Startrekathon, ett maratonbloggprojekt.

img_0615Den här sajten är min resedagbok när jag försöker blogga mig igenom den totala Star Trek-produktionen av tv-serier och filmer (och en och annan bok och dokumentär). Även om jag en gång i min barndom såg på Star Trek-originalserien, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så är jag mer än något annat en Star Trek-novis. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och jag har ingen riktig koll på vad som ligger framför mig (och jag försöker undvika spoilsers så långt det går).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery. De måste jag se på stört när de sänds. Min resa inleddes den 1 mars 2015. Vi får se när den når sitt mål. /Roger Wilson.

VOY: Warlord. Det där en krigsherre tar över Kes medvetande.

Warlord drar igång som ett holodäckavsnitt med sexistiska undertoner på solsemestertemat. Lite jobbigt eftersom det känns som om jag nätt och jämnt överlevt det plågsamma avsnittet där Worf och Dax stack på semester till Risa. Men det visar sig att solen och drinkarna är en klassisk fejkstart – det här är nämligen ett avsnitt där det avhandlas betydligt jobbigare saker än vilken solfaktor man behöver under en holodäckssol. Warlord är berättelsen om hur det gick till när Kes medvetande och kropp intas av en brutal och lite vansinnig krigsherre från Ilari. 

Otack är världens lön, skulle man också kunna sammanfatta intirgen i Warlord. För allt kaos beror från början på att Voyager i sann humanistisk anda räddar några varelser från Ilari när deras skepp är på väg att explodera. När en av Ilarierna dör av sina skador så passar den döende snubben i all hemlighet på att förflytta sitt medvetande till Kes kropp. Först märks det bara genom att hennes enorma tålamod med Neelix plötsligt börjar ta slut. Men när Kes flyr med en runabout tillsammans med de andra Ilarierna är det uppenbart för alla att det hänt något ovanligt knepigt.

Tieran, som nu bestämmer över Kes kropp, är en avsatt despot, som återvänder till Ilari för att återta sitt forna rike. Det är lite Shakespearevibbar här och där när den allt mer förryckte Tieran larmar och gör sig till när han återfår sin makt. På världens stelaste bjudning blir det till och med en gnutta könsöverskridande när Kes/Tieran både har flickvän och stöter på den förre härskarens son, Ameron. Tidigare i avsnittet har det också laddats för en riktig girl-on-girl-kyss, men de två dessvärre avbrutna. Mesigt. 

Det är kul att se Kes-skådisen Jennifer Lien få göra en lite annorlunda rolltolkning, när hon enbart genom röstläge och rörelsemönster ska få oss att förstå att hon är Tieran – att det trots att finns ett visst spektrum i hennes skådespeleriet har vi ju tidigare bland annat sett när hon spelade brunstig. När hon nu gör Tieran så balanserar skådespelarinsatsen på gränsen till camp – men hamnar åtminstone mestadels på rätt sida om pinsamheten. Man kanske också ska ha i åtanke att det inte är världens lättaste eller smidigaste repliker hon ska leverera, när Tieran sakta men säkert blir mer och mer bonkers. Orsaken till det mentala förfallet är egentligen Kes telepatiska krafter. Visserligen kan Tieran använda dem som ett vapen mot sin omvärld, men samtidigt är en förutsättning för det att Kes finns kvar där, inuti hans huvud, och kämpar emot den som invaderat hennes hjärna. Vilket bland annat yttrar sig i en weird drömscen, samt att Tieran genomlider korta utbrott av blomsterintresse. 

Till sist lyckas den förre regentfamiljens trupper och Voyagers besättning tillsammans övermanna Kes/Tiearan, och genom en praktisk manick också få bort Tieran från Kes hjärna (och även ur skallen på nästa person som Tieran lyckas skutta över till). Men den här hjärntrippen har kostat på. När Kes ska träna meditation med Tuvok efteråt kan hon inte längre fokusera. Hur många liv hade hon kunnat rädda om hon kunnat stå emot Tierans mentala invasion?

KES: I can’t help wondering whether I could have fought harder. 
TUVOK: It was your absolute refusal to surrender which defeated him. You cannot ask more of yourself than that. 
KES: Everything seems so different now. My thoughts and perceptions, even my relationships with my closest friends. You, the Doctor, Neelix. How can I go back to my normal life as if nothing ever happened? 
TUVOK: You cannot. This experience will force you to adapt. You are no longer the same person, and the course of your life will change as a result. Where that new course leads is up to you.

Precis som Kaj skrev i kommentarerna till The Assignment så är det här att en främmande varelse tar över en annan persons hjärna en inte en helt ovanlig trope inom Star Trek. Det kompenseras i Warlord genom det ovanligt stora underhållningsvärdet i Tierans episka och Shakespeariska output (fast när jag ser om en del scener när jag skriver den här texten så lägger jag också märke till hur billig och svajig scenografin ser ut i det Ilariska tronrummet och en viss svajighet i Liens spel).

Vi har inte haft särskilt roliga skurkar i Star Trek på sistone, tycker jag, men Tieran har precis den där typen av vansinnig ondska som oftast blir rätt kul. Sen är det ju en extra utmaning för serieskaparna att Tierans egentliga kropp bara syns i några få sekunder i början av avsnittet. Resten av jobbet med att gestalta honom är upp till Jennifer Lien. Men Tierans stjärnkvaliteter väger inte riktigt upp hur sövande tradiga alla andra är i det här äventyret. Det är liksom inte som att jag sitter på helspänn och undrar vem som till slut ska vinna makten över tronen på Ilari.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 453 tv-avsnitt.

DS9: Things past. Det där Odo återskapar sin största skam.

Just nu känns det lite som att producenter och manusförfattare har tröttnat på Star Trek-seriernas ordinarie tidslinjer. Det verkar vara ett för begränsat här-och-nu för dem, och kanske en smula tjatigt – vi är ju trots allt framme vid ett 30-årsjubilerande Star Trek-koncept.  Jag upplever åtminstone ett mindre skov av äventyr som oftast inbegriper tidsresor eller magiska väsen och andar. Men jag klagar inte. Berättelserna är roligare än vanligt, och ofta ger de här lite mer extrema historierna faktiskt mer fördjupning av rollfigurerna och Star Trek-universumet än ett ordinärt “veckans alien”-avsnitt. Så är det i alla fall i Things past. 

I det här avsnittet testar man en ny variant av tidsresa. Den yttrar sig lite grand som en kollektiv mardröm när Odo, Sisko, Dax och Garak alla färdas tillbaka i tiden till när Deep Space 9 var en cardassisk station och hette Terok Nor. Den cardassiska ockupationen av Bajor är alltså fortfarande igång, och det är Gul Dukat är chef för stationen. Men det här är inte fråga om någon “vanlig” tidsresa. Vi som tittar och huvudpersonerna ser fortfarande att de är Dax och Sisko och de andra – men alla andra uppfattar dem som ett gäng bajoraner. Ganska snart inser vi att Odo vet något om just de här bajoranska individerna vars identitet man fått ta över, men det tar ett tag innan han förklarar varför. Men det löser förstås inte den stora frågan för alla fyra: vad har hänt och varför?

Samtidigt hittar doktor Bashir de fyra medvetslösa ombord på en runabout. Han upptäcker att trots att de är utslagna så pågår det en intensiv aktivitet i deras hjärnor, så stark att den till och med kan påverka deras fysiska kroppar (som när Garak får näsblod, till exempel). Men Bashir kan inte häva drömmen eller påverka den på något sätt utan kan bara övervaka det som händer  (lite likt det som händer i Voyageravsnittet om mardrömscirkuslandet, The Thaw, eller hur?).

Det står ganska snart klart att Odo har något med den mystiska händelsen här att göra – om inget annat så går han runt och ser spöken hela tiden. Först när de vaknar upp ur medvetslösheten ges lösningen: Odos dåliga samvete i kombination med en plasmastorm har skapat en rekonstruktion av det kanske skamligaste minnet han har från den tid då han tjänstgjorde under cardassierna som säkerhetschef på Deep Space 9. Det handlar om en incident där tre oskyldiga avrättades – en skamfläck på det annars goda rykte som Odo lyckades upprätthålla. För trots att han tjänstgjorde under cardassierna så har han fortfarande högt anseende hos bajoranerna. Han anses som en person med integritet, som någon som alltid satte rättvisan först – vilket förstås också är skälet till att han kunde fortsätta på samma post på rymdstationen även efter maktskiftet. Men det här är hans mörka hemlighet som ingen visste om, misstaget som han inte kan försonas med.

Things past är ytterligare ett avsnitt som handlar om minnen och oetiska handlingar och övergrepp. Precis som Voyageravsnittet Remember, som vi just sett, eller Deep Space Nines egna Duet. Den kollektiva mardrömmen i det förflutna tar först slut när Odo erkänner för sig själv och de andra vad som faktiskt hänt. Hela avsnittet avslutas sedan med en scen där Kira  konfronterar Odo med uppgifterna om avrättningarna  Hon är besviken och upprörd, och vill veta om Odo har fler mörka hemligheter. Och han säger att han inte kan ge ett säkert svar. 

ODO: I’m guilty. What more is there to say? 
KIRA: Maybe nothing. Maybe a lot. I believed in you. A lot of people did. You were special. You were the one man who stood apart from everyone else, the one man who stood for justice. Now what? 
ODO: Now I’m just another imperfect solid. 
KIRA: Okay. The Prophets know I’m not perfect. I guess the truth is that anyone who lived through the occupation had to get a little dirty. But I need to know that no other innocent people died on your watch, Odo. That this was the only time. 
ODO: I’m not sure. I hope so.

Det här är ett bra avsnitt. Ytterligare ett i raden där Deep Space Nine bara blir mörkare och mörkare. Men man börjar ju undra över Odo och hans förlust av sin förmåga att shapeshifta. Han kanske inte är fullt så “solid”, som han tror. Tydligen har han ju förmågan att i en extrem situation dra med sig andra personer in i sitt medvetande, och det är ju långt från att vara normal.  

Jag gillar också att även hjältar och figurer som setts som nästintill perfekta så här långt in i serierna blir allt mer kantstötta och solkiga med tiden. Det är då en serie som Deep Space Nine tar sig bortom trista genrekonventioner och börjar bli någonting utöver det. 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 452 tv-avsnitt. 

VOY: Future’s End, Pt 2. Det där Voyager skickas tillbaka till deltakvadranten.

Dags för upplösningen på dubbelavsnittet Future’s End. Hur ska Janeway och de andra ta sig ur den här kniviga knipan? De är fast i USA på 90-talet och Voyager har till och med fångats på bilder som kablats ut i nyhetssändningar över hela USA. Tidslinjen verkar lika förorenad och nedsmutsad som vattendragen runt Hallandsåsen efter Rhoca-Gil-skandalen. Dessutom börjar techmiljonären Starling göra sig redo för sin avfärd till framtiden. Den resa som genom tekniska komplikationer kan få hela solsystemet att kollapsa i framtiden. Trängt läge, helt enkelt.

Janeway och de andra gör vad de kan för att avstyra Jordens undergång. Bland annat några fåfänga försök att kidnappa Starling, men den teknik han redan lyckats komma över från 2800-talet  blockar Voyagers transportörer. Och när man överlistat hans manick och trots det fått honom ombord på Voyager så kan Starlings underhuggare ändå förhållandevis snabbt transportera tillbaka honom till Jorden. Efter flera förvecklingar återstår till sist bara en enda slutgiltig lösning för Janeway – att skjuta Starlings tidsskepp i bitar när det är på väg i en sån där spricka i tid och rymd.

När ordningen så är återställd kommer det genast en ny version av Braxton farandes från framtiden. Nu är han tidspolis och ska återföra Voyager till dess rätta plats i rummet och tiden – med andra ord raka vägen tillbaka till Deltakvadranten. Janeways vädjan om att i stället droppa av skeppet i rätt tid men på en plats närmare Jorden hörsammas inte. Och så var då Voyager och gänget tillbaka på ruta ett, utan att passera Gå. Med lika lång väg hem som tidigare. 

Själv får jag en hel del huvudvärk av det här slutet, för om det skapats en ny tidslinje där Braxton aldrig for till Deltkvadranten för att förgöra Voyager, varför är de ens kvar där? Det vill säga, vilka saker i historien förändras “automatiskt” när man ändrar i tidslinjen och vilka måste nollställas av en tidspolis? Varför finns Voyager kvar på 90-talet,  men inte Braxton?

Efter allt tjat om att inte förorena tidslinjen så irriterar det förstås också mig en hel del att Janeway låter hololäkaren ta med sig den där lilla manicken som gör honom portabel och rörlig tillbaka till framtiden– trots att den är baserad på 2800-talsteknik. Fast det kanske är som plåster på såren för den tortyr som hololäkaren utsattes för av den onde Starling. Eller möjligtvis Janeways helt egna, privata hämnd på den ohjälpsamma tidspolisen från framtiden.. 

De två av Future’s End är bra, om än inte lika kul som den första delen. Den här typen av äventyr är ju som regel nästan alltid roligare att etablera än att avsluta. Men i den här andra delen finns det också en och annan detalj med lite dålig tonträff. Jag noterar till exempel att någon av producenterna tydligen började salivera inför tanken på att äntligen kunna pressa in lite biljaktsliknande scener i Star Trek – en amerikansk nationalkonvention inom film & tv som Star Trek annars brukar kunna slippa undan.

Avsnittets lågvattenmärke är väl annars när Sarah Silvermans rollfigur ska berätta för Paris hur fantastisk han är. Är det bara jag eller kläks Silverman nästan av att behöva säga rollfiguren Rains töntiga repliker? Det är som om de växer i munnen på henne….

RAIN: Talk about a motley crew. We have the Doctor, a guy with the worst, worst taste in clothing I have ever seen. Tuvok, what a freakosaurus. Has the guy ever tried to smile? 
PARIS: Not that I can recall. 
RAIN: And you, Tom Paris. Sexy, in a Howdy Doody sort of way. Pretty goofy, although sometimes I think you’re the smartest man I’ve ever met. All this running around you do, your mission. You’re so dedicated, you know? Like you care about something more than just your own little life. 
PARIS: Is that so unusual? 
RAIN: Yeah. Whoa, I missed the turn.

Det där berömmet till Paris, om att han är unik eftersom han bryr sig om något annat än bara sig själv, passar in i en större samtidskritik av 90-talet som finns i det här dubbelavsnittet. Sett ur Stjärnflottepersonalens synvinkel är det inget annat än en extrem kombination av individualism och kapitalism som skapar katastrofen i framtiden. Skurken är ju en ärkekapitalist, beredd att fucka upp hela tidslinjen för att tjäna pengar. Han kompletteras sedan med några myndighetshatande bondlurkar till separatister, som håller Torres och Chakotay fångna. Ett sista bevis för hur 90-talet vänt ryggen mot kollektivismen och gemensamma lösningar. 

PORTER: There are two forces at work in the world. The drive toward collectivity and the drive toward individuality. You are the former, and I am the latter. 
TORRES: We told you. We are not from the United States Government, and we are not 
PORTER: The Beast has many heads and I’m looking at two of them. 

En annan intressant sak med det här dubbelavsnittet är att det fullständigt kraschar den tidslinje som byggdes upp i originalserien. Mellan 1992 och 1996 ska ju de så kallade Eugenic Wars ha utkämpats, det har vi fått reda på i både Space Seed och Wrath of Khan. Men konsekvenserna av det kriget syns inte till. Vi kanske får skylla på att vi temporärt befinner oss i en ny tidslinje, skapad av Braxton, som sedan på något säkert helt logiskt vis upplöses.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 451 tv-avsnitt.

DS9: Let He Who Is Without Sin… Det där Worf är en semestersabotör.

let he who 2

Jepp, det är dags för ett semesteravsnitt som utspelas på Risa igen. Jag som precis kommit över det där Picard klädde sig i badbyxor och upplevde olika erotiskt laddade äventyr. Lite av samma air av dekadens finns också i inledningen av Let He Who Is Without Sin…, en lite knullig vibb i luften när Bashir, hans tjej Leeta, Quark, Dax och Worf alla gör sig redo att resa iväg till Risa. Eller, ja, alla utom Worf är förväntansfulla och glada. Han går runt och muttrar och surar genom hela det här avsnittet. Så pass mycket hatar han badorter att han till och med använder semestern åt att gå med i sig en alarmistisk och moraliserande organisation, New Essentialists. Ett slags predikande radikaler som tycker att Federationens medborgare blivit bortklemade, dekadenta och bortskämda – helt oförberedda till exempel för det krig med Dominion, Klingonerna eller någon annan fiende som förr eller senare kommer att anfalla dem. Och eftersom Risa är federationens semestercenter så är det förstås den bästa platsen för att predika om barkbröd och tagelskjortor. Riktiga semestersabotörer och partypoopers, alltså.

let he who 4Jag tror inte ens att Worf i badbyxor hade räckt för att ge substans åt den här urvattnade historien (dessvärre får vi bara se badbyxorna – Worf hävdar envist att hans uniform är tempererad och fungerar utmärkt även på solsemester). New Essentialists måste vara de minst genomarbetade Star Trek-skummisarna hittills – de används egentligen bara som ett slags verktyg för att fördjupa det glapp i kommunikationen som finns mellan Dax och Worf. Först efter att Worf har gått Jordan B Peterson-bonkers en stund kan han och Jadzia äntligen tala ut. Han berättar då om en traumatiserande barndomsupplevelse där han av misstag råkade döda en kompis i en en nickduell under en fotbollsmatch. Sedan dess har han känt ett tvång att behärska sig (och inte gå klädd i badbyxor?). Som helhet är väl det här avsnittets hela poäng att fördjupa relationen mellan de två. Det är allvar nu, liksom.

let he who 6I övrigt är det lite märkliga saker jag tar med mig från det här avsnittet. Den bajoranska separationssedvänjan som Bashir och Leeta pysslar med på Risa, till exempel. En ritual som både verkar handla om en del farväl-sex och att ligga runt med andra personer som finns i närheten. En lite mer avslappnad inställning till tvåsamheten än Worfs, mycket av konflikterna mellan honom och Jadzia i det här avsnittet handlar om hans svartsjuka.

let he who 5En av incidenterna som väcker Worfs irritation är när Jadzia drejar på ett halvsensuellt sätt tillsammans med Arandis – en av Curzon Dax gamla älskare (ni vet, den förra trillen som bar runt på Dax-symbionten). Arandis spelas förresten av Vanessa Williams – första afro-amerikanen som vann miss America och skådespelare i bland annat Ugly Betty och Desperate Housewives. Jag har faktiskt suttit bredvid Williams en gång, på en fri grupp-föreställning av Angels in America i New York (hon kände någon i casten). Jag har alltid undrat när jag skulle kunna göra en grej av denna upplevelse – äntligen kändes det rätt. ds9 let he who 9

Jag är inte ensam om att vara underväldigad av Let he who is without sin... Det har tydligen röstats fram som det tredje minst omtyckta avsnittet av Deep Space Nine. Tydligen gillar inte ens upphovspersonerna det här avsnittet – och skyller bland annat på att de ville diskutera sex och moral, men samtidigt inte kunde visa något sexigt i avsnittet eftersom avsnittet gick så tidigt på kvällen i vissa delar av USA. Jag kan väl samtidigt tycka att det inte heller är ett avsnitt som låtsas vara något annat än det är: ett försök att skapa lite semester & sex-känsla i Deep Space Nine. Men ett magplask blir det, ändå.

Betyg: 3/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 450 tv-avsnitt. 

VOY: Future’s End Pt 1. Det där Voyager åker till 90-talet och tidsparadoxerar till max.

voy futures end 1

Det här är tydligen början på en lyckad strategi för Voyager-teamet framöver. En satsning på lite lyxigare avsnitt under de så kallade sweeps-perioderna på amerikansk tv (det var då undersökningsföretaget Nielsen samlade in extra mycket och extra många uppgifter om tv-publiken, vilket gjorde att dessa mätningar  ofta blev avgörande för reklampriserna – det ledde i sin tur till att många serier gjorde lite spektakulära saker just de veckorna).

voy futures end 1 7Plotten i det här avsnittet kretsar kring det i Star Trek-sammanhang så älskade ämnet tidsresor – fick nästan lite déjà vu med tanke på att jag nyss skrev om samma sak i blogginlägget om Trials and Tribble-ations. Fast egentligen påminner Future’s End allra mest om långfilmen Star Trek IV . I den åker ju Kirk och de andra på Enterprise tillbaka till San Francisco 1986 för att rädda valar, medan Janeway och hennes skepp i det här avsnittet helt ofrivilligt hamnar i Los Angeles 1996. Det finns så många likheter mellan filmen och avsnittet att jag nästan tycker att Future’s End ska räknas som en reboot. Mest av allt är det känslan som förenar de två produktionerna. Det är något visst med att få se en spacecrew från framtiden som traskar runt i 1900-talets västkuststäder. Oavsett vilket årtionde som handlingen utspelas i så förvandlas våra hjältar snabbt till storögda turister som går runt och förundras över 80- respektive 90-talets outfits och livsstil. Men någon repris på Star Trek IV:s bejublade busscen blir det inte. Så pass mycket koll har ändå Paris när det gäller 1900-talets liv i LA att han vet att man definitivt inte tar bussen där.

voy futures end 1 8Att Voyager hamnar mitt uppe i 90-talet är resultatet av att en kapten Braxter från framtiden försöker manipulera tidslinjen. Han dyker upp i en tidsspricka i deltakvadranten och hävdar att Voyager sabbat livet på Jorden och hela solsystemet någon gång på 2800-talet. För att förhindra att det där sker måste han utplåna Voyager anno år 2373. När Janeway inte omedelbart köper hans argument och offrar såväl skepp som besättning utbryter eldstrid, och då dras både Braxton och Voyager in i den där sprickan, men de spottas ut i olika tidsåldrar. Braxton år 1967 och Voyager 1996. Braxtons närvaro har alltså under nästan 20 år kunnat skapa nya tidsparadoxer.

Jag är väldigt kluven till det här med tidsresor på film och tv. Tycker att det blir så snurrigt i mitt huvud när det gäller orsak och verkan att ingenting verkar rimligt. Jag tror Janeway formulerar min inställning till tidsresor i Star Trek ganska väl i den här repliken ur Future’s End:

JANEWAY: Time travel. Ever since my first day in the job as a Starfleet Captain I swore I’m never let myself get caught in one of these godforsaken paradoxes. The future is the past, the past is the future. It all gives me a headache

voy futures end 1 6Men antingen håller jag på att bli avtrubbad, eller så avhandlas ämnet med ovanligt lätt hand i det här avsnittet, för jag har roligt nästan hela tiden under Future’s End. Vare sig det handlar om skildringen av 90-talets LA (som då var en drift med samtiden, men som nu känns fantastiskt uråldrig) eller det faktum att Voyagers besättning faktiskt står inför en fiende som har tillgång till teknik som är vida överlägsen deras egen. Plötsligt framstår Voyager och hennes crew som uråldrig och gammalmodig i sina fula pyjamaser (det vill säga exakt som den 90-talsvision av framtiden den faktiskt är). Braxtons skepp har nämligen hittats och slaktats på tekniska innovationer av en entrepenör, Henry Starling. Hans företag må bygga på framtidens teknik, men namnet på det är verkligen komprimerad 90-talsondska: Chronowerx.

Braxton själv har däremot blivit uteliggare och sätter upp skyltar på stan där han varnar för Future’s End. För det är förstås Starling som sabbat framtidens jord. Han har byggt upp Braxtons skepp, och planerar att bege sig till framtiden för att sno fler tekniska innovationer som han sedan kan kränga på 90-talet.  Och resten av avsnittet går åt till Janeways försök att förhindra detta.

voy futures end 1 2Fynden av intressanta personer som dyker upp i Star Trek-biroller fortsätter här med en ung Sarah Silverman. Hon är den där typen av tjej som jobbar på rymdobservatorium och gillar pizza och b-filmer (vad jag saknat den här 90-talsstereotypen). Det här leder osökt till mina observationer kring filmarvets framtid i Star Trek-serien, och här dyker det upp ny information. Jag har ju tidigare skrivit om att man gärna sätter upp Shakespearepjäser och diggar klassisk musik på olika håll inom Star Trek-universumet, men att film och tv inte riktigt verkar ha överlevt in i framtiden. Nu visar det sig att det inte stämmer. Paris visar sig till exempel vara expert på b-filmsskräckisar. TV-produktioner verkar däremot ha försvunnit ur kulturarvet. Det är väl därför som Neelix och Kes står förtrollade framför åsynen av 90-talets tv-utbud (å andra sidan kommer ju just de här två personerna inte från alfakvadranten och har kanske haft minimala möjligheter att fördjupa sig i Jordens populärkulturhistoria). Det verkar ändå stå hyfsat klart att tv-dramat ersatts av holodäcksäventyr.

KES: We’ve set up a computer algorithm to search for key words and phrases. Anything that might indicate Voyager.
KIM: Anything so far?
NEELIX: Not yet, although we have come across some very intriguing televised broadcasts. Take a look at this. It’s a form of entertainment called a soap opera. The exploration of human relationships is fascinating.
KIM: I can’t imagine just watching the story and not being a part of it.
KES: That’s because you’ve been spoiled by the holodeck. There’s something to be said for non-interactive stories like this, being swept away in the narrative.
NEELIX: Oh, I can’t wait to see if Blaine’s twin brother is the father of Jessica’s baby.

Avsnittet slutar också med en fenomenal cliffhanger. För allting går verkligen åt helvete för Janeway. Inte bara misslyckas hon med att sätta dit Starling, hon lyckas också med konststycket att få med Voyager på tv-nyheterna. Är man bara det allra minsta engagerad i Janeways ansträngningar för att inte smutsa ner tidslinjen, så är det här ju en katastrof. KA TA STROF.

voy futures end 1 4När avsnittet tar slut sitter jag storögt och undrar vad jag just var med om. Är det bara jag eller är det här plötsligt ett avsnitt på en helt ny nivå.Allt kan väl inte bara handla om att man får se Paris i linne, jag tycker ju till och med skämten är ovanligt roliga, eller är det bara jag som uppskattar kommentarer som “Oh, Vulcans. Deep down you’re all a bunch of hypochondriacs”. Eller fascinerande bonusinfo om framtiden, som det faktum att hela Los Angeles-regionen tydligen sjunker ner i havet under ett jordskalv 2047 (ger en viss ödesmättad ton till det glättiga LA-livet) och blir ett jättelikt korallrev. Det här är ju riktigt, riktigt kul och bra. Som att man äntligen fått resurserna att göra tv på en modern nivå.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 449 tv-avsnitt.

Betyg: 9/10. 

DS9: Trials and Tribble-ations. Det där Sisko hänger på Enterprise och får besök av tidspolisen.

ds9 trials 8

Äntligen är tribblarna tillbaka, om än i något recyklad form. Jag har en tribble själv hemma, som jag köpt på ett Star Trek-konvent. Den brukar jag använda till att skrämma livet ur folk, genom att exempelvis gömma den någonstans i soffan när jag har gäster – under en kudde eller en filt, Extra bra blir det om vi ska kolla på en skräckfilm och gästen omedvetet kommer åt den, varpå tribblen börjar skrika och gästen med. Blir aldrig trött på det där.

Tycker rent generellt att det är för lite tribblar i Star Trek. Visst, de fanns med på ett härn i Discovery, men fick en alldeles för nedtonad roll. Obegripligt, med tanke på hur mysiga de här gulliga hårbollarna är. Men tribblarna är inte det enda skälet till att jag längtat efter det här avsnittet. Framför allt har jag de senaste åren funderat en massa på hur man skulle lyckas genomföra hela den här idén. Jag menar, det lät som ett så himla märkligt infall, att göra ett avsnitt där Deep Space Nine-crewen återvänder till ett gammalt originalserieavsnitt. Dessutom ett av de gamla avsnitten som jag verkligen tycker om.

Det visar sig att det där inte kändes konstigt alls. Snarare helt naturligt och mysigt. Fast på ett sätt är Trials and Tribble-ations faktiskt revolutionerande. Här når liksom Star Trek-konceptet en helt ny nivå när det gäller hur meta man kan vara. Och hur skojigt man kan ha det med det där metaperspektivet. Tungan är så långt inkörd i kinden att man knappt kan säga något vettigt, glimten i ögat så stark att jag blir bländad. Kort sagt, det är riktigt lyckat.

ds9 trials 5Trials and Tribble-ations är alltså Deep Space Nines bidrag till det 30-årsfirande för Star Trek som pågår hösten 1996 (precis som Voyagers Flashback ). Själva formen, att stoppa in Deep Space Nine-rollfigurerna i scener från ett gammalt Star Trek-avsnitt känns egentligen extremt passande i sammanhanget, när allt kommer omkring. Lite som en auktoriserad fanfilm, eller kanske ett extremt avancerat larp. Dessutom är ju principen ungefär samma som den i ett holodäcksavsnitt. Kan man träffa Einstein eller Robin Hood där, så borde väl kapten Kirk också kunna dyka upp.

Men det verkliga genidraget i Trials and Tribble-ations är nog introducerandet av tidspoliserna. De utgör ramhandlingen till äventyret. Surt och irriterat förhör de Sisko om hur han och de andra hamnade på Enterprise till att börja med. För det där med tidsresor är inte bara något enkelt, roligt och härligt längre inom Star Trek-konceptet. Det är, som det mesta annat inom Federationen och Stjärnflottan, numera reglerat och omgivet av olika föreskrifter och bestämmelser.

ds9 trials 9Ursäkten för att göra en tidsresa i det här avsnittet heter Barry Waddle, en människa som Defiant plockar upp i Cardassien. Fast han heter inte Barry, egentligen och är inte människa heller. Hans verkliga namn är det nordiskt klingande Arne Darvin, den klingon förklädd till människa som är skurken i originalseriens The Trouble with Tribbles. Han använder sig av en magisk bajoransk orb ombord på Defiant för att resa tillbaka till tiden för det där avsnittet, där han tänkt rätta till det som gick fel i hans plan förra gången, och eventuellt spränga Kirk i luften. Men även Sisko och hans crew klär ut sig i originalseriestass och bordar rymdstationen och Enterprise för att hindra honom.

ds9 trials 4I avsnittet varvas nyinspelade scener med att skådespelarna stoppas in i befintligt material. Det är förstås skitkul att se alla i de gamla outfitsen och frisyrerna. Men eventuella konstigheter går inte okommenterade förbi. Dax noterar till exempel hur korta kjolar kvinnorna ombord på Stjärnflottans skepp bar förr i tiden. Och Worf pressas på svar om varför klingonerna på 2200 talet ser helt annorlunda ut jämfört med 2300-talsupplagan.

WORF: They are Klingons, and it is a long story.
O’BRIEN: What happened? Some kind genetic engineering?
BASHIR: A viral mutation?
WORF: We do not discuss it with outsiders.

Worf är däremot betydligt mer verbal när det gäller att förklara sitt hat mot tribblar, och beskriva hur klingonerna slutligen utrotade hela arten. Något som Odo och de andra sedan spolierar när de visst får med sig några tribblar till sin tid. Ett tidsbrott de “glömmer” att berätta om för tidspoliserna.

ds9 trialsHela det här avsnittet är förstås en fest i nostalgi och fandom. En riktigt snygg sådan också. Men allra mest elegant tycker jag nog att den sista scenen ombord på gamla Enterprise är, den där Sisko går fram och tackar Kirk för att han fått tjänstgöra på hans skepp. Scenen som man klippt in Sisko i är ursprungligen en av de där snuskgubbescenerna, där en snygg brud kan föranleda menande blickar och leenden mellan männen. Nu är det istället Sisko som man tycker är lite gullig i sin beundran. Bra jobbat, genusombudsmannen på Star Trek-kontoret.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 448 tv-avsnitt. 

VOY: Sacred ground. Det där Janeway letar efter andar för att rädda Kes.

voy sacred ground

En lärdom att ta med sig från det här avsnittet: Om du är på en annan planet och råkar hitta dess kulturs mest heliga altare, spring inte genast fram till det – det kan vara så att det är skyddad av en livsfarlig biogenisk sköld (även om det inte finns en sådan sköld på plats så är det förresten en rätt ouppfostrad sak att rusa rakt in i ett heligt rum utan att kolla eventuella regler och restriktioner först). En annan sak att lägga på minnet inför umgänget med andra civilisationer: Om du ska söka kontakt med andeväsen eller profeter, ha inte för bråttom och var inte för målinriktad. Det kan vara de där gamla gaggiga pensionärerna i väntrummet som hela universum kretsar kring.

Sacred ground är ett avsnitt som ärligt talat känns helt felcastat. Som om ett Deep Space Nine-manus som av misstag skickats till Voyagers produktionskontor och sedan på något oförklarligt sätt ändå hamnat i produktion. Den här typen av andligt sökande som Sacred ground sysselsätter sig med passar liksom mycket bättre på flummiga Bajor än borta i deltakvadranten. Jag vill ha min Janeway rå, logisk och saklig – inte sysselsatt med meningslösheter som att hålla i en sten tills hon får symbolstinna hallucinationer (fast om jag ska vara helt ärlig så är just den där aktiviteten en produkt av Janeways fördomar kring vilken typ av ritualer som leder till tillstånd där man kan snacka loss med andar).

voy sacred ground 4Förresten, har ni tänkt på att Voyager på sistone börjat planethoppa som aldrig förr. Konceptet “Alien of the week” är allt oftare utbytt mot “Planet of the week”. Hur man får kontakt med alla dessa civilisationer och vad man pratar om under det alla första samtalet hoppas däremot oftast över. Men ett allt mer positivt mottagande verkar åtminstone antyda att Janeway och hennes besättning lyckats skaka av sig det där dåliga ryktet som kazonerna tidigare spritt om dem. Den här gången har man till och med fått en urtjusig inbjudan till nechaniernas planet för att kolla in deras religiösa platser och föremål. Det är då Kes springer rakt upp på det där altaret och får en så pass stark biogenisk chock att hon tappar medvetandet. Voyagerbesättningen faller då genast tillbaka i gamla vanor och blir buffliga mobbare som försöker skrämma alla till lydnad. Man kan försöka vara hur öppna och ödmjuka som helst i teorin, men så fort det händer något som sätter deras besättning i fara så förvandlas man väldigt snabbt till en besättning med herrefolksmanér som står över andra kulturer. Att det eventuellt var Kes som gick lite för långt när hon på egen hand gav sig iväg för att utforska planetens allra mest heliga plats låtsas man inte om.

MAGISTRATE: This is most unfortunate. Please, I must ask you to leave as well.
TORRES: We aren’t going anywhere until we find out what happened to her. What kind of energy was she exposed to?
MAGISTRATE: I have no idea. This is a sacred place. Only the monks truly understand what happens here.
KIM: Then we’ll bring scanning equipment down and investigate for ourselves.
MAGISTRATE: That’s out of the question. It would show disrespect to the spirits.
TORRES: One of our crew has been critically injured. We aren’t going to stand by and do nothing.
MAGISTRATE: There’s nothing you can do. She’s been punished by the spirits. She’s going to die.
TORRES: If you prevent us from helping Kes, we will hold you directly responsible for anything that happens to her.
KIM: I will make a full report to our Captain. I’m sure you’ll be hearing from her.

voy sacred ground 3Genom ett gediget researcharbete lyckas till sist Neelix hitta en möjlig lösning. Det finns en gammal sägen på planeten om en kung, Nevad, vars son råkat ut för samma typ av olycka som Kes. Efter att kungen vädjat hos munkarna så fick han till sist genomgå deras ritual för att få kontakt med andarna. Den öppnar sedan tillgången till altaret – tydligen kan en rättrogen vandra genom den där skölden utan att bli skadad. Efter att kungen fått lägga fram sin ansökan om nåd direkt till andarna så blev sonen sedan frisk igen. Janeway testar samma grej, men har egentligen en mer naturvetenskaplig baktanke. Hon har en sond under huden som ska beskriva den fysiologiska förändring som ritualen borde innebära, och som sedan gör att man kan gå igenom barriären. På det viset tänker hon att man ska hitta en medicinsk behandling för att bota Kes. Så mycket för andligt sökande, liksom. Men för en gångs skull verkar kvinnan med universums största duktig flicka-komplex stöta på problem.

Janeway får vara med om en rad prövningar, som olika led i den förberedande ritualen. Men som jag skrev tidigare så är Janeway alldeles för målinriktad och fyrkantig i sitt sätt att tänka för att lyckas med de olika momenten. Det är därför hon missar att de tre gamlingarna i ett slags väntrum hon rusar igenom är just de andar hon är på jakt efter. När hon insett sitt misstag och till sist ger andarna, som mest ser ut som en pro-förening på utflykt, en ny chans så går allt ganska snabbt. Hon kan få allt hon vill om hon klarar ett test. Hon måste korsa barriären på nytt, tillsammans med Kes. Men för att de ska överleva måste Janeway släppa alla sina tankar på fakta och vetenskap och lägga all sin tillit hos de här andevarelserna. Om hon kan göra det så kommer Kes att återfå sitt medvetande. Misslyckas hon så dör de bägge två.

OLD MAN 2: If you believe you’re ready, then you are. There’s no more to it than that.
OLD MAN 1: But if you go in with any doubt, with any hesitation, then you’re both dead. So, what are you going to do, Captain?
JANEWAY: You know I won’t stand by and watch Kes die if there’s anything I can do to save her. I want to believe it’s possible. I’m going to try.

Hur många minuter det tar innan Janeway känner att hon har förberett sig för det här momentet? Det verkar ta ungefär en kvart för henne att lyckas med det som är munkarnas heltidsjobb på planeten.

voy sacred ground 2Det är svårt att vara en överpresterande duktig flicka när man ska försöka sig på det här med andligt sökande. Vad exakt det är som gör att Janeway lyckas övertala gubbarna och gumman till att hjälpa henne förstår jag inte. Sedan kanske inte det här avsnittet är så svårt att hitta symboliken i. Den där skyddande skölden vid altaret fungerar väl som ett slags trosbekännelse. En högst konkret manifestation av andarnas krav på övertygelse och tillit. Fast det känns ändå lite grovt att döda de som inte tror tillräckligt mycket. Å andra sidan tvingar det här till och med Janeway att infoga sig i den religiösa ordningen, så man får väl se det här avsnittet som ett slags bevis på vetenskapens tillkortakommanden gentemot andligheten. Till Kes stora lycka visade det sig att just de här andarna gillar dominanta och envisa kvinnliga kaptener.

Mitt i den här andliga pyttipannan ska vi inte heller missa att Chakotay (som ju annars är Voyagers go to-person när det gäller andlighet på grund av hans riter och ritualer) också började prata om de vetenskapliga grunderna bakom hans utomkroppsliga upplevelser – som han ju också lyckats sälja in till Janeway (glöm aldrig Janeway-ödlan!).

CHAKOTAY: Of course there’s always the possibility that the Ancestral Spirits really do control what happens in the shrine.
JANEWAY: To each his own, Commander, but I imagine if we scratch deep enough we’d find a scientific basis for most religious doctrines.
CHAKOTAY: I remember when my mother taught me the science underlying the vision quest. In a way I felt disappointed. Some of the mystery was gone. Maybe the Nechani have chosen not to lose the mystery.

voy sacred ground 5Själv tyckte jag att det här var ett ganska gäspigt avsnitt. Ju mindre new age man blandar in i Star Trek, desto bättre. Men det var roligt att se Becky Ann Baker som Janeways följeslagare på den andliga resan. Jag kände faktiskt igen henne från rollen som riktigt tradig morsa i Freaks and Geeks, men hon har ju också spelat en lite rivigare mamma i Girls (där är hon ju mamma  till Lena Dunhams rollfigur).

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 447 tv-avsnitt.