Doctor’s Orders är nästan som en remake av Voyager-avsnittetOne – i bägge avsnitten så ligger i stort sett hela skeppet besättningen i ett tillstånd av medicinskt framkallat koma, medan personen som ska ta hand om dem blir lite nipprig av ensamheten ute i rymden, och börjar se spöken och hallucinera.
Här är det doktor Phlox som får ta hand om Enterprises besättning när skeppet ska försöka ta sig igenom ett av de transdimenstionella anomalimolnen som sfärerna framkallar. Till en början verkar han tycka att det är lite mysigt att spankulera ombord på skeppet utan att någon stör honom, bland annat får vi se honom göra sina sysslor i sjukstugan helt naken (könet är dock hela tiden dolt av lämpligt placerade föremål). Men ganska snart börjar han höra konstiga ljud, och se insekts-xindier ombord. Ja, det dyker till och med upp en zombieversion av Hoshi och en falsk upplaga av Archer.
Som tur är har doktorn T’Pol vid sin sida. Hon tror inte alls på Phlox berättelser om spöken och inkräktare ombord. Efter att de två har letat efter objudna gäster på en massa däck så övertalar T’Pol doktorn att kolla sina egna neurologisk värden. Det visar sig att strålningen från molnet – som är livsfarlig för människor – också i viss mån påverkar honom. När han vill lämna över huvudansvaret till T’Pol tackar hon nej, även hon har blivit lite knäpp av något i molnet.
Läget blir kritiskt när de två inser att det transdimensionella molnet (älskar det där uttrycket) expanderat så mycket att Enterprises färd genom det kommer att ta tio veckor längre än beräknat. Phlox vet nog inte om han kan behålla förståndet så länge, men framför allt kan han inte ha besättningen i koma under så lång tid. Tillsammans försöker han och T’Pol starta skeppets warpmotorer (trots att de egentligen inte har någon kunskap om det där). Eller, tillsammans och tillsammans, T’Pol blir helt konstig i maskinrummet och förmår inte sig att trycka på en enda knapp eller dra i en enda regel. Phlox lyckas ändå få igång motorerna, måhända med en och annan explosion på vägen, så Enterprise kommer till sist ut ur molnet och alla ombord kan väckas till liv igen. Den största överraskningen för Phlox kommer när han går in i T’Pols rum och inser att hon har legat i koma under hela färden. Han hjärna har alltså hallucinerat fram en kompis för att han ska kunna klara av resan genom molnet.
Doctor’s Orders är ytterligare en sån där bottle-episode, och som vanligt betyder det lite mer koncentration i berättandet. En kammarspelskänsla som är extra behaglig i ett seriekoncept som oftast handlar om att åka vidare och upptäcka nästa grej. Den här spökhistorien är dessutom väldigt väl utförd, med flera rätt bra jump scare-effekter (älskar skräckfilms-Hoshi i duschen). Det är också skönt att, mitt i den här långdragna Xindi-storylinen, få ett avsnitt som bara är inriktat på att vara läskigt och roligt.
Vissa noteringar har jag när det gäller mat: Både Phlox och kaptenens hund äter blodiglar. Och det är när doktorn sitter och tittar film, på Danny Kaye-komedin Hovnarren som han hör mystiska ljud. Tänk så mycket jag älskade Danny Kaye-filmer när jag var liten. Håller de för att kollas på igen idag?
Så nöjd med det här avsnittet, som helhet. Bästa genreövningen hittills i Enterprise.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 16/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 731 tv-avsnitt.
Dags för avslutning på Voyagers fjärde säsong! Men i stället för en sedvanlig cliffhanger, som blickar framåt mot höstsäsongen, så verkar det faktiskt ett tag som om hela serien skulle kunna ta slut här. Möjligheten till en lätt och snabb väg hem öppnar sig plötsligt, och hoppet väcks på nytt ombord på skeppet. Men Janeways gut feeling säger henne att allt inte står rätt till. Att det är något skumt med den här genvägen tillbaka till Jorden. Det är faktiskt just intuition som är veckans tema i Star Trek – eller, om man så vill, veckans delmoment i Seven of Nines utbildning till att bli en “riktig människa”. En fenomen som hon får möta både när det gäller kaptenens ledarskap och hennes teknik i Velocity-matcher.
Allt börjar med att en tillfällig passagerare ombord, Arturis, lyckas knäcka chiffret och rekonstruera den skadade meddelandefil som Stjärnflottan skickade över i Hunters. Janeway har låtit honom jobba med filmen eftersom han har ett enormt välutvecklat språksinne och påstår sig kunna se mönster där andra ser kaos.
Bland fragmenten i filen hittar man en positionsangivelse som verkar viktig, och ligger precis i närheten. Där visar det sig vänta en helt ny typ av Stjärnflotteskepp, utrustat med en revolutionerande teknisk framdrivningslösning som gjort det möjligt för skeppet att ta sig till deltakvadranten på bara tre månader. Det är dock helt obemannat, och det finns inga meddelanden till Janway och de andra på det. Men lagom till upptäckten av skeppet lyckas Arturis sätta samman ytterligare en del av meddelandet från Stjärnflottan. Där förklaras skeppets teknik och förhoppningen om att det ska kunna ta Voyagers besättning hem, snabbt och enkelt.
När en eventuell hemkomst nu närmar sig är det vissa i besättningen som tvingas tänka igenom saker ordentligt. Framför allt är det Seven of Nine som verkar oroa sig över att komma “hem” till en plats som hon inte uppfattar som sitt hem. Hon probar lite försiktigt med andra som skulle kunna dela hennes farhågor – Torres, till exempel, som ju faktiskt är Maquis och kanske skulle kunna möta rättsliga konsekvenser av det när hon återvänder till Jorden. Efter lite funderande ger Seven sitt besked till Janeway: att hon inte tänker följa med till Jorden. Hon stannar hellre kvar i deltakvadranten på egen hand. Kanske låter hon sig till och med återassimileras till borgerna. Och som vanligt lindar hon inte in sina åsikter när hon ska förklara varför.
SEVEN: I may have come a long way, but not in the direction you think. You’ve attempted to influence my development. You exposed me to your culture, you ideals. You hoped to shape me in your own image. But you have failed. You may have noticed our tendency to disagree. JANEWAY: Oh, I’ve noticed. SEVEN: Then you must also recognise that I do not share your values. Your desire to explore space is inefficient. Your need for familial connections is a weakness. Your infatuation with this planet is irrational. JANEWAY: I won’t argue that you’ve turned out differently than I expected, and that we often have conflicting points of view. But right now, the stakes are higher. This crew needs your expertise. Abandon them and you diminish their chances of getting home. SEVEN: Irrelevant. JANEWAY: No, it’s not. We’ve given you a lot, Seven. It’s time you gave something in return. SEVEN: I have, on many occasions. Now I refuse. JANEWAY: What would you do, go back to the Collective? SEVEN: I don’t know. JANEWAY: Then what exactly do you have in mind? SEVEN: I don’t know. JANEWAY: That’s my point. You’re asking me to cast you adrift in the Delta Quadrant alone and without support. I wouldn’t grant that request to any member of this crew because it’s too dangerous.
Som vanligt på sistone så är det en hätsk och sårig ton mellan Janeway och Seven. Janeway vägrar dock godkänna Sevens begäran. Hon är helt säker på att det är Sevens rädsla som talar, och att hon och besättningen faktiskt lyckats väcka mänskligheten till liv hos henne – mer så än Seven vill erkänna. Det visar sig, förstås, lite senare i avsnittet, att Janeways intuition stämmer. Det gör den också kring det nya skeppet och Arturis. Janeway lyckas på egen hand sätta samman resterna av meddelandet från Stjärnflottan, och det innehåller helt annan information än den som Arturis tagit fram. Nämligen att Stjärnflottan inte har någon aning om vad de ska göra för att hjälpa Voyager hem, men skickar över lite kartor just in case.
Det är Arturis som legat bakom bedrägeriet, och förfalskat meddelandena för att locka Voyager och hennes besättning i en fälla. Så fort skeppet var fyllt med besättning så var det meningen att det skulle dra iväg till borgernas område av rymden, med assimilering som följd. En hämnd för Janeways beslut att alliera sig med borgerna för att kriga mot Art 8472. Den segern gjorde att borgerna senare kunde koncentrera sig på att invadera och assimilera Arturis hemvärld. Så nu vill han ge tillbaka. Han lyckas ta kontrollen över sitt skeppet, och sätter kursen mot borgerna – men kvar på skeppet från Voyagers crew finns bara Janeway och Seven. Resten har man hunnit evakuera.
För några blogginlägg sedan skrev jag lite om historieskrivning sedd ur olika perspektiv. Det här avsnittet var väl ett alldeles utmärkt exempel på ett beslut som Janeway ser som ett av sina bästa, men som fick förödande konsekvenser för andra. Janeway menar nog att hon räddat galaxen från förstörelse, medan hon knappast skulle framstå som en hjälte i Arturis folks historiska museum i framtiden. Om de nu skulle ha några sådana. I och med Janeways allians med borgerna så blev ju nästan hela hans ras assimilerad.
Voyager lyckas i varje fall förfölja Arturis skepp och transportera över Janeway och Seven innan han når borgernas territorium. För, precis som Janeway trodde, så är ju egentligen inte Seven supersugen på att bli en borgdrönare på nytt. Arturo, däremot, får se sig själv falla offer för den fälla han gillrat. Han välkomnas hem av ett gäng borgkuber som genast attackerar hans skepp. Men kan man tänka sig att Arturos hat mot Janeway nu går in i kollektivet? Kommer Borgerna på nytt att sätta efter Voyager? Och mänskligheten??
Ett stabilt avsnitt det här. Kanske inte så storslaget som man skulle önska sig av en säsongsavslutning, men helt okej. Det är ju lustigt att det jag minns mest av hela Hope and Fear är att Arturis har en spak som på en sekund helt förändrar utseende på brygga – från Stjärnflottegränssnitt till originalutseende. Arkiverar den under fliken Ytterst osannolika alienuppfinningar.
Janeways och Sevens relation står på nytt i centrum i Hope and Fear. Det är tydligt att manusförfattare och producenter är ytterst intresserade av deras dysfunktionella mor-dotter-relation. Själv blir jag oftast otroligt irriterad på Janeway i de här scenerna. Jag tycker att hon är helt oresonlig gentemot Seven och aldrig ger henne rätt eller medhåll. Jag menar, Janeway har i praktiken kidnappat en borg, isolerat henne från sitt kollektiv och mer eller mindre tvingat henne till att bli människa – allt mot hennes vilja. Och ändå har hon mage att stå och säga att hon har gett en massa saker till Seven, som borde vara tacksam och nu betala tillbaka. Jag är inte helt övertygad om att det är den objektivt sett korrekta beskrivningen av det som hänt, oavsett vad man tycker om borgerna. Känns ju snarare som gammal kolonialistiskt tänkande. Ni vet, när man som en “gåva” tvingar på andra kulturer sin egen civilisation.
Betyg: 7/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 555 tv-avsnitt.
Voyager närmar sig en nebulosa som visar sig vara fylld av någon form av ospecifik men extremt farlig strålning. De enda som inte får brännskador och huvudvärk av den är Hololäkaren (givetvis) och Seven of Nine (mer oklart varför). Så eftersom nebulosan är typ gigantisk och skulle ta massor av tid att åka runt så beslutar sig Janeway för att trotsa strålskadorna och köra rakt igenom den i stället. Besättningen skyddas genom att sövas ner i kryokammare och Seven och läkarhologrammet får ta över driften av skeppet. Janeway fattar det här beslutet väldigt lättvindigt, med ett undantag. Kommer Seven att klara av ensamheten ombord – hon som är uppvuxen som en del av ett jättelikt kollektiv?
Svaret är förstås nej, men det är lite oklart om Sevens krisande under isoleringen beror på psykologi eller teknik. Den där strålningen i nebulosan påverkar nämligen all utrustning ombord, även de implantat som Seven har. Så när läkarhologrammets mobila system slagits ut får hon springa runt ensam på ett skepp där allt håller på att paja, samtidigt som hon får sällskap av diverse hjärnspöken och hallucinationer, varav en del skapas av hennes hjärna och en del eventuellt kommer från implantaten. En mardröm är det i vilket fall som helst.
Jag gillar när Star Trek närmar sig skräckfilmsgenren, som här. Tycker också att man under manusarbetet fått till en bra spännvidd på de där hallisarna. Borgspöken, hörselvillor och så en slemmig snubbe från ett mötande rymdskepp som först vill byta varor, men sedan börjar leka en livsfarlig kurragömma med Seven ombord på Voyager. Ångest från borgtiden blandas med kraven och ansvaret som Janeway ålagt henne, det blir en enda fasansfull och ångestfylld röra i Sevens huvud. Till sist verkar hela Voyager på gränsen till paja. Seven måste, under de sista skälvande minuterna av färd genom nebulosan, välja mellan att stänga av kryokamrarna eller de livsuppehållande systemen på skeppet som håller henne vid liv för att Voyagers motorer ska föra dem framåt. Och hon fatta beslutet inför spökbilder av Janeway och de andra som hånar och stressar henne. Så hon väljer kollektivet, och svimmar själv av när syret och värmen stängs av på skeppet. Men hon räddas givetvis när skeppet tagit sig ut ur nebulosan.
One är en schysst genreövning som aldrig kändes sökt eller ansträngd när den översatts till rymdskeppskontexten. Tvärtom, bara tanken på att trava omkring ensam i flera veckor på det där stora skeppet. Brrr. Däremot undrade man ju lite varför flickebarnet inte kunde tända upp ljuset i de korridorer hon gick omkring i. Var det tvunget att vara nedsläckt och extra creepy?
Avsnittet slutar i uppbygglig anda. Seven, som tidigare dragit sig undan alla sociala sammanhang och föraktat sina besättningskollegor frågar om hon får sitta med de andra i mässen ett tag. Bara för att få lite sällskap. Naaah. Så rart.
Betyg: 9/10,
Voyager. Säsong 4, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 553 tv-avsnitt.
Kim ger svar på tal när Tuvok tillrättavisar honom på ett möte. Ett av de få tecknen på irritation hos besättningen på Voyager, som ju nu har hängt tillsammans på ett trångt skepp i snart fyra år. Men kaxigheten på mötet är också resultatet av en mindre uppenbarelse för Kim. När han först började på Voyager var han oerfaren och grön, och höll en ödmjuk och låg profil. Men under de fyra åren på skeppet har han ju faktiskt lärt sig massor, och borde egentligen inte finna sig i att bli hunsad av sina kollegor.
Dags att testa en ny självbild helt enkelt, och varför inte börja med att åka ner med en skyttel på en ogästvänlig planet, bli nerdragen i en pöl med trögflytande vätska, få rymddräkten perforerad av en främmande livsform och sedan få sitt dna kopierat. Kanske inte riktigt den belöning Kim väntat sig när han bestämde sig för att ta lite mer plats och våga ta risker. Men friskt vågat, hälften…död. Bra att han övertalade Tom Paris att följa med också, så att även hans bästis kunde ligga och känna livet sakta rinna ur honom på den där dämonplaneten.
Skälet till att man åkte till det där stället från första början var en akut brist på deuterium ombord på Voyager. Och det är tydligen så pass allvarligt att man gå rner på grå beredskap, vilket alltså betyder extremt energisparläge. Alla måste börja sova tillsammans i mässen och andra gemensamma utrymmen, och allt onödigt ombord stängs ner. Den enda planeten i närheten där man skulle kunna utvinna deuterium visar sig vara en riktigt skitplanet, kategoriserad som klass Y, också känt som en så kallad demonplanet på grund av sin giftiga atmosfär, livsfarliga strålning och extrema temperaturer. Det är det här stället som Paris och Kim åker ner till. Grattis!
När de två utsända inte kommer tillbaka använder Janeway skeppets sista energireserv för att landa på den ogästvänliga planeten. Man hittar Paris och Kim, men inte halvdöda som man väntat sig. I stället springer de runt på planeten i sina vanliga uniformer helt utan skydd eller andningshjälp. De berättar att de efter en plågsam, men kort, övergångsperiod kunde andas på planeten och uthärda dess miljö utan problem. Lika bra går det däremot inte när man strålas över till Voyager, där håller de genast på att kvävas.
Ganska snart inser Janeway att det är kopior av Kim och Paris som man kommit i kontakt med. Man hittar också originalens kroppar, som av någon outgrundlig oförutsägbar anledning fortfarande är vid liv. Däremot håller hela Voyager på att sjunka ner i en pöl gjord av den där tröga vätskan som drog ner Kim i början av avsnittet. Det är den där sörjan som skapat kopiorna av Kim och Paris, och nu vill den komma åt resten av besättningen och göra kopior av dem. Gotta catch them all!
När pölen gjorde sina första kopior av människor så var det också rena rama evolutionen för denna flytande livsform. Man uppnådde en helt ny nivå av medvetande, och nu vill pölen ha mer! Det berättar de genom Kim, som lyckas förmedla så pass mycket innerlig entusiasm kring detta jättekliv i evolutionen att Janeway tar pölens drömmar på allvar. Som den skickliga förhandlare hon är, övertygar hon först vätskan att släppa taget om Voyager, och får sedan besättningen att lämna små prover av sitt dna på planeten. I avsnittets sista scen ser vi hur Voyager lyfter från planeten, omgivet av ett helt gäng nyproducerade humanoider (som av någon anledning är gröna?).
Den lite snällare versionen av Invasion of The Body Snatchers, så skulle man väl kunna beskriva Demon. Där det mest förvånande nog ändå är Janeways beredvillighet att ge efter för utpressning, och frimodigt dela med sig av dna till den där pölen. Följer det verkligen generalorder 1? För det verkar som om den där vätskan inte bara kopierar kroppar, utan också minnen och personligheter. Borde inte det betyda att man nu gett bort massor av tekniskt kunnande och Stjärnflottehemligheter till en kvicksilverliknande pöl, vars avsikter man inte vet någonting om.
Demon känns som ett genomsnittsavsnitt, som antagligen var intressantare som idé än utfört. Men ett extra plus för de skitsnygga rymddräkterna med blinkande lampor i olika färger. De kan jag inte minnas att jag sett tidigare i alla fall inte så här snygga och blinkande. Själva planeten som stora delar av avsnittet utspelas på, kändes dock ännu mer studio än vad till och med de där grottorna brukar göra.
En guldstjärna också för termen bioforming, som jag inte hört talas om innan. Ett sätt att göra om människor, och andra varelser, så att de kan leva på platser där de annars inte hade kunnat överleva. Motsatsen till terraforming, alltså.
Betyg: 5/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 551 tv-avsnitt.
Redan några sekunder in i första scenen inser man att det är något som är fel på Voyagers brygga. Ordentligt fel, till och med. Janeway har nämligen handskar på sig. Svarta skinnhandskar. Ja, ni förstår ju vad det betyder. Att hon är extremt ondskefull. Troligtvis nazist. För det är ju den typen av personer som har sådana på sig inomhus. Såna där sadistister. Framför allt om de bär handskar på ett skepp som är fullt med touchscreens.
Efter att Janeway varit lite vidrig i praktiken också börjar jag gissa på att jag hamnat i ett spegeluniversumsavsnitt, där krigsskeppet Voyager drar runt i deltakvadranten och ställer till med en massa jävelskap. Jag gissade fel visar det sig efter ett tag. Vad jag ser i början av det Living Witness är en hologramrekonstruktion på ett kyrianskt museum. 700 år efter federationsskeppet besök så visar hologrammet hur befälhavaren och besättningen på krigsskeppet Voyager förgiftar den kyrianska befolkningen och avrättar dess ledare. Och de gör det med ett förvridet och förnöjt leende på läpparna. Det som händer är en oväntat blodig följd av att folket som kyrianerna delar planet med, vaskanerna, bett Janeway om lite hjälp i konflikten med grannfolket. Och när hon hjälper till så är hon extremt effektiv och noggrann.
Quarren, en kyriansk historiker, bossar över det där museet, men när han kommer över ett nytt fynd från tiden för Voyagers attack så ifrågasätts hela hans världsbild. Föremålet visar sig vara en säkerhetskopia av Voyagers hololäkare, och hans version av vad som hände när skeppet kom till planeten skiljer sig en hel del från museets.
När den första chocken lagt sig börjar Quarren lyssna på hololäkaren, som också får konstruera egna hologram om vad som hände. Så småningom inser Quarren hur man feltolkat och förvrängt de historiska fynd från Voyager som man hittat, allt för att de ska passa i en specifik politisk kontext. I verkligheten var det kyrianerna som attackerade Voyager, medan det var en vaskan ombord på federationsskeppet som dödade kyrianernas ledare. Det allmänna intrycket av hela situationen är dock att det är kyrianerna som är paranoida och aggressiva i relationen med sitt grannfolk.
Quarrens upptäckter och hololäkarens berättelse får genast oväntat dramatiska följder. Vaskanerna har nämligen alltid beskyllts för att vara de som startat kriget mellan de två folken. Uppmuntrade av nyheterna om att hololäkarens berättelse ifrågasätter den rådande historieskrivningen river en mobb med vaskaner ner inredningen på det kyrianska museet. Hololäkaren vill stänga ner sig själv, eftersom det är mot hans programmering att skapa oro och konflikter, medan Quarren hävdar att sanningen måste fram till varje pris.
Hur man tar sig ut ur det här får vi aldrig se, i stället inser vi att det vi sett fortfarande är en holosimulering på ett museum. Den här gången en rekonstruktion av hololäkarens första tid på planeten, och hur den på sikt blev en början till fred och samförstånd mellan kyrianer och vaskaner.
Grundidén här är superspännande och ambitiös. Att diskutera hur historieskrivning sker, och hur den formas av sin samtid. Hur historiska fakta alltid kan skruvas på för att passa sin tids härskare och makthavare. Eller hur man på olika sätt kan utmåla ett folk som en fiende som totalt omänsklig.
För Star Trek-fans är det förstås nidbilden av Voyager som är det allra roligaste. Att se onda upplagor av Janeway och Tuvok. Kolla in hur Chakotay plötsligt har tatueringar i halva ansiktet och förespråkar kemiskt tortyr, och hur man historikerna fått för sig att hololäkaren är en android. Seven of Nine är dessutom fortfarande en borg i museets simulering, och har en hel liten trupp av medborger som hjälper henne att fajtas mot fienden.
Från början skulle det här avsnittet handla om något helt annat, artificiella intelligensers krav på mänskliga rättigheter. Men under tillblivelsen bestämde man sig för att byta spår och slänga in lite av den då pågående debatten om historierevisionism i stället. Avsnittet är ingen exakt liknelse eller parallell med 90-talets USA, men visst finns här ekon av en lite pressad vit majoritet i USA som plötsligt inser att man placerats i historiens skamvrå. Som hos den här vaskanske besökaren på museet:
VASKAN VISITOR: How can you prove that it’s true? QUARREN: Take a closer look. The evidence is all around you. VASKAN VISITOR: Some musty fossils and a recreation? That doesn’t prove anything. QUARREN: I disagree. VASKAN VISITOR: You’re trying to blame the Vaskans for all your troubles the way you always do. I don’t have a problem with your species. I have Kyrian friends. But I don’t appreciate seeing my people being portrayed as villains in your little simulation, and I certainly don’t want your history taught to my children.
Men det som känns lite speciellt i det här avsnittet är att det är den minst privilegierade gruppen i samhället vi besöker som tydligen har konstruerat en snedvriden och missriktad, men ändå dominerande historieskrivning. Det är de förtryckta kyrianernas syn på historien som är felaktig i det här avsnittet. Egentligen, verkar avsnittet vilja säga, är de bara dåliga förlorare som försöker hitta någon annan att skylla sitt nederlag på. Jag som trodde att det var vinnarna som skrev historien, inte förlorarna.
Det har ju gått en hel del år sedan det här avsnittet gjordes, men debatten kring historieskrivning och vilka perspektiv man kan se historien ur har ju knappast avtagit. I dagens allt mer polariserade samhällsdebatt tror jag nog att Living Witness skulle gillas mest av de som hävdar att förtryckta minoriteter använder sig av snyfthistorier från förgångna för att på det viset försöka sno åt sig oproportionerligt stor makt och inflytande. Och sett ur ett amerikanskt perspektiv, går det att läsa det här avsnittet som annat än en betraktelse över rasfrågan och diskussionen kring slaveriets historia i USA?
En del tycker det, har verkligen hittat en mängd analyser av olika kvalitet och inriktning. Själv tycker jag att det lite hisnande att eventuellt börja se på Voyager som Star Treks kanske mest reaktionära spinoff-serie. Eller som det står i det här väldigt positiva blogginlägget om det här avsnittet: Voyager has a decidedly reactionary streak running through it, an awkward tone-deafness on issues of race and identity. Jag hade ju även lite svårt även för avsnittet Retrospect, som ju var lite i stil med “våldtäktsoffer fabricerar minnen”.
Living Witness är ett av de mest omtyckta avsnitten i den här säsongen, ja kanske rentav i Voyagers hela produktion. Själv tyckte jag att den första kvarten var briljant, men att avsnittet sedan tappade i tempo. Den sista twisten var förstås överraskande, men jag saknade nog något ännu mer oväntat och ifrågasättande i det här avsnittet. Något riktat mot den enorma självgodhet som genomsyrar hela tv-serien Voyager. Jag menar, en del av de beslut som Janeway fattat genom serien så här långt har verkligen varit både ologiska och moraliskt tveksamma, och skulle faktiskt kunna återberättas på ett helt annat sätt än som en hjältesaga. Det räcker med att bara skifta perspektiv en smula. Även om jag förstås aldrig skulle gå så långt som att påstå att Janeway skulle bära handskar på bryggan.
Betyg: 6/10
Voyager. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 550 tv-avsnitt.
Hur många framtvingade minnesförluster kan man få in i ett och samma tv-avsnitt? Manusförfattaren bakom Unforgettable verkar satsa på världsrekord, och gör det genom att introducera en typ av alien som avger ett slags feromon som blockerar långtidsminnet hos andra raser som den träffar. Även om du hängt med en av dem i dagar, kanske veckor, till och med kanske varit dödligt kär i en av dem, så kommer du oundvikligen att glömma personen bara någon dag efter att ni skilts åt.
Det där med den bortglömda romansen råkar Chakotay ut för. En ramuran vid namn Kellin dyker upp på Voyager, och förklarar frankt att de två hade en grej för typ en månad sedan. Han ryggar förstås skrämt tillbaka, men hon styr honom med säker hand rakt in i en ny förälskelse. Tyvärr så visar det sig att det inte är okej att hoppa av den inhemska kulturen på Ramoran En agent från planeten spårar upp Kellin och suddar i sin tur ut hennes korttidsminne genom ett specialgjort vapen. Nu är det Chakotays tur att säga till någon att de två hade en grej, alldeles nyss faktiskt, till en person som inte minns det. Kellins reagerar extremt avvaktande på Chakotays framstöt, och det finns inte någon tid för honom att göra något ytterligare intryck på henne. Det blir en blick som utväxlas just när Kellin ska transporteras bort från Voyager, sedan är den möjligheten till lycka och kärlek försvunnen för gott. Avsnittet slutar med att Chakotay lite stressat skriver ner allt som hänt för hand, innan den där minnesförlusten slår till och ett datorvirus suddar ut alla bevis på att Kellin funnits ur Voyagers datorsystem.
Unforgettable är ett charmigt dussinavsnitt som inte riktigt tar vara på ett intressant tema kring kärlek och minnen. Ett ämne som ju tagits upp i så vitt skilda filmer som Eternal sunshine of the spotless mind och 50 first dates. Men i det här avsnittet behandlar man temat alldeles för grunt och konventionellt för att göra något intressant av situationen. Det känns som om det är så många moment i handlingen som måste klaras av. Dessutom sitter åtminstone jag och misstänker att Kellin är en bedragare ganska långt in på avsnittet. Och även när jag inser att hon nog inte är det så tycker jag att hon verkar ha värsta dubbelmoralen. Hon var själv ute och fångade en rymling för en månad sedan som hon hittade på Voyager, nu är det hon som är den jagade. Men varken Kellin eller Chakotay verkar dra några slutsatser kring den här paradoxen, typ ångra att Kellin tilläts hjärntvätta en person och föra hem honom till Ramoran. Hon verkar tro att hon och hennes kärlek till Chakotay gör henne till en helt unik snöflinga i universum, och han hänger på.
För övrigt tycker jag att det är lite märkligt att Janeway bara lämnat över den där fripassageraren till Kellin för en månad sedan.Brukar inte hon vara beredd att hellre låta skeppet gå under än överlämna någon som är på flykt?
Minnesförluster, det verkar nästan vara legio i Star Trek-serierna, även om de mer sker i författarnas arbetsrum. Få är de flirtar och förälskelser med främlingar och nykomlingar i serien som överlever längre än ett avsnitt, och som sedan aldrig mera nämns. Unforgettable vågar åtminstone kalla det just för en minnesförlust, och till och med ge en logisk förklaring till varför just den här romansen aldrig fick bli något. Och kanske var det tur, jag tyckte aldrig att det uppstod någon vidare kemi mellan Virginia Madsen (känd från filmer som Candyman och Sideways) och Robert Beltrans Chakotay. Däremot är jag väldigt imponerad av Madsens perfekta 90-talshår i det här avsnittet. Men inte ens det verkar ha kunnat locka fram det där suget som Chakotay haft i blicken när han kollat in Janeway. Att man inte gått vidare med den romansen, trots att Janeway numera officiellt är singel, är faktiskt orimligt fegt och tråkigt.
Betyg: 5/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 547 tv-avsnitt.
Andlighet inom Star Trek kan ta sig många olika uttryck, men visst är väl det här ett av de smartare? En molekyl som enligt Borgerna utgör ren perfektion, men som för Stjärnflottan och Federationen mest verkar vara en besvärlig grej som sabbar subrymden och i och med det även rymdresor i warphastigheter. I och för sig ett högst konkret mardrömsscenario för Janeway och hennes Voyager. Utan tillgång till de hastigheterna kommer de troligtvis aldrig att nå slutet på sin resa.
Mest rafflande är The Omega Directive innan det hunnit ta fart på allvar, när det blinkar mystiska omega-bokstäver på alla skärmar på bryggan och ingen förutom Janeway kan läsa de hemliga order som triggats igång av någonting därute i rymden. Nu känner jag mig lite pinsamt konventionell i min smak, men en mystisk molekyl levde inte riktigt upp till de förväntningar som inledningen på det här avsnittet skapat hos mig. Efter ett tag väcks dock mitt intresse till liv igen, när molekylens gåta gör Seven of Nine extremt upphetsad, faktiskt mer peppad än jag någonsin sett henne. Molekylens hemlighet, och möjligheten att kontrollera den, visar sig vara Borgernas version av den heliga graal. Maskinhumanoidernas vetenskapliga version av religion och andlighet. Att få undersöka omegamolekylen måste för Seven vara ungefär som att få kontakt med Gud.
Oavsett de andliga dimensionerna så är en molekyl trots allt ganska svår att göra tv-dramatik av. Därför slänger man också in en dos av veckans alien i det här avsnittet. I det här fallet en ras vars misslyckade försök att kontrollera omegamolekylen lett till det utsläpp som först fick Voyager att bromsa in på sin färd genom rymden. Janeway bestämmer sig för att sno och förstöra varelsernas kvarvarande molekylförråd, för deras eget bästa. De är dock inte helt övertygade om att hennes beslut är korrekt, och tar upp jakten på Voyager.
På slutet är det lite för många orimliga saker som händer, tycker jag. Det är transporter av molekyler, säkerhetsfält och neutraliseringar och attacker på skeppet om vartannat. Är det något religiöst inslag som gör att inte allt brakar ihop den här gången? Är någon ombord på Voyager molekylens profet? (Ja, jag tittar på dig Seven). Jag har ju retat mig en del på hur mycket plats religion och religiösa storylines fått ta i Deep Space Nine på sistone. En gåtfull och farlig molekyl känns som ett mer adekvat sätt att skildra religion på i den här serien. Om än ett något osexigt sådant.
Sedan är det kanske en annan sak att jag efter ett helt avsnitt fortfarande inte riktigt vet exakt vad en omegamolekyl är, och vad alla vill ha den till. Eller, jag har ju förstått att den kan vara en källa till enorma energier, och att molekylen kanske till och med var den gnista som utlöste hela Big Bang. Fler detaljer än så kanske jag inte behöver känna till för att kolla på ett avsnitt av en Star Trek-serie. Men visst tänker jag en del på atomkraftsverk och de risker som de för med sig. Det vill säga en teknik och vetenskap som kan läsa oändligt många problem, men också skapar nya. Janeway driver i alla fall sin skeptiska linje, och tvingar till och med Seven att följa den.
TUVOK: It’s unfortunate we can’t study this phenomenon in more detail. We may not have the opportunity again. JANEWAY: Let’s hope we never do. TUVOK: A curious statement from a woman of science. JANEWAY: I’m also a woman who occasionally knows when to quit. Take another look at your tricorder. Omega’s too dangerous. I won’t risk half the quadrant to satisfy our curiosity. It’s arrogant, and it’s irresponsible. The final frontier has some boundaries that shouldn’t be crossed, and we’re looking at one.
Blir däremot en smula förvånad över att Janeway inte tag något som helst ansvar för det folk vars Omega-experiment man faktiskt stjäl. De säger gång på gång att alla deras energikällor och resurser håller på att ta slut. I den gamla sortens Star Trek-serier (även i tidigare säsonger av Voyager) hade det ändå varit lite noga med att man inte lämnar ett helt folk i sticket. Även om de beskjuter en. Men Janeway har tydligen blivit tuffare och hårdare under resans gång.
Otroligt svårt att sätta betyg på det här, ett avsnitt som på samma gång lyckas vara extremt torrt, bitvis obegripligt och en smula andligt reflekterande. Allt det här får mig att gilla The Omega Directive, i varje fall i teorin. I praktiken är det en aning för långtråkigt för mig. Det går säkert att göra molekyläraction jättespännande, men det här avsnittet är dessvärre inte ett bevis på det. Hur spännande det än är tankarna kring Borgisk religion och molekylärdyrkan. Det stoffet är värt mer än ytterligare ett “Janeway och Seven diskuterar en fråga och Janeway beslutar ändå efter sitt eget huvud”-scenario.
Betyg: 7/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 544 tv-avsnitt.
Man kan väl kategorisera Vis à Vis som något av ett recyklingavsnitt. Man återvinner ju ett grepp som använts flera gånger genom Star Trek-produktionen, det med olika varianter av bodyswapper– eller bodysnatcheraliens. Faktiskt var ju det allra första avsnittet som sändes i originalserien en variant på det här temat, och på sätt och vis kan man väl säga att Grundarna och deras shapeshifterfasoner i Deep Space Nine är en vidareutveckling av konceptet.
Vis à vis inleds med några scener om en rätt så livstrött och uttråkad Paris. Han verkar ha börjat ruttna på sitt jobb ombord på Voyager, det enda han riktigt trivs med är att hänga på holodäcket och mecka med en gammal amerikanare. Han har ingen aning om hur spännande hans liv snart ska bli, och hur lite han kommer att gilla det.
Ett främmande skepp med ett smått revolutionärt framdrivningsmedel (koaxiell varpdrift) gör plötsligt entré i handlingen. Skeppet har problem, men Paris lyckas innesluta det i någon form av kraftfält och rädda både farkosten och piloten. Rymdvarelsen, Steth, visar sig vara supertrevlig och bondar en massa med Paris kring teknik och sånt. Men någon riktig bromance hinner inte utvecklas förrän Steth byter kropp med Paris. Paris medvetande finns nu i Steths kropp, och den skickas iväg via autopilot med skeppet som rymdvarelsen först kom med.
Med det gjort har bodyswapperutomjordingen nu tänkt sig att ta över Paris liv ombord på Voyager, etn tillvaro som är lite mer komplicerat än hen kanske trodde. Paris minnen följer uppenbarligen inte med på köpet när man får hans kropp, så det blir ju en hel del att hålla reda på för nykomlingen i hans kropp. Läkarutbildningen och relationen med B’elanna, till exempel. Dessutom hade nog bodyswapperutomjordingen underskattat den sociala kontrollen ombord ett Federationsskepp, som hur enkelt det är för kapten Janeway att gå in i replikatordatorerna och kolla hur många enheter alkohol som någon (till exempel Paris) beställt kvällen innan.
Samtidigt, ombord på det främmande skeppet, så kvicknar Paris till i sin nya kropp. Det finns inte så mycket tid att ta in det som hänt, förrän skepet han befinner sig i aggressivt uppvaktas av flera olika typer av skepp. Från ett av dem kommer en arg kvinna som kräver att få tillbaka sin kropp. Inuti hennes hjärna finns nämligen den riktige Steth, han vars kropp Paris finns i nu. Det tar ett tag innan de två inser att de bara är de senaste leden i ett slags kroppsstafett. Där nästa stafettpinne visar sig bli kapten Janeway, även om jag blev helt bortkollrad när kroppsbytet hände. Det blev säkerhetspersonalen ombord också. När de kommer in på Janeways kontor ser de Paris stå med händerna runt kaptenens hand. Föga anar de att det är Janeway, i Paris kropp, som tar ett stryptag på bodswappern, i Janeways kropp (en orsak till att man blir lurad kan ju eventuellt också vara att de fuskat lite med vem som satt ner respektive stod upp före och efter förvandlingen i de här scenerna). Därför blir alltså Janeway (i Paris kropp) den som säkerhetsvakterna på Voyager skjuter medvetslös. Medan bodyswapperrymdvarelsen (i Janeways kropp) ytterst enkelt kan sno en rymdskyttel och fly bort från Voyager.
Paris (i Steths kropp) och Steth (i den där arga tjejens kropp) lyckas dock stoppa bodyswappervarelsen (i Janeways kropp) i sista sekunden. Hololäkaren lyckas sedan reversera kroppsbytena. Steth tar bodyswappervarelsen (som nu finns i den där tjejens kropp) för att försöka hitta alla som bodyswappern bytt kropp med, och se till att alla får tillbaka rätt medvetande i rätt kropp.
En ganska rak intrig som visade sig vara ytterst svår att förklara i text. Alla dessa kroppar och deras olika medvetanden, liksom. Som helhet är i varje fall Vis à Vis ett ganska piggt avsnitt. Det är förstås alltid kul när alien of the week visar sig vara en lurifax, men det här avsnittet bjussade ändå på några extra oväntade twists and turns. Men mycket mer än ett lite svagt medelbetyg blev det inte den här gången.
Nu var det här ett ganska seriöst avsnitt, men det hade varit roligare att se den här storyn gjord som fars. En förväxlingskomedi (bokstavligt talat), kanske? En springa-i-dörrarna-fars där alla hela tiden pratar med en annan person än de tror. Får se om det förslaget känns lika relevant en dag som jag inte är bakfull.
Betyg: 5/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 542 tv-avsnitt.
Ska man nu flippa ut i ett holoäventyr, så ska det göras på det här sättet. Med en fiende som tar över Voyager, förvandlar större delen av skeppet till holodäck och sedan jagar besättningen genom olika scenarion från Jordens och andra Federationsplaneters historia. Bara den första delens teaserscen, med Janeway som Klingon, är värd hela månadsavgiften till Netflix.
Det är alltså de inte så supercharmiga hirogenerna som är med i serien i ytterligare ett avsnitt. Nu med en ledare som är mycket orolig över framtiden. Framför allt hur det ska gå med hirogenernas kultur och civilisation, när folket blir allt mer utspritt över galaxen på jakt efter nya arter att döda och göra troféer av. Han funderar till och med över vad som händer när det är slut på arter att ta livet av. Vad ska då deras art pyssla med?
Svaret på den här gåtan är alltså Voyagers holoteknik, en fantastisk källa till olika jaktscenarion, där man dessutom kan döda sina byten om och om och om och om igen. Resten av tiden kan man sedan ägna åt att skriva litteratur om jakt, eller skapa konst om jakt, eller….ja, vad nu än den hirogenska kulturella överbyggnaden består av. När vi kommer in i det här avsnittet har hirogenerna redan total kontroll över Voyager, men de roar sig fortfarande med att jaga levande byten, snarare än hologram. Närmare bestämt Voyagers besättning, som placerats ut i olika holoäventyr. Där jagas de tills de åsamkats så pass allvarliga skador att de inte kan fortsätta fly. Då skickas de till sjukan för att lappas ihop igen, och sedan är det bara att bege sig ut i nästa äventyr för att agera bytesdjur.
Fast den där reinkarnationen från holoäventyr till holoäventyr är inte besättningen själva medvetna om. Samtliga, utom Harry Kim, är försedda med en form av neuroblockerare som gör att de lever helt och fullt i det holoäventyr de placeras i. Helt utan några minnen av Voyager eller andra, tidigare, holodäckssimulationer. Harry Kim är den enda människan på Voyagers brygga, men förstås inte helt nöjd med situationen. Han och hololäkaren sätter tillsammans en plan i verket för att försöka få ge Voyagers besättning deras medvetanden och minnen tillbaka,
En stor del av det här avsnittet utspelas i en simulering som utspelas i en liten fransk stad, ockuperad av tyskarna under andra världskriget. Och det är faktiskt ren och skär Star Trek-magi med scenen där hirogener klädda i nazi-uniformer kommer in på en fransk nattklubb där en sjungande Seven of Nine står för underhållningen. Å andra sidan är det nästan lika kul att se en totalt personlighetsförändrad Neelix som stridskåt klingon på ett annat holodäck.
Det är när Kims plan för att återta kontrollen på Voyager börjar gå i lås som det här avsnittet kilar ytterligare några underhållande snäpp till uppför skalan mot total surrealism. En explosion spränger upp ett stort hål i ett av holodäckens vägg, vilket skapar en öppning mot flera däck och korridorer på Voyager. Gränsen mellan holodäck och “vanligt skepp” suddas ut, precis som holodäckskriget och besättningens uppror mot hirogenerna, Även allierade- och nazistsoldater är involverade i konflikten. Ja, till och med en och annan klingon gör entré i den där lilla franska 40-talsstaden.
Jag gillar verkligen den smått vansinniga utvecklingen i bägge delarna av The Killing Game, men känner lite extra kärlek gentemot handlingen i den andra delen som verkligen urartar och blir jättekonstig. Och jätteunderhållande. Sedan finns det några små detaljer som gör mig extra kär i det här dubbelavsnittet, som när Harry Kim i sin stjärnflotteuniform möter en andra världskrigsversion av Paris i en korridor, och Paris först inte tror på Kims försäkran om att han är amerikan. B’Elanna som en fransk ung kvinna, gravid med ett tyskt befäl är också en birollsfigur som känns extra minnesvärd. Precis som scenen där en nazist hetsar några hirogener så att de bryter mot sin ledares order.
Briljant och smart. Ett avsnitt som lyckas vara underhållande, samtidigt som det finns en hel del politik och historia invävt i handlingen. Äntligen ett holodäcksäventyr som inte kändes som menlös maskeradlådeunderhållning. Som jag sagt tidigare, det är sådana här avsnitt som förgyller det här bloggtittandet för mig. Och, vet ni, det nästan kändes bara som ‘Allå ‘allå ’emliga armén när det var meningen. Däremot hoppas jag att det där är det sista vi ser av hirogenerna på ett tag. Rätt trött på dem nu.
För övrigt, så verkar det här vara prototypen till det som senare blir Voyagers långfilmslånga avsnitt, ett dubbelavsnitt som sändes back to back på tv-kanalen UPN.
Betyg: Pt 1: 8/10, Pt 2: 9/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 538 tv-avsnitt.
Från början var jag helt säker på att Retrospect var ett metoo-avsnitt. Kanske till och med en episod som man skulle kunna lyfta fram som en föregångare till dagens upprop, debatt och offentliga samtal på ämnet. Jag hade ju i förväg förstått att det skulle handla om att Seven på något sätt skulle känna sig attackerad av en vapenhandlare, Kovin, och att ord skulle stå mot ord kring vad som egentligen hänt mellan dem. När sedan den där vapenhandlaren i en av de första scenerna ställer sig extremt nära Seven när hon ska göra någon form av konfigurering i maskinrummet så blev ju inte de där vibbarna svagare, direkt. Inte heller när Sevens respons blir att ge honom en rak höger. Men kanske var det samtiden som styrde min läsning av scenen, för Retrospect är snarare en Thomas Quick-liknande historia i rymden. Det handlar om fejkade bortträngda minnen som lockas fram av en överentusiastisk psykolog.
Psykologen ifråga är hololäkaren, som på egen hand uppdaterat sig med lite grundläggande psykologiska verktyg och drivrutiner. När han ska undersöka Seven så är hon osedvanligt uppstressad. När han till exempel ska lägga henne på britsen för en behandling så utlöser det något så okarakteristiskt som en ångestattack. Hololäkaren blir sedan misstänksam när han upptäckter ett ämne som indikerar en minnesblockering hos Seven. Det är något lurt här, helt enkelt. Han använder sina nyvunna kunskaper om psyket för att lotsa Seven genom sina minnesfragment och får snart utdelning. Hon börjar berätta om när hon och Paris besökte Kovin för några dagar sedan, och hur hon blev drogad och fastspänd när Kovin och hans hejdukar utvann borgska nano-sonder ur hennes blod.
Det hela utvecklas snabbt till en officiell utredning, och när man hittar aktiva nanopartiklar i Kovins labb så börjar han skrika något om att utredningen är riggad, och flyr därifrån. Voyager försöker jaga ifatt Kovin, men en vapenhandlares privatplan är inte direkt hjälplöst i en eldstrid. Inte ens mot Voyager. Under tiden som man jagar Kovin så dubbelkollar man bevisen – som visar sig varken styrka eller motsäga Sevens historia – sonderna skulle lika gärna kunna komma från ett vådaskott, som Kovin hävdat. Man försöker anropa vapenhandlarens skepp för att förklara det, men det är ju inte som att han tror att det där är något annat än ett trick för att få honom att överlämna sig.
När Kovin på nytt försöker beskjuta Voyager blir hans skepp överbelastat, och sprängs i bitar. “Oj då”, tänker man på Voyager. Reagerade man för snabbt och ogenomtänkt när man började jaga Kovin? Drev man honom i döden, till och med? Genast verkar det som om alla nu dömer ut Sevens historia som rena fantasier. Medan hon själv blivit manipulerad av hololäkaren att känna ovanligt mycket ilska, kränkthet och revanschlystnad på grund av minnena – som nu alla säger inte är verkliga. Jag satt förgäves och väntade på en sista twist eller upplösning här. Den kom aldrig. Ingen ifrågasätter varför en oskyldig man hellre väljer döden än en rättegång. Seven bara måste ha fel – den här gången också. Är det bara jag, eller börjar hon bli Voyagers mobboffer?
När jag läser på om avsnittet efteråt så visar det väl ändå sig att mina metoo-associationer inte var helt ogrundade. Så här står det på Memory Alpha, till exempel:
I initially had my concerns,” Fuller explained, “because we were trying to distinguish it from a TV movie about date rape [….] We […] removed the sexual elements.” Fuller believed that the turning point for the story’s development was the addition of The Doctor to the plot.
(…)
Ultimately, Bryan Fuller believed that he and Lisa Klink had successfully differentiated this episode from a television movie about date rape, and that the decision to remove the sexual aspects from the script had been made “wisely”. He said, “I think it succeeded […] and I think it’s a solid episode.
Tanken var alltså att göra ett avsnitt som handlade om False Memory Syndrom, men då inte om sexuella övergrepp. Samtidigt som man i regin och själva upplägget nog ändå till en början velat spela lite på publikens förväntningar om att det skulle handla om sex. Resultatet blir hur som helst raka motsatsen till ett metoo-avsnitt. När man just nu pratar mycket om offrets utsatta situation och hur svårt det är att ens komma fram och berätta om saker som hänt – vare sig det gäller den nu aktuella Michael Jackson-dokumentären till andra vittnesmål – så är det här alltså raka motsatsen. Intressant att se hur tidsandan skiftar.
Fenomenet med hur falska minnen och erkännanden kan manipuleras fram har stått i centrum för två stora rättsskandaler i Sverige de senaste åren – i såväl Thomas Quick-fallet som Fallet Kevin. Men det här avsnittet lyckas inte riktigt ge någon aha-upplevelse kring det komplexa system som är våra minnen. Kanske för att det är mer fokus på hololäkaren än Seven i den här storyn. Intrigen blir också extra oklar just i en tv-dramatisering där vi ju faktiskt får se Sevens minnen i bilder. Visst är de lite förvrängda och skumt ljussatta – men samtidigt så detaljerade att man som åskådare undrar mycket över deras ursprung, även efter att man fått veta att de antagligen inte var sanna. Något som bara i förbifarten förklaras med att “Seven sett så många assimileringar när hon var borg”
Även om vissa hyllar det här avsnittet för dess “öppna” slut, och att man inte vet vem som har rätt om vad – så tycker jag att det är ganska tydligt att intrigen handlar om att det är Seven som är manipulerad till att fabricera traumatiska minnen. Mina främsta invändningar är också hur Seven of Nine lämnas i sticket som rollfigur i det här avsnittet. Inte bara är hon någon som tidigare agerat självsvåldigt och bryter mot regler och direkta order, nu är hon också någon som fabulerar ihop historier om övergrepp. Någon förklaring till varför hon gav Kovin på käften får vi inte, och inte heller särskilt mycket i förmildrande omständigheter kring varifrån de där minnena egentligen kom. Kontentan med avsnittet blir istället att Seven of Nine ska lära sig den mänskliga känslan och egenskapen skuld. Men medan holodoktorn ändå peppas av Janeway för att fortsätta sin utveckling som individ så lämnas Seven bara i den där gropen av ångest. Tack och hej, liksom.
Betyg: 3/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 535 tv-avsnitt.
