DS9: In the hands of the prophets. Det om bajoranska fundamentalister och skolstrejken.

ds9 prophets 2

Det här avsnittet har varit lite svårt att skriva om. Mest för att jag verkligen ville göra det rättvisa. Sen jag såg In the hands of the prophets har jag tagit upp det med kollegor på jobbet som ett exempel på att Star Trek innehåller mer än bara aliens of the week och technobabble. Och så har det dykt upp mer än en gång i skallen när jag konsumerat nyheter på sistone På många sätt känns In the hands of the prophets som det mest politiska avsnittet så här långt i Star Trek-konceptet, kanske är det därför det gjorde sånt intryck. Det rätar också ut några av mina frågetecken kring förhållandet till religion i Deep Space nine (åtminstone i den här säsongen – hur det blir sen har jag förstås ingen aning om).

ds9 prophets 1Det här avsnittet innebär också att den inrikespolitiken på Bajor på allvar börjar krypa in i handlingen i Deep space nine. På Bajor har det nämligen börjat dra ihop sig till val av en ny kai (den förra är ju fången på den skitjobbiga krigsmånen i gammakvadranten). Vissa av toppkandidaterna är mer angelägna än andra kring att profilera sig, och Vedek Winn bestämmer sig till exempel för att försöka dra igång en religiös konflikt på Deep Space Nine för att få lite uppmärksamhet. Det gör hon genom att dyka upp på ett spontanbesök på rymdstationens skola, lyssna uppmärksamt på en lektion om hur maskhålet vid Bajor uppstått och sedan protestera mot att undervisningen enbart är sekulärt inriktad, och inte betonar den centrala roll som Bajors profeter har kring maskhålets tillkomst i planetens mytologi. När läraren, Keiko O’Brien, vägrar att anpassa sin undervisning efter hennes synpunkter så föreslår Winn att man ska ha två skolor, en för bajoraner och en för de övriga barnen, för att inte barnen från Bajor ska uppfostras mot planetens traditioner. Ett förslag som rymdstationens befälhavare, Sisko, inte gillar. Han ser det som ett  första steg mot en splittring bland rymdstationens befolkning. Ett hot mot samexistensen och toleransen på Deep Space Nine.

ds9 prophets 3Winn spelar skickligt på både nationalistiska och religiösa strömningar hos rymdstationens bajoraner, och lyckas snabbt sabba stämningen på stationen, oavsett vad Sisko tycker. Bajoranerna tar sina barn ur skolan, Keiko blir dissad av folk och får inte ens handla i en av de bajoranskägda butikerna på promenaden. Ja, någon totalförstör till och med hela skollokalen med en bomb. Men det visar sig till slut att det här bara är steg ett i Winns planer. Hennes egentliga mål är att locka dit en av sina konkurrenter, Vedek Bareil, och sedan låta en av sina hejdukar skjuta honom. Det här är egentligen det tredje avsnittet i rad av Deep space nine som handlar om inre konflikter på rymdstationen. Och det är också tredje gången som Kira är med och skapar osämja ombord. Hon ligger inte jättebra till för att få plaketten för månadens medarbetare, om man säger så.

Trots att seriens förra avsnitt inspirerades av nazisternas brott mot mänskligheten, så känner jag att In the hands of the prophets är ännu mera ambitiöst i sitt anslag. Här tar man upp en grundläggande konflikt som finns i nästan alla samhällen och civilisationer mellan religion och vetenskap. Det här är ju en konflikt som förstås är tydligare i USA än i Sverige. Jag minns till exempel när jag var på en utställning på det naturhistoriska muséet i New York och blev förbluffad när jag hittade en monitor där en person förklarade att utställningen bara var ett sätt att se på jordens uppkomst och utveckling, men att man också kan tro på det som står i Bibeln. Jag blev inte särskilt förvånad över att det finns olika sätt att se på livets uppkomst, men är mer van vid att naturvetenskapliga utställningar oftast löper linan ut när det gäller de här frågorna.

ds9 prophets 4När jag ser The hands of the prophets så är förstås min första association de demonstrationer och bombningar av abortkliniker som kristna aktivister i USA genomfört. Men avsnittet känns sorgligt nog högaktuellt även på andra sätt. Stora och små konflikter utifrån religiösa och nationalistiska övertygelser känns som något som blir allt vanligare, en del av den grälsjuka och allt mer polariserade samtid vi lever i. I det här avsnittet nöjer sig inte heller manusförfattarna med att bara skildra den här typen av konflikter, utan tar också ställning. Skälen bakom konflikten handlar inte särskilt mycket om religion utan om makt. För att få mer inflytande använder Winn sig av känslomässiga och religiösa argument och skapar på det sättet en masspsykos.

Efter ett gäng riktigt starka avsnitt så lyckas teamet bakom Deep space nine överträffa sig själv med In the hands of the prophets. Ett avsnitt där man  både fördjupar bilden av den klyfta som finns mellan bajoraner och Federationen och samtidigt kommentera en politisk strömning i USA. Jag är alldeles speciellt lättad över att manusförfattarna den här gången inte dras med med i någon religiös frenzy, utan låter avsnittet handla om maktkampen inom ett religiöst samfund och lämnar frågan om profeternas existens och religiösa friskolors existensberättigande därhän. När jag nu kommer till betygssättning så måste jag ju erkänna att det här avsnittet var uppe och nosade på tian några gånger – men till sist beslutade jag mig för att tjyvhålla på toppbetyget ett tag till. Det är ju trots allt några säsonger kvar att betygsätta, och jag vill inte göra av med allt krut på första säsongen.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 20/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 273 tv-avsnitt. 

7 thoughts on “DS9: In the hands of the prophets. Det om bajoranska fundamentalister och skolstrejken.

  1. Ett fantastiskt avsnitt. Detta är just detta jag älskar med DS9, som jag tycker är den bästa serien av dem alla, att det är politiskt komplext och smart. Man tar ställning, men det är inte alltid enkelt, inte svart eller vitt.

    Lite reflektioner: Man får i början veta att de där klubborna man sett hela tiden heter “jumja-sticks” och O´brien snackar om att innehåller C-vitamin, vad det är osv. Kanske bara jag, men jag gillar att få sån där bakgrundsfakta om alienkulturer, olika drycker och maträtter osv…

    Att man använder Neela, som man vävt in lite i tidigare avsnitt. Känns mer avancerat än TNG, (rätta mig gärna, var längesen jag såg det nu) att man i DS9 använder sig av lite längre storys som sträcker sig över flera avsnitt, utan att vara rena TBC-avsnitt.

    Hur man gör en scen där Bareil inte rör vid Siskos öra för att illustrera att han är en moderna och progressiv vedek.

    Jag älskar att Keiko är så principfast! Inget mesigt tassande för att stöta sig med religiösa föräldrar, hon ska fan i mig lära barnen vetenskap och kritiskt tänkande. Det är inte “tolerans” att tumma på sanningen för att blidka religiösa människor!

    Sen är det Siskos tal på promenaden, ordväxlingen med Winn efter bombdådet. Jag störde mig på det först, tänkte att det var lite överspelat och så där. Men precis efteråt slog det mig att hela ju är skitsmart och konsekvent med avsnittets tema. Tidigare berättar han för Jake att tro inte alls är något dumt, att det handlar om olika synsätt och något man måste respektera. Han läxar upp sin son som säger att tron på profeterna är korkat, resonerar man så så är man inte bättre än vedek Winn. Och sen håller han så ett tal som är – fattar jag efter att ha tänkt lite – väldigt tydligt inspirerat av klassiska predikanter. Patoset, hela utförandet är ju som Marthin Luther King eller någon liknande figur. Hans åhörare övertygas inte av rationella argument eller vetenskap, han siktar direkt på en känslomässig respons och “vinner” debatten med sin retoriska förmåga. Han företräder visserligen sekularismen, men han predikar lik väl.

    Skulle kunna fortsätt länge och skriva om federationens något hycklande inställning till andra kulturer, problem med kulturrelativism och mycket annat, men det finns det nog anledning att återkomma till 🙂

    Like

  2. LDL says:

    Det här är definitivt ett bra avsnitt, men oj. Lite överraskad blir jag ändå över att du tyckt så pass mycket om det. En positiv överraskning. Personligen så är det ett bra avsnitt och en rätt bra säsongsavslutning så här i början på serien. Jag har dock lite negativt att säga om det. Jag får också säga att jag personligen också har något väldigt subjektivt emot det här avsnittet, vilket jag återkommer till lite senare. Därmed får det 8/10 från mig, en svag åtta.
    Avsnittet innehåller som sagt mycket som är bra. Ännu en konflikt för Kira att ta ståndpunkt i, Sisko fick hantera rejäla oroligheter och konflikter på sin station och i relationen mellan Bajor och Federationen/Starfleet, han fick även hantera det ganska obekväma faktumet att Bajoranerna betraktar honom som deras “Emissary”. På så sätt lyckades avsnittet, som en säsongsavslutning, väcka lite mer liv i serien inför nästa säsong och ge sig själv ganska mycket inrikespolitiskt att plocka upp i den nära framtiden. Detta efter att under en period bestått oroande mycket av oinspirerade och generiska avsnitt och handlingar som hade kunnat utspelat sig på TNG eller nästan vilken Star Trek-serie som helst. Det uppskattas.
    Avsnittet i sig tar även upp väldigt intressanta och relevanta frågor och har, tycker jag, en ärlig och seriös diskussion om dem. Det är de här klassiska frågorna som är nästintill tidlösa och alltid är nutida. Man skulle kunna nöja sig med att säga att det är religion mot vetenskap, tro mot rationellt, kritiskt tänkande. Det är väl en av de klassiska sättet som det här utspelar sig i vårt samhälle, men man kan faktiskt gå längre än så. Det handlar om frihet, varje individs rätt att leva och tro på vad han/hon vill inom ramarna för sitt eget liv, emot vissa individers rätt att tvinga sina egna värden och tro på oliktänkande. Det handlar om hur de här ämnena så ofta används som verktyg för att splittra och polarisera massorna av individer vars främsta mål egentligen är makt snarare än ämnet i sig.
    Jag uppskattar också att de tagit upp specifika detaljer som de politiska och religiösa aspekterna, samt att de behandlat de här sakerna med mer respekt än vad vi kanske är vana vid, genom att behålla deras komplexitet. Även intrigerna och dramat i sig är väldigt väl skrivet om man nu ska göra det så här, tycker jag.
    Det negativa är att de här sakerna de drar igång är väldigt lokala angelägenheter om man ser på helhetsbilden i universumet. Vid den här tidpunkten har DS9s tittarsiffror sjunkit ganska stadigt överlag, till klart under TNG-nivåer. Eftersom TNG hade blivit väldigt populärt så var detta fortfarande ganska bra, med tanke på allt, men DS9 var en relativt dyr serie att producera och det känns ju aldrig bra när man är syskonet som lyckas sämst. Efter att från början ha haft väldigt mycket tittare, då man länge och väl försökte och lyckades få TNG-fansen att ge serien en chans, så var det under säsongens gång som DS9 allt mer övergavs och började klassas som undantaget, det svarta fåret av fansen. Ironiskt nog, på ett liknande sätt som TNG först hade blivit. Det sades t.ex. att DS9 var “the show that never goes anywhere” när en del icke-fans hånade serien. Ur det perspektivet å var nog de här väldigt lokala handlingarna ingen succé.
    Den högst subjektiva anledningen till att jag uppskattar avsnittet ännu lite mindre, som jag nämnde tidigare, handlar om Winn. Hon är en så osympatisk rollfigur på ett sätt som jag finner väldigt irriterande. Jag blir arg på henne. Det här var så klart menat och både författarna och skådespelerskan – Louise Fletcher – har ju därmed lyckats strålande. Men personligen betyder det att jag njuter mindre av såna här avsnitt, till skillnad från andra osympatiska rollfigurer som jag inte blir arg på. Dessutom är det ofta lite väl mycket såpa-liknande drama för mig när hon är en viktig del i handlingen, så även här.

    Avsnittet krediteras helt till Robert Hewitt Wolfe, och är därmed den enda säsongsavslutningen inom DS9 som Ira Steven Behr inte krediteras för till någon grad. Man hade först tanken att göra ett crossover avsnitt med TNG, av en uppenbar anledning (man ville rida på TNG-vågen lite extra), och inkluderade en Cardassisk invasion. Berman skrotade dock de planerna och då var Piller fast besluten om att göra ett avsnitt i den här stilen för att koppla tillbaka till 1×0102 Emissary. Det var även en del snack om att göra en cliffhanger, vilket nästan hade blivit ett måste över på TNG efter att TNG 3×26&4×01 The Best of Both Worlds lyckades så väl. Behr argumenterar dock att de till slut kom fram till att det inte var någon mening att göra en cliffhanger utan anledning, och tydligen var det lite för stramt på budgetsidan också för det. Det sista är lite ironiskt för det här avsnittet kom att bli en av säsongens dyraste avsnitt så här långt, till stor del för att ännu mer bakgrundsskådespelare än vanligt anställdes. Skolexplosionen gjordes också med en riktig explosion istället för en optisk effekt, vilket överraskade skådespelarna lite.
    Wolfe berättar även att avsnittets teman som jag nämnde tidigare, att inte tvinga på andra människor ens egna värden och tro, är exakt vad han var ute efter med det här avsnittet. Det är därför som ett av kärnvärdena i Star Trek-universumets uppbyggnad är så värdefullt, menar han. Han syftar då på Gene Roddenberrys “Infinite Diversity in Infinite Combinations”.
    I avsnittet får den återkommande rollfiguren Neela en ganska stor roll, men av uppenbara anledningar med tanke på hur detta avsnittet slutade för henne så blir det även det sista vi får se av Neela. Jag tog upp Neelas bakgrundshistoria i senaste DS9-avsnittet, men jag tror att jag missuppfattade lite så jag rättar det här. När författarna bestämde sig för att plocka in den här återkommande rollfiguren så var det redan då planerat att det skulle sluta som det gjorde. Vilket redan det var en slags kontinuitet som och långsiktigt tänkande som vi sällan sett inom Star Trek vid det här laget. Av just den anledning skulle rollfiguren introduceras väldigt diskret i 1×17 The Forsaken och sen ses flera gånger, så att tittarna inte väntade sig det här. Rollfiguren fick namnet Anara. Efter 1×17 The Forsaken bestämde man sig dock för att man inte ville fullfölja den planen med skådespelerskan bakom Anara, och man plockade in en ny samtidigt som man gjorde mindre ändringar för att differentiera rollfiguren och kallade henne för Neela. Det var av den anledningen som vi tyvärr bara fick se Neela en gång innan detta, vilket var ganska synd då tittarna aldrig hann lära känna henne ordentligt. I avsnittet finns flera ledtrådar till detta, som en viss kod som refererar till namnet Anara, eller hur Keiko frågar Miles om det gick bättre än med förra.
    Det här avsnittet var det första där vi fick bekanta oss med Louise Fletcher som Vedek Winn och Philip Anglim som Vedek Bareil. Dessa skulle komma att bli återkommande rollfigurer. Fletcher är ju förövrigt tidigare känd för sin roll som Nurse Ratched i One Flew Over the Cuckoo’s Nest (1975).
    Det här avsnittet är ju så klart lite av en favorit i S01 bland de som jobbade på serien, både bland författarna och skådespelarna. Colm Meaney (O’Brien) höll till exempel det här som ett av sina favoritavsnitt i säsongen och menade att det var när Star Trek på ett seriöst sätt tog sig an de här verkliga konflikterna ute i världen som det var som bäst. Även Piller håller med och han lägger till att säsongens två sista avsnitt båda var väldigt bra och tankeväckande på den punkten.

    Like

  3. Hoffa says:

    Ja, det var synd att man inte fick se mer av Neela, DS9 känns modernare än TNG för att det finns den här typen av kontinuitet men det känns fortfarande som de har för bråttom. Det här är inte sista i serien som känns att de borde haft i bakgrunden lite längre innan de (bokstavligen) låter det explodera.

    Ett bra avsnitt i vilket fall om inte toppklass, en 7:a från mig.

    Like

  4. Ja, det är ett bra avsnitt som tar upp viktiga frågor men när jag såg om det för några veckor sedan fick jag en smärre chock. Jag hade glömt hur mycket jag hatar Winn och den religiösa aspekten. Det var så jobbigt att jag inte orkade se fler avsnitt på några dagar. Det som gör DS9 till en så bra serie är också det som gör den jobbig att se ibland. De övriga serierna är mer mys/må bra-serier.

    Like

  5. LDL says:

    Efter väldigt många TNG-avsnitt och för första gången på väldigt länge så är då den första säsongen av en ny Star Trek-serie avklarad. Det ska bli intressant att se vad för likheter och skillnader det finns mellan DS9 och de övriga serierna, samt att se vilken av främst DS9 och TNG som Roger egentligen uppskattar mest. Så vi kör väl igång direkt med en liten statistikhörna för DS9 S01. 🙂

    Grafer för DS9
    Jämförelse av medelbetyg mellan serier

    Medelbetyg för S01: 5,95 (TNG S06: 6,92)
    Median för S01: 6 (TNG S06: 7)

    Precis som vi nämnde i förväg så är även DS9 en av de här Star Trek-serierna som börjar lite trevande men så småningom hittar sin egen identitet och blir riktigt bra. Det ska dock sägas direkt, innan någon springer iväg av rädsla, att medan det finns många paralleller mellan TNG S01 och DS9 S01 ur det hänseendet så klarar sig DS9 undan klart bättre på många olika plan. Det märker man också om tittar på betygen som Roger delat ut, det är ofta okej eller bra avsnitt som är klart bättre än motsvarande avsnitt i början på TNG ofta var. Det beror till viss del på att DS9 direkt från början grundar sig på det för tiden moderna Star Trek-universumet (för 90-talet) som TNG fick bygga upp när den började sändas. Detta gör att DS9 S01, precis som förväntat, hade klart bättre medelbetyg än TNG S01 och S02. Istället verkar det som om medelbetyget ligger precis över en säsong som TOS S02, någonstans emellan de första säsongerna av TNG och resten av den serien fram till S07.
    Därmed får man faktiskt säga att det är en ganska bra start för DS9, speciellt i jämförelse med det vi fått i tidigare serier. Man ska då också ta i åtagande att DS9 S01 av fansen anses som en av de svagaste säsongerna i serien.

    Om vi tittar närmare på säsongen så ser vi även i trender och mönster att det finns många paralleller till TNG S01. Efter en bra säsongsöppning så föll säsongen ner i en jämn men ganska medioker sekvens avsnitt, precis som slutet på TNG S01. De sekvenserna låg t.o.m. på liknande betygsnivåer. Vid den punkten, ungefär halvvägs igenom säsongen så blev det en ganska ordentlig dipp med ett par svagare avsnitt i följd innan säsongen lyfte igen. Efter ännu ett par avsnitt till på samma nivå som i första halvan på säsongen så avslutades säsongen med två väldigt bra avsnitt. Detta skiljer andra halvan av S01 ordentligt från första halvan, då den andra halvan var betydligt mer ojämn och med en mycket mer utdragen betygsfördelning. Den andra halvan av S01 är alltså jämförbar med den första halvan av just TNG S01.
    Så, den stora skillnaden mellan de två säsongerna är att DS9 S01 överlag ändå är klart jämnare än TNG S01, ur synvinkeln att den undviker att ha alltför många avsnitt som sticker ut på framför allt den negativa delen av betygsskalan. DS9 S01s sämsta avsnitt fick klart bättre betyg än motsvarigheten på TNG S01, DS9 S01 hade klart färre avsnitt på den nedre halvan av betygsskalan och den hade också fler väldigt bra avsnitt i den motsatta änden av skalan. Det är främst därför som medelbetyget till slut blir så pass mycket bättre.
    Vi ska så klart heller inte glömma att DS9 S01 bara hade 20 avsnitt, vilket är avsevärt mindre än de flesta säsongernas 26 avsnitt. Statistiskt sett så är ju mer datapunkter alltid bättre för att säkerställa ett resultat.

    Mina egna betyg för DS9 S01 gav ett medelbetyg på 5,84, något under Rogers alltså. Detta är alltså första gången i det här projektet – iaf sen jag själv började betygsätta avsnitt, iom TNG (de första säsongerna betygsattes i efterhand) – som jag med andra ord tyckte sämre om en säsong än Roger, enligt våra medelbetyg. Skillnaderna gentemot Rogers betyg var att vi ett flertal gånger inte höll med varandra om vilka som var de dåliga avsnitten, samt att jag hade något dåligt avsnitt mer än Roger på det stora hela. Flera av de sämre avsnitten för Roger tyckte jag var helt okej, medan det motsatta hände ett flertal gånger med de avsnitten som jag tyckte var dåliga. Avsnitt som t.ex. 1×09 The Passenger (5/10), 1×10 Move Along Home (7/10) och 1×18 Dramatis Personae (6/10) betygsatte jag klart lägre än Roger. Personligen tyckte jag rent av att DS9 S01 var ojämnare än så här och att Roger faktiskt var den generöse av oss den här gången. Vilket känns skönt, så att jag inte behöver känna mig jävig i betygssättningen. 😛

    Bästa avsnitten i S01:
    9/10 – In the Hands of the Prophets (1×20)”
    8/10 – Emissary (1×0102)
    8/10 – Duet (1×19)

    Sämsta avsnitten i S01:
    3/10 – The Storyteller (1×14)
    4/10 – Battle Lines (1×13)
    4/10 – Progress (1×14)

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s