Startrekathon, ett maratonbloggprojekt.

img_0615Den här sajten är min resedagbok när jag försöker blogga mig igenom den totala Star Trek-produktionen av tv-serier och filmer (och en och annan bok och dokumentär). Även om jag en gång i min barndom såg på Star Trek-originalserien, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så är jag mer än något annat en Star Trek-novis. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och jag har ingen riktig koll på vad som ligger framför mig (och jag försöker undvika spoilsers så långt det går).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery. De måste jag se på stört när de sänds. Min resa inleddes den 1 mars 2015. Vi får se när den når sitt mål. /Roger Wilson.

DIS: Den bortklippta Section 31-scenen som gav Georgiou en egen spionoff-serie.

Exclusive ÒSection 31Ó secret scene from the STAR TREK: DISCOVERY season 1 finale. Pictured (l-r): Michelle Yeoh as Philippa Georgiou; Alan Van Sprang as Leland of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Russ Martin/CBS © 2017 CBS Interactive. All Rights Reserved.

Det var inte bara Mr Spock som lyste med sin frånvaro i premiäravsnittet av Discovery, säsong två. Även Spegeluniversumets upplaga av Kapten Georgiou höll sig borta starten på det nya äventyret. Men hon kommer att dyka upp, det har vi redan sett i trailers för säsongen. Och hon kommer att ställa till med trubbel.

Det var i våras, en månad efter säsongsavslutningen av Discoverys första säsong, som en bonusscen släpptes med Georgiou – och viss uppståndelse uppstod. Scenen öppnade nämligen upp för en helt ny storyline i den kommande säsongen, samtidigt som den också återanknöt till tidigare upplagor av Star Trek. Sedan några veckor tillbaka vet vi också att den var startskottet för en hel spinoff-serie om spegeluniversum-Georgious äventyr i primäruniversumet. Ja, jag pratar om den där Sektion 31-scenen som man kan kolla på här.

Själva scenen är inte särskilt lång, 2,30 ungefär, och visar hur en man som heter Leland – förklädd till en trill – värvar Georgiou till Sektion 31. Den hemliga organisationen som verkar inom Starfleet. Men i övrigt är det mesta ovisst. Leland berättar inte så mycket om vad de gör, hon ställer inga frågor, och själv har jag ju inte ens hunnit fram till Sektion 31 i mitt vanliga Star Trek-tittande. Organisationen introduceras först i avsnitt 18 av Deep Space Nines sjätte säsong (den som jag precis ska börja kolla på och blogga om). Totalt är det dessutom kanske bara sju avsnitt av Deep Space Nine och Enterprise som organisationen förekommer i, samt rebootfilmen Star Trek into Darkness. Har varit i valet och kvalet om jag skulle kolla lite på bara de enskilda avsnitten, för att ändå vara Sektion 31-uppdaterad, men beslöt mig för att risken för spoilers om andra saker var för stor. Så jag tänker fortsätta att hålla på mig. Inte gripas av panik.

För jag tänker/hoppas/tror att ingen annan heller vet jättemycket om Sektion 31 – de är så hemliga, eller hur? Kanske är det först lite senare under Discoverys andra säsong som vi alla får reda på mer om vad den där skumma organisationen egentligen har för sig. Jag hoppas i varje fall det. För jag ska inte gripas av Star Trek-panik, jag ska inte gripas av….

Star Trek Discovery-böckerna: Fear Itself. Den om Saru och flyktingskeppet.

Saru frontar omslaget på den tredje delen i pocketserien om Star Trek: Discovery, och jag hade nog hoppats på att få reda på massor om hans uppväxt, hemplanetens kultur och hur han hamnade i Stjärnflottan. Så blev det nu inte (en del av det där dök i stället upp i Short Treks-avsnittet The Brightest Star).

För precis som sina två föregångare handlar Fear Itself om ett specifikt äventyr, om än med Saru i huvudrollen. Ja, faktum är att hela händelseförloppet i romanen triggas igång av Sarus mindervärdeskomplex gentemot med Michael Burnham. Han har helt enkelt tröttnat på att bara vara ängslig och orolig och försöker i stället testa gränser och våga lite mer. Det hinner han ångra ett antal gånger under den här historiens förlopp.

Mer om handlingen om en liten stund. Vill först bara få ur mig att det här är den hittills bästa pocketen i serien. Det har bitvis varit lite plågsamt att läsa de tidigare böckerna, men här susade jag igenom första halvan av berättelsen helt utan besvär. Fear Itself är uppenbarligen skrivet av någon som faktiskt har koll på sitt språk, behärskar mer än grundläggande berättarteknik och inte hänger sig åt allt för mycket technobabble, långdragna beskrivningar av interiörer eller allt för klyschiga personbeskrivningar. Tack, James Swallow. Du har gett mig hoppet tillbaka om den här bokserien.

Fear Itself utspelas år 2252, det vill säga sex år efter Drastic Measures, men tre år före Desperate Hours – och fyra år före händelserna som drar igång tv-serien Discovery, The Battle of the Binary Stars. Men oavsett i vilken tid och på vilken plats en historia utspelar sig så har ju upphovspersonernas samtid en tendens att leta sig in i handlingen, så Fear Itself handlar om ett flyktingdrama. Ute på uppdrag upptäcker federationsskeppet Shenzhou och dess kapten, Georgiou, ett skepp från Peliar som har extrema tekniska problem. När Federationsskeppets besättning försöker undsätta Peliarerna upptäcker Saru att det stora skeppets fraktutrymmen är fyllda med flyktingar från Gorlan. De hade först kom till Peliar, men där ville man inte ha några flyktingar. Så nu fraktar man dem vidare till en annan planet som man lovar ska vara värsta, fina paradisliknande stället. Men Saru känner av att det är något skumt på gång – både från Perliarernas och Gorlanernas sida. Och utan att han riktigt förstår vad som sker så har han blivit en bricka i ett helt annat spel än det han trodde var på gång.

Jag tänker inte säga mer än så, för den här romanen har flera dramatiska vändpunkter som det känns dumt att avsluta. Vi kan väl säga som så att Saru ställs verkligen inför en rad riktigt vidriga val i den här boken, och just när man tror att det inte kan bli värre, så blir det förstås det. Och att den avslutas med ett riktigt rafflande actionsavsnitt med värsta fajten mellan olika rymdskepp.

När det gäller Sarus privatliv så minns jag från den här boken hur han kör ett holoprogram i sin bostad ombord Shenzhou. Ett träningsprogram där han utan förvarning blir överfallen av olika vidrigheter – tanken är att han ska kunna hålla sina överkänsliga reflexer för att kunna upptäcka fara i topptrim. Fatta hur sjuk han är.

Jag hade antagligen blivit lite frustrerad om jag var författaren James Swallow och kollade på The Brightest Star. Jag menar, någon kunde väl ha skickat PM:et om att det är Georgiou i egen hög person som hämtar upp Saru från hans hemplanet när han ska joina Stjärnflottan. Beskrivningen på sidan 285 i den här boken ger intrycket att hon inte alls var så personligt engagerad i hans öde.

Jag hade en svacka någonstans i mitten av den här berättelsen, men annars var det här ovanligt underhållande – om än lite jobbigt ibland. Folk är verkligen illa ute i den här berättelsen. Flera gånger.

Funderar lite på hur stor frihet de här författarna har med sina historier. Börjar nämligen eventuellt småtröttna på alla rättrådiga Starfleet-besättningsmän som på en sekund eller två kan skaka fram en snillrik teknisk lösning eller väldigt välformulerat lyckas vinna en diskussion. Även om Fear Itself handlar väldigt mycket om Sarus osäkerhet och brister i hans ledarskap så vet man att det nog aldrig flippar ut helt och hållet. Han fattar fel beslut massor av gånger i den här boken, men det visar sig ändå väldigt ofta vara rätt typ av fel saker som han lyckas besluta sig för. Så även om jag längtar efter en roman som bara handlar om den där dagen då alla är bakfulla och det görs hundra slarvfel på bryggan så vet jag att den inte kommer. Karaktärsmord tillhör nog inte Star Trek-pocketförfattarnas tjänstebeskrivning .

Betyg: 8/10.

Star Trek Discovery: Fear Itself av James Swallow. Bok 3 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt, samt bloggat om tre Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.. 

Star Trek-serier: Star Trek Discovery. Succession.

Star Trek Discovery: Succession är ytterligare en samlingsutgåva med Star Trek-serier, den andra i ordningen. Men för första gången har vi nu rört oss bort från prequels när det gäller utbudet av kringhistorier till Discovery. Succession är en annan variant på hur man knåpar ihop ett äventyr utan att störa moderseriens tidslinje. Den här tecknade serien handlar om vad som hände i spegeluniversumet efter att primäruniversumets Discovery-crew drog därifrån. Ändå ett rätt bra upplägg, även om det krävde viss tankemöda för mig att minnas var vi befann oss i handlingen då.

“I just came back from the dead” Spegeluniversums-Burnham gillar dramatiska repliker.

Men när man väl är uppdaterad är det bara att åka med. Tror verkligen inte att vi kommer att återvända till spegeluniversumet någon gång snart i Discovery, för manusförfattarna till den här serien verkar ha fått fritt fram för att komma på vilka bisarra historier som helst. Jag vet inte hur mycket jag ska spoila här men vi får väl se några stycken makthungriga kejsarkandidater ta över makten, vi får se hur det terranska imperiet förbereder utrotandet av alla andra raser i sitt imperium och vi får se löjtnant Airiam försöka ta hämnd på alla som inte tycker att hon är en riktig människa. Ja, vi får till och med en skymt av en snäll och generös Harold Mudd – den här gången utrustad med ett samvete. Allt är verkligen annorlunda i spegeluniversumet. Men rent generellt kan man väl säga att väldigt många av de bekanta ansiktena också försvinner i och med det som sker i det här albumet. En lite mer Game of Throne:sk attityd till huvudpersonerna där borta i spegeluniversumet, helt enkelt. Mord, folkmord, svek och lögner till max. Mycket bra!

Utöver Succession så finns det även lite bonusmaterial i den här utgåvan. Serien från 2018 Annual-tidningen finns sist i det här albumet, och den innehåller en backstory om Paul Stamet. Vi får se hur hans svampforskning tog sina första stapplande steg, men även hur han träffade sin snubbe Hugh. Förutom att det är lite otroligt att någon skulle kunna falla för någon som är så otrevlig och självupptagen som Stamets, så tyckte jag att den här serien var en cool fördjupning kring galaxens ledande myceliumforskare. Och en liten tröst för oss som hade sett fram emot lite mer bögrelationer i Discovery, men blev lite snuvade på det en bit in i första säsongen. Eftersom jag är helt uppfylld kring det här med Short Treks nu, så känns det som att den här avslutande serien lika gärna kunnat vara stoffet till ett sådant avsnitt, om man hade hottat upp det en smula. För jämfört med hypervåldet i Succession i första delen av albumet så kändes det här lite väl tamt och snällt (de två kommande Short Treks-avsnitten som ska släppas i sommar ska för övrigt vara animerade).

Som helhet: en mycket bra utgåva. Även om jag kan ha lite invändningar mot tecknarens stil ibland så var det här av en helt annan klass än det första samlingsalbumet om Discoverys universum.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery, Succession av Kirsten Beyer, Mike Johnson, och Angel Hernandes. Det andra serielbumet om Star Trek: Discovery.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer, 492 tv-avsnitt, bloggat om två Star Trek-romaner och två seriealbum. 

DIS: Brother. Det med de mystiska röda prickarna och en Spock på rymmen.

Uppdaterat. Snyggt. Mystiskt. Obegripligt. Lite så kändes det efter starten på Discoverys andra säsong.

En afrikansk myt om en flicka som skapar vintergatan när hon kastar aska upp i skyn. Signaler bland stjärnorna som är som en flaskpost för den som är redo att uppfatta dem. Sju mystiska energiutbrott som Spock tydligen haft visioner av sedan han var liten. En röd “ängel” som uppenbarar sig för Burnham när hon är groggy efter att ha blivit skadad. Det är några av de ledtrådar som ges inför vad som verkar bli den övergripande handlingen i den här säsongen. Lite mer mystik, ödesmättad handling och eventuellt en gnutta mer av religion/symbolik/fantasy än vi kanske haft i Discovery tidigare? Men som vanligt kan förstås något väldigt konkret dölja sig bakom de mest mystiska dimridåer. Den här säsongen av Discovery verkar i varje fall inte handla om så basala saker som att upprätthålla säkra handelsförbindelser eller hjälpa kolonister i fara, utifrån vad jag sett av det här första avsnittet och trailers så är det snarare en strid på liv och död som väntar oss.

Spock själv, som ju är en av säsongens nya spelare, lyser med sin frånvaro i Brother – avsnittet vars namn trots allt syftar på honom. Eller, vi får ju se honom som litet Spockbarn med våldsamt överdrivna ögonbryn (lite som en vulcanversion av Groucho Marx) i några scener från när Burnham för första gången kommer hem till sina nya adoptivfamilj på Vulcan. Spock är inte särskilt vänligt inställd, och vad som hände efter det med deras relation är okänt.

Något skumt finns det i varje fall, som Burnham inte vill berätta om för styvfarsan Sarek, men vi antar väl att det kommer fram så småningom. I den första Discovery-boken, Desperate Hours, gör faktiskt Burnham och Spock en mind meld tillsammans. Den där boken räknas väl eventuellt inte som kanon, direkt. Men ändå konstigt om man redan kastat idéerna från den på skräphögen. Fast inte heller Pike ger någon form av bekräftelse kring att han också var inblandad i den där segdragna romanens intrig, där en av huvudsysselsättningarna för honom var att sitta och vänta på att Spock och Burnham skulle komma ut från ett alienskepp.

Pike, ja. Enterprisekaptenen som ju är med i pilotavsnittet av originalserien också, och som nu har tagit över på Discovery. Gillar jag honom ens? Mitt första intryck är att han är sjukt dryg. Då tycker jag (förstås) bättre om ståupparen Tig Notaros inhopp, som en tekniker som öppnat sjukstuga på den krashade Hiawatha. Tror att hon kan liva upp saker och ting lite på Discovery, även om hon verkade lite forcerad i det här avsnittet. Men så kändes ju hennes sjuksal också som något hämtat från doktor Frankensteins laboratorium, ungefär. Läskigt.

Spock har hur som helst dragit iväg på egen hand för att lösa gåtan med de där signalerna. Frågan är om han inte samtidigt saboterade Enterprise så de inte kunde följa efter honom, för varenda gång man försökte jobba med de där energipunkterna på Enterprise så flippade ju deras dator ur – ja, till sist hela skeppet.

Vi kanske ska prata om att det här avsnittet är lite av en repris, också. Det är ju ingen avancerad spaning, det sägs ju till och med i en av Pikes repliker.

I don’t have to remind you that the last time we investigated a previously unknown energy distortion, it resulted in the Klingon war. These mysterious signals are unlike anything we’ve encountered. The energy needed to create them is beyond anything we understand. Is it a greeting? A declaration of malice? That’s why they put me on the Discovery when the Enterprise went down; nobody wanted to wait to find out.


Och det är inte bara uppdraget som känns bekant, även scenerna där man åker rakt in i en grushög i rymden påminner om första avsnittet – även om man förstås hottat upp allting extremt mycket med små irriterande snabba speedracersbubblor som man kryssar mellan stenblocken med. För övrigt så bisarrt snygga scener. Helt sjukt snyggt.

Full fart framåt, så kan man väl beskriva den här säsongsstarten. Massor av lösa trådar, ett mysterium, nya rollfigurer och en hel meteorit ombord på Discoverys lastbrygga. Men ibland blir jag så överstimulerad av Discoverys höga tempo, myller av detaljer och mängder av information att jag nästan blir lite distanserad. Det är som att de verkligen vill imponera på mig precis hela tiden, bevisa att man inte är ett gammalt femtioårigt koncept som tiden sprungit ifrån utan HYPERMODERNA OCH JÄTTEJUSTNU. Det blir ju som att man längtar efter en sån där bottle show där budgeten tagit slut och de bara sitter och snackar med varandra om livet i ett helt avsnitt. I stort är jag väldigt nöjd med den här starten. Full fart framåt, som sagt, men jag har ingen aning om vart vi är på väg.

Saker som i varje fall jag måste tänka på i lugn och ro efter det här avsnittet:

Var det roligt med det där gröna snoret som Linus råkade nysa rakt i ansiktet på Enterprises vetenskapsofficer? Hur tvångsmässigt kändes det när Pike var tvungen att kommentera att man på Enterprise fått nya uniformer – för att förklara att man ju travar runt i Enterprise klassiska blå, gul eller röda tröjor? Att kasseeliska operasångerskor tar livet av sig efter sin enda föreställning – det låter verkligen jättekonstigt! Och otäckt. Och kommer Hugh att komma tillbaka snart, jag tror inte riktigt på att han är borta för alltid. Det känns så när jag ser sådana där meddelanden från lyckokakor i det här avsnittet. Och de här Alice i Underlandet-referenserna…hmmm. Däremot längtar jag tills när man kan inreda sin lägenhet med hologramljus. Kommer de som doftljus också?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 1/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt.

ST: The Escape Artist. Det där Harry Mudd är fånge hos en prisjägare.

Det går ju inte riktigt att misslyckas med ett avsnitt som handlar om Harry Mudd. Det bara är så. Även om Discovery-upplagan av honom är betydligt råare och mer förslagen än den man lärde känna i originalserien. Exakt hur förslagen får vi veta mer om i den här berättelsen om när Harry fångas av en prisjägare och försöker slingra sig ur situationen är. Som en grandios uppvisning av hans repertoar av undanflykter, lögner och mer eller mindre avancerade trick. Men med en twist som gör att jag inte kan skriva så mycket mer om avsnittet mer än att det blir rätt kul. Och bjussar på massor av Mudd. Mer Mudd än man vågat önska sig. Men även The Escape Artist är kul så är det ju ändå lite av ett one trick pony-avsnitt (om man inte är rädd för spoilers så kan man ju lyssna på den här proffsnörden – med det mycket passande nicket Nitpicking nerd – som förklarar exakt hur många fel man gjort med Harry Mudd-rollfiguren i Discovery som helhet och i det här avsnittet. Hans fru är till exempel längre än i originalserien).

The Escape Artist avslutar ju också experimentet med Short Treks, och jag noterar att Netflix fortfarande behandlar hela det här projektet lite styvmoderligt. Short Treks-avsnitten har tydligen dykt upp på sajtens brittiska upplaga, men jag hittar dem inte på den svenska. UPDATE. Enligt Fredrik här i kommentarsfältet så ligger de under trailersfliken på Discovery. Inte på min enhet, men har haft trubbel med uppdateringar ibland. Lite trist, samtidigt kan jag förstå Netflix reaktion lite grand. Jag är jag nog mer osäker på vad man velat med den här satsningen efter att ha sett alla fyra avsnitten än vad jag var tidigare (förutom att upphovspersonerna ville ha lite kul på jobbet – vilket väl i och för sig kan vara ett fullgott skäl).

Genremässigt har de fyra avsnitten skilt sig ganska mycket åt. The Escape Artist kan man väl se som komediavsnittet av Short Treks. Runaway är coming of age-episoden, Calypso romantik med en twist och The Brightest Star en origin story. En bra fyrklöver för den som vill ha variation, men kanske också ganska spretigt för oss som tittar. Det här korta formatet är ganska svårt att hinna få något sagt i, och för mig har Short Treks mest fungerat som aptitretare. Det vill säga, de har snarare gjort mig mer hungrig än mätt. Och då menar jag inte bara på Discovery i allmänhet, utan även utflykterna in i andra genrer. Jag gillar verkligen Discoverys svärta och smärta – men det här gör mig också sugen på andra typer av avsnitt, storylines, fördjupningar. Tänk om man kunde ha fristående avsnitt som likt Short Treks fördjupade och gav nya infallsvinklar på Discoverys universum. Lite som när den brittiska bögserien Cucumber kompletterades med webisodes om birollsfigurerna under namnet Banana.

Med tre nya Star Trek-serier på gång känns det i och för sig lite förmätet att önska sig ännu mer. Samtidigt känns det ju som om chefsproducenten Alex Kurtzman tänkt sig att de nya serierna ska ha olika tilltal och tempo. Kanske är det vad vi sett en provkarta på här i Short Treks. Lower Decks blir kanske som en mix av Runaway och The Escape Artist, och den nya Picard-serien lite mer som Calypso och The Brightest Star. Och det är väl ändå något att se fram emot.

Betyg: 7/10

Short Treks, avsnitt 4/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 491 tv-avsnitt.

ST: The Brightest Star. Det om hur Saru hamnade i Stjärnflottan.

Brightest Star var nog ändå det av de fyra Short Treks-avsnitten som jag såg mest fram emot. Äntligen skulle jag få ta del av backstoryn om Saru. Vem är han? Hurdana är hans folk? Hur hamnade han på Discovery? Är en smula besatt av Saru, och tycker av princip att allt som har med honom att göra är extremt intressant. Som i Desperate Hours, till exempel. – den första boken i Discovery-serien. En extremt trist bok, men de få styckena om Sarus bakgrund gjorde det ändå värt att läsa den – även om de textfragmenten kanske totalt utgjorde en och en halv sida. Knappt.

Med tanke på den där besattheten är det kanske inte så konstigt att jag är väldigt missnöjd med The Brightest Star. För det här var ju för kort. För torftigt. För lite FAKTA! Dessutom var kelpiernas liv inte alls som jag hade tänkt mig. Här jag har läst om deras fantastiska instinkt som byggts upp hos dem efter alla årtusenden som de jagats av rovdjur. Men i det här avsnittet verkar både livet och döden vara väldigt stillsamt ordnat. Det senare ordnas som så att det med jämna mellanrum efterfrågas att stammen ger en rituellt gåva. Det vill säga då offras utvalda medlemmar. Till vem eller vad klargörs inte i det här avsnittet, vilket ju förstås är ganska irriterand, men det verkar åtminstone vara till en motpart som har rymdskepp och avancerad teknik. Det är därför stjärnorna är ett hot för kelpierna.

When my people look up at the stars. They see only death. And they welcome it. They do not question it. Because when they are called, when it is time for the harvest, they march willingly toward it. They say that when they take you, the pain of Vahar’ai stops. The priests teach us that this preserves the Great Balance of Kaminar.

Själva offrandet går till som så att de utvalda sätter sig runt någon form av svävande sten och sedan försvinner (eller transporteras) bort. Den här typen av frivilligt offer är ju troligtvis någon form av överenskommelse som gjorts just för att kelpierna just ska slippa att känna sig hetsade, jagade och utsatta. Deras kött smakar säkert bättre då. Men allt tyder ju å andra sidan på att det är någon form av aliens som vill ha deras kött. Vart tog i så fall deras naturliga fiender vägen? Många frågetecken här.

Det förhållandevis fridsamma livet hos kelpierna innebär tyvärr The Brightest Star aldrig blir särskilt rafflande – om man nu inte tycker att det är skitspännande att en ung Saru är så pass bra på att meka med radiosändare att det ger honom jobb inom Starfleet (i sig en enormt osannolik premiss i det här avsnittet).

Så, för att sammanfatta. Som Sarus främsta fan i de kända delarna av universum känner jag mig kränkt över att hans avsnitt var så 1 kort, 2 intetsägande, 3 tråkigt och dessutom 4 lite för likt Jonathan Livingston Seagull för att jag ska känna mig riktigt trygg. . Gråter mig troligtvis till sömns nu. Eller kollar på det här avsnittet igen.

Betyg: 6/10.

Short Treks, avsnitt 3/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 490 tv-avsnitt.

ST: Calypso. Det med Discoverydatorns romans med en skeppsbruten.

Och så kom det andra avsnittet av Short Treks, och jag blev tvungen att omvärdera hela projektet. Calypso är nämligen ett helt fantastiskt, ljuvligt och underbart avsnitt. Storyn kändes perfekt anpassad till formatet, trots att egentligen ingenting här förutom själva skeppet känns bekant från Discovery-universumet. När alltsammans var slut kände jag att Calypso var som ett avsnitt av min favoritserie Black Mirror, fast mycket snällare.

Det är rätt så stiligt på pappret också. Avsnittsförfattare är Michael Chabon – en av de där odrägliga människorna som verkar vara bra på så otroligt många saker. Hans Pulitzerprisbelönade The Amazing Adventures of Kavallier and Clay är en tegelstensroman om superhjälteserier som är väl värd att plöja. Men han har också skrivit barnböcker, filmmanus och manus till tecknade serier. Han är också en av personerna som är inblandad i den kommande tv-serien om kapten Picard.

Calypso (som för övrigt är en referens till Odysséen och nymfen Kalypso som höll kvar Odysseus på sin ö i sju år) handlar om vad som händer när en man i något som liknar en räddningskapsel fångas in av Discovery, som vid det här laget är ett väldigt tomt rymdskepp. Det är bara datorn kvar. Och hon tycker förstås att det är jättespännande att få sällskap. Relationen når sin höjdpunkt när de två återskapar en scen i skeppsdatorns favoritfilm, musikalen Funny Face (eller Kär i Paris som den heter på svenska). En magnifikt romantisk och mysig och lite sorglig scen. När jag sedan spårade upp och såg Funny Face så tyckte jag att den var bitvis skitkul (den handlar om modeindustrin, och man kan väl säga att det är härifrån Djävulen bär Prada har snott allt) och bitvis lite läskig (den hade inte gjorts på det här sättet i #Metoo-tider, om man säger så). Men den här scenen är bara helt faaaab!

Jag har ju tidigare skrivit om det förlorade filmarvet i Star Trek-universumet. Att folk pratar mer om holodäck än gamla filmer. Här är i varje fall ett bevisl på att såväl färgstarka Fred Astaire-musikaler och animerade Betty Boop-filmer finns bevarade i framtiden. Det känns lite som en lättnad.

Och när jag nu klarat av min fäbless för musikalnummer och framtidens filmhistoria, så finns det förstås en del lite mer Star Trek-relaterat att hänga upp sig på. Tydligen har skeppsdatorn väntat på att personalen ska återvända till skeppet i 1 000 år. Under den tiden har datorn vidareutvecklat sig till en artificiell intelligens. Men var finns det här skeppet? Och varför har det varit övergivet så länge? Vart tog besättningen vägen?

Jag var helt gripen och rörd och väldigt entusiastisk när jag såg Calypso, sent en kväll. Något med relationen, kanske till och med kärlekshistorien, mellan maskin och människa. Sättet som datorn håller kvar snubben på, och sedan släpper honom fri. Det är helt enkelt en olycklig kärlekshistoria, i ett sammanhang där jag då rakt inte väntade mig den och på ett sätt som var helt oväntat. Full pott för denna fantastiska kombination av musikalkärlek, romantik, Star Trek och kärlekstörstande AI.

Betyg: 10/10.

Short Treks, avsnitt 2/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 489 tv-avsnitt.