Startrekathon, ett maratonbloggprojekt.

img_0615Den här sajten är min resedagbok när jag försöker blogga mig igenom den totala Star Trek-produktionen av tv-serier och filmer (och en och annan bok och dokumentär). Även om jag en gång i min barndom såg på Star Trek-originalserien, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så är jag mer än något annat en Star Trek-novis. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och jag har ingen riktig koll på vad som ligger framför mig (och jag försöker undvika spoilsers så långt det går).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery. De måste jag se på stört när de sänds. Min resa inleddes den 1 mars 2015. Vi får se när den når sitt mål. /Roger Wilson.

DIS: Despite yourself. Det där Discovery strandar i spegeluniversumet.

dis despite new take 6

NEJ!! INTE REDAN!!! VÄNTA LITE!!!!

Jo, det där tillåtande humöret som jag hade när jag skrev förra blogginlägget har tydligen redan försvunnit. Att man redan i det tionde avsnittet av en ny Star Trek-serie kastar in intrigen i det nostalgidoftande spegeluniversumet, det kändes en smula för tidigt. Jag som trodde att parallella universum var något man tog till när alla andra idéer och möjligheter redan var utforskade. Men jag hade tydligen fel. Producenterna har varit SUPERSUGNA på det här från start (efter att ha sett After Trek inser jag dock att jag ändå ska vara glad över att producenterna inte drog igång den här intrigen redan i avsnitt fem som man hade tänkt).

Själv tycker jag att det känns alldeles för tidigt. Jag är fortfarande lite uthungrad efter fler detaljer om Discoverys universum, men måste nu istället lära känna ett parallelluniversum där allt är tvärtemot från det jag nätt och jämnt hunnit vänja mig vid. För här är federationen alltså utbytt mot ett terraimperium, och människorna är onda och blodtörstiga. Resten av galaxens folk och raser har (om än motvilligt) bildat en allians för att försöka göra motstånd mot fascisterna från Jorden.

Idén är alltså hämtat från originalserien och avsnittet Mirror, mirror. Men även till exempel Deep Space Nine har pysslat med det här konceptet, av deras spegeluniversumsavsnitt har jag bara hunnit se Crossover så här långt. Min egna teori om varför man introducerar spegeluniversumet så här tidigt i serien är nog ändå den hårda konkurrensen i dagens tv-värld. Man kan helt enkelt inte vänta med en sån här godbit i hopp om att serien ska få flera säsonger på sig att hitta sin form. För att ens kunna överleva sin första säsong måste man ge allt – om det så innebär att man måste slicka hardcoretrekkers upp i brygga för att göra dem tillfredsställda. För det är lite så det känns som om de gör i och med det här avsnittet.

För mig försvinner dock mycket av det jag gillade med Discovery i och med det här –– den nya, realistiska och lite smutsiga känslan som fanns i de första avsnitten. Jag tycker att spegeluniversumen känns så pass långsökta att det blir till mer saga än SF av alltihopa. jag menar, oavsett hur många alternativa verkligheter det finns därute känns det ju en aning krystat att så många personer befinner sig på exakt samma plats i världen trots att allt omkring dem är tvärto.  Okej, jag kanske ska stoppa mig själv där. Vill inte bli en sån där som diskuterar trovärdighet i en science fiction-serie….dessutom anar jag att det finns en del andra spegelunversumsreferenser i de Star Trek-avsnitt jag fortfarande inte sett.

För säkerhets skull kommenterar man ändå allt det orimliga med fenomenet i det här avsnittet, när Lorca börjar dilla om det är ett bevis på att ödet existerar, när samma personer finner varandra oavsett viket universum man befinner sig i. Själv tycker jag inte att det räcker till för att förklara idiotiska detaljer som att Burnham har samma säkerhetskod till sina rum i bägge universumen. Vi får se om min aversion går över så småningom.

Mycket av det här avsnittet gick annars förstås åt till att försöka förstå ordningen i det nya parallella universumet. Och att försöka hitta på ett snabbt sätt att ta sig tillbaka till sitt gamla universum –– man lyckade förstås inte skicka över datan om klingonernas osynlighetssköld innan man försvann in i parallellvärlden. Så nu hänger liksom Federationens överlevnad på att man tar sig tillbaka snabbt som attan.

Annars var väl de mer dramatiska höjdpunkterna i det här avsnittet som följer:

dis despite yourself 3Hatbrott på Discovery

Stamets är fortfarande helt borta, en bruten och sinnesförvirrad man efter att ha gjort typ en miljon hopp med Discovery på en liten stund. Så han kan inte få tillbaka Enterprise till rätt universum. Frågan är om han är änkling när han vaknar till liv. Ett avsnitt efter den första bögkyssen i Star Treks historia i förra avsnittet så mördas Culber. Eller?

After Trek-avsnittet som här ihop med “Despite yourself” var liksom fullt av mer eller mindre uttalade löften om att den homosexuella kärlekshistorien ombord på Discovery inte är över. Och även om det känns lite betryggande, så blir jag ändå irriterad och överväger att sluta se på After Trek helt och hållet. Det är för många spoilers i det programmet. Men kanske var man rädda för en liknande backlash som serien The 100 utsattes för när man lät en lesbisk partner till huvudpersonen dö i serien.

Återstår att se vad Stamets förvirrade replik “Stay out of the palace!” betyder.

 

dis despite 2

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler fördjupas och kompliceras

Jo, kärlekshistorien flyter ju på. Men man kan ju tänka sig att Burnham inte blir lika överförtjust när hon inser att:

Tyler inte finns. Utan är en förklädd klingon – jo, vi vet nog vem också. För nu kan det väl inte vara någon annan än Voq. Om inte han åkt i förväg till något annat parallellt universum.

Att Tyler vred nacken av dr Culber.

Att Tyler träffar L’Rell på egen hand, och att hon försöker kickstarta hans klingonska sida genom olika kommandon, som efter en hypnos. Kommandon som inte riktigt fungerar.

Det hon däremot vet att Tylers PTSD gör sig påmind, men hon berättar inte det för någon av sina överordnade eller kollegor. Så himla medberoende gjort. Finns det inget av hennes Vulcanska superlogiska sida kvar längre?

dis despite yourself

Spegelvärlden

Eftersom spegeluniversumets Discovery har bytt plats med “vår” version av skeppet så är det också äntligen maskeraddags. Alla måste klä ut sig till och uppföra sig som sin dubbelångare i spegeluniversumet.  Och det är förstås här som manusförfattarna har haft riktigt kul. Som att det är lite hispiga Tillys alter ego som är kapten på Discovery, under namnet Killy – också känd som dräparen vid Sorna Prime och häxan från Wurna Minor. Eller när kapten Lorca ska låtsas vara teknikchef i ett samtal med ett av Terraimperiets skepp, och pratar lika bred skotska som Scotty från originalserien.

Lorcas alter ego är förresten efterlyst och försvunnen, efter att ha försökt sätta igång en kupp mot kejsaren. Och Burnham är försvunnen och antas vara död. Så när de bägge tar sig ombord på Spegel-Shenzou så tar Burnham över som kapten igen, medan de låtsas att Lorca är hennes fånge. Vilket innebär att han får tillbringa dagarna på Shenzou i ett mysigt tortyrbås.

Lönnmord och konspirationer verkar å andra sidan vara en vanlig karriärsväg inom Terraimperiet, så kanske är inte Lorcas brott så allvarligt — hela systemet låter dock mer som klingoner än Federationen. Och mycket riktigt, Burnham måste döda sin efterträdare på Shenzou för att få sitt jobb tillbaka -– i en riktigt snygg hissfajt, faktiskt.

Jag har sett det här avsnittet två gånger, den andra kunde jag faktiskt koppla bort en del av min nörd-rage, och började plötsligt uppskatta det här avsnittet. Jättemycket. Det  finns trots allt många snygga och roliga grejer här. Men en sak som jag tänkte mer på under andra tittningen var ju att spegeluniversumet tvingar Burnham att nytt konfronteras med det som hände ombord på Shenzou, när hon nu träffar alla sina gamla kollegors spegelversioner. I stort sett alla döda i “vår” version av tillvaron.

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 10/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 363 tv-avsnitt.

DIS: Into the Forest i go. Det med de 133 spordriftshoppen och slutet för sarkofagskeppet.

dis into the forest 5

Jag är en mycket gladare person nu, än vad jag var då. Det var känslan jag fick när jag kollade igenom mina tidigare inlägg om Star Trek: Discovery.  Oavsett om jag gav höga betyg eller inte, så känns det som om jag var lite gnällig. Det känns lite mer avslappnat att se på säsongen när den är avslappnad, faktiskt.

Vi får väl se hur länge min nyfunna glädje håller i sig när jag nu återupptar Star Trek-tittandet och -bloggandet. Hur som helst, så var det nog bra att ta en ordentlig paus från Star Trek-universumet. Och jag är faktiskt ganska imponerad av min förmåga att ducka detaljer om vad som egentligen hände under säsongens kvarvarande avsnitt. Är ett proffs på det där, att missa information, tydligen.

Min mer tillåtande känsla när jag såg det här avsnittet kan ju också ha att göra med att höstterminsfinalen av Discovery faktiskt är riktigt bra. Så bra att den nästan kan ses helt fristående från resten av serien (jag såg avsnittet med en Star Trek-virgin — så jag vet att det stämmer). Så tydliga är konflikterna, så pedagogiskt är upplägget i det här avsnittet. För en gångs skull så avslutas faktiskt avsnittet med en känsla av closure . Eller, förlåt, just innan avsnittet avslutas infinner sig en känsla av closure.. Sen är det kaos igen. Underbart.

Gåtan bakom klingonernas osynlighetsmantel

…är det som är intrigmotorn i det här avsnittet. I kampen för att kunna knäcka den är kapten Lorca beredd att offra de flesta av sin besättning (den enda han tvekar inför är Burnham, men det är nog mest för att hon känns som en lite för självständig och envis person för att våga skicka iväg på ett viktigt uppdrag). Det där konstiga talet som han håller, om att man måste ta en fajt för att undsätta de stackars invånarna på Pahvo känns ju däremot som fejk. Det där plötsliga idealistiska draget var förstås inte äkta (han har dessutom inget problem med att lämna dem åt sitt öde i slutet av avsnittet). Vad Lorca är ute efter är en fet trofé att ta hem till Federationen så att de inte ska ta Discoery ifrån honom.

Att sedan planen för att kunna knäcka koden för klingonernas osynlighetsmanteln är i stort sett orimlig verkar inte bekymra honom jättemycket.

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler

…kan vi väl kalla mer än ett faktum efter det här avsnittet. Även om de två verkar ha en jättekonstig syn på vad romantik är. I det här fallet lyckas de tjata sig till att de ska få åka på ännu en expedition tillsammans, men kanske kan man räkna även ett självmordsuppdrag som ett sätt att komma bort från vardagen på Discovery. Den här gången går deras expedition till Klingonernas sarkofagskepp (det som Burnham upptäckte i seriens pilot). Men det som börjar som actionromantik slutar med att Tyler måste erkänna sitt förflutna som L’Rells sexslav. Så brukar ju inte smekmånadsresor sluta på film och tv.

Några tankar bara kring detta helt livsfarliga uppdrag: 1. Om man nu ska sätta ut sändare på ett Klingon-rymdskepp, är det då klokt att använda sig av maskiner som har en inbyggd röst som berättar att sändningen är igång, eller för den delen, utrustade med pulserande ljus? Finns det inget stealth mode? 2. Det här med att Burnham inte vill lämna någon kvar på klingonernas skepp, tror hon fortfarande att det finns en mikroskopisk chans att hennes gamla kapten finns kvar på skeppet? Att hon hittar en utslagen amiral Cornwell är däremot ett snyggt sätt att knyta ihop bihandlingar.

Hur som helst, det här känns som avsnittet där Burnham slutligen når någon form av superhjältestatus för mig. Det verkar inte finnas någonting som hon inte kan…förutom förstå vad som är:

Tylers hemlighet

dis into the forest 4Lite sur nu på de där som läckte teorin att Vuq och Ash Tyler är samma person. För nu tyder ju allt på att det verkligen är så. Även om Tyler själv inte riktigt verkar veta hur det ligger till. Tvärtom, han drabbas av så mycket posttraumatisk stress att han hamnar i ett chocktillstånd när han ser L’Rell — hans gamla nemesis OCH älskarinna. Flashback-klippen där Tyler minns hur L’Rell rider honom känns verkligen som ytterligare en frontier inom Star Trek-universumet som suddats ut. Explicita sexscener, dessutom mellan en människa och en klingon. Discovery vill verkligen vara en vuxenserie!

Slutet för domedagsskeppet

dis into the forest 2Verkligen? Är kriget mot klingonerna slut nu? I vilket fall var det här ett elegant slut på den dramaturgiska båge som startade i pilotavsnittet. Konflikten med klingonerna började med domedagsskeppet, och nu är det förstört? För Burnham är slutet på en resa nådd i varje fall. Hon har fått hämnas Georgiou.  Snyggt.

Men givetvis kunde man låta den här storylinen gå mot sitt slut eftersom man nu tog sig in i något ännu mer spännande…

Stamets, spordriften och ett alternativt universum? 

dis into the forest 3Stamets tappar greppet och medvetandet mitt under en spordriftstur, och Discovery hamnar på ett jättekonstigt ställe. En klingonsk skeppskyrkogård som ligger, var? Vilken underbar cliffhanger! Även om jag anar att det kan handla om ett parallellt universum. Vilket ju kunde förklara de stora förändringarna som ändå görs i den här serien när det gäller backstoryn till vårt Star Trek-universum. Försvann Discovery från radarn så gick ju även spordriften och hemligheten med klingonernas osynlighetsmantlar förlorade.

Som helhet är det här ett riktigt bra avsnitt. Mycket står på spel, hela tiden . Vill ändå bara nämna en av mina favoritscener, den där skeppsläkaren Culber måste se sin älskade Stamets nästan gå under medan han gör 133 hopp med spordriften. För att sedan färlora honom under det sista hoppet. Hjärtskärande!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 9/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 362 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

Star Trek-litteratur: Star Trek Cats

star trek cats

En av de mer märkliga varianterna av Star Trek-fandom som jag stött på (och för övrigt även en av de mest oemotståndliga) är Star Trek Cats. Minnesvärda ögonblick från Star Trek, men där skådespelarna är utbytta mot bilder på katter. Katter i federationsuniformer.

 

Två böcker har det blivit totalt. Illustratören Jenny Parks följde upp framgångarna från 2017 års Star Trek Cats med Star Trek The Next Generation Cats för mindre än en månad sedan. Som ambitiös Star Trek-athonist och allmän bokjunkie var jag ju tvungen att kolla in även detta fenomen. Och gissa om det här är nördfoder!

IMG_6422.jpg

När man väl kommit över cutenesschocken av katter i rymden, och vilka olika kattraser som Parks valt ut till varje rollfigur så är det sedan dags att lista ut vilka ikoniska scener som hon rekonstruerat i sin bok (som tur är så finns det en avsnittshänvisning sist i varje bok, så att man inte behöver känna sig dum bara för att man är glömsk). Vissa av scenerna är helt självklara, andra blev jag mest lite förvirrad av. Framför allt i när det gäller katterna i The Next Generation. Det är ju en serie med fler centrala rollfigurer — personer som i mitt tycke dessutom inte har lika tydliga kattmotsvarigheter som originalseriens persongalleri (så underligt det kändes att skriva det där).

star trek the next generation cats

I en intervju på Women at Warp berättar Jenny Parks om hur hon valde vilka scener som skulle kattifieras:

I relied mostly on what I remembered from the series at first, like which scenes stuck the most in my mind. After that I had to go back and re-watch all of the episodes to get an idea of what scenes might work best if a cat were plopped down in place of a human. I did try to include a lot of scenes that made it easy to display cat-like behavior, though some scenes were stuck in there just because they were so iconic, like Kirk covered in tribbles

I intervjun berättar hon också att böckerna kommit till på ett förlags initiativ. Efter att de sett hennes kattiska fan art så funderade de tilllsammans ut vilka katter som skulle ges ut i bokform. Först tänker jag att det ju är typiskt, att man från förlagets sida tänker att det bara är Star Trek-fans som skulle vara dumma nog att köpa katt-tolkade versioner av sin favorit-serie. Men, ju mer jag bläddrar i Parks böcker, desto mer fastnar jag för dem. Istället för den engångsskrattgrej som jag först tänkte att de var, så börjar jag mer och mer se den som en seriös tribut. En sorts fanart med en twist. Det blir väldigt fint, helt enkelt.

IMG_6420.jpg

IMG_6423.jpg

IMG_6418.jpg

Går man till Jenny Parks hemsida finns det fler katter från populärkulturen där. Spindelmanskatter, Arkiv X-kissar, X-Men-kattor och så några missar från ett annat koncept vars namn börjar med Star…

kat leia

Fanproduktioner: Visit Qo´noS på Turteatern.

visitqonos_600_chrisanderbrun_

Turteatern är inne på sin sista spelvecka för produktionen Visit Qo’noS – en föreställning där ett gäng klingoner håller en informationsträff för att locka människor att turista på sin värld. Inte helt oväntat är det en turistmässa som karakteriseras av väldigt mycket tuff kärlek, för klingonerna håller liksom inte direkt tillbaka om hur de känner för de veka, tramsiga och löjliga människorna. Jag var väldigt osäker på vad jag skulle få se när jag gick och såg Visit Q’onoS, och blev faktiskt rätt så förbluffad över hur nära den låg fandom, i både innehåll och estetik. Det var tydligt att det här var gjort av någon som både kunde sina klingoner, och gillade dem väldigt mycket.

Det kanske inte borde ha varit en sådan överraskning, andra populärkulturella fenomen som skildrats på Turteaterns scen på sistone är till exempel Grottbjörnens folk och Britney Spears liv. Men jag hade nog förväntat mig mer av distansering, ironiska blinkningar, lite von oben-attityd. Istället gick man all in. Extra roligt är det också att det där med Star Trek nästan automatiskt innebär att internationella nyhetsbyråer vill göra knäck på en föreställning i Kärrtorp, och att ryktet om den här uppsättningen har spritt s över världen.

klingonerMan kan väl säga att Visit Qo’noS består av tre beståndsdelar. Den första är själva turistinformationen, med pedagogiskt upplagd information om kultur, mat och sevärdheter (jag fick provsmaka både dryck och mat, och det smakade misstänkt likt whiskey och nudlar i mycket soja). Alla ska kunna hänga med, oavsett förkunskaper. Den andra beståndsdelen var väl den som var mest egen, den bestod av en rad olika exempel om fördomar kring ras. Och den tredje var presentationen av det klingonska kulturarvet, med både sång och Shakespeare på klingonska.

klingoner 2När jag intervjuade Turteaterns föreställningens initiativtagare Nils Poletti i P1 Kultur så visade det ju sig ganska snart att han mycket riktigt är en inbiten Trekker. Han berättade fint om hur det var att som vuxen komma ut ur garderoben som trekker, och hur det först var på tredje försöket som han fick igenom en Star Trek-relaterad pjäsidé på Turteatern. Men vi pratade också om identitetspolitik och kolonialism i Star Trek i allmänhet, om de självständiga klingonska kvinnorna i serien samt hur han identifierade sig med klingonerna när han växte upp eftersom de är “de enda bruna, den mörka, den andre i serien”.

I helgen får hela den här proffsteater möter fandom-eventet en stilfull avslutning.  lingonskans skapare Marc Okrand kommer till Kärrtorp, så man skulle nästan kunna säga att det blir som ett litet mini Star Trek-konvent där ute på fredag.

DIS: Si vis Pacem, Para Bellum. Det med den sjungande planeten.

star trek si vis 4Ibland kan man ju undra varför det här bloggprojektet får sådana abrupta stopp, avbrott och pauser (Eller, jag funderar i varje fall en del över detta. Men har förstås full förståelse för om det inte är ett fullt lika akut problem för er som läser den här bloggen som för mig, personligen).  Ibland handlar uppehållen om att livet kommer emellan, eller jobbet. Det har hänt att det är den samlade produktionen av Gilmore Girls som tävlar om uppmärksamheten (det var i alla fall det under 2016, medan en stor del av min fritid 2017 gick åt till att se alla avsnitt av Will & Grace). Andra gånger är det sf-intresserade vänner som utan att förstå vidden av deras handlingar tipsar en om att kolla in The Expanse, varpå Discovery plötsligt känns lite scoutliknande väluppfostrad i jämförelse.  Men så, vid några enstaka tillfällen, handlar det faktiskt om något relaterat till just avsnittet jag ska blogga om. Något som får mig att tveka kring hur jag ska skriva om det. Ja, vad jag ens tycker om det.

I det här fallet (för nu har det väl typ gått sex veckor sedan jag sist skrev om ett avsnitt här på bloggen) så tror jag faktiskt att orsaken är ett visst mått av besvikelse. Jag tappade helt enkelt sugen efter att ha sett Si vis Pacem, Para Bellum. Och det blev lite extra jobbigt när jag såg att så många där ute i Trekfandomuniversumet var så oerhört förtjusta i just det här Discovery-avsnittet.

När jag försöker analysera min uppgivenhet så tror jag faktiskt att det är (till min egen stora förvåning) alltför klumpiga retrovibbar som gör mig lite kinkig. Och just retrokänslan är väl i stort sett omöjlig att undvika när man som här (för första gången i Discovery) ger sig på den klassiska Star Trek-subgenren “vi upptäcker en planet”.

Men mitt gryende missnöje handlar inte bara om “upptäcksresande i rymden”-tropen. Även den främmande livsformen på den här “sjungande planeten” känns som om den skulle kunna vara hämtad från originalserien. Jag menar, svävande glitter i luften, hur gulligt kan det liksom bli? Samma sak med sådana där mysiga detaljer som att hela Pahvo gemensamt har en puls som de skickar ut i rymden med hjälp av en organisk sändare. Eller att de längtat efter att bli upptäckta av omvärlden eftersom hela deras existens handlar om att skapa “harmoni av dissonans”. Rara detaljer som känns ett stycke bort från den här seriens inledande och betydligt mörkare avsnitt. Eller, ja. Det finns förstås den här grejen med att de formlösa pahvonierna typ programmerar om Sarus hjärna på nolltid. Men de vill ju, innerst inne, trots allt bara gott.

Och på tal om Saru…

star trek dis si vis 2

…så börjar det väl kännas som att den här lättirriterade och långsinte figuren håller på att bli seriens egentliga stjärna. Lite som Discoverys motsvarighet till Spock. Skitjobbig besserwisser som man inte skulle vilja bli sittandes med på en öde ö, men som det däremot är rätt härligt att se plåga andra. Och i det här avsnittet känns det väl som att han för första gången fick sitt rättmätiga utrymme. Och blev dessutom galen, vilket också piggar upp. Att det är möjligheten till att för en gångs skull kunna slappna av som gör honom våldsam, aggressiv och skoningslös är en paradox som jag verkligen uppskattar.

Klingonernas osynlighetssköldar

Möjligheten att fara runt oupptäckt i rymden börjar nu spridas i den klingonska flottan, efter att allt fler av de klingonska husen lovat den storbossen Kol sin lojalitet. När Federationens jakt på ett sätt att knäcka det där osynlighetskamouflaget nu blir en viktig del av intrigen undrar man ju hur manusförfattarna ska förklara att originalserien aldrig hade ett sätt att lösa den här gåtan på. Och originalserien utspelas ju, som bekant, efter den här serien. Vilket osökt för oss in på:

Avsnittets mest långsökta teknologiska teori

Att livsformerna på Pahvo tillsammans skapar ett slags musik som sänds ut i rymden av en biologisk parabolsändare kanske jag kan gå med på. Men att just den här pulsen ska kunna användas som ett ekolod för att kunna upptäcka klingonernas skepp även när de är osynliga, även på enorma avstånd från planeten, skulle jag faktiskt vilja höra lite mer utförligt technobabble kring.

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler

Låt oss försöka övertala chefen att få åka och upptäcka planeten tillsammans, sedan prata om “the needs of the many” och avsluta dagen med att sitta och hångla i ett ljusslingeupplyst….tält. Jodå, det här tuffar på precis som man anade. Och Tyler har visst något inom sig som han kämpar emot. Och vi har fortfarande inte sett till Vuq på flera avsnitt…

L’Rell är inte världens bästa på förräderier

star trek dis si vis 3Jag vet inte riktigt vad jag tycker om L’Rells sätt att planera sina förräderier. Eller, det vet jag ju. Hon är askass på det. Eller vad sägs om planen: jag säljer in mig själv som en jävel på att förhöra fångar, och levererar sedan ingenting när jag får chansen att tortera amiral Cornwell. Är inte helt övertygad om nivån på hennes flyktplan heller: låt oss gå runt helt öppet på skeppet och hoppas ingen lägger märke till oss.

Fast scenen med henne i klingonskeppets bårhuset var ju rätt rälig.

Däremot fick jag ju aldrig riktigt klart för mig hur det är med den där röda färgen som Kol smetar i ansiktet på de klingoner som är lojala med honom. Är den permanent eller måste man fylla på den ibland? Hur ofta gör man det? Eller måste man klara av ytterligare ett lojalitetstest för att få fortsätta att ha fejkblod i ansiktet?

Spordriftens pris

Stamets håller på att bli riktigt knepig av att transportera runt Discovery via det där mystiska spornätet. För nu verkar det som om även hans hjärna och medvetande reser runt på egen hand till märkliga platser. Som när han lite förvirrad plötsligt kallar Sylvia Tilly för kapten. Sorteras in under mer uppenbara planteringar inför framtiden. Vilket också förstärker helhetsintrycket av det här avsnittet:

Känslan av att vi laddar upp inför vinterfinalen

Si Vis Pacem, Para BellumSi vis Pacem, Para Bellum (som alltså betyder “Den som önskar fred ska förbereda sig för krig”) känns i mycket som ett set up-avsnitt för höstterminens final. Inte så många avslut här, utan mer en rad uppspel som sedan ska stegras (och kanske till och med lösas) i det nästkommande avsnittet.

Och när jag nu sett om det här avsnittet för tredje gången, så är det kanske inte så medelmåttigt som jag trodde. Så jag summerar väl det så här:

Betyg: 6/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 8/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 361 tv-avsnitt.

I väntan på nästa kapitel av Discovery…

dis klingon hello

De sista dagarna på jobbet. Filmer och tv-serier som ska tittas ikapp för årsbästalistor. Nu har det visst varit lite torrt här på bloggen ett tag igen.

Idag släpptes ju titlarna för de återstående avsnitten av Star Trek: Discovery,  eller kapitel två som man valt att kalla dem. I väntan på den säsongen så länkar jag till lite gammalt godis från P1 Kultur. Jag, Jerry Määttä och Karin Svensson gjorde en liten halvtidsavstämning av Star Trek: Discoverys höstomgång inför säsongsavslutningen. Lyssna och njut. 

DIS: Magic to make the sanest man go mad. Det med personalfesten, timeloopen och Mudds återkomst.

dis magic

Tidsresor, anomalier och avvikelser i rumstiden är ju favoritämnen för Star Trek-författare, kanske tydligast i den första säsongen av Voyager (som jag ju fått göra ett avbrott i bloggandet om för att istället fokusera på Star Trek: Discovery). Nu ger sig alltså även den senaste inkarnationen av Star Trek in i den välbekanta leken med intriger där tiden inte längre fungerar som förväntat. I det här fallet rör det sig om en tidsloop, ett skeende som upprepas gång på gång. När jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt själv en vag känsla av déjà vu, men förnedrande nog krävdes det att jag tittade på After Trek för att inse att det här är ett tvillingavsnitt till The Next Generation-avsnittet Cause and effect.

Discoverys tidsloop är lika dramatisk som förlagan i TNG, den börjar med en personalfest och slutar med att skeppet sprängs i luften – om och om igen. Den är däremot inte förorsakad av någon mystisk och oförklarlig reva i tid/rum-kontinuiteten, utan ett verk av en gammal bekant som är ute efter hämnd.

Mudd är tillbaka. Igen. 

dis magic 2

Och han är både förbannad och listig. Han smugglar sig in på Discovery genom att gömma sitt skepp i en gormagander – någon form av utrotningshotad rymdval/drake/manet. Federationen framstår för övrigt som en framtida variant av Greenpeace, så engagerade som man är i alla livsformer som man råkar på i rymden ––trots att man faktiskt befinner sig mitt uppe i ett brinnande krig.

Genom att fånga skeppet Discovery i en tidsloop så hoppas Mudd kunna få tillräckligt många försök på sig att lista ut vad som som ligger bakom skeppets smått magiska sätt att navigera runt i världsrymden, och sedan stjäla den. För när alla andra blir nollställda och börjar om sin dag från början igen när loopen startar om, så minns han allt. Sa jag alla andra? Tack vare sin märkliga merge med björndjurs-dna:t för något avsnitt sedan så påverkas inte vetenskapsofficeren Stamets av loopen, utan han minns allting. Och i varje ny loop måste han snabbt försöka 1. förklara läget för olika nyckelpersoner, 2. få dem att tro på honom. 3. tillsammans med dem komma på ett sätt att ta sig ur loopen.

Old school-trek

dis magic 3

Precis som i förra avsnittet, med resorna in i Sareks medvetslösa hjärna, så känns den här delen av Discovery mer old school än de första avsnitten. Kanske för att det håller en något lättsammare ton än något vi sett i Discovery hittills – vilket är rätt så imponerande med tanke på hur många som dödas i det här avsnittet, vissa flera gånger.

Kanske är det feststämningen på personalpartajet? Michaels förskräckta monolog kring att hennes största skräck är social interaktion? Kanske är det Stamets personlighetsförändring, fortfarande wild and crazy liksom? Och så den lite nostalgiska strukturen på avsnittet., alltså ett äventyr som man finner en lösning på  i samma avsnitt, dessutom med en komisk twist på slutet. Andra gammeldags inslag är det faktum att intrigen bygger på en mer eller mindre osannolik kristall eller maskin som sätter vanliga naturlagar ur spel. Dessutom med en rollfigur som introducerades redan i originalserien på 60-talet. Och på tal om 60-talet…nivån på det roliga skämtet på slutet, att det är ett öde värre än döden för Mudd att återförenas med sin fru – är det här Star Trek eller Lilla Fridolf.

Michaels kärleksliv. 

dis magic 4Här börjar det hända en hel del Michael hånglar faktiskt i det här avsnittet! Tyvärr inte i den sista loopen, så det är väl inget hon kommer att minnas överhuvudtaget. Men det är ju definitivt romance på gång mellan henne och Ash Tyler, nykomlingen ombord. Det kan ju ställa till med en hel del komplikationer om han visar sig vara en förklädd klingon, som många tror, eftersom…

Veckans Vuq-spotting

fortfarande är nere på noll. Var har vår favoritalbinoklingon tagit vägen?

Men som helhet…

Blir det här riktigt bra. Tidsloopen fungerar faktiskt förvånansvärt väl för att bygga ett avsnitt runt.  Det blir till en extra intressant twist att det liksom gäller att avbryta den här tidscykeln vid rätt tillfälle, för de som dör under den avslutande loopen lär ju fortfarande vara döda när man återvänder till den linjära tiden på nytt,

Så intressant, för övrigt…att de pratar om fyrdimensionell teknik i det här avsnittet då jag läste om någon liknande teknikevolutionär fiktionsteori i romanen Three Body Problem häromveckan.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 7 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 360 tv-avsnitt.