Nämen, bra. Nu börjar manusförfattarna att flippa ordentligt. Och det redan i början av säsongen. Det gillar jag.

Extinction är på många sätt ett helt underbart tacky avsnitt. Ett virus på en planet förvandlar och muterar genuppsättningen på de varelser som kommer dit. De blir aaaaningen mer primitiva, och utan några starkare minnen av vem eller vad de varit tidigare. Så bara en liten stund efter att Archer, Sato och Reed ganska anlänt till planeten för att leta efter spår av Xindier så är de helt förändrade. Ser annorlunda ut, pratar ett annat språk, har ett annat rörelsemönster –blir loque’equeianer. Det är bara T’Pols vulcanska konstitution som, och inte för första gången, motstår det som påverkar andra varelser. Nu måste hon försöka kommunicera med kollegorna som förvandlats till främlingar.

Lyckligtvis nöjer man sig inte med enbart den här nivån på intrigen, som utan problem skulle ha platsat i ett avsnitt av originalserien. Det tillförs ytterligare ett lager. För Enterprise får snart veta, på det lite jobbiga sättet, att planeten bevakas av ett annat folk som är fast beslutna att se till att det där förvandlingsviruset inte sprider sig. Vi får veta att viruset togs fram av loque’eques befolkning när de inte längre kunde fortplanta sig, och att de som smittats bara får en enda tanke i huvudet: Att återvända till Loque’eque  och sin huvudstad. Något som förstås kan få ödesdigra konsekvenser för en planets befolkning om smittan snabbt sprider sig. Virusutrotarna gör processen kort med alla som smittats, de avrättas omgående med eldkastare. Och nu vill de göra samma sak med de smittade från Enterprises besättning.

Det är ju förstås något fascinerande med den här grundidén om ett virus som bevarar och återskapar en annars utdöd ras. Och kanske finns det fortfarande lite Loque’eque-tänk kvar i Archer när han i slutet av det här avsnittet inte riktigt kan med att förstöra viruset. I stället sparas det ombord på Enterprise, som en sista spillra av ett utdött folk. För allt slutar förstås lyckligt. De aggressiva virusutrotarna misslyckas med att döda de smittade delarna av Enterprisebesättningen nere på planeten, Phlox lyckas ta fram ett botemedel som återställer de smittade utifrån T’Pols DNA och vi får se Loque’eques öde huvudstad. Ingenting finns längre kvar av kulturen eller folket.

Givetvis får man även in lite viktigare saker i det här avsnittet. Mat: Archer och de andra utvecklar förstås helt nya smaklökar när de blir Loque’eque-folk, och äter insektsliknande grejor som får T’Pol att bli ganska äcklad. Massage: T’Pols massagestunder med Tucker återupptas. Även om det blir lite stel stämning när Tucker inser att dess effektivitet och risker hos en människa kanske inte är helt utredda. Döden: Vi får se en av virusutrotarna själv bli utrotad efter att han blivit smittad.

Som helhet är det här ett underhållande avsnitt. Tillräckligt freakigt och camp för att jag ska sitta och fnissa lite när Archer och de andra förvandlas till grottmänniskoliknande figurer. Lägger också märke till att teasern innan vinjetten är ytterligare ett exempel på den lite hårdare tonen vi finner här i säsong tre, det hör ändå inte till vanligheterna att vi får se ett avsnitt inledas med att någon avrättar en varelse med en eldkastare. Att T’Pols genetik och Phlox läkekonst tillsammans skapar en lösning som ingen annan kommit på under 60 år känns kanske däremot som ett lite väl enkelt sätt att ta sig ur den här intrigen. Om än så pass old school att det nästan känns som en hyllning till originalserien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 3/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 715 tv-avsnitt.