Star Trek må vara en utopisk serie, men tydligen kan konferensdagar fortfarande vara plågsamma och illa organiserade i framtiden. Den lilla insikten är väl bland det viktigaste som vi tar med oss av Timescape – ett avsnitt där Picard, Troi och Data sitter och bitchar om den urtrista tredagarskonferensen som de varit på om de psykologiska effekterna av långa tjänstgöringsperioder i rymden. Eller, Picard och Troi bitchar ironiskt, Data förstår som vanligt inte skämt.
Men så stelnar plötsligt Picard och Data till, mitt i en mening. Troi förstår inte vad som händer, men efter en liten stund är allt som vanligt igen. Sen är det Troi som fastnar mitt i en rörelse. De tre ombord på den lilla rymdskytteln har på lite olyckligt sätt upptäckt mystiska tidsströmmar i rymden där tiden antingen står still eller går snabbare. Roligast exempel: när Picards hand hamnar i en sån här zon och plötsligt åldras jättesnabbt. Det tar bara ett litet ögonblick, så har hans naglar vuxit ut på ett halvläskigt Nosferatuliknande sätt (exakt hur han blir av med naglarna till nästa scen redovisas dock inte – har de nagelsaxar i första förbandslådan på skyttlarna?).
Det intressanta tidsfenomenet blir snabbt till dödligt allvar när Enterprise och ett romulanskt skepp fryses i tiden just när romulanerna håller på att spränga Enterprise i luften (kan man använda det uttrycket ute i den syrelösa rymden?). De tre på skytteln upptäcker det bisarra stillebenet och bestämmer sig för att ta sig ombord på skeppen för att se om de kan förhindra en katastrof. Väl ombord utvecklas avsnittshandlingen för en ny variant av pusseldeckare, i stället för att granska en brottsplats i efterhand så går Picard, Troi och Data omkring i de frusna miljöerna och försöker förstå vad som händer medan det sker – men utan att kunna fråga romulanerna och Enterprisbesättningen som blivit pausade. Rätt kul variation på deckartemat, faktiskt.
Trots det här avsnittets till en början skenbart enkla grundidé (stoppa tiden!) så lyckas man fylla Timescape med en massa roliga vändningar och minidramer. Ja, som till exempel att Enterprise faktiskt sprängs i bitar (ännu en gång) – om än bara för att några sekunder senare vara hel på nytt – då tiden (mycket välvilligt och vältajmat) bestämde sig för att gå baklänges en liten stund. En annan klurig detalj är hela situationen där romulanerna framstår som de som attackerar Enterprise när de är frusna i tiden, medan det inte alls är så i verkligheten. Bland annat när det som ser ut som ett mordförsök på doktor Crusher visar sig vara motsatsen.
Ett bruksavsnitt som ändå höjer sig en bra bit över medel tycker jag, med en bra blandning mellan action och humor. Men visst känns det som om romulanerna och Federationen snart borde bli bästisar – så många gånger som Enterprise fått rädda romulanerna på sistone?
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 272 tv-avsnitt.
Haha, det där var ju ingen smickrande bild på Troi. 😀
Jag är lite förvånad över att du inte använde denna bild:
http://vignette2.wikia.nocookie.net/memoryalpha/images/7/7b/Picard_experiencing_temporal_narcosis.jpg/revision/latest?cb=20120629132811&path-prefix=en
Det var ännu ett väldigt bra avsnitt iaf, vi har fått en hel del såna nu mot slutet av TNG S06. Jag kan bara hålla med om det du skriver här. 8/10.
Ett väldigt bra tidsparadox avsnitt, med en finurlig och lite annorlunda perspektiv på det här temat. Temat ger oss en ganska kul gåta att lösa, trots att det inte riktigt är den typen av gåta som man kan klura ut på egen hand som jag brukar engagera mig i. Dessutom fick romulanerna vara med igen, vilket jag uppskattar, och jag kan bara upprepa ännu en gång att romulanernas D’deridex Warbird skeppsklass är bland de snyggaste i franchisen. För att ha varit med så länge och relativt ofta så vet vi ganska lite om hur det Romulanska Imperiet ser ut internt, de är ganska försiktiga av sig och isolerade på många sätt. I det här avsnittet får vi iaf veta att deras Warp-motorer inte fungerar som Federationens och de flesta andras, de drivs av artificiella kvantsingulariteter. Lite av en nörd-detalj kan tyckas, men ändå en ganska stor skillnad och viktig detalj. Att Enterprise exploderar ännu en gång – tredje gången – börjar dock kännas lite mindre unikt.
Grundtemat med tidsparadoxer som avsnittet baserades på pitchades av Mark Gehred-O’Connell, men det var ganska lite av originalidén som överlevde till slutprodukten. Av den anledningen krediterades han inte alls för avsnittet. Redan under själva pitchen så började Brannon Braga, som kom att krediteras för och jobba på avsnittet, att föreslå ändringar och bygga ihop sin egna idé, det som kom att bli avsnittet.
Som jag förstår det så var dock tanken från början att plocka in Gehred-O’Connell för att jobba vidare på avsnittet med Braga innan det var dags att producera det, men faktumet att ett annat planerat avsnitt lades åt sidan och det här avsnittets produktion flyttades fram i tiden gjorde att man inte hann med det. Istället fick Braga göra det på egen hand, han som redan hade haft stor framgång med ett tidigare tidsparadox-avsnitt i TNG 5×18 Cause and Effect. Det verkar faktiskt också ha varit mycket med det avsnittet i åtanke som Braga jobbade på detta, han ville göra avsnittet ännu mer mer förfinat, ännu ovanligare och bättre än Cause and Effect.
Medan han skrev avsnittet så hann Braga flera gånger tänka att det här skulle bli väldigt komplicerat att filma och producera och undrade t.o.m. om det skulle få grönt ljus av Piller&Berman, men det fick det. Även Jeri Taylor menade att det till och från var ganska bisarrt produktionsmässigt.
För att regissera avsnittet plockade man in Adam Nimoy, som redan hade regisserat TNG 6×07 Rascals. Berman tyckte dock att det var ett ganska konstigt avsnitt att visa vad han gick för som regissör, då han där arbetade mest med barnskådespelare. Därmed bjöd Berman tillbaka honom till det här avsnittet och de flesta verkar ha ansett att han var väldigt noggrann och gjorde ett bra jobb med det. Det här blev dock det sista avsnittet i TNG som Adam Nimoy regisserade, och faktiskt det sista avsnittet som han regisserade i Star Trek. Han kom att visa intresse för att regissera DS9-avsnitt, men detta kom aldrig att hända.
En annan lite konstig sak i det här avsnittet är att Picard&Co i början flyger en s.k. runabout istället för de typiska TNG-skyttlarna. Runabouts, som alltså är något större och bättre utrustade för självständiga uppdrag, sågs oftare på DS9. De lånade alltså in det mesta för de scenerna, men scenerna i det bakre utrymmet på runabouten existerade inte, så där byggde de ihop en sån set med TNGs budget, för att återigen hjälpa DS9 lite. Ironiskt nog var detta kanske lite av ett slöseri, med facit i hand, då denna aldrig kom att visas i DS9.