Den här sajten är min resedagbok när jag bloggar mig igenom den samlade produktionen av Star Trek-tv-serier och -filmer (och en och annan bok och dokumentär och skiva och fanzine och…).
Även om jag i min barndom såg på Star Treks originalserie, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så var min utgångspunkt, i alla fall till en början, Star Trek-novisens. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och när jag skrev hade jag inte riktigt någon koll på vad som låg framför mig (och jag försökte undvika spoilers så långt det gick).
Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery och de nya spinoff-serierna.
Min resa inleddes den 1 mars 2015, och lite drygt fem år senare hade jag till sist skrivit om allting Star Trek i rörliga bilder. Men eftersom franchisen fortfarande lever så följer jag med på färden och bloggar successivt om nya serier och böcker, med lite djupdykningar ner i Star Trek-historien när jag hinner med. Men eftersom jag just nu har ett extremt jobbigt jobb är det med betoning på när jag har tid. Just nu försöker jag mig främst på att sammanfatta hela säsonger, i min kamp mot Star Trek-franchisens produktivitet.
Jag visste ingenting om The Beverly Crushersnär jag köpte biljetterna till deras konsert på en bar här i San Francisco. Inte mer än att jag inte kunde missa en konsert med ett StarTrek-relaterat band, nu när det bara är några veckor kvar av min tid här i USA.
Men redan när jag satt öl före konserten kände jag mig trygg. Det fanns tillräckligt med Trek-relaterade tröjor för att lugna mig. Även om den del av de utklädda visst visade sig tillhöra bandet. Ja, för en gångs skull researchade jag inte så noga utan tillät mig att vara impulsiv. Annars kanske låttitlar som Warp Speed, Make it So, Four Lights, Finally the Frontier, Chains of Command och The Academy hade förberett mig på bandets djupa fascination för allting Trek.
De som väntat sig något futuristiskt eller mer teknikbaserat sound blir däremot besvikna (liveversionerna var också lite mer röjiga än på albumet, som sig bör). Det här är framföra allt ett klassiskt rockband, mer old än new generation liksom. Grabbig Trek-rock med inslag av plågsam funk, men även några låtar med omotiverat lååååååånga gitarrsolon. Att det var bandets första konsert hade jag däremot nog inte gissat. Det kändes mycket tajtare än så. Och så blir man förstås alltid extra glad när ett Star Trek-relaterat band lirar trombon på scen.
Jag tycker att Discovery-hatet bland vissa Trekkers gränsar till någon form av trek-extremism. En form av fandomkonservatism och bakåtsträvande där vissa nostalgiska fans stundtals helt urartar i sina försök att stoppa all form av utveckling av franchisen som de älskar. En form av subkulturkrig där tongångarna känns igen från det lite större amerikanska kulturkriget. Och fenomenet existerar förstås inte bara inom Star Trek, samma visa hörs till exempel även från vissa Star Wars-fans när man försökt göra det universumet mer mångfacetterad.
Kanske nådde de där NuTrek-hatarna en ny bottennivå när de för någon månad sedan triumferande förklarade att Discovery inte var en del av Star Treks kanon. Beviset utgjordes av några sekunder i det sista avsnittet av Lower Decks, i en scen där klingonerna byter utseende när man hoppar mellan olika dimensioner. Det rätt roliga skämtet om Star Treks eviga omstajlande av klingonerna blev i NuTrek-hatarnas händer ett bevis på att inte bara Discovery, utan kanske alla de nya serierna utspelades i en egen tidslinje. Och visst, det kanske finns en tanke där, att se varje reboot som ett slags parallellt universum? Eller så kanske man också kan tagga ner, inse att vissa delar av Star Trek-universumet inte är helt och hållet logiskt (det är ju inte som att originalserien alltid var så konsekvent). Och inte envist försöka tjata om vad som får och inte får rymmas inom Star Treks kanon.
Lite extra orättvis känns väl den hårdföra behandlingen av Discovery när själva kärnan i den här femte och sista säsongen är viljan att knyta an till just kanon, och fixa ihop lite lösa trådar från seriens tidigare installationer. Det handlar bland annat om avsnittet The Chase frånThe Next Generation. En rätt ambitiös satsning, eftersom man på det här sättet tog sig an inget mindre än livets uppkomst. Ett lite fiffigt ämne för en avslutningssäsong. Att sluta med början.
Om vi först hoppar tillbaka i Startrekiversumets utvecklng: Jag har alltid sett The Chase som ett slags krystad efterkonstruktion. Ett försök att hitta på en rimlig förklaring till varför så många av de aliens som Federationen består av, och stöter på under sina upptäcksfärder, är humanoider, med två ben och två armar. Enligt The Chase beror det helt enkelt på att de alla har samma ursprung. En delad stamtavla från en och samma ras som spred sitt DNA på en rad olika planeter. I The Chase används det här som ett slags hoppfullt fredsbudskap: Eftersom klingoner, cardassier och människor visar sig ha mer gemensamt än de tidigare trott, borde de inte heller kriga och bekämpa varandra. Samma sak verkar vara syftet med den här säsongen av Discovery. Och precis som i det gamla Next Generation-avsnittet så kombinerar man det lite större, högtravande budskapet med en rafflande skattjakt. Man jagar ett oerhört viktigt föremål som kan avgöra universums öde as we know it. Skattjakt med pretentiösa undertoner – kan det bli mer Star Trek: Discoveryianskt?
När jag försöker summera den femte säsongen av Discovery, så finns det tre, kanske fyra, olika viktiga nivåer i berättandet. Michael och Book ska bli tillsammans igen, hur ska det gå till? Det pågår även ett slags Jakten på den försvunna skatten-tävling mellan Federationen och två pirater om vem som först ska få ihop alla ledtrådar för att kunna hitta 3. Ett jättemärkligt futuristiskt ställe där tydligen hemligheten till livets uppkomst finns. Ja, man skulle kunna kalla det för själva fabriken där de så kallade “progenitors” framställde sina olika fröpåsar med livsformer. Det fjärde berättarspåret är den om de två piraterna, Moll och L’ak, som man lite välvilligt skulle kunna kalla för en interstellär upplaga av Bonnie & Clyde, och deras olika kaotiska relationer till omvärlden.
Inledningsvis var jag förtjust över att serieskaparna verkat inse att man måste krydda sina avsnitt med lite mer action den här säsongen. Säsongspremiären var verkligen ett höghastighetsäventyr, som bland annat innehöll ett dramatiskt sandskred, någon form av ökenjeepjakt samt en härligt obekväm konflikt mellan Burnham och kapten Rayner. Men riktigt samma högoktaniga nivå bibehålls inte genom hela säsongen.
I stället skriver man in en omfångsrik bihandling om Breen-imperiet. Kunde man valt en mer tråkig del av Trek-loren att fördjupa sig i? Jo, vi får visserligen se vad de döljer under sina huvudbonader, och får veta att de tydligen har dubbla utseenden, men i längden blir det väldigt stumt med en livsform som tillbringar den mesta tiden i dräkter med tillhörande heltäckande hjälmar där det bara finns en liten springa att kika ut genom. Och så deras läten, som mest låter som oväsen.När vi sedan får gå lite mer på djupet kring vad deras civilisation går ut på, så visar det sig vara ytterligare en hierarkisk kultur där blodsband bestämmer rang och maktposition. Mer Game of Thrones än SF-innovativt alltså.
Breen-imperiet är förstås också intresserade av att få tillgång till livets gåta, och konkurrerar nu med Federationen om om att vinna prisjakten. Själv funderar jag på några andra frågeställningar. Som hur de två rymdpiraterna Moll och L’ak blev intresserade av varandra initialt. Hur började Moll gå igång på L’ak när han bara var en i mängden av alla Breen-soldater klädda i identiska uniformer, bakom identiska masker? Är det här i själva verket någon form av rymdversion av Love is Blind? Dessutom verkar ju inte ens L’ak särskilt kul. När sedan Moll går all in och blir någon form av Breen-drottning så tröttnar jag en smula. Breenkulturen går från att vara mystisk till urtråkig i den här säsongen, bara snäppet mer intressant än en anomali i rymden. Vissa saker kanske ska förbli olösta gåtor.
En annan invändning är det faktum att Moll tydligen är släkt med Books mentor, Cleveland Booker IV. En helt onödig koppling, tycker jag, som bara får Discovery-universumet att krympa. Jag vill inte att regeln om six degrees of separation ska gälla även för interstellära relationer. Det blir bara klaustrofobiskt.
Däremot är jag väldigt förjust i Rayner, som blir Michaels Number One ombord på Discovery. Hon vill ha en nejsägare men får lite mer negativitet än hon förväntat sig. Rayner är en härligt obekväm person i mjukisgänget ombord på Discovery. Synd bara att även hans obehagliga sidor ska förklaras genom någon form av basoc-pop-psykologi. Ingen får liksom bara vara en jävligt vresig person i det här universumet.
Så det är inte helt oväntat att när Michael väl når gåtans lösning så bangar hon. Att hitta källan till liv verkar nämligen också innebära att man bestämmer sig för att anta ett slags heltidsanställning i livsskapande. För en gångs skull verkar inte Michael vara supersugen på att ta sig an allt ansvar som universum erbjuder henne. Alltså bestämmer hon sig, lite på en höft verkar det som, för att världen redan är fylld av mångfald och att källan till livets uppkomst är så pass kraftfull att den inte riktigt går att överlåta till någon, att konsekvenserna kan bli katastrofala om tekniken hamnar i fel händer. Och vet du. Det tänkte nog jag redan från början. Även om jag kan gilla en härlig skattjakt, så var det något som liksom skavde under hela den här säsongen. Om den här tekniken är så revolutionerande, farlig och omstörtande, hur ska den minst sagt instabila Federationen 2.0 klara av att hantera den? De lyckas ju nätt och jämnt komma överens om något överhuvudtaget.
L-R Sawandi Wilson as Captain Leto, Sonequa Martin-Green as Burnham and David Ajala as Book in Star Trek: Discovery episode 10, season 5 steaming on Paramount+, 2023. Photo Credit: Michael Gibson/Paramount+.
När hela jakten på den försvunna tekniken slutar med att den ska gömmas igen på något oklart sätt, så känns faktiskt hela säsongen en smula meningslös. Men tack vare att det beslutades att säsong fem blev den sista med Discovery, så gavs serieskaparna en möjlighet att klistra på en epilog på det sista avsnittet.Och den räddar nog faktiskt upp hela säsongen. Här får vi se Michael och Book många år senare, får reda på att deras nepo-baby till son förstås gör karriär i Starfleet, och att Book återskapat delar av sin hemplanet genom den uppenbart invasiva arten Världsträdet. Varför kändes det där som vad som skulle kunna vara introt till en serie som eventuellt skulle vara lite mer lättillgänglig än Discovery? I den här femte säsongen fick jag till sist nog av pretentionerna Framför allt när hela jakten på livets gåta slutade i ett: “nä, men jag tror vi är färdiga här”.
Eller är man det? Det avslutande avsnittet slutar med ett slags bro över till Calypso. Det kanske mest mystiska av alla Short Trek-avsnitt. Och även om man inte lyckades helt förklara vad det är för märkligt och hemligt uppdrag som Cora och Discovery fick vänta på i tusen år ute i världsrymden, så lyckades man i alla fall knyta samman hela seriens output. På samma sätt blev epilogen i det sista avsnittet också en värdig avslutning, med hela gänget från förr samlade i en och samma scen. Slutet på resan. (om nu inte Paramount får massor av stålar i kassakistan och bestämmer sig för en spin-off eller en långfilm).
Så tack och hej, Discovery. Det var kul att se en serie som ville ta Star Trek in i den mörka och pretentiösa prestige-tv-kulturen. Men där det ofta kändes som om man slog knut på sig själv och stundtals på något sätt ville FÖR mycket. Jämför med Strange New Worlds som i sina inledande avsnitt på ett betydligt rakare, enklare och mer lekfullt sätt lyckades göra en mycket mer traditionell, men också betydligt mer lättsmält, och faktiskt även fascinerande form av, SF-television. Discovery, jag uppskattar ambitionerna, visionerna och moderniteten. Det här var en serie som på många sätt vågade göra de modiga valen. Men till sist kändes det som att en del av de där stora tankarna kom i vägen för själva historien och berättandet. .
Star Trek: Discoverys femte säsong blev också seriens sista. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.
Jag blev lite överraskad när jag såg om den fjärde säsongen av Star Trek: Discovery. Den kändes på något vis så tydligt daterad, trots att den egentligen bara har några år på nacken. Det känns redan nu som om man kan använda begreppet Tidstypisk.
Vi kanske inte insåg det då, men nu, sett så här i backspegeln, är den här säsongen ett perfekt exempel på en väldigt specifik tidpunkt i den amerikanska tv-historien. 2021 , när de första avsnitten började visas, var tv-branschen äntligen på väg ut ur sin Covid-bubbla, drömmen om evig tillväxt för streamingtjänsterna var fortfarande alive and kicking, och Discoverys skapare verkar ha varit besjälade av att göra den mest vuxna, mörka och progressiva versionen av Star Trek någonsin.Vi pratar kvalitets-tv, vi pratar mörker och existentiella frågeställningar, vi pratar små spontana tal om vad som egentligen är kärnan i Federationen, vi pratar (helt ärligt, en smula stela) försök att adressera transproblematik. Det är nästan så att man blir lite rörd när man ser tillbaka på den här tiden, lite drygt fyra år senare. Det hela känns så naivt på något sätt. Som om ingen anade vad som väntade, både när det gäller branschen som politiskt. Visst, det fanns förstås en hel del Nu-Trek-haters där ute som avskydde den här säsongen redan för fyra år sedan, men sett ur dagens amerikanska perspektiv, i en tid när man från konservativt håll ser mångfaldsarbete som ett skällsord, så blir förstås den här seriens ambitioner ännu mer aparta.
Men om vi för en stund fokuserar på det dramaturgiska, så har den här säsongen flera stora problem. Den liksom stannar upp efter ett tag. Blir bitvis oengagerande. Kanske lite väl hopplös? Något är det i alla fall som till sist får mig att rycka på axlarna i tv-soffan, trots att intrigen handlar om ett hot som kan utplåna hela planeter i en handvändning. Jag dras inte riktig med. Här är ett försök att spalta upp några av de saker jag irriterat mig på:
Säsong fyra saknar en riktigt mustig och skräckinjagande antagonist. Hela grundpremissen bakom den här säsongen, att motståndaren man ska bekämpa är ett planetslukande svart hål som hoppar runt i vår galax, är på tok för abstrakt – trots de högst konkreta konsekvenserna av dess agerande. Det finns liksom inga spännande karaktärsdrag att fascineras av. Inga roliga kostymer. Inte ens någon annorlunda rymdskeppsdesign att locka med. Bara ett mysterium: Ett väldigt kraftfullt rymdfenomen som kan slå till var som helst, när som helst. Som på ett ögonblick, nästan, kan förvandla en blomstrande planet till en samling bråte i rymden. För att jämföra med ett annat liknande SF-koncept, Dödsstjärnan såg i alla fall cool ut. Här får vi vänta ända fram till de allra sista avsnitten innan vi får en skymt av några aliens. De är coola, men det är en låååång resa dit.
Vissa delar av manuset är torrt som fnöske. Ta bara de könlösa och extremt trista benämningar man använder sig av när man pratar om det mystiska hot som man försöker stoppa. DMA – Dark Matter Anomaly, kallas själva det planetätande fenomenet. Och dess skapare? Okänd art 10-C. Den närapå kliniska fantasilösheten kombineras sedan med mängder av techobabble. Den teoretiska infallsvinkeln på säsongens stora drama känns som symptomatisk för en serie där jag får intrycket att manusförfattarna tycker att det blivit problematiskt med hela grejen om skurkar och fiender. I stället har man skrivit en säsong som till största delen kretsar kring en mystisk planettrålare som styrs av en okänd entitet utanför galaxens gränser. Jo, det finns en moralisk pay-off, men den kommer sent i den här säsongen. Väldigt sent.
Och kan Michael sluta tjata om Federationen? Den här säsongen kretsar på nytt kring vad som blivit det centrala temat i Discovery. Michaels relation till Federationen. Här står hennes djupa övertygelse om hur man ska förhålla sig till främmande livsformer i kontrast till pojkvännens Bookers såriga hämndlystnad. Han har mist allt när DMA:n totalförstörde hans hemplanet. Nu vill han till varje pris se till att historien inte upprepar sig, och han drar sig inte för att möta våld med våld. Medan Michael vill utforska varje möjligt alternativ innan man sprätter iväg en bomb rakt in i anomalin. Något hon också berättar i ett antal små miniföredrag. Och som inte stoppar Booker från att svika henne.
När jag nu har skrivit av mig det där, kan jag väl kosta på mig lite nyanser. Jo, det finns trots allt en bov i det här dramat. Men kanske är även han på sätt och vis ett offer. Ruon Tarka, en variant på tropen “galen vetenskapsman”, skildras som en komplex person, vars agerande motiveras av skuld och…kanske kärlek? För att vara en serie som inte skyggar för att representera olika sexuella läggningar så är Discoverys upphovspersoner ovanligt vaga när det gäller vänskapen mellan Ruon Tarka och Oros. Det känns ändå som om det var lite mer mys än bara bästa vänner? De två var cellkamrater hos The Emerald Chain, och det som driver Tarka i den här säsongen är möjligheten att hitta en dimension dit Oros flytt, så att de kan återförenas. Eventuellt skulle han också kunna nöja sig med en dimension där en annan upplaga av Oros skulle kunna finnas. Här snuddar manusförfattarna vid en av de intressantare aspekterna av multidimensionella universum – längtan efter att utnyttja parallella världar för att åter få vara tillsammans med dem man mist i sin hemmadimension. En problematik som Discovery i viss mån har utforskat i plotlinjen med kapten Georgiou och spegeluniversumet, men som man inte riktigt mäktar med att göra något verkligt intressant av här.
Och fråga mig inte exakt hur Tarka skulle hitta fram till den där andra dimensionen, men på något sätt ville han använda sig av den energi som skulle frigöras om man attackerar DMA:n. Så Tarka utnyttjar och manipulerar den sörjande Booker för att få honom dit han vill, och verkar dessutom infiltrera och ta över varenda tekniskt system som han kommer i närheten av. Han får också förvånansvärt fria tyglar ombord på Discovery. Alla är väldigt naiva mot en person som är uppenbart nonchalant och otrevlig.
Jag vill också förtydliga och säga att inte allt technobabble är dåligt. Jag gillade verkligen de delar av säsongen där man liksom gjorde en cover på filmen Arrival. Det vill säga försöker hitta sätt att kommunicera med DMA:n på, och passionerat diskuterar olika lingvistiska modeller. Det blir superintressant även om jag kanske bara förstår hälften. Men den här typen av ohejdat nördande är ändå en av seriens styrkor, (och ett trick som de använder även i andra sammanhang, som ett sätt att göra Stamets och Adina lite mer likeable). Och jag älskar de mystiska varelserna som byggt DMA:n. De ser ascoola ut. Vill se mer av dem.
Men som helhet undrar jag ände om inte den här storyn hade passat bättre som en miniserie på fyra avsnitt i stället?. Början och slutet är bra. Det är inte bara Booker som blir stum, jag med. Sprickan mellan Book och Michael växer, men blir ganska snart lite odynamiskt uppenbar. Och jag tycker inte att man lyckas skapa intressanta historier genom birollsfigurerna heller. Transhistorien går lite på tomgång, så man skriver ut Gray (transpersonen som finns i symbionten som Adina bär på, men som får en egen konstgjord kropp i den här säsongen). Inte ens det interna politiska spelet inom Federationen går jag igång på. Även om jag inte kan låta bli att skratta när man trycker in den demokratiska politikern och aktivisten Stacey Abrams som Förenade Jordens president i säsongsavslutningen. De Trekkonservativa där ute måste ha flippat.
Å andra sidan verkar hela skrivarstugan lida av Trump-ptsd. Varenda plotline genomsyras av berättelser om tolerans, förståelse, och hur man genom samtal, förståelse och empati kan hitta lösningar. Inte ens en skeppsdatorn, vars AI blivit helt autonom, går att säga till på skarpen. Istället lirkar man, spelar spel och håller handen när självförtroendet brister hos Zora – som skeppsdatorn nu heter. Inte ens när hon sedan får hybris och vägrar att lyda en direkt order blir det en konflikt. Istället diskuterar man tills man kan hitta en gemensam lösning. Frågan är om AI-skildringen kanske hade blivit lite tuffare om manusen skrivits idag. Idag är AI en högst verklig del av vår vardag, och ett konkret hot mot både manusförfattare och skådespelare. Zoras samtida släktingar kommer att sno jobben från större delen av Hollywood. Det känns redan som de skriver många av manusen till Netflix-produktioner i varje fall.
Tyvärr Det är när man ser den här fjärde säsongen, som jag verkligen börjar längta till Strange New Worlds. Lite kortare bågar i berättandet, och konflikter och mysterier som inte VARENDA gång måste handla om Universums eller Jordens överlevnad. Fast säsongen räddas kanske ändå av det sista avsnittet. Det är fint och stämningsfullt, även om man inte vågar sig på att vara drastiska nog och faktiskt ta livet av Booker. Nu blir det ändå lite hopp om framtiden för honom och Michael, trots att han transporteras iväg till straffarbete mitt i ett samtal mellan de två.
Så, om jag ska sammanfatta. Discovery fortsätter att nästan slå knut på sig själv i sina ambitioner att förnya Star Trek-konceptet. Det blir därför också ibland lite krampaktigt. Säsongens äventyrliga, fartfyllda start går nästan genast över i moll. Och även när man försöker hitta angelägna frågor att diskutera och problematisera så blir det ändå lite tungfotat. Sen ska man heller inte underdriva hur Covid gjorde oss alla till genomdeprimerade människor. Kanske ska man även se den här fjärde säsongen som en typisk covid-produkt. Ingenting är enkelt och glimtarna av glädje stannar oftast just vid det. Glimtar.
Star Trek: Section 31 släpptes på de amerikanska streamingtjänsterna den 24 januari. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.
Det börjar dramatiskt. Stötar av bombastisk musik, medan såväl Paramount- som Star Trek-loggan för ett ögonblick syns spegelvända på bildskärmen. Sedan ett citat från Aischylos. I den första scenen klipps det sedan in svartrutor mellan bilderna på någon som slår med en hammare på ett städ. Allt känns som ett slags markering för att visa att Section 31 är något annat än bara ett vanligt tv-serieavsnitt. Men stämmer det verkligen?
Efter den här starten får vi följa en ung version av spegeluniversumets Philippa Georgiou, som genomgår ett sista test för att vinna titeln som kejsarinna över det Terranska riket (som tydligen utnämns efter någon form av Hunger Games-liknande utslagstävling). Den unga Georgiou ska i det här examensprovet bevisa att hon är beredd att offra allt för det Terranska riket.
Jag tror att många av Star Trek-fansen hade haft lättare att köpa den här spin-offen om resten av filmen också hade handlat om Georgious backstory. I stället utgör de här inledande scenerna bara en prolog till något som till mest liknar ett avsnitt av tv-serien Mission Impossible, (eller På Farligt Uppdrag som den hette när jag såg den på tv när jag var liten). Control (Jamie Lee Curtis) ger en grupp från Section 31 i uppdrag att lokalisera den försvunna Georgiou, och sedan ska de få hjälp av henne att genomföra ett jätteviktigt och jättehemligt uppdrag – att lägga beslag på ett domedagsvapen. Äventyret utspelas under det tidiga 2300 talet, troligtvis år 2324, under det som av vissa kallas “The Lost Era”, den mellan TOS-filmerna och The Next Generation. Men tonen är i mycket samma som den i Discovery. Den lite mörkare versionen av Star Trek-universumet, helt enkelt. Men nu med en grupp av Section 31-agenter som mest känns som ett gäng superhjältar. Ja, det stämmer, Star Trek bestämmer sig för att hoppa på superhjältevågen när den i stort sett är populärkulturellt stendöd.
Själva storyn tar sin början på ytterligare en sån där alien-krog, som tydligen alla rymdfranchises måste innehålla numera. Det känns som om baren i Mos Eisley i den första Star Wars-filmen numera blivit en stående trope som alla SF-skapare måste förhålla sig till. Helst ska alla slänga in några scener som utspelas på en EXOTISK bar som frekventeras av mängder av olika typer av varelser från olika planeter. Här enas man över kulturklyftorna i sin vilja att berusa sig och ägna sig åt olika förbjudna nöjen. Section 31 tillför inte supermycket nytt till den tröttsamma klichén, förutom att den kanske fungerar ett slags signal om att i stort sett allt från och med det här ögonblicket består av tröttsamma klichéer. Inklusive en fejkad identitet för Georgiou – på den här baren/rymdstationen är hon känd som Madame du Franc. Härregud, så pinsamt.
Georgiou blir lite motvilligt värvad av Section 31 och presenteras för sitt nya “gäng”. – flera med pinsamt töntiga namn. Här finns Zeph, en korkad typ i en dräkt som också är ett multiverktyg, den flirtiga Melle, den strikta och reglement-trogna representanten för Stjärnflottan, Rachel Garrett, .som senare ska bli kapten för Enterprise, och så en Vulcansk robot som styrs av en liten Nanokin som heter Fuzz i ett litet skepp inuti roboten. De leds alla av den lite hunkige Alok, som var den som var tänkt att förföra Georgiou när de först fick kontakt, fyrkantigt spelad av Omari Hardwick, som verkar tro att han är med i en c-actionfilm. Och det kanske han är.
Michelle Yeoh kämpar på med sin rolltolkning, men jag tycker inte att hon får vara tillräckligt elak och ondskefull för att hennes Giorgiou ska bli riktigt underhållande. Särskilt mycket nytt om Section 31 fick vi inte heller lära oss. Just det, det finns en shapeshifter som heter Quasi också i det här gänget. Honom förträngde jag genast pga just det skämmiga namnet. Jag är tydligen väldigt namnöverkänslig just nu.
Section 31 har varit på gång i pipelinen flera år, men drabbats av motgång efter motgång. Covid-pandemin, manusförfattarstrejk, ja, till och med Mihcelle Yeohs popularitet efter Oscarsvinsten visade sig utgöra hinder för den här produktionen. Section 31 blev till och med omkörda av Strange New Worlds i spinoff-racet och fick snällt vänta på sin tur. Och när man nu äntligen kommer till skott så får man väl säga att minnet av rollfiguren Georgiou faktiskt började falna hos publiken. Men trots den långa startsträckan känns inte den här långfilmsvarianten särskilt genomarbetad. Snarare mer som att man kanske hade ett manus till ett pilotavsnitt färdigt, och valde att göra det som ett fristående äventyr. Kanske med förhoppningen att en succé skulle öka efterfrågan på en hel säsong?
Framgångarna har däremot uteblivit, såväl när det gäller recensioner som reaktionerna från Star Trek-fansen. Som vanligt fanns det många Nu-trek-haters på socmed som genast sågade Section 31 jäms med fotknölarna. Gärna med argument som: DET HÄR ÄR INTE STAR TREK eller: JAG STÄNGDE AV EFTER FEM MINUTER, SÅ DÅLIGT VAR DET. Men även en del av de mer progressiva fansen verkade vara rätt besvikna. En del har ilsket konstaterat att filmen kändes som en kombination av Guardians of the Galaxy och Mission Impossible (eller På farligt uppdrag, som serien hette på svensk tv när jag var liten) – utan att ha snappat upp att upphovspersonerna just nämnt dem som inspirationskällor till serien. Själv tänkte jag också en del på Ocean’s Eleven, i de moment av Section 31 där man presenterade sina heist-liknande planer för att kunna lägga händerna på Men även jag, en av de kanske mest utvecklingsoptimistiska Star Trek-fansen som existerar just nu, måste nog erkänna att det här kändes väldigt tomt.
Den grundläggande frågan: vad är Star Trek och vad är inte Star Trek?, dyker kanske också upp just nu eftersom Trek-konceptet på sistone tydligt låtit sig inspireras av andra SF-universum. Jag tänker till exempel på hur Gorn-varelserna numera känns som hämtade från Alien. Eller hur den gulliga blobben i Star Trek: Prodigy påminner om blobben i The Orville, eller till och med den lilla baby-pupan i Solar Opposites.
Tidigare har ju Star Treks huvudproducent Alex Kurzman pratat om att han vill att Star Trek ska vara mer genrediversifierad, och bland hans satsningar finns ju allt från komedin Lower Decks till barnserien Prodigy. Men den här actionvarianten stapplar tyvärr igenom sin nya genre. Den kräver dessutom så pass mycket förkunskap från Star Trek: Discovery att den knappast kan ses som något som kan dra in folk i Star Trek-universumet. Och genom hela filmen förstärks bara känslan av att det här är seriens pilot i långfilmsversion. Mycket presentation av de medverkande rollfigurerna, men inte så mycket känsla eller fördjupning.
Jag känner att snedträffen med Section 31 påminner en del om de mer misslyckade försöken till spin-offs inom Star Wars-franchisen. Vissa serier får liksom bara inte till den där rätta tonträffen, som till exempel den misslyckade Han Solo-filmen. eller den urkassa Obi-Wan Kenobi-serien. Det är som om det finns ett slags magiskt recept, med den exakta mixen mellan att förnya och förvalta sin franchise, som alla letar efter. Sen kan det ju finnas briljanta nytolkningar och reboots som struntar i alla de här reglerna, men dit når aldrig Section 31.
Star Trek: Section 31 släpptes på de amerikanska streamingtjänsterna den 24 januari. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.
Vi är redan i full fart på väg in i 2025. Men bland mina opublicerade bloggutkast hittade några anteckningar från när jag faktiskt var på plats på en riktigt raketuppskjutning i början av 2024. På historisk mark när det gäller rymdhistoria dessutom, Kennedy Space Center. Jag var förstås där för att följa uppskjutningen av den svenske astronauten Marcus Wandt. Eller, uppsändningen, som det kanske snarare heter. Det låter väl lite mindre brutalt så. Det var förstås en cool känsla att vara på plats, se den enorma kraft som krävs för att övervinna gravitationen och låta mullret från raketerna skölja över en. Även om en del besserwissrar kontaktade mig och tyckte att det var jättekorkat av mig att reagera på att det tog så lång tid från ljudet av uppskjutningen att nå fram till oss som stod och tittade på. Jo, jag vet också att ljud färdas långsamt, men blir likt förbannat ändå fascinerad av det varenda gång flygplan sveper förbi i överljudsfart. Och det är sällan som det visualiseras på det sättet som när man är med på en rymdraketuppskjutning och ser raketen lyfta mot skyn långt därborta i total tystnad. .
Presscentrat där jag och mina kollegor fick hålla till medan vi väntade på uppskjutningen kändes också historiskt, fast på ett lite mer slitet och ofräscht sätt. Svårt att avgöra exakt hur gammal den där byggnaden var, men lite påmindes man ju om att det amerikanska rymdprogrammets guldålder ligger en del år tillbaka i tiden. Och när en kollega från radion i Stockholm med imponerad ton över telefon frågade om det var sant att tv-bolagen i USA hade egna byggnader i samband med presscentrat så var jag tvungen att skicka en bild till henne. “Men det ser ju ut som Sovjet”, svarade hon. Ja, rymdglamouren fanns inte riktigt på pressområdet, om man så säger.
En bit från själva rymdcentrat finns också en turistattraktion, ett visitor centre. Bitvis turistfälla, bitvis fascinerande utställning av verkliga artefakter, och så ett gäng filmer som man kunde se om rymdhistorien (och som ni ser på bilden intill var även Star Trek en del av kontexten). Men besökscentrat var också en påminnelse (utöver presscentrat) kring det där med den gångna storhetstiden, liksom hur rymdkapplöpningen användes i progagandasyfte. Eller ska man säga används? Det finns få saker som väcker så starka nationella känslor som en landsman i rymden, än idag. Som Marcus Wandt, till exempel.
Men rymden har på nytt börjat spela en roll även i amerikansk inrikespolitik. Trots att det är mer än 50 år sedan en människa senast färdades till Månen, så är utforskningen av rymden en av de få saker som kan väcka framtidsoptimism hos folk. Det är ingen slump att Elon Musk, numera en av de verkliga tungviktarna i rymdbranschen, säljer in sig själv som personen som ska ta mänskligheten till Mars. Eller, som han själv kommunicerar det via sina t-shirts, Occupy Mars. Drömmen om rymden pekar inte direkt mot någon Star Trek-idyll just nu.
Frågar man folk i rymdbranschen idag, så står vi just nu inför en ny guldålder. Eller är det kanske en guldrusch? Rymdbranschen håller på att kommersialiseras, det är privata aktörer som fått i uppdrag av Nasa att driva på den tekniska utvecklingen, och snart hoppas företagare att kunna lansera den första privata rymdstationen (delvis bekostad förstås av kunder som Nasa. Men det här att lägga ut utvecklingen på underleverantörer har sina risker. I praktiken är just nu Musks SpaceX den enda av Nasas amerikanska underleverantörer som kan erbjuda pålitliga och fungerande persontransporter till rymdstationer (Boeing Starliners första bemannade resa slutade som bekant med en enkelresa för deras astronauter). Andra kritiker är mer oroade över den dominans SpaceX internetleverantör Starlink har. Det nya kapitlet i rymdfarten verkar redan hålla på att skrivas, medan Nasas turistfälla mest ägnar sig åt nostalgi och tillbakablickande.
Den här texten innehåller spoilers om innehållet i Lower Decks femte säsong.
Jag har varit sjuk nästan hela december, det ena följde på den andra, och en av de saker som trots allt hållit lite av mitt humör uppe är Lower Decks. Jag har ju bloggat om hela första säsongen, och delar av den andra, men nu har jag faktiskt också kunnat plöja hela serien, från början till det absoluta slutet – femte säsongen sätter punkt för serien (i alla fall som det ser ut just nu).
Som man kanske kunnat ana av mina tidigare skrivövningar i frågan är jag är mer eller mindre övertygad om att Lower Decks faktiskt är den serie som gett Star Trek chansen till ett nytt liv. Självdistansen, referenskaoset och ett medvetet och lustfyllt uppfuckande av Treks kanon är faktiskt helt ovärderliga tillsatser i den annars ofta så gravallvarliga Trek-kulturen. Jo, jag vet att Star Trek alltid haft inslag av självironi och humor, men det har dessvärre inte stoppat fansen från att i omgångar magsurt (och ibland ganska aggressivt) klaga över mångfald, modernisering och nya utseenden på klingoner (fast just när det gäller klingonerna är jag eventuellt benägen att hålla med). Och jo, även det skiftande utseendet på klingoner hanns med att avhandlas i Lower Decks – om än kanske inte lika elakt som jag hade hoppats på (parallella dimensioner är den enkla vägen ur alla kontinuitetsproblem, men att det här korta klippet också skulle dra igång en diskussion kring att helt radera Discovery ur Star Trek-kanon var kanske tyvärr både väntat och oväntat ).
Att som i Lower Decks göra en Star Trek-serie till en renodlad arbetsplatskomedi är inget mindre än ett genidrag. Till stor del påminner det om vad de första säsongerna av The Orville lyckades med, innan den serien gick vilse i gravallvarlighet i sin sista säsongen. Lower Decks har eventuellt gått den motsatta vägen. Efter att Mariner slutat vara anti-etablissemang så kändes serien eventuellt lite väl ÖVERPEPPAT POSITIV här och var, framför allt i seriefinalen. Men det fråntar inte seriens dess vikt i Star Treks utveckling. Det nästan besatta sätt som manusförfattarna till den här serien har grävt i Star Treks historia på är underbart. Självförtroendet att göra Star Trek-lore till något allmängiltigt är stärkande för både serieskapare och fans. Att man vågat driva med Star Treks konventioner och officiella historieskrivning tror jag också att hela Star Trek-universumet mått extremt bra av. Det ger ökad takhöjd i de interna diskussionerna i Star Trek-fabriken och ger framtida serieskapare mer frihet. Det gör också fanbasen mindre lättchockerade, och räddar Star Trek-univsersumet från att dö seriositetsdöden. Dessutom tror jag att mångfalden i uttryck stärker Star Trek-franchisen på sikt. Här måste jag i och för sig nämna det kommersiella misslyckandet med barnserien Prodigy, som med nöd och näppe lyckades få till en andra och (vad det verkar sista) säsong. Men i den snabba takt som Star Trek-franchisen vuxit de senaste åren, så får man kanske också räkna med några förluster. Själv tror jag dessutom att Prodigy snarare gick under på grund av att streamingbubblan sprack i USA, och Paramount var tvungna att göra stora omprioriteringar, än att serien inte hade potential att hitta en publik.
Många fans på sociala medier har förstås önskat sig fler säsonger av Lower Decks. Själv tycker jag att serien nog ändå nått sitt logiska slut.. Huvudpersonerna har stigit i rang, de är inte längre underdogs och därmed har seriens egentliga grundpremiss försvunnit. Kanske tyckte jag också att några av avsnitten i den här femte säsongen inte var helt perfekta (avsnittet om fredsförhandlingarna mellan kuberna och globerna var väldigt övertydligt, och även om man skulle vilja se det som en parodisk övertydlighet är jag inte säker på att det gjorde avsnittet jättemycket roligare). Och om vi ska vara lite omvärldsanalytiska, i den nya streamingverkligheten vi lever i är det få serier som ens får chansen att leva i fem säsonger (även om förstås animerade serier som South Park och The Simpsons verkar ha evigt liv). Streamingmarknaden är dessutom i kris, och framtiden för Star Treks ägare, Paramount, oviss. Å andra sidan, animerade serier går att återuppliva precis när man vill, animerade skådespelare åldras ju inte. Och att låta Lower Decks fortsätta som serietidning, känns ju ännu mer självklart än de tecknade spinoffs som andra Trekserier fått. Så helt tomhänta behöver kanske inte Lower Decks-fans bli i framtiden. Och för dom som vill ha ytterligare lite mer så kan jag förstås rekommendera Mike McMahans väldigt underhållande Next Generation-parodi i bokform: Warped.
Men om jag nu ska försöka summera den här på många sätt späckade sista säsongen…så blev jag faktiskt kanske lite överväldigad ibland. Ett helt skepp fyllt med Harry Kims från olika dimensioner? Bashir och Garak blir äntligen ett par årtionden efter att Deep Space 9 gått i graven? Schrödingers möjlighetsfält? T’Pols comeback i Star Trek-universumet? Det finns en hel del att plocka från. Det kan vara feberdimmorna som spelade in, men jag hade ibland svårt att ta in hur flippade de här avsnitten var.
Det verkar också som om den här första Star Trek-komedin kan få efterföljare. Tawny Newsome, som spelar Mariner i Lower Decks, och Justin Simien, som tidigare gjort Dear White People, arbetar tillsammans på en live action-komedi som enligt planerna ska utspelas på en semester resort i Star Trek-universumet. De har varit inspirerade av Deep Space 9-avsnitt som var självständiga, och inte nödvändigtvis drev den pågående handlingen i säsongen vidare. Jag tänkte genast att vi kanske får se ett slags Love Boat i rymden, där ju kryssningsskeppet fylldes med nya gäster varje vecka. Eller blir det snarare som en slags alienesque White Lotus (om vi nu ska hålla oss i semester-tv-serie-genren)? Svaret verkar snarare luta åt The Office eller Parks and recreation, men vi får väl se var det hela landar. Jag bara hoppas att Paramounts osäkra framtidsplaner inte stoppar den här, och de andra Star Trek-serierna som är på gång att bli producerade.
Star Trek: Lower Decks femte säsong släpptes i USA mellan den 24 oktober och 19 december 2024.
Manusförfattarna bakom Lower Decks fortsätter att skriva in rollfigurer från resten av Star Trek-universumet i sin serie. Vi har tidigare sett rätt mycket av Riker, och en liten glimt av Troi, och nu har turen kommit till en av de…eh…lite mindre inflytelserika spelarna, det vill säga Tom Paris från Voyager. Men det visar sig samtidigt att de olika tv-seriernas huvudpersoner i vår värld även är fixstjärnor i Lower Decks-universumet. Beumler har ett helt samlar-kit med olika Voyager-minnestallrikar signerade av de olika befälen och framstående personer, och det här avsnittet handlar till stor del om Beumlers kamp för att få Tom Paris autograf på en av dem. Ett extremt utmanande uppdrag för Beumler, eftersom han tydligen ännu inte är inlagd i Cerritos databas, och ständigt nekas tillgång till olika utrymmen ombord på skeppet – till och med hissen. Det slutar dessvärre med att Paris misstar Beumler för en Kazon från deltakvadranten när de väl träffas. Beumler får ingen autograf, bara en blåtira efter att Paris gett honom stryk.
Det här avsnittet fick förstås mig att tänka på min egen Star Trek-minnestallrik med Tribbles-tema, som finns kvar någonstans bland mina ägodelar i Stockholm. Det visar sig förstås att precis som så många andra saker som har med Star Trek-fandom att göra, så är även minnestallrikssubkulturen överväldigande. Den här sajten listar 340 olika tallrikar (då verkar man i och för sig också lagt till Farscape- och Babylon 5-tallrikar, samt defekta tallrikar). Någon Tom Paris-tallrik hade tydligen inte producerats före det här avsnittet, men det tallriks-centrerade manuset föranledde produktionen av en specialutgåva. För lite mer än 300 kronor kan man få en likadan tallrik som förekommer i det här avsnittet, med en tecknad Tom Paris.
Men det där med tallriken är i och för sig bara en bihandling. Huvudstoryn i det här avsnittet kretsar kring hur Tendi och Mariner åker till Qualor II för att hämta en släktklenod som tillhör skeppsläkaren T’Ana. Men det som Tendi planerat som en chans till female bonding med Mariner blir istället en tuff lärdom om hur det aldrig är riskfritt att ge sig ut med henne på ett uppdrag. Kaoset väntar liksom alltid runt hörnet när Mariner är med. Som när hon insisterar på att kika på vad som finns i T’Anas låda. Det visar sig vara en sönderklöst kattstaty i trä som används under skeppsläkarkattens brunstperiod, och givetvis sabbas den totalt under Mariners och Tendis resa. Vilken tur att T’Ana, som så många kattdjur, är mer intresserad av lådan än föremålet som fanns i det.
I övrigt: Mariner kommer ut som pansexuell, och vi får även reda på att hon tjänstgjorde på Deep Space 9 samtidigt som Worf, den döda säkerhetsofficeren Shaxs är nästan oförklarligt tillbaka i livet igen och vi får reda på allt om Tendis kärlek till klingonsk punk.
Jag blir verkligen imponerad av hur den här seriens avsnitt är uppbyggda. Flera parallella handlingar, ett oftast rasande högt tempo och så förstås referensfesterna som lyckas driva med Star Treks konventioner på ett både insatt och kärleksfullt sätt. Men också hur Star Trek-universumet finns som en självklar referensram till det mesta som händer i serien. Lower Decks befinner sig verkligen MITT I Star Trek. Sedan blir jag personligen ibland lite utmattad av det ständiga kaoset som omger Mariner, sekundärstressen är högst konkret och dominerade under ganska mycket av det här avsnittet.
Betyg: 6/10.
Det här är avsnitt 3/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.
Jag börjar mer och mer luta åt att man ska se hela den här säsongen av Lower Decks som en utstuderad uppvisning i hur många referenser till andra delar av franchisen man kan trycka in i varje avsnitt. Redan här i episod två börjar jag föreställa mig hur det antagligen anordnades vadslagning i writers room kring referensjakten, och jag antar att det här är avsnittet som gick segrande ur striden. Jag menar, kan man ens komma på en huvudintrig som kan rymma mer Star Trek-trivia?
Ramhandlingen går alltså ut på att besättningen på Cerritos får i uppdrag att gå igenom en avliden samlares stora arkiv med olika historiska artefakter. Och ja, många av dem visar sig ha en koppling till Star Trek (I den här youtube-videon gör man faktiskt ett tappert försök att notera alla pryttlar från förr som visas upp). Det hela är på gränsen till överväldigande för mig, och jag börjar känna ett behov av att kolla vissa scener en bildruta i taget för att hinna ta in allt. Andra saker fick jag pausa och googla – som till exempel skelettet av vad som visar sig vara den gigantiska Spock-klonen från avsnittet The infinite Vulcan från den animerade Trekserien.
Men låt oss börja med en annan angelägen fråga, lite på samma tema: “Hur många skämt om tamarier kan man få in i ett enda avsnitt?” Svar: Jättejättemånga. Möt löjtnant Kayshon, den förste tamariern i stjärnflottan. Tamarierna var ju det där folket som pratade i metaforer i det ljuvliga avsnittet Darmok (hur jag bara kunde ge det en åtta i betyg är obegripligt sett så här i backspegeln). I Lower Decks hanterar man förstås tamariernas komplicerade metaforlingo lite mer lättsamt än i The Next Generation. En strejkande översättningsmaskin skapar till exempel en del märkliga situationer. Och hur går det egentligen att ragga på tamariska när man befinner sig på ett Federationsskepp? (Inte så bra, visar det sig). Manusförfattarna har lyckats ta sig an en av Star Trek-historiens mest udda och poetiska inslag på ett väldigt underhållande sätt. Kayshon är alltså den som leder uppdraget inne samlarens samling.
Men det räcker liksom inte med en samlares skattkista och en tamarier för att maximera referensmängden i det här avsnittet. Nej, manusförfattarna lyckas också skriva ihop en sidohandling där stackars Boimler får genomlida samma incident som Riker i avsnittet Second Chances. Transportören skapar en exakt kopia av honom, så att Boimler nu konkurrerar om en plats på USS Titan (där Riker är kapten) med sig själv. Eller, kopian är förstås inte helt exakt. Den andra versionen av Boimler passar mycket bättre in på Titan än den något räddhågsne original-Boimlern.
Referensfesten i det här avsnittet känns som en del av en generell attitydförändring i hela säsongen. Det är som att den ogenerade nördigheten är en del av en bättre självkänsla. Avsnitten tar ut svängarna i flera olika riktningar, och oavsett vad man hajar av kopplingarna bakåt i Star Trek-historien så gör just de detaljerna intrigerna mer skruvade och slutresultatet mycket roligare. Och jag är faktiskt imponerad över hur många artefakter man lyckas få in i samlarens olika salar. Min enda invändning? Att Boimler kanske skulle ha fått vara mer än ett avsnitt på Titan. Lite trist att han måste returneras till moderskeppet redan i andra säsongens första avsnitt.
Betyg: 9/10
Det här är avsnitt 2/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 798 tv-avsnitt. Och lite till.
Det jag minns starkast av You Can Call Me Bill är faktiskt eftertexterna. Evighetslånga med massor av namn, alla de som pröjsat för att filmen skulle bli verklighet. Det här porträttet av William Shatner är nämligen ett resultat av crowdfunding. Producerad av produktionsbolaget Legion M vars nisch är att låta fans vara med och finansiera det de själva vill se och uppleva.
Jo, jag vet. Det där med crowdfunding är ett ganska utslitet buzzword från förr, men Legion M har lyckats göra det här till en lite bättre affär än de där ofta trötta Kickstarterkampanjerna. Kanske för att man inte bara får lite najs merch för pengarna man pytsar in i projektet. Tanken är att man ska kunna få pengar tillbaka också, om filmen säljer många biljetter eller köps upp av en distributör. Inför You Can Call Me Bill fick man 1200 personer att satsa minst 100 dollar per man (alltså lite drygt en tusenlapp i svenska kronor). Tanken är att Legion M i sig också ska fungera som en community, där man kan bli delägare i själva bolaget för 40 dollar. Ett sätt att bygga ett företag på, men samtidigt också en kärnpublik för bolagets produktioner. Jo, några varningsklockor drar igång hos mig när jag hör det där, man har ju sett en och annan techvisionär måla upp utopiska visioner förr utan att det blivit mycket mer än en stilig konkurs av det. Men man har trots allt faktiskt färdigställt ett gäng filmer, en av de senaste är till exempel My Dead Friend Zoe, med Discoverys Sonequa Martin-Green i en av huvudrollerna.
Den sena kvällsvisning jag var på här i San Francisco tydde inte på att just Shatnerdokumentären kommer att dra in massor av pengar till finansiärerna. Det var ganska glest i raderna. Men en snäll kille gick i alla fall runt och gav oss alla varsin Shatner-pin som tack för att vi hade köpt biljetter (den tappade jag däremot genast bort i någon glipa i de där justerbara AMC-fåtöljerna, man undrar ju hur mycket som göms under och inuti dem, jag tappar jämnt bort grejor där).
Och filmen i sig? Ja, det var William Shatner-show för hela slanten, rambling genom hela filmen om livet, universum och allting. Men mest om William Shatner själv. Och, vet ni. Det var faktiskt en mycket mer njutbar upplevelse än vad jag hade trott. Jag har varit rätt kluven till Shatner. Tycker att han koketterat lite väl mycket om hur han inte riktigt känt sig bekväm med sitt Star Trek-kändisskap, som att han som seriös skådespelare är lite för bra för att ständigt förknippas med en och samma roll. Jag tycker dessutom att han regisserade en fruktansvärd Star Trek-film. Och så är det de där historierna från hans gamla kollegor, Nichelle Nichols beskrivning av Shatners självupptagenhet i sin självbiografi har jag till exempel rätt svårt att släppa. Eller George Takeis beskrivningar av hur Shatner hela tiden försökte sno birollsinnehavarnas repliker när de spelade in originalserien.
Men den här filmen var ändå ganska oemotståndligt. Visst, jag blev lite sömnig en stund någonstans i mitten av filmen, men jag var ändå betydligt mer charmad av Shatners livsvisdomar och skådespelarminnen än jag kunnat föreställa mig. Det var som att sitta och lyssna på en rätt mysig ålderman som ville dela med sig av all sin livsvisdom i en och samma sittning. Om sin kärlek till djur, hur den där åkturen ut i rymden med Amazon-ägaren Jeff Bezos förändrade hans syn på livet på planeten, och så en del minnesbilder från karriären. Livet och skådespelarjobbet vävs samman i klippningen, där man låter konsten kommentera livet, eller om det var tvärtom. Mest rörande är kanske berättelsen om hur han nyskild, arbetslös och rätt fattig ligger i en bil någonstans och tittar på månlandningen på en liten tv-apparat. En månlandning som utfördes av ett Nasa som Shatner väl ändå tyckte arbetade i medvind i och med att Star Trek väckt ett intresse för utforskning av rymden. Och det smärtsamma i att Shatner, som blivit känd som kapten för ett rymdskepp, upplever ett av sitt livs lågvattenmärken samtidigt som USA – bokstavligt talat – tar steget ut i rymden.
Själva intervjun görs helt och hållet i en studio, med många och långa närbilder på Shatner, medan man sedan kryddar anrättningen med klippbilder från hans enmansföreställning, från hans roller i tv-serier och filmer, lite privata ridturer och en konsert där han pratsjunger på sitt oefterhärmliga sätt. Och jag lär mig en hel del nytt om skådespelaren Shatner, som ju har en stor produktion under sjuttio år att hämta livsvisdomar ifrån. Här i USA hade filmen premiär på Shatners 93:e födelsedag. Och jag får väldigt mycket känslan av att den här filmen också är tänkt som den där sista, stora sammanfattningen av hans liv och verk.
Några kritiska frågor minns jag inte riktigt. Jag tror inte de fanns där. Inte något kritiskt förhållningssätt överhuvudtaget, faktiskt. Utan filmen är i stort sett helt och hållet´en filmisk version av fandomens ömma idoldyrkan. Men en riktigt underhållande sådan. Gubben har ju humor och vet hur man håller en lyssnare intresserad.
Betyg: 8/10.
Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 797 tv-avsnitt. Och lite till.
En intensiv arbetsbörda och många resor har gjort att jag inte riktigt fått ihop min tillvaro som Star Trek-komplettist med resten av livet. På sistone har jag till och med ibland hoppat över de nya avsnitten av Star Trek-serier för att istället titta på Månbas Alpha. Men efter den snöpliga nederlaget när jag inte lyckades få tag biljetter till biovisningen av Picard-finalen på biokedjan AMC här i San Francisco så känner jag att jag måste skärpa mig lite. Jag osa:de genast till en Picard-meet up nästa söndag. Jag har liksom inte hittat mycket till Trek-following här i San Francisco än så långe, trots att kombinationen av techindustri och stadens centrala plats i Trek-universumet ju borde vara god grogrund för sådant.
Eftersom Picard nu går i graven har jag också utsett den serien till nästa huvudfokus i mitt bloggande. Serien må var over and done with när jag hunnit med att skriva om alla avsnitt, men det känns alltid skönt att kunna avsluta ett kapitel i den här bloggen. (För nog blir det väl ändå ett avslut, trots att Picards plötsligt började visa sig i Nielsens tittarundersökningar i USA – kanske blir det här snarare ett argument för att den ouppnåeliga Legacy-spinoffen kanske kan bli verklighet).
Så jag fokar på lite Picard här, och lyckas förhoppningsvis producera ett och annat inlägg innan sommarlovet.
