Startrekathon, en resedagbok genom Star Trek-universumet.

img_0615

Den här sajten är min resedagbok när jag försöker blogga mig igenom den totala produktionen av Star Trek-tv-serier och -filmer (och en och annan bok och dokumentär och skiva och fanzine och…).

Även om jag i min barndom såg på Star Treks originalserie, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så är jag mer än något annat en Star Trek-novis. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och jag har ingen riktig koll på vad som ligger framför mig (och jag försöker undvika spoilers så långt det går).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery och de nya spinoff-serierna. De måste jag se på stört när de släpps. Min resa inleddes den 1 mars 2015. Vi får se när den når sitt mål. /Roger Wilson.

ENT: Damage. Det där Archer blir skoningslös Expanse-pirat. Och T'Pol kommer ut som känsloknarkare.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Precis i början av den här säsongen var det en rymdpirat som fnyste föraktfullt mot kapten Archer. Hur han liksom tyckte sig kunna se i Archers ansikte hur han var en oförstörd och mesig idealist. Men förutspådde hur Archer själv skulle sluta som alla andra i The Expanse. Att det handlar om att äta eller ätas. Just den där piraten hamnade i och för sig i en luftsluss utan syre under ett förhör, så kanske var han inte direkt vad vi brukar kalla en människokännare. Men visst hade han rätt i den nedåtgående spiral som Archer gick in i redan då. Och som här peakar på något sätt. Hoppas jag.

Ja, det är så deppigt här att Damage faktiskt, av alla Star Trek-avsnitt jag sett hittills är det som ligger närmast undergångskänslan i Battlestar Galactica, tv-serien vars första minisäsong faktiskt drog igång under medan den här tredje säsongen av Enterprise pågick. Enterprise är en ganska mycket sämre serie än Battlestar, tycker jag. Men det är intressant att Star Trek-franchisen redan slagit in på en extremt mörk och deppig väg, och en handling som kretsar kring människans undergång just som Battlestar Galactica är på väg att göra samma grej.

Hur som helt, välkomna till ett avsnitt där Enterprise är ett flygande vrak, besättningen verkar ha gett upp alla drömmar om att någon gång kunna återvända hem till Jorden. Och T’Pol har börjat knarka.

Men en bra grej händer i varje fall. Archer kommer tillbaka till skeppet, levererad via ett av de vattenlevande Xindivarelsernas skepp. Inte för att jag riktigt förstår hur han blev frigiven. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt att jag utnämner det här till en av de mer orimliga vändningarna i hela serien. Jag förstår inte hur man lyckades få insekts-xindierna att helt släppa taget om Archer utan att starta inbördeskrig inom xindikollektivet. Och om man lurat insektoiderna, hur länge förväntade man sig att den lögnen skulle hålla? Och hur kan det komma sig att man ens prioriterar Archers frihet i ett läge när Degra och hans bundsförvanter är långt ifrån övertygade om att man kan tro på hans historia om transdimensionella fiender och deras planer på att ta över galaxen. Osäkerheten hindrar å andra sidan inte dem från att avblåsa insekts-xindiernas attack mot Enterprise i typ sista minuten. Det verkar helt enkelt vara fråga om en extremt oklar ordergivning när borta i Xindi-lägret.

Inte ens Archer kan ingjuta hopp i den nu ganska krigströtta besättningen på Enterprise. Framför allt inte eftersom skeppets warpspole gått sönder, och man nu är utlämnad åt att bara kunna köra krypfart med skeppet genom The Expanse. Men medan man långsamt hankar sig fram genom galaxen nås Enterprise av ytterligare ett sånt där nödrop från ett främmande skepp. Den här gången är det ett illyriskt skepp som behöver undsättas. Archer försöker förhandla sig till en ny warpspole från kaptenen på det skeppet , men får ett nej till svar. Illyrierna är inte så roade att se sin hemresa förlängd till tre år, vilket skulle vara fallet utan en warpspole.

Samtidigt mår T’Pol ganska kasst. Bland annat får vi se henne drömma om hur hon förvandlas till en vulcansk zombie när hon har sex med Tucker i duschen (det är den andra zombieduschscenen den här säsongen, så någon i författarkollektivet måste ha en grej kring det där med badrum och skräck). Strax efter att T’Pol vaknat upp från sin mardröm får vi sedan se henne riskera livet när hon ensam klättrar in i ett barrikaderat och skadat lastrum. Hon är ute efter trellium, ämnet som förvandlade en hel vulcanbesättning till zombies för några avsnitt sedan. Hon blev själv påverkad av ämnet under räddningsexpeditionen till det vulcanska skeppet, och upptäckte till sin förvåning att hon gillade vissa av känslorna som kom upp till ytan då. Så nu har hon börjat injicera trellium för att få känna mer. En ovanligt knarkigt självdestruktiv intrig för att vara Star Trek, så självklart måste T’Pol redan i det här avsnittet gå till Phlox och erkänna att hon tappat kontrollen över sitt missbruk. Intressant också att jag tog T’Pols abstinensbesvär för en förälskelse till kapten Archer. Det känns lite korkat av mig, så här i efterhand.

Tempot har som sagt ökat i det här avsnittet, så vi hinner faktiskt också med att se delar av xindiernas råd träffa en av de där transdimensionella varelserna. En kvinna som tydligen är den som varit med och skapat xindiernas råd, och enat dem i kampen mot människorna. Själv tycker jag mest att hon ser ut som en av de där shapeshifter-filurerna från Deep Space Nine, med det där väldigt släääääta ansiktet. Xindierna frågar bland annat ut henne om hon hjälpt till att låta insekts-xindierna tidsresa tillbaka i tiden för att ta fram ett gift som ska utplåna stora delar av befolkningen. Hon erkänner, och lyckas faktiskt inte riktigt övertyga de velande rådsmedelmmarna om att hon inte är en representant för ett ondskefullt, invasivt folk.

I den där kapseln som Archer skickades hem med, lyckas man hitta ett dolt meddelande från xindierna. Att Enterprise ska möta upp Degra på en plats fyra ljusår bort om tre dagar. Enterprise har ingen chans att hinna dit utan warpfart, så nu bestämmer Archer sig för att borda det illyriska skeppet och stjäla deras warpspole från dem. Ett beslut som bland annat T’Pol är mycket kritisk till. Hon till och med citerar vad Archer själv har sagt om vad som händer dem som överger sina ideal.

T’POL: We can’t save humanity without holding on to what makes us human. Those were your words to me.

ARCHER: I’m no happier doing this than you are, but we’re not going to make a habit of it.

T’POL: Once you rationalise the first mis-step, it’s easy to fall into a pattern of behaviour.

ARCHER: I’m not rationalising anything. I know full well what I’m doing.

T’POL: I can’t justify this course of action.

ARCHER: We don’t have a choice.

T’POL: I won’t let you do it!

T’Pol slår till och med sönder sin padd i Archers bord, så upprörd blir hon över de här planerna. Men hon tar genast tillbaka det där känsloutbrottet, beviset för att hon ju är en junkie. Och det har hon inte berättat för kaptenen. Och Archer står trots allt fast vid, och fullföljer sin plan. Fullt medveten om att han kanske precis dömt de oskyldiga illyrierna till döden när man slått ut deras vapen och lämnat dem utan warp i The Expanse.

Alltså. Så förtjust. Det fanns ett mörker här, som jag inte sett tidigare i Enterprise. Och det faller jag för som en fura. Stort fan av detta deppiga avsnitt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 19/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 735 tv-avsnitt.

ENT: Azati Prime. Det där Archer misslyckas som kamikazepilot.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Nu känns det som att vi börjar gå in på upploppet kring intrigen om Xindierna och deras massförstörelsevapen. Enterprise hittar till sist fram till planeten där Xindierna förvarar vapnet som ska förinta Jorden. Tack vare att Archer och de andra tog med sig en skyttel från det kraschade Xindi-skeppet från förra avsnittet, så kan man ta sig genom planetens försvarssystem och kolla in anläggningen under falsk flagg.

Det blir en upptäcksfärd som slutar under vattenytan. Det är nämligen där som slutfixet på massförstörelsevapnet görs (inte så konstigt då ju en av xindiarterna är vattenlevande). Några scener som väl är ytterligare några bevis på hur mycket bättre specialeffekterna blivit i den här serien, bara under den här säsongen. Efter att Trip och Mayweather rekognoscerat färdigt och återvänt till Enterprise så kommer man fram till att den enda läsningen för att rädda Jorden är att skicka någon på en kamikazetur för att förstöra vapnet. Archer bestämmer sig för att det är han som ska utföra uppdraget.

Men innan han hinner ge sig iväg dyker tidsagenten Daniels upp igen. Han har nu äntligen fått den stora bilden klar för sig, vad den märkliga konflikten mellan människor och xindier egentligen handlar om. Och upptäckt att det är de transdimensionella varelserna som dragit igång hela den här charaden, som ett led att låta The Expanse bli basen för en etablering och expansion över hela galaxen.. De vill utrota mänskligheten för att på det sättet förhindra att Federationen bildas., för att då slippa bli besegrade av dem i ett avgörande slag på 2500-talet. Det gör Federationen förresten med hjälp av Enterprise J – ett skepp där xindier och människor arbetar sida vid sida för att vinna över den gemensamma fienden. Allt det här berättar Daniels för Archer medan de står på framtidens version av Enterprise och ser ut över slaget. Daniels vill att Archer ska skippa kamikaze-taktiken och istället försöka prata sig fram till fred. Archer svarar Daniels med att det är för sent för diplomati, och att han måste genomföra sitt självmordsuppdrag eftersom det bara handlar om timmar eller dagar innan Jorden är förlorad. För att Archer trots allt ska kunna bevisa att den här storyn om framtiden är sann för xindierna så får han med sig en medalj från framtiden. Den där tidsagenten. Mycket snack och enormt lite verklig hjälp. En medalj? Är det verkligen allt han har att komma med?

Archer ger i alla fall sig iväg på sitt självmordsuppdrag, bara för att inse att massförstörelsevapnet är flyttat. I stället blir han infångad av elaka insekts-xindier, De förhör honom på ett brutalt sätt, men han vägrar att svara på deras frågor. I stället kaxar han emot och börjar prata om hur dinosaurierna på Jorden också var kräldjur – men att de dog ut och hade jättesmå hjärnor. Men så lyckas Archer till sist få en liten stund med sin gamle polare Degra, och ger honom medaljen för att styrka att storyn om de transdimensionella inkräktarna är sann. Degra och några andra ur rådet anar att det kan ligga något i Archers historia, men vill ha mer bevis på att berättelsen verkligen stämmer. Archer berättar då om hur insekts-xindierna for tillbaka i tiden för att konstruera ett människogift på Jorden. Det gör också ett visst intryck, men är de fortsatt skeptiska. Kan de få Xindiernas råd att ändra sig med så svaga bevis?

Samtidigt, ombord på Enterprise, så håller T’Pol på att bryta ihop av oro när Archer inte återvänder. Hon sitter mest inne i kaptensrummet och ångestar, eftersom hon inte vill visa resten av besättningen att hon faktiskt har KÄNSLOR. Här tänker jag då att det framför allt handlar om romantiska sådana, men jag kan ha fel. Det blir inte lättare för T’Pol när ett gäng xindiskepp angriper Enterprise och gör slarvsylta av skeppet Det blir också den extremt deppiga cliffhangern som avslutar Azati Prime. Allt, verkligen allt, verkar gå åt helvete.

Berättandet ändrar lite stil och form i det här avsnittet. Vi är nu mitt uppe i ett sammanhängande äventyr, inte några stillastående avsnittslånga intriger. Det känns också lite härligt att den nya, tuffa tredje säsongen fortsätter i samma hårdföra stil som tidigare, som i slutet av det här avsnittet: Enterprise nära undergången, med bilder på delar av besättningen som sugs ur farkosten och ut i den kalla rymden.

Det är också svårt att inte också känna medlidande med stackars Archer som bara har en sketen medalj som bevis på den otroliga konspirationsteorin som han ska övertyga Degra om. Lite tjatigt är det kanske ändå att författarna spinner vidare på samma typ av intrig som man brukar när Enterprise står inför en överlägsen fiende. Det vill säga att Archer till sist får en connection med en skeptisk person på motståndarsidan, i det här fallet just den person som konstruerat det vapen som man vill stoppa. Den här gången har Archer en något svårare insäljning än vanligt framför sig, eftersom Archer ju raderade Degras minne för bara några avsnitt sedan. I en annan säsong eller annan serie hade Degra troligtvis inte ens lyssnat på Arhcher, utan snarare börjat misstänka att han blivit utsatt av hjärntvätt under tiden i fängelse på Enterprise. Men nu visar Degra sig inte vara så paranoid, utan i stället en vapenkonstruktör med ångest över vad hans uppfinning kan åstadkomma.

Så, om jag ska sammanfatta: Högt tempo, mycket action, deppigt slut – det här gick hem hos mig.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 18/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 734 tv-avsnitt.

ENT: Hatchery. Det där Archer blir en äggsjuk reptilmorsa.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ett roligt avsnitt till får vi, innan den ordinarie (och ganska sorgliga) storylinen om xindiernas massförstörelsevapen återupptas igen. Även om det förstås finns reptil-xindier även i det här avsnitt. Jättesmå bebis-xindier, till och med.

På sin väg mot xindiernas vapenverkstad upptäcker Enterprise ett kraschat rymdskepp. Det är xindiskt, så man drar ner till det för att lära sig mer om deras teknik och vapen. Men på skeppet upptäcker man även ett kläckeri. Massor med ägg som hänger från taket, med små reptilfoster i. När Archer undersöker ett av dem får han en liten dusch av vätska från ägget rakt i ansiktet. Först tänker man att vätskan bara är ett avskräckande irriterande ämne som sprutas på de som kommer för nära. Men ganska snart efter den där ofrivilliga duschen så börjar Archer förändras. Att bevara och skydda de okläckta reptilerna hamnar så småningom högst upp på hans prioriteringslista. Ja, till sist så pass högt upp att han är beredd att offra stora delar av Enterprises bränsleförråd för att de ska få ha det bra.

Det finns ju visserligen en logik i Archers resonemang. Att man har en chans att här visa xindierna att man inte är några onda mördare, utan tvärtom är en så snäll ras att man till och med tar hand om deras ofödda barn. Men när Archer börjar sätta alla som säger emot honom i den här frågan i husarrest så börjar fler och fler på skeppet reagera. Någon håller på att spåra ur.

Dessvärre är det den väldigt auktoritetstrogna yrkessoldaten major Hayes som fått befälet efter att Reed fått kicken. Och ingen i den lilla grupp av förtrogna som vill ställa till med myteri tror att den där auktoritetsbunde majroren är särskilt påverkbar. Alltså så kringgår man honom och ställer till med ett äkta hederligt gammalt myteri.

Archer hämtas hem till Enterprise försatt i ett härligt förryckt tillstånd. Han står, lätt fuktig, i kläckeriet med små reptiler som springer över hans kropp. Som jag sagt tidigare, galenskap i rymden kan få så många oväntade utlopp. Att kapten Archers högsta dröm var att bli morsa åt en massa ödlor hade väl ingen kunnat ana. Någonsin.

Att man här också bygger vidare på rivaliteten mellan Reed och Hayes från tidigare avsnitt, som till exempel Harbinger, hade förstås varit en självklarhet i vilken annan serie som helst. Men i Star Trek-sammanhang är det faktiskt något av en sensation! Det är det här avsnittet faktiskt också. Sensationellt vrickat, på ett rätt härligt sätt. Jag fullkomligt ÄLSKAR (ÄLSKAR!!!) Archer som äggsjuk och överbeskyddande reptilmorsa. Lite mer självdistans i den här stilen hade den här serien inte direkt mått dåligt av.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 17/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 733 tv-avsnitt.

Picard: Absolute Candor. Sanningssägande krigarnunnor, en samurajesque styvson och Seven of Nines återkomst.

Äntligen ett “riktigt” Star Trek-avsnitt. Ett sånt med ett skepp som far iväg ut i rymden, en kapten som styr det (i det här fallet både en riktig kapten och en pensionerad sådan), eldstrider med fiendeskepp samt ett besök på en främmande planet. Ja, i alla fall främmande för oss tv-tittare. För Picard, däremot, är det fråga om ett återbesök på Vashti.

Det visar sig att det inte bara är relationen till sin före detta försteofficer Raffi som Picard misskött de senaste åren. Vart han än kommer på Vashti så är den underförstådda frågan “vart tog du vägen?”. Då, för 14 år sedan, var han något av en frälsare. Den i Federationens namn lovade att rädda romulanerna undan den hotande supernovan. Nu sitter flyktingarna där, på samma planet nu som då, och väldigt lite av det Picard gick i god för blev verklighet. Och, vad värre är, han kom aldrig tillbaka och förklarade sitt nederlag – att Federationen beslutade sig för att avblåsa evakueringen av romulaner och sket i Picards invändningar. Picards sätt att hantera den här situationen var att isolera sig på sin vingård. Som det sägs i det här avsnittet, när han inte kunde rädda alla så valde han att inte rädda någon. Men det straffar sig när han nu återvänt ut i världen.

Faktum är att hela det här avsnittet är lite som en följetong av svikna löften. När Picard anländer till Vashti vill ingen ens säga hej till honom. Det första någorlunda varma välkomnandet får han när han kikar förbi sina gamla kompisar i Qowat Milat, de romulanska krigarnunnorna. De är inte så bittra på honom, men det är däremot den lille föräldralöse pojken som vuxit upp där och som såg upp till Picard när han var liten. Nu är Elnor en ung man, och fortfarande arg på fadersfiguren som försvann. Att ha fått “De tre musketörerna” i present av Picard, liksom några enkla fäktningslektioner verkar däremot ha gjort intryck (fäktning är ett annat minitema i det här avsnittet). Nu är Elnor en fullfjädrad Qowat Milat-krigare i bästa samuraj-stil. Väldigt high fantasy alltihopa.

Picard ber Elnor om hjälp, vilket är lite speciellt även om de inte haft en spänd privat relation. Qowat Milats medlemmar stöttar nämligen bara hopplösa fall, omöjliga uppdrag som ingen annan skulle tro på. Något som eventuellt avslöjar Picards egen syn på det här äventyret. Först säger Elnor nej, men räddar sedan Picard när han blir utmanad på en duell av en arg romulan. Elnor hugger huvudet av romulanen med sitt svärd (på ett mycket tilltalande sätt, rent estetiskt). Picard är inte helt överförtjust i att Elnor dödar folk, men ganska glad över att ha med honom i sitt brokiga gäng. En intressant detalj här är väl att Qowat Milat är extremt uppriktiga, och alltid säger som det är. Vi kan väl förutse att Elnors oförmåga att ljuga ställer till det för honom i fortsättningen.

Värvningen av Elnor är väl också absolut viktigaste som händer i det här avsnittet, men på Vashti konfronteras alltså också Picard med den röra som uppstod efter att han drog sig tillbaka. Planeten är nu en plats där den radikaliserade romulan rebirth-rörelsen växer, och utanför ett café finns en skylt om att enbart romulaner är välkomna dit. Det är när Picard bestämmer sig för att göra en Rosa Parks, och slänga den där skylten i backen och sätta sig på cafét som svärdsduellen blir ett faktum Hatet mot Picard är starkt och levande bland romulanerna på Vashti –trots (eller kanske just på grund av) att han inte varit där på många år. Och eftersom Federationen bara uppfyllde delar av sitt löfte, så ser man nu den avbrutna evakueringen som ett sätt att splittra och försvaga romulanerna.

Ïntrycket av att äventyret äntligen startat i och med det här avsnittet är egentligen lite felaktigt. Picard håller ju fortfarande på att samla ihop sitt team. Och då menar jag inte bara Elnor. I slutsekunderna av avsnittet dyker nämligen Seven of Nine upp. Hon är den som räddar Picards skepp när det blir attackerat av Kal Kantar. Och hon är väl en idealisk kompanjon om man, lite längre fram i serien, ska infiltrera en borg-kub.

Vem/vad den/det där Kar Kantar som jag skrev jag om i förra stycket är vet jag inte. Bara att han/hon/det är någorlunda evil och styr och ställer i regionen som Vashti ligger i. Men Kantar är bara ett av många nya namn som droppas i det här avsnittet. Ett annat är Fenris Rangers, som verkar vara betydligt snällare? (Hittade precis en intervju där Jeri Ryan sagt att hennes rollfigur Seven of Nine är medlem i den organisationen). Lägger också märke till att Federationens evakueringsskepp för att transportera flyktingar kallas för Wallenberg-klassen, en fin blinkning till Raoul Wallenberg.

In other news: Romansen mellan Narek och Soji går vidare. Men även om Soji inte är medveten om att hon är en android, så uttrycker hon sig lite programmerat ibland. Repliker som “Narek, du utmanar mitt paradigm” känns väldigt AI-formulerde. Narek verkar för övrigt ha det ganska jobbigt, han får inte ens sova ut efter att han jobbat hårt på att förföra Soji. För då dyker förstås syrran upp och tar stryptag på honom tills han berättar att Soji kallats för Förgöraren av en av de romulanska ex-borgerna ombord. Vi får lite mer info kring den där domedagsprofetian i det här avsnittet. Förgöraren är den som ska sätta igång Ganmadan, förintelsens dag, enligt romulansk tradition. Kombinationen av undergång och artificiella intelligenser får mig osökt att tänka på Discoverys fiende i säsong två. Finns det ett samband här, tro?

Annars är det väl mysteriet kring kapten Rios ombord på La Sirena som vi också får några nya pusselbitar till här. Vi får bland annat träffa två nya hologramupplagor av honom: gästvärden och den spansktalande vapenexperten (den senare verkar rätt pårökt). Och varför har han ett holobibliotek fyllt av klingonska operor. Har Worf jobbat på det här skeppet, månne?

“Ett löfte är ett fängelse”, säger de romulanska krigarnunnorna i det här avsnittet. Det jag ser i detta fjärde avsnitt av Picard är en serie som äntligen börjar bryta sig ur sitt eget fängelse. Som äntligen introducerar nya, starka figurer, platser och bakgrundshistorier, samtidigt som Picard som huvudperson fördjupas och nyanseras. Berättandet har definitivt lagt in en ny och högre växel här. Men jag undrar också hur mycket energi man lagt ner bara på att skapa extremt bra avslutningar på avsnitten i den här serien. Seven of Nines debut här var ju en makalös cliffhanger, i alla fall för alla gamla fans. Jag undrar ju ändå lite vad de som är nya i Star Trek-universumet tycker om sån här uppenbar fan-service.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 4/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 732 tv-avsnitt.

ENT: Doctor's Orders. Det där Phlox vakar över Enterprise när alla är i koma.

Doctor’s Orders är nästan som en remake av Voyager-avsnittet One – i bägge avsnitten så ligger i stort sett hela skeppet besättningen i ett tillstånd av medicinskt framkallat koma, medan personen som ska ta hand om dem blir lite nipprig av ensamheten ute i rymden, och börjar se spöken och hallucinera.

Här är det doktor Phlox som får ta hand om Enterprises besättning när skeppet ska försöka ta sig igenom ett av de transdimenstionella anomalimolnen som sfärerna framkallar. Till en början verkar han tycka att det är lite mysigt att spankulera ombord på skeppet utan att någon stör honom, bland annat får vi se honom göra sina sysslor i sjukstugan helt naken (könet är dock hela tiden dolt av lämpligt placerade föremål). Men ganska snart börjar han höra konstiga ljud, och se insekts-xindier ombord. Ja, det dyker till och med upp en zombieversion av Hoshi och en falsk upplaga av Archer.

Som tur är har doktorn T’Pol vid sin sida. Hon tror inte alls på Phlox berättelser om spöken och inkräktare ombord. Efter att de två har letat efter objudna gäster på en massa däck så övertalar T’Pol doktorn att kolla sina egna neurologisk värden. Det visar sig att strålningen från molnet – som är livsfarlig för människor – också i viss mån påverkar honom. När han vill lämna över huvudansvaret till T’Pol tackar hon nej, även hon har blivit lite knäpp av något i molnet.

Läget blir kritiskt när de två inser att det transdimensionella molnet (älskar det där uttrycket) expanderat så mycket att Enterprises färd genom det kommer att ta tio veckor längre än beräknat. Phlox vet nog inte om han kan behålla förståndet så länge, men framför allt kan han inte ha besättningen i koma under så lång tid. Tillsammans försöker han och T’Pol starta skeppets warpmotorer (trots att de egentligen inte har någon kunskap om det där). Eller, tillsammans och tillsammans, T’Pol blir helt konstig i maskinrummet och förmår inte sig att trycka på en enda knapp eller dra i en enda regel. Phlox lyckas ändå få igång motorerna, måhända med en och annan explosion på vägen, så Enterprise kommer till sist ut ur molnet och alla ombord kan väckas till liv igen. Den största överraskningen för Phlox kommer när han går in i T’Pols rum och inser att hon har legat i koma under hela färden. Han hjärna har alltså hallucinerat fram en kompis för att han ska kunna klara av resan genom molnet.

Doctor’s Orders är ytterligare en sån där bottle-episode, och som vanligt betyder det lite mer koncentration i berättandet. En kammarspelskänsla som är extra behaglig i ett seriekoncept som oftast handlar om att åka vidare och upptäcka nästa grej. Den här spökhistorien är dessutom väldigt väl utförd, med flera rätt bra jump scare-effekter (älskar skräckfilms-Hoshi i duschen). Det är också skönt att, mitt i den här långdragna Xindi-storylinen, få ett avsnitt som bara är inriktat på att vara läskigt och roligt.

Vissa noteringar har jag när det gäller mat: Både Phlox och kaptenens hund äter blodiglar. Och det är när doktorn sitter och tittar film, på Danny Kaye-komedin Hovnarren som han hör mystiska ljud. Tänk så mycket jag älskade Danny Kaye-filmer när jag var liten. Håller de för att kollas på igen idag?

Så nöjd med det här avsnittet, som helhet. Bästa genreövningen hittills i Enterprise.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 16/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 731 tv-avsnitt.

ENT: Harbinger. Det där vi skymtar sanningen om The Expanse och förintelsen av Jorden.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Till en början får jag intrycket av att det här avsnittet mest kommer att handla om de mellanmänskliga relationerna ombord på Enterprise. Som att T’Pol börjat drabbas av små attacker av svartsjuka. Tydligen är det inte okej att Tucker börjar arrangera egna massagestunder tillsammans med en av kvinnorna från MACO – de där soldaterna från Jordens armé som följde med som förstärkning när Enterprise skulle ge sig in i The Expanse. Det blir förstås inte bättre av att Tucker misslyckas med sin massage, så att T’Pol måste reparationsmassera den där tjejen.

Spänningarna mellan Tucker och T’Pol leder till en konfrontation som slutar med att de två (äntligen) ligger med varandra. Något förhållande är det däremot inte tal om, det signalerar T’Pol på sitt taskiga och emotionellt frånkopplade sätt när de två springer på varandra i mässen senare. Men kan det vara så att de enas om att vara KK:s i framtiden i slutet av nedanstående konversation? Den som börjar med att T’Pol tackar Tucker för att han velat vara med i hennes forskningsprojekt om mänsklig sexualitet (så himla tjaskigt).

T’POL: It’s one of the many aspects of your species which I’ve been meaning to explore since I left the High Command.
TUCKER: Sounds like you’re saying last night was some kind of experiment.
T’POL: I wouldn’t use that term.
TUCKER: But that’s the general idea.
T’POL: Are you getting emotional?
TUCKER: No, I’m not getting emotional. I just don’t like being compared to a lab rat.
T’POL: I’m sorry if I offended you.
TUCKER: Forget it. I’d appreciate it if we could keep this between us. In fact, we probably should forget it ever happened.
T’POL: Agreed.
TUCKER: Doesn’t mean we can’t keep doing the neuro-pressure though.

Minst lika mycket uppdämda känslor som mellan T’Pol och Tucker finns det också mellan Reed och befälet för MACO, major Hayes. Det råder viss konkurrens mellan dem om vem som har sista ordet kring säkerheten på och försvaret av Enterprise. Urladdningen mellan de här två snubbarna sker tyvärr inte genom sex, utan i ett långt och utdraget slagsmål. Men det verkar fungera som ett början till ömsesidig respekt mellan de två.

Men de här privata problemen är egentligen bara bihandlingar som får oss som tittar att missa avsnittets verkliga fokus. På ett lite smygande sätt dras nämligen en intrig igång här som verkar vara nyckeln och svaret på såväl xindiernas attack på Jorden som anomalierna och sfärerna i The Expanse.

På väg till xindiernas vapenanläggning stöter Enterprise på något som man inte sett tidigare. Ett fält av koncentrerade anomalier, en slags semitransparent moln eller bubbla som påminner om sättet om de religiösa fanatikerna från Triannon talat om The Expanse. Att sfärerna ska omvandla den här delen av galaxen till en plats för nytt liv. Inuti anomalibubblan ser man en liten ryndskyttel. Man bestämmer sig för att rädda den, bara för att själv nästan fastna i den där anomalimassan som liksom nästan attackerar Enterprise.

Ombord på skytteln finns en medvetslös varelse som verkar döende . När man väckt honom ur dvalan så blir han väldigt irriterad, och vill prompt kastas tillbaka in i den där anomalimassan med sin skyttel. Han ljuger först, och hävdar att han är något slags försöksdjur som skickats iväg av någon annan för att testa egenskaperna inuti anomalimolnet. Men till sist inser Archer att det här snarare är en representant för sfärernas skapare, nu på plats för att kolla hur långt förvandlingen av The Expanse fortlöpt.

Den hemlighetsfulla varelsen kan så småningom ta sig genom väggar, och försöker suga massor av kraft från Enterprises warpmotor innan han oskadliggörs. Men just innan han dör, eller rättare sagt försvinner upp i intet, så säger han de magiska orden. Den första verkliga ledtråden till varför hela den där fiendeskapen mellan xindierna och människorna ens startat:

ARCHER: You weren’t sent here against your will. You know exactly what your mission was. What were your people trying to do? You tried to destroy my ship. Why? Answer me!

ALIEN: When the Xindi destroy Earth, my people will prevail.

Enterprise producenter har gravt underskattat behovet av intriger och handlingstrådar som handlar om huvudpersonernas privatliv i den här serien. Det märker jag när jag nu äntligen får chansen att tjuvkika på deras liv igen. Det var alldeles för länge sedan den här typen av innehåll fick ta ordentligt med plats i serien. Jag gillar också hur intrigen kring försöksdjuret i anomalibubblan går från att vara ett generiskt “veckans alien”-inslag till att eventuellt vara en nyckel till hela säsongens stora gåta. Varför är Enterprise ens här, i The Expanse? Och hur Archer ytterligare en gång visar sin nya, tuffa ledarstil: “Jaså, varelsen är nästan död? Det struntar jag i, jag ska prata med honom”.

Harbinger är ytterligare ett avsnitt med ett förhållandevis högt tempo, och flera oväntade vändningar. Det känns skönt att vi äntligen börjar få veta lite mer om The Expanse. Vi har ju trots allt tagit oss igenom mer än halva säsongen, så det är hög tid att manusförfattarna ger några svar och inte bara fortsätter att dra igång nya, mystiska intrigtrådar. Jag är också extremt lättad över att T’Pol och Tucker äntligen fått det där med sexet överstökat. Hade inte klarat av ett avsnitt till med deras intensiva och kyska massagestunder.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 15/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 730 tv-avsnitt.

ENT: Stratagem. Det med simuleringen som ska avslöja xindiernas hemlighet.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det här avsnittet känns som en direkt konsekvens av att manusförfattarna inte kan skriva några holodäcksäventyr för Enterprise (tekniken finns ju inte på Stjärnflottans skepp vid den här punkten i tidslinjen). All uppdämd lust till att skapa orimliga och osannolika intriger måste få sitt utlopp någonstans, så i Stratagem har man konstruerat ett manus där det skapas vad man väl kan kalla för ett analogt holodäck ombord på Enterprise. Ett avancerat jättelajv som kretsar kring en nybyggd rymdskeppssimulator. Tanken med den är att få en xindier, Degra, att tro att han 1, lider av minnesförlust (tydligen kan Phlox radera vissa delar av minnet hos varelser), att 2, insekts-xindierna attackerat både Jorden och de rivaliserande xindi-arterna och att 3, han och Archer suttit i tre år i samma cell på ett fängelse vilket lett till att de bondat och blivit polare. Tanken är att Degra, i chocken över allt som inträffat, ska röja en massa hemligheter om xindierna. Och eftersom Degra är hjärnan bakom xindiernas massförstörelsevapen så borde han sitta inne på en massa information. Som till exempel var det här vapnet byggs.

Stratagem börjar dessutom på sedvanligt holodäcksäventyrvis. Vi kastas rakt in i handlingen, utan att veta om det vi ser är på låtsas eller på riktigt. För saker och ting har definitivt förändrats sedan förra avsnittet. Archer har till exempel fått långt hår, och han befinner sig på en främmande rymdskyttel. Omsorgsfullt och detaljrikt förklarar han för sin medpassagerare, Degra – som även han mist sin välordnade frisyr – hur de hamnat där. Att de just flytt från ett insekts-xindifängelse. Hur de blivit polare där, efter att under en lång tid mest försökt döda varandra. Men Archers berättelse är lite för detaljerad och omsorgsfullt utformad, tänker man som tittare, och börjar förstås undra om det inte är något lurt på gång. Eller, det har vi förstås förstått hela tiden, men vid det här laget försöker i varje fall jag fundera ut om det här handlar om en tidsresa eller någon annan dramaturgisk lösnäsa.

En bit in i avsnittet avslöjas hur allt hänger ihop. Att man byggt upp den där främmande skytteln ombord på Enterprise. Och att allt som sker där inne är övervakat av kameror, att fönsterna i skytteln egentligen är tv-skärmar och att Archer löpande får instruktioner och information genom en öronsnäcka. Ja, man har till och med placerat en igel innanför Degras hud, så att man kan skylla minnesförlusten på den. Det är en enormt ambitiös simulering det här, där det till och med ingår attacker från insekts-xindi-skepp. Ju mer desperat och utsatt xindiern känner sig, resonerar man, desto större chans är det att han delar med sig av sina hemligheter. Vi får också, i några flashbackscener, se hur Degra fångades och hur han och de andra xindierna på samma skyttel vägrade att svara på frågor under förhören. Lösningen blev då den här, minst sagt, ambitiösa teaterföreställningen.

Trots alla ansträngningar så går det rätt långsamt för Archer att vinna den misstänksamme xindierns förtroende. Det går så långt att man (via en avancerad röstsimulator) framställer ett fejkat radiomeddelande om att Degras familj befinner sig i säkerhet för att han till sist ska kunna knappa in kursen hem. Men så får Enterprise problem med rumsanomalier som gör att systemen ombord fallerar. Degra upptäcker att det är en störning på bilden i ett av fönstren, fattar att allt är fejk och anfaller sedan Archer med en kniv.

Frågan för våra vänner på Enterprise är nu om uppgifterna som Degra gett är sanna eller falska. Vid vilken punkt av den här charaden förstod han att allt bara var en iscensättning för att lura honom? Man måste vara säkra, eftersom en omväg till fel planet skulle kunna riskera hela uppdraget om att rädda Jorden. Lösningen blir en ny lurifaxplan där man låtsas att man redan anlänt till de koordinater som Degra programmerade in i skeppsdatorn. När han då skriker något i stil med att “våra försvarssystem kommer att krossa er!”, så är saken biff. Och stackars Degra får finna sig i att ha blivit dubbelbluffad. Vilken tur att han inte kommer att minnas det. För Phlox swipar på nytt hans och de andra xindiernas minnen och sätter tillbaka dem i sin skyttel. På det sättet kan inte xindierna ana att Enterprise är dem på spåren.

Även om man inte tycker att Archers peruk är trovärdig ens en sekund i det här avsnittet, så är det här ändå en rätt underhållande historia. Och det säger jag trots att jag brukar vara kritisk till holodäckshistorier – som Stratagem definitivt är besläktad med. Det var något väldigt charmigt och lo-fi med att hela crewen stod runt den där fejk-kapseln och grupparbetade för att göra lajvet trovärdigt. På alla punkter, förutom Archers peruk.

Som självständig intrig känns däremot den här charaden väldigt bisarr. Vem har ens tid att iscensätta en sån här Heist-artad plan? Och vilka magiska möjligheter göms egentligen i Phlox laboratorium. För några avsnitt sedan producerade han en klon av Tucker, nu rensar han korttidsminnen med extrem exakthet. Ja, jag skulle till och med vilja ifrågasätta taktiken med att inte behålla Degra i fångenskap ombord på Enterprise. Det skulle väl ändå kunna sinka vapenprojektet med några viktiga månader?

Men oavsett invändningar, som helhet är det här ett kul och fartfyllt äventyr – och en intressant och ny variant på holodäcksäventyr.

Betyg: 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 14/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 729 tv-avsnitt.

ENT: Proving ground. Det där Archer och Andorierna snor Xindiernas massförstörelsevapen.

Serieskaparna bakom Enterprise fortsätter att spela in lite mer välkända motiv och företeelser från förr i den här tredje säsongen. Kanske är de rädda för att The Expanse ska kännas allt för främmande och avskräckande annars?

Så efter westernplaneten och ett besök på Jorden är det nu dags för Andorierna att göra comeback i serien. Givetvis med andoriern Shran i spetsen. Andorierna är på väg in i The Expanse för att leta upp Archer och Enterprise. De vill hjälpa till, hävdar Shran när Archer och han till slut träffas. Andoriern påstår att hans oväntade besök i The Expanse är drivet av solidaritet, och att han inte vill lämna Archer i sticket (på det sätt som vulcanerna gjort). Men givetvis är det inte hela sanningen.

Fast till en början är Shran verkligen en räddande ängel, som undsätter Enterprise när de misslyckas med att försöka köra rakt igenom någon form av jätteanomali. Efter det hjälper Shran och hans besättning dessutom till med reparationerna ombord på Enterprise. Så himla gulligt och generöst, kan man tänka. Men under ytan finns hela tiden en massa misstänksamhet på lur. T’Pol varnar för att andorier aldrig är särskilt pålitliga, vis av erfarenhet efter de långa gränskonflikterna mellan Vulcan och Andoria. Men Archer verkar mer inriktad på att följa sin magkänsla, och den säger att han och Shran har bondat på ett bra och ärligt sätt. De dricker ju till och med andorisk ale tillsammans. Det kan väl inte bli bättre än så?

Enterprise har nu kommit så pass långt i sin jakt på Xindierna att man är redo att försöka stjäla den prototyp till massförstörelsevapen som de precis är i färd med att testa i ett obebott solsystem. Efter lite turer fram och tillbaka blir det en rätt fräck kupp, där man snor vapnet mitt framför ögonen på Xindierna. Man tar det andoriska skeppet till hjälp, eftersom deras lastrum står bättre emot vapnets strålning. Men då kommer avsnittets andra kupp, som ju handlar om andoriernas verkliga skäl till att dyka upp i The Expanse. De blåfärgade varelserna har avlyssnat kontakterna mellan Jorden och Vulcan, och bestämt sig för att det nog är bäst att de själva snor åt sig det där Xindiska supervapnet. Kanske till och med använda det mot de irriterande vulcanerna på sikt. Hellre det än tvärtom, liksom. Så när vapnet väl hamnat i andoriernas lastrum så säger de tack och hej. Dessutom har man passat på att sabotera lite på Enterprise när man höll på göra reparationer där, så att skeppet från Jorden inte ska kunna hämnas.

Archer, som befinner sig ombord på det andoriska skeppet när Shrans hemliga plan kommer i ljuset, blir rosenrasande på den andoriske kaptenen. Hans egoistiska planer riskerar ju Jordens överlevnad. Ja, Archer blir så pass förbannad att han till och med slår Shran på käften. Och helt utan effekt är inte Archers utbrott. Shran blir ordentligt bekymrad, förstår man. Han är ju trots allt en person som tycker att hedern är viktigare än nästan allt annat, så det här känns förstås inte riktigt bra.

Men det visar sig att saker och ting inte är över där. Det andoriska sabotaget har förstås de alerta herrarna ombord på Enterprise redan upptäckt och förhindrat. Precis som T’Pol lyckat dechiffrera avfyrningskoderna till det där Xindiska supervapnet. Så när Andorierna vill sticka med det så är man från Enterprises sida bara helt: “Oooookej, men då spränger vi den där jättebomben. Medan det finns i ert lastrum”. I sista minuten lyckas Andorierna kasta ut det gigantiska vapnet. Och avsnittet slutar med att Shran till sist ändå sträcker ut en olivkvist till Archer. Eller dövar sitt samvete, åtminstone. Enterprise får ett meddelande där han samlat resultaten av de skanningar som andorierna gjort av Xindiernas domedagsvapen. Sedan sätter andorierna kurs ut ur The Expanse.

Ett ovanligt actionfyllt avsnitt med många vändningar. Mitt bästa ögonblick i hela avsnittet är nog ändå när andoriern Shran seglar rakt in i Xindiernas vapentest och låtsas vara en representant för ett andoriskt gruvbolag. Och hur han sedan, i sin roll som gruvboss, blir djupt kränkt över Xindiernas överlägsna ton. Hans temperament, alltså. Inte att leka med.

SHRAN: There’s no need for threats. We’ll leave, but if this system does contain archerite, you just missed out your opportunity to collect a generous percentage. (till besättningen) Stop the scan. Take us out of the system, but not too quickly. The Andorian Mining Consortium runs from no one.

Betyg: 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 13/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 728 tv-avsnitt.

ENT: Chosen realm. Det med fanatikerna som tar över Enterprise.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Chosen Realm är en variation på ett ganska vanligt Star Trek-tema. Besökare som kommer ombord på skeppet, och sedan försöker kapa det och använda det för sina egna syften och mål. Den där typen av historier som får en som tittare att göra facepalm på facepalm. “Har de inga säkerhetsrutiner alls på det där skeppet?” Det känns ju som om min telefon har ett mer avancerat säkerhetssystem än Enterprise. Den här gången kombinerar man dock det här temat med lite religiös fanatism, kryddat med självmordsbombare.

Äventyrets början känns också ganska bekant. Enterprise räddar ett rymdskepp i nöd, och låter besättningen komma ombord. Sedan fylls skeppet med pilgrimer från Triannon. De tillber de där gigantiska sfärerna som finns i The Expanse som gudar, och ser rumsanomalierna som de förorsakar som bevis för guds existens. Att få sin kropp deformerad av de där anomalierna är till exempel ett bevis på att man blivit berörd av gud.

Triannon-crowden verkar from och mysig, men har alltså en dold agenda redan från början. Till sin hjälp har de biologiska vapen inbyggda i sina kroppar, man sticker liksom in en skruv och vrider om och sen sprängs man. Så efter lite skönt häng på Enterprise kräver man plötsligt att få ta över skeppet, och låter en självmordsbombare spränga sig själv i luften för att visa att man menar allvar. Nästa gång, varnar man, ställer vi oss sidan om warpreaktorn. Archer har förstås inget val. Om Enterprise går under så finns det ju ingen möjlighet alls att spåra upp Xindierna och rädda jorden.

Triannonerna (eller hur man benämner det här folket) vill ha Enterprise för att kunna göra slut på det religionskrig som rasat på deras hemplanet hur länge som helst. Nu vill man använda Enterprise för att förinta den rivaliserande religiösa riktningen på Triannon. De som tror att Sfärerna skapade deras planet på tio dagar, i stället för de nio dagar som gänget på Enterprise bestämt sig för är den enda tolererbara åsikten. Men som om det inte var illa nog så upptäcker den religiösa ledaren Pri’Nam D’Jamat att Enterprise undersökt de, i hans tycke, heliga sfärerna på ett alldeles för påträngande sätt (både åkt in i en och landat på en annan). Han talar om att man vanhelgat sfärerna, och därför måste besättningen straffats. D’Jamat är på gott humör, så han nöjer sig med att Archer väljer ut en person i besättningen som ska avrättas. Dessutom, och detta verkar göra ännu mer ont i Archer än dödsdomen, så raderar D’Jamat all insamlad data om sfärerna i Enterprises databas.

När Archer ska välja ut en i besättningen som ska avrättas, så väljer han (förstås) sig själv. Men ber om tjänsten att han själv ska få välja hur han ska dödas. Han väljer transportören. Och blir givetvis bara transporterad till en annan del av skeppet, av T’Pol, troligtvis den där extrabryggan man byggde sidan om en av motorerna. Därifrån leder han motståndet ombord och lyckas till sist återta kontrollen över skeppet. En process som lyckas bli en aning långtråkig, trots allt skjutande fram och tillbaka. Eller kanske just på grund av allt skjutande fram och tillbaka. Det tar liksom aldrig slut.

Chosen Realm är inte så svårt att förstå sig på. Religiösa grupper som slåss mot varandra, trots att man egentligen tror på samma Gud. Extremister som tycker att oliktänkades liv inte är värda något. Och profetior om en framtid och ett paradis som bara de rättrogna kommer att få uppleva. Det är alltså dags för Enterprises mest religionskritiska och aggressivt ateistiska avsnitt hittills. Så pass aggressivt att bristen på nyanser gör det hela en smula enahanda.

Man använder sig också av en ganska beprövad lösning när det gäller hur Archer och de andra ska få tillbaka sitt skepp. Tvivlaren. Det verkar alltid finnas någon som är den svaga länken i en grupp, och på något sätt lyckas Archer eller någon av de andra alltid hitta hen, övertala hen och få hjälp av hen. Ja, ni hör. Jag tycker att hela det här avsnittet känns som en upprepning av tidigare teman och berättartekniska grepp. Till och med urtemat i avsnittet påminner väldigt mycket om originalseriens Let that be your last battlefield. Dessutom, om nu D’jamat nu är så pass smart att han kan gå igenom alla Archers loggar – hur kan han då inte förstå vad en transportör är, utan köpa historien om att det som sätts in där bara upplöses på något sätt. Världens dyraste och mest avancerade sophanteringssystem, liksom.

Allt slutar i alla fall i ett pacifistiskt budskap, via total destruktion. Först eldstrid med D’Jamats religiösa motståndare. Sedan visar Archer vad det egentligen finns kvar att slåss för. Planeten och civilisationen är i stort sett utplånad av alla stridigheter kring hur många dagar det tog för sfärerna att skapa universum. Ett dramatiskt och fint slut, även om det också påminner om berättelsen om hur Xindierna sabbade sin planet med ändlösa krig.

Chosen Realm är helt enkelt ett avsnitt som vill väl, men bara blir platt och fullt av upprepningar. Det enda, lite originella här, var att man hade en intrigtråd kring aborter. Men den slarvade man tyvärr bort.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 12/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 727 tv-avsnitt.

ENT: Carpenter Street. Det med Xindiernas giftfabrik på jorden.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är nästan så att man börjar misstänka att manusförfattarna tröttnat på både rymden och The Expanse. Bara två avsnitt efter besöket på en westernfilmsplanet så är det dags att göra ett besök på Jorden. I Carpenter Street tar jakten på Xindierna våra hjältar tillbaka till Detroit 2004. För dit har Xindierna har rest för att framställa ett gift som ska utplåna mänskligheten.

Jo, det är alltså både dags för en tidsresa, samt tidsagenten Daniels comeback. Denne Daniels är verkligen en högst irriterande person, som alltid dyker upp och tycker att Archer ska lösa hans problem, men mer sällan lyckas återgälda tjänsten. Den här gången handlar Daniels oro alltså om Xindier som rest i tiden, och dykt upp på Jorden i mitten av 2010-talet. Hur det gick till vet han inte. Men följderna av deras oväntade besök har ännu inte slagit igenom i framtiden.

Det här är ytterligare ett avsnitt som vi kan räkna till de genrevariationer som Star Trek-upphovspersoner i alla tider varit förtjusta i. Den här gången ett besök i deckar/thriller-berättandet, där en anställd på ett sjukhus levererar personer med olika blodgrupper till Xindierna. De används sedan som tappningsstationer när rymdvarelserna ska ta fram sitt biologiska vapen.

Archer tar med sig T’Pol – som ju inte ens tror på tidsresor, till Jorden och det förflutna. Det blir remnt visuellt rätt snyggt när man gör en Star Trek-version av murrigt och mörkt kriminaldrama, med lite seriemördarvibbar i bakgrunden. Kanske lite pinsamt att jag på något sätt missförstod allt ett bra tag och tyckte att hela avsnittet utspelades på sjuttiotalet. Kanske var det bara skådespelaren Leland Orsers förtjänst – hela hans fejs känns så sjuttiottal.

Till sist lyckas i varje fall T’Pol och Archer med att stoppa Xindierna – bara någon sekund innan behållaren med deras nyframställda gift håller på att rulla ner i ett fläktssystem. Höjdpunkterna i avsnittet är däremot inte krimstoryn, utan väl snarare scenen där T’Pols äventyr på Jorden. Som när hon stjäl pengar ur en bankomat, samt när man beställer käk på en drive-through-resturang.

Problemet när en serie som den här ger sig in i genreterritorium är ju att det krävs vissa skills för att få den att fungera. Och just den här typen av halvavancerad action är inte Enterprises starkaste sida. Kriminalgåtorna är ofta för simpla, och bildberättandet lite såsigt och långsamt. Och då har jag inte börjat med att anmärka på det här med tidsagenten Daniels, och varför han inte själv kunde åka till Jorden och lösa det här problemet. Och hur otroligt frustrerande det måste vara för Archer att fortsätta att kämpa mot Xindierna på egen hand i The Expanse – en flink tidsagent hade ju kunnat hjälpa till lite på vägen. Daniels är liksom lite som en tråkigare version av Q. Och vem var det som hjälpte Xindierna att resa i tiden? Fortfarande väldigt oklart vem som är den verkliga fienden här, den som står bakom desinformationen till Xindierna.

Namnet på avsnittet är förresten en av många Halloween-referenser i det här avsnittet. Jo, jag förstår att det är en hyllning, men liknelsen blir nästan lite pinsam. Även om scenerna med människor som ligger medvetslösa i Xindiernas lagerlokal med viss välvilja kan tolkas som lite skräckiga. Hela avsnittet är väl rent generellt lite mer vuxet än Star Trek brukar vara – i det här utsnittet av verkligheten finns det både droger och prostitution (fast just sexarbetare såg vi faktiskt för bara något avsnitt sedan). Men tänk om man hade gjort det ännu mer lite creepy och skräckigt.

Inte helt illa, inte helt amazing heller. Ett avsnitt som jobbar på och gör så gott det kan.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 11/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 726 tv-avsnitt.