Startrekathon, en resedagbok genom Star Trek-universumet.

img_0615

Den här sajten är min resedagbok när jag försöker blogga mig igenom den totala produktionen av Star Trek-tv-serier och -filmer (och en och annan bok och dokumentär och skiva och fanzine och…).

Även om jag i min barndom såg på Star Treks originalserie, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så är jag mer än något annat en Star Trek-novis. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och jag har ingen riktig koll på vad som ligger framför mig (och jag försöker undvika spoilers så långt det går).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery och de nya spinoff-serierna. De måste jag se på stört när de släpps. Min resa inleddes den 1 mars 2015. Vi får se när den når sitt mål. /Roger Wilson.

ENT: The Seventh. Det där T'Pol jagar en avhoppare. Och sina egna minnen.

Vad är dealen? 

T’Pol får i uppdrag att fånga en avhoppad vulcanagent, men jakten är komplicerad eftersom den väcker upp gamla, utsuddade minnen hos henne.

Man kan väl säga att skådespelaren Jolene Blalock i sin tolkning av T’Pol den här gången byter ut sitt totalt likgiltiga uttryck mot att istället se ut som om hon har magknip genom hela avsnittet. Det handlar nämligen om förträngda minnen och ouppklarade affärer. En lös tråd som blivit hängande från när hon arbetade inom den vulcanska säkerhetstjänsten, och som hon instinktivt inte verkar vilja dra i på egen hand.

Uppdraget är att hitta och arrestera en man vid namn Menos. En omopererad vulcan som arbetade som hemlig agent, men som sedan inte ville återvända till sitt liv på vulcan (eller sitt gamla utseende som vulcan), utan flydde sin kos i stället. T’Pol har varit nära att fånga honom en gång tidigare, nu är det meningen att hon ska slutföra jobbet.

Allt med det här uppdraget är superhemligt, men hon ber ändå Archer om att följa med och bistå henne – ytterligare ett bevis på att bandet mellan de två håller på att stärkas. Att hitta och fånga Menos är den lätta delen av uppgiften. Men när man väl håller honom fången så säger han är orättvist anklagad av vulcan, visar bilder på sin familj och ber T’Pol om att släppa honom. De vulcanska myndigheternas anklagelser om att han skulle vara en smugglare är bara nonsens, säger han. T’Pol är märkligt sårbar för hans påtryckningar, eftersom det hela tiden dyker upp minnesfragment från förra gången som hon jagade Menos – laddade minnen eftersom hon efter ett tag inser att hon faktiskt dödade hans kumpan under jakten.

Menos utnyttjar T’Pols förvirring för att fly, men blir infångad på nytt. Och givetvis är han precis en så ondskefull smugglare som de vulcanska myndigheterna sagt.

Parallellt med det här försöker Trip fylla kapten Archers skor på Enterprise. Som vikarierande kapten ägnar han bland annat sin tid åt att se på vattenpolomatcher och bjuda sina undersåtar på lunch. Några beslut har han däremot extremt svårt att fatta. Och extra komplicerat blir det när han ska mörka för de vulcanska myndigheterna att Archer hjälper T’Pol med hennes uppdrag. Det innebär till sist att han måste låtsas att han är Archer när han ska prata med en vulcansk kapten. En b-handling med lite comic relief, alltså.

First contacts? Archer och T’Pol besöker Pernala Primes måne under sitt uppdrag. En kall och ogästvänlig isbit utan lokal befolkning, men däremot en brokig samling livsformer som super och gör affärer med varandra på den lokala baren. Lite som en b-version av den där Mos Eisley Cantina-scenen i Star Wars.

Personlig utveckling: Vi får se en ny och sårbarare sida av T’Pol i det här avsnittet. Tydligen blev hon så uppjagad av att ha dödat en annan vulcan att hon var tvungen att genomgå fullara, en rit där jobbiga minnen suddas ut – och även minnet av ritualen i sig. Exakt varför de där minnena återkommer är däremot oklart. Själv tycker jag nog att hela den här subplotten om minnesförlusten är ett lite misslyckat sätt att försöka göra en ganska rak actionintrig lite fylligare. Den blir tyvärr snarare förvirrande i stället.

Matvanor: Trip vikarierar alltså som kapten, och bjuder bland annat in till lunch i kaptenens matsal (jag som trodde att det var en officersmatsal, men inte då). Han bjuder Reed på korv och potatismos, medan Phlox får denobulansk korv. Korvfest på alla sätt, alltså – för Hoshi får förstås inte komma och luncha.

Lite tidigare i avsnittet sitter Archer och njuter av en god kopp kaffe i sin hytt. Han verkar ha en egen espressobryggare, till och med!

Sexytime: Nej, men däremot tror jag att Archer och T’Pol börjar älska varandra lite här.

Ordväxlat: Sagt om mänskligheten:

ARCHER: Sorry. Dealing with these memories it’s not going to be easy for you, is it?

T’POL: No, it’s not.

ARCHER: If you feel you need a leave of absence.

T’POL: That won’t be necessary. I was much younger then.

ARCHER: You’ve also spent a lot of time around humans lately.

T’POL: You do have a way of putting questionable actions behind you.

ARCHER: When you don’t have the ability to repress emotions, you learn to deal with them and move on. Was there something else?

T’POL: If you ever need someone you can trust.

ARCHER: I won’t forget.

Det här kändes precis som…

Ett ganska fräsigt avsnitt, det här. Lite klassisk agent-på-hemligt-uppdrag-känsla, med den lika klassiska hitta-bov-på-skum-sylta-scenen. Lite extra kul att se skådisen Bruce Davison igen. Andra rollen han gör i en Star Trek serie, tidigare har vi kunnat se honom i Voyageravsnittet Remember. Ett extra plus också för att det faktiskt är VINTER i det här avsnittet. Äntligen slipper vi både grottor och karga ökenlandskap och får se lite snö istället.

Det här är ett avsnitt där T’Pol är ovanligt känslosam, vilket alltså betyder att Archer får vara the voice of reason när hon får ångest och tvivlar på sig själv. Ombytta roller, alltså. Och, som jag nämnde ovan, lite oklart varför T’Pol inte hanterade just de här plågsamma minnena. Antar att man mest av allt ville göra T’Pol lite mänskligare och lättare att tycka om? Men att Archer ska stå och förklara för T’Pol att hon ska ha förtroende för det vulcanska rätsväsendet känns lite orimligt med tanke på att han ju faktiskt typ hatar allt med det vulcanska myndighetslivet.

The Seventh är annars i stort ett av de mest lyckade försöken att skapa lite riktig action och suspense i den här serien. Det är också regisserat av en erfaren Star Trek-regissör/producent, David Livingston. Även om allt riskerar att tramsas till med minnesförluster och den lite tramsiga b-handlingen med Trip som vikarierande kapten.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 694 tv-avsnitt .

ENT: Marauders. Det med deuteriumgruvarbetarna och de elaka klingonerna.

Vad är dealen? 

Enterprise hjälper en liten gruvkoloni att göra sig av med förtryckande klingoner som vare år stjäl nästan hela deras produktion. Hur gör man det? Jo, genom att lära ut vulcansk kampsport och komma på en en fiffig plan där man flyttar ett helt läger några hundra meter åt sidan. På det sättet kan man göra klingonerna till barbeque när man vrider på deuteriumkranarna och stora eldslågor uppstår. Fast egentligen är det här alltså en interstellär (och väldigt mycket mesigare) coverversion av 7 vågade livet och De sju samurajerna.

Enterprise har alltså tipsats om en planet där man bryter deuterium, men när man kommer dit för att shoppa så får man ett ganska avigt bemötande. Ingen servicekänsla, direkt. Större delen av produktionen är nämligen redan tingad av någon annan. En partner som tenderar att bli misstänksam om deuteriumbrytarna pratar med andra kunder, så befolkningen nere på planeten vill helst av allt att Enterprisarna ska dra från planeten illa kvickt, så det inte blir bråk.

Det underliga bemötandet framstår som helt naturligt när vi får reda på att boven i dramat är ett gäng klingoner. Med rena maffiametoder tvingar de den lilla kolonin att lämna ifrån sig nästan hela sin deuteriumproduktion till dem. Visst har kolonisterna försökt att sätta sig upp emot sina förtryckare tidigare, men då dödade klingonerna folk.

Situationen på planeten lämnar inte Archer någon ro. Problemet är ju bara att även om han och de andra på Enterprise lyckas skrämma bort klingonerna, så finns det inget som säger att de inte kommer tillbaka redan nästa vecka – revanschlystna och ännu farligare än tidigare. Och då finns inte Enterprise kvar för att försvara kolonin.

Och det är väl här som logiken i hela det här avsnittet haltar. Jag blir liksom inte övertygad om att det lyckliga slutet verkligen kommer att hålla. För visst lyckas Archers plan, och klingonerna drar från planeten. Men metoderna är inte superövertygande. Archer lämnar varken kvar massor av vapen, eller någon revolutionerande stridsteknik. Så skulle klingonerna komma tillbaka är det inte säkert att kolonisterna skulle kunna försvara sig. Dessutom tycker jag att det verkar ytterst oklingonskt av de deuteriumsugna klingonerna att ge upp fajten så lätt som man gör i det här avsnittet. Ni minns väl klingonerna? De kämpar till döden, de ärinte typen som springer hem med svansen mellan benen så fort de möter lite motstånd

Det här är ett ganska straight berättat stand alone-avsnitt. Enterprise möter folk som är mobbade av klingonerna, kommer på en fiffig plan som hjälper dem att bli av med mobbarna och åker sen hem igen. Visst, man slänger in ett litet barn i intrigen, som Trip får gulla med. Samt lite eldeffekter från deuteriumbrytningen, Men annars är det här inget att göra något större väsen av. Det mest chockerande i hela avsnittet är att T’Pol håller med Archer när han vill ingripa mot klingonerna, samt en del nya klädval. Som T’Pols nya vita overall, som sedan bytts ut mot linne och någon form av stora bandanas när man leker gerillakrigare. Funktionellt men inte så häftigt som det nog var tänkt att vara. Precis som hela det här avsnittet.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 693 tv-avsnitt .

ENT: A Night In Sickbay. Det där Archer får kåtslag och hans hund blir jättesjuk.

Vad är dealen?  Dags för ett litet avbrott i allvaret nu. Dags för lite sexfantasier, ursäkts-ritualer och sjukhusdramatik. Och humor!

A night in sickbay kretsar egentligen kring Enterprise-gängets andra försök att umgås på ett rimligt sätt med kretassierna. Det där folket som tyckte att offentligt ätande var lika stötande som offentligt sex. När man nu ska besöka deras planet för att tigga till sig teknisk utrustning så tycker Archer att det är en bra idé att ta med sin hund på besöket. Givetvis kissar han på ett heligt träd (hunden alltså) och ytterligare en diplomatisk kris med de lättstötta kretassierna är ett faktum.

Till detta kommer att hundstackaren blir infekterad av något elakt där nere på planeten, och blir jättejättesjuk. Det här gör Archer extremt orolig och lättretad, det är hans bebis som är sjuk ju. Han bestämmer sig för att tillbringa natten i sjukstugan, vid sin hunds sida. Men doktor Phlox tycker sig se att Archers uppjagade tillstånd också handlar om något annat – att det är den sexuella spänningen mellan T’Pol och Archer som förvandlat kaptenen till ett nervöst och stingsligt nervknippe.

Någon lösning på det problemet, förutom disciplin och mental styrka, finns tydligen inte (en kapten kan inte ligga med sina underordnade, tydligen). Men hunden blir i varje fall frisk till sist, och Archer kompenserar för hundkissandet genom en jättemärklig barbröstad ritual som bland annat omfattar en motorsåg, märkliga hårprydnader och ceremoniella verser och rörelser.

Några nya kontakter? Andra gången gillt med kretassierna. Nej, inte riktigt. Men efter Archers ritual fick man i varje fall all teknik man behövde.

Vårdslöst beteende? Att ta med hunden till en annan planet visade sig vara korkat. Både för de diplomatiska förbindelserna och hundens hälsa. Men värre är nog det totala ointresse som Archer uppvisar när kretassierna försöker förklara vad han kan göra för att återupprätta förtroendet hos dem efter urineringsincidenten. I stället jagar han en fladdermus, tränar i gymmet, sover och försöker trösta en medvetslös hundvalp. Jag hade gett honom sparken efter det här.

Matvanor: Phlox matar en del av sina djur med sina avklippta tånaglar.

Sexytime: Archer kan ju försöka förneka attraktionen till T’Pol bäst han vill, men när vi får se vad han drömmer om på nätterna så är det uppenbart att den finns där. Vi får kolla på hans erotiska fantasier som utspelas i det där desinfektionsrummet, där T’Pol plötsligt mister tröjan (hela avsnittet inleds dessutom med ännu fler av dessa halvnakna scener – dock utan den sexuella praktiken). Det här är ett av de mest avklädda avsnitten i hela serien så här långt.

Men det faktum att Archer vill ligga med T’Pol kan ju egentligen inte överraska någon. T’Pol själv pekade ju på risken för manlig sexuell frustration och anspänning i ett avsnitt redan under förra säsongen.

Ordväxlat: Doktor Phlox har alltså rätt i sina iakttagelser om den sexuella laddningen som finns mellan Archer och T’Pol. Men han erbjuder egentligen ingen hjälp för stackars Archer. Men än att han mest ska gilla läget, och försöka ha lite koll på vad det är för testosteronfunktioner som bubblar runt i hans hjärna. Det förklarar Phlox för Archer medan han behandlar hunden.

ARCHER: What am I supposed to do about it? Am I supposed I to ignore it? Am I supposed to say something to her?

PHLOX: Neither.

ARCHER: Neither?

PHLOX: If you were ignoring it, you obviously wouldn’t be seeking my opinion especially under these circumstances. As for discussing it with the Sub-Commander that’s entirely up to you, but I can’t imagine an outcome that would do anything but make matters worse. Pass me the auto-suture, please. The yellow one.

ARCHER: When will we know if the transplant’s working?

PHLOX: One step at a time. First we need to resuscitate him.

ARCHER: So I can’t ignore it, and I can’t talk about it. What do you suggest I do?

PHLOX: Be aware of it, Captain. Simply be aware of it. You’d be surprised what a difference that’ll make.

Personlig utveckling: På tu man hand pratar Archer om hur mycket han gillar hundar, och Phlox om det komplicerade månggiftessystem som hans folk har. Phlox har tre fruar, som i sin tur har tre män. Hans närmsta familj omfattar tydligen 720 relationer varav 42 har romantiska möjligheter, Något bögande eller lesbande verkar det dock inte finnas utrymme för i den uträkningen, om jag förstod allt rätt. Saker och ting är kanske tillräckligt komplicerade ändå.

Det här kändes som… 

Det är mycket på gång i det här avsnittet. Archer får en insikt i det kaos som råder i sjukstugan på nätterna – med nagelklippande, tungskrapande, utfodring av djur och rymningsförsök av fladdermöss. Dessutom diskuteras sex, diplomati och hundskötsel i det här avsnittet. Drömmen om hundbegravningen stack också ut. Precis som Phlox långa tunga. Eller när hunden behandlades död i ett stort vattenkar. Och så den där sjuka ceremonin.

Det här var ett smått vansinnigt avsnitt, som jag faktiskt gillade till sist. Även om jag blev lite vansinnig själv på Archer och hans gnällande. Visst, nu har jag inte husdjur själv, men hela idén om att ta med sig en stackars hund på Enterprises resor är bland det som irriterar mig mest med den här serien. Fladdermöss, det kan jag inte heller förstå, men en stackars hund som ska ligga och vänta på att den upptagne kaptenen ska ha tid för lite TLC är inte mycket bättre. Inte konstigt att vovven försökte ta livet av sig själv på den där planeten genom att begå helgerån.

Men bra att vi äntligen fick ett lite komiskt och udda avsnitt, tycker jag.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 692 tv-avsnitt .

ENT: Dead Stop. Det med rymdskeppsverkstaden som tar betalt i liv.

Vad är dealen? 

En helautomatiserad rymdskeppsverkstad som fixar Enterprises skador på nolltid, och passar på att läka ihop Reeds skadade ben när den ändå håller på – vad skulle kunna gå fel? Tja, som det faktum att verkstaden har en dold post i sin faktura. Den passar i smyg på att sno en person ur varje besättning som lagar sitt skepp på stationen, och ersätter den med en identisk, men död, kopia. Sen använder den sina fångars hjärnor för att förstärka sin egen databas.

Givetvis upptäcker Phlox det här, och fritagningsförsöket av den bortförde Mayweather blir rött rörigt, och slutar faktiskt med att hela verkstaden sprängs i bitar. De andra varelserna som tagits som betalning av verkstadsstationen måste man lämna åt sitt öde – deras hjärnor var för skadade för att man skulle kunna separera dem från verkstadens huvuddator. Lite deppigt slut, alltså. Jag som höll på att återfå mitt förtroende för servicekänsla och hantverskunnande under det här avsnittet.

First contacts?  Man pratar lite med ett tellaritiskt fraktskepp. Det var första gången man hade kontakt med dem, tror jag bestämt. Vem som byggt den där helautomatiska verkstaden är däremot fortfarande en gåta.

Vårdslöst beteende? 

Jag är givetvis emot att en serviceinstans tar betalt i människooffer. Ändå är det något som liksom gör ont i mig när Enterprises besättning sabbar hela rymdstationen och bara lämnar spridda vrakdelar efter sig. Och ska man vara lite petig så är det ju ett faktum att Enterprise inte ens betalade för utförda tjänster, det bränsle man lämnade i betalning var ju i själva verket en bomb. På något sätt inbillar jag mig att man inte kommer undan med obetalda skulder i den här galaxen. Jag föreställer mig nu att den interstellära versionen av Intrum Justitia är på jakt efter Enterprise. Framför allt eftersom avsnittets allra sista bild visar hur rymdstationen är i full färd med att laga sig själv.

Matvanor: Den helautomatiska rymdskeppsverkstaden i galaxen har också en restaurang med fiffiga replikatorer. Tucker smakar på havskatten, och ger ett högt betyg. Sättet som man diskuterar tekniken på indikerar att Enterprises replikatorsystem är primitiva i jämförelse. När kommer avsnittet som förklarar allt kring mathanteringen på Enterprise? Detta är något jag tänker på under varenda avsnitt jag ser.

Sexytime: Lite omotiverad exponering av Mayweathers överkropp är det enda som bjuds i den vägen i det här avsnittet. Dessutom så “dör” han några minuter senare, så kanske snarare någon form av kiss of death här.

Transportörtrubbel: Den helautomatiska rymdskeppsverkstaden har ett fiffigt försvarssystem. Så fort en inkräktare kommer för nära huvuddatorn så transporterar man bort dem. Men inte ut i rymden utan tillbaka till skeppet, där de här hemma. Däremot verkar det räcka att överlista ett sånt försvarssystem för att ta sig hela vägen in i det allra heligaste. Annars hade man inte kunnat få ihop det här avsnittets intrig, förstås. Och som vanligt är det förstås själva fritagandet som är tristast i hela avsnittet.

Det här kändes precis som…
En fortsättning! Enterprise visar här hur man inte har någon ångest alls över att använda sig av en sammanhängande intrig från avsnitt till avsnitt. Enterprise skadas allvarligt i ett avsnitt? Tja, då gör vi väl ett avsnitt om hur man lagar skeppet! Det låter kanske lite mesigt för en modern tv-tittare, men sett i hela flödet av Star Trek-serier är det här i det närmaste revolutionerande i all sin enkelhet.

Det är något med den helautomatiska rymdskeppsverkstaden som får mig att tänka på Douglas Adams. Det behövs liksom bara att man skruvar handlingen en millimeter eller två så är man mitt uppe i ett kapitel av Liftarens guide till galaxen. Tror det är därför jag gillar det här avsnittet, trots att det är ganska ojämnt.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 691 tv-avsnitt .

ENT: Minefield. Där Enterprise fastnar i romulanernas minfält.

Vad är dealen? Enterprise fortsätter att skriva om Star Treks förhistoria. Den här gången är det romulanerna som man har en first contact med, mitt i ett minfält. Fast egentligen är det här ett avsnitt där Archer försöker att lära känna den gåtfulle och tillbakadragne Reed. Och det kan man faktiskt bara göra när han är fastspetsad vid Enterprises skrov med ett magnetiskt spröt som sitter fast i en mina.

Att en planet är obebodd innebär inte att det är fritt fram att landstiga där, den läxan borde Archer ha lärt sig utantill det här äventyret. På väg mot en obebodd klass M-planet hamnar man nämligen i ett stort fält av osynliga minor. Så osynliga att man inte upptäcker dem förrän PANG!, en bit av skeppet försvinner i en stor explosion. Dessutom har ytterligare en mina fäst sig själv vid skeppet med magnetlås. Reed går ut för att fixa, och det är då ett av minans ben spetsar honom, metallpinnen körs rakt igenom hans ben. Lite okänsligt gjort för att vara en mina, trodde att de gick i luften när de stötte på motstånd.

Archer och de andra försöker hitta en rimlig lösning på hur man ska ta sig ur minfältet, rädda Reed och bli av med minan på skeppets skrov – allt i en lösning. De stressas på av romulanerna som snabbt är på plats med sina skepp. De har ingen förståelse för att man vill rädda en besättningsman, det finns ju flera andra ombord. Och det är i det här läget, mitt i arbetet med att få loss Reed, neutralisera minan och rädda skeppet som Archer bestämmer sig för att lära känna Reed lite bättre genom ett samtal, på tu man hand. Reed kämpar emot, men öppnar sig ändå lite för sin boss. .

Allt slutar förstås lyckligt, och på ett helt orimligt sätt (man skjuter ut Archer, Reed och minan i rymden. Archer skär av minans ben och sedan lyckas han och Reed skydda sig från detonationen med var sin bit av skrovet som de fixar att vinkla i exakt rätt vinkel medan de flyter omkring i rymden).

Matvanor: Hela avsnittet börjar däremot med en misslyckad frukost. Archer bjuder in Reed för att snacka lite skit, men Reed är stel, ansträngd och vill bara prata jobb. Trots att han blir bjuden på Egg Benedict.

Ordväxlat: Reed kommenterar kaptensfrukosten, när de två hänger ute på Enterprise skrov:

REED: Frankly, sir, from my point of view that kind of socialising has no place on a starship.

ARCHER: I had a CO once felt the same way. They’re your crew, not your friends. I thought about that a lot when I took this command, but then I realised this is not your typical mission. We could be out here for years. All we have to depend on is each other.

(—)

ARCHER: I appreciate your suggestions, Malcolm. Anything else?

REED: Well, since you asked. Bridge protocols have become somewhat lax. Too many people offering opinions. We’re here to carry out your orders, sir. You’re the Captain.

ARCHER: What’s the point of having a senior staff if they just sit around with their mouths shut? I’m glad they have opinions. I rely on them. Keep going.

REED: And in the area of security I sometimes think you could show a little more caution, sir.

ARCHER: I’m aware of your concerns in that area.

REED: Not to say that it hasn’t been a privilege to have served with you.

ARCHER: Ah ha.

REED: Sir?

ARCHER: You’re talking in the past tense, Lieutenant.

Personlig utveckling: Det visar sig att Reed inte alls är ett fan av Archers flummiga ledarstil. Han vill ha tydligare rangordning, mer disciplin och inga mysiga frukostar med sin högsta chef. Stiff internatskolebritt, helt enkelt. Men när han är fastnålad vid Enterprise skrov får vi reda på lite mer detaljer. Som att han valt bort en karriär inom flottan eftersom han är livrädd för att drunkna. Några problem med att dra ut sin syrgassladd och kvävas till döds ute i rymden visar han dock inte sig ha, inte när det gäller att offra sig för resten av besättningens överlevnad. Archer tolererar däremot inte något sådant hjältemod, och räddar hans liv. Hur skulle han annars kunna pumpa Reed på fler personliga detaljer?

Några nya kontakter? Den första kontakten med romulanerna består dessvärre inte av så mycket kul. De är mest förbannade på att någon inkräktar på deras territorium, och tjatar bara om att Enterprise ska sluta spionera.

Vårdslöst beteende? Det kanske inte passar in här, men jag är väldigt imponerad av att man kan stå lite avslappnat på ett rymdskepps utsida, medan skeppet kör runt bland en massa minor. Den tekniken kring hur man fäster skor vid skrovet är jag mycket intresserad av. Jo, jag fattar att det har att göra med magnetism på något sätt, men det ser ändå ganska lätt ut att trippar runt där på skrovet på ett skepp i rörelse.

Transportörtrubbel: Var det inte jättelänge sedan man ens anvånde sig av transportören?

Det här kändes precis som…

Det bästa med det här avsnittet är valet att göra ett litet kammarspel av Archers och Reeds möte på Enterprises utsida. Ganska snyggt tänkt tycker jag. Vi låter de här två männen ha ett nära samtal med varandra, när de nästan kan ta på rymden och tomheten omkring dem. Men på nytt ett avsnitt som, trots det dramatiska innehållet, stundtals kändes väldigt segt. Lika fint som det där rymdkammarspelet var, så var det också lite för långt. Jag tröttnade helt enkelt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt .

ENT: Carbon Creek. Det med vulcanernas första kontakt med människorna.

Vad är dealen? 

T’Pol berättar en riktig skröna över några glas vin i befälsmatsalen på Enterprise. Tydligen var hennes mormorsmor (eller förmoder som T’Pol säger) med på ett vulcanskt skepp som störtade på Jorden. Hon och hennes besättning levde bland människorna i tre månader innan de blev räddade och kunde åka hem igen. Och de lämnade faktiskt kvar en besättningsmedlem på Jorden. Han var så fascinerad av mänskligheten att han inte ville åka hem tillbaka. Eller så var det bara det att han gillade baseball.

Berättelsen väcker viss uppståndelse hos Tucker och Archer, som eventuellt måste omvärdera allt man lärt sig om vulcaner och människor. Men då bestämmer sig T’Pol för att lite listigt låtsas som att det kanske bara var hittepå alltihopa. Men på sitt rum har hon samma börs som T’Mir hade med sig när hon sålde patentet för kardborrband, stålar som en ung, fattig kille skulle få i gåva för att använda till sin universitetsutbildning. Vem sa att vulcaner inte känner sympati, empati och medkänsla? I alla fall när det gäller högre utbildning.

Och vad betydde den där repliken om att Neil Armstrong kanske inte var den första människan på månen?

Några nya kontakter? 

Jo, men här ägnar sig Enterprise alltså på nytt åt Star Trek-historierevisionism, eller utnyttjar åtminstone prequelens frihet. Att lägga in ett vulcanskt övervakningsskepp och ett inkognitobesök i tidslinjen för den här serien förtar faktiskt en hel del av charmen från den “officiella” förstakontakten som vi sett på film. Lite onödigt kanske?

Vårdslöst beteende? Säg en av de vulcanska reglerna som man inte bryter mot här? Räddar folk från gruvor, spelar biljard för pengar. Det är väl bara exponeringen av öronen som man hoppar över (jag tycker nog att en örontäckande frisyr kanske är en lite väl svag förklädnad). Men eftersom det här avsnittet utspelas redan på 50-talet så kanske man inte var färdiga med regelverket kring den här typen av kontakter mellan civilisationer?

Personlig utveckling: T’Pol kan hitta på bra historier som, eventuellt, inte är sanna! Hon har också en antik människobörs i ett skåp i sin hytt. Om bara några fragment av berättelsen som T’Pol berättar här är sann, så förklarar det en del av hennes fascination för Jorden och dess befolkning.

Matvanor: Här är det mest vindrickandet på Enterprise som är i fokus. Jag har fortfarande inte fått några riktigt bra svar på hur mycket vin, mat, frukt och kött som det där rymdskeppet har på sina lastdäck. Man verkar ju ha begränsad tillgång till replikationsteknik.

Sexytime: Att låta T’Pols förmoder T’Mir byta tröja bakom ett lakan, med en ekivok skugga högst synlig för tv-tittarna, kanske låter som en desperat manöver för att få visa tuttar i tv. Men det betyder inte att producenterna för den här serien säger nej till ett sånt förslag.

Det här kändes som… 
Även om jag uppskattar en utflykt utanför Enterprise, och T’Pol-skådisen XX klädd i vardagskläder så blir det här inte riktigt så spännande som jag hoppats. Tvärtom, avsnittet är berättat i något märkligt segt tempo som blir ännu mer stumt med tanke på att större delen av berättelsen är olika vulcaner som tittar uttryckslöst på varandra och andra. Jo, man skulle ganska lätt kunna klippa ihop en parodi på det här avsnittet.

Det absolut roligaste med hela den här historien? Att kardborrband är en uppfinning från Vulcan. Jo, ni förstår kanske vilken SKRATTFEST det här är. Ändå så finns det något charmigt med hela den här historien. Något med femtiotalslooken och alla vulcanernas moody blickar. Det gör att jag Carbon Creek slipper undan ett underbetyg. Men hade Netflix infört den där funktionen där man kan se ett avsnitt med lite högre hastighet så hade jag gjort ett undantag från mina aversioner mot uppspeedade konsumtionsmönster och rekommenderat det för alla som skulle se det här avsnittet.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt

ENT: Shockwave, del 2. Det där Archer återställer tidslinjen, T'Pol torteras och Hoshi blir av med sin tröja.

Vad är dealen? 

Se! Jag har ju rätt i min skepsis mot tidreseintriger! Om man lägger in för många tidsresor i en tv-serie så har manusförfattarna till sist inte någon annan möjlighet än att utradera storylinesen från alla hittills producerade Star Trek-avsnitt, förutom de 26 som gjordes i första säsongen av Enterprise.

Nej, den andra och avslutande delen av Shockwave gör inte det här med tidsresor så mycket tydligare eller lättare att förstå. Att dra iväg Archer till framtiden just som han ska äntra ett sulibanskepp får tydligen enorma och ödesdigra konsekvenser. Plötsligt har aldrig Federationen ens existerat. Jorden ligger dessutom ödelagd och obebodd i framtiden, och på biblioteket har de digitala arkiven bytts ut mot böcker. Och, ännu jobbigare, det finns inget sätt för Archer att ta sig tillbaka till nutiden, eftersom tidsresor tydligen inte uppfunnits i den här alternativa framtiden. Enterprises andra säsong börjar med ett klusterfuck av tidsanomalier och helt random orsak/verkan-samband.Så förvirrade att man faktiskt låter bli att ens försöka reda ut dem.

I övrigt: T’Pol blir utsatt för tortyr, men sulibanerna får inte reda på något vettigt från henne. Hon tror ju inte ens på tidsresor, så då blir det ytterst svårt för T’Pol att förklara vart Archer eventuellt tagit vägen. I brist på Archer så tar sulibanerna över Enterprise, men några nya order från den mystiske mannen från framtiden blir det inte. Troligtvis raderades även han och hans teknik ut genom Archers förödande tidsresa.

Archer och tidsagenten Daniels och Archer lyckas i alla fall knåpa ihop en egen sändare av saker som Archer hade i fickorna. Efter att kontakt tagits med personalen på Enterprise så iscensätts en sån där Ocean’s 11-liknande plan där man bär sig medvetet dumt åt för att kunna bli haffade av sulibanerna. På det viset får man access till en tidsmanick som Daniels lämnat kvar i sin hytt, och Archer kan resa hem.

Sedan lyckas T’Pol dessutom övertala vulcanerna om att man måste låta människorna lära av sina misstag, så Enterprise hemresa är uppskjuten och uppdraget är på gång igen.

Några nya kontakter? Nej. Tvärtom, nästan. Alla verkar ha tappat kontakten med varandra i det här avsnittet.

Vårdslöst beteende? Det är högst oklart vem som egentligen ger den där tidsagenten Daniels hans order. Den här gången höll hela Star Trek-franchisen på att gå i putten eftersom han lydde dem blint. Hela Jordens civilisation och befolkning verkar utraderade.

Sexytime: Enterprise förvandlades för ett ögonblick till någon form av gladporrkomedi i det här avsnittet när Hoshi Sato tappar tröjan när hon hoppar ut från ett ventilationsschakt.

Matvanor: Var det här ytterligare ett avsnitt där ingen hann äta? Jag minns inte något käkande alls. Inte ens i den ödelagda framtiden där Daniels och Archer vadar fram i ruinerna.

:T’Pol och mänskligheten: Det här i det här avsnittet som T’Pol tar ytterligare ett steg mot att bli människovän. Hon till och med försvarar dem mot vulcanernas högsta elit. Men jag förstår henne, någon var tvungen att rädda showen efter Archers minst sagt rövdåliga tal på telefonmötet med vulcandiplomaten Soval och Jordens stjärnflotte-ledning:

Ordväxlat:

ARCHER: When I was in my early twenties on a trip to East Africa I saw a gazelle giving birth. It was truly amazing. Within minutes the baby was standing up, standing up on its own. A few more minutes and it was walking and before I knew it, it was running alongside its mother, moving away with the herd. Humans aren’t like that, Ambassador. We may come from the same planet as those gazelles but we’re pretty much helpless when we’re born. It takes us months before we’re able to crawl. Almost a full year before we can walk. Our deep space mission isn’t much different. We’re going to stumble, make mistakes, I’m sure more than a few, before we find our footing. But we’re going to learn from those mistakes. That’s what being human is all about. I’m sorry you can’t see that.

SOVAL: Your analogy is very colourful, Captain, but I question whether it addresses the consequences of your actions.

T’POL: The concept of learning from one’s mistakes shouldn’t be difficult for a Vulcan of your wisdom to understand, Ambassador. Our ancestors discovered how to suppress their volatile emotions only after centuries of savage conflict. You spoke of the destruction of the monastery. What about the Vulcan listening post that Captain Archer found there? I would hope that our people have learned from those events that using a sacred sanctuary to spy on others was a dishonourable practice, to say the least. I don’t wish to contradict Captain Archer, but learning from one’s mistakes is hardly exclusive to humans. Their mission should be allowed to continue.

Det här kändes precis som… 

Den andra delen av Shockwave kändes mycket bättre än den första. Högre tempo, intressantare frågeställningar och lite mer avgörande konflikter. Jag gillar också små detaljer, som närbilden på T’Pols ögon när hon ligger katatonisk efter att ha blivit torterad.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 689 tv-avsnitt.

ENT: Shockwave, del 1. Det med sabotaget och den exploderande gruvkolonin.

Vad är dealen? 

Sulibanerna fortsätter att försöka sabotera för Archer. Men tidsreseaspekten är klurig. På ett ögonblick kan man sudda ut hela den framtid man försöker förändra.

Archer och Enterprise fortsätter på sin resa genom rymden. Den här gången ska man besöka en stor gruvkoloni, som dessutom tillhör en civilisation som är organiserad som ett matriarkat.. En typisk start på ett Star Trek-avsnitt, helt enkelt. Men något går fel under nedfarten till planeten, de explosiva gaser som fanns i dess atmosfär reagerar med något, och en gigantisk explosion inträffar. Den utplånar allt liv på gruvkolonin – 3 500 personer är döda.

Archer misstänker att något måste ha hänt med Enterprise-skyttelns motorer som i sin tur förorsakat katastrofen. Och han tar den här motgången rätt hårt, hela den här rymdutforskningsgrejen är liksom inte så kul längre om han av misstag ska döda massor av oskyldiga. Han rapporterar förstås hem, vilket i sin tur leder till att vulcanerna passar på att utnyttja den här incidenten för att insistera på att det är dags för människorna att åka hem och dra något gammalt över sig – de ställer ändå bara till problem under sina åkturer ute i galaxen.

En deppig Archer går och lägger sig, men när han tänder sin sänglampa har han förflyttats i tid och rum. Det är tidsagenten Daniels från Cold Front som återuppstått från de döda (något jag tror är rätt vanligt för tidsresenärer – de vet ju ofta när någon ska försöka döda dem). Han hävdar att katastrofen vid gruvplaneten är ett sabotage, och ger Archer ytterst exakta instruktioner om hur han ska göra för att hitta ett sulibanskt skepp som gömmer sig bakom en osynlighetsmantel. Ombord finns en logg med information om vad som egentligen förorsakade explosionen. Om Archer kommer över den har han tillräckligt med bevis för att kunna ge vulcanerna svar på tal, och få lov att fortsätta med sin upptäcksfärd genom galaxen.

Man hittar skeppet, bryter sig in, snor dataskivorna och drar iväg. Men jagas i sin av en hel flock med sulibanskepp som kräver att Archer ska bli utlämnad. Omringade av fiender beslutar han sig för att ge upp och offra sig för skeppet. Men, vips så befinner han sig i framtiden istället. På Jorden. Där det bara finns ruiner. Alla dessa tidshopp har sabbat något viktigt i tidslinjen.

Några nya kontakter? Det var meningen att man skulle träffa kolonisterna på Paraagan II. Men alla dog ju istället.

Vårdslöst beteende? Hur man ens kan ha rymdfart till en plats där minsta läcka i ett skepp kan förorsaka en dödlig explosion? Räcker med en enda klåpare, liksom. För att inte tala om hur känsliga man skulle vara för ett eventuellt anfall eller utpressning från en fientligt inställd makt. Alfakvadranten verkar ju full av rätt omysiga typer.

Personlig utveckling: Det här är första gången som Archer klappar ihop fullständigt i den här serien. T’Pol försöker förstå om det här är en personlig svaghet, eller bara något som människor gör i den här typen av situationer. Själv behåller hon som vanligt huvudet kallt.

Ordväxlat:

T’POL: His behaviour has been erratic. He seems to alternate between agitation, despondency and guilt. He spends most of his time alone. I’ve tried to remind him that this was an accident, but his responses have been illogical. He seems to be ignoring his responsibilities as captain.

PHLOX: Ah, to be Vulcan. It’s been my experience that humans have a great deal of difficulty separating emotional despair from what you call responsibility.

T’POL: Nevertheless, as his physician you should monitor him closely, to be certain he remains fit for command.

PHLOX: I understand how uncomfortable his behaviour must be for you, but trust me, it would be unnatural for the Captain not to be affected by grief under these circumstances. It’s, er, human nature. He’ll be fine.

Matvanor: Alltså, jag kan inte minnas att det finns en enda matscen i det här avsnittet. Det är nog första gången.

Sexytime: Dåligt med sex också.

Det här kändes precis som… 

Sulibanintrigen fortsätter, men med en ny twist. Men smolket i bägaren är hur platta actionscenerna ombord på sulibanskeppet är. Just många av spring och skjut-scenerna i den här serien är ju mest av allt lite långtråkiga. Inte ens när man bryter sig in på sulibanernas skepp för att sno de där diskarna blir det kul, bara folk som springer i korridorer och skjuter på varandra. Fast lite snyggt var det när sulibanerna trillade ner från taket precis i början av attacken.

Shockwave är ett bitvis ovanligt ödesmättat avsnitt. Archer försöker ta in hur mycket skada och förstörelse han förorsakat, och det går förstås inte ens. Kanske beror det på att hans hjärna är förblindad av sorg och skuld, för visst borde han väl ändå misstänka att sulibanerna ligger bakom den här katastrofen. Han kan ju inte ens åka på semester utan att sulibanfrågan dyker upp. Och efter bara två ynka tidsresor så har har hela Jorden gått åt helvete. Det är ett tufft avsnitt att vara Archer i, det här. Det gillar jag.

Men jag börjar också bli lite orolig över hur länge den här intrigen om sulibanerna och “the temporal cold war” ska pågå. Kan det vara så illa att det är hela seriens sammanhängande historia???

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 688 tv-avsnitt.

ENT: Two days and two nights. "De hade i alla fall tur med vädret" – avsnittet om den fasansfulla semestertrippen till Risa.

Vad är dealen? 

Besättningen på Enterprise har lottat fram vilka som ska få tillbringa två dagars semester på Risa. Bland de lyckliga finns Tucker & Reed, samt Hoshi, Mayweather och Archer. Alla tre männen råkar illa ut när de försöker få till ett ligg under semestern (eller klättra i ett berg som byter form hela tiden), medan Hoshi lyckas få ihop det med en språkbegåvad alien (vars eget språk är så pass komplicerat att de aldrig någonsin får slut på samtalsämnen).

Till en början är det här lite som en Enterprise-version av den gamla amerikanska tv-klassikern Love Boat. Flirtig semester, med diverse oförutsedda händelser som en liten krydda. Tucker och Reed är väl värst, de känner sig som värsta kingarna i baren när de står och glor ut vem de vill ligga med på klubben som de kommit till (en och annan homofob/transfobisk kommentar blir det också, samt den nästan obligatoriska funderingen kring T’Pols sexualitet ). Och när de två till sist blir uppraggade av två ljuva quinnor så visar det sig vara manliga shapeshifters som rånar dem på allt de har. De får linka ut från klubben nästa kväll i bara kallingar och linne.

Archer har en stilla flirt med grannen i semesterboendet. Hon har också en hund, och isbrytaren här är när hennes vovve hamnar på hans balkong (oklart hur, flög den dit, eller?). Det ena leder till det andra – det här var nog första gången jag hört termen “starship navigation” som en sexuell anspelning. Det är när den där kvinnan blir lite tossig och i upprörd ton börjar förhöra Archer om var sulibanerna finns som han anar oråd. Jorå, hon är en förklädd tandaran (det där folket som spärrade in Archer i ett fångläger). När han avslöjar henne söver hon ner honom och drar.

Hoshi blir uppraggad av en mystisk man vars hemspråk har en oerhört komplicerad grammatik – så de två hamnar givetvis i säng med varandra. Sedan finns det en liten komisk bonusplot kring att Phlox går in i någon form av djupsömnläge, men sen ändå måste väckas för att bota en allergisk reaktion som Mayweather fått. Det komiska här är att läkaren är lite groggy i början och säger en massa tokiga saker.

Några nya kontakter? Hoshi ligger alltså med en man från en planet vars namn är så komplicerat att det inte ens skrivs ut. Och de där två shapeshiftersnubbarna som rånar Tucker och Reed presenterar sig aldrig ens. Rude.

Matvanor: Archer blir tipsad om en mysig båt, som man vadar ut till för att äta olika typer av fisk och skaldjur. Men detta får vi tyvärr aldrig ens se! Och så äter Hoshi en massa frukter som nästan är som frukter på Jorden.

Sexytime: Trots en del liggande i det här avsnittet så blir det aldrig mer ekivogt i bild än så här:

Ordväxlat:

Dålig sak att uttrycka dig om du är en förklädd agent som ska försöka lura hemligheter ur Archer. Lite FÖR rakt på sak, kanske?

KEYLA: They’ve attacked dozens of ships, settlements. But where do they come from? Where do they live?

ARCHER: I wish I could tell you, but I don’t know.

KEYLA: What are they planning to do next?

ARCHER: Hopefully, neither of us will ever run into them again.

KEYLA: You know that isn’t true. They keep enlisting more of their people into the, what do they call it? The Cabal. You must know something about them, Jonathan.

ARCHER: I realise that they murdered your family, and I’m very sorry for that, but I’m not sure what you want me to tell you.

KEYLA: Most of what I have learned about them has come from rumours and hearsay, but you have seen them face to face. I want you to tell me what you know. Where are their Helixes? Where do they live?

Dålig sak att säga om du står i en alienbar och tror att du liksom är lite bättre än alla andra:

TUCKER: What’s wrong with her?
REED: Well, nothing, I suppose. I just wouldn’t know which eyes to look into. Hey, hey, hey, hey. Now, she’s interesting.
TUCKER: I don’t think she is the right pronoun, but if you think it’s worth the risk.
(He waves at whoever and points at Reed.)
REED: I don’t know. Maybe I should have brought my scanner with me.

Det här kändes precis som… 

Suliban-intrigen har gått från att dyka upp då och då, med långa mellanrum, till att ha en viss närvaro i nästan varenda avsnitt. Här är det alltså en tandaransk agent som försöker pumpa Archer på information om dem. En fristående fortsättning på Detained, alltså. För övrigt uppskattar jag verkligen att man inte gjorde det här avsnittet till en lättsam romkom-distraktion så här i slutet av en lång säsong. Utan att semestern verkligen blev skit för de flesta inblandade.

Det är dock bitvis lite skrämmande att se våra besättningsmän utanför sitt rymdskepp. Jonathan Archer i raggningsmode är till exempel en vidrig sak att se. Plötsligt börjar han vagga runt som en grottmänniska, varvat med att fyra av gulliga, pojkaktiga blickar. Men visst, det är förstås att föredra framför Tucker och Reeds bonniga finbyxelook när de går på bar.

Noterar också att det här är ytterligare ett prequel-avsnitt. Det vill säga, vi får vara med om den första mänskliga kontakten med Risa – ett semestermål som ju dyker upp flera gånger längre fram i tidslinjen.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 687 tv-avsnitt

ENT: Desert Crossing. Det där Tucker och Archer tar av sig på överkroppen. Och går vilse i en öken.

Vad är dealen?  På nytt ett avsnitt där en ganska trist intrig skapar förutsättningen för lite sexuellt laddade interaktioner. Ryktet om hur Archer befriade sulibaner från ett fångläger har nämligen spritt sig över galaxen. Så nu blir man kontaktade av ytterligare en förtryckt folkgrupp. De vill ha hjälp med sitt gerillakrig mot tekniskt överlägsna plågoandar. Detta utmynnar sedan i en intrig som går ut på att 1. Archer och Tucker tar av sig på överkroppen och 2. går vilse i öknen (det vill säga ett antal scener där Tucker måste luta sig mot Archers tröstande axel). Stundtals extremt grabbigt på ett lite bögporrigt sätt.

Men det hela börjar med att Enterprise besök på Risa får skjutas upp ytterligare en gång. Orsaken är en nödsignal, och Archer och de andra räddar en nödställd vid namn Zobral, och passar dessutom på att fräscha upp hela hans skepp och motor. Man är verkligen galaxens trevligaste och mest serviceinriktade rymdskepp.

När Zobral förstår var han hamnat bjuder han in Archer på ett besök på sin planet. En rätt så bromantisk vistelse, visar det sig. Man spelar någon form av bollspel och äter gott. Men efter ett tag visar det sig att Zobral vill mer än bara grabbhänga med våra huvudpersoner. Han behöver hjälp med att bekämpa de hemska torothanerna som diskriminerar och förtrycker hans folk. Han har hört talas om Archers insats för de fängslade sulibanerna – en räddningsaktion som genom viskleken nu fått nästan osannolikt stora proportioner.

Archer försöker förklara att det inte är samma sak att arrangera en rymning tillsammans med några medfångar som att gå in som part i ett inbördeskrig. Diskussionen avbryts när torothanerna börjar bomba Zobrals by, och efter ett tag bestämmer sig Archer och Tucker att de är säkrare ute i öknen än i sitt skyddsrum. De går givetvis vilse, men som tur är bestämmer sig Zobral för att de är värda att rädda, trots att de inte vill hjälpa honom i kriget.

Några nya kontakter? Torothanerna är härskarfolket på Zobrals planet, själv tillhör han en klan som vi aldrig får reda på namnet på. Torothanerna ger mest ett hotfullt intryck, och verkar dessutom vara duktiga på att bomba skiten ur sina fiender.

Zobals gäng, däremot, gillar bollsport, matlagning och känslomässig utpressning – i alla fall om vi ska döma efter Zobral.

Sexytime: Vilken tur att Archer och Tucker hamnade i laget som spelade med bar överkropp när de skulle sporta tillsammans med Zobral i den där lagidrotten med en glödande boll. Annars hade alla de där timmarna i gymmet ju varit helt förgäves.

Matvanor: Archer och Tucker får äta någon form av testikelrätt när Zobral bjuder på middag. Det här är alltså ett avsnitt som är så besatt av grabbighet, testosteron och manlig identitet att det motivet även går igen i valet av maträtt!. När Archer och Tucker lite senare irrat runt i öknen en hel dag så längtar Tucker överraskande nog efter lite annan mat. Som till exempel entrecote, potatismos med svampsås och pecanpaj. Tydligen mycket godare än att äta innehållet i någons pungkulor.

Vårdslöst beteende? Gå rakt ut i öknen, utan att veta vart du är på väg. En strålande idé.

Ordväxlat: Zobral är ganska så motvillig när T’Pol vill att han ska undsätta Archer och Tucker. Men efter att T’Pol och Reed förklarat att Archer inte är en gud, och att man räddat kanske 89 sulibaner och inte tusentals, så ger han med sig.

ZOBRAL: You will be shot down before you reach the atmosphere.

T’POL: With you at the helm our chances would improve.

ZOBRAL: I don’t have time. My men are waiting for me.

REED: Then they’ll have to wait a little longer. You’re the one that got our people stranded down there.

ZOBRAL: They are not my responsibility!

T’POL: You’re mistaken. The Torothans believe we’ve joined your cause. If Captain Archer and Commander Tucker are apprehended, they’ll undoubtedly be treated as members of your clan. They’ll become victims of the same oppression you’ve been fighting all these years. You should feel as responsible for those two men as you do for your own.

Det här kändes precis som…
Jag blir alltid lite chockad när någon av upphovspersonerna har sagt att ett avsnitt som jag tyckte var lite småtrist tydligen var bland det bästa de gjort. Den här gången är det Rick Berman som hyllat Desert Crossing, och jag har verkligen ingen aning om varför. Men när jag killgissar lite för mig själv så tänker jag att det kan bero på en ovanligt hög nivå av realism i skeendet? Att en stor del av handlingen utspelas i en öken? Och att intrigen på det sättet nästan bokstavligt talat rinner ut i sanden, istället för att vara främst dialog- eller actionpackad. Det här kanske är Enterprises motsvarighet till en Béla Tarr-film? Eller så är det så enkelt som att Berman verkligen gillar grabbiga storylines.

Själv tyckte jag mest att Desert Crossing var lite långtråkigt, och konstaterade också att det här är andra avsnittet i rad där vi är i kontakt med en “alien of the week” utan att egentligen få reda på särskilt mycket om deras civilisation eller samhälle. Jo, vi förstår lite vagt att Zobral och hans folk är förtryckta i någon form av kastsamhälle. Och visst, vi inser att de nu bildat någon form av terrorgrupp. Det är även en intressant take att Archers agerande i det där fånglägret för några avsnitt sedan, nu innebär att han förvandlats till en nästan mytologisk figur för olika utsatta grupper i galaxen. Kuvade och förtryckta av alla sorter som antagligen tror att han kan hjälpa dem till frihet. Men vad är det då man fokuserar på av alla de här intressanta frågorna? Jo, att låta Archer och Tucker spela boll och gå omkring i öknen. Segt.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 686 tv-avsnitt.