Startrekathon, en resedagbok genom Star Trek-universumet.

img_0615

Den här sajten är min resedagbok när jag försöker blogga mig igenom den totala produktionen av Star Trek-tv-serier och -filmer (och en och annan bok och dokumentär och skiva och fanzine och…).

Även om jag i min barndom såg på Star Treks originalserie, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så är jag mer än något annat en Star Trek-novis. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och jag har ingen riktig koll på vad som ligger framför mig (och jag försöker undvika spoilers så långt det går).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery och de nya spinoff-serierna. De måste jag se på stört när de släpps. Min resa inleddes den 1 mars 2015. Vi får se när den når sitt mål. /Roger Wilson.

ENT: The Xindi. Det där uppdraget i The Expanse tar sin början.

När den tredje säsongen av Star Trek Enterprise drar igång är det en hel del som är annorlunda än förut. Till att börja med, faktiskt själva namnet på serien. Från att tidigare bara ha hetat Enterprise, så är numera titeln i förtexterna det lite längre Star Trek Enterprise. Dessutom har man poppat till signaturmelodin också. Gjort en remix som är lite svängigare och lättsammare. Inte fullt lika dramatisk som tidigare, vilket ju är lite konstigt eftersom serien i början av den här säsongen faktiskt äntligen börjat leva upp till sitt tidigare lite mer episka anslag.

För allt verkar onekligen lite bistrare och tuffare i säsong tre. Uppdragets allvarliga art, att förhindra att Jorden utplånas av xindierna, har satt sina spår hos Archer. Han är inte längre den naive kaptenen som ska utforska okända delar av galaxen och knyta vänskapsband med främmande civilisationer. Nu är han sammanbiten, hård och till och med en smula cynisk. Så är han och Enterprise också mitt inne i vad som kanske är den mest ogästvänliga delen av galaxen som existerar. I The Expanse är till och med själva materian opålitlig, som när skeppet utsätts för orimliga påfrestningar och gravvikationsavvikelser. Varelserna som lever där verkar dessvärre inte mycket lättare att umgås med.

Även själva skeppet Enterprise har uppgraderats för att bättre kunna leva upp till sitt nya uppdrag. Ett nytt kommandorum utöver bryggan, med en massa nya datorer och skärmar har installerats ombord. Man har också en trupp med tränade elitsoldater ombord (MACO:s –Military Assault Command Operations), med skådespelaren Steven Culp i spetsen. Och så har T’Pol uppgraderat sin frisyr och sina ögonbryn. Eftersom hon nu hoppat av den vulcanska flottan så har garderoben försetts med två nya uppsättningar civila plagg. Inte fullt lika tajta kroppsstrumpor som tidigare, men fortfarande betydligt mer smickrande för kroppsformer än den overall som resten av Enterprises personal har på sig (även om jag fick för mig att även den sytts in och tajtats till på sina ställen).

Den nya, lite bistrare, versionen av Enterprise manifesteras genast i det här avsnittet. Man besöker en gruvkoloni för att träffa en livs levande xindier som ska finnas där. Gruvan (ja, det är dags för Star Treks grottkulisser igen) styrs av en förman som visar sig vara en ytterst obehaglig typ. Det är som man anar en viss påverkan från Lynch-filmen Blue Velvet när kolonins boss med jämna mellanrum måste andas i en syrgasmask, samtidigt som han inte drar sig för att klippa av sina gruvarbetares fingrar om det skulle behövas. Förmannen förmedlar kontakten med xindiern nere i gruvan, men är egentligen ute efter att ta Archer och resten av Enterprises besättning till fånga. De är ett välkommet nytillskott till gruvans tvångsrekryterade personal.

Allt är liksom lite grövre och råare i det här avsnittet än det brukar. Förmannen är extremt motbjudande, Archer och Tucker måste dessutom fly från sin fångenskap genom att vada genom avloppstunnlar – där Trip typ doppar ansiktet i bajs. Och när de två räddas från sin fångenskap så får vi se genom ett kikarsikte hur en av Maco-soldaterna skjuter en ur gruvkolonins trupper. Det här känns som naturalism jämfört med de tidigare säsongerna.

Samtidigt trappas också den sexuella attraktionen ombord på Enterprise upp. Det har liksom varit givet på sistone att T’Pol är sjukt förälskad i Archer. Men nu tycker Phlox att T’Pol ska hjälpa Tucker med hans sömnproblem genom en särskild vulcansk massage. De här massagestunderna utgör liksom som en liten minibåge inom huvudintrigen under några avsnitt. Och är också ny inramning åt det sexuella spelet ombord på Enterprise, som ju tidigare varit hänvisat åt det där desinfektionsrummet med blått ljus där alla måste umgås nakna. Den enda oklarheten nu är väl om T’Pols pyjamas krympt i tvätten, eftersom den helt uppenbarligen inte räcker till för att skyla hela hennes kropp.

Jag sträcksåg de tre första avsnitten av den här säsongen, och fick liksom känslan av att vi kommer att tillbringa en stor del (resten?) av säsongen här inne i The Expanse. Det är i så fall en rätt bra idé tycker jag. Det ger för första gången Archer och hans manskap ett tydligt uppdrag som sträcker sig över många avsnitt i följd – det kändes lite väl random när man i de första två säsongerna mest for runt och upptäckte saker som vulcanerna redan hade koll på.

The Expanse fungerar också som en kuliss för en slags ny upplaga av Voyager. Eftersom ytterst få skepp verkar lyckas lämna The Expanse helskinnade så finns här ett gäng helt nya civilisationer och varelser att upptäcka. Som till exempel Xindierna, som vi redan i början av det här avsnittet förstår inte bara är en slags varelser. De är ett gäng olika slags typer – från insekter till vattenlevande varelser. Ett helt nytt gäng fiender att lära oss mer av. Tack vare Xindiern i gruvan får Archer åtminstone koordinaterna till platsen där Xindiernas planet finns. Men på den platsen finns bara rester av en planet kvar. Samtidigt får vi se hur Xindierna sitter i någon form av mötessal och diskuterar vad Enterprise gör och hur man ska förhålla sig till människorna. De vars planet man nu planerar att utplåna.

Jag är försiktigt positiv inför den här nya, lite mer uppstyrda, versionen av Enterprise. Det är som att man insett att det inte bara går att fara runt i en fiktiv galax lite på måfå, glidandes på goodwillen från tidigare inkarnationer av serien. Inte ens att, som tidigare, fokusera på att hitta på fiffiga sätt att introducera fenomen och arter som senare dyker upp i Star Treks tidslinje skapar en hitserie. Vi får se om den här uppryckningen håller i längden…

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 1/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 713 tv-avsnitt.

.

ENT: The Expanse. Jorden attackeras och Enterprise måste åka in i galaxens mest mystiska och farliga plats.

Jorden attackeras av en märklig sond som liksom bränner sönder och totalförstör en lång remsa av jordklotet, från Florida ner till Venezuela. Sju miljoner dör, och bland de försvunna finns Trips syster. Samtidigt knyter man samman intrigen om det kalla kriget om tiden (som känns mer och mer som öppen konflikt snarare än kallt krig) med den om klingonerna som vill sätta Archer i finkan igen.

Men det är fler som vill prata med Enterprises kapten. Archer kidnappas (för vilken gång i ordningen). Den här gången är det sulibanerna som vill att han ska prata med deras mystiska röst från framtiden. Henet från framtiden säger att tekniken som förstört Jorden kommer från framtiden, och att den kommer från Xindus. Orsaken är att en annan fraktion i det där tidskriget berättat för Xindierna att människor kommer att utradera deras planet i framtiden. Attacken på Jorden var alltså ett slags preemptive strike för att förhindra det där. Nu måste Archer stoppa Xindierna, menar mannen från framtiden.

Deras planet finns i något som kallas för The Delphic Expanse. En plats som vulcanerna aldrig lyckats utforska ordentligt eftersom det händer konstiga saker där. Man har till exempel videobevis från ett vulcanskt skepp där alla blev galna och började döda varandra när de kommit in i det här området. Och på ett klingonskt skepp som kom ut därifrån så hade alla ombord fått sina kroppar vända ut och in. Archer åker förstås ändå, och alla hans bästisar på Enterprise följer med. Även T’Pol, trots att hon fått order om det motsatta från sina befäl.

Det här är ett avsnitt som till stor del handlar om att ladda inför färden in i The Expanse. Men för att det inte ska bli för mycket av startsträcka så angrips Enterprise med jämna mellanrum av Dorath och hans arga klingoner. De är ännu surare nu, när Archer lyckats fly från dem två gånger. Så arga att de följer med ända in i utkanten av The Expanse, där Archer sedan skjuter sönder deras skepp.

Det här är ju en tydlig cliffhanger in i nästa säsong, men jag tycker att man slarvat bort det här lite. Hade det inte varit mer spännande att låta det fortsatt vara ovisst om klingonerna skulle vinna över Enterprise eller inte? Eller ville man bara avsluta den storylinen omgående?

Ett lite märkligt avsnitt det här, som både accelererar och bromsar samtidigt. En hel del action, men också en hel del förarbete för det som ska hända i nästa säsong. Samtidigt som attacken på Jorden och Trips fåfänga sökande efter systern i det sönderbrända wastelandet är lite gripande.

Med det här tackar jag för en ganska underhållande andra säsong av den här serien, och stressar rakt in i säsong tre. Slutet är faktiskt inom synhåll, sisådär 50 blogginlägg bort. Ja, om jag inte ska räkna med den där nya Picardserien, som jag givetvis också måste skriva om. Är det här The Neverending story, som någon påpekade på Twitter?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 712 tv-avsnitt.

ENT: Bounty. Det där Archer blir bortrövad av en prisjägare och T'Pol får kåtslag.

Klingonerna ger sig inte. Man rymmer inte från ett klingonskt fängelse och kommer undan med det. I Bounty får Archer erfara att han är en man med ett pris på sitt huvud.

Vad är dealen? Eftersom Archer i Judgement flydde från den gruva där han skulle avtjäna sitt straff så har klingonerna utlovat en belöning för den som levererar honom till dem. Archer visar sig vara ett enkelt byte. Det räcker med att en tellarit utlovar honom en rundtur på en främmande planet för att han ska gå i fällan.

Det visar sig att tellariten själv är ett offer för det klingonska våldet och vanstyret. Belöningen för Archer ska användas till att köpa loss ett fraktskepp som klingonerna beslagtagit. När tellariten får reda på att det inte finns så mycket kvar av skeppet, att klingonerna har strippat det på motorer och vapen och plundrat det på allt av värde, blir han slutligen så förbannad att han bestämmer sig för att hämnas.. Han och Archer kommer på ett sätt att lura klingonerna. En plan där tellariten infriar sitt löfte om att leverera Archer till den arge klingonen Duras, och får en belöning, men samtidigt fixar så att Archer på nytt kan fly från fångenskapen och bli upphämtad av Enterprise.

Några nya kontakter? 
Tellariterna har förekommit långt ute i marginalen på några Enterpriseavsnitt, som Carbon Creek, Dead Stop och Civilization. Men det här är första gången som Enterprises besättning konfronteras med en tellarit, öga mot öga.

Vårdslöst beteende? 
Man kanske ändå ska göra en säkerhetskoll innan man följer med främmande aliens för att se på sevärdheter? Fula gubbar finns i alla former.

Sexytime: 
B-handlingen i det här avsnittet är helt fokuserad på sex. T’Pol smittas med någon typ av främmande mikrob som utlöser hennes brunstperiod, Pon Farr. Dessvärre händer detta under tiden hon (på grund av mikroben) är inspärrad i det där desinficeringsrummet med blått ljus tillsammans med skeppsläkaren Phlox. Så vi får alltså uthärda en instängd, sexuellt omättlig vulcansk kvinna som krälar omkring och tigger för att Phlox ska ligga med henne, medan han försöker hitta ett medicinskt sätt att bota hennes tillstånd på. T’Pol ger sig även på Reed för att få ligga, så intensivt att han typ får skrämma henne till avhållsamhet med sitt vapen. Alltså, det riktiga vapnet. Det där var inte en omskrivning för något snuskigt.

Vulcansk kättja är ju ett återkommande ämne i Star Trek, liksom även andra arters periodvis återkommande brunstperioder. Värt att på nytt notera är att kättja och sexualitet påfallande ofta är ett bevis för sjukdomstillstånd i den här serien. Kanske inte för att man är särskilt moraliska, utan snarare eftersom det värsta man kan göra i Star Trek är att tappa kontrollen.

Personlig utveckling: 
Här är det Phlox som visar sig vara oväntat stel och ointresserad inför T’Pols inviter. Inte det jag förväntade mig, eftersom det tidigare känts som att han och hans fruar typ var swingers.

Vi får också se Phlox märkliga korsformade kroppsbehåring för första gången här, som en liten intim bonus.

Det här kändes som… 
Två saker som är intressanta här: man fortsätter med intrigen om Archers konflikt med klingonerna och hans flykt från deras fängelse. Bra tråd att spinna vidare på.

Sedan känns ju kanske inte skildringen av T’Pols sexuella uppvaknande helt fräscht. Tyvärr inte ens camp. Men efter alla de här konstiga scenerna i det blå desinfektionsrummet så var det väl bara en tidsfråga innan någon bestämde sig för att det skulle bli åka av på riktigt.

Det slutar även den här gången med ett betyg som styr lite mot mitten, kanske ändå en bit över medel. Överhuvudtaget känns de avslutande avsnitten av den här säsongen som lite bättre än resten av säsongen. Lite roligare idéer något bättre genomförda.

Betyg: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 711 tv-avsnitt.

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery – The Enterprise War.

Vad höll egentligen Enterprise på med under Discoverys första säsong? Varför var de inte med i kriget mot klingonerna? De frågorna (och några till) får man svar på i The Enterprise War. En 418 sidor tjock pocket av John Jackson Miller, som har både Star Wars (många manus till tecknade serier) och olika Star Trek-titlar på sitt CV.

Fast jag måste nog säga att öppningen i boken, och de svar som gavs där gjorde mig lite besviken. Hade liksom tänkt mig en superspännande och intressant utmaning för Enterprise och hennes besättning. I stället börjar allt med att Enterprise kartlägger en svårtillgänglig nebulosa, ett jobb som är så tråkigt att kapten Pike själv helst bara skulle vilja dra därifrån så fort som möjligt. Men i de mest ogästvänligaste vatten döljer sig de riktigt stora och fula fiskarna. Upptäcker vi, så småningom. Och jag blev successivt mer och mer intresserad och road av handlingen.

Men jag vet inte hur mycket detaljer jag ska avslöja här. Intrigen bygger till stor del på överraskningar och oväntade vändningar. Jag kan väl åtminstone avslöja att det finns gott om saker i nebulosan som kan hålla Pike och hans manskap sysselsatta. Vi får möta rymdpirater, delta med i avancerade rymdslag och besöka främmande planeter. Det känns helt enkelt som om Miller fått rätt så fria tyglar att hitta på både det ena och det andra. Man kan tydligen göra det om man bara förlägger handlingen till något riktigt obskyrt och avlägset ställe.

Vi får också lite mer insikter i läget hos besättningen på Enterprise. Spock är här en ganska stel och nästan gåtfull person. Number One ytterst kompetent och en tajt partner till Pike. Och så fick man veta ett och annat om Connolly – som redan dött i tv-serien Discovery, men som har en ganska viktig roll i den här boken. Om man är lite disträ so jag, så kan det finnas en poäng med att googla personerna som dyker upp på Enterprise, och se om de också synts i Discovery.

Miller verkar ha lite lättare för komedi än de flesta av sina föregångare i Discovery-romanfamiljen. Framför allt i början av boken. Här finns till exempel ett helt släkte av rymdvarelser som mest bara är…korkade. Hur de tagit sig ut i rymden går inte riktigt att förstå sig på. Men det är en underhållande sidoplot. Känner också att Miller skriver om rätt så komplicerade grejor på ett lagom invecklat sätt. Fick inte sån där detaljfatigue som jag fått av en del av de andra böckerna i den här serien. I bland känns det som om en del författare försöker fylla ut sidorna med långa och rätt så meningslösa beskrivningar av datorer, arbetsrum och olika byggnader.

Däremot kanske jag inte tycker att hela grundpremissen kring varför Stjärnflottan inte skulle vilja att Enterprise gick in i det klingonska kriget känns särskilt trovärdig, men det kanske man bara får köpa. Precis som det faktum att Miller försöker få det till att Pike är gravt klaustrofobiskt lagd samt känslomässigt ärrad efter en grottolycka i hans ungdom.

Men mest av allt är jag förtjust. För en gångs skull kändes det inte alls plågsamt att läsa en Star Trek-roman. Discovery-serien har verkligen utvecklats. De första böckerna i serien kändes mer än lite krystade. Nu känns det som om författarna har lite mer genomarbetade romanfigurer att berätta om, samt lite mer frihet att fylla i de tomma utrymmena i Discoverys backstory. Som i den här historien, där dessvärre själva upplösningen är så orimlig att den nästan känns som någon form av fantasylösning. Synd på så rara…

Betyg: 8/10.

Star Trek Discovery: The Enterprise War av John Jackson Miller. Bok 5 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett tio långfilmer och 711 tv-avsnitt, samt bloggat om fem Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum. 

ENT: First Flight. Det med Archers kaptens-originstory.

Vad är dealen? 

Så här i slutet av andra säsongen bestämmer sig upphovspersonerna till Enterprise att det kanske är dags att berätta lite mer om Archers bakgrund. Lite sent påtänkt, men som bonus får vi också reda på hur han började bonda med Trip, och varför Trip kallas för Trip.

Som jag tidigare nämnt så tycker jag inte att Enterprise direkt har skämt bort oss med bakgrundshistorier och fördjupningar av sina rollfigurer, så jag irriterar mig en hel del på att man bygger ut Archers personlighet först när den här säsongen i stort sett är slut. Hade vi vetat mer om Trips och Archers vänskap hade till exempel deras bittra uppgörelse för några avsnitt sedan varit ännu mer sorglig och svårförståelig. För det är i mångt och mycket faktiskt Trip som ligger bakom att både Enterprise och Archer fått ge sig ut i rymden.

Hela avsnittet är berättat som ett antal flashbacks. Ramhandlngen består av T’Pol och Archer som gett sig ut i en skyttel för att undersöka en stor koncentration av svart materia. Archer är nedstämd efter beskedet om att en gammal kollega, A G Robinson avlidit. När de två nu sitter isolerade ute i skytteln så börjar han berätta för T’Pol hur de kände varandra.

I First Flight får vi därför följa Archer och Robinson någonstans runt år 2143 när de två slogs om en plats som testpilot för en alldeles ny rymdskeppsmodell. Och uttrycket slåss är inte använt på ett bildligt sätt här, det blir faktiskt ett riktigt gammalt barslagsmål mellan de två i en scen i avsnittet. Robinson och Archer är nämligen bittra fiender, och det är Robinson som går vinnande ur kampen om vem som ska ratta testplanet NX-Alpha. Robinson är duktig, men när farkosten börjar strula under testkörningen så lyder han inte order, utan pressar skeppet så hårt att det går i stycken.

Det håller i samma vecka även Jordens rymdprogram på att göra. Vulcanerna tolkar kraschen som att mänskligheten inte är redo att ta steget ut i rymden. Archer och Trip håller inte med. Och Robinson erkänner för Archer att det var hans fel att testskeppet gick i bitar, men att han inte tänker ta på sig skulden (det är då de slåss).

Men efter att ha pucklat på varandra bestämmer sig Archer för att vara lite mer konstruktiv. Han, Robinson och Trip tre snor helt enkelt NX-Beta och gör en privat testkörning där de lyckas bevisa att motorn duger ända upp till Warp 2,5. Alla på Jorden låtsas vara jätteupprörda över att man stal planet, men efter tre månaders avstängning får Archer komma tillbaka i tjänst och nu är han till och med kapten för Enterprise. Ett skepp som inte funnits om han och de andra inte “lånat” det där testplanet.

Personlig utveckling: Här får vi se lite mer av Archers bakgrund, bland annat beskylls han av Robinson för att vara för mycket “by the book” för att nå framgångar inom stjärnflottan. Samtidigt är han så pass hetlevrad att han mycket väl ger sig in i ett knytnävsslagsmål om någon kränker hans pappas warpmotor. Och, slutligen, så är han också lite känslosam. Uppriktigt ledsen över att Robinson gått bort.

Ordväxlat: T’Pol visar sig förstå lite mer om mänskligheten än vi trodde när hon kommer med ett förslag om vad man ska kalla den svarta materia som hon och Archer upptäckt:

T’POL: I believe there’s a human custom that says when you discover something of merit, you earn the right to name it.

ARCHER: What would you suggest? The T’Pol – Archer nebula?

T’POL: I was thinking the Robinson nebula would be more appropriate.

Det här kändes som… 

…att man här använder sig av samma berättarupplägg här som i T’Pols storytellingavsnitt Carbon Creek. En rad flashbacks som varvas med scener i nutid.

Jag tyckte att det här var ett ganska lyckat exempel på backstoryberättande. Men, som sagt, en smula för sent i den här serien. Jag behöver all hjälp jag kan få för att kunna tycka om Archer. Här visade han i varje fall lite mer temperament och känslor än i sin vanliga bredbent fyrkantiga kaptensroll.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 711 tv-avsnitt.

ENT: Regeneration. Det med de infrysta borgerna.

Vad är dealen? 

Vad ska man ta sig till med en säsong som känns lite kackig och ojämn? Jo, men släng in ett avsnitt om borger, förstås. Lite ondskefulla cyborger på assimileringsjakt piggar alltid upp. Ja, faktum är att Regeneration nog är ett av säsong tvås bästa avsnitt. Betydligt mer rafflande och actionfylld än något annat som Enterprise har bjussat på under den senaste tiden.

Allt börjar på Jorden där man upptäckt djupfrysta varelser, som verkar ha legat där i hundra år. Eller, om man nu ska ta det ur Star Trek-publikens perspektiv, ända sedan 1996 och Star Trek: First Contact . Ni vet, filmen där borgerna reste tillbaka i tiden för att försöka förhindra Zefram Cochrane att genomföra sin första warp-flygning – den som i sin tur ledde till att mänskligheten fick kontakt med vulcanerna. Det där utvecklades ju till en fajt mellan Enterprises TNG-besättning och borgerna, och det är en rest från den som tydligen legat nedfryst i polarisen. Kunskapen om borgerna är däremot inte allmänt känd på Jorden vid den här tidpunkten. Tydligen hade Cochrane pratat om det någon gång, men alla verkar tycka att han var ett fyllo som man inte kan lita på.

Det innebär att de där forskarna som tinat upp de infrysta borgerna är helt oförberedda på att det är mänsklighetens fiende nr 1 som döljer sig bakom de stelfrusna människomaskinerna. Och det går förstås mycket illa. Borgerna assimilerar vilt så fort de blivit uppvärmda till rumstemperatur. Sedan drar sedan iväg hemåt med sina nya kompisar i ett rymdskepp som de samtidigt ständigt bygger om och förbättrar. På vägen bordar man ett tarkaleanskt fraktskepp och assimilerar lite till, men blir avbrutna av Enterprise.

Nästa twist på historien känns nästan som en vampyrhistoria. Phlox försöker bota två halvassimilerade tarkaleaner som man hittat på skeppet, men blir i stället själv attackerad av dem. Smittad med nano-sonder försöker han nu hitta ett botemedel åt sig själv, samtidigt som Archer bestämmer sig för att skippa det där med medmänskligheten och bara blåser ut de två ny_borgerna i rymden för att bli av med dem. Insikten om att borgerna är för tuffa motståndare för att bemöta med någon som helst form av nåd har landat rejält hos Archer, som avslutar hela historien med att lite senare spränga deras skepp i luften (men inte förrän han kollat att de assimilerade forskarna inte går att rädda).

Däremot konstaterar man att det där borgskeppet lyckats skicka iväg en signal till deltakvadranten. Ett förebådande om den invasion av Jorden som sker senare i serien.

Allting är verkligen toppen i det här avsnittet, tills jag börjar tänka lite mer på hur allt hänger ihop. Det är alltså ett borgskepp från 2063, som återfinns av 2160-talet och sedan skickar en signal till sitt moderskepp i deltakvadranten – enligt T’Pol något som tidigaste kan leda till en invasion mot Jorden omkring 200 år senare – vilket ju då stämmer med avsnittet där Borg faktiskt försöker sig på att inta vår planet. Mycket årtal och tidspussel att hålla reda på här.

På nytt är alltså Enterprise-upphovspersonerna inne och ändrar om i kanon och tidslinjer. Och även om Enterprise verkligen behöver lite konstgjord Borg-andning så känns det också rätt rörigt. Mina orsak/verkan-samband i förhållande till tidsparadoxer går liksom inte riktigt ihop. Det blir tidsresekaos i huvudet. Men för en gångs skull tänker jag inte låta det påverka mitt betyg. Kul är kul, ibland får man ha överseende med tidslinjeobstruktionerna.

Men trots att det här är ett lite nostalgiskt återanvändande av Star Treks favoritskurkar, alla kategorier, så tillför man ändå något nytt i det här avsnittet. Främst att borgassimileringen här beskrivs som något av en smitta, som kan vändas med rätt behandling – även om vi tidigare sett Seven of Nine i Voyager lyckas vara någon form av hybrid med starka mänskliga egenskaper trots att hennes blod är fullt av borgernas nanosonder. Det här är väl trots allt en av de första gångerna som vi fått se halvassimilerade borger som kämpar mot nanosondernas övertagande av deras kroppar?

Betyg: 9/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 710 tv-avsnitt.

Tillbaka från pausen!

Jag tog några dagars semester, nästan helt utan Star Trek. Besökte en vän i Moskva, och förutom en målning av Spock bland en massa hötorgskonst så dök väldigt lite Trekiversumrelaterat upp i min väg. Men helt utan rymden och raketerna klarar man sig förstås inte. Så på min sista dag i Moskva smet jag iväg till det Allryska utställningscentret och dess rymdpaviljong.

Området har sina rötter i det gamla Sovjet, och är utformat i den där bombastiska propagandastilen som diktaturer ofta har en förkärlek till. Och sisådär en 20 minuters promenad in i parken hittar man rymdpaviljongen. Ett slags vetenskapens katedral, med en stor Vostok-raket utanför. Och väl inne kan man kolla på allt från Sputnik 2 och hur lite plats stackars Laika hade, till att gå in i en rymdstations mitt för att se ut hur det ser ut inuti.

Kapplöpningen ut i rymden har ju alltid varit en viktig del av olika propagandamaskinerier, både i väst och öst. Och bara för att förvirra alla rymdintresserade så finns det även ett kosmonautmuseum precis utanför det gamla sovjetiska utställningsområdet. Det ligger under det gigantiska (107 meter höga) rymdmonumentet, där en farkost skjuter upp mot himlen. Det tillhörande museet hann jag inte riktigt med, men monumentet stod jag däremot och närgranskade ett tag. Monumentets bas var fyllt av olika bilder på hur kosmonauten är frukten av arbetarnas och vetenskapsmännens arbete, allt i den där hyperdramatiska kommuniststilen (just det här monumentet är från 1964).

Men bara proportionerna på såväl monument som paviljonger gav förstås den där nyttiga påminnelsen om ens egen litenhet och obetydlighet. Så, kanske dags att återvända till det som är större än jag själv. Min blogg. Tillbaka till Star Trek, och de sista två säsongerna av Enterprise (ge och ta några avsnitt hit och dit).

ENT: Cogenitor. Det med det omyndiga tredje könet.

Vad är dealen? 

Attans. Här träffar Archer äntligen en alien som han kan malebonda med, och så sabbar Tucker allt genom att förstöra frigöra ett förtryckt tredje kön inom den vissianska kulturen. Archer är inte nådig, och för första gången i den här serien beter han sig som ett riktigt rövhål. Och vet du. Det blir till sist riktigt bra feel-bad av det hela.

Det hela börjar med att Enterprise ska undersöka någon form av jättesol. Väl på plats träffar man på ett annat skepp som också är på upptäcksfärd. Ett skepp som kan ta sig ännu närmre solen än Enterprise vågar. Hälsningar utväxlas, och det visar sig att den vissianske kaptenen är precis lika sugen på att tjöta med andra arter som Archer. Det är början på en underbar vänskap, och de två åker tillsammans på en flera dagar lång åktur runt solen, och det görs försiktiga löften om utbyte av tekniska innovationer i framtiden.

Tucker är som vanligt också intresserad av andra arter, i alla fall den del som utgörs av kvinnor. Men han avbryter faktiskt raggandet när under en mingeltillställning för de bägge besättningarna upptäcker något underligt. Vid samma bord som ett par sitter en varelse som kallas för en cogenitor. En medlem av ett tredje kön, som saknar namn och verkar bortkommen och ovan vid den här typen av tillställningar. Tuckers människorättssamvete väcks till liv, och trots att bland annat T’Pol varnar honom för att mäta en främmande kultur utifrån sina egna värderingar så är det precis det han gör. Han bestämmer sig för att i smyg kolla om cogenitorn verkligen är så intellektuellt underlägsen som de andra vissianerna hävdar. Han har liksom en magkänsla som han inte riktigt kan släppa.

Cogenitorn, det tredje könet, utgör bara en mindre procentandel av den vissianska befolkningen och används tydligen som någon form av profficetjänst vid fortplantning som man kan bli tilldelad när ett par vill skaffa barn. Men efter att Tucker på en dag lärt cogenitorn läsa och diskuterat människans syn på jämställdhet och medborgerliga rättigheter så ställs saker och ting snabbt på sin spets. Cogenitorn begär asyl på Enterprise, och en konflikt mellan Archer och hans nya bästisar är ett faktum.

Avsnittet slutar lite abrupt med att vi förstår att Archer bestämt sig för att neka cogenitorn asyl, och att han dessutom skäller ut Tucker efter noter. Något som väl bara kan låga sig göras med hjälp av en rejäl dos dubbelmoral. Archer själv brukar ju tänja på regler och förutsättningar när han själv är personligt engagerad, men den här gången verkar det vara viktigare att kunna visa upp åtminstone en lyckad first contact efter drygt ett år i rymden, än att engagera sig i könsförtryck i en främmande civilisation. Han håller kanske helt enkelt på att bli hardcore-prime directive?

Några nya kontakter? Defintivt first contact med vissianerna. Mer tveksamt om det blir en andra, med tanke på hur förbannade de blev på Tucker efter att han blivit medborgarrättskämpe utan Archers tillåtelse.

Matvanor: Stor vikt läggs vid just maten när man ska berätta om skillnaderna mellan vissianerna och människorna. Bland annat så uppskattar de doften av mat. aromen, snarare än smaken. Och tycker att all människokost, förutom kanske någon stinkande ost, är urvattnad och doftlös.

Sexytime: Medan Tucker engagerar sig i cogenitorrättigheter så är spelplanen fri för Reed, som verkar få ligga med en av de vissianska kvinnorna. Men mest tack vare att hon är lite sexuellt aggressiv. Han verkar lite för mesig för att våga ta det första steget.

Filmhistoria: Tucker visar “The day the earth stood still” för cogenitorn.

Det här kändes som… ett av de mer politiska avsnitten i Enterprise. Men inte bara tog man upp förtryckta kön i Cogentior, man gjorde också ett slut som var mörkt och lite oförutsägbart. Cogenitorn tar till slut livet av sig, får Archer reda på. Och när han skäller ut Tucker är han argare vad han någonsin tidigare varit på någon i sin besättning. Samtidigt som jag som tittar tycker att han har helt och hållet fel i sin inställning – den typen av motsatsförhållanden brukar inte Enterprise syssla med. Är det månne hans egna dåliga samvete som väcker de starka känslorna?

För en gångs skull väljer man att inte vara övertydlig och pedadogisk i slutscenen utan arbetar lite mer med ambivalens. Den obehagliga känslan mellan Tucker och Archer följa med in i eftertexterna. Det är bra och effektfullt, men jag hade trots allt gärna velat höra mer om hur Archer egentligen tänker kring de här frågorna. Hade gladeligen offrat storyn om Reeds ligg för att få plats med det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 709 tv-avsnitt.

ENT: The Breach. Det med grottutforskningen och botandet av ärkefienden.

Vad är dealen? 

Två parallellhandlingar här. En som mest handlar om att klättra i djupa grottor. Och sen en där Phlox tvingas övertala en alien från ett främmande folk att låta honom rädda hans liv. Temat för avsnittet? Främlingsfientlighet!

Enterprise skickas till planeten Xantoras. Den nya regeringen där är extremt främlingsfientlig och kräver att alla varelser som inte är från planeten ska lämna den. Det finns en denobulansk vetenskapsexpedition nere i några djupa grottor på planeten dit inga signaler når, och det är den som Enterprise besättning ska rädda. Här återkommer alltså två av Star Trek-franchisens favoritteman. En utflykt in i grottrekvisitan (även om det är ovanligt djupa grottor och branta stup i det här avsnittet) samt en nedräkning till en tydlig deadline.

Ett av skeppen med aliens på väg från Xantoras drabbas av en reaktorläcka. Eftersom de inte får återvända till Xantoras griper Enterprise in. En av de allvarligast skadade patienterna freakar när han ser doktor Phlox. Det visar sig att Phlox art, denobulanerna, legat i krig med patientens folk, Antarierna. Ett långt krig, med en rad krigsbrott och medicinska övergrepp som tragiska inslag – denobulanerna verkar ha varit typ nazister. De bägge folken verkar fortfarande uppfostra sina barn med skräckhistorier om De Andra, och hatet är levande trots att den senaste väpnade konflikten inträffade för 300 år sedan.

Phlox patient är så fylld av hat och bitterhet att han helt enkelt vägrar att räddas till livet av en denobulan. Inte förrän Phlox berättat om hur han brutit med sin egen son på grund av hans antarierhat kan den livsräddande behandlingen ta sin början.

Allt slutar ändå hyfsat lyckligt. Grottexpeditionen lämnar Xantoras, om än två timmar efter deadline och jagade av ett stridsplan. Och Phlox bestämmer sig för att försöka ta kontakt med sin son igen, tio år efter att de brutit med varandra.

Några nya kontakter? Xentarierna vägrar alla former av kontakt, förutom över radion. Några antarier har inte Enterprise stött på tidigare – men att ha en denobulan som skeppsläkare kan visar sig alltså ställa till med problem.

Vårdslöst beteende? Hela grottexpeditionsräddningen är extremt illa genomtänkt och utförd. Denobulanerna nere i grottan är inte ens intresserade av att följa med bort från Xantoras utan Trip måste tvinga dem. Sedan måste släpa med sig alla tunga sten- och mineralprover som denobulanerna samlat in på den besvärliga färden upp till ytan. Och till på köpet utbryter det något av ett xantoransk inbördeskrig precis ovanför deras grotta så att hela gänget håller på att få stenblock i huvudet. Jobbigt!

Personlig utveckling: Grottdramatiken till trots, det här avsnittets huvudintrig är nog egentligen den om Phlox och hans patient. Här får vi alltså reda på mer mörka sidor om både denobulanerna och Phlox – folkmordsanklagelserna respektive skeppsläkarens krisiga familjeliv. Så här berättar Phlox själv om det som hänt för den arge antarier-patienten.

Ordväxlat:

PHLOX: You asked me if I had heard stories as a child about the Antarans. My grandmother lived through the last war. I would lay in my bed at night thinking about her stories, terrified that one of those evil Antarans would climb through my window.

HUDAK: I hope your confession makes you feel better, Doctor, but it doesn’t change a thing.

PHLOX: You also asked me if I have children. I have five. And no, I never told them my grandmother’s stories. When they asked me about the Antarans, I told them the truth, as best as I knew it. I told them about our military campaigns against your people. About how we had demonised you, turned you into a faceless enemy. I wanted them to learn to judge people for what they really are, not what the propaganda tells them.

HUDAK: How would you know who we really are?

PHLOX: I don’t. But I’m proud to say that my children would consider my grandmother’s attitude archaic. All of them but one. We have grown more open-minded since the last war, but there are still Denobulans who fear Antarans, even hate them. My youngest son, Mettus, was seduced by those people. I did my best to convince him he was mistaken. I told him I wouldn’t tolerate the values he was embracing. It created a rift between us. Maybe I didn’t do enough to reach him. Last time we spoke was nearly ten years ago.

Det här kändes precis som… 

Två parallellintriger här. Den ena spännande och meningslös, den andra lite seg och mer meningsfull. Ingen av dem är helt lyckad, även om det fortfarande tydligen är pyttelite spännande för mig att se på äventyr i grottor. Det trodde jag faktiskt inte. Men de två handlingarna gifter inte riktigt sig, utan två halvbra stories blir ett halvdåligt avsnitt.

Bäst är ändå storyn om Phlox. Den vanligtvis så fryntlige läkaren visar här lite andra sidor av sig själv och sitt liv på Denobula. Det finns också några laddade scener här där Archer försöker få Phlox att bota Hudak mot hans vilja som är minnesvärda, En tydlig skillnad mellan hur människor och denobulaner ser på sin läkaretik.

Extrafakta: Det här var väl första gången vi fick se en tribble i Star Trek-tidslinjen. Phlox varnar redan här för deras höga fortplantningshastighet, och använder dem till mat för sina djur i sjukstugan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 708 tv-avsnitt.

ENT: Horizon. Det där Mayweather åker hem på besök.

Jag har klagat en del på bristen på fördjupning i den här serien på sistone, och har börjat inse att det är ett ganska stort problem att rollfigurerna i Enterprise inte utvecklats nämnvärt under den här säsongen. Men nu, i den andra säsongens elfte timme, kom då äntligen ett avsnitt som i alla fall innehåller en del av vad jag efterlyst.

I Horizon får vi följa Travis Mayweather, som passar på att ta några dagar ledigt när Enterprise ska på ett uppdrag som för dem i närheten av det fraktskepp, Horizon, som han vuxit upp på. Fast vistelsen får betydligt allvarligare inramning än det var tänkt. Först och främst får Mayweather först nu reda på att hans pappa dött för sex veckor sedan. Och när han väl kommer fram till Horizon så är mottagandet också rätt blandat. De flesta är glada att se honom, förutom brorsan. Han har fått ta över som kapten efter pappans bortgång, och är fortfarande skitsur över att Travis lämnat honom och resten av familjen för att göra karriär inom Starfleet.

Konflikten mellan de två bröderna eskalerar när Horizon attackeras av pirater. Travis vill snabbt koppla om skeppets primitiva vapenarsenal för att kunna försvara fraktskeppet, medan brorsan rent generellt är emot alla förändringar eller förbättringar som Travis fixar. Brorsans argument är inte helt ologiskt, att ingen kan ta hand om de förbättrade systemen när Travis inte längre finns på skeppet. Men givetvis visar det sig att Travis modifiering av vapnen räddar Horizon och dess besättning från piraterna, som inte bara vill sno lasten utan även skeppet. Och bröderna blir också sams igen på slutet – fast utan att egentligen prata ut om problemet.

Parallellt med det här pågår en betydligt tramsigare intrig ombord på Enterprise. Den verkar mest gå ut på att T’Pol ska hänga med på en visning av skräckfilmsklassikern Frankenstein. Hon går, om än extremt motvilligt. Resten av besättningen är inte helt förtjusta i hennes analys av filmen efter visningen:

ARCHER: You never did give us your opinion of the movie.

T’POL: There were many medical inaccuracies.

TUCKER: What did you think of the story?

T’POL: I thought the protagonist was interesting.

TUCKER: Doctor Frankenstein.

T’POL: No, his creation. From my perspective, this was the story of an individual persecuted by humans because he was different.

TUCKER: That’s one way of looking at it.

T’POL: In many ways, the film seemed quite prophetic. The reaction of the villagers, for example. It was similar to the reception Vulcans received after landing on Earth.

ARCHER: I don’t recall anyone greeting a Vulcan ambassador with torches and pitchforks.

T’POL: Nevertheless, many humans reacted with fear and anger.

ARCHER: They didn’t know what to expect.

T’POL: I’m going to recommend that Ambassador Soval watch the film.

TUCKER: You’re kidding.

T’POL: I believe it would help Vulcans who’ve recently arrived on Earth.

ARCHER: Maybe inviting her to movie night wasn’t such a great idea.

T’POL: On the contrary. I’m looking forward to Bride of Frankenstein.

Vissa viktiga detaljer med matanknytning avslöjades i det här avsnittet:

T’Pol åt popcorn ur en skål, trots att vulcaner inte tar i mat med sina händer. Och när vi ändå är inne på mat så pratar Travis Mayweather med sin morsa om hur mycket han saknat någon form av matersättning som kallas för Nutripak, med jordgubbssmak. Första gången han smakade riktig mördegskaka så blev han besviken på smaken.

Såg först halva det här avsnittet, och blev gråtfärdig av hela grejen med Travis och farsan som gått bort, och att de två aldrig hann bli sams innan det var för sent. För att sedan bli helt besviken på den ganska förutsägbara historien om piraterna som attackerar fraktskeppet, och någon konstig information om livsformer på en exploderande planet som aldrig följdes upp. Så, vad sätter man som betyg då? När ett avsnitt både är lovande och en besvikelse? Ja, det blir väl ett medelvärde.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 707 tv-avsnitt.