DS9: Cardassians. Det med de övergivna krigsbarnen.

ds9-cardassiansGarak är tillbaka! Det är nog det bästa sättet att sammanfatta det här avsnittet. Den märklige cardassiske skräddaren på Deep Space Nine som alla tror är en spion men som ingen lyckats kunnat sätta dit ännu. I det här avsnittet blir bilden av Garak lite mer nyanserad när han, nästan helt på egen hand, förhindrar en inrikespolitisk kris i det cardassiska riket. Han får i och för sig viss hjälp av doktor Bashir, som glatt låter sig manipuleras och styras av Garak utan att ha riktig koll på vad som ligger bakom skräddarens plötsliga intresse för cardassiska krigsbarn.

ds9-cardassians-3De där krigsbarnen är ett nytt kapitel kring cardassiernas ockupation av Bajor för oss tv-tittare. Tydligen är familjebanden väldigt starka i den cardassiska kulturen. Så pass starka att de barn som inte har några föräldrar heller inte är värda något. Så när cardassierna lämnade Bajor så lämnade de helt enkelt de föräldralösa barnen efter sig. Som nu får växa upp i ett samhälle där alla omkring dem avskyr deras folk. Snyggt.

Kring den här situationen har manusförfattarna byggt en intrig om konspirationer och kidnappning. ds9-cardassians-4Den är rätt krånglig och ganska svårförutsägbar när det gäller detaljerna, men trots en lovande start så svalnar mitt intresse successivt. Intrigen känns krystad och upplösningen för bekvämt serverad. Däremot börjar jag bi mer och mer förtjust i Deep Space Nines alla masker och sminkningar. Börjar till och med gilla cardassiernas look.

Annars är väl det mest intressanta med Cardassians att avsnittet ger en hel del ny information kring motsättningarna mellan militären och det civila styret i det cardassiska riket. Det mest irriterande är däremot att skräddaren Garak redan från början egentligen har  svaret på alla frågor i den här konflikten, och dessutom en enorm kunskap i datorprogrammering och arkivsökning. Vem han egentligen jobbar för vet vi däremot fortfarande inte när avsnittet tar slut. Om jag vore Bashir eller Sisko så skulle jag snog känna mig lite spelad och utnyttjad till slut. Det enda som är mycket tydligt är att de bara har varit brickor i ett spel mellan olika fraktioner inom den cardassisk inrikespolitiken.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 284 tv-avsnitt. 

DS9: Invasive procedures. Det med Dax-tjuven.

ds9-invasive-3

I det här avsnittet får jag för första gången koll på fenomenet Dax-avund. Eller,  det korrekta uttrycket borde kanske vara symbiont-avund.

Ombord på Deep Space Nine finns ju rollfiguren Jadzia – en humanoid från Trill som har symbionten Dax inopererad i magen. Tillsammans utgör de en person med en gemensam identitet: Jadzia Dax. Eftersom symbionterna kan bli mycket gamla så hinner de med att avverka en rad triller under sina liv. Men i Invasive procedures vill trillen Verad stjäla Dax från Jadzia.

ds9-invasive-4Det där kanske låter lite invecklat, men det mesta klarnar ganska snart. Det är avsnittet ger oss helt enkelt en snabbkurs in i förhållandet mellan triller och symbionter. Det visar sig att det bara är utvalda individer av Trill-släktet som får en symbiont tilldelad sig. Och att det är hård konkurrens om symbionterna, bara en av tio godkänns av symbiontnämnden. Verad var en av dem som blev kuggad och nu vill ha ta saken i egna händer. Han ser sin chans när större delen av invånarna och besättningen på Deep Space Nine har blivit evakuerade på grund av en plasmastorm. Med hjälp av Quark (som för femtielfte gången förråder sina grannar på stationen utan att bli straffad) tar han sig ombord på rymdbasen tillsammans med sin flickvän och två arga klingoner för att kidnappa Dax. Han har tänkt sig att transportera Dax bort från rymdstationen i sin egen mage, vilket  är det detsamma som en dödsdom för Jadzia – när en trill väl fått en symbiont inopererad och den boat in sig i kroppen så kan inte värdkroppen bli separerad från den.

ds9-invasive-2Även om jag tycker att det här är ett intressant ämne så får det här avsnittet aldrig riktigt upp något tempo. Man pratar på något vis sönder det och allt känns lite feltajmat. De slagsmål som lagts in känns krystade. Och den där rätta spänningen vägrar infinna sig – jag kan inte på något sätt få mig att ens överväga att manusförfattarna tänker skriva ut Jadzia ur serien till förmån för en symbiontkidnappare – hon är ju trots allt DS9:s enda riktiga sexobjekt. Däremot känns det som ny information att trillernas prickar på huvudet fortsätter ner längs kroppen i samma form som ett linne eller en bh. Var slutar prickarna, egentligen?

ds9-invasive-6Trots all information om formaliteterna och urvalet kring triller som blir ett med symbioner, så klargör det här avsnittet inte riktigt själva relationen mellan symbionten och trillen när symbionten väl är inopererad. Vem är den dominanta parten? Vad händer om de två delarna av den nya individen inte är sams, eller rentav tycker illa om varandra? Hur mycket fäster sig en symbiont vid en värdkropp?  Och hur mycket kan symbionten påverka sin värdkropp? Frågorna dyker upp när Dax blir inopererad i Verad. Skillnaden märks direkt. Verads osäkerhet och vekhet försvinner. Ja, till och med hans hållning förbättras. Trots det verkar inte Dax kunna påverka Verad till att ångra sig, och låta Dax återvända till Jadzia innan hon dör.

I stort sett ett halvdant utfört avsnitt, trots ett intressant innehåll. Framför allt irriterar jag mig på scenen där Quark fejkar sjukdom så att doktor Bashir kan söva ner en klingon som står vakt i sjukstugan. Bara ytterligare en variant på “jag är inlåst i en cell men om jag låtsas vara sjuk kan jag övermanna en vakt” som vi sett otaliga gånger i konceptets alla inkarnationer. Visst höll de på med den typen av avancerade tricks i Musse Piggs äventyr i Kalle Anka-tidningen för  i tiden också? Eller blandar jag ihop det med Fem-böckerna?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 283 tv-avsnitt. 

 

 

 

Lägesrapport: Jag erkänner. Jag har varit otrogen.

gilmore-fan-event

Tjena, det var ett tag sen sist. Om du tycker att frekvensen av uppdateringar här har varit oroväckande låg på sistone så stämmer det. Och det har sina skäl.

Det är dags att erkänna. Jo, jag har varit otrogen. Jag har hållit på med andra tv-serier vid sidan om. Eller, en framför allt. Den här hösten har jag visst klämt 158 avsnitt av en serie som varken utspelas i rymden eller ens i framtiden. Värdefull tv-tid som borde ha ägnats åt Star Trek. Men ibland måste man bara ha lite omväxling i kosten, och Gilmore girls var ju något mer lättsmält tittning än Trek-serierna. Och jag slapp blogga om avsnitten.

star-trek-gilmore

Den här bilden är ett montage! OBS!

 

Men helt orelaterat till Star Trek är det förstås inte. I mitt pågående forskningsprojekt “Star Trek i populärkulturen” är det förstås av högsta vikt att närgånget granska vilket genomslag Star Trek haft i till exempel en serie som Gilmore Girls, som ju gjort sig känd för att peppra sin snabba dialog med otaliga populärkulturreferenser. Så medan jag tittade på Gilmore Girls så skrev jag exalterat upp varenda Star Trek-referens jag hann uppfatta. Tyvärr organiserade jag aldrig riktigt mitt anteckningssystem, så de där anteckningarna är spridda i tre olika block och dessutom finns det några lösa ensamma lappar samt en del förvirrade anteckningar i telefonen. Sån himla tur att någon annan redan gjort allt jobbet åt mig och sammanställt alla Gilmore Girls/Star Trek-referenser på den här sajten.

I fjorton av de 158 avsnitten refereras det till Star Trek, vilket alltså ger en procentuell andel på 8,8 procent. Det är också värt att notera att referenserna i stort sett upphör i seriens sjunde säsong, då Gilmore Girls skapare Amy Sherman-Palladino har lämnat produktionen.

Helt märkligt att referenserna dyker upp är det kanske inte med tanke på att en av rollfigurerna heter Kirk. Däremot kan det uppfattas som lite irriterande att  Lorelai (mamman i serien för GG-noviser) uttalar sig nedsättande om trekkies typ två gånger, trots att hon sedan själv glatt skämtar om cloaking devices och Sulu. Så mycket för nördrespekten, liksom. Lite nattståndet kan man också tycka att i stort sett alla referenser handlar om originalserien – inte så mycket The Next Generation och definitivt inte Voyager eller Deep Space Nine här.

Och vad är det för referenser då? Ja, det är allt från väldigt enkla:

RORY: Ugh. What about space?

LORELAI: It’s the final frontier?

(säsong 7, avsnitt 1 – det var alltså den enda gången Star Trek nämndes i den säsongen)

Till mer invecklade resonemang:

I de fyra långfilmslånga avsnitten som släpptes häromveckan, och som på nytt har Sherman-Palladino vid rodret, verkar Amy dock ha övergivit Star Trek till förmån för Star Wars. Bland annat ligger Rory med en kille utklädd till en wookie. Mycket upprörande!

 

 

 

TNG: Gambit del 1 & 2. Det med den psioniska resonatorn och new romantic-outfitsen.

tng-gambit-5

Om det kändes som att lyxblogga från Star Trek-konventet i Birmingham så är jag nu tillbaka i den grå vardagen och min egentliga uppgift: att komma igenom alla de där avsnitten i Star Trek-serierna. När jag ser dubbelavsnittet av Gambit så känns det lite som att personerna bakom The Next Generation också ville bryta sig loss från vardagen, och framför allt de korta dramaturgiska bågarna. Mer så än att det faktiskt fanns ett behov av låta den här storyn expandera till den dubbla längden än vanligt. Det känns mer utdraget än fördjupat.

tng-gambit-6Det första avsnittet av de två kretsar kring sökandet efter en försvunnen Picard- Ja, det befaras till och med att kaptenen på Enterprise kanske har dött under sin permission. Under letandet blir Riker tillfångatagen och hamnar på samma skepp där Picard befinner sig. Fast det blir ingen lycklig återförening med kramar och pussar och sånt, för Picard är på skeppet under falsk identitet. Han låtsas vara en frifräsande småtjuv som livnär sig på att smuggla och sälja historiska fynd. Tanken är att imponera på besättningen ombord  som består av legosoldater som far runt i galaxen och stjäl artefakter från olika arkeologiska utgrävningar. I smyg börjar Picard och Riker samarbeta för att ta reda på vad legosoldaternas uppdrag egentligen går ut på. Men för att verka trovärdiga måste de låtsas tycka illa om varandra, och till och med attackera Enterprise.

I det andra avsnittet rullar dubbelspelet på legosoldaternas skepp vidare, det visar sig att det finns fler där som är missnöjda och som smider planer på myteri. En stor del av intrigen i avsnittet går därför åt till scener där lojaliteter måste bevisas och dimridåer skapas. Men här finns också några riktigt imponerade vändpunkter i intrigen. Så småningom får vi i varje fall reda på att legosoldaterna är på jakt efter Gols sten. En konstruktion som gör att man kan fokusera och koncentrera telepatiska förmågor så att de kan användas för att döda – en mackapär som tydligen också kan kallas för en psionisk resonator. Allt verkar jätteläskigt tills Picard inser att resonatorn kräver att offren är arga eller rädda för att fungera – vilket gör att vapnet har begränsad effekt. En gullig, men lite menlös, upplösning på det här dubbelavsnittet.

Just idag, när alla pratar om uppförandekoder på nätet och vulgariseringen av det offentliga samtalet, så tänker jag att desinformation och trolleri på sociala medier fungerar som en psionisk resonator. Överhuvudtaget känns faktiskt twitter och facebook som vår civilisations version av Gols sten – ett sätt att göra tankar till farliga vapen. För Vulcanerna var den enda utvägen att koppla bort känslorna och enbart låta logiken styra deras samhälle. Är det något som vi borde lära oss av?

Annars är nog det mest minnesvärda med det här avsnittet de fabulösa frisyrerna och outfitsen som rymdpiraterna har. De ser ut som en blandning mellan Adam & The Ants och Thompson Twins, liksom. Mest spännande blir det på legosoldaternas befälhavare Baran, vars mask, smink och peruk får honom att se ut som en uggla.

 

 

Det finns några fina scener i de här dubbelavsnitten. Som scenen där Data läxar upp Worf för att han inte uppträder korrekt som t f försteofficer. Eller den rätt upprörande scenen när Riker med berått mod först skjuter både doktor Crusher och Worf, varpå Picard låtsas ta livet av Riker. Men eftersom det här är Star Trek och inte Game of Thrones så tror man egentligen aldrig att någon är i fara på riktigt, inte ens när Picard är försvunnen i början av det första avsnittet. Handlingen flyter liksom på, trots rätt allvarliga situationer så känns inget jättespännande. Vi har liksom sett varianter av den här intrigen förr i serien. Det enda som eventuellt sticker av är när Riker och Troi skäller på varandra kring den korrekta sorgebearbetningen när de antar att Picard verkligen dött. Tyvärr spelar de bägge över på ett helt oacceptabelt sätt där.

Tydligen hade Star Treks skapare Gene Roddenberry utfärdat ett förbud mot intriger som innehöll rymdpirater. Det är inte utan att man tycker att det var en korrekt bedömning efter att ha sett de här avsnitten. För som helhet blev det här mest lite småtrist. Gambit 1 innehöll ovanligt mycket actionliknande eldstrider och spännande aliens med välgjorda masker, men var verkligen ett väldigt ospännande avsnitt. Gambit 2 var mer välskrivet, med många vändpunkter och en del överraskningar, men samtidigt med väldigt lite action. Så det blir samma, lite genomsnittliga betyg, på bägge avsnitten.

Betyg: Gambit 1: 7/10, Gambit 2: 7/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 4 & 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 282 tv-avsnitt. 

For the love of Spock. Eller: jag mötte Adam Nimoy.

for-the-love-of-spockHela två gånger fick Adam Nimoy chansen att presentera sin dokumentär For the love of Spock på konventet Destination Star Trek i Birmingham. Den crowdfundade filmen skulle från början vara ett samarbete mellan far och son Nimoy, och fokusera på rollfiguren Spocks tillblivelse och utveckling. Men så gick Leonard Nimoy bort innan projektet riktigt tagit fart, och Adam bestämde sig för att ändra inriktning och låta filmen handla om både Spock och pappan Leonard Nimoy.

Jag fick en kort pratstund med Nimoy första dagen på konventet och var lite nyfiken på hur det egentligen kom sig att han och hans pappa valt att jobba tillsammans. Jag hade fortfarande Adam Nimoys självbiografi My Incredibly Wonderful, Miserable Life färskt i minnet, och även om de två hade försonats efter den boken så var det ju inte självklart att nästa steg skulle bli ett professionellt samarbete. Men enligt Adam Nimoy så var det just hans bitvis ganska bittra bok som blev nyckeln till att de två kom nära varandra igen. For the love of Spock var heller inte det första samarbetet mellan de två, redan 2014 gjorde de tv-dokumentären Leonard Nimoy’s Boston tillsammans. Här är ett klipp:

 

Jag spelade förstås in mitt samtal och här kan du lyssna på min intervju med Adam Nimoy från Star Trek-konventet!

En lustig sak med Adam Nimoy är ju att sa till mig att han först i och med den här filmen känner att han har rätt att vara gäst på ett Star Trek-konvent. Lite märkligt, eftersom han ju faktiskt har jobbat som regissör i The Next Generation. Även om det eventuellt bara var ett brödjobb så tycker jag, som jag nämnt tidigare, att det hade varit minst lika intressant att höra honom berätta om hur man gjorde avsnittet som några av skådisarna som jobbade på konventet. På den av Adams presentationer som jag gästade så pratade han dock bara om sin dokumentär. Och farsan förstås.

img_0647Det var väl främst två punkter som Adam Nimoy betonade när han stod på scen. Det ena var det faktum att Leonard Nimoy var den enda skådespelaren vars rollfigur överlevde den första, refuserade, piloten. Spocks blotta närvaro på bryggan som utomjording gjorde att man redan vid första anblicken förstod att det här var en serie som utspelades ute i rymden i framtiden. Det andra var att Nimoys tolkning av Spocks rollfigur framför allt byggde på känslan av utanförskap och att vara annorlunda – något som Nimoy själv upplevt som barn till invandrare från Ukraina. En känsla som också slagit an hos fansen, för många var det just Spock som den ständige outsidern som gjorde att de fastnade för Star Trek.

 

for-the-love-of-spock-barn

Den legendariska bilden av far och son Nimoy iförda Vulcanska öron.

Bitvis är For the love of Spock hur intressant som helst, men filmen lider av sitt dubbla fokus – att både handla om en rollfigur och en person. Det blir lite varken eller, helt enkelt. Det är också en mycket traditionell pratande huvuden-film där man använder kändisar som ibland, om man ska vara lite hård, inte har sådär jätteintressanta saker att berätta. Och ja, jag menar Jim Parsons – Sheldon Cooper – från Big Bang Theory. Och jo, jag vet att Adam Nimoy tydligen intervjuar Sheldon i tv-serien och att det där är ett roligt litet metaskämt, men…Adam Nimoy försöker också, i ärlighetens namn, redovisa sin egen bitvis ansträngda relation till pappan, men för mig som läst hans självbiografi känns de inslagen mest som en halvmesyr. Kanske nästan lite obegripliga för de tittare som inte plöjt My Incredibly Wonderful, Miserable Life.

Min favoritscen är det gamla klippet där där Nimoy på ett Star Trek-konvent blir full i skratt när han inför en jublande publik läser upp en Variety-recension av det första avsnittet av Star Trek. Det är nämligen en riktigt magsur sågning. William Shatner råkar också illa ut i recensionen, varpå Nimoy gör en egen imitation av honom. Gulligheten! Medan George Takei får återberätta när Nimoy slogs för att han och Nichelle Nichols skulle få vara med som röstskådespelare i den animerade versionen av Star Trek. Utan dem skulle det inte längre finnas någon mångfald i seriens rollbesättning.

Det är lite skumt, efter ett och ett halvt år med det här projektet känner jag mig bitvis nästan lite för överinläst för att uppskatta den här filmen. Jag har ju både läst Adam Nimoys självbiografi samt den första av Leonard Nimoys två böcker. För som dokumentär tycker jag att For the love of Spock känns lite ofärdig och ytlig. Men som ett minnesdokument över Leonard Nimoy och hans skådespelargärning gillar jag filmen. Mitt största problem? Varför handlade den inte mer om Tre män och en baby? För mig är det fortfarande helt orimligt att Leonard Nimoy gjorde den där tramsiga, men ack så kommersiellt framgångsrika, rullen.

Jag trodde nog att det skulle ta eoner av tid innan filmen skulle vara tillgänglig i Sverige, men döm om min förvåning när den fanns att hyra på både Google Play och Itunes redan nu. För en gångs skull var det nya, gränslösa mediesamhället faktiskt på min sida.

Betyg: 7/10

Destination Star Trek: Dag 3. Shopping, dragshowtrekkism och en glimt av världens största bloopersamling.

img_0642

img_0617Det var något av ett risktagande att vänta med shoppingen till dag tre. Hyllorna gapade tomma hos flera av försäljarna, och det var stod  klart för mig att Star Trek-publiken på konventet både var köpstark och shoppingsugen. Mest trängsel var det kring t-shirtbåset. Här hade man drygat ut sortimentet med lite andra nördprodukter – till och med en och annan Star Wars-tisha, faktiskt. En annan försäljare försökte pigga upp sitt utbud med specialgjorda Star Trek-bakelser. Det var väl ett okej initiativ, men det var något med den deprimerande utställningshangaren som inte inbjöd till bakelsefrossa. En grå tribble fick jag i alla fall tag på redan första dagen, den ligger hemma i min soffa nu och har redan skrämt vettet ur några gäster – bäst är det när jag gömmer den på strategiska platser när vi ska se på skräckfilm och den plötsligt stämmer upp i en högljudd klingonvarning.

Det mest intressanta försäljarsbåset på konventet var nog Eaglemoss, som mest säljer figuriner och andra fandom-prylar, bland annat en serie med olika Star Trek-rymdskepp. Jag har alltid undrat vem det är som köper sådana där grejor, men insåg häromdagen att även jag förvandlats till Star Trek-fandomens motsvarighet till en crazy cat lady. Några impulsköp på e-bay och Thinkgeek och jag har plötsligt ett hem där det finns något Star Trek-relaterat i varje rum. Förutom alla böcker och dvd-boxar så har jag en ljusslinga, en Kapten kirk-sparbössa, en pizza-slicer formad som enterprise, en Enterprise-ölöppnare, en trädgårdsprydnad där Gorm dödar en rödskjortetomte, ett duschdraperi, den där tribblen jag köpte på konventet samt en liten modell av Enterprise-D. Det är lite leksaksstopp för min del, alltså.

star-trek-graph-novel-countdownMen Eaglemoss hade inte bara leksaker att sälja. Deras bok om Star Trek-skeppen sålde tyvärr slut på nolltid, men jag lyckades åtminstone lägga vantarna på de två första utgåvorna i  Star Trek – the graphic novel collection. Konceptet går ut på att man kan prenumerera på ett slags lyxutgåvor med serieversionen av Star Trek samlad mellan hårda pärmar. Varje nummer verkar innehålla någon av det amerikanska förlaget IDW:s miniserier om Star Trek-universumet, kombinerat med en klassiker ur Star Treks seriearkiv. Det första numret, Countdown, består av del 1-4 av en prequel till den första Star Trek-rebootfilmen samt ett äventyr från 1967, The planet of no return. Den andra utgåvan består av en tecknad version av Harlan Ellisons originalmanus till The City on the Edge of Forever. För första gången kan man alltså se hur ett eventuellt avsnitt som var troget Ellisons manus skulle se ut (jag har kort skrivit om kontroverserna kring det manuset tidigare på den här bloggen). Klassikern i utgåva två är ytterligare ett äventyr från Gold key-utgivningen från 1967.

star-trek-apesGraphic Novel Collection är förstås utformad för att trigga samlarreflexerna hos alla nördar där ute. Utgåvorna känns seriösa och påkostade, och ryggarna på albumen bildar tillsammans ett motiv med några skepp ute i rymden –missar du ett enda nummer så ser det alltså ut som skit i hyllan. Och eftersom tanken är att man främst ska prenumerera så verkar albumen vara lite svåra att få tag på i Sverige. Har dock sett något enstaka ex dyka upp på begagnat-marknaden. Jag återkommer med en recension av albumen så småningom. Jag har annars lite medvetet hållit mig borta från serie- och romanutgåvorna om Star Trek-universumet, det känns som om jag snabbt skulle gå ner mig i där och aldrig komma vidare i tittandet på själva tv-serierna. Ändå måste jag säga att jag blev både nyfiken och en smula förskräckt kring de olika titlar som IDW producerat. Det förskräckta handlade främst om crossover-albumen där Star Trek-universumet möter andra SF och superhjältekoncept, som till exempel Apornas Planet, Aliens, Doctor Who och Gröna lyktan. Jag hann se en liten stund av ett snack om serieutgivningen, och blev lite knäckt av att jag inte kom lite tidigare. För här fanns det äntligen den där nördigheten som jag längtat efter, och som oftast vida överträffade den som skådespelarna som varit med i serien lyckades prestera. Fast frågan är i och för sig om inte nästan alla i hela världen framstår som amatörer jämfört med panelisten Ben Robinson. Så smart och kunnig.

Förutom programpunken om  Collectable Trek så var Robinson också med och snackade om The Roddenberry Vault. Dvd/bluray-utgåvan med tidigare outgivet material som kommer i december. Det visade ju sig för några år sedan att Star Treks skapare Gene Roddenberry beställt hem kopior på dagstagningarna under produktionen av Star Treks originalserie. Filmrullar som han sedan sparade och arkiverade. Material som ingen riktigt visste fanns förrän Roddenberrys efterlevande lät Star Trek Encyklopedia-författarna Mike och Denise Okuda gå igenom filmerna. Eftersom produktionen av originalserien gjordes med ett extremt tajt inspelningsschema och knapp budget så finns det inte särskilt många scener inspelade som inte användes i de färdiga avsnitten. Däremot har man hittat och restaurerat alternativa versioner. bloopers och de där ögonblicken före och efter själva scenerna, och när vi i publiken fick se några klipp ur en teaser så kändes det faktiskt bitvis helt magiskt. Som att få tjuvkika in bakom scen under inspelningen och få en verklig känsla av stämningen och vibbarna där. Sen är det ju en annan fråga hur det känns att kolla på en hel dvd med den här typen av material, men det lär ju inte bara vara en samling klipp, utan man har skapat någon typ av koncept och form kring klippen.

Här är insäljningstrailern, om ni inte sett den:

och här är ett smakprov på hur det färdiga resultatet antagligen kommer att se ut:

En av frågorna från publiken handlade om man trodde att det fanns mer kvar nu, ytterligare något stängt förråd eller lager det det kunde finnas fler historiska godbitar. En sak som nämndes var provfilmningarna när roller skulle tillsättas – de tillhör tydligen skådespelarna, så de kan finnas utspridda på en mängd platser. En annan sak är det kringmaterial som blivit till när man spelat in filmerna. Roddenberry Vault-utgåvan handlar ju bara om originalserien på tv, filmbolaget Paramount äger däremot fortfarande rättigheterna till allt som har med filmerna att göra, och där skulle det kunna finnas mer material som inte fansen sett ännu. Sedan övergick samtalet mest till att handla om den ursprungliga och totalförsvunna 3 fot höga modellen av rymdskeppet Enterprise. Den som ingen vet var den är (om nu inte Gene Roddenberrys son minns rätt när han tror att han kanske kastade den i familjens pool).

img_0684Seminariet om Roddenberry Vault-utgåvan och den lilla snutt jag fick höra om produktionen av tecknade serier omStar Trek var faktiskt dagens höjdpunkt. Kanske skulle jag ha valt fler seminarier i stil med det, för i övrigt fick dagen mig att överväga om det kanske varit ett misstag att stanna i hela tre dagar i Birmingham. Visst, snacket om cosplay och Star Trek var rätt gulligt, framför allt när dragdrottningen Misty Chance berättade om varför hon satsar tid och pengar på att klä ut sig till Star Trek-figurer: “om min outfit är tillräckligt cool så kommer Star Trek-stjärnorna till mig för att bli fotograferade”. Jag lärde mig också en del om den stora bristen på Star Trek-kostymleverantörer i Storbritannien. Men de andra panelerna kändes mest som upprepningar av de snack jag redan hört, eller var fyllda med plattityder som “det som var bra med Star Trek var att varje avsnitt handlade om något”. Nähä. Menar du verkligen det?

Värst var nog ändå snacket som döpts till “Star Treks next 50”. Skådisen Garrett Wang var moderator och började med att i en forcerad skämtsam ton fråga de andra deltagarna “Vad ska det här handla om egentligen? Är det någon som vet? Star treks nästa 50 står det i schemat. Nästa 50 vaddå?”. Och så lämnade han fältet fritt åt publikens frågor, istället. Samma scenario upprepade sig på de flesta panelsnack som jag var på, vilket också gjorde att alla samtalen tog ungefär samma form – vaga, allmänna diskussioner där de medverkande pliktskyldigast hasplade ur sig antingen någon intetsägande formulering, om hur kul det var att spela in Star Trek, eller drog något skämt för att publiken skulle få skratta lite. Ibland, som med Christopher Lloyd eller Bobby Clark (mannen inuti Gorn-dräkten) så kändes gästerna nästan för gamla för att hänga med i snacket.. Kanske slog Marina Sirtis huvudet på spiken när hon besvarade en fråga från publiken om varför hennes rollfigur blev allt tuffare ju längre serien gick. Det Marina sa var rätt krasst: “Jag hade inget inflytande på varken kring hur min rollfigur utvecklades eller vad hon hade på sig”. Men varför var egentligen seminarium efter seminarium fyllt av personer som inte haft något inflytande på seriens innehåll?

img_0716Mitt problem konventdag tre handlade helt enkelt kring vem som gästade Birmingham under de här tre dagarna. Inga manusförfattare och inga producenter – utan nästan enbart skådespelare. När Garrett Wang började berätta en lång historia om att han fått lära sig spela klarinett på rekordkort tid inför ett avsnitt så orkade jag inte mer, utan gick och tittade på utställningen med Star Trek-relaterad konst (ojämn, men lite kul ändå) och snackade en stund med gulliga Michael Moore. Han har jobbat med rekvisita och kostymer till en rad Star Trek-produktioner och kanske var det konventets raraste stund för mig när han visade upp sin favorit från alla åren som han gjort rekvisita åt Star Trek – en blinkande, surrande Tricorder som man dessutom inte behövde byta batteri på så ofta. “Du vet, det där med att byta batteri mitt under en inspelning är faktiskt bland det svåraste med att ha det här jobbet”.

Jag lämnade Destination Star Trek några timmar innan stängningsdags. Jag hämtade ut mitt bagage och letade upp plattformen där jag skulle ta Virgintåget till London. Mitt huvud var proppfullt av Trek , trots att jag ändå valt bort att gå på festerna på kvällen (det var kanske tur, läste att köerna till baren var lika långa som till evenemangen på konventet). När jag försökte summera mina upplevelser så inser jag att jag troligtvis skulle ha valt färre stjärnpaneler och fler nördpaneler. Jag förstår att det är stjärnorna som säljer biljetter till den här typen av evenemang, samtidigt sprang jag på folk på konventet som kunde allt om alla typer av skepp i de olika serierna, eller som satt och sa replikerna före skådespelarna varje gång det visades klipp från tv-serierna eller filmerna. Det fanns så mycket kunskap i lokalen, att då få höra femton minuter om Garett Wangs klarinettkurs känns i det närmaste som en förolämpning. Eller…kan det vara så att jag inte förstår Wangs charm, eftersom hans insats i serien fortfarande ligger framför mig?

Destination Star Trek: Dag 2. Wheaton, Takei, Shatner – och lite falling down på det.

img_0634

Jag nämnde schlagertorsdagen i Pride Park i mitt förra inlägg. Och visst var det lite samma känsla av pridefestival under hela konventet. Plötsligt får folk åka iväg från sin trista diskbänksrealistiska vardag, och istället ta på sig sin finaste Star Trek-outfit, hänga med likasinnade och drömma om rymden i flera dagar. Lite påminde det om de gånger jag badat på nudiststränder också, för väldigt få personer kan bära upp Star Trek-uniformer. Det är något med syntetmaterialet eller de ljusa färgerna eller storlekarna för det buktar ut lite här och där hos de flesta. Men det gjorde faktiskt bara konventkänslan ännu mysigare – hit är alla kroppar och kroppsformer välkomna, liksom.

På konventet kunde man välja mellan två olika typer av aktiviteter. Det mesta som hände på den avskärmade stora scenen var man tvungen att lösa separata biljetter för att få gå på, medan allt som hände ute i den allmänna konventröran ingick i entrébiljetten. Bland de mer populära programpunkterna som var öppna för alla fanns till exempel “Red shirt fight off” där konventdeltagare iklädda röda uniformströjor skulle förlora en fajt och dö så dramatiskt och trovärdigt som möjligt. Men det allra bästa av de här deltagargenererade punkterna var nog Kirk-a-oke, där man skulle karaokesjunga fram en låt i bästa William Shatner-stil. Alltså något i häradet av det här (ja, det tar ett tag innan han kommer in i låten):

Det var otroligt kul att kolla på, och folk var väldigt duktiga på att imitera Shatners frasering och pauser. En typisk nördaktivitet där både de som framträdde och de som tittade på kände sig invigda och speciella eftersom de förstod det roliga.

img_0636Annars var dag två min stora seminariedag. Hade köpt biljetter och planerat in programpunkter från morgon till kväll. Det betydde dessvärre också att det här var min stora ködag. För nu, den andra dagen, gick det upp för mig varför folk hade köpt de där dyra biljettpaketen. De gav förstås förtur till platserna vid den stora scenen, och då pratar jag inte om några enstaka vip-platser, utan ibland kanske bortemot 40% av stolarna. Så plötsligt var det dags att planera sitt köande lite som om jag skulle vara på filmfestivalen i Cannes, för att inte få helt urusla platser i sektionen som redan från början var rätt så långt bak i lokalen så fick jag börjad köa minst en halvtimme innan programstart. Exakt var köerna skulle finnas, eller på vilket håll de skulle gå, eller hur det hela skulle organiseras var däremot lite olika från gång till gång. Vi kan väl säga att även dag två visade det sig att köorganisering inte var arrangörernas bästa grej. En liten skylt, en liten megafon, en liten vimpel – vad som helst hade kunnat göra själva köandet lite mer smärtfritt och tydligt.

img_0654Först ut i mitt föreläsningsschema var Adam Nimoy och hans dokumentär For the love of Spock, men den tänkte jag berätta mer om i ett separat blogginlägg. Efter Nimoy var det dags för Wil Wheaton att ta plats på scen, alltså mannen som spelat ett av mina absoluta hatobjekt hittills i Star Trek, Wesley Crusher. Men som för att göra en poäng av meningslösheten i mitt Wesley Crusher-hat, så var det här det mest sammanhållna och fokuserade samtalet under hela konventet, mest tack vare Wheaton själv som helt uppenbart när som helst kan sadla om och bli en sån där kringresande inspirationsföreläsare.
44-årige Wheaton ville väl egentligen inte prata sådär jättemycket om Star Trek, utan mer om vad han sysslar med nu. Som till exempel att han genomlidit sin mitt-i-livet-kris på ett mycket offentligt sätt. En av de saker han skrivit om på sin blogg är nämligen hur han bestämde sig för att reboota sitt liv, det vill säga göra en omstart och försöka förändra sin livsstil. Bland målen fanns bland annat att:

  • Dricka mindre öl
  • Läsa mer (Reddit räknas inte som läsning)
  • Skriva mer
  • Se fler filmer
  • Sova bättre
  • Äta bättre
  • Träna mer

Kanske inte sådär jätteoriginella mål, även om satsningen på att skriva mer väl var den egentliga orsaken till själva rebooten. Fast när Wheaton själv babblade på om vad han hadd gjort så kändes hans reboot som en av de största innovationerna i vår tid. Han pratade också gärna om sina depressioner och om hur mycket han hatar Donald Trump. Och så berättade han att han färgat lila slingor i håret för att han snart var för gammal för att någonsin kunna komma undan med det.

img_0663När sedan Star Trek trots allt kom på tal berättade han om hur han hade känt sig utanför under inspelningen av The Next Generation, som enda barnet på inspelningen. Och att han en gång i tiden varit så ointressant för alla att han till och med kunde ringa och be om att få komma på ett konvent,  men få nej från arrangörerna. Nu är Wheaton Star Treks största internetfenomen (han har faktiskt fler följare än både George Takei och William Shatner).Han har också skrivit ett gäng böcker (en del med material hämtat från det han skrivit på webben) och håller just nu på med en novellsamling. Och är programledare för webserien Tabletop där han spelar brädspel tillsammans med folk. Som den fanboy han är så skröt han också lite om hur hedrad han var när han fick läsa och ge kommentarer på Neil Gaimans The Ocean at the end of the lane innan den gavs ut. Och efter den här karismatiska insatsen på konventet hade jag inget val, jag fick lägga  till även Wheatons böcker på min Trek-läslista, som bara blir längre och längre och längre.

Näst på tur var George Takei, och här kunde jag liksom inte komma ifrån att undra hur många hundra konvent han hade stått och sagt ungefär samma saker på. Jag har sett Takei tala offentlig förr, på SXSW för några år sedan, och då tyckte jag att han var mer underhållande än den här gången. Å andra sidan vet jag så otroligt mycket mer om Star Trek nu, så allt det som jag tyckte var spännande då kanske jag hade himlat med ögonen åt nu.
img_0506Men när jag kollar igenom mina anteckningar så inser jag att det fanns ett rätt tydligt tema i det som Takei talade om. Han ville prata om rasismen och USA, och hur Star Trek ända från början verkat för mångfald i rutan. Givetvis dök Donald Trump även upp här, men med ett annat djup och allvar än i andras politiska utspel. Takei har ju nämligen upplevt de rent konkreta följderna av främlingsfientlighet och vad som händer om man tillåter sig att döma människor utifrån deras etniska härkomst. Ja, han har ju till och med varit inblandad i en musikal om det där, Allegiance, där han spelade en av huvudrollerna. En musikal som var inspirerad av Takeis egna upplevelser då han var en av de runt 120 000 personer med japanskt ursprung som sattes i särskilda läger under andra världskriget. Nu, menade han, är det muslimer och invandrare från Mexiko som demoniseras, blanda annat av Trump.

img_0670Takei fick också chansen att uttala sig kring Sulu-gayte, alltså att han opponerat sig mot planerna på att visa upp hans gamla rollfigur, Sulu, som en homosexuell man i den senaste Star Trek-filmen. Mycket väsen för ingenting, verkade vara hans ståndpunkt. Han liknade det minimala bögandet i filmen vid en viskning och vidhöll att det hade varit betydligt mer innovativt att skapa en ny homosexuell rollfigur istället.

Nästa seminarium kan jag inte berätta så mycket om. Jag var redan från början lite olustig inför att gå på Deep Space Nine – a look back eftersom jag bara är på andra säsongen av den serien. Kanske var det därför jag började köa lite sent, fick en urusel plats, och sedan drabbades av en mindre falling down-kris. Några av mickarna framme på scen var så dåliga att det faktiskt inte ens gick att höra vad folk sa uppe på scenen. Till sist surnade jag till och gick därifrån istället. Det kunde också bero på att Garrett Wang som var moderator kanske var eventets sämsta. Han har liksom fått för sig att han i första hand är en entertainer, vilket gör att allt flamsas bort. Jag är nog lite extra känslig för det här eftersom jag själv modererat rätt många samtal, jag har bara inget tålamod med den här typen av trams. Och mest av allt sa folk uppe på scen klichéer och plattityder som bara kändes irriterande. Eventuellt var det också dags för mig att ta en lite längre paus. För jag hade en lång kväll framför mig.

Dagen avslutades nämligen med inget mindre än William Shatners enmanshow Shatner’s world, en föreställning som han körde på Broadway 2012, men som han fortfarande turnerar med. Den innehåller berättelser om olika episoder ur hans eget liv, varvade med videoklipp ur karriären. Shatner berättade bland annat om olika teaterminnen och om sitt intresse för hästar. Han spelade upp George Takeis inlägg när Shatner blev roastad…

…och pausade klippet när Takei sågs som mest hatisk och galen ut. Och så spelade han oväntat mycket låtar från sina egna skivor. Eller kanske inte så oväntat. Shatner har tydligen nästan lika mycket distans till sig själv som han älskar sig själv.

Som helhet var egenltligen inte Shatner’s World så mycket mer än ett gäng underhållande anekdoter med en snäppet mer ambitiös inramning än om han bara hade stått på scen rakt upp och ner och berättat dem. Det löst sammansatta temat handlade om tajming, vad som får ett skämt att gå hem, vad som får folk att skratta. Och Shatner förklarade bland annat hur nervös han var när han skulle skämta på en hyllningskväll till George Lucas ära. Vad skulle hända om Lucas inte gillade skämtet och inte skrattade…

(Shatner var smart nog att inte visa så mycket av klippet att det framgick att han inte lyckades recitera My way i takt med musiken förrän i slutet av numret).

Shatner råkar ofta ganska illa ut när andra beskriver hur han var under inspelningen av Star Trek, men på scen har han verkligen just den där humorn, tajmingen och självdistansen som var temat för showen. Fullt lika bra gick det dock inte när han skulle vara med på brittisk morgon-tv och göra reklam för Star Trek-konventet i Birmingham…

Det hände förstås ytterligare några saker under den här dagen, men det här blogginlägget är redan rekordlångt. Som helhet en extremt intressant dag, men det kommer mera!