan fråga hur det känns att kolla på en hel dvd med den här typen av material, men det lär ju inte bara vara en samling klipp, utan man har skapat någon typ av koncept och form kring klippen.
Här är insäljningstrailern, om ni inte sett den:
och här är ett smakprov på hur det färdiga resultatet antagligen kommer att se ut:
En av frågorna från publiken handlade om man trodde att det fanns mer kvar nu, ytterligare något stängt förråd eller lager det det kunde finnas fler historiska godbitar. En sak som nämndes var provfilmningarna när roller skulle tillsättas – de tillhör tydligen skådespelarna, så de kan finnas utspridda på en mängd platser. En annan sak är det kringmaterial som blivit till när man spelat in filmerna. Roddenberry Vault-utgåvan handlar ju bara om originalserien på tv, filmbolaget Paramount äger däremot fortfarande rättigheterna till allt som har med filmerna att göra, och där skulle det kunna finnas mer material som inte fansen sett ännu. Sedan övergick samtalet mest till att handla om den ursprungliga och totalförsvunna 3 fot höga modellen av rymdskeppet Enterprise. Den som ingen vet var den är (om nu inte Gene Roddenberrys son minns rätt när han tror att han kanske kastade den i familjens pool).
Seminariet om Roddenberry Vault-utgåvan och den lilla snutt jag fick höra om produktionen av tecknade serier omStar Trek var faktiskt dagens höjdpunkt. Kanske skulle jag ha valt fler seminarier i stil med det, för i övrigt fick dagen mig att överväga om det kanske varit ett misstag att stanna i hela tre dagar i Birmingham. Visst, snacket om cosplay och Star Trek var rätt gulligt, framför allt när dragdrottningen Misty Chance berättade om varför hon satsar tid och pengar på att klä ut sig till Star Trek-figurer: “om min outfit är tillräckligt cool så kommer Star Trek-stjärnorna till mig för att bli fotograferade”. Jag lärde mig också en del om den stora bristen på Star Trek-kostymleverantörer i Storbritannien. Men de andra panelerna kändes mest som upprepningar av de snack jag redan hört, eller var fyllda med plattityder som “det som var bra med Star Trek var att varje avsnitt handlade om något”. Nähä. Menar du verkligen det?
Värst var nog ändå snacket som döpts till “Star Treks next 50”. Skådisen Garrett Wang var moderator och började med att i en forcerad skämtsam ton fråga de andra deltagarna “Vad ska det här handla om egentligen? Är det någon som vet? Star treks nästa 50 står det i schemat. Nästa 50 vaddå?”. Och så lämnade han fältet fritt åt publikens frågor, istället. Samma scenario upprepade sig på de flesta panelsnack som jag var på, vilket också gjorde att alla samtalen tog ungefär samma form – vaga, allmänna diskussioner där de medverkande pliktskyldigast hasplade ur sig antingen någon intetsägande formulering, om hur kul det var att spela in Star Trek, eller drog något skämt för att publiken skulle få skratta lite. Ibland, som med Christopher Lloyd eller Bobby Clark (mannen inuti Gorn-dräkten) så kändes gästerna nästan för gamla för att hänga med i snacket.. Kanske slog Marina Sirtis huvudet på spiken när hon besvarade en fråga från publiken om varför hennes rollfigur blev allt tuffare ju längre serien gick. Det Marina sa var rätt krasst: “Jag hade inget inflytande på varken kring hur min rollfigur utvecklades eller vad hon hade på sig”. Men varför var egentligen seminarium efter seminarium fyllt av personer som inte haft något inflytande på seriens innehåll?
Mitt problem konventdag tre handlade helt enkelt kring vem som gästade Birmingham under de här tre dagarna. Inga manusförfattare och inga producenter – utan nästan enbart skådespelare. När Garrett Wang började berätta en lång historia om att han fått lära sig spela klarinett på rekordkort tid inför ett avsnitt så orkade jag inte mer, utan gick och tittade på utställningen med Star Trek-relaterad konst (ojämn, men lite kul ändå) och snackade en stund med gulliga Michael Moore. Han har jobbat med rekvisita och kostymer till en rad Star Trek-produktioner och kanske var det konventets raraste stund för mig när han visade upp sin favorit från alla åren som han gjort rekvisita åt Star Trek – en blinkande, surrande Tricorder som man dessutom inte behövde byta batteri på så ofta. “Du vet, det där med att byta batteri mitt under en inspelning är faktiskt bland det svåraste med att ha det här jobbet”.
Jag lämnade Destination Star Trek några timmar innan stängningsdags. Jag hämtade ut mitt bagage och letade upp plattformen där jag skulle ta Virgintåget till London. Mitt huvud var proppfullt av Trek , trots att jag ändå valt bort att gå på festerna på kvällen (det var kanske tur, läste att köerna till baren var lika långa som till evenemangen på konventet). När jag försökte summera mina upplevelser så inser jag att jag troligtvis skulle ha valt färre stjärnpaneler och fler nördpaneler. Jag förstår att det är stjärnorna som säljer biljetter till den här typen av evenemang, samtidigt sprang jag på folk på konventet som kunde allt om alla typer av skepp i de olika serierna, eller som satt och sa replikerna före skådespelarna varje gång det visades klipp från tv-serierna eller filmerna. Det fanns så mycket kunskap i lokalen, att då få höra femton minuter om Garett Wangs klarinettkurs känns i det närmaste som en förolämpning. Eller…kan det vara så att jag inte förstår Wangs charm, eftersom hans insats i serien fortfarande ligger framför mig?
Efter två dagar på Star Trek-konvent är jag helt utmattad. Lite samma känsla som efter några dagar på bokmässan i Göteborg. Och visst, det mesta är sig likt. En jättelik mässlokal, dålig luft och massor med folk precis överallt.
Efter två dagar känns det som om jag varit här i en vecka redan, och som vanligt när det är så här intensivt så är inlärningskurvan extremt hög. I fredags var jag som en förvirrad liten fanboy som blev helt till mig i trasorna av att ens befinna mig i samma rum som George Takei och Willam Shatner. Idag lämnade jag ett seminarium för att jag tyckte att ljudet var så himla dåligt och alla verkade så oförberedda.
Mer om hela konventet ska jag försöka få ihop imorgon. Men nu måste jag sova några timmar innan konventets sista dag, då jag tänkt att jag ska gå på seminarier om The Next Generation, ett samtal om skillnaden mellan filmerna och tv-serierna samt se några smakprov ur den kommande releasen med bakommaterial från Roddenberrys vault.
Bjussar på en bild av en glad Walter Koenig så länge, det vill säga Chekov från originalserien om ni inte känner igen honom under den där kepsen. Han förklarade redan från början att han älskar konventen. Annars skulle jag inte resa i tio timmar för att få den här egokicken, sa han.
Medan Deep Space Nine storsatsar i början av sin andra säsong, så verkar The Next Generation gå tillbaka i utvecklingen. Liaisons är ett ljummet avsnitt, med lite vaga ekon från Star Trek-historien.
Det handlar om kulturellt utbyte med ambassadörer från planeten Iyar. Avsnittets stora twist är att de där ambassadörerna är lite mer hands on än att bara prata om kultur. De ser sig mer som upptäcksresande som provocerar fram beteenden. En av dem äter sig igenom alla sötsaker som en replikator kan producera, en annan försöker förstå ilska genom att irritera Worf, en tredje låtsas krascha med en skyttel för att i stort sett låta Picard vara med i en remake av en av bihandlingarna i originalseriens All our yesterdays. Syftet är att lura honom att bli kär i en skeppsbruten kvinna, allt för att undersöka vad kärlek är.
Hur underhållande det än är att se Worf bli provocerad och försöka hålla tillbaka sin ilska, så är det här ett typiskt mellanavsnitt. Ja, man kanske till och med ska kalla det för mellanavsnittens mellanavsnitt? Hyfsat underhållande medan det varar, men bra mycket dummare än vi vant oss vid på sistone.
Betyg: 6/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 279 tv-avsnitt.
Jo, men så var det bestämt. Efter lite velande så har jag äntligen fattat beslutet och bokat biljetter. Jag ska bli av med min konvent-oskuld i Birmingham i början av oktober. Nu undrar jag bara om ni har några råd att ge kring den här typen av event. Vad måste jag göra? Vad ska jag undvika? Måste jag vara utklädd när jag är där? Finns det några bra öppningsfraser när man ska börja prata med en klingon? Och det sjuka att mannen inuti Gorndräkten kommer? Så bisarrt bara det att det är värt att åka, tänker jag.
Och när vi ändå håller på kan vi ju köra på även med nästan statistikrapport. Hur gick det egentligen för den allra första säsongen av Deep Space Nine – den tredje live action-serien i Star Trek-familjen, och i sin text här nedanför så har LDL främst koncentrerat sig på att jämföra Deep Space Nines (DS9) första säsong med starten av The Next Generation (TNG) och den sjätte säsongen av samma serie som ju den visades parallellt med. Enjoy sifferexercisen! Ordet är LDL:s. /Roger
Efter väldigt många TNG-avsnitt och för första gången på väldigt länge så är då den första säsongen av en ny Star Trek-serie avklarad. Det ska bli intressant att se vad för likheter och skillnader det finns mellan DS9 och de övriga serierna, samt att se vilken av främst DS9 och TNG som Roger egentligen uppskattar mest. Så vi kör väl igång direkt med en liten statistikhörna för DS9 S01.
Betygsfördelningen för första säsongen av Deep Space Nine:
Medelbetyg för DS901: 5,95 (TNG S06: 6,92)
Median för DS901: 6 (TNG S06: 7)
Betygen för alla serier, sida vid sida, så här långt in i min Startrekathon:
LDL: Precis som vi nämnde i förväg så är även DS9 en av de här Star Trek-serierna som börjar lite trevande men så småningom hittar sin egen identitet och blir riktigt bra. Det ska dock sägas direkt, innan någon springer iväg av rädsla, att medan det finns många paralleller mellan TNG S01 och DS9 S01 ur det hänseendet så klarar sig DS9 undan klart bättre på många olika plan. Det märker man också om tittar på betygen som Roger delat ut, det är ofta okej eller bra avsnitt som är klart bättre än motsvarande avsnitt i början på TNG ofta var. Det beror till viss del på att DS9 direkt från början grundar sig på det för tiden moderna Star Trek-universumet (för 90-talet) som TNG fick bygga upp när den började sändas. Detta gör att DS9 S01, precis som förväntat, hade klart bättre medelbetyg än TNG S01 och S02. Istället verkar det som om medelbetyget ligger precis över en säsong som TOS S02, någonstans emellan de första säsongerna av TNG och resten av den serien fram till S07.
Därmed får man faktiskt säga att det är en ganska bra start för DS9, speciellt i jämförelse med det vi fått i tidigare serier. Man ska då också ta i åtagande att DS9 S01 av fansen anses som en av de svagaste säsongerna i serien.
Om vi tittar närmare på säsongen så ser vi även i trender och mönster att det finns många paralleller till TNG S01. Efter en bra säsongsöppning så föll säsongen ner i en jämn men ganska medioker sekvens avsnitt, precis som slutet på TNG S01. De sekvenserna låg t.o.m. på liknande betygsnivåer. Vid den punkten, ungefär halvvägs igenom säsongen så blev det en ganska ordentlig dipp med ett par svagare avsnitt i följd innan säsongen lyfte igen. Efter ännu ett par avsnitt till på samma nivå som i första halvan på säsongen så avslutades säsongen med två väldigt bra avsnitt. Detta skiljer andra halvan av S01 ordentligt från första halvan, då den andra halvan var betydligt mer ojämn och med en mycket mer utdragen betygsfördelning. Den andra halvan av S01 är alltså jämförbar med den första halvan av just TNG S01.
Så, den stora skillnaden mellan de två säsongerna är att DS9 S01 överlag ändå är klart jämnare än TNG S01, ur synvinkeln att den undviker att ha alltför många avsnitt som sticker ut på framför allt den negativa delen av betygsskalan. DS9 S01s sämsta avsnitt fick klart bättre betyg än motsvarigheten på TNG S01, DS9 S01 hade klart färre avsnitt på den nedre halvan av betygsskalan och den hade också fler väldigt bra avsnitt i den motsatta änden av skalan. Det är främst därför som medelbetyget till slut blir så pass mycket bättre.
Vi ska så klart heller inte glömma att DS9 S01 bara hade 20 avsnitt, vilket är avsevärt mindre än de flesta säsongernas 26 avsnitt. Statistiskt sett så är ju mer datapunkter alltid bättre för att säkerställa ett resultat.
Mina egna betyg för DS9 S01 gav ett medelbetyg på 5,84, något under Rogers alltså. Detta är alltså första gången i det här projektet – iaf sen jag själv började betygsätta avsnitt, iom TNG (de första säsongerna betygsattes i efterhand) – som jag med andra ord tyckte sämre om en säsong än Roger, enligt våra medelbetyg. Skillnaderna gentemot Rogers betyg var att vi ett flertal gånger inte höll med varandra om vilka som var de dåliga avsnitten, samt att jag hade något dåligt avsnitt mer än Roger på det stora hela. Flera av de sämre avsnitten för Roger tyckte jag var helt okej, medan det motsatta hände ett flertal gånger med de avsnitten som jag tyckte var dåliga. Avsnitt som t.ex. 1×09 The Passenger (5/10), 1×10 Move Along Home (7/10) och 1×18 Dramatis Personae (6/10) betygsatte jag klart lägre än Roger. Personligen tyckte jag rent av att DS9 S01 var ojämnare än så här och att Roger faktiskt var den generöse av oss den här gången. Vilket känns skönt, så att jag inte behöver känna mig jävig i betygssättningen.😛 Bästa avsnitten i S01: 9/10 – In the Hands of the Prophets (1×20)” 8/10 – Emissary (1×0102) 8/10 – Duet (1×19)
Det har varit säsongsavslutning igen, och det betyder att den här bloggens toppkommentator LDL på nytt får agera gästskribent på bloggen. Det blir ju lite speciellt den här gången eftersom det faktiskt är två säsonger i två olika serier som avslutats samtidigt, men vi börjar med långköraren – The Next Generation – och dess sjätte säsong. Take it away LDL! /Roger
Medelbetyg för S06: 6,92 (S04:6,85 | S05:6,35) Median för S06: 7 (S04:7 | S05:7)
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Efter att S05 blev lite av en besvikelse och inte ens nådde upp till S03s medelbetyg, så fortsatte alltså S04 att vara säsongen med högst medelbetyg i TNG när vi gick in i S06. Frågan var alltså, i och med att TNGs gyllene år överlag anses vara från S04 till just S06, om S06 skulle lyckas övertyga Roger om att S04 inte är den bästa säsongen av TNG. För inte förväntar vi väl oss att S07 ska ta hem det priset, …eller? Man skulle ju kunna tro att eftersom S06 klassas som den sista säsongen i de här gyllene åren så kanske det redan hade börjat gå utför vid det här laget. S05 var ju ingen vidare indikation ur den synvinkeln.
(Avsnittsbetyg och medelbetyg för TNG.)
Som tur är så verkar TNG faktiskt ha ryckt upp sig efter S05 och lyckas i och med S06 knappt slå S04s medelbetyg och ta över TNG-tronen när det kommer till medelbetyg. Därmed så verkar Roger i alla fall hålla med större delen av fansen i att det finns all anledning att se S04 till S06 som ett spann av serien som står ut, trots att S05 förvånansvärt nog var en solklar svacka när det kommer jämnheten i det spannet.
Dock så skulle Rogers åsikter ge trovärdighet till de som menar att S03 med all rätt bör inkluderas i det spannet också, då det faktiskt hade bättre medelbetyg än S05 med en liten marginal. Den enda lilla detaljen som ändå differentierar dem är att S05 trots allt hade många fler “väldigt bra” avsnitt (8+) än S03, men helt enkelt var alldeles för ojämn.
Frågan är snarare hur man ska karakterisera S06 utifrån de här siffrorna och graferna baserat på hur tidigare säsonger sett ut.
(Avsnittsbetyg och medelbetyg per säsong)
Med en stark säsongsöppning och jämn fortsättning fram till ungefär halvvägs in i säsongen så kan man definitivt likna S06 till S04 så långt. Tittar man på grafen så ser S06 lite ojämnare ut, vilket förmodligen inte är en fördel, men alltid inom samma betygsspann. Här ändrade säsongen karaktär något, för halvvägs in så hade vi en liten kort dipp, något som skulle återupprepas framåt slutet på säsongen. Däremot skulle vi under den här andra halvan av säsongen även få många av de absolut bästa avsnitten i säsongen, avsnitt som fick åttor eller högre, i vad som ändå kom att bli en ganska stark avslutning. Så, trots att det var mer ojämnt i andra halvan så hölls medelbetyget ändå relativt högt.
Den tydligaste karakteriseringen av S04 var att den var så förbaskat jämn hela tiden, om vi tittar på grafen över betygsfördelningar så har den väldigt få avsnitt på den nedre halvan av skalan och medan den har mest åttor hittills så har den faktiskt inga avsnitt över det. Jämnheten i S04 var utan tvekan dess styrka jämfört med många av de andra säsongerna, men kanske var det rent av del av varför S06 precis i slutet av säsongen lyckades knipa titeln som TNG-säsongen med bäst medelbetyg. S06 kommer nämligen väldigt nära S04 när det kommer till den jämnheten, den har bara några enstaka avsnitt mer på nedre halvan av skalan – på liknande betygsnivåer – och den har bara ett ynka avsnitt mindre som fick en åtta. S06 lyckades alltså nästintill tangera S04s jämnhet som ledde till ett så högt medelbetyg. Man ser det också på grafen som visar hur medelbetyget utvecklas under säsongens gång, att tendensen alltid är uppåt. Även de gångerna ett av de få sämre avsnitten kom och sänkte medelbetyget så verkade utvecklingen av medelbetyget alltid peka uppåt igen.
Samtidigt som S06 nästan tangerade S04s jämnhet så utmärkte den sig dock också lite genom att den hade färre mellanavsnitt runt mitten på skalan (t.ex. sexor, i det här fallet) till förmån för en större andel fullträffar, riktiga toppavsnitt (9-10). Ett av dessa var seriens och franchisens hittills ända tia dessutom. Toppavsnitten var inte alltför många, men S04 hade å andra sidan inga såna. Statistiskt sett så är det lätt att konstatera att medelbetyget kunde ha varit ännu högre om det skippat de allra sämsta och allra bästa avsnitten, om S06 bara fortsatt vara superjämn i stil med S04. Men det är inte lika enkelt sagt som gjort och det är även lite väl simplistiskt i verkligheten. Kan vi egentligen veta vad det, till synes, större risktagandet i andra halvan av S06 bidrog till? Många av de sämre avsnitten kommer i andra halvan av säsongen, men även många av de bästa avsnitten. Kanske sänkte den här lilla ojämnheten medelbetyget, eller kanske så bidrog den till att säsongen verkligen kunde skina.
Kort och gott, nästan lika jämn som S04 men där fåtalet fler sämre betyg och toppbetyg delades ut, vilket gav samma medianbetyg men snäppet högre medelbetyg.
För min egen betygsättning hamnade medelbetyget för S06 på 7,15, den första säsongen som når en sjua. Så ja, tydligen fortsätter jag på det stora hela hålla med Roger om säsongernas ranking. Min vana trogen så fortsätter jag även tycka att säsongerna är några tiondelar bättre än Roger i medel.
I S06 var det faktiskt så att jag länge och väl i inledningen tyckte att säsongen började klart sämre än vad Roger tyckte, men avsnitt för avsnitt så jämnades det ut. Annars var en stor del av anledningen till att jag återigen har gett några tiondelar högre medelbetyg än Roger avsnitt som 6×12 Ship in a Bottle (3/10) och 6×15 Tapestry(7/10), som jag tyckte klart bättre om. Bästa avsnitten i TNG S06: 10/10 – Frame of Mind (6×21) 9/10 – Lessons (6×19) 8/10 – Time’s Arrow, Part II (6×01) 8/10 – Realm of Fear (6×02) 8/10 – Rascals (6×07) 8/10 – Chain of Command, Part II (6×11) 8/10 – Starship Mine (6×18) 8/10 – The Chase (6×20) 8/10 – Second Chances (6×24) 8/10 – Timescape (6×25) 8/10 – Descent, Part I (6×26) Sämsta avsnitten i TNG S06: 3/10 – Ship in a Bottle (6×12) 4/10 – Rightful Heir (6×23) 5/10 – True Q (6×06) 5/10 – Aquiel (6×13)
Federationens mindre positiva sidor syns då och då i Star Trek, framför allt i The Next Generation. Det kan vara en trög och stelbent administration eller representanter med märkliga agendor på besök. I Deep space nine är allt förstås ännu lite solkigare och uppgivet. När ett gäng federationsambassadörer kommer på besök så reagerar besättningen på rymdstationen med ungefär samma entusiasm som om de kollektivt skulle genomgå l en rotfyllning hos tandläkaren.
Tydligen har de missat att galaxens mest fabulösa ambassadör står på gästlistan.Lwaxana Troi gör nu entré även i den här serien, lika giftassugen som vanligt, och den här gången med siktet inställt på Deep space nines säkerhetsansvarige, Odo. Jag har tidigare nämnt nyanseringen av ferengierna som ett genomgående drag i Deep space nine. Här får vi se samma sak ske med Lwaxana, som i det här avsnittet får visa fler sympatiska sidor än någonsin tidigare. Hennes intima stund instängd i hissen tillsammans med Odo blir faktiskt ett av säsongens mest finstämda ögonblick, hur otroligt det än kan låta. För att inte tala om hur impregnerat tyget i hennes kläder måste vara.
Lika mångfacetterade är däremot inte porträtten av de andra ambassadörerna – de är understimulerade viktigpettrar som gärna vill lägga sig i allt de kan tänkas ha en åsikt om. Troligtvis för att det är ungefär lika stimulerande att fara kors och tvärs i galaxen för att besöka rymdstationer som det är att ta emot besöken. Man kan ju tänka sig att det här är uppgifter som framför allt delegeras till personer som man vill ha på en betryggande mängd ljusår från maktens centrum.
Storyn om sonden fullproppad av datorkraft som tar över Deep space nine var däremot lite av ett lågvattenmärke. Att de inte har något som helst säkerhetstänk utan glatt laddar ner främmande operativsystem till stationens hårddisk känns ju helt vansinnigt. En stor del av dialogen handlar överhuvudtaget om att förmänskliga datorsystem, vilket är lite underhållande men också som att gå tillbaka till baskursen. Vi har ju hängt med Data i sex säsonger, ska vi först nu börja prata om skeppsdatorers individuella karaktär?
Ett högst medelmåttigt avsnitt som räddas helt av cirkus Lwaxana Troi.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 17/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 268 tv-avsnitt.
Ja, men det här var lite kul. Federationen får kontakt med nytt folk, wabianerna, som skickar en delegation till Deep Space Nine. Men det visar sig att de nya bekantskaperna är betydligt mer intresserade av Quarks spelhåla än några diplomatiska överläggningar. De är så pass duktiga på roulettespelet att Quark börjar fuska för att slippa betala ut fler vinster. När han blir påkommen går han med på att spela ett wabianskt spel , Chula, för att blidka de nya gästerna. Utan att han vet om det så symboliserar hans spelpjäser olika bestättningsmän på Deep Space Nine. Sisko, Bashir, Dax och Kira förlyttas in i spelet där de får olika gåtor och uppgifter att lösa. Och det tar ett bra tag innan vare sig besättningsmännen inne i spelet eller Quark förstår vad som står på spel. Eller att de fyra inne i spelet utsätts för fara när uppgifterna ökar i svårighetsgrad.
Move along home känns lite som en kombination av Tron, Fångarna på fortet och Wipeout. Men som vanligt lyckas man inte förvalta en rolig idé hela distansen (vet inte om det beror på att de ofta återkommande budgetproblemen). Testet där de tävlande ska komma på att de ska dricka drinkar på ett cocktailparty för att inte kvävas känns sådär. Och när man precis vant sig vid tanken på hinderbanekonceptet så kan en av de tävlande kastas ur spelet genom ett tärningskast. Jag skulle helt enkelt vilja ha ett lite konstruktivt samtal med spelkonstruktören bakom Chula. Men egentllgen är mitt problem helt enkelt barnprogramifieringen av de olika Star Trek-produktionerna. Så tycker i varje fall jag att det känns som här, det får inte bli för farligt, allvarligt eller realistiskt. Synd på ett upplägg som hade kunnat bli riktigt, riktigt bra.Den enda ljuspunkten är väl att Quark, i ferengimått mätt, visar sig vara ovanligt hedersam och solidarisk mot sina kompisar på tymdbasen.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 10/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 255 tv-avsnitt.