Startrekathon, en resedagbok genom Star Trek-universumet.

img_0615

Den här sajten är min resedagbok när jag försöker blogga mig igenom den totala produktionen av Star Trek-tv-serier och -filmer (och en och annan bok och dokumentär och skiva och fanzine och…).

Även om jag i min barndom såg på Star Treks originalserie, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så är jag mer än något annat en Star Trek-novis. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och jag har ingen riktig koll på vad som ligger framför mig (och jag försöker undvika spoilers så långt det går).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery och de nya spinoff-serierna. De måste jag se på stört när de släpps. Min resa inleddes den 1 mars 2015. Vi får se när den når sitt mål. /Roger Wilson.

VOY: Repentance. Det om den dödsdömde fången som får ett samvete.

När Voyager hjälper ett skepp i nöd så drar det igång en rad oväntade händelser. Det blir till ett avsnitt fyllt av olika frågeställningar och val som måste göras, fast det inte känns helt hundra för någon. Väldigt mycket känns som tentafrågor i moralexamen, ungefär.

  • Som att bland de man räddat från skeppet finns ett helt gäng fångar som är dömda till döden. Ska verkligen Janeway vara den som hjälper de nygeanska myndigheterna att avrätta ett helt gäng personer, låta Voyager blir fångtransporten fram till elektriska stolen. Svaret är tydligen ja, det var något med prime directive här.
  • En av de mest brutala fångarna, Iko, försöker ta Seven och hololäkaren som gisslan. Efter att han misslyckas så misshandlas han nästan till döds av några av de nygeanska vakterna, och förs till sjukstugan där hololäkaren försöker rädda hans liv. Seven har en och annan synpunkt kring att hololäkaren lägger ner massor av kraft på en redan dödsdömd patient.
  • Iko tillfrisknar mycket tack vare att några av Sevens nanosonder förs in i hans kropp. Men behandlingen får en högst oväntad biverkning: Iko får ett samvete. Efter att ha studerat fallet lite noggrannare ser Seven och hololäkaren en helt ny aktivitet i Ikos hjärna. Tydligen har nanosonderna upprättat kontakt med de delar av hjärnan som förknippas med ett samvete. Eftersom Iko efter ingreppet är en person med ett neurologiskt fungerande samvete så tycker de två att hans dödsstraff borde omvärderas. Men Ikos initiala reaktion är den motsatta. Just för att han nu har ett samvete så tycker han inte att han förtjänar att leva.Ska man respektera hans inställning?
  • Tydligen lyckas Seven och hololäkaren att övertyga Iko om att söka benådning. Men inte ens att Iko räddar sin fångvaktare från att dö i ett fängelseuppror hjälper hans fall. I den nygeanska världen är det familjen till den dödade som mäter ut straffet. Och de vill se honom död. Oavsett om han börjat ångra det han gjort. Är det verkligen ett fungerande rättssystem?
  • Hela dramat kring Iko engagerar Seven extremt starkt. Hon börjar fundera på vad som vore ett lämpligt straff för henne, hon som tvångsassimilerat så många personer till borgkollektivet. Även hennes samvete verkar ha kvicknat till, så Seven börjar också ångra saker som hon gjort under sin tid som borg. Janeway tycker däremot att 20 år som borg är straff nog, och anser henne benådad. Har hon verkligen sonat sina brott?
  • Neelix blir polare med en annan av fångarna som kommer från ett folkslag som är överrepresenterade i kriminalstatistiken, benkarier. Enligt fången, Joleg, handlar det först och främst om rasism. Joleq utnyttjar dock Neelix godtrogenhet för att få ut ett meddelande till sin bror, som i sin tur attackerar Voyager och försöker transportera ut sin brorsa. Efter att planen misslyckats säger Joleg att han också vill ha samvetshöjande nanosonder inopererade, så att även han kan överklaga sitt dödsstraff. Men Neelix bara fnyser åt hans begäran. Borde inte alla fångarna ges en ny chans, om nu hololäkaren av misstag råkat konstruera en samvetsmedicin?

Ja, det är mycket som händer i Repentance. Antagligen skulle man kunna göra en handfull avsnitt av den uppsjö av ämnen som tas upp. Den diskutabla delen om genetisk ingenjörskonst slarvas till exempel förbi väldigt snabbt. Att injicera nanosonder som förbättrar kontakten med den del av hjärnan som innehåller ett “samvete” i en person är ett väldigt enkelt sätt att rehabilitera en brottsling på, men också ett sätt att se på kriminalitet som något som finns i generna, och inte är en produkt av miljö, uppväxt eller social status. En väl enkel förklaringsmodell till brottslighet, va? Att börja operera in saker i folks hjärnor så att de blir anpassningsbara känns också lite som en modern variant av lobotomi.Även om resultatet i just det här fallet ju visade sig bli väldigt lyckat.

Ikos initialt intressanta reaktion, att han tycker att han är värd sitt dödsstraff, förbyts sedan på ett ögonblick till en vilja att begära nåd och leva vidare. Hur den processen gick till är jag inte helt säker på.

Jag har ju fått för mig att jag verkligen gillar när man gör den här typen av avsnitt, med hög densitet, som varvar tankegods och action, och där man ansträngt sig för att hitta på några extra dramatiska vändpunkter för att höja tempot i berättandet. Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att ju mer komplicerat temat hos de här avsnitten är, desto oftare får jag känslan av att man gapar över för mycket. I en modernt berättad tv-serie hade de här olika frågeställningarna kunnat dryftas i flera stycken avsnitt med olika fokus. En nyanserad och komplex bild av frågeställningen hade kunnat växa fram. Men nu känns berättandet ytligt och lite forcerat. Framför allt känns det som att man gör de dödsdömda fångarna till någon form av rätt ointressanta bifigurer. Det egentliga fokuset för manusförfattarna i den här historien är på Seven, och att hon nu börjat bli så pass mänsklig att hon till och med börjat få samvetskval. Stackars Iko som nu skickas till sin avrättning är bara en förevändning för att kunna berätta ännu en story om Seven och hennes väg mot mänskligheten.

Betyg. 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 649 tv-avsnitt.

VOY: Lineage. Det där B’Elanna blir gravid och vill genmanipulera sitt foster.

Tom och B’elannas förhållande har verkligen utvecklats snabbt under den här säsongen. Först bröllop, och nu den glada nyheten om att B’Elanna väntar barn. Fast för den blivande modern väcker beskedet om graviditeten upp en massa traumatiska minnen från förr. När hololäkaren gör en 3D-skiss av barnets utseende så blir hon helt förstörd. Orsaken: att den blivande dotterns panna har de typiska klingonska vecken.

Som förklaring till B’Elannas starka reaktion får vi följa med på en campingresa som hon gjorde som barn, och där hon som vanligt kände sig utanför, annorlunda och ensam. Som klingonbarn får man uthärda en del, tydligen. Som att någon lägger mask på ens smörgås som ett jätteroligt skämt “för ni klingoner gillar ju att äta mask”. And then some. Men allt eftersom de här flashbacksen fortsätter så inser vi att det inte var de där töntiga barnen som sårade B’Elanna på campingresan med sina töntiga skämt. Det var när hennes far John på kvällen, efter att barnen gått och lagt sig, satt och beklagade sig över hur jobbigt det var att leva med två klingoner som det riktiga dramat tog fart.

JOHN: She’s too damn sensitive.
CARL: What do you mean? She’s a great kid.
JOHN: You haven’t been around her much the last couple of years. She’s gotten moody, unpredictable, argumentative. Just like her mother.
(B’Elanna lyssnar.)
CARL: I thought you loved Miral’s intensity.
JOHN: Everything’s become a fight with her. I guess the older, I get the less intensity I can handle. You know, it’s funny how Mom and Dad always turn out to be right.
CARL: What do you mean?
JOHN: Mom warned me not to marry Miral.
CARL: Mom loved Miral.
JOHN: Sure she did. But she never thought I had the constitution to live with a Klingon. And now I’m living with two of them.

Det där blev början på slutet för B’Elannas uppväxt i en kärnfamilj. Och eftersom det var den unga B’Elanna som just efter det här skrek till farsan något i stil med att “om det är så jobbigt att bo med oss så kan du väl dra då!” så fick hon förstås enorma skuldkänslor när farsan någon vecka senare drog från familjen. Det klingonska arvet är alltså inget som B’Elanna är superglad över, utan har mest varit ett problem, det har vi väl förstått redan tidigare. Men de här minnena från barndomen triggar igång saker som hon verkar tappa kontrollen över helt.

Jag uppskattar ju när rollfigurerna i de här serierna går lite bonkers, så jag gillar att B’Elanna liksom går över alla gränser i sin iver över att få bort de klingonska generna från sitt barn. För det är den enda lösningen på problemet, verkar hon tycka. Hon drar sig inte ens för att gå in och programmera om hololäkarens matris, för att få honom att godkänna den genmanipulation som hon föreslagit (Paris, som är pappan är ju helt emot att göra några ingrepp på det viset). Det blir rätt rafflande när hon lyckas låsa in sig själv i sjukstugan och stänga av all kommunikation med den, för att dra igång genbehandlingen tillsammans med hololäkaren.

Bytte åsikt om det här avsnittet flera gånger medan jag kollade. Först tyckte jag att det var lite töntigt, av alla mellanförskapsavsnitt inom Star Trek så kändes det här som det ytligaste. Men sen när B’Elanna blev lite knäpp så tyckte jag att det började bli riktigt fascinerande. Gravida morsor är liksom inte att leka med! Men sedan försvann hela mitt intresse i och med det såpasmöriga slutet, där man dränker de få nyanser som finns i scenerna med smetig musik.

Däremot förstås skoj med hur Icheb till en början befarar att B’Elanna har en parasit i kroppen, innan man förstår att hon är gravid. Och det är förstås också i varje fall en smula lustigt hur snabbt ryktet om B’Elannas graviditet sprids ombord (själv hade jag varit fullständigt paralyserad av paranoia över att bo på det där skvallerbytteskeppet). Nu hoppas jag bara att upphovspersonerna hade det här avsnittet i åtanke när de författade resten av storyn om B’Elannas graviditet. Om hon får graviditetscravings och börjar käka mask så har man faktiskt lyckats knyta ihop den här dramaturgiska påsen på ett utmärkt sätt. Ser fram emot det.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 648 tv-avsnitt.

VOY: Shattered. Det där Voyager delas upp i 37 olika tidszoner.

Ett väldigt udda avsnitt det här. Var faktiskt tvungen att avbryta min tittning efter en kvart in för att kolla att jag inte klickat fel någonstans och hamnat i seriens avslutningsavsnitt. Shattered kändes ju så himla mycket som en summering av allt som hänt i hela serien, vad som uppnåtts och hur rollfigurer utvecklats. Men inte hade jag hamnat fel. Däremot är Shattered det avsnitt som tog vid efter Voyagers juluppehåll vintern 2000/2001. Så en lite högtidlig inledning på slutet var kanske producenternas vision. För Shattered är nästan som en resumé inför det sista benet på resan hem.

Veckans alien är den här gången…tiden. Voyager möter en stor tidsanomali på sin väg genom Deltakvadranten. Så kraftfull att den spexar till det rejält med tidsbegreppen ombord Voyager. 37 olika tidpunkter existerar parallellt ombord på skeppet – och det handlar inte om en kvart hit och dit. I en del av skeppet är Voyager fortfarande kvar i alfakvadranten, i en annat har Icheb och Naomi Wildman hunnit bli vuxna, och i en tredje är Seven of Nine fortfarande en borg.

Den ende som kan färdas genom de olika tidssektorerna är Chakotay, tack vare någon form av motgift som hololäkaren gett honom – en nödåtgärd eftersom Chakotay när han hamnade i sjukstugan också var uppdelad i olika tidsåldrar. Han vill ha med sig Janeway, som är svårövertalad eftersom han i hennes ögon fortfarande är en Maquis-rebell. Med lite tvång får han i henne medicinen och tillsammans utforskar de Chakotays förflutna och Janeways framtid, de går bokstavligt talat rakt in i en massa avsnitt som vi redan sett. Givetvis kommer man så småningom på ett fiffigt sätt att både få Voyager att hamna i en enhetlig tidsperiod och samtidigt radera minnet hos alla ombord om vad som hänt. Ja, utom Chakotay då. Och även Janeway verkar ha märklig kunskap som skulle kunna vara en minnesrest från det som hände.

Det här känns som en spännande variant på en best of-show, ni vet en sån där man använder scener och klipp från gamla avsnitt för att producera ett riktigt billigt avsnitt. Så himla mycket pengar kan man i och för sig inte ha sparat in på det här, eftersom man inte återanvänder några gamla scener. I stället är Shattered mer utav en övning i metaperspektiv, med mycket godis för de inbitna fansen. Kul att se Seska igen, till exempel, men mitt favoritåterseende är nog det där flygande makroviruset som kommer farandes genom en korridor.

För min del hade det här avsnittet gärna fått hålla på i två timmar till, så pass mycket spektakel för fansen är det här. Visst är allt jättefånigt, men helt omöljigt för mig att inte gilla. För en gångs skull är det här också ett tidsreseavsnitt som jag faktiskt gillar. Men slutet lämnar ju onekligen öppet för en rad frågor. Glömde verkligen alla allt som hänt – skapade verkligen inte den där tidsanomalin ens den allra minsta kaos i tidsllinjen?

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 647 tv-avsnitt.

VOY: Flesh and blood, del 1 & 2. Det med hologrammen som gör revolution.

Dålig bloggvecka det här. Två späckade sändningar och en heldag med redaktionen sätter sina spår i inläggsfrekvensen. Så mycket bättre då att jag faktiskt sett riktigt bra avsnitt. Som Flesh and blood. Ytterligare ett sånt där dubbelavsnitt, som sändes första gången på en och samma kväll under långfilmsliknande former. Men någon helt fristående berättelse är däremot inte den här historien.. Hirogenerna är tillbaka och ställer till med kaos igen, och man plockar också upp storylinen om revolterande hologram från Body and soul. Ovanligt snyggt vävt med två återkommande intriger här, faktiskt. Nästan ett unikum i en Star Trek-serie.

Storyn har sitt ursprung i Janeways gamla beslut om att ge det brutala jägarfolket hirogenerna tillgång till Voyagers holodäcksteknik. Avsikten var att man på det sättet skulle sätta stopp för deras blodtörstiga jagande efter olika byten och troféer runt om i galaxen. I stället kunde de förlägga sina massmord till holodäcken och ta livet av fotonbaserade livsformer. Det här fungerade förstås inte i längden. Hirogenerna ville maxa svårighetsnivån på sina jakter, så de började mixtra med matriserna och tog bort alla spärrar för hur mycket hologrammen skulle komma ihåg av sina tidigare liv, samt hur stor deras kapacitet att utvecklas bortom grundprogrammeringen skulle vara. Det slutade lite snopet med att hologrammen faktiskt blev smartare än hirogenerna, och att de nu inlett en revolt mot sina forna herrar. Ett skepp fyllt av enbart fria hologram, lett av den karismatiske bajoranen Iden, har till och med börjat söka upp olika hirogenskepp för att befria andra hologram.

Diskussionen kring hologram och deras rättigheter har bubblat lite grand i bakgrunden i Voyager ett bra tag nu. Som när hololäkaren klagat hos Janeway på att han inte får samma behandling och respekt ombord som sina kollegor av kött och blod, eller i avsnittet där Lokirrerna tampas med sina revolterande hologram. I det här avsnittet ställs saken till sist på sin spets – Janeway måste välja vem hon ska stödja i den pågående konflikten. Är hon ytterst ansvarig för att ha delat med sig av holotekniken, och borde därför hjälpa hirogenerna med att spåra upp och avaktivera de revolterande hologrammen? Eller är det hologrammen som måste skyddas från sina brutala fångvaktare, som gång efter annan mördar och våldför sig på dem? Det hela blir inte mindre komplicerat när hololäkaren agerar medlare mellan hologrammen och Janeway. Han känner igen sig i holorebellernas problematik, och kallar dem till och med för en ny ras, skapad genom Janeways agerande.

EMH: You’re right that it was a mistake to give the Hirogen technology and that mistake has had consequences. These holograms are one of them. In some ways they’re a new species, one that you helped create. You can’t turn your back on them.
TORRES: He’s got a point.
TUVOK: Could we restore them to their original parameters?
EMH: We’d be wiping out their memories, their experiences, everything they are.
CHAKOTAY: Couldn’t we just extract their violent subroutines?
TORRES: It’s possible.
EMH: That would be like de-clawing a cat. We’d be taking away any chance they have of defending themselves.
JANEWAY: We’d also be preventing them from doing any more harm.
EMH: You wouldn’t even be considering this if they were flesh and blood.
JANEWAY: I’m not going to let you turn this into an argument about holographic rights.
EMH: Why not? That’s exactly what it is.

Det är alltså inte bara Janeway som måste fatta ett beslut här, hololäkaren känner sig också helt kluven. Till sist tröttnar han på det han tolkar som Janeways okänslighet i frågan och hoppar av! Transporterar sig över till hologramskeppet och ger dem den tekniska informationen som behövs för att de ska kunna neutralisera Voyagers vapen.

Janeway är förstås rasande, inte bara över att hololäkaren med sitt agerande riskerat livet på alla som finns på Voyager, utan förstås också över att han trotsat henne. Hon vill skylla felet på hans programmering och bannar sig själv att hon inte kollat efter buggar i systemet. Chakotay verkar lite mer rimlig i sina resonemang.

JANEWAY: I should have seen this coming.
CHAKOTAY: You had no way of knowing the Doctor would do this.
JANEWAY: Are you sure? He was so adamant bout helping those holograms. I should have been paying closer attention.
CHAKOTAY: Are you saying it was a mistake to reject his plan?
JANEWAY: The mistake was not running a diagnostic on his programme the minute he came back to this ship.
CHAKOTAY: You think these holograms manipulated him somehow?
JANEWAY: He was on their ship for days. For all we know, they reconfigured his entire matrix.
CHAKOTAY: There is another possibility. He may have done what he did because he genuinely believes in their cause.
JANEWAY: I can accept that the Doctor has sympathy for these people. But I can’t accept that he would deliberately risk the lives of this entire crew. We’re his family.
CHAKOTAY: Maybe that’s how he’s started to think of these holograms.

Hologrammen drömmer om en egen planet, ett eget hem där de inte behöver tjäna någon annan än sig själv. Det borde vara ganska lätta att fixa, det enda man behöver är ju energi. Eftersom man varken behöver syre eller natur så kan man i stort sett slå sig ner på vilken ogästvänlig stenbit som helst. Det där låter ju som en toppenplan, men dessvärre är hologrammens ledare Iden lite vrickad. Han har drabbats av storhetsvansinne och drömmer om en ny holoreligion – en där han själv är en av gudarna. Han attackerar alla skepp som kommer i närheten och som har hologram i sin tjänst. Och när det gäller kultursektorn så vill han bryta helt och hållet med vad de så kallade organiska har gjort. Det blir alltså ett bestämt nej till hololäkaren när han fantiserar om hur han kan bli kulturminister i den nya civilisationen och undervisa om de stora mästarna från förr. Hologrammen ska skapa sin egen kultur, religion och livsstil.

Ja, så det flippar alltså ut. Iden bestämmer sig för att ge igen på hirogenerna. Han transporterar dem till en planet och låter sedan hologrammen jaga dem, i en jakt lika brutal och meningslös som dem som hirogenerna brukade arrangera. Till sist blir det hololäkaren som får dra ner till den där planeten och agera actionhjälte. Försedd med ett jättestort lasergevär så “avaktiverar” han Iden (som till och med snott hololäkarens mobila hologramprojektor)

Tillbaka på Voyager försöker hololäkaren själv komma på ett lämpligt straff som Janeway kan dela ut. Inte bara bröt han mot order, han riskerade också Voyagers säkerhet och gjorde det möjligt för hologrammen att kidnappa Torres. Men Janeway är sällsynt tyst, deppig och passiv. Hon vet inte vad hon ska göra.

EMH: If I weren’t your only doctor, I imagine you’d confine me to the brig. Confiscating my emitter would be an equivalent to punishment.
JANEWAY: I’m not sure that’s appropriate.
EMH: If that’s not enough, you can take away my holodeck privileges. And my autonomy protocols.
JANEWAY: You mean turn back the clock to when you were first activated?
EMH: You’ve given me extraordinary freedom over the years. I’ve obviously abused it.
JANEWAY: Maybe. Or maybe you’ve simply become as fallible as those of us who are made of flesh and blood. I’m just as responsible for allowing you to expand your programming as I am for giving technology to the Hirogen. How can I punish you for being who you are?
EMH: I don’t know what to say.

Det här är väl ändå Star Trek när det är som bäst, rotandes i vad en kännande livsform egentligen är, och ifrågasättande maktrelationen och förhållandet mellan människa och maskin. Flera av Star Treks allra bästa avsnitt är just på det här temat, och Flesh and blood håller också en ovanligt hög klass. Den här gången håller man dock de filosofiska diskussionerna på ett minimun, problemställningen är förpackad tillsammans med en hel del action och vändpunkter. Flesh and blood blir faktiskt bara bättre och bättre ju längre avsnittet håller på.

Just hologramfrågan har ju börjat skava mer och mer. I The Next Generation löste man problemet med ett allt för självständigt hologram genom att låsa in honom i en egen hårddisk. Men eftersom hololäkaren under de här sju åren blivit allt mer av en fullödig rollfigur (och en av seriens bästa karaktärer) så kändes det som hög tid att ta upp frågan till en ordentlig diskussion. Sedan vet jag inte riktigt om man den får ett ordentligt svar. Janeway särbehandlar fortfarande hololäkaren när hon inte ens delar ut ett straff till honom efter det han gjort. Som om hon är medansvarig eftersom hon inte kontrollerat hans programmering in i minsta detalj.

Det går att läsa in en massa symbolik i det här avsnittet – om klassamhället, slaveri, kolonialism och rasism. Nu undrar man ju bara vad som händer med resten av holodäcket. Vid vilken nivå uppnår ett hologram status som en självständig individ? Och är det okej att roa sig som man vill med andra hologram, med ett mer begränsat medvetande? Så många frågor efter det här avsnittet.

Ett lite extra plus att skeppet med revolterande hologram består av en massa livsformer från alfakvadranten. En liten påminnelse om vilket franchise som den här serien ingår i. Eller bara recyklande av kostymer?

Och den otäckt dåliga översättningen fortsätter även i det här avsnittet. Kastare och riktare (thrusters och phasers) och uttrycket “escape pod” översätts genomgående som “flyktväg”. Så märkligt.

Betyg: 8 & 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 9 & 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 646 tv-avsnitt.

VOY: Nightingale. Det där Harry Kim försöker göra kaptenskarriär.

Det här var lite segt, va?

Harry Kim är frustrerad över bristen på karriärmöjligheter ombord på Voyager, och det kan man ju förstå. Alla jobb är ju liksom redan tillsatta, faktum är att det krävs nästan att någon ska dö för att Kim ska kunna stiga i graderna. Så när chansen att hoppa in som ställföreträdande kapten på ett alienskepp yppar sig så vill han verkligen, verkligen, verkligen ha jobbet. Janeway ger, långt om länge, efter för hans tjat. Det borde hon förstås inte gjort, för skeppet som Kim ska köra runt med miste sin kapten i en attack i en pågående konflikt mellan två folk. Så nu blir det som att hon och Voyager tagit ställning i den väpnade konflikten mellan Kraylor-planeten (vars skepp Kim jobbar på) och Annarierna. Dålig stämning uppstår mellan Janeway och de sistnämnda, och det var ju lite extra tråkigt eftersom Janeway just höll på att göra en riktigt bra bytesaffär med Annarierna. Nu tvingar de Voyager ut från deras territorium, och de som precis landat med skeppet och börjat reparera allt som gått sönder de senaste sex och ett halvt åren.

Storyn kring Kim kan väl brytas ner i två huvuddelar. Dels handlar det om Kim som kaptensämne. Det vill säga, hur dålig han är. Han detaljstyr, gör allt jobb själv i stället för att delegera och är dålig på att lyssna på andras förslag. Herregud, tönten har till och med tagit med en saxofon för att inreda kaptensrummet ombord så det känns mer hemma. Det är Seven of Nine, själv en erkänt urkass person i arbetsledande positioner, som av någon anledning är den som manusförfattarna tycker ska framföra sitt omdöme om Kims chefsinsatser till honom.

SEVEN: I’ve discovered a serious flaw in one of the ship’s systems.
KIM: Which one?
SEVEN: The captain. The captain’s main function is to issue orders, correct?
KIM: Right.
SEVEN: And the crew’s function is to support the captain and carry out those orders.
KIM: What’s your point?
SEVEN: Every time you give an order, you carry it out yourself. And when someone else makes a suggestion, you dismiss it.

Och sen när besättningen gjort myteri och Kim vill hoppa av jobbet som kapten, så läxar hon upp honom för det. Och han skärper sig, förstås, och så går allt jättebra, förstås. Allt på det där övertydliga “nu lärde jag minsann mig en nyttig läxa”-sättet som mest känns som skol-tv., förstås. Den andra delen av storyn handlar om vad de där typerna från Kraylor egentligen pysslar med. Passagerarna är vetenskapsmän som konstruerat den osynlighetssköld som döljer skeppet som Kim fått ta över. En innovation som förstås är räddningen för en planet som varit under annarisk blockad superlänge.

Den här lite långtråkiga storyn kombineras sedan med en superdum b-handling. Stackars Icheb får för sig att B’Elanna är kär i honom, en villfarelse som förstås förstärks av hololäkarens förvirrade “jag ska förklara mänskligheten för dig”-lektioner. En trop som också känns lite sliten. Hade B’Elanna däremot verkligen varit otrogen mot Paris med en halvborgsnubbe så hade det här kunnat bli intressant. Inte nödvändigtvis som ett svartsjukedrama. För min del hade det känts mycket bra om man introducerat någon skön grej om hur monogama förhållanden inte är en obligatorisk grej i framtiden (att såväl Janeway som Tuvok är SUPERMONOGAMA har förstås ingen missat, men dejtingkulturen ombord Voyager verkar vara lika strikt som på en amerikansk high school). I stället fick vi ytterligare en storyline om hur konstiga aliens är som inte förstår alla konventioner och nyanser i mänskligt beteende vid första försöket. Gäsp.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 644 tv-avsnitt.

VOY: Body and soul. Det där hololäkaren tar över Sevens kroppsfunktioner.

Alltså. Det här avsnittet. Så mycket som är på gång här att det kändes som en sån där dubbelepisodgrej.

Men tematiken kändes å andra sidan en smula bekant. Efter att i två på varandra följande avsnitt se först hololäkaren rövas bort och sedan Seven of Nine utsättas för ett kidnappningsförsök ,så hamnar den här gången BÄGGE TVÅ i finkan hos ett främmande folk. Hos Lokirrerna har nämligen hologrammen revolterat, och nu tillåts inga fotonvarelser att passera genom deras territorium. För att rädda hololäkaren undan hologramhatarna så laddar Seven of Nine ner hans program till sin egen matris innan hon sätts i finkan. Det kanske hon inte skulle ha gjort, för hans program får tydligen högre prioritet än hennes eget medvetande. Stackars Seven kan alltså bara stumt se på medan hololäkaren styr och ställer med hennes kropp. Som när han upptäcker hur kul det är att äta. Och dricka.

Body and soul är ett slags avancerad och högteknologisk kombination av bodyswap/förväxlingskomedin, och ett ypperligt tillfälle för Jeri Ryan att få släppa loss lite och göra sin bästa parodi på Robert Picardo. Imitationen är kanske inte perfekt men ganska underhållande, och under avsnittets gång så vinner den här historien verkligen över mig – jag går från djupt skeptisk till entusiastisk på 40 minuter. Det här är ju faktiskt kul på riktigt.

För säkerhets skull så trycker serieskaparna även in en bihandling i avsnittet, och låter man Tuvok ramla rakt in i den brutala och ofta våldsamma vulcanska brunstperioden, Pon Farr. Det här är extremt skamligt, tydligen, för in i det längsta insisterar Tuvok på att han egentligen har influens, och inte alls permanent kåtslag. Den medicin som hololäkaren konstruerat för att lindra Tuvoks symptom fungerar dessvärre inte optimalt, och då läkaren är tillfångatagen på ett skepp långt borta så får man nöja sig med vikarien Paris take på problemet. Att Tuvok kanske kan lätta på trycket genom att ligga lite på holodäcket?

PARIS: I do have one area of expertise that might help. The holodeck. 
TUVOK: I am a married man. 
PARIS: It’s the holodeck, Tuvok. It doesn’t count. 
TUVOK: Is that what you tell your wife? 
PARIS: No, of course not. My days of rescuing slave girls from Planet Ten are history. Look, you have photographs of your wife, right? The computer can use them to create a replica. You wouldn’t be breaking your vows if it’s a hologram of your wife.

För att ytterligare komplicera saker så är även holodäcksverksamhet förbjuden inom Lokirrernas område, så när Voyager passerar där så erbjuds inte ens den avlastningen för Tuvok. Men lyckligtvis går han inte amok i Voyagers korridorer, utan man nöjer sig mest med att skoja lite om hela grejen.

Ett återkommande motiv i bodyswap-komedier är ju det här med sex och romantik, så givetvis blir Ranek, en av de manliga lokirriska befälen, mycket intresserad av Seven – utan att veta att hennes medvetande just nu är en manlig hololäkare. Medan Jaryn, enav de kvinnliga besättningsmedlemmarna som hololäkaren däremot blir lite intresserad av, tjatar om att hon vill presentera Seven för sin bror. Först kändes det här ganska unket. Sättet som hololäkaren blir förfärad på när Seven blir utsatt för närmanden från Ranek, till exempel. Men sen på slutet händer det något med tonen. Kanske är det en brasklapp man slängt in för att inte få kritik från hbtq-rörelsen, men det känns ändå rätt så uppriktigt när hololäkaren senare i avsnittet bara ignorerar alla hänvisningar till kön och heterosexualitet, utan snarare vill prata om det holofobiska inslaget hos lokirrerna.

RANEK: What happened was between me and Seven of Nine, not you. 
EMH: I’m sorry you feel that way. The truth is, aside from a few awkward moments, I enjoyed our time together. 
(He looks towards Jaryn and back again.) 
EMH: There are many women who’d appreciate an attractive man like you. I’m just not one of them. 
JARYN: More of our vessels are on the way. You should leave while you can. 
RANEK: Thank you. 
(Ranek leaves.) 
EMH: I guess you won’t be introducing me to your brother. 
JARYN: I’m not sure you’re the kind of person he’s interested in. 
EMH: You mean because I’m a hologram. I don’t imagine this experience is going to change your feelings about photonics, but I wanted you to know I’m grateful for the time we’ve spent together. 
JARYN: You’re a talented doctor. We’re the ones who should be grateful. 
EMH: I’m glad I could help. Doctor to Voyager. One to beam out.

Det här var kul, med oväntade vändningar och en hel del humor. Lite befriande självdistans kändes dessutom vältajmat just nu.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 643 tv-avsnitt.

VOY: Inside man. Det med det ferengimanipulerade Barclayhologrammet.

Och så var Barclay och Deanna Troy tillbaka med ett tredje gemensamt framträdande i Voyager – jag som tyckte att det började bli lite tjatigt redan förra gången. Jag menar, man kanske kunde ha tryckt in någon annan gullig från The Next Generation-universumet istället för att fortsätta med just de här två. Dessutom tycker jag att det är lite olustigt med vibben som finns mellan Troi och Barclay. Hälften av tiden uppför hon sig som om han är en farlig stalker, andra hälften flirtar hon och avbryter semestrar och allt möjligt för att få hänga med Barclay. Är han Trois patient, bästis eller blivande älskare? Och är hon och Riker numera officiellt ett par eller bara relationsanarkister? Ja, ni ser. Jag kan uppenbarligen inte bestämma mig för om jag tycker att det är för mycket av Barclay/Troi i Voyager, eller om jag vill ha dedikerade avsnitt som bara handlar om deras relation.

Inside man börjar med att Federationens månatliga datapaket helt och hållet tas upp av en enda grej, ett helt Barclay-hologram. En gåva som säger att han kommer med lösningen på alla Janeways problem. Man har kommit på ett sätt för Voyager att genom ett veck i rymden ta sig tillbaka till alfakvadranten på bara ett ögonblick. Viss skepsis uppstår dock kring förslaget, Paris är till exempel tveksam och hololäkaren ser brister i det vaccin som ska skydda besättningen från strålningen de utsätts för under hoppet i rymden. Själv tänker jag mest på att det här hologrammet inte är särskilt likt Barclay alls – det är självsäkert, roligt och underhåller besättningen med roliga imitationer av bland annat kapten Janeway. Det enda som verkar vara in character är han mer creepy drag, sättet han kollar in Seven of Nine och hennes supertajta outfit, till exempel.

Den blicken tolkar jag dock lite fel, visar det sig. Hologrammet är nämligen manipulerat och förändrat av ett gäng ferengier som är ute efter att kidnappa Seven of Nine. Man vill åt hennes nanosonder, som man tror kan inbringa mycket pengar i alfakvadranten. Och man övertalat en dabo-flicka att låtsas vara Barclays flickvän för att komma åt infon om hur man kan röva bort Seven. Stackars Barclay – alltid otur i kärlek.

Det pågår alltså aktiviteter på tre ställen samtidigt. På Voyager förbereder man sig inför hoppet genom rymdvecket, ovetandes om att man är lurade. På ferengiernas skepp räknar man på de öronlobsförstoringar som man kan skulle kunna kosta på sig om affären går i hamn (det här här riktigt nasty ferengier, för övrigt – så här otäcka och frånstötande tror jag inte att de varit sedan början på Deep Space Nine). På Jorden försöker man samtidigt komma på ett sätt att avstyra ferengiernas plan.

Upplösningen är kanske lite väl banal för min smak: Barclay låtsas vara sitt eget hologram och får genom ett videosamtal ferengierna att dra sig ur projektet. En inte helt lätt uppgift, men genom att hota med en kapten Janeway på krigsstigen, försedd med nya vapen från deltakvadranten så går det ändå vägen. Det riktiga Barclay-hologrammet gör däremot ett försök att avsluta affären på egen hand. Han kidnappar Seven och drar iväg mot vecket i en livbåtsskyttel. Först efter att kapseln landat i alfakvadranten så inser vi att Voyager lyckats transportera över Seven och hologrammet i sista sekunden (ett grepp som eventuellt också överanvänts på sistone i serien – en tätt återkommande Star Trek-version av en Deus ex machina).

En viss känsla av upprepning infinner sig när jag ser Inside Man det var ju så sent som i förra avsnittet som någon stal hololäkaren, och nu är det alltså Seven of Nines tur (inte heller det för första gången). Men jag tycker samtidigt att man döljer det repetitiva ganska väl. Insåg att jag faktiskt var engagerad på allvar i riskerna som Voyager skulle utsättas för om man verkligen for in i det där vecket. Samtidigt är det kanske talande för avsnittets brist på nerv att scenen jag minns allra bäst är den som utspelas på en strand med en massa olika aliens som badar tillsammans. Den kändes ovanligt lyxig för en serie som mestadels ju utspelas på ett och samma rymdskepp.

Ett extra tack för det här avsnittets mest katastrofala Netflix-översättning, Morale Officer blev moralist. Som det kan gå.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 642 tv-avsnitt.

VOY: Critical Care. Det där hololäkaren upptäcker klassamhället.

“Men vadå? Finns det inte medicin till alla? Menar du att läkemedel som hade kunnat rädda liv används för att förlänga livet för de som redan har det bra?”. Hololäkarens möte med vad som väl ändå får kallas ett typiskt (om än extremt hårddraget) klassamhälle är chockartat. Tur att ingen berättat för honom om privata sjukvårdsförsäkringar ännu, hans matris kommer att explodera när det inträffar. Klart är i alla fall att Critical Care, med sitt VÄLDIGT tydliga sjukvårdspolitiska budskap, är det tveklöst mest radikala och samhällskritiska som producerats under Voyagers namn.

Det är när hololäkaren blir bortrövad av en bandit som det här traumatiska mötet med andra världars sjukvårdssystem inträffar. Hololäkaren säljs vidare till ett Diinali-sjukhus, en värld där man som genom tiderna plågats av mängder av katastrofer, men där sjukvårdssystemet fungerade så dåligt att rasen till och med riskerade att dö ut. Då tog man hjälp av Jye-folket, ett slags konsultras som tydligen är kända för sina administrativa storverk.

När hololäkaren kommer till Diinai-sjukhuset så styrs det helt och hållet av en dator, en allocator, som ger varje individ ett slags värdering byggt på personens arbetsuppgifter och värde för samhällets fortlevnad. Siffran avgör sedan kvaliteten på vården. På det röda planet, dit till exempel gruvarbetare kommer, finns nästan inga mediciner eller teknisk utrustning (knappt ens några pengar till lampor – alla scener där är verkligen iscensatta i väldigt dunkla och mörka miljöer. Medan man på det lyxiga blå planet ägnar sig åt förebyggande sjukvård, inriktad på att försöka förlänga livet på de med viktiga jobb. Blir man som gruvarbetare allvarligt sjuk finns det alltså inte ens någon möjlighet till en klassresa i framtiden – man hinner antagligen dö innan dess på grund av bristen på vårdinsatser

Vår driftige hololäkare omsätter snart sin fasa över det här systemet till handling. Han försöker helt enkelt överlista systemet genom att smuggla medicin från det blå till det röda planet. När chefsadministratören upptäcker hololäkarens aktiviteter hämnsa han genom att låta han en av läkarens skyddslingar dö. Men hololäkaren låter sig inte avskräckas. Han förgiftar administratören och erbjuder honom sedan vård på det röda planet – det vill säga ingen behandling alls. Inför en sådan brutal utpressning måste även den mest korrekta av administratörer ge vika. Hololäkaren är nöjd med resultatet av sin hårdföra taktik, men också en smula bekymrad. Borde inte någon etisk subrutin gått in och avstyrt det hela?

Å andra sidan är han inte den ende som går över gränsen i det här avsnittet. När tjuven som snodde hololäkaren till sist sitter i finkan på Voyager så vägrar han att berätta vem han sålt sitt byte till. Då hotar Tuvok honom först med en mind meld, något som väl inte hör till vanligheterna. Den vanligtvis så korrekte vulcanen behöver dock inte sätta sitt hot i verket. I stället bjuder Neelix tjuven på mat som innehåller en rot som ger grava magbesvär. En annan form av utpressning som kanske inte följer Stjärnflottans regelverk, men som visar sig vara högst effektiv.

Det var väl på tiden att Voyager var lite politiskt, för en gångs skull. Men oavsett hur underhållande det här avsnittet var att kolla på så kändes det ganska givet hur det skulle sluta. Det som ändå fick mig att till sist höja på ögonbrynen under det här avsnittet var väl det här med att alla helt plötsligt började använda extremt hårdföra metoder. Hololäkaren verkar åtminstone skämmas lite över det han gjort, och hoppas att Seven of Nine ska hitta något fel i hans program som kan förklara hans agerande.

SEVEN: There’s no indication of diminished capacity. 
EMH: No problems with my ethical subroutines? 
SEVEN: None. 
EMH: I see. 
SEVEN: You seem disappointed. 
EMH: While I was aboard that ship, I poisoned a man. 
SEVEN: Deliberately? 
EMH: Yes. I was trying to force him to let me treat patients who were dying. 
SEVEN: You were prepared to sacrifice an individual to benefit a collective. 
EMH: No offence, Seven, but I don’t exactly aspire to Borg ideals. 
SEVEN: You were hoping your behaviour was the result of a malfunction. I’m sorry Doctor, but I must give you a clean bill of health.

Härligt tung slutreplik där. Aldrig har väl ett friskhetsbesked känts så tung att få. En lite bra mångtydig avslutning på ett rappt berättat avsnitt. Gillar också hur sjukhusdramat varvas med scener där en allt tröttare Janeway försöker spåra vart hololäkaren tagit vägen. Det ger en bra balans mellan drama och komedi.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 641 tv-avsnitt

VOY: Repression. Det där Tuvok hypnotiserar fram en maquiskupp.

Äntligen får filmarvet sin rättmätiga plats i Star Trek-universumet. Precis som när det gällde tv-nostalgin, bilnostalgin och Blixt Gordon-nostalgin så är det Tom Paris som är den drivande i frågan. Den här gången har han konstruerat ett holodäcksscenario som återskapar en gammal mysig biograf. Och som grädden på moset bjuder han in B’Elanna till en riktig kultfilmskväll – uppföljaren till Monstret i svarta lagunen: Revenge of the Creature! I 3D!!

Det där utgör höjdpunkten i Repression för min del, förutom några scener där man lånat in b-skräckisens stilgrepp och som därför blir extra mysrysiga. Handlingen går nämligen ut på att Voyager plågas av en mystisk farsot. En efter en hittas besättningsmän försatta i koma, och alla tillhör den gamla maquisbesättningen. Successivt hamnar mer och mer av fokuset i berättelsen på Tuvok, som är den som försöker lösa gåtan. Under en meditation får han korta minnesfragment från olika överfall på folk i besättningen. När dettas sedan följs av märkliga hallucinationer så inser han att det nog är han själv är den som är orsaken till epidemin av medvetslöshetssjukan. Inte förrän Janeway börjar leda honom genom en andra meditation kommer det fram vem som egentligen ligger bakom.

Visst är det kul med genrehyllningar, men det blir då och då lite problematiskt att storyn i avsnittet på sina ställen är lika krystad som i en b-film. Tuvok har alltså fått ett slags mentala instruktioner av en galen bajoransk frihetskämpe långt innan han hamnade på Voyager. När det nu verkar ha blivit känt att Federationen och Voyager har kontakt så har denne fantatiker, Teero, smugit in en mental trigger i ett av de videobrev som Tuvok fått. Denna order överför Tuvok nu telepatiskt via mindmelds till den gamla maquisbesättningen så att de i sin tur, efter en viss order, lydigt genomför ett myteri ombord.

Det här är ju en väldigt långsiktig plan, eftersom man vid den här tidpunkten uppskattar att det kommer att ta flera år innan Voyager anländer till alfakadranten. Det är också väldigt oklart hur Tuvok till sist lyckas häva Teeros hypnos (räckte det med att Janeway röt till några gånger?). Visst är scenen där Tuvok nästan avrättar Janeway något av en klassiker (det är Chakotay som vill testa Tuvoks lojalitet, men med ett vapen som inte fungerar), men trots det så tappar jag intresset mot slutet av avsnittet. Det känns som om de harvar runt några varv för mycket innan upplösningen äntligen kommer. Det är också alltid lite svårt för mig att engagera mig när skurken är någon som jag inte vet något om och vars motiv jag egentligen inte heller riktigt förstår.

Repression lånar kanske in några drag från b-filmsgenren, men det är ingen helt och hållet utförd homage. Däremot är det tydligt att manusförfattarna och producenterna nu börjat rota runt lite maquisintriglådan en hel del. I och med den nya kontakten med Starfleet så har Maquismedlemmarnas framtida öde på nytt aktualiserats och här finns det lite ny dramatik och nygamla konflikter att ösa ur. Men här blir det, förstås, mest en inbillad konflikt. Hade jag varit Janeway så skulle jag nog ändå bli en smula misstänksam över hur lätt det ändå var att väcka Chakotays Federationshatande sida till liv.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 640 tv-avsnitt.

VOY: Drive. Det stora rymdracet och det lilla bröllopet.

Det är som en egen trop nu, eller hur? Varje gång Harry Kim visar intresse för någon tjej så vet man att det kommer att gå åt helvete.

Den coola rymdracerbruden Irina, som han faller för i det här avsnittet, visar sig förstås vara en förslagen typ. En sån som värvar Voyagers besättning till att vara med i en rymdskeppstävling, bara för att kunna gömma en bomb ombord på Delta Flyern. Rymdskeppsracet arrangeras nämligen för att fira en bräcklig fred mellan fyra olika folk, och Irina och hennes gäng är isolationister som inte vill se raser och kulturer blandas. Det är (förstås) rena turen att den kärlekskranke Harry råkar befinna sig ombord Irinas skepp under tävlingen. När han förstår att Irina är en skum typ kan han varna besättningen på Delta Flyern (eller ska vi kalla den Flyer II – Borgerna sprängde ju första versionen av skeppet i avslutningen av säsong 6.).

Och besättningen i fråga är Tom Paris och B’Elanna Torres. De hade ett gräl mitt under racet, så Paris valde att hoppa av tävlingen för att reda ut fnurran på tråden. Deras relation blev ju inte riktigt allvarlig förrän de höll på att dö tillsammans medan de flöt runt i rymddräkter med sinande lufttankar, så det är helt i linje med deras gemensamma historia att Tom Paris friar till B’Elanna när de precis fått reda på att deras skepp kanske sprängs inom några sekunder. Själva skildringen av relationen och dess problem kommer däremot inte att gå till tv-seriehistorien, direkt.

PARIS: The only self that I want to be is the guy you’re in love with. 
TORRES: Wow. I didn’t know you felt that way. 
PARIS: How can you say that? 
TORRES: Well, you always seem to have other priorities. 
PARIS: I’m showing you my priorities right now.
(—)
TORRES: How come you never talked to me about this before? 
PARIS: Well, you’ve got that tough Klingon exterior. And er, I didn’t think you liked the mushy stuff.
TORRES: Do I look that tough right now? 
PARIS: Does that mean you’re in the mood for some mushy stuff? 
TORRES: Maybe. 
PARIS: Exactly what kind of mush are we talking about? 
TORRES: You tell me. 
PARIS: Well, there’s, um, kissy stuff. 
TORRES: That was nice. 
PARIS: And there’s the you’re the most important person in the world to me. 
TORRES: I like that one, too. 
PARIS: And there’s the happily ever after.

Det känns som om det här äktenskapet var det första tecknet på finalsäsongsfeber i Voyager. Det är ju inte lönt att dra ut på saker och ting – om Tom och B’Elanna ska gifta sig så kan de lika gärna göra det nu, det är ju bara 23 avsnitt kvar. Som relationsdrama lämnar däremot Drive en hel del att önska. Jag menar, B’Elanna är på väg att göra slut med Paris någonstans i mitten av avsnittet, men efter lite hångel så gifter de sig istället. Jag som trodde att heterosexuella par regelmässigt skaffade barn när den här typen av konflikter uppstod, inte gifte sig med varandra!

Ändå nöjd med Drive, rymdraceintriger har vi inte haft särskilt många av i Star Trek-franchisen (någon överhuvudtaget?), och här lyckades man väva in såväl isolationistiska terrorister som ett frieri. Inte illa!

Lite synd var det att Irina visade sig vara en rasistisk terrorist, hon var annars en av de coolare kvinnliga gästartisterna i Voyager. Hade gärna sett mer av hennes tuffa stil. Om det hade varit Irina som dejtat Tom Paris så kan jag liksom inte tänka mig att hon skulle vara lika beredvillig att förlåta Tom Paris för allt han ställt till. Inte ens om han friade under ett extremt nödläge. Hon skulle nog inse att det där var en avledande manöver, en nödåtgärd när han fattade att han varit kvadrantens kanske allra sämsta kille.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 639 tv-avsnitt.