VOY: Nemesis. Det där Chakotay blir hjärntvättad till att hata kradiner.

Det finns en språkmaterialistisk kvalitet hos Nemesis som ger avsnittet det där lilla extra. Ett annorlunda, nästan poetiskt bruk av orden hos Vori-folket som gör de enklaste vardagsuttryck en smula vackrare. Redan några repliker in på avsnittet märker man det här lite annorlunda sättet att använda sig av orden på. Det är inte svårt att förstå, men ordalydelserna och bruket av orden är inte på det vis vi är vana.

BRONE: I’m very sorry for my defenders. They’re new to the clash and glimpse the nemesis all around them. 
CHAKOTAY: The clash. You’re at war? 
BRONE: You’ve strayed into the fullness of it. 
CHAKOTAY: That explains why my shuttle came under fire. 
BRONE: One of my defenders glimpsed a vessel falling in Grove Yellow. It must have been yours. Why fly so close to this sphere? 

Det är egentligen så här jag alltid har föreställt mig att Federationens översättningsmaskiner skulle fungera. Eller, jag menar kanske inte fungera. Det borde ju hända lite oftare att det inte alltid blir exakt rätt ord när den där maskinen gör sin översättning. Att översättningsprogrammet liksom får kämpa lite med att ens hitta en liknande glosa när den ska översätta ett språk som blivit till på en helt annan värld, i ett helt annat sammanhang (det finns faktiskt lite rolig läsning på det temat i Discovery-pocketboken Fear Itself och även lite av samma problematik i avsnittet Sanctuary). Men här är det inte fråga om något maskinellt fel eller brist, utan tydligen bara ett annat sätt att beskriva och förklara världen på. Ganska snart så förstår man ju som tittare vad som är skillnaden mellan uttryck som the soon-after och the way-after. Å andra sidan kan man ju samtidigt undra varför inte översättningsmaskinen väljer lite tydligare begrepp som “i framtiden” (typ snart) respektive “efter döden”.

Fast då hade ju inte det här avsnittet varit så rart. Och vi som tittar hade inte blivit förvirrade av ett kul villospår som författarna lagt ut för att dölja vad deras intrig egentligen handlar om.

För nu är det ju inte som att Chakotay lär sig det här nya språket på en kurs på Medborgarskolan. Nä, han tas till fånga av ett gäng Vori-soldater. Tydligen har hans skyttel blivit nedskjuten när han skulle snoka lite vid en okänd planet (jepp, ytterligare en av Voyagers skyttlar åt helvete). Men när Vorisoldaterna förstår att han inte är en Kradin (hint: han ser inte ut som en blandning av ett kranium och piercat anus i fejan) så är de välvilligt inställda och vill gärna hjälpa honom att få kontakt med sitt skepp. Problemet är ju bara att de ligger i krig och att fienden, som de kallar för sin nemesis, verkar lite vassare på det här med hur man utkämpar sådana. Chakotay är till en början avvaktande och inte redo att ta ställning i konflikten. Men steg för steg blir han övertygad om vilka monster kradin-folket är, och känner sig allt mer tvingad att hämnas de av sina nya vänner och bekanta som dödats av dessa barbarer. Eller, vilket verkar minst lika hemskt i den här kulturen, lämnats att dö med ansiktet vänt mot himlen.

Samtidigt förhandlar Janeway ombord på Voyager med den främmande planetens ambassadör för att försöka få loss Chakotay. En, vad det verkar, fredsälskande och hjälpsam typ. Först en bra bit in i avsnittet förstår vi att det är monster-kradins Janeway fått kontakt med, inte det sympatiska vori-folket.

Twisten kommer på slutet, Chakotay har blivit hjärntvättad genom hela avsnittet. Vorierna har någon form av avancerade simulatorer som bygger äventyr där deras offer blir stenhårt skolade in i hat och hämndlystnad. Så egentligen existerar inte de personer som till exempel Chakotay lärt känna på planeten. Allt var fejk. Men vem som faktiskt är de onda och vem som är de goda av vorianerna eller kradinerna, det kan nog ingen säga säkert.


HOLOLÄKAREN: In short, Commander, you’ve been subjected to a highly sophisticated form of propaganda. 
CHAKOTAY: Then the Kradin don’t kill innocent civilians? They don’t desecrate the Vori’s dead? 
JANEWAY: I don’t know. But the Kradin accuse the Vori of the same kinds of atrocities. 
CHAKOTAY: I cared about the Vori, but I hated the Kradin. I wanted to kill every one of them. 
JANEWAY: Evidently, that was the point. 

Att bygga upp indoktrinerings- och hjärntvättsläger för att få övertygade soldater verkar ju extremt resurskrävande, men som en liknelse över hur propaganda fungerar och hur man piskar upp hat är det hela förstås mycket mer rimligt. Problemet är kanske just det där med liknelsen, för i verkligheten behövs inte ens simuleringar av det här slaget för att folk ska gå ut i krig och vilja tortera, plåga och döda den som pekats ut som en fiende. Den processen går att genomföra på enklare sätt. Men så inser jag att Vorierna kanske inte är lika lätta att ta till hatet som människorasen. Det är kanske på grund av hans mänskliga svagheter som Chakotay bara behövde några dygn för att ta examen i deras militärskola.

Det här är verkligen ett väl genomfört avsnitt. Ett sånt som blir lite bättre när man får fundera lite på det. Det känns också fräscht att vi kastas rakt in i handlingen, istället för att vi ska få den där uppläsningen av någons personliga logg och bilden på en planet för att äventyret ska kunna ta sin början. Lite extra soft är det ju också att det är behandlingen av språket som räddar Nemesis från att bli ett sånt där genomsnittsavsnitt. Visst det är inte Darmok-klass, men Nemesis ger åtminstone viss tröst i den språkliga förutsägbarhetens delta-kvadrant.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 497 tv-avsnitt.

VOY: Day of Honor. Det med de ondskefulla tiggarna. Samt Torres och Paris romantiska syrebrist.

Alltså, om du befinner dig flytande runt i rymden i en läckande dräkt, och varje andetag känns som det sista eftersom det inte finns något syre kvar i tanken, räkna då inte med att du står högst upp på Kapten Janeways Attt göra-lista. Nej, innan hon och crewen ens börjar fundera på vad den där nödsignalen som du skickade iväg skulle kunna innebära så ska det först genomföras lite otrevliga samtal med Seven of Nine om hennes eventuella skuld till att warphärden höll på att fara i luften, och så ska man utpressas av caatatierna och förhandla om hur mycket teknik, vapen och mat som man ska lämna ifrån sig till dem, och så ska det byggas matriser och omförhandlas med caatatierna. När allt det är klart så kanske, om du har tur, någon svarar på signalen som du skickade när döden började slå sina lovar runt dig. Alltså, jag vet att de här avsnitten inte är dokumentära skildringar, men hur 30 minuters syre i B’Elannas syrgastuber kunde räcka för två personer under den timme som personalen på Voyager säger att det skulle ta att återställa deras impulsmotorer är en gåta som någon Star Trek-forskare får reda ut för mig.

Tom och B’Elannas syrgasbrist i rymden, ett slags interstellär motsvarighet till den där scenen på flotten i Titanic, kanske åtminstone kan leda till någon slags genombrott i deras extremt trevande kärleksrelation. För det är när det bara återstår några munfullar av syret de delar på som B’Elanna äntligen lyckas få ur sig att hon gillar Paris. Hans respons är den enda rimliga:

TORRES: I’ve been a coward about everything. Everything that really matters. 
PARIS: Now you’re being a little hard on yourself. 
TORRES: No. I’m going to die without a shred of honour. And for the first time in my life that really bothers me. So I have to tell you something. I 
COMPUTER: Warning. Oxygen level at seventy one millibars. 
TORRES: I have to tell you the truth. 
PARIS: The truth about what? 
TORRES: I love you. Say something. 
PARIS: You picked a great time to tell me. 

Det här med att berätta för killen man gillar att man gillar honom medan bägge håller på att omkomma ute i rymden, är något av peak-misslyckad på en i övrigt väldigt dålig dag för Torres. Allt går liksom fel för henne. Hon försover sig,sen fungerar inte duschen och två på hennes avdelning är sjuka och hon måste jobba hårdare och mer för att ersätta dem.. Hon hade bokat upp en tid på holodäck för att fira den klingonska “Day of Honor”, men väl där blir hon förbannad, slår ner alla klingoner omkring henne och drar från programmet innan det väldigt plågsamma firandet ens hunnit komma igång. Sen är hon tvungen att skjuta ut warphärden på grund av ett misslyckat försök att använda sig av borgernas transwarpteknik. Och, som grädde på moset, avslutas alltså allt med att hon och Paris driver omkring ute i rymden i sina läckande rymddräkter.

Fast egentligen tycker jag att det där med Torres och Paris är b-handlingen i Day of Honor. För precis som i förra avsnittet så är det Seven of Nines assimilering till människa som är mest intressant. Och inte heller Seven of Nine har kanske sin bästa stund i livet den här dagen. Det börjar med att hon känner att hon vill ha ett jobb. Att bara sitta för sig själv känns tråkigt, ensamt och till och med lite skrämmande för en ex-borg. Janeway ger henne en plats i maskinrummet – utan att fråga B’Elanna först. Så det är inte precis mysstämning första dagen på jobbet. Och arbetsklimatet blir inte bättre när hennes implementering av transwarptekniken slutar i att man måste skjuta ut warphärden. På det följer sedan i rask takt nöjet av att bli misstänkt för att ha sabbat warphärden med vilje, att emotta en rätt så intensiv aggression från de besökande caatatierna för att sedan bli begärd utlämnad av samma folk. Caatatierna assimilerades av borgerna, och de som överlevde vill hämnas på Seven of NIne.

Caatatierna framstår i avsnittets början som galaxens hjälplösa stackare. En liten spillra flyktingar från en tidigare framstående civilisation som nu är hänvisade till att tigga allmosor från passerande rymdskepp. Trots att det gått ett år sedan borgerna krossade deras värld har ingen planet de besökt velat ta emot dem. Deltakvadranten verkar vara ett kallt och kyligt ställe med väldigt lite utrymme för medmänsklighet. För att läsa situationer som den här verkar Voyager ha formulerat någon form av allmose-standard. Hur mycket av sitt överskott man kan skänka bort åt gången. För Caatatierna, som svälter och knappt kan hitta drivmedel till sina skepp, så är det ofattbart att Voyager och hennes besättning inte kan hjälpa dem med ordentliga ransoner och teknisk undsättning.


LUMAS: There are over two hundred people on our three ships alone. Everyone of them suffers from malnourishment, but it’s been hardest on the children. Every parent sacrifices for their child, but even so, there’s not enough food. If you could hear the crying of the babies, you would have as much trouble sleeping at night as I do. 
TUVOK: Have you considered relocation to a planet where you could grow your own food? 
LUMAS: Of course, but we haven’t been welcomed anywhere. Because we have no resources everyone treats us like vagrants, even criminals. 
CHAKOTAY: We’re not unsympathetic, but we have limited supplies. We can’t possibly provide enough for all your people. 
LUMAS: Forgive me but, from my perspective you live in luxury. You don’t suffer from debilitating diseases. You have many sources of energy. Replicators. Your crew is very well fed. Apparently, keeping your bellies full is more important to you than helping those less fortunate. 
NEELIX: That’s unfair. These are the most generous people you could hope to meet. But if we gave supplies to everyone who asked, we wouldn’t have anything left. 

Här finns ju en alldeles utmärkt frågeställning att ta upp i ett Star Trek-avsnitt. Bistånd, allmosor och moral. Hur mycket är för mycket att ge? Hur bevarar man sitt eget välstånd med moralen i behåll. I stället hänger man sig åt en annan och mycket oftare utforskad trope. Caatatierna kommer nöjer sig helt enkelt inte med allmosor, utan förvandlas snabbt till ett slags rymdpirater. De snor warphärden som Voyager skjutit ut, och begär en lösensumma i proviant för den. Och man omringa Voyager med en massa av sina skepp, så att det annars så kraftfulla federationsskeppet (som nu är utan warpmotor) hamnar i ett extremt underläge. Och så kräver de ju Seven of Nine utlämnad, något hon också erbjuder sig att gå med på. Men Janeway blockerar det förslaget.

Däremot blir det Seven of Nine som löser den här knipan. Efter assimileringen av caatatierna så vet hon allt om deras teknik. Så hon kan, ur minnet, bygga en replikator som ger Caatatierna möjlighet att skapa just det ämne som deras teknologi bygger på. När caatatierna får de här byggsatserna från Voyager så stillar sig hämndbegäret något och de låter Voyager åka iväg i lugn och ro. Janeway myser lite extra mycket över den här upplösningen, eftersom Seven of Nines vilja att dela med sig av teknologi är det mest o-borgska man kan göra. Seven of Nine håller alltså på att bli en människa, precis som Janeway hoppats och trott.

Jag tycker att alla scenerna med Torres och Paris i rymden är ovanligt bra för att vara Star Trek. Precis som jag tycker att hela sättet man tar sig an caatatierna känns slitet och tradigt. Avsnittet saknar helt enkelt den där humanistiska touchen som brukar vara standard i Star Trek i skildringen av de här flyktingarna.

En sak som Voyager däremot inte skulle kunna skänka bort till någon är skyttlar. Ytterligare en gick alltså åt helvete i det här avsnittet. Hur står det egentligen till på Voyagers skyttelfront. Kan det verkligen finnas några kvar? Hälsningar: Nu orolig på riktigt.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 496 tv-avsnitt.

VOY: The Gift. Det där Kes löser upp sig själv och blir utskriven från serien.

Ska man nu bli utskriven ur en tv-serie så får det ju gärna ske på ett storslaget och lite spektakulärt sätt. Som här, där Kes förvandlas till ett slags mäktigt och kraftfullt väsen utan fysisk kropp och flyger ut i galaxen på egen hand. Men den här gången väger inte det storslagna riktigt upp den snopna känslan som infinner sig hos mig när en person som successivt blivit allt viktigare för serien bokstavligen löses upp i atomer. Det blir inte ens den där chockartade effekten av sorg som i avsnittet där Tasha Yar dog, eftersom Kes inte bara håller på att lösa upp själv utan också hela Voyager. Man är liksom ganska glad och tacksam när hon äntligen lyckas ta sig på en skyttel och styra iväg från skeppet.

Men The Gift är egentligen framför allt en illa förklädd stafettväxling. För samtidigt som Kes blir allt mer kosmisk så pågår ju parallellt återassimileringen av Seven of Nine i det här avsnittet. Hon ska bli mer mänsklig, har Janeway bestämt, vare sig Seven vill det eller ej (hint: hon vill verkligen inte). För produktionens innebär det här att Seven-skådespelerskan Jeri Ryan från och med det här avsnittet ersätter Kes-skådisen Jennifer Lien i rollistan.

Varför Lien blev utbytt finns det lite olika teorier om, men när alla artighetsfraser och undvikande formuleringar silats bort så står det väl hyfsat klart att huvudskälen var att man 1 tyckte att man nått vägs ände med Kes rent intrigmässigt (man utforskade ju till och med hennes liv ända fram till döden i ett avsnitt, om än med en man som man nu tänkt gifta bort med någon annan). Dessutom har man redan tidigare skrivit in repliker som tyder på att Kes funderar på att lämna Voyager, så det är ju uppenbart att man har funderat på den här förändringen även tidigare under manusdiskussionerna. 2, Man ville verkligen ha någon mer drop dead gorgeous på bryggan. Med större…behag. Eller hur ska man annars tolka det där silverfärgade fodralet som man klär Seven of Nine i så snart hon kommit ur sina borg-applikationer? Det finns faktiskt uppgifter, 3, om att man egentligen hade tänkt skriva ut Harry Kim ur serien. Men så valdes han till up-and-coming sexsymbol i någon tidning, och så kändes det onödigt. Voyager måste verkligen ta vara på varje möjlighet till sexvibbar som man kan hitta i den där ensemblen. Och en sak till. Eftersom, 4, Kes och andra ocampas livsläng är så kort (i genomsnitt nio år), så skulle det eventuellt snart börja bli dags att ålderssminka henne innan den här serien nått sitt slut. Det verkar ju som en betydligt jobbigare process att schemalägga än att limma på två metallfärgade plastbitar i Seven of Nines ansikte.

Man kan egentligen se hela det här avsnittet som en provkarta på vilka val producenterna stod inför, rent storylinemässigt, med de här två rollfigurerna. I The Gift utvecklas ju Kes mentala förmågor i rasande takt, snart så avancerade att inte ens Tuvok kan undervisa henne längre. Första steget i den här snabba utvecklingen är när hon här går rakt in i Seven of NInes hjärna och tar bort ett Borg-implantat genom telekinesi. När hon sedan ska träna telepati med Tuvok så nöjer hon sig inte med att gå in och granska hans fina ljusstake på subatomnivå, hon vill gå bortom det. Något som startar en process som kan hota att upplösa både henne och det omkring henne. Ingen förmåga som man vill att någon tränar ombord på ett rymdskepp, helt enkelt. Dramatiskt och lite spejsat, på gränsen till fantasyartat.

Seven of Nine, däremot, hinner skapa helt annan typ av dramatik omkring sig. Dels får vi följa hennes egen process in i sitt förmänskligande. Paniken när hon inte har kollektivets tankar i sin hjärna, och efter det hennes försök att hantera den helt nya känslan av ensamhet. Utöver det psykologiska så genomgår hon också en fysisk förändring när hennes mänskliga immunförsvar piggar på sig och börjar stöta ut hennes inopererade Borg-delar, vilket nästan dödar henne. Och sedan har vi det där med de mellanmänskliga relationerna. Att säga att B’Elanna inte gillar att ha att göra med Seven of Nine i maskinrummet är förstås en underdrift. Plus att Seven of Nine genast också visar att hon inte är att lita på. Så fort hon får en chans så försöker hon kontakta Borgerna, för att tipsa dem om var de kan hitta henne och Voyager. Att Seven of NIne kanske inte går att lita på, gör ju bara henne ännu mer spännande.

Jag tycker också att det är lite snyggt att man låter det här med Janeways mission kring att göra Seven of Nine till människa kännas lite ambivalent. Hur det nu än är så fattar Janeway ju ett beslut om att göra Seven of Nine mer lik henne själv, och Seven ges faktiskt en chans att hyfsat välformulerat kritisera det beslutet:


SEVEN: You have imprisoned us in the name of humanity, yet you will not grant us your most cherished human right. To choose our own fate. You are hypocritical, manipulative. We do not want to be what you are. Return us to the Collective! 
JANEWAY: You lost the capacity to make a rational choice the moment you were assimilated. They took that from you, and until I’m convinced you’ve gotten it back, I’m making the choice for you. You’re staying here. 
SEVEN: Then you are no different than the Borg.

Fast det där ambivalenta får inte vara hur långdraget som helst. Redan i slutet av det här avsnittet bryter Seven of Nine först ihop, och sen får hon det där silverfodralet. Ny-assimilerad, även om det är på ett annat sätt än tidigare. Jag är ändå lättad över att Seven of NIne inte gick med på att Janeway skulle få använda hennes gamla människonamn, Annika Hansen, som tilltalsnamn. Någon måtta på hyperassimilerandet får det ändå vara.

Kes sista present till sina gamla besättningskollegor, den som gett det här avsnittet sitt namn, blir att supersnabbt skjuta Voyager genom rymden. På bara några sekunder kommer skeppet tio år närmre sitt slutmål, Jorden. Snällt. Fast, å andra sidan, när Kes förvandlades till fri energi i rymden råkade hon spränga sin skyttel i luften också. Och nu börjar jag faktiskt bli lite orolig. Det känns som om skyttlarna försvinner, exploderar eller kraschlandar på planeter stup i kvarten. Hur många skyttlar har Voyager ombord, egentligen? Hur ska det gå?

Ska jag sammanfatta mina känslor inför det här avsnittet, så är jag ändå glad över producenternas val att göra lite förändringar i rollistan. Tycker att Seven of Nines transformering är mycket intressantare än Kes möjliga storylines om att bli ett väsen eller morsa.

Jag tycker också att The Gift har en väldisponerad intrig, när det gäller vändpunkter och starka känslor. Men tycker fortfarande att det nästan är lite pinsamt att producenterna gjorde sig av med Kes på det här abrupta sättet. Det hade ju kunnat vara så mycket snyggare om de bara inte hade stressat så mycket. Kes förvandling hade ju blivit lite mer rimlig om den fått växa fram under några avsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 494 tv-avsnitt.

VOY: Scorpion del 2. Slutet för pakten med borgerna. Och början på lidvet med Seven of Nine.

Det känns ju lite märkligt att komma dragandes med ett sånt här gammalt avsnitt, när det enda jag egentligen vill göra just nu är att läsa artiklar, lyssna på poddar och kolla på youtube-analyser om det senaste avsnittet av Discovery. Men trots all den där hysterin så måste min ordinarie resa genom Star Trek fortsätta även under de 14 veckor som Discovery pågår. Precis som Janeway och hennes crew har jag inte råd att stanna upp någonstans särskilt länge, utan måste ständigt stäva vidare. Så nu förflyttar vi oss nästan 20 år tillbaka, till den 3 september 1997 och säsongspremiären av Star Trek: Voyagers fjärde säsong. Den sista halvan av cliffhanger-dubbelavsnittet Scorpion. Som för övrigt är extra allt action-packat. Här finns lika mycket handling, vändpunkter och dramatik som i en halv säsong av den vanliga serien, känns det som.

Janeway är förstås fortfarande sysselsatt med samarbetet med borgerna, och arbetet med att ta fram ett vapen mot den övermäktiga fienden Art
8472. Det här måste ju eventuellt vara hennes sämst förankrade beslut någonsin. Det räcker med att hon hamnar i koma en kort stund för att Chakotay ska ta chansen att förklara koalitionen avslutad och öppna portarna till ett av lastdäcken för att blåsa ut borger i rymden. Okej, just det drastiska beslutet var i och för sig framprovocerat av att borgerna försökte ta kontrollen över Discovery Voyager, men ändå. Man tycker ju att han ändå borde uppskattat en del av de umbäranden som hon utstått för att få den här dealen i hamn.

Som när hon blev tvungen att snacka sig ur situationen när borgerna plötsligt ville assimilera henne och Tuvok när de kommit till borgkuben, eftersom människors sätt att kommunicera på var för primitivt för borgerna. Att ens förhandla med borger är nästan en omöjlighet, men här lyckades hon, bokstavligt talat på knä, få till en lösning där borgerna avsatte en särskild kontaktperson för den ineffektiva kommunikationen med människorna. Valet föll på Seven of Nine, Tertiary Adjunct of Unimatrix Zero-One, en assimilerad människa som kommer att spela en stor roll under resten av säsongen. Och hon är så pass skilled i kommunikation med underlägsna arter att hon förstår att namnet Seven of Nine kanske är lite enklare för individer att använda. Hon är också den enda av borgerna som inte hamnar ute i rymden när Voyager öppnar portarna på den där lastbryggan.

Det var när borgerna offrade sin kub för att skydda Voyager från ett anfall från art 8472 som en del av dem transporterades över till federationsskeppet för att fortsätta samarbetet med att utveckla ett vapen mot fienden. Ett arbete som försvårats av att Kes nyttjats som en telepatisk övervakningskamera från art 8472:s sida. De vet vad som är på gång, alltså. När borgernas förluster börjar räkna i miljoner individer sätter de sin hemliga plan i verket: att möta fienden på deras planhalva. Utan att rådfråga Chakotay assimilerar man tekniken på Voyager och öppnar en singularitet till 8472:ornas dimension. Och det är då det går upp för Chakotay vems fel det här kriget egentligen är. Att det var borgerna som inledde konflikten med att försöka assimilera art 8472, men misslyckades. Något som nu satt allt liv i galaxen i fara.

Lyckligtvis fungerar de där supervapnen som borgerna och Voyager-crewen tagit fram tillsammans. Art 8472:s skepp sabbas förstörs och de verkar avskräckta, åtminstone för nu. Men det betyder inte att faran är över. Nu visar det sig att Seven of Nine och borgerna inte har något intresse av att följa det avtal som först upprättades med Janeway. Sån tur att kaptenen vaknat från sin koma och upprättat en plan. Seven of Nines försök att ta över skeppet stoppas av att Chakotay lyckas ta sig in i hennes medvetande genom en av borgernas uppkopplingar. Där hittar han gamla människominnen i hennes hjärna. Det och en stor, fet elektrisk urladdning knockar Seven of Nine. När hon är medvetslös kopplas hon också ur borgernas kollektiva medvetande, och Janeways avsikt är att assimilera henne tillbaka till mänskligheten.

Ja, det blev mycket refererande där, men det hände ju så mycket. Förutom Seven of Nines entré som återkommande rollfigur är det förstås också väldigt tydligt att Janeway och Chakotay har svårt att enas om någonting alls just nu. Deras flirtiga relation är verkligen ett minne blott. Scorpion II lyckas också vara ett sånt där avsnitt som både samlar upp första delens många intrigtrådar, men samtidigt skapar en framåtrörelse in i den fortsatta säsongen.

Med Seven of Nine har Voyager nu fått sin egen version av Spock och Data. Visst har hololäkaren varit inne och tassat på frågeställningar som “vad är skillnaden mellan ett datorprogram och en människa?” och “vad gör någon mänsklig?” tidigare, men med Seven of Nine får vi en rollfigur som faktiskt överträffar honom i förmågan att vara burdus och kantig (han har ju trots allt utvecklats till att bli mer och mer av ett charmtroll). Seven of Nine är dessutom lite farlig, och det finns väldigt mycket information om allt möjligt lagrat i hennes hjärna. Hon är också, till skillnad från hololäkaren, föraktad av många ombord. Det här ska bli spännande att följa framöver!

PS. Är det okej att skriva borger? Borde jag egentligen använda singularformen konstant när jag skriver om dem? Den? Hen? Det gör de ju själva. Förlåt. Det gör hen/den själv?

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 493 tv-avsnitt.