DS9: Dramatis Personae. Det med de paranoida telepatiska sfärerna.

ds9 dramatis 7Det här avsnittet känns lite som en improvisationsövning. Man har en fast uppsättning rollfigurer, och så lägger man till en känsla eller en situation och ser vad som händer. I det här fallet är det en sorts konstig energisfär från en övergiven planet som telepatiskt får besättningen ombord på rymdstationen att upprepa den konflikt som utplånade en hel värld. Det innebär att en konflikt mellan Kira och Sisko snabbt accellererar till en splittring bland flera av nyckelpersonerna ombord. Innan konflikten ens börjat ta fart så börjar folk välja sida, eller tvinga andra att välja sida. Stämningen blir snabbt ruggig och ondskefull ombord på rymdbasen.

ds9 dramatis 2Paranoian sprids hos de flesta av rymdbasens nyckelpersoner, men Sisko är märkligt oberörd av det hela, han verkar mest vara intresserad av att bygga en klocka. Medan Dax förvandlas till en korkad anekdotmaskin. Hade den här intrigen använts i The Next Generation såtänker jag mig att man åtminstone ansträngt hade sig för att lägga till någon form av filosofisk twist på det hela, eller så kanske vi hade fått en hint om vilka orsaker (förutom paranoia) som fick Saltah’nas civilisation i gammakvadranten att gå under. I Dramatis Personae blir paranoian egentligen aldrig mer än ett mystiskt tillstånd som sedan upphör efter att ett datorprogram verkar fungera ungefär som en andeutdrivning.

ds9 dramatis 5Konceptet “sfär eller föremål eller virus tar sig ombord på Enterprise och gör folk galna” har vi sett några gånger under Star Treks första 270 avsnitt. Som alltid är det är rätt underhållande att se ensemblen frossa chansen i att spela över (jodå, det visade sig att det fanns ytterligare några snäpp av överspel kvar att utnyttja hos skådespelerskan Nana Visitor (Kira), vem hade kunnat ana det?). Men sett till resten av säsongen så är det här en rätt så tunn och snabbt glömd bagatell. Framför allt med tanke på hur mycket bättre hela scenariot kring splittring , konflikter och misstänksamhet på Deep Space Nine skildras i säsongens sista avsnitt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 18/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 270 tv-avsnitt. 

TNG: Second chances. Det där Riker upptäcker sin dubbelgångare och hamnar mitt i Sliding Doors.

tng second chanceNu har jag varit på Göteborgskalaset och Crimetime Gotland och sänt radio.Skönt att få komma hem till mitt Star Trek-bloggande igen. Så sakteliga börjar jag ju närma mig slutet på säsong sex av The Next Generation, en säsong som verkar avslutas ovanligt starkt. Det är inget mindre än en fröjd att få skriva om ett avsnitt där manusförfattarna på nytt bestämt sig för att plåga stackars Riker och hans psyke. Tidigare har vi ju bland annat sett honom inspärrad på ett mentalsjukhus på en främmande planet, den här gången möter han en kopia av sig sjäv. En lite trevligare kopia av sig själv, dessutom.

tng second 2Det är när Enterprise besöker den övergivna basen på Nervala IV som ett livsavgörande kapitel i Rikers liv kommer i dagen. Det visar sig att Riker brukade arbeta på basen, och evakuerades från den under dramatiska omständigheter för åtta år sedan. Så pass dramatiska och fyllda av hjältemod att de blev en direkt orsak tills hans karriär inom Stjärnflottan. Först när alla andra i personalen hade transporterats ombord på rymdskeppet Potemkin lämnade Riker basen, med fara för livet eftersom någon form av atmosfäriska störningar gjorde det omöjligt att använda transportören. Nu, några år senare, gör korta uppehåll i strålningen det möjligt för Riker och besättningen ombord på Enterprise att besöka planeten för att försöka rädda informationen som finns i basens datorer.

Men när Riker anländer till basen på Nervala IV så möter han lite oväntat…sig själv. Det visar sig att Potemkins transportör av misstag framställt en kopia av Riker i försöken att få upp honom till skeppet. En version av Riker från tiden före hans befordran, som bott ensam på Nervala IV i åtta år. Riker tar upptäckten med fattning, men för Troi blir mötet omskakande. För den här versionen av Riker är fortfarande kär i henne, och är inställd på att de två ska leva tillsammans. Enterprise-versionen av Riker valde däremot karriären istället för kärleken.
tng second 4ÄNTLIGEN får vi alltså reda på exakt hur Troi och Rikers kärlekshistoria har utvecklats och avvecklats genom åren. Det känns väldigt påhittigt och smart att göra det genom en klonad Riker. I och för sig ett ganska krångligt sätt också. Men vi förstår i varje fall att det var Rikers fel att det tog slut, och mötet med den gamla versionen av honom river upp en hel del gamla sår hos Troi. För den här Rikern har saknat och längtat efter henne under alla år på den övergivna databasen, och nu vill han leva med henne…säger han. Det är väldigt mycket Sliding Doors i rymden över det här. Frågan är bara: är Rikerkopian på planeten som en Riker som ställts på paus, eller har han under åren på planeten utvecklat en annan och alternativ personlighet. Det vill säga, är det bara en tidsfråga innan även Rikerkopian väljer karriären framför förhållandet med Troi?
tng second 3I viss mån lyckas man ändå slarva bort den här skarpa idén även den här gången. Fokuset är i hög usträckning på Troi, medan Riker på sin höjd verkar vara lite småirriterad över att det finns ett identiskt skägg på Enterprise.Nog för att Riker är lite träig, men det här var något slags rekord. Antagligen är det jag saknar något riktigt såpaliknande utbrott, men som vanligt är Enterprise bebott av personer med lite för mycket kontroll över sina känslor. Dock vill jag ge en stor eloge till seriens skapare som INTE låter det bli såpa på fel sätt här, man undviker den enkla utvägen och tar faktiskt inte livet av Rikers kopia. Extrapoäng till detaljen att kopian byter namn i slutet av avsnittet. Han tar sitt andranamn som tilltalsnamn istället, samma namn som Enterprise-Riker hatar. Nu undrar jag bara, är det här sista gången vi får se Thomas Riker i The Next Generation? Det är ju bara lite drygt en säsong kvar!

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 269 tv-avsnitt. 

Star Trek-litteratur: Den jättedåliga bakom kulisserna-skildringen om The final frontier

captain's logJag vet inte vad som är mest skadligt för min Star Trek-bloggdisciplin – semester eller att vara tillbaka på jobbet? Eventuellt kan det som gjort att min bloggfrekvens dalat på sistone också vara att jag tvingat mig själv att läsa boken Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner. Det hemskaste jag utsatt mig för under min Startrekathon. Illa skrivet, fjäskigt, underdånigt och överpedagogiskt. Det här var tufft.

Boken hittade jag när jag försökte göra en förteckning över självbiografier med Star Trek-anknytning och insåg att jag helt missat den här bokens existens. Fast, egentligen kan man inte kategorisera den som en memoar, trots att det låter så i den långa titeln. Boken är egentligen mer av ett långreportage, en bakom kulisserna-skildring om hur långfilmen Star Trek: The final Frontier kom till, skrivet i bästa skoltidningsstil.

Författaren är William Shatners dotter Lisabeth, som reder ut allt kring familjeförhållandena och eventuell nepotism i bokens inledning. Där beskriver hon hur det var att växa upp som dotter till kapten Kirk (en kändisbarnsupplevelse som påminner en hel del om den som  Leonard Nimoys son Adam skrev om i sin självbiografi). Men det märkliga är att Lisabeth håller fast vid sin dotterroll även i fortsättningen av boken. William Shatner, som ju regisserade filmen, kallas för father genom hela boken. På nästan varje sida blir vi alltså påminda om att det är en dotter som skriver som pappas bok, vilket förstås ger ett onödigt fjantigt och osjälvständigt intryck av författaren. Lisabeth Shatner tar mycket riktigt också allt William Shatner säger och tycker och gör på ett enormt allvar, vilket ganska snart börjar kännas lite pinsamt – det är ju inte som att The Final Frontier är en särskilt älskad film. Tvärtom.

star trek frontier 3Men även en blind höna… I något slags naiv förtrolighet och gränslös beundran för sin far så väljer nämligen Lisabeth att ta med alla möjliga detaljer om arbetet. Shatners drömmar om att göra en film där besättningen ombord på Enterprise möter Gud redovisas utförligt, liksom Gene Roddenberry och andras sågningar av Shatners första, mer teologiskt inriktade, utkast till handling i filmen. Man får verkligen känslan av hur katastrofalt resultatet hade blivit om Shatner hade fått göra som han ville. Det prekära och komplicerade i att skriva ett Star Trek-manus framkommer också i boken, för det är inte bara Roddenberry som har synpunkter. Även Leonard Nimoy och Deforest Kelley har synpunkter på hur deras rollfigurer Spock och Bones ska skildras i filmen. Planerna på att låta kapten Kirk vara ensam hjälte skrotas därmed också.

star trek frontier 2Det hela hade gått att skadeglatt läsa hela den här boken som ett lustmord på Shatner, om inte den skrivits på ett så inställsamt, storögt och hängivet sätt. Shatner verkar vara den där typen av kulturarbetare som kan sitta i timmar och diskutera filosofin och meningen med en film som han inte har börjat skriva manus till, övertygad om att varje banal tanke är genialisk. Och för att var en person som arbetat så länge i branschen som Shatner har så verkar han ha väldigt dålig koll på hur den funkar. Som när han chockad inser att han inte har final cut på filmen. Det vill säga, att producenten är den som bestämmer hur slutklippningen av filmen ska göras. Att Shatner inte har snappat upp den typen av detaljer under sitt långa yrkesliv känns som ytterligare ett tecken på hur självupptagen han är.

Lisabeth Shatner känns inte heller riktigt som en auktoritet på området filminspelningar, bitvis är det som att läsa en barnbok när hon förklarar hur en filminspelning går till som om läsaren vore en total novis på området. Det är så dåligt att jag bitvis satt och skrek åt boken medan jag läste: JAG VET VARFÖR DET BEHÖVS EN KOSTYMÖR OCH DU BEHÖVER INTE FÖRKLARA VAD EN BLUESCREEN ÄR HELLER. Å andra sidan bjussar hon rätt mycket på saker som går fel under inspelningen också. Jag har läst många inspelningskildringar som handlar om kampen mot klockan, om hur man fått stryka scener när någon av alla de saker som kan gå fel under en filminspelning går fel. Men när jag läser den här boken (orkar inte skriva hela titeln en gång till) så undrar jag hela tiden var producenten håller hus. Shatner och hans team drabbas gång på gång av tidsödande missförstånd, tekniska lösningar som inte håller måttet och ett inspelningsschema som verkar bygga på en helt orealistisk glädjeplanering.

 

Det känns som om alla positiva sidor av Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner är helt ofrivilliga. Eller. Så är det inte alls på det viset. Lisabeth Shatner kanske är en ulv i fårakläder, och använder medvetet en barnslig berättarstil för att hämnas på sin självupptagna pappa. I så fall är det här en enormt lyckad publikation. Hur det nu än var med det så valde pappa William att samarbeta med andra författare i sina bokprojekt framöver.

BONUSINFO: Från början var det ju tänkt att Sean Connery skulle spela sektledaren Sybok. När han var upptagen med en annan film så funderade Shatner tydligen på en känd svensk skådespelare som ersättare – men backade ur när han fick reda på prislappen. Kan det möjligtvis ha varit en viss Max von Sydow?

BONUSINFO 2: En annan av Shatners idéer som stoppades var förresten att Sybok skulle rida på en enhörning.

BONUSINFO 3: Shatner ville att de dramatiska scenerna när Kirk och de andra skulle möta Gud skulle utspelas på en planet som befanns sig i universums mittpunkt. Detta skrotades efter att man tagit in en expert som berättade att det inte finns någon mittpunkt i universum, och om det fanns det så vore det ytterst märkligt om någon lyckats upptäcka den – med tanke på hur stort universum är.

 

DS9: The Forsaken. Det om det barnsliga datorviruset och de gnälliga ambassadörerna.

ds9 forsaken 3

Federationens mindre positiva sidor syns då och då i Star Trek, framför allt i The Next Generation. Det kan vara en trög och stelbent administration eller representanter med märkliga agendor på besök.Deep space nine är allt förstås ännu lite solkigare och uppgivet. När ett gäng federationsambassadörer kommer på besök så reagerar besättningen på rymdstationen med ungefär samma entusiasm som om de kollektivt skulle genomgå l en rotfyllning hos tandläkaren.

ds9 forsakenTydligen har de missat att galaxens mest fabulösa ambassadör står på gästlistan. Lwaxana Troi gör nu entré även i den här serien, lika giftassugen som vanligt, och den här gången med siktet inställt på Deep space nines säkerhetsansvarige, Odo. Jag har tidigare nämnt nyanseringen av ferengierna som ett genomgående drag i Deep space nine. Här får vi se samma sak ske med Lwaxana, som i det här avsnittet får  visa fler sympatiska sidor än någonsin tidigare. Hennes intima stund instängd i hissen tillsammans med Odo blir faktiskt ett av säsongens mest finstämda ögonblick, hur otroligt det än kan låta. För att inte tala om hur impregnerat tyget i hennes kläder måste vara.

ds9 the forsaken 2Lika mångfacetterade är däremot inte porträtten av de andra ambassadörerna – de är understimulerade viktigpettrar som gärna vill lägga sig i allt de kan tänkas ha en åsikt om. Troligtvis för att det är ungefär lika stimulerande att fara kors och tvärs i galaxen för att besöka rymdstationer som det är att ta emot besöken. Man kan ju tänka sig att det här är uppgifter som framför allt delegeras till personer som man vill ha på en betryggande mängd ljusår från maktens centrum.

Storyn om sonden fullproppad av datorkraft som tar över Deep space nine var däremot lite av ett lågvattenmärke. Att de inte har något som helst säkerhetstänk utan glatt laddar ner främmande operativsystem till stationens hårddisk känns ju helt vansinnigt. En stor del av dialogen handlar överhuvudtaget om att förmänskliga datorsystem, vilket är lite underhållande men också som att gå tillbaka till baskursen. Vi har ju hängt med Data i sex säsonger, ska vi först nu börja prata om skeppsdatorers individuella karaktär?

Ett högst medelmåttigt avsnitt som räddas helt av cirkus Lwaxana Troi.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 17/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 268 tv-avsnitt. 

TNG: Rightful heir. Det om klingon-Jesus återkomst.

tng rightful

Det räckte alltså inte med den där ordentliga dosen av bajoransk religiositet i Deep space nine som jag klagade över för några blogginlägg sedan. Nu var det dags för sprituell efterätt i form av lite klingonmytologi i The Next Generation. Det är Worf som går in i en andlig kris, som bland annat yttrar sig genom  att han tänder en brasa på sitt rum som han stirrar in i så länge att han blir vindögd. Picard gör det enda rätta, skickar den religiöst sökande pyromanen till ett andligt bootcamp på ett klingonskt kloster, och efter sisådär drygt tio dagar så har Worf lyckats locka fram den store, myomspunne klingonske hjälten Kahless,från de döda. Frälsaren som lovat att en gång återvända materialiseras framför Worf, tusen år efter sin död.

Blev lite orolig just där och då över att Star Trek-författarna kanske slutligen hade tappat det. Men det behövs bara begränsade triggervarningar för ateister eftersom Rightful heir kan summeras ungefär med att religion är fejk. Fast, man hävdar också att religion kan vara en bra grej att ta till för att ena ett land, så låt den religiösa charaden fortsätta. Klingon-jesus, Kahless är nämligen både en bedragare och äkta vara. Han är en klon, framtagen ur dna från Kahless torkade blod på en dolk, så han har exakt samma dna som den gamle hjälten. Men all kunskap om den klingonska historien och religionen har han fått programmerat in i sin hjärna av det klingonska prästerskapet. Klon-kahless är främst ett verktyg för dem, som vill ha mer makt och inflytande för att kunna ena det splittrade klingonska folket.

tng rightful 2Efter att ha genomlidit ett avsnitt med oerhört många klingoner som mestadels talar med andra varanda, så grunnar jag lite på om det behövs en ny glosa för fenomenet. Sedan tidigare har vi ju Technobabble, namnet på det mestadels obegripliga teknikspråk som utgör stora delar av dialogen i många Star Trek-avsnitt. Kanske skulle det kunna kompletteras med Klingonbabble, det där lite halvhögtidliga kostymfilmssättet som klingoner ibland gestaltas som. Ett maner som gör att det ofta tar otroligt lång tid innan rollfigurerna kommer fram till poängen i sina utläggningar.

Precis som ferengierna nyanserats på sistone, så känns det också som att den andliga dimensionen av det klingonska samhället får lite kött på benen här. Framför allt uppskattar jag när Kahless uppmanar alla i gänget att skratta. Klingonerna har skrattat alldeles för lite på sistone i Star Trek. Worf, som ju sällan ens småler, återvänder i varje fall till Enterprise efter att ha hjälpt till att tillsätta Kahless som kejsare. Tanken är att han ska vara ett slags marionettledare, en symbol för den klingonska enigheten (lite som den svenske kungen). Worfs dröm om att hitta andlig vägledning verkar krossad för alltid. Bäst är väl när Data ställer sina intresserade frågor om religion och tro i det här avsnittet. Stackars Worf!

För mycket klingonbabble, och – faktiskt – ett lite för realpolitiskt slut för min smak. Till en början kändes det som om det här avsnittet innehöll ett visst mått av kritik mot religionens plats i samhället. Istället utmynnade det hela i en uppskattande kommentar om  religionens funktion som smörjmedel i en civilisation. Lustigt nog ungefär samma budskap som i The Storyteller i Deep space nine som sändes bara två veckor tidigare.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 267 tv-avsnitt. 

Star Trek Beyond – några länkar och några tankar till.

STAR TREK BEYOND

Uhura och Sulu 2.0

Det luktade lite misstänkt kalkon om pressvisningen av Star Trek Beyond.  Att visa en film för recensenterna samma dag som den har premiär brukar inte båda gott, och är egentligen enbart försvarbart om det är en del av en världspremiär av Twilight– eller Harry Potter-klassen.

Så skönt att mina onda aningarna var obefogade. Det kanske faktiskt verkligen var tekniska problem som gjorde att filmen pressvisades så extremt kort tid innan premiären (tror att nästa ordinarie visning bara var någon timme efter pressvisningen). Star Trek Beyond är i mitt tycke en riktigt hyfsad film. Hade jag satt ett sifferbetyg så hade det antagligen blivit en svag fyra av fem. Här kan du läsa och höra min recension av Star Trek Beyond i Kulturnytt (den skrivna är lite mer sammanhängande, koncis och utbyggd än ljudfilen) och här kan du läsa en Understreckare jag skrivit för Svenska Dagbladet om Star Treks 50-årsjubileum och relationen med fansen genom åren.

En kompis skrev till mig att det skulle vara kul att höra min åsikt om filmen, eftersom jag inte är en av de troende, som han uttryckte det. Men frågan är hur utomstående jag kan ses som nu, efter snart ett och ett halvt år av intensivt umgänge med Star Trek i alla dess former. Och, ni vet, efter att ha sett de tre senaste filmerna på kort tid så är jag helt övertygad om att jag håller på att bli ett fan av den där smörigt sentimentala sorten. Alla  de nya rebootade Star Trek-filmerna avslutas ju med den klassiska inledningstexten till originalserien. Det räckte att jag hörde “These are the voyages of the starship Enterprise” för att mina ögon skulle börja bli lite fuktiga.

Men, utöver den där känslomässiga reaktionen så fanns det faktiskt några tankar till som inte riktigt fick plats i den där korta recensionen i radio. Här är några av dem (och jättevarning för spoilers nedan):

När jag såg om de två första rebootfilmerna hemma i tisdags så kändes det som om det fanns en ganska tydlig dramaturgisk upptrappning. Den första filmen handlade mycket om att göra en snygg omstart, skapa en fristående tidslinje och skapa ett koncept med en bra balans mellan nörddetaljer och omtolkning.

Into darkness byggde vidare på det man påbörjat, filmen introducerade till exempel en ny upplaga av Khan, samtidigt som mängden actionscener och mer påkostade effekter ökade. Det kändes också som om ett visst mått av dystopisk samtidsanda smög sig in. Tankar kring terrorism och elfte september for gång på gång genom mitt huvudet när Khan genomförde bombningar och attentat – framför allt när hans rymdskepp kraschlandar bland byggnaderna på jorden.

Om Into darkness var Star Treks terroristfilm, med en ensam man i konflikt mot världen, så känns Beyond som IS-filmen. Här blir det liksom mer fullt ut krig, även om det förstås orkestreras av en galen ledare som är besatt av att angripa Federationen. Hans mål är det öppna samhället,  ett sånt som försöker få olika kulturer att samsas genom kompromisser och samarbete. I filmen symboliseras det av ett multikulturellt och New York-liknande Yorktown – en rymdbas som liksom svävar som en genomskinlig sfär i rymden. En design som känns långt från de mer försvarsinriktade och armerade rymdbaser som vi sett i de Star Trek-serier som utspelas längre fram i tiden.

En detalj som jag tyckte var besvärande (och här kommer twisten i slutet av filmen att avslöjas) är att befälet som förvandlats till krigsherren Krall av någon anledning tappat bort sin snygga brittiska dialekt. Efter att han förvandlats till en radikaliserad krigshetsare, en sån som tycker att kulturer ska mäta sin styrka mot varandra i krig, så börjar han också prata med en märklig brytning. Som att hans språkcentrum regrederat av alla hatiska känslor. Ganska så pinsamt och onödig kliché om du frågar mig.

Förresten, så svårt för någon i min generation att inte börja nynna på den här när man såg på filmen.

Jag tillhör för övrigt team gay trek, jag tycker att det är kul att Sulu är bög i den här versionen av Star Trek (och tycker att George Takeis invändningar är trams). Förutom bög är Sulu också pappa, får vi se i några korta scener i flmen. Men är det inte lite konstigt att av alla olika folk i galaxen som Sulu skulle kunna ha en relation med, så råkar det vara med en människa som också har asiatiskt ursprung. Lite svårt att avgöra om det är en bra sak, eftersom personer med asiatisk härkomst är underrepresenterade inom Hollywoodfilmer. Eller om man bara fegade ur och tyckte att man varit radikala nog med att ens ha med bögar. Så var det ju inte förr, Star Treks originalserie var ju trots allt den första tv-serien i USA som visade en kyss mellan en vit man och en svart kvinna.

Leonard Nimoys död i fjol skrivs också in i Beyond, då även Spock den äldre går bort. Kanske mjölkar de den där grejen lite för mycket i filmen, det blir lite tjatigt och ansträngt istället för högtidligt tycker jag. Överhuvudtaget känns referenserna bakåt i Trekiversumet lite trubbigare och klumpigare i den här filmen, där rollfigurer som Scotty och McCoy mer och mer börjar kännas som karikatyrer. Å andra sidan blir jag ju väldigt glad för alla referenser som jag fattar. Som när Scotty börjar prata om en jättestor grön hand i rymden. Då skrattade jag, knowingly, och kände mig som en riktig Trekker. 

Jag får väl återkomma till de rebootade filmerna när jag kommer dit i min Startrekathon. Det är en bra bit kvar tills dess…

Trekkies och Trekkies 2. Dokumentärerna om fansen.

trekkies 4

trekkies 2Just nu håller jag på att läsa in mig lite på fandomen inom Star Trek, och då kan man inte riktigt hoppa över de här två dokumentärerna (som ingick i det där generösa nödlånet från Johan förra sommaren – snart ska du få tillbaka rubbet, jag lovar!). Den första, Trekkies (1997), är en lågbudgetproduktion som lyckats skrapa ihop mycket freakshow för pengarna. Ledsagare in i Trekkies-universumet i bägge filmerna är Denise Crosby (Tasha Yar i The Next Generation). I den här första filmen får hon träffa mestadels rätt udda figurer som får berätta om sin fascination för alla saker som är Trek. Bland höjdpunkterna finns en man i kvinnokläder som sjunger en filk-sång, en tandläkare som trekifierat hela sin mottagning samt en intervju med meta-kändisen Barbara Adams som fick massor av uppmärksamhet när hon satt i juryn i Clinton-anknutna Whitewatermålet klädd i sin Trek-uniform. Vi får inte heller glömma den lite aspige Gabriel Koerner som fick sin egen tagline när intervjun blir avbruten av att det ringer i telefonen: “Peter, this is the worst time you could have called! Go away! … ok bye.

Trekkers 2 (2004) verkar ha en betydligt större budget. Fred Schneider, sångaren från B-52:s, har gjort en låt till filmen och Crosby och hennes team reser den här gången till Europa och Latinamerika för att kolla in till exempel tyska och brasilianska trekkers. Man tillåter sig också att vara lite meta, och hälsar även på hos personerna som var med i första filmen. Bland annat en några år äldre Koerner som får visa upp sin flickvän och förklara att han faktiskt får ligga – trots sin nördighet. På slutet får också en rad fans berätta vad de tyckte om den första filmen, ett sätt att följa upp den kritik man lär ha fått av en del, som tyckte att regissören Roger Nygard gjorde sig lustig på trekkers bekostnad i den första filmen.

trekkies 3Och, jo, jag mådde nog lite mer dåligt av den första filmen. Det finns en hel del skämskudde-ögonblick i den då jag satt och gnydde av obehag för mig själv i soffan. I Trekkies 2 ges en lite mer nyanserad bild av fansen, och fler av seriens goda, universella och inspirerande aspekter tas upp. Det känns också som att många som är med i del 2 har sett den första filmen, och liksom gör sina uttalanden med den i åtanke. En smula mer förberedda och nästan lite medietränade av att ha sett folk göra bort sig i del 1.  Personligen är det fans utklädda till klingoner som jag har det svårast för. När de ska försöka vara tuffa och hårda som klingoner så blir det oftast så hemskt och skevt, eftersom de försöker vara coola klädda i riktigt fula och dåliga kostymer. De är liksom skräckinjagande på ett helt annat sätt än de själva tror.

I dag är det väldigt få som skulle tycka att det Trekkers eller Trekkies håller på med är vkonstigt. Fandom har blivit allt mer mainstream och accepterat. Till och med My little pony-fanatikerna, bronies, får väl räknas om inkorporerade i samhället i dag. Men det är något med “snällheten” inom Star Trek-fandomen som kanske gör att aningen fler outsiders säker sig dit. Kanske beror det på att rollfigurer som Spock och Data skildrar ett utanförskap. De må vara hyperintelligenta, men förstår inte sociala koder och tysta överenskommelser.