Garak är tillbaka! Det är nog det bästa sättet att sammanfatta det här avsnittet. Den märklige cardassiske skräddaren på Deep Space Nine som alla tror är en spion men som ingen lyckats kunnat sätta dit ännu. I det här avsnittet blir bilden av Garak lite mer nyanserad när han, nästan helt på egen hand, förhindrar en inrikespolitisk kris i det cardassiska riket. Han får i och för sig viss hjälp av doktor Bashir, som glatt låter sig manipuleras och styras av Garak utan att ha riktig koll på vad som ligger bakom skräddarens plötsliga intresse för cardassiska krigsbarn.
De där krigsbarnen är ett nytt kapitel kring cardassiernas ockupation av Bajor för oss tv-tittare. Tydligen är familjebanden väldigt starka i den cardassiska kulturen. Så pass starka att de barn som inte har några föräldrar heller inte är värda något. Så när cardassierna lämnade Bajor så lämnade de helt enkelt de föräldralösa barnen efter sig. Som nu får växa upp i ett samhälle där alla omkring dem avskyr deras folk. Snyggt.
Kring den här situationen har manusförfattarna byggt en intrig om konspirationer och kidnappning. 
Den är rätt krånglig och ganska svårförutsägbar när det gäller detaljerna, men trots en lovande start så svalnar mitt intresse successivt. Intrigen känns krystad och upplösningen för bekvämt serverad. Däremot börjar jag bi mer och mer förtjust i Deep Space Nines alla masker och sminkningar. Börjar till och med gilla cardassiernas look.
Annars är väl det mest intressanta med Cardassians att avsnittet ger en hel del ny information kring motsättningarna mellan militären och det civila styret i det cardassiska riket. Det mest irriterande är däremot att skräddaren Garak redan från början egentligen har svaret på alla frågor i den här konflikten, och dessutom en enorm kunskap i datorprogrammering och arkivsökning. Vem han egentligen jobbar för vet vi däremot fortfarande inte när avsnittet tar slut. Om jag vore Bashir eller Sisko så skulle jag snog känna mig lite spelad och utnyttjad till slut. Det enda som är mycket tydligt är att de bara har varit brickor i ett spel mellan olika fraktioner inom den cardassisk inrikespolitiken.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 284 tv-avsnitt.
Hela två gånger fick Adam Nimoy chansen att presentera sin dokumentär For the love of Spock på konventet Destination Star Trek i Birmingham. Den crowdfundade filmen skulle från början ha varit ett samarbete mellan far och son, och fokusera på rollfiguren Spocks tillblivelse och utveckling. Men så gick Leonard Nimoy bort innan projektet riktigt tagit fart, och Adam bestämde sig för att ändra inriktning och låta filmen handla om både Spock och pappan, Leonard Nimoy.
Det var något av ett risktagande att vänta med shoppingen till dag tre. Hyllorna gapade tomma hos flera av försäljarna, och det var stod klart för mig att Star Trek-publiken på konventet både var köpstark och shoppingsugen. Mest trängsel var det kring t-shirtbåset. Här hade man drygat ut sortimentet med lite andra nördprodukter – till och med en och annan Star Wars-tisha, faktiskt. En annan försäljare försökte pigga upp sitt utbud med specialgjorda Star Trek-bakelser. Det var väl ett okej initiativ, men det var något med den deprimerande utställningshangaren som inte inbjöd till bakelsefrossa. En grå tribble fick jag i alla fall tag på redan första dagen, den ligger hemma i min soffa nu och har redan skrämt vettet ur några gäster – bäst är det när jag gömmer den på strategiska platser när vi ska se på skräckfilm och den plötsligt stämmer upp i en högljudd klingonvarning.
Men Eaglemoss hade inte bara leksaker att sälja. Deras bok om Star Trek-skeppen sålde tyvärr slut på nolltid, men jag lyckades åtminstone lägga vantarna på de två första utgåvorna i 
Graphic Novel Collection är förstås utformad för att trigga samlarreflexerna hos alla nördar där ute. Utgåvorna känns seriösa och påkostade, och ryggarna på albumen bildar tillsammans ett motiv med några skepp ute i rymden –missar du ett enda nummer så ser det alltså ut som skit i hyllan. Och eftersom tanken är att man främst ska prenumerera så verkar albumen vara lite svåra att få tag på i Sverige. Har dock sett något enstaka ex dyka upp på begagnat-marknaden. Jag återkommer med en recension av albumen så småningom. Jag har annars lite medvetet hållit mig borta från serie- och romanutgåvorna om Star Trek-universumet, det känns som om jag snabbt skulle gå ner mig i där och aldrig komma vidare i tittandet på själva tv-serierna. Ändå måste jag säga att jag blev både nyfiken och en smula förskräckt kring de olika titlar som IDW producerat. Det förskräckta handlade främst om crossover-albumen där Star Trek-universumet möter andra SF och superhjältekoncept, som till exempel Apornas Planet, Aliens, Doctor Who och Gröna lyktan. Jag hann se en liten stund av ett snack om serieutgivningen, och blev lite knäckt av att jag inte kom lite tidigare. För här fanns det äntligen den där nördigheten som jag längtat efter, och som oftast vida överträffade den som skådespelarna som varit med i serien lyckades prestera. Fast frågan är i och för sig om inte nästan alla i hela världen framstår som amatörer jämfört med panelisten 
Seminariet om Roddenberry Vault-utgåvan och den lilla snutt jag fick höra om produktionen av tecknade serier omStar Trek var faktiskt dagens höjdpunkt. Kanske skulle jag ha valt fler seminarier i stil med det, för i övrigt fick dagen mig att överväga om det kanske varit ett misstag att stanna i hela tre dagar i Birmingham. Visst, snacket om cosplay och Star Trek var rätt gulligt, framför allt när dragdrottningen 
Mitt problem konventdag tre handlade helt enkelt kring vem som gästade Birmingham under de här tre dagarna. Inga manusförfattare och inga producenter – utan nästan enbart skådespelare. När Garrett Wang började berätta en lång historia om att han fått lära sig spela klarinett på rekordkort tid inför ett avsnitt så orkade jag inte mer, utan gick och tittade på utställningen med Star Trek-relaterad konst (ojämn, men lite kul ändå) och snackade en stund med gulliga Michael Moore. Han har jobbat med rekvisita och kostymer till en rad Star Trek-produktioner och kanske var det konventets raraste stund för mig när han visade upp sin favorit från alla åren som han gjort rekvisita åt Star Trek – en blinkande, surrande Tricorder som man dessutom inte behövde byta batteri på så ofta. “Du vet, det där med att byta batteri mitt under en inspelning är faktiskt bland det svåraste med att ha det här jobbet”.
Efter två dagar på Star Trek-konvent är jag helt utmattad. Lite samma känsla som efter några dagar på bokmässan i Göteborg. Och visst, det mesta är sig likt. En jättelik mässlokal, dålig luft och massor med folk precis överallt.
Det handlar om kulturellt utbyte med ambassadörer från planeten Iyar. Avsnittets stora twist är att de där ambassadörerna är lite mer hands on än att bara prata om kultur. De ser sig mer som upptäcksresande som provocerar fram beteenden. En av dem äter sig igenom alla sötsaker som en replikator kan producera, en annan försöker förstå ilska genom att irritera Worf, en tredje låtsas krascha med en skyttel för att i stort sett låta Picard vara med i en remake av en av bihandlingarna i originalseriens 
Bästa avsnitten i S01:
Bästa avsnitten i TNG S06:
Sämsta avsnitten i TNG S06:
Tydligen har de missat att galaxens mest fabulösa ambassadör står på gästlistan.
Lika mångfacetterade är däremot inte porträtten av de andra ambassadörerna – de är understimulerade viktigpettrar som gärna vill lägga sig i allt de kan tänkas ha en åsikt om. Troligtvis för att det är ungefär lika stimulerande att fara kors och tvärs i galaxen för att besöka rymdstationer som det är att ta emot besöken. Man kan ju tänka sig att det här är uppgifter som framför allt delegeras till personer som man vill ha på en betryggande mängd ljusår från maktens centrum.
Ja, men det här var lite kul. Federationen får kontakt med nytt folk, wabianerna, som skickar en delegation till Deep Space Nine. Men det visar sig att de nya bekantskaperna är betydligt mer intresserade av Quarks spelhåla än några diplomatiska överläggningar. De är så pass duktiga på roulettespelet att Quark börjar fuska för att slippa betala ut fler vinster. När han blir påkommen går han med på att spela ett wabianskt spel , Chula, för att blidka de nya gästerna. Utan att han vet om det så symboliserar hans spelpjäser olika bestättningsmän på Deep Space Nine. Sisko, Bashir, Dax och Kira förlyttas in i spelet där de får olika gåtor och uppgifter att lösa. Och det tar ett bra tag innan vare sig besättningsmännen inne i spelet eller Quark förstår vad som står på spel. Eller att de fyra inne i spelet utsätts för fara när uppgifterna ökar i svårighetsgrad.
Move along home känns lite som en kombination av Tron, Fångarna på fortet och Wipeout. Men som vanligt lyckas man inte förvalta en rolig idé hela distansen (vet inte om det beror på att de ofta återkommande budgetproblemen). Testet där de tävlande ska komma på att de ska dricka drinkar på ett cocktailparty för att inte kvävas känns sådär. Och när man precis vant sig vid tanken på hinderbanekonceptet så kan en av de tävlande kastas ur spelet genom ett tärningskast. Jag skulle helt enkelt vilja ha ett lite konstruktivt samtal med spelkonstruktören bakom Chula. Men egentllgen är mitt problem helt enkelt barnprogramifieringen av de olika Star Trek-produktionerna. Så tycker i varje fall jag att det känns som här, det får inte bli för farligt, allvarligt eller realistiskt. Synd på ett upplägg som hade kunnat bli riktigt, riktigt bra.Den enda ljuspunkten är väl att Quark, i ferengimått mätt, visar sig vara ovanligt hedersam och solidarisk mot sina kompisar på tymdbasen.