Startrekathon, en resedagbok genom Star Trek-universumet.

img_0615

Den här sajten är min resedagbok när jag bloggar mig igenom den samlade produktionen av Star Trek-tv-serier och -filmer (och en och annan bok och dokumentär och skiva och fanzine och…).

Även om jag i min barndom såg på Star Treks originalserie, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så var min utgångspunkt, i alla fall till en början, Star Trek-novisens. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och när jag skrev hade jag inte riktigt någon koll på vad som låg framför mig (och jag försökte undvika spoilers så långt det gick).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery och de nya spinoff-serierna.

. Min resa inleddes den 1 mars 2015, och lite drygt fem år senare hade jag till sist skrivit om allting Star Trek i rörliga bilder. Men eftersom franchisen fortfarande lever så följer jag med på färden och bloggar successivt om nya serier och böcker, med lite djupdykningar ner i Star Trek-historien när jag hinner med./Roger Wilson.

Star Trek-serier. Gold Key #49: A Warp in Space. Det om en förälskad companion och riskerna med höga warphastigheter.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.

Det finns en liten trend i de senaste äventyren som jag läst i de gamla Star Trek-tidningarna från slutet av sjuttiotalet. Allt oftare har man börjat hänvisa tillbaka tillbaka till tv-serien. I A Warp in Space gör man den kanske starkaste kopplingen till tv-originalet hittills. Det är nämligen fråga om en fristående fortsättning på TOS-avsnittet Metamorphosis. Ni vet, storyn där ett kvinnligt energifält kanaliserar sin energi genom en döende kvinna för att kunna bli ihop med warpdriftens uppfinnare, Zefram Cochrane.

Den där energitjejen var ganska så bestämd kring att hon gärna ville vara ifred med sin älskade Cochrane framöver, men trots det så bestämmer sig Kirk och de andra för att störa kärleksparet. De behöver hjälp med ett mysterium. Stjärnflottan har testathyperwarpfarkoster, men de försvinner i tomma intet. Och vem är mer lämpad att komma till assistans än mannen som uppfann warpdriften på Jorden.

Energifältsvarelsen vet vad som hänt med de där försvunna skeppen, men säger inget. I stället hoppar hon ur människokroppen hon levt i för att i stället skydda Kirk och de andra när de själva testar jättehöga warphastigheter. De behöver all hjälp de kan få, eftersom konsekvensen av att trycka plattan i mattan på Enterprise blir att man hamnar i hennes och andra energifälts dimension (även om de här mer ser ut som moln eller dimmor jämfört med de mer färggranna energifält som fanns med i tv-avsnittet).

Egentligen får ingen människa som tagit sig in i den där dimensionen återvända hem. (Det kvinnliga energifältet får sig också en uppsträckning, hon borde inte vara ute och ragga killar i vårt universum.) Det uppstår en del tjafs, men till sist lyckas både Enterprise och Cochranes älskade väsen ta sig tillbaka till det vanliga universumet. Allt slutar lyckligt, men jag antar att Federationen sätter upp hastighetsbegränsningar framöver.

Själva systemet med warphastigheter är inte helt enkelt att förstå sig på, tycker jag. Men det har också varit lite olika bud om det där, under olika perioder av Trekäventyrsproduktion. På Memory Alpha finns i alla fall den här listningen av olika warpdefintioner.

Att återberätta det gamla tv-avsnittet tar upp ganska många serierutor av det här äventyret, men A Warp in Space känns ändå som en betydligt mer sammanhållen och komplett story än de två senaste, som var ovanligt röriga. Det enda som lite skaver är att det där energifältets övertagande av en människas döende kropp känns betydligt mer brutalt och oetiskt i serieversionen, än som jag minns den från när jag såg den i tv-serien. Det verkar ju bara vara energivarelsen som bossar över den återupplivade människans psyke. Eller?

Det här är nummer 49 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här seritidningen kom ut i november 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.

Star Trek: Discovery. That hope is you, Pt 1. En kraschlandning, en barbröstad djurrättsaktivist och Federationen som religion.

Inför den här säsongspremiären har jag i alla fall förberett mig grundligt. Jag har repeterat alla de 29 avsnitten i säsong ett och två, hållit mig borta från Twitter sedan det här avsnittet släpptes i USA – samt sett till att komma hem från jobbet i rimlig tid. Jag har helt enkelt aldrig tidigare varit så pass pepp inför en säsongspremiär av någon tv-serie någonsin.

Kanske för att det här på många sätt kommer att var en helt ny tv-serie. Michael Burnham har hoppat så långt in i framtiden att vi, bokstavligt talat, befinner oss i outforskat territorium. För är det något som Star Trek: Discovery har haft problem med, så är det hur serien liksom hamnade i kanon-kläm. Prequelens begränsningar gjorde sig hela tiden påminda, även om man lyckades navigera förhållandevis elegant mellan alla de blindskär som fanns – vare sig det gällde klingonernas nya look eller spordriftens mystiska frånvaro från alla kommande Star Trek-produktioner. Men det blev mer och mer invecklat, faktiskt just för att man ansträngde sig så hårt med att föra in element från de gamla serierna i den nya storyn.

Men nu, efter Burnhamns hopp mer än 900 år in i framtiden, är Discoverys manusförfattare verkligen fria på riktigt. Fria att skapa en riktigt dystopi, visar det sig. En framtid där Federationen mest verkar vara ett lite suddigt minne, på gränsen till en religion för fanatiker. Det finns fortfarande de som drömmer om en framtid där planeter kan samarbeta fredligt, men de är få och marginaliserade.

Men är det något som det här avsnittet vill förmedla så är det tanken att hopp kan försätta berg. Redan i avsnittets början råkar Burnham krocka med ett rymdskepp. Dess kapten, Booker, verkar vara en skum, cynisk och opålitlig typ. Men så småningom visar det sig att han också är en aktivist i rymdålderns motsvarighet till Djurens befrielsefront. Burnham får till exempel bekanta sig ordentligt med en av hans skyddslingar, när hon får se insidan av en transmask. Som kompensation har hon också fått kolla in Bookers sexpack lite tidigare i avsnittet, samt sett hur han kan be fram en havsväxt med läkande elixir. En man med många talanger, den där Booker. Och en riktigt stor katt som sällskap på sitt rymdskepp

Michael får också träffa en självutnämnd Federationstjänsteman, som suttit dag ut och dag in i åratal och väntat på att någon ska försöka få kontakt med honom. Han håller Federationen så helig att han inte ens vågat hänga upp Federationsflaggan på väggen på hans extremt spatiösa kontor. Den får nämligen bara beröras av en officer i Stjärnflottan. Men när Burnham ser till att den rullas ut finns det bara sex stjärnor kvar på den blå fanan. Federationen har krympt.

Och kanske galaxen i stort också. Eller blivit svårare att ta sig igenom. Något kallat Branden har inträffat, där dilithium-kristallerna exploderat av någon oförklarlig anledning, och massor av skepp med dem. Rymdtransporterna kan aldrig ha blivit vad de var igen. Precis som långdistanssensorerna också verkar ha lagt av. Och subrymdsfrekvenserna. Kommunikation är något svårt och komplicerat i den här versionen av Trekiversumets framtid.

Den här ramen av dystopi fylls sedan med en massa action. Teleporteringsjakter, lite härliga slagsmål, en hungrig transmask och en vild skottlossningsscen inne på en form av marknadsplats. Det är ett högt tempo, och lite färre av de där lite mer stillastående högtravande scener som Discovery-teamet verkar ha en enorm förkärlek för. I stället får vi till exempel se en babblande Burnham, hög på någon form av sanningsserum. Tror aldrig jag sett rollfiguren Burnham skratta så här mycket i de 29 tidigare avsnitten tillsammans.

Jag kanske fyller på det här inlägget successivt, men just nu är det i alla fall en mycket nöjd bloggare som just sett ett avsnitt där Discovery är snyggare, smidigare och mer välskriven än tidigare. En perfekt start, som faktiskt bara har ett problem. Att vi inte får se del två förrän om en vecka. Det här kan bli en spännande höst!

Betyg: 10/10 (kommer jag att ångra det här imorgon?)

Det här är avsnitt 1/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-serier. Gold Key #48: Murder on the Enterprise. Det om mordgåtan ombord på Enterprise.

Ett Agatha Christie-doftande mordfall bjuds det på i det här 48:e numret av Star Trek-tidningen. En berömd forskare, Patrick Moore, ska få skjuts med Enterprise till en stor konferens. Men med på skeppet finns också en assistent och två rivaliserande vetenskapsmän. När Moore hittas död i en av korridorerna försöker Kirk leka Poirot och lista ut vem av de tre som begått mordet. Eller…egentligen är det väl Spock och hans logik som leder fram till svaret på gåtan.

Det är en rätt kul idé att göra om Enterprise till Orientexpressen, och som vanligt är väl det allra roligaste att på olika sätt försöka förvilla läsaren kring vem som begått mordet, bägge de två vetenskapsmännen ombord tycker rysligt illa om Moore, att en av dem är en femme fatale-liknande diva gör inte saken sämre. En sådan som har istappar på sina pratbubblor.

Tyvärr förvaltas det mordiska uppslaget rätt illa när det kommer till själva lösningen på mordgåtan. Intrigen är lite svår att hänga med i, och uppehåller sig kring rätt osexiga saker. Jag menar, hur spännande är det att följa någon som försöker lista ut vad det kan ha stått på titelsidan av Moores presentation? Och varför i allsin dar skrev Moore ut rapporten på papper? I framtiden? Vet inte om jag någonsin sett lösa pappersark i ett Star Trek-avsnitt.

Däremot fortsätter manusförfattarna att visa upp att de är inlästa på sin Trekiana. I det här avsnittet hänvisar man såväl till Janus VI (även om man skrev Janus IV i tidningen) som som Kirks förflutna ombord på Farragut. Tydligen är referenserna medförfattaren Doug Drexlers verk. Han gjorde samma sak i förra numret.

Men referenserna till trots, hur det här numret kunde hamna på en topp 10-lista över Star Trek-serier man måste läsa är obegripligt för mig. Även om det här numret råkar vara den enda serien som innehåller en andorier (vilket jag faktiskt tvivlar en del på, visst dök det väl upp en andorier i någon av de brittiska serierna som jag precis plöjt).

Själva motivet till mordet handlar dessutom om kommersiella motiv, vilket ju kanske förvånar en del av oss som fortfarande trodde på det icke-kapitalistiska systemet inom Stjärnflottan. Å andra sidan kan ju upptäckten av något som leder till ekonomisk vinning för Federationen säkert bli en boost i karriären inom organisationen.

Som vanligt är det lite i bakgrunden som de mest intressanta sakerna händer. Vad är det egentligen för märklig diskussion som Moore och McCoy har om avhumaniseringen ombord på rymdskepp? Det skulle jag vilja läsa ett helt Star Trek-nummer om!

Det här är nummer 48 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.

Star Trek-serier. Gold Key #47: This Tree Bears Bitter Fruit. Det med de superhungriga energivarelserna och en trångsynt gudgubbe.

En livsform som består av ren energi (om än med både armar och ben), och som hotar att konsumera och tränga ut alla andra former av liv i resten av galaxen, ja det är det här numrets huvudfiende för besättningen ombord på Enterprise.

Varelserna färdas i någon form av frökapslar (som jag i och för sig mest tycker ser ut som flygande gurkor). De kommer från ett jättestort (och då menar jag JÄTTESTORT) träd som en gubbe med långt skägg har odlat. Han vill att hans barn/frön ska få härja fritt i universum. Kirk säger emot, efter att ha sett deras glupska aptit. Framtiden avgörs genom en duell där Kirk ensam ska fajtas mot energifilurerna. De börjar med att växt- och djurlivet på den planet som duellen ska utspelas på, för att sedan explodera när deras energistinna icke-kroppar stöter i varandra. Hela äventyret slutar sedan med att Kirk blir bodyshamead och tvingas äta sallad.

Inte helt imponerad av just det här numret och äventyret i det. Jag känner igen en nödavslutning när jag ser den: “och så EXPLODERADE ALLA DE DUMMA”. Energivarelser är också (som jag tror jag nämnt tidigare) rätt trista antagonister. Och hur Kirk och de andra hanterade resten av frökapslarna i det jättestora trädet…tja, det fick vi faktiskt aldrig reda på tror jag.

Men det allra mest mystiska här är väl den där gubben, Zyopha, som tydligen planterat det där trädet. Någon form av farbrorliknande gud från den första världen i den första galaxen i det första universumet, som trots krafterna hos sina energivarelser ändå finner sig i att kastas i finkan av besättningen på Enterprise. Ja, som ni märker, det här numrets serie hänger inte ihop någonstans. Och detta trots att man för ovanlighetens skull duktigt refererar till både Lights of Zetar och Organier.

Det här är nummer 47 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.

Star Trek-serier. Gold Key #46: Mr Oracle. Det där Spocks hjärna håller på att sprängas av kunskap.

Nej, men det här var ju en lite rolig variant på “en planet håller på att gå under, hur ska vi rädda dess befolkning”-tropen.

Eftersom Gold Key #45 är en återutgåva äventyret om Voodooplaneten (nummer sju i ordningen), så hoppar vi direkt fram till detta äventyr, som faktiskt har Spocks hjärna i fokus.

Gänget från Enterprise anländer till en planet som hotas av en begynnande supernova. Befolkningen har redan färdiga skepp för evakuering, men vet redan att de inte kan klara sig utan sin jättedator Wotam (som inte ryms på de där små skeppen). Civilisationen har gjort sig helt beroende av datorn, eftersom man inte längre verkar ha några skolor Lösningen på problemet är att mata Spocks hjärna full med all kunskap, han blir till en enmansversion av den där sfären som Discovery råkar på i andra säsongen. Men all den där kunskapen gör faktiskt att själva huvudet sväller upp på Spock. Han blir dessutom även paranoid och personlighetsförändrad, och tror att killarna från Enterprise är ute efter att stjäla hans och planetens kunskap och teknik. Ja, en galen, mordisk despot. Lite jobbigt för alla inblandade. Så knäpp att en av prästerna på den där planeten hjälper Kirk och hans mannar att komma ut från fängelset så att de kan försöka avprogrammera Spock.

Det här var faktiskt ett rätt roligt avsnitt. Förutom Spocks jättehuvud, så gillade jag att det fanns en massa trix och vändningar i storyn. Som att befolkningen på den hotade planeten först låtsas vara en primitiv civilisation. Enterprise besättning får inte se deras verkliga samhällsbygge förrän man löst en dold gåta. Dessvärre hinner Scotty vara lite rasistiskt på vägen. Eller att en av de första negativa sakerna med en värld där invånarna saknar all egen kunskap är att det inte finns några mekaniker. Så fort något gått sönder, verkar folk stå helt handfallna, och bara överger sina fordon på vägen. Konstigt att inte Wotan, som är så smart, kunde dra igång lite utbildningar när den ändå bestämde allt annat. Uppskattar också att man i alla fall försökt fånga Star Treks lite mer humoristiska ton. Som till exempel när Spock och Kirk hakar upp sig på en oväsentlig detalj när en av personerna på planeten berättas om deras beroende av Wutan.

Hur det hela slutar? Kirk lyckas nå fram till Spocks verkliga jag genom att ge en order på ett extremt bestämt sätt. En rätt så tramsigt enkel väg ut ur ett extremt knivigt läge. Sedan fixar den nyvakne Spock så att all kunskap som finns i hans skalle i stället fördelas på några utvalda personer från den hotade planeten. Och trots det dramatiska tillvägagångssättet (se nedan) slutar allt lyckligt!

Två intressanta detaljer till sist. Här, i det 44:e numret om Enterprise bestämmer man sig plötsligt för att göra en stor grej av warp-funktionen, och att folk ombord på Enterprise hatar att åka i warphastigheter. Jag vet att det var en lite stor grej i den där första piloten, men inte att det var något som gjorde folk illamående i den fortsatta serien (transportören hade däremot en del invändningar mot). Och så gillar jag det lite folkbildande greppet att förklara varför en döende stjärna kallas för supernova. Som gammal landskronabo känns det ju fint att Tycho Brahe uppmärksammas en smula (han hade sitt observatorium på ön Ven som ligger just utanför Landskrona).

Det här är nummer 46 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Det här kom ut i augusti 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.

I väntan på Discovery, säsong 3: Superintressant intervju med Alex Kurtzman.

Det börjar dra ihop sig nu. Tredje säsongen av Star Trek: Discovery är snart här. Själv laddar jag upp genom att repetera de två första säsongerna. Och det var verkligen på tiden med ett återbesök. Hade glömt mer än jag trodde sedan jag såg avsnitten första gången (det kan ju i och för sig bero på att jag klämt i mig ganska många andra Star Trek-avsnitt från en massa andra serier sedan dess).

Ett annat sätt att ladda upp på är genom att lyssna på intervjun med Star Trek-showrunnern Alex Kurtzman i podden TV’s Top 5. Podden görs av en kritiker och en reporter på Hollywood Reporter och är min absoluta favorit när det gäller branschnyheter och djupintervjuer med tv-producenter. I varje avsnitt har man en intervju med en showrunner, och den här gången har man alltså kommit till Alex Kurtzman. Han som håller i trådarna när det gäller Star Trek – men som även har en del andra produktioner igång. Men en del Star Trek-snack blir det, förstås, i den här intervjun.

Lite hastigt pratas det till exempel om nyheten att Janeway (och Kate Mulgrew) återvänder till Trekiversumet i den nya animerade serien Prodigy på barnkanalen Nickleodeon. Kurtzman får också utveckla hur diversifierat han tänker sig att Star Trek-universumet ska vara i framtiden. Hans tanke är att alla de olika serierna ska vara delar av ett och samma koncept, men att man inom det kan ta ut svängarna ordentligt. Varje enskild serie är tänkt att ha en egen röst, vara ett unikt erbjudande. Som färgkritor i olika färger, som ändå ryms i samma kartong. Man tänker sig inte heller att alla som gillar Star Trek kommer att gilla alla de olika serierna, de får gärna vända sig till olika publiksegment. På det här viset tänker Kurtzman sig att kunna expandera universumet utan att de olika serierna ska kannibalisera för mycket på varandra. Att många av de gamla fansen initialt blir sura varje gång som man förnyar och expanderar franchisen verkar däremot numera vara en helt förutsägbar grej som man vet ska komma.

Och fler serier ser det ut att bli. När Kurtzman pratar med TV’s Top 5 har han precis haft ett snack med bossarna på CBS, och skissat på framtiden för franchisen fram till 2027 ungefär. För Kurtzman tycker verkligen att världen behöver mer Star Trek. Han har en tydlig politisk hållning när det gäller utvecklingen av Trekiversumet, som han hävdar är helt i Gene Roddenberrys anda. Och just nu. säger han, behöver vi fler berättelser om hopp och hur världen kan bli en bättre plats – vilket ju är lite extra intressant eftersom Kurtzman ju står bakom flera av de mörkaste inslagen i franchisen. Och Discovery har inte närmat sig slutet på sin resa ännu – den nya säsongen är i praktiken nästan som en helt ny serie, säger Kurtzman.

Givetvis blev det lite snack om Corona också. Den tredje säsongen av Star Trek: Discovery hann spelas in precis innan film- och tv-industrin stängde ner på grund av pandemin. Men trots att serien gjordes innan det där viruset förändrade världen vi lever i, så finns det faktiskt en tematik i den kommande säsongen som är helt relaterbar till livet i Coronans tid. Sedan har ju förstås viruset även praktiska konsekvenser för tv-världen. Kurtzman beskriver produktionsförhållandena post-Corona som mer eller mijndre militäriska i den disciplin som krävs för att hålla smittan stången. Det gör också inspelningsarbetet mycket mer komplicerat, långsamt och dyrare. Bara extrakostnaden för skyddskläder och masker ligger mellan 300 000 – 500 000 dollar/avsnitt.

Vi har redan kunna se att streamingtjänsten Netflix börjat lägga ner serier som de redan förnyat för en ny säsong, på grund av det nya läget i branschen, och Kurtzman tror att vi tv-tittare också kommer att märka det ansträngda ekonomiska läget genom att säsongerna blir kortare när tv-producenterna ska försöka få budgetarna att gå ihop.

Själv är jag en bit in andra säsongen av Discovery nu, och tycker rent generellt att allt är lite bättre än jag kom ihåg det. Och det är ju ett bra tecken, tänker jag.

Star Trek-serier. Gold Key #44: Prince Traitor. Det om prinsen som gör uppror – i hemlighet.

Redan första numret som jag läser på min nyinförskaffade dvd-rom visar sig vara värd besväret (och pengarna). Det som börjar som ett rätt så klyschigt äventyr om en despot på en planet med “orientalisk” kultur, blir ändå rätt spännande när den bortskämde unge prinsen på planeten Fayo OCKSÅ visar sig vara rebelledaren Red Raven. Ett fadersuppror som inte går av för hackor.

Ganska spännandet är också greppet med stora strutsar och ett lama/elefantliknande(?) djur som man kan rida på. Men allra mest intressant är väl den svaga men ändå närvarande nyans av cynism som finns i historiens upplösning: Pappa kungen abdikerar när han inser att hans egen son leder rebellerna som vill störta honom. Då låter han helt enkelt sin upproriske son ta över tronen, där det då blir upp till honom att ge upp sin egen makt. I seriens sista ruta spår man lite olika om vad som kommer att hända. Scotty tror inte på någon demokratireform direkt Kirk är ovanligt optimistisk medan Spock vägrar att spekulera i frågan.

Det här är nummer 44 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Det kom ut i maj 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Gold Key-frossan fortsätter! På DVD-Rom!

Som ni märkte hade jag en liten komplettistkris för några veckor sedan. Hur skulle jag kunna slutföra projektet med att läsa alla tecknade Star Trek-serier när de sista 18 serietidningarna som Gold Key gav ut inte fanns i någon samlingsutgåva? Att köpa massor av Eaglemoss-album bara för att de tryckt in de gamla serierna som ett slags extramaterial kändes rätt surt (och kostsamt). Och jag vet faktiskt inte ens om jag har plats för så många seriealbum som en total genomgång av Star Trek-s tecknade historia skulle kräva. Det såg mörkt ut, ett litet tag. Tills jag googlade runt lite mer fokuserat och hittade en DVD-Rom-utgåva med samlade serier från årgångarna 1967 till 2002. Och, när jag fick den på posten igår visade det sig att det gick alldeles utmärkt att använda skivan med min dator.

DVD-Rom-skivan är fylld av PDF:er, som man till och med kan skriva ut om man skulle få för sig det. Själv är jag mest glad över att jag hittat ett extremt utrymmessnålt sätt att ta del av massor av tecknade serier framöver. En liten extra bonus är att även annonserna från serietidningarna finns med på den här disken. Kan ju rapportera att det främst handlar om reklam för olika skämtartiklar, transfertryck till tröjor, posters och tygmärken med olika seriefigursmotiv. Det här blir lite som min egen amerikanska version av boken Serietidningsreklam som kom ut för några år sedan.

Star Trek-serier: The Classic UK Comics, Vol 2. Brittiska Enterprise på nya äventyr.

Dags att beta av ytterligare en stor tugga av den brittiska upplagan av Star Trek-serier. Ett Trekiversum där Kirk använder uttryck som “steady now, lads” och rymdskepp och hela planeter gömmer sig bakom anti-video screens. Ja, faktum är att hela den här versionen av Star Trek-världen är så pass annorlunda jämfört med allt annat inom franchisen att det i IDW:s andra volym av The Classic UK Comics påbörjas en särskild ordlista med specifika begrepp, platser och personer som bara förekommer i den här versionen av Star Trek-serier. Som planeten Kappa Zeta. Eller en klingonsk granulator.

Samlingsvolym #2 innehåller 16 äventyr, två färre än i volym ett. Men fortfarande varierar längden på varje story ganska mycket. Ska jag vara helt ärlig så är det väl bara i de längre berättelserna som de här serierna på allvar kan mäta sig med den amerikanska Gold Key-upplagan. Det blir för korthugget och komprimerat när man försöker få in ett helt Star Trek-avsnitt på bara några sidor. Följetongsformen (serierna var uppdelade på olika nummer av tidningarna de publicerades i) gör också att äventyren ofta känns avhuggna och hackiga. Men kreativiteten och anarkin verkar inte ha varit någon bristvara bland de brittiska serieskaparna, här kan det verkligen hända lite allt möjligt. Och ofta hann de före sina amerikansk/italienska kollegor på Gold Key när de utforskade olika storylines. Så, ja, det blir ett nytt SUPERLÅNGT BLOGGINLÄGG OM SERIER NU!!!

Where Giants Thread är den första berättelsen i den här samlingen. Skrev ju tidigare om det Gullivers Resor-inspirerade lilleputt-äventyret i den amerikanska serieversionen av Star Trek. Britternas Enterprise besökte däremot jättarnas land flera år tidigare, redan 1970.

Eftersom de här serierna publicerades som följetonger så kretsar dramaturgin främst kring olika cliffhangers, som ska få läsarna att köpa även tidningens nästa nummer. Det gör att olika delar av storyn fokuserar på helt olika saker. Här får vi till exempel först vara med om mysteriet med de märkliga meteorskurarna som skadar både Enterprise och Kirk, den senare så illa att han måste skickas hem till jorden med transportören (trots att man befinner sig lite orimligt långt bort från Jorden för den tekniken). Sedan introduceras vi för Kirks hemske vikarie (ett annat återkommande tema i både tv-serien och de olika tecknade serierna), kapten Hensham, som inte lyssnar på någon annan utan kör rakt in i de där metoritsvärmarna på nytt, och sedan försöker överge skeppet när det ser ut som om man kommer att kraschlanda.

Men Spock bryter mot Henshams order och landar skeppet på en planet bebodd av jättar. En hemlig sort som håller sig gömda genom meteorerna och den tidigare nämnda anti-video-utrustningen. De är så pass hemlighetsfulla att de vägrar låta Spock och de andra lämna planeten.

Den allt mer förvirrade Hensham försöker då spränga sig fram till frihet, men att gå över till en väpnad konflikt med ett gäng jättar kanske inte är en så himla bra idé – hans attentat resulterar bara i en enda röra. Men när Spock räddat jätteledarens son så ordnar allt upp sig och han ser till att Enterprise kan lämna planeten. Häpnar dock över seriens sista ruta, där Spock tycker att det är lika bra att Hensham visst dog på kuppen, eftersom det hade blivit så jobbigt för honom med krigsrättegång och allt sånt där vid återkomsten till Jorden. Förutom det lite snöpliga och avhumaniserade slutet så är nog det här det mest genomarbetade äventyret hittills ur den brittiska produktionen.

Ett helt annat sätt att bygga en historia på är I, Emperor, där man bara öser på med spektakulära händelser och sedan struntar i att ens försöka hitta på en förklaring till allt som hänt.

Här stöter Enterprise på en rymdstation täckt av ett slags mossa med hallucinatoriska krafter. Vår kära besättning bevittnar en massa skräcksyner – både monster och skräckinjagande dödskallar. Men ombord finns också en mekanisk spindel och ett jättekletigt spindelnät – som alltså då inte är en fantasi utan en verkligt iscensatt ruskighet. Rätt konstigt, men inte lika underligt som att Spock, Kirk och McCoy mot sin vilja transporteras till något som visar sig vara antika Rom, där de tävlar i en hästkapplöpning på liv och död inför en kejsare som egentligen är en robot. När Kirk lyckas slå sönder roboten så försvinner rymdstationen, samtidigt som Kirk återfår radiokontakten och kan ge order om att man ska transporteras tillbaka upp till Enterprise. Vad som egentligen hände? Ingen aning. Och det verkar inte manusförfattaren heller ha haft.

Något som alla inblandade i den här brittiska utgåvan däremot är sugna på är monster och ruggiga aliens. Så efter spindelfrossan i förra serien så öser man på med lite olika kräldjur i nästa äventyr. I Slaves of the Frogmen så blir något fel med transportören efter en explosion på en sol. Spock och Kirk hamnar då på en planet i ett annat solsystem än de tänkt, och snart jagas de av någon form av grodliknande aliens. De har i sin tur invaderat den här planeten, och som tur är hittar Kirk & Co några av de få återstående motståndsmännen från urbefolkningen. Jo, alla är väldigt mycket män i den brittiska utgåvan – förutom Uhura som vid säöllsynta tillfällen får vara med på ett hörn ibland. Den amerikanska motsvarigheten kännsnnästan jämställd i jämförelse.

Allt ordnar i varje fall sig för Kirk och Spock när grodornas bas på stationen totalförstörs. Men det roligaste med hela det här äventyret är faktiskt just de olika varianterna av kräldjursterror här. Det känns som om Star Trek varit en renodlad creature feature-serie om de brittiska upphovspersonerna fått bestämma.

Key Witness är ett lite udda avsnitt i sammanhanget, något som nästan känns som en Deep Space Nine-idé i sin blandning av krimstory och en lite deppig syn på en till viss del korrupt Stjärnflotta och Federation. En av besättningsmännen på Enterprise råkar bevittna en uppgörelse mellan olika gangsters när han är på permission på Jorden. Livrädd för att själv förlora livet om han hamnar i vägen för maffian flyr han till Enterprise utan att säga något till någon. När han trots det blir kallad som vittne till en rättegång får han panik och kapar transportskeppet som ska ta honom till Jorden. Han drar iväg in på romulanskt område för att söka asyl, där man förstås plockar in skeppet på nolltid. Men skeppet som han kapat har en massa hemlig teknik ombord, så Kirk och Spock skickas iväg dit på ett hemligt uppdrag för att i första hand sno tillbaka skeppet från romulanerna, i andra hand rädda de fängslade besättningsmännen. De lyckas förstås, men det är rätt mycket slagsmål och skottlossning på vägen.

Romulanerna i det här äventyret bär romerskinspirerade kläder och hjälmar, precis som i andra tecknade Trek-serier – som om tv-serien, med sina fashionabla romulaner aldrig hände, liksom (i den här serien äter romulanerna till och med druvor på sin brygga på ett lite härligt bacchus-avslappnat sätt). Annars ett lite tradigt äventyr, det mest spännande är när ett romulanskt vildsvin hamnar i vägen för romulansk eldgivning och de tror att det är Kirk och Spock eftersom resterna luktar bränt kött. Det här äventyret ger också en rätt deppig bild av Federationen och Jorden. Inte bara har kriminella gäng informatörer inom Federationen, gangsters dör också i fängelseceller under mystiska omständigheter. Eller så var just den detaljen bara ett bekvämt sätt att göra slut på intrigen utan att behöva ödsla en massa serierutor.

Sen, ännu fler monster i Nova-thirteen. Gigantiska cykloper som styrs av små blå aliens som spelar flöjt för dem. Det är i varje fall vad Kirk och Scotty möter när de ska undersöka vad som hänt med en vetenskapsrobot som skickats till planeten men som man förlorat kontakten med.

Roboten är hemskt gullig, monsterna fula och de små blå rymdvarelserna rätt irriterande. Det var väl ungefär vad jag tog med mig av det här avsnittet.

Prison-Break är vad den heter. En besättningsman på Enterprise blir skadad, och närmsta stället med ordentlig sjukvårdsutrustning är ett stort fängelse. Givetvis har en av fångarna en plan för hur han ska ta fly från finkan med hjälp av rymdskeppet. Den här rätt så förutsägbara plotten har ändå några överraskande inslag. Som när de förrymda fångarna vill bomba sitt gamla fängelse med en havererad reaktor från Enterprise. Eller hur McCoy är avsnittets actionhjälte, som neutraliserar rymdskeppskaparna med en kombination av sprutor och slagsmåls-skills. Och så den där skadade och döende besättningsmedlemmen som offrar sina sista månader i livet för att rädda Enterprise från strålningen från den där reaktorn som flyter runt i rymden. Det här äventyret gick från förutsägbart till melodrama (på ett bra sätt) på bara några sidor!

I Vibrations in Time blir det tidsresa igen! Man förflyttas åttahundra år tillbaka i tiden, precis i tid för att varna befolkningen på planeten Zeltok om att deras hem kommer att sprängas i bitar om någon vecka. Men när man letar efter intelligent liv på planeten hittar man först bara jättemyror. Rätt farliga myror, visar det sig, som bedrivit ett utrotningskrig mot humanoiderna på planeten, så effektivt att bara en enda man finns kvar i livet. Han gömmer sig hos ett gäng intelligenta gorillor, som hjälper honom att försvara sig mot myrpatrullerna.

Trots att Kirk och hans crew alltså stöter på massor av intelligent liv både smarta gorillor och myror – på den där planeten så är det bara den blå mannen som man är intresserade av att rädda. Så typiskt. Hade ju varit mycket roligare om man försökt rädda de extremt ilskna myrorna i stället. Den blå mannen väljer i alla fall att stanna kvar på den dödsdömda planeten och slåss mot myrorna in i det sista tillsammans med sina gorillakompisar. Kirk och hans mannar flyr däremot till Enterprise, som lika slumpartat och mystisk far framåt i tiden igen. Tillbaka i sin egen tid minns ingen på Enterprise något av det som hänt. Ett komplett meningslöst litet äventyr, alltså. Även om jättemyror alltid är häftiga. Creature-feature vibben i det här äventyret gjorde mig sugen på att se om Them! En av mina starkaste skräckfilmsupplevelser när jag var liten pöjk.

Och så kommer det ett skrivet äventyr, mitt i alltihopa! Novellen Gateway to the Future verkar ha varit en del av någon form av årligt album av TV21, liksom de två följande serieäventyren. Novellen är rätt skum. Den handlar om en Guardian of the Future som bjuder in Spock och Kirk att kolla på framtiden. Och den är lite konstig. På något sätt verkar Jorden ha blivit ockuperad av aliens, medan ett gäng hippies utgör en rebellarmé som bekämpar dem. Men om det där faktiskt är Jorden, framtiden eller en parallell verklighet verkar oklart. Det mesta var rätt otydligt den här storyn, där Spock dessutom plötsligt har förmågan att läsa folks tankar. Konstigt och hyfsat obegripligt, faktiskt.

Captives in Space är alltså det första av två kortare äventyr som också fanns med i den här årliga utgåvan, anno 1971. En story som vi sett berättad även på andra håll i Trekiversumet, men kanske inte fullt lika humanoidcentrerad och kattfobisk som här. Kirk och de andra blir inbjudna att besöka en planet. Väl där inser man att här är det katter som är den intelligenta rasen, medan (grott)människorna som lever där behandlas som djur (påminner alltså lite om det amerikanska äventyret som publicerades några år senare, och som även det hade vissa likheter med Apornas Planet ).

Scotty kan inte riktigt hålla tillbaka sin ilska över denna omvända maktordning, och lyckas förolämpa värdarna på planeten så pass grovt att han och de andra från Enterprise skickas till ett Zoo där de sätts i bur till allmän beskådan. Man lyckas fly, och vinner en allierad när Kirk skjuter en av de där grottmännen när han är i färd med att döda en kattman. Till sist enas man om att ingendera civilisation kanske är redo för katt/människa-relationer på lika villkor. Själv tänker jag att det framför allt är diplomatin inom Stjärnflottan som inte kommit särskilt långt. Vem som helst förstår väl det ofina i att klaga på katters bordsskick. Undrar vad Scotty sagt om han sett vad de här kattvarelserna tar sig till efter att de gått på toaletten.

Planet of Rejects är också en story som känns bekant. Enterprise-crewen undersöker en planet där det finns en massa vrak, men inser lite för sent att det är en fängelseplanet för rebeller som förvisats dit från sin hemplanet Thax. Några av rebellerna kapar Enterprise för att få skjuts till sin gamla planet för att fortsätta sin revolt där. Kirk försöker varna regimen på Thax, men inser lite för sent att regeringen där är beredda att spränga hela Enterprise i luften för att förhindra att rebellerna kommer hem igen.

Det finns en smula eftertanke här. Kanske satsade Kirk faktiskt på fel häst i det här racet, eventuellt var rebellerna egentligen den goda sidan i konflikten? Alla kaparna dör i alla fall, och Enterprise drar iväg bort från Thax så snabbt man bara kan.

Både det här och förra äventyret skildrar ett Enterprise med en besättning som har lite svårt att navigera bland världar där intelligent liv kanske inte ser ut som man är vana vid, och där alla regeringar kanske inte är så snälla. Klumpiga, plumpa och lite korkade drar man runt och “upptäcker” främmande livsformer. Kanske var det här äventyret rentav grundmaterialet till det som sedan blev tv-serien Enterprise. Den går ju i ganska hög utsträckning ut på just det där scenariot.

The Aging World

Och i och med det här avsnittet så byter hela den tecknade serien uttryck. TV21 slås samman med tidningen Valiant, och hela serien blir liksom fyrkantigare, på flera sätt. Inte bara när det gäller serierutorna, utan hela bildberättandet känns tamare.

Den här storyn är kanske inte en av de smartaste som gjorts i den här franchisen. Man är ute för att undersöka en planet när en av besättningsmännen börjar åldras, Han får panik och drar iväg med skytteln som kraschar in i ett berg. De andra transporteras hem, och då stoppas även deras snabbt accelererande åldrande. De blir lika unga som förut. Det är ungefär allt man hinner berätta på ynka fyra seriesidor.

By Order of the Empire

Men efter det superkorta formatet, kommer här ett ganska långt. Enterprise är på väg till planeten Lothor för att vinna en allierad i kampen mot klingonerna, men deras fiender hinner dit för dem. Klingonerna får snabbt lothorianerna på sin sida, genom en Mechano-hypnosis-maskin som förvandlar alla som kommer i närheten till viljelösa slavar, och effekten sitter i superlänge.Den klingonska planen är därför inte bara att invadera Lothor, man tänker också låta hypnotisera Enterprises besättning, och sedan låta dem fara hem till Jorden och kraschlanda rakt in i Stjärnflottans högkvarter.

Hade det inte varit för Spocks mentala krafter hade det kanske kunnat bli så. Spock lyckas inte bara bryta sin egen och Kirks hypnos (tydligen är de två nästan är som “syskon”), utan fixar också till sist att förstöra klingonernas maskin. Så fort den är röjd ur vägen bryts genast förtrollningen hos hela Enterprise-besättingen (maskinen måste antingen vara magisk eller ha en enorm styrka i sina sändningsfrekvenser).

Creeping Death: Enterprise och dess skyttlar beskjuts med ett svampar, ett biologiskt vapen med sen snabbväxande svamp som snabbt täcker Enterprise och sätter motorer och kommunikation ur spel. Fast det visar sig senare att attacken sker av misstag. Graktanerna misstog Stjärnflottans utsända för sina ärkefiender från Themere. Samma fiender som sedan angriper det graktanska skeppet när man försöker undsätta Enterprise, som i sin tur håller på att driva rakt in i en sol. Det låter mer komplicerat än det är. Men det blir åtminstone en del action i den här serien, även om själva intrigen är rätt platt och intetsägande.

I Ground Zero får Enterprise-besättningen lära sig en av de jobbiga sakerna med att vara pigga på att utforska främmande planeter. Man kan, till exempel, hamna mitt på det som är en testsajt för vapen. Som tur är hinner de talande svamparna som arrangerat det här vapentestet rädda Kirk, Spock och ytterligare en person genom att ta dem bort från testplatsen och ner i en underjordiska grotta via en sandfylld tunnel. Tja, mycket mer än det innehåller inte det här avsnittet. Hade gärna sett en fortsättning med och om de där svamparna, de kändes…intressanta. Observera också att det givetvis också är en jätteödla inblandad här någonstans.

The Collector är ett JÄTTELÅNGT äventyr som förklarar fenomenet med försvunna flygplan, båtar etc. Ni vet BERMUDATRIANGELN och sånt. Det är en samlares fel, alltsammans. Han bor på en annan planet, men har lyckats fånga in ett antal tekniska föremål från Jorden som han ställer ut i sin stora fordonssamling. En sann samlarmaniker, verkar han vara, eftersom han är helt ensam och aldrig visar sina föremål för någon annan. Och när Enterprise kommer på besök för att undersöka ett försvunnet testflygplan så blir den där samlaren förstås superintresserad av att komplettera sin samling med Enterprise.

Eftersom det även finns en massa jättegamla grejor i samlarens kollektion så kan serieskaparna här passa på att återskapa en riktigt urgammal flygduell med stridsplan från förr. Mycket spektakel i en annars ganska förutsägbar historia.

To Swiftly Go…

Volym två av de brittiska Trek-serierna både börjar och slutar med besök på planeter där befolkningen är mycket större än människor.

I det här fallet har man blivit inbjudna till nya bekantskaper på planeten Kwettir, men först när man anländer dit upptäcker man att den här planeten har ett helt annat format än Jorden. Allt är jättestort. Det blir en hel del Antman/Älskling jag krympte barnen-situationer med såväl myror som dammsugare inblandade (även om förstås vi även kan dra paralleller till när tropen använts i Star Trek, både i den animerade tv-serien och andra serieäventyr).

Bäst gillar jag när en liten småsadistisk kille hittar de små männen från rymden och tvingar dem att åka i hans modelljärnväg. Eller att anropet från Enterprise till den främmande planeten går via en växeltelefonist som kopplar vidare samtalet till deras ledare. Cute. Som helhet ett avsnitt med ovanligt mycket humor.

Så var två tredjedelar av den brittiska Star Trek-serieproduktionen avklarad. Mycket kul här, faktiskt. Även om det var lite upprepningar med fängelseplaneter och romerska outfits. Men alla monster och kräldjur älskar jag – den typen av återkommande motiv kan man aldrig bli mätt på.

Det här är det fjortonde seriealbumet jag skriver om på den här bloggen. Så här långt i min Startrekathon har jag utöver det betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner och 774 tv-avsnitt.

Star Trek-dokumentärer: The Captains. Shatner gör en kaptensstafett och accepterar sitt Kirk-öde.

Jag fick vänta så länge på att den här filmen äntligen skulle komma infarande genom brevinkastet. Jag beställde den på E-bay, men så kom Coronan i vägen, och mitt paket låg på en amerikanska flygplats i några månader i väntan på transport. När den väl kom fram i somras hade jag nästan glömt bort att jag beställt någon form av lyxutgåva – den australiska versionen av The Captains, med totalt 5 dvd-skivor med bonusfilmer och extramaterial.

Dokumentären The Captains är regisserad av William Shatner, och dokumentären påminner ganska mycket om honom själv: Excentrisk, ojämn och självupptagen – med små glimtar av genialitet här och där. Men det här är väldigt mycket av en blandad kompott, ömsom vin och ömsom vatten, och så vidare. Fast även det som känns krystat och konstigt blir ofta faktiskt intressant.

Grundidén är alltså att Shatner ska ge sig ut på en roadtrip och träffa sina kaptenskollegor från Star Trek i deras naturliga miljöer. Han börjar med Patrick Stewart, som helt uppenbart är den i gänget som han har mest respekt för. Den som tror att det här ska bli en vanlig intervjufilm inser snabbt att det är Shatner, i rollen som utfrågare, som har huvudrollen. Poängen med mötena att han ska kunna spegla sig i sina intervjuoffer. Och kanske lite tvärtom. Men inte nödvändigtvis.

Lyckligtvis blir det ändå en hel del intressant sagt. Och det är i snacket med Patrick Stewart som filmens egentliga centrala scen inträffar. Shatner berättar om insikten han alldeles nyss fått. Att han genom åren faktiskt alltid skämts lite för att ständigt bli associerad med Kirk, men att han – när han såg det allvar och den seriositet som Stewart tog sig an sin roll som Picard med – insåg att han faktiskt nu, till hundra procent, kunde förlika sig med att bli förknippad med Kirk även efter sin död. Att det faktum att rollen som kaptenen på Enterprise påverkat så många människor är långt viktigare än status och högkulturella markörer. Lite väl sent påkommet, kanske – men vad gör man inte för en dramatisk effekt? Ska bli intressant att se hur väl det där uttalandet stämmer överens med Shatners många andra biografier och dokumentärfilmer i ämnet.

Mötet med Avery Brooks från Deep Space Nine är mer kaotiskt. Brooks svarar på frågor med en outtömlig arsenal av abstrakta och pretentiösa utläggningar. Ibland utvecklas samtalet till ett slags verbal pingpong-match där de improviserar tillsammans. Som när Avery bara besvarar frågor med ett “Tell me!” och Shatner själv får fylla i. Eller så sjunger han något när han sitter vid pianot, och bjuder in Shatner att improvisera fram texten med honom, för att sedan korrigera hans förslag med egna textrader. Väldigt märkligt. Här mötte Shatner kanske sin överman, tänker jag.

Kate Mulgrew är, inte oväntat, mest spännande som person i det här gänget. Hon berättar om pappans ovilja mot att låta henne börja inom teatern, och hur hon försökte balansera rollen som kapten Janeway med den som ensamstående morsa. Allt är liksom superfängslande tills Shatner börjar fråga henne om hur det är att vara kvinna, och hur man kan ta sig an stora uppgifter inom arbetslivet samtidigt som man har moderskapet och alla hormoner i kroppen att ta hänsyn till. Och Mulgrew, hon håller liksom med i hans gubbiga resonemang. Jag blir mest lite trött. Som om inte hormoner och annat ställt till det för män i alla tider.

Men problemen med att vara förälder och hålla ihop ett äktenskap samtidigt som man spelar huvudrollen i en tv-serie med oregelbundna arbetstider är också temat för samtalet med Scott Bakula – även om kaptenen för den gamla Enterprise-kärran först verkar ha fått en kris i äktenskapet i samband med rollen i serien Quantum Leap. Medan Shatners snack med Chris Pine handlar en del om skådespelartraditionen i Pines familj. Men också om hur Pine försökte ta sig an rollen som Kirk utan få varken för mycket eller för lite William Shatner i mixen. Och så ska de två – Shatner och Pine bryta arm (kunde de inte bara ha börjat jämföra storleken på kukarna direkt, i stället?)

William Shatner har hur som helst beslutat sig för att ett sätt att göra den här filmen unik är genom ett lite komiskt intro till varje intervju. Intervjun med Patrick Stewart börjar till exempel med att Stewart sitter på en bänk i skogen och Shatner blir “jätteförvånad” över att se honom där. Som jag tidigare nämnt spelar Brooks piano och sjunger med Shatner. Som sedan sitter i en papplåda och väntar på Kate Mulgrew på en gata i New York. Och så får den gode William ge Bakula en ridlektion innan det är dags för deras intervju. Inte helt säker på hur lyckade de här greppen är, men visst, annorlunda är det. Papplådan kanske är det som är svårast att förstå i sammanhanget – eller är det en Star Trek-referens som jag inte förstår?

Shatner kämpar hårt för att identifiera likheter och paralleller mellan de olika kaptenerna. En är att de alla varit aktiva inom teatern (men det gäller väl ganska många skådespelare från de här generationerna, tänker jag mig). En annan är de extremt pressade arbetsförhållandena. Samtalen med kaptenerna varvas sedan med bildmaterial från något konvent, där vi får se Shatner ta emot fansens kärlek. Men vi får också se honom ta upp mötena med alla kaptenerna i sin stå-upp-show, och då är han inte fullt lika snäll och mysig emot dem som han är när han möter dem face to face.

Jag har ju tidigare sett Chaos on the Bridge, också det en Star Trek-dokumentär regisserad av Shatner. Och precis som när jag sett den så tänker jag, “jisses, vad bra det här hade varit om Shatner inte fått bestämma för mycket”. Nu är det väl säkert så att Shatners namn är det som fått filmerna finansierade, men att han fått så mycket inflytande på hur historieskrivningen kring Star Trek ser ut genom de här dokumentärerna är faktiskt lite sorgligt. Nu kompletteras det ju i och för sig, typ medan jag skriver det här, av ett stort gäng avfilmade Zoompaneler som så här i Coronatider blir ett slags nätbaserad historieberättande kring serien. Det som tidigare mest varit tillgängligt på konvent finns nu för alla att se. Fler berättelser om de olika franchisen, sett ur ett annat perspektiv än William Shatners. Och med andra frågor än: “Vad händer när man dör?” (en av de frågeställningar som jag faktiskt inte tror att ens Kate Mulgrew kan ge ett vettigt svar på).

Det här är den sjunde Star Trek-dokumentären jag bloggat om. Så här långt i min Startrekathon har jag utöver det sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 13 seriealbum. Och lite till.