VOY: Equinox, Part I. När Janeway träffade Ransom.

Så här ska en säsongsavslutning se ut! Nya problem, en helt ny “fiende” och en cliffhanger som heter duga. Tack för det!

Veckans aliens är alltså människor! Från Federationen, till och med. För det är tydligen fler skepp än Voyager som hamnat i Deltakvadranten på grund av den där skumme The Caretaker. Skeppet i fråga heter Equinox, och det är illa ute (jepp, det här är ytterligare ett nödanrop-avsnitt). Equinox attackeras av någon form av ilskna små varelser (som jag då inte räknar som veckans aliens) som på bara ett ögonblick kan döda en människa. Men de är också hyfsat lätta att skjuta ner medan de håller på att materialisera sig genom någon form av portal inuti de skepp som de attackerar. Voyager hinner i alla fall undsätta Equinox i sista minuten och skyddar sedan skeppet med en stor gemensam sköld. Varpå man räddar det som finns kvar av besättningen.

Förutom kapten Ransom så finns också en av B’Elannas ex-pojkvänner på Equinox, en viss Maxwell Burke. Och Burke gör precis de där ex-grejorna som alltid får nuvarande pojkvänner sura på film eller i tv-serier. Kallar B’Elanna för ett gammalt smeknamn (BLT) och frågar om de två inte ska äta middag någon dag, samtidigt som han ignorerar Paris som står sidan om och glor. Charmig typ det där. Givetvis är han också en superskurkaktig typ.

Men nu när Voyager skyddar Equinox, så blir förstås bägge skeppen attackerade av de där små arga energivarelserna. Och från det initiala myset så förändras stämningen ganska raskt mellan de olika besättningarna. För det är något mysko med Equinox och dess crew. Det börjar med en liten maktkamp mellan de två kaptenerna. När Janeway föreslår att man ska överge Equinox och fortsätta färden tillsammans på Voyager, för att på det sättet göra sig mindre sårbara för alienattackerna, så trilskar Ransom. Det krävs att Janeway citerar regelverket för att han motvilligt ska ge sig. Fast egentligen accepterar han inte det där beslutet, utan börjar genast intrigera med sin personal för att kunna fly bort från Voyager med Equinox. Helst tillsammans med en av Voyagers generatorer, så man kan ta sig snabbare hem.

Orsaken till det där dubbelspelet kommer fram när en misstänksam Janeway skickar hololäkaren för att undersöka Equinox labb. Där hittar han döda exemplar av den där anfallande rymdvarelsen, och man inser ganska snabbt att Equinox använt sig av de energifyllda varelserna som bränsle för sin färd mot Jorden. De små ettriga typernas attack mot Equinox är alltså inte slumpartad, utan snarare ett försvar. Eller kanske ett sätt att försöka hämnas.

Sedan stegras allt några snäpp till i vad som blir en rätt så rafflande historia. Janeway läxar upp Ramson efter noter och sätter honom och Equinox besättning i husarrest. Men samtidigt blir Voyagers hololäkare nerslagen av Equinox motsvarighet. Han har i sin tur fått sina etiska subrutiner urkopplade och är nu ondskan själv. Så han låtsas vara Voyagers snälle hololäkare, samtidigt som han utnyttjar sin tillgång till Voyagers system för att hjälpa sin gamla besättning att fly.

När Equinox väl dragit iväg så försöker Janeway jaga efter dem, men bestulna på den där generatorn så verkar skyddet mot de små flygande aliengrejorna bli sämre. Så det sista vi ser i avsnittet är hur en av dem attackerar Janeway. TO BE CONTINUED! NÄSTA SÄSONG!!

Så förtjust i detta avsnitt! Tycker att berättelsen rullades ut på ett snyggt sätt, långt ifrån den mer förutsägbara 1A-modellen som används ibland. Equinox innehöll så mycket: lögner, hemlighetsmakeri, arga aliens, brott mot prime directive, bedrägeri, maktkamp mellan kaptener, en ond hololäkare (det enda som eventuellt var lite tjatigt eftersom hololäkaren så sent som i förra avsnittet spelade en ganska otrevlig smart bomb). Hade jag sett det här när serien först sändes hade jag varit rasande över att det var ett helt sommaruppehåll kvar till nästa avsnitt.

På gästskådespelarlistan i det här avsnittet hittar man dessutom ett extra fint namn. Kapten Ransom spelas av ingen mindre än John Savage, känd från bland annat The Deer Hunter och Hair (den sistnämnda filmen har jag sett kanske tusen gånger). Så kul att se honom här.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 608 tv-avsnitt.

VOY: Warhead. Det där Voyager livräddar ett smart massförstörelsevapen.

Alien of the week är…en bomb!

Vissa avsnitt kan jag inte låta bli att reta mig på. Ja, bli riktigt förbannad faktiskt. Som Warhead.

För det första (och det här har jag sagt tidigare): vem i en Star Trek-serie vågar ens svara på ett nödrop längre? Det är ju nästan alltid en fälla, och är det inte det så ställer det ändå till någon form av jävelskap. Det vill säga, extremt sliten trope för att få in ett nytt rymdskepp eller typ av varelse i handlingen. Borde förbjudas eller åtminstone ransoneras.

För det andra: visst är det fint att Voyagers besättning vill bistå alla upptänkliga livsformer, men en artificiell intelligens som man hittar på en folktom planet kanske ändå är en typ av varelse som man inte behöver stressa fram ett omhändertagande av. Vari låg tidspressen som gjorde att man transporterade en sådan ombord innan man lyckades ta reda på exakt vilket syfte den hade?

För det tredje: när man sedan upptäcker att grejen man transporterat ombord är en så kallad smart bomb, ett massförstörelsevapen med en hjärna, hur ENORM måste då inte humanismen (eller är det i det här fallet fråga om en variant av transhumanism?) vara hos Janeway när hon trots alla risker väljer att behålla den snickesnackande dynamiten ombord!

Givetvis är de här tre felaktiga valen bara början på en räcka av ännu fler idiotiska misstag. Som att man försöker extrahera den artificiella intelligensen från bomben, vilket gör att den lyckas ta över hololäkarens matris. Det ger i och för sig hololäkarskådisen Roberto Picardo en chans att spela en mer ondskefull rollfigur än vanligt, men för intrigen innebär det att den där smarta bomben i praktiken bestämmer allt ombord. Den onda artificiella intelligensen tar snabbt över stora delar av Voyager, och när den inte får som den vill så hotar den med att spränga hela skeppet i bitar.

Någonstans här i mitten blir faktiskt avsnittet lite intressant igen. Det är trots allt lite spännande att se hur man försöker hitta olika sätt att desarmera bomben på. Eller se Janeway hålla fast vid etiken när hon förhandlar med ett slags skrothandlaralien som vill köpa bomben. Visst skulle hon behöva bli av med bomben, men inte på ett sätt där den riskerar att användas av andra.

En chans till en fredlig lösning uppstår dock när det finns indikationer om att det redan från början var ett misstag att just den här missilen skickades iväg. Det är därför den fått order om att landa på en obebodd planet, tanken var att bomben skulle detonera där. Men den där loggen som hävdar att det här har hänt får den artificiella intelligensen inte riktigt ihop med sitt huvuduppdrag — att förgöra Salina Primes civilisation.

Det är till slut Harry Kim som typ pratar omkull den där artificiella intelligensen med en massa olika argument. Men vid det laget har jag redan börjat tappa intresset för den här storyn. Jag kan ju förstå att man har AI i en bomb, så att den kan undvika hinder och motstånd på väg mot sitt mål. Men att det verkligen skulle gå att diskutera om rätt och fel, etik och moral, med en AI på en bomb verkar väldigt långsökt. Det känns inte som något som någon bombkonstruktör skulle vilja fanns i deras produkter.

Nej, den här Star Trek-versionen av WarGames var verkligen inget vidare. Känns som manus från reservhyllan som man använt sig av för att försöka fylla säsongsbeställningen. Det är liksom inget fel på utförandet, men själva idén bakom är så jäkla urbota dum.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 605 tv-avsnitt.

VOY: Relativity. Det med tidspolisen och temporalattentatet.

Så var det dags för tidsresor igen! Den här gången med så många olika tidshopp och orsak/effekt-samband att man i slutet av äventyret måste reintegrera flera olika minnen från olika delar av tidslinjen till en och samma individ (hur man gör detta spännande berättar man däremot aldrig, inte ens med någon flummig technobabbleutläggning).

Klart är att vi i varje fall får se Voyager sprängas i småbitar ytterligare en gång i den här serien, men att personalen på ett skepp från framtiden, USS Relativity, då scrollar bakåt i tidslinjen för att testa ett nytt sätt att undvika Voyagers undergång. I ett avsnitt fyllt av tidsparadoxer så är den slutliga twisten ändå lite extra fyndig. Att det är ett av befälen, Braxton, på Relativity som i framtiden blir så arg på Janeway (något om att hennes tidslinjeslarv lett till hans tidspsykos) att han försöker göra slut på hennes existens redan innan hon hunnit göra livet surt för honom. Men det är alltså den typ av anomali som han själv då, i en annan plats på tidslinjen, genast rycker ut för att förhindra. Det är också samme Braxton som är inblandad i tidsreseförvecklingarna i avsnittet Future’s End.

Ja, det här är rätt så komplicerat. För att ens kunna kolla på det här avsnittet var jag ganska snabbt tvungen att sätta alla mina vanliga invändningar kring tidsresor på hold. Det var liksom inte ens lönt att börja tjata om grundprinciper kring tidresande när allt är så rörigt som det är här, och avsnittet innehåller också några självmedvetna kommentarer om hur hela intrigen är en enda röra av konflikter mellan olika tidslinjer. Det gör det lite mer okej, tycker jag.

Både Janeway och Seven of Nine blir i olika omgångar värvade som agenter för att förhindra bombattentatet på Voyager, och deras resande i tiden gör att vi bland annat får vara med om första gången som Janeway inspekterar Voyager, till och med den allra första provsittningen i kaptensstolen. Trots manusets lätt vansinniga premiss så lyckas man ändå koka ner det hela till en ytterst enkel och lättengagerande slutuppgift: stoppa boven innan han hinner placera en bomb på Voyager. Den förstår även den som inte ens ids bekymra sig över tidslinjer.

Det här är det andra Voyager-avsnittet i rad där man rymmer från den ordinarie tidslinjen och i stället berättar historier som åtminstone delvis utspelas i andra tider än nuet. Det är ju charmigt och så, men kanske också ett tecken på att författarstaben börjat tröttna på sin egen skapelse. Det finns en replikväxling mellan Ducane på USS Relativity och Voyager och Seven som jag tycker skulle passa in som ett slags uppmaning även till manusförfattare på en del SF-serier:

DUCANE: Oh, Captain. Braxton was right about one thing. Voyager shows up on our sensors far too often. Try to avoid time travel. 

JANEWAY: See you in the twenty fourth century. 

SEVEN: I look forward to it, or should I say, backward? 

JANEWAY: Don’t get started.

Man får ju ge Janeway att hon inte på något sätt försökte få den där tidspolisen att rädda henne och Voyager från den gigantiska omvägen via Deltakvadranten. Ja, hon frågade inte ens om och när Voyager skulle anlända Jorden.

Inte ens en självutnämnd tidsresefiktionsallergiker som jag kan riktigt stå emot det här avsnittet. Kanske just för att det själv problematiserade en del av de saker med tidsresor som jag har så svårt att acceptera. Eller att man serieskaparna ju själv är fångade i tidslinjeproblematik när de målat om bordet i mötesrummet till säsong fyra, och sedan använder den nya färgen i flashbacken till Voyager i torrdockan innan jungfruresan. Sen tror jag också att alla avsnitt som innehåller en pingismatch där bollen står stilla i luften på grund av en tidsanomali måste få långt mer än godkänt i betyg.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 603 tv-avsnitt.

VOY: 11:59. Det där Janeway inser riskerna med släktforskning.

Ett udda avsnitt för att vara Voyager, det här. En intrig som börjar med att Janeway sitter och skryter om en av sina släktingar, den modiga Shannon O’Donnell som levde runt sekelskiftet år 2000. Hon var en ingenjör och rymdfarare, och den som inspirerade Janeway att själv gå med i rymdflottan. Hon var dessutom en av kvinnorna bakom The Milllennium Gate, en självförsörjande stad vars torn sträcker sig en kilometer upp i luften.

Men ganska snart får vi tittare följa den verkliga Shannon O’Donnells historia. Hur hon pank och arbetslös kör sin rishög till bil in i den stad där Millennium Gate ska byggas. Och visst blir hon en av de drivande krafterna bakom bygget, men på ett helt annat sätt än vad Janeway fått berättat för sig. O’Donnell blir kär i den enda personen i den lilla staden som är emot bygget. En otroligt envis Henry Janeway, som driver en bokhandel och vägrar att sälja sitt hus till byggbolaget som ska förverkliga det gigantiska bygget. Och med det kan han faktiskt stoppa hela projektet.

Det finns en lite solkig sidointrig också. O’Donnell blir erbjuden jobb på bygget mot att hon lyckas övertala Janeway att sälja. Hon gör ett försök, men berättar till sist också hur det ligger till med erbjudandet från byggherren. Och byggbasen, visar det sig, är också en reko person som erbjuder O’Donnel jobb torts att hon inte lyckats med sitt uppdrag. På slutet av Shannons story blir det till och med ännu mer idylliskt. När Henry Janeway förstår att Shannon O’Donnell skulle kunna tänka sig att bli ihop med honom så har han plötsligt inga problem med att sälja sin fastighet. Även om det bara är en minut kvar tills deadlinen går ut. Jag menar inte att det där skulle vara en omöjlighet, bara att själva vändpunkten sker så himla snabbt.

Sanningen om Shannon O’Donnel får aldrig kapten Janeway reda på. När hon ger Seven i uppdrag att leta reda på mer fakta om O’Donnell så visar hon sig ha varit en ganska slät figur. En konsult till det där millennietornet som aldrig kom i närheten att få utforska rymden. Janeway tappar lite sugen av det där beskedet, men hela avsnittet slutar med ett slags “vi är familjen”-moment, där personalen till och med får trösta kaptenen för hela “så hamnade vi i deltakvadranten”-debaclet.

SEVEN: Her life captured your imagination. Historical details are irrelevant. 

TUVOK: I concur with that analysis. 

CHAKOTAY: If it weren’t for Shannon O’Donnel, you never would have joined Starfleet. 

JANEWAY: Yeah, and I would have never have got you all stuck here in the Delta Quadrant. 

TORRES: It gave us all time to get to know each other. 

EMH: Time for a family portrait of our own. Everyone, gather around the Captain, please. Face the camera. Smile.

(The EMH sets the timer and joins the group.)

JANEWAY: To family. 

ALL: To family. 

11.59 handlar ganska mycket om historieskrivning. Hur Janeways familj hittat på en hel myt kring Shannon O’Donnell, men där all fakta förvanskats genom åren Men även när Janeway går till källorna så blir hon nästan förtvivlad över att det inte finns någon objektiv historieskrivning om Jorden. Allt är öppet för tolkningar och vinklingar, och hon börjar till och med fråga sig på vilka sätt framtiden kommer att vantolka historien om Voyager.

CHAKOTAY: Ship’s status report. 

JANEWAY: Let me guess. The holographic engineer is having problems with her programme. Neelix, the Cardassian cook, is low on supplies. Seven of Twelve is regenerating and Captain Chakotay is doing just fine. Just wondering how they’ll piece together our lives a few hundred years from now. 

CHAKOTAY: Depends on how big the pieces are. 

JANEWAY: A PADD here, a Captain’s log there, maybe a couple of holodeck programmes. It won’t be as much to go on as we might think. I’ve gone through dozens of histories written about twenty first century Earth, all of them biased in one way or another. The Vulcans describe First Contact with a savagely illogical race. Ferengi talk about Wall Street as if it were holy ground. The Bolians express dismay at the low quality of human plumbing. And human historians? Exact same story. Every culture saw it a different way. So I go back to the raw material. Birth certificates, death certificates, marriage certificates, census surveys, voter registration forms, housing records, medical, employment, court records. It’s all fragmented and incomplete. 

Hur skrivs historien, och av vem? Det är en intressant frågeställning, och jag hade kanske önskat att man tog den på lite mer allvar när man nu tog sig an den i det här avsnittet. Visst är säkert familjelögner en viktig del i hur vi ser oss själva i förhållande till det förflutna, men här drar man också in all annan historieskrivning på ett lite slarvigt sätt. Blir riktigt provocerad när Janeway dömer ut historiska dokument som “partiska”, det känns väldigt vårdslöst. Framför allt i dessa tider av fejknyhetsanklagelser och historierevisionism.

Det egentliga allvaret i ämnet som avhandlas dränks också av en lite väl rar och puttrig ton. Berättelsen om Shannon O’Donnell som vi får se i det här avsnittet känns dessutom nästan lika tillrättalagd som hittepåhistorierna som Janeway fick höra som barn. Man hoppar liksom över en del smärtpunkter och potentiellt dramatiska scener, tycker jag. Som när konflikten mellan O’Donnell och Janeway går att lösa på några sekunder. Dessutom är det en story utan skurkar, alla är i grunden snälla och sympatiska, till och med den onde byggherren som vill riva en hel stad för att bygga ett jättestort torn (kunde han inte ha byggt det precis sidan om staden i stället?). Ett plus i kanten, trots allt, för att man faktiskt dissar Y2K-buggen i det här avsnittet. Ändå rätt kaxigt eftersom 11.59 sändes redan i maj 1999.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 602 tv-avsnitt.

VOY: Someone to Watch Over Me. Det där Seven går i kärleksskola i rymdversionen av Pygmalion.

Så korsade jag då äntligen 600-avsnittsgränsen! Det kanske låter mycket, men dessvärre innebär det att jag fortfarande har lite drygt 20% av den totala Star Trek-produktionen kvar att skriva om (och då har jag inte ens räknat med höstens tio Picard-avsnitt). Never Ending Franchise, detta.

Uppenbarligen har jag lite svårt att leva i nuet, så jag har förstås redan börjat göra lite research kring nästa spinoff-serie i raden. Eller, framför allt är det faktiskt andra människor som tagit upp Enterprise med mig. Oftast har det yttrat sig genom att de sett bekymrat på mig och förklarat hur mycket jag troligtvis kommer att hata serien. Och dess signaturmelodi. (Den var jag tvungen att leta fram och lyssna på, och det var ju verkligen det vidrigaste jag hört i Star Trek-väg, till och med sämre än den otroligt sega Deep Space Nine-vinjetten.) Men nu ska jag inte gå saker i förväg, jag har ju trots allt drygt 50 avsnitt av Voyager att kolla på innan jag är framme vid Enterprise. Someone to watch over me, till exempel. Något av en My Fair Lady förflyttad rymden. Hololäkaren har nämligen bestämt sig för att lära Seven of Nine allt hon skulle vilja veta om kärlek (men varit för skraj att fråga om). Men det slutar givetvis med att han själv blir kär i sin elev.

Det är ganska lätt att bli helt vansinnig på Someone to watch over me. Här framställer man Voyagers mest kompetenta kvinnliga besättningsmedlem som en idiot, samtidigt som man låter henne mästras av en man som ska lära upp henne i konsten att vara mer välvilligt inställd till att bli raggad. Hon ska alltså göras om för att bli mer salongfähig. Ja, ni hör, det här är kanske inte den mest progressiva eller feministiska plotten man hört talas om. Man drar sig inte ens för att göra den klassiska grejen med att låta en kvinna släppa ner sitt hår, och då framstå som otroligt mycket mer attraktiv än tidigare (det här är alltså en rollfigur som ständigt går klädd i en supertajt kroppsstrumpa, det är inte som att hennes totala foxyness kan komma som en överraskning för någon). Man kan förstås också välja att se det här avsnittet som en variant av den typen av intriger som AI:n Data ständigt utsattes för i The Next Generation. Det finns dock avgörande skillnader mellan Seven och Data: Han drömde om och längtade ständigt efter att bli em “riktig” människa, medan hon ser ner på och delvis föraktar jordbor. Det gör också Seven of Nine till mycket mer av ett hot mot samtliga normer ombord. Hon är inte gullig, som Data, utan snarare en person som gör personer omkring henne osäkra.

Så hur ska man då neutralisera detta hot? Ja, men kanske genom att skämta till det kring hennes totala oförmåga till mellanmänskliga relationer. Sevens färd mot intensivkursen i kärlek startar med ett bråk i Voyagers matsal. B’Elanna får för sig att Seven of Nine spionerar på henne och Paris, misstankar som visar sig vara helt korrekta. Seven förklarar att hon håller på med ett forskningsprojekt om människors parningsritualer, en upplysning som inte gör Torres mindre irriterad. Och ännu argare blir hon när hon läser vad Seven skrivit om henne i sin padda:

TORRES: “Stardate 52647, fourteen hundred hours. Subjects quarrel in corridor outside female’s quarters. Male returns with twelve flowering plant stems, species rosa rubifolia, effecting a cessation of hostilities. Stardate 52648, oh three hundred hours. Intimate relations resume”. How the hell do you know when we’re having intimate relations? 

SEVEN: There is no one on deck nine section twelve who doesn’t know when you’re having intimate relations. 

NEELIX: Is there a problem? 

TORRES: I want all the data you’ve collected. 

SEVEN: I haven’t completed the study. 

TORRES: Then study this. Borg provokes Klingon, Klingon breaks Borg nose. 

Den här incidenten får hololäkaren att inleda en grundkurs i romantik med Seven. Det hela utvecklas ganska snart till ett vad mellan Paris och läkaren. Om Seven kan gå på en diplomatisk mottagning med en dejt, och vara på kalaset utan att ha blivit osams med snubben eller skapa en diplomatisk incident innan hon går hem så har läkaren vunnit. När Seven får reda på vadet under festen (som hon går på tillsammans med hololäkaren) så blir hon förstås besviken, ledsen och arg. Så pass arg att läkaren förlorar sitt vad på bägge punkterna.

Det är en hel del cringe på vägen mot den här finalen. Olika övningar och en träningsdejt där Seven drar sönder sin partners arm när de dansar (hon förstår förstås inte hur det går till när man låter en man leda en när man dansar tryckare). Själv sitter jag lite och funderar på varför Seven inte riktigt har någon sexualitet i den här serien. Hon har ju uppenbarligen tillgång till känslor som ilska, men inte förmågan att älska? Eller ens bli lite kåt? Kanske är hennes kontrollbehov så stora att hon inte ens vill kännas vid den typen av känslor. Eller så är det logiska beslutet kring sex helt enkelt att det är mer effektivt med sexleksaker än med en korkad snubbe i sängen.

På vägen till kärleksexamen blir hololäkaren alltså kär i sin elev. Det finns en fin scen här, när de bägge dansar med varandra, som jag tycker mycket om. Men sedan blir det som vanligt i Star Trek: ingenting. Hololäkaren vågar inte berätta att han är kär för Seven. Medan hon, efter att ha gjort en objektiv genomgång av alla potentiella partners ombord på Voyager, dragit slutsatsen att det inte finns någon man ombord på skeppet som hon är kompatibel med. Trååååkig upplösning!

Den där diplomatiska konflikten som jag antydde tidigare i texten har att göra med ambassadör Tomin från Kadifolket. Han kommer från ett samhälle som verkar vara djupt puritanskt, och där man inte hänger sig åt några njutningar eller nöjen. Till och med deras mat är tydligen extremt okryddad, så att man inte riskerar att sätta fart på några livsandar. När ambassadör Tomin kommer på besök på Voyager är dock alla former av renlärighet som bortblåsta. Han tycker tydligen att det bästa sättet att lära känna en ny kultur på är genom mat, sprit och kvinnor. Att tokfull försöka stöta på Seven of Nine är dock en av hans riktigt dåliga idéer.

I rollen som Tomin finns en av de gästskådespelare i serien som jag blivit mest glad över att se: Scott Thompson. Han var en i gänget i det amerikanska sketchprogrammet Kids in the Hall, och en av Thompsons återkommande figurer där var Buddy Cole. En extremt homosexuell man som berättar om sitt liv:

Buddy Cole lever för övrigt fortfarande. Thompson har återupplivat honom och uppträder just nu (juli 2019) med The Buddy Cole Monologues. Det skulle inte förvåna mig om det just var Buddy som gjorde att Thompson fick den här rollen.

Scott Thompson är själv bög, och det var förstås lite extra roligt att se honom här som en kjolstygsjagande man med dåligt ölsinne. Men slutet på den här b-intrigen var något av en besvikelse. När Tomyn försöker dölja sin grova bakfylla så visar det sig att Tomins överordnade, den på ytan stränge Abbot, har en hel del förståelse för att man testar på både det ena och det andra.

ABBOT: There are many distractions aboard this vessel. You didn’t indulge in any of their more colourful traditions? 

TOMIN: Of course not. 

NEELIX: We followed the itinerary that you approved, to the last detail. 

ABBOT: Oh, shame. 

TOMIN: Your Holiness? 

ABBOT: It isn’t a violation to explore new experiences, as long as you don’t make a habit of it. 

TOMIN: I see your point. 

Är extremt kluven inför detta äventyr. Delvis en ursunkig historia om kärleksskola för överintelligent kvinna, men också ett av de mer lekfulla avsnitten under den här säsongen. Och skämten är inte bara på Seven of Nines bekostnad.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 600 tv-avsnitt.

VOY: Juggernaut. Det med monstret i sopskeppet.

Det känns nästan lite frustrerande att återvända till Voyager just nu, jag är ju helt inställd på slutspurten av Deep Space Nine (längtar ju också en hel del efter att avsluta och stänga det kapitlet i Star Trek-kronologin så att jag kan känna att jag faktiskt tar mig vidare). Juggernaut är dessutom ett lite märkligt avsnitt, tycker jag när jag kollar på det. Ett slags hybrid av en sf-version av Chernobyl och en spökhistoria om radioaktiva (som kanske i själva verket är en zombieberättelse). Trots alla de här spännande inslagen är det hela kanske ändå till slut inget annat än en sedelärande historia om vikten av att inte alltid kunna behärska sina känslor.

Fokus är nämligen till en början på B’Elanna och hennes räliga humör. Hon har den här gången varit så folkilsken (och slagit sönder hololäkarens kamera) att hon beordrats till tvångsmeditation för att lära sig att behärska sitt temperament. Det går sådär, hon grälar på Tuvok under avslappningsövningarna och börjar genast mucka bråk när Voyager tar in två allvarligt strålskadade aliens för behandling.

Ilskan är i och för sig befogad den här gången. Patienterna är Maloner. Ni vet, folket från avsnittet Night. De som färdas över solsystem för att hitta platser där de kan släppa ut sina extremt giftiga föroreningar, och som visade sig vara nästan lika farliga som sina utsläpp när Janeway hade synpunkter på hur deras avfallshantering påverkade de stackars mörkermänniskorna som levde i en till synes obebodd del av galaxen.

De två patienterna som transporteras till Voyager i det här avsnittet har just varit ute med ett sånt där sopskepp, och blivit allvarligt strålskadade när tankarna med livsfarligt radioaktivt avfall börjar läcka. Nu hotar hela skeppet att explodera med sin dödliga last. Ett potentiellt hot mot allt liv i närheten, och Voyager kan inte ens ta sig på säkert avstånd från den befarade detonationen eftersom strålningen från sopskeppet sätter skeppets warpteknik ur spel. Det enda alternativ som återstår är att försöka ta sig ombord på sopskeppet och fixa problemet.

Och det är där som Chernobylkänslan infinner sig. För malonerna och några från Voyagers crew får treva sig fram i mörka gångar när de ska försöka stabilisera vad som i praktiken är en tidsinställd radioaktiv bomb, lite som det där avsnittet av HBO-serien där några soldater får vada runt i vatten reaktorns källare för att hitta ett par ventiler. Den stora skillnaden jämfört med Chernobyl är förstås att man i Star Trek nästan aldrig tar på sig tunga skyddskläder, eller ens andningsmasker. I stället får man i det här fallet någon form av injektion som ska skydda från strålningen (Neelix äter för säkerhets skull en jätteäcklig soppa som ska ha samma effekt). Den lätta klädseln är förstås bra för de som ska iscensätta dramat, men i mitt huvud blir det lite kortslutning när B’Elanna utsätter sig för strålningsrisk klädd i ett litet linne. Hon är liksom mer klädd för ett Alien-lajv än på uppdrag på ett radioaktivt skepp.

Successivt tillför man då ytterligare några genredrag till den här soppan. För det är något mysko med det som hänt ombord det malonska sopskeppet. Det verkar liksom inte vara mekaniska fel, utan snarare någon som saboterat driften. Malonerna börjar prata om myterna kring Vihaar, varelser som tydligen ska kunna bildas av strålningen i sopskeppens tankar. Mycket riktigt så ser vi snart att det finns något som lever mitt bland all den gröna röken ombord, och som slår ner medlem efter medlem av den lilla räddningstruppen.

Men det är inget spöke som döljer sig i skuggorna på skeppet, snarare någon form av zombie. I varje fall en form av levande död. Sabotören ombord är en ur den malonska besättningen som på något vis utsatts för så mycket strålning att han eventuellt muterat, eller i alla fall blivit helt resistent mot strålning. Slutstriden står mellan honom och B’Elanna, och det är bara genom att hon blir riktigt förbannad och slår ner honom som hon kan rädda sig själv och resten av de utsända tillbaka till Voyager. Under tiden har Janeway kommit på en plan B: att styra det läckande sopskeppet in i en sol, som på det viset kan absorbera strålningen. Hela uppdraget ombord på sopskeppet var alltså i stort sett meningslöst.

Så mycket här som gör mig konfunderad. Det är som att man i Juggernaut velat mildra en del av den ovanligt rättframma kritiken mot utsläpp och föroreningar som fanns i Night. Här får vi reda på mer om den malonska kulturen, om hur det nästan anses som ett slags värnplikt att åka ut med sopskeppen. Det är helt enkelt något som var och en måste göra för att man ska kunna behålla den livsstil som man har på sin hemvärld. De som far ut är också fullt medvetna om att uppdraget kan leda till svåra skador, och eventuellt döden. De som har de farligaste jobben ombord får därför också ut stora ersättningar får vi veta, två månader på värsta jobbet på ett sopskepp ger nästan en livstidslön.

En av dem som haft ett sånt jobb är alltså Dremk, besättningsmannen som förvandlas till ett monster och sedan saboterar skeppet för att protestera mot det system som berövat honom hans liv. Är det meningen att man ska se honom som ett slags extrem form av miljöaktivist, kanske? I så fall ytterligare en förstärkning av den något mer förlåtande attityden mot utsläppssamhället som finns som en underliggande tendens i det här avsnittet. Den här gången skildras ju Malonerna på ett mycket mer nyanserat sätt än tidigare. De är också bara individer som strävar på för att överleva. Att försöka sätta stopp för det sjuka systemet på det sätt som Dremk gjorde, riskerar bara att göra saker och ting värre. Å andra sidan kan man ju också se Dremk som det slutgiltiga offret för Malonernas giftiga livsstil. Om hans öde blir känt går det kanske inte längre att relativisera sig ur utsläppsproblematiken.

Och på tal om utsläpp, första gången man hade kontakt med malonerna så erbjöd Voyager en av sopskeppskaptenerna tillgång till mer miljövänlig teknik som skulle kunna användas på malonernas hemvärld, något som han sa nej till eftersom det skulle förstöra marknaden för den inkomstbringande sophanteringen som han livnärde sig på. Något prat om ett liknande erbjudande till det här avsnittets överlevande malon fanns inte i det här avsnittet. Kanske var det ett once in a lifetime-offer.

Juggernaut avslutas också lite abrupt Med en scen där B’Elanna tar en dusch. Visst det var väl kul att se hur en ljuddusch faktiskt fungerar (och låter). Men…så spännande var det väl inte att det fungerade som avslutinng på hela det här äventyret. En av de märkligaste slutscenerna överhuvudtaget.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 598 tv-avsnitt.

VOY: Think Tank. Det med Jason Alexander som överintelligent skurk.

Behöver jag ens skriva en text om det här avsnittet? Räcker det inte med att bara se på den här bilden. Jason Alexander, aka George Constanza i Seinfeld, som jag aldrig hade sett honom förut. Ja, jag kan i varje fall inte se mig mätt! Det är lite som att min värsta mardrömsvision om riktigt dåligt smink och hår förverkligats. Helt underbart.

Den helt fantastiskt dåliga peruken. Den bisarra pannan. Och när man ser själva avsnittet så gör Jason Alexander dessutom sina repliker med någon form av späd och tunn röst. Han ska liksom vara extremt oansenlig, men egentligen jättefarlig bakom den timida ytan Ack, om det här ändå vore en ungdomssynd som begåtts innan det verkliga kändisskapet tog fart, men så är det ju inte. Tvärtom, Alexander gjorde ju den här rolltolkningen efter sina framgångsrika år i Seinfeld. Var han ute och letande efter nya vägar att gå i sin skådespelarkarriär? Lite som när han spelade i den lite märkliga bög/aids-filmen Love, Valour, Compassion, kanske? Jakten efter en framtid efter George kanske gick via rollen som superskurk i Star Trek?

Läser på lite, och Alexanders medverkan verkar snarare gå att förklara med att han är ett Star Trek-fan, på riktigt. Och då är man tydligen okej med att gå till tv-historien i den där outfiten.

Några ord ska jag kanske ändå skriva om själva avsnittet Think Tank. Där spelar alltså Jason en alien vid namn Kurros. Han driver, tillsammans med några hyperintelligenta kumpaner av varierande organiska former, ett slags problemlösarverksamhet i Deltakvadranten. Inte helt gratis, förstås, de ser alltid till att ta ut en ordentlig belöning, fast man verkar också ha gjort en grej av att gärna kräva lite udda saker som betalning. Allt från ett recept till en avancerad vetenskaplig teori Men den på ytan hyfsat samhällsnyttiga verksamheten visar sig ha en del svaga punkter. Som att medlemmarna i think tanken i vissa fall själva ligger bakom de problem som de senare erbjuder sig att lösa. Som en supersmart beskyddarservice, ungefär.

En bit in i Think Tank så inser Janeway till exempel att skälet till att prisjägarfolket Hazarierna jagar Voyager är att Kurros tankesmedja lovat dem en ansenlig belöning för bytet. Men de har gjort själva beställningen via ett hologram, så att det inte ska framgå att det är tankesmedjan som står bakom den. Sen är det bara att skicka in ett hologram och erbjuda hjälp när Janeway är omringad av Hazariernas skepp. På listan över de saker som Kurros vill ha som betalning om han lyckas rädda Voyager finns Seven of Nine. Något som Janeway blir oerhört upprörd över, och som Seven till sist också avböjer trots att Kurros erbjuder henne en intellektuellt stimulerande miljö att utvecklas i. Tydligen så tycker Seven trots allt att Voyagers besättning är hennes familj, eller om man uttrycker det lite mer sevenskt: hennes nya kollektiv.

Men Janeway är inte heller så dum. Framför allt är hon betydligt listigare än vad Kurros tankesmedja kunnat förutspå i sina olika scenarion. Janeway ser snabbt till att samarbeta med Hazarierna, något som förstås slutar med att Kurros tankesmedja faller i sin egen fälla. Att hon för att uppnå det här skapar en tillfällig allians med just de prisjägare som nyss var redo att fånga in hennes eget skepp verkar inte bekymra Janeway nämnvärt. Så jag noterar att det här är ytterligare ett avsnitt där vi ser en hårdare och aningen mer skoningslös Janeway. I Dark Frontier så jagade hon ju faktiskt ett skadat borgskepp för att komma åt teknisk utrustning, en typ av offensiv strategi som Janeway och Voyager inte brukar ägna sig åt. Och i det här avsnittet lämnar hon ingen som helst nåd för dem som attackerat henne. Tvärtom så är hon snarare lite fnissig över att tankesmedjan blir hazariernas fångar.

Som man kanske förstått om man läst den här texten så tycker jag att Jason Alexanders utklädnad är skäl nog att se Think Tank. Kanske flera gånger till och med. Men även i övrigt så tycker jag att det var ett mer än okej utpressningsavsnitt, med några välplacerade vändpunkter i handlingen.

Betyg: 7/10

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 594 tv-avsnitt.