TNG: Lessons. Det där Picard blir kär. På riktigt den här gången.

tng lessons

Har tvekat lite inför det här blogginlägget. Det kändes viktigt. Avgörande. Innerligt. För här får vi för första gången en rimlig förklaring till varför Picard är en stel stofil. Varför han inte stöter på doktor Crusher? Och hur det kan komma sig att Picard bara fått ligga en gång på snart sex säsonger (även om det blir två gånger i och med det här avsnittet)?

tng lessons 4Svaren ges alltså i det här avsnittet som lika gärna kunde ha hetat något i stil med “så här kan det gå om man låter hjärtat va’ me'”. För när Picard släpper garden och låter sig själv falla för en kvinna som jobbar ombord, så hamnar han nästan genast i skitjobbiga situationer. Kommer de andra i besättningen att misstänka honom för att favorisera sin flickvan? Och kommer han att kunna vara lika kall och logisk i sitt beslutsfattande när det är hans livs stora kärlek som påverkas av besluten?

tng lessons 3Sedan är det ju också underbart att flirten mellan Picard och Nella Daren utvecklas genom musik. Han spelar flöjt och hon ett syntpiano som går att rulla ihop som en liten duk. När de ska ha träff letar hon upp stället där de olika Jeffreytuberna möts så att akustiken är fantastisk. Och musiken får också Picard att för första gången ta upp det som hände i The inner light. Det är ovanligt känsligt och fånigt gjort. Och jag gillar det. I teamet bakom serien var man särskilt nöjd med att Picard den här gången kopplades ihop med en kvinna som var närmare honom själv i ålder än tidigare flirtar. Daren har dessutom skinn på näsan och en egen karriär, så den där gubbsjuka stämningen som ofta uppstår när det är dags för romans på Enterprise slipper vi den här gången.

tng lessons 2Det blir nästan lite komiskt hur teamet bakom The Next Generation verkligen kämpar emot varje gång det öppnar sig en förutsättning för intriger och såpaliknande inslag i serien. I stort sett alla andra tv-makare i universum hade låtit Picards kärleksliv vara en stor del av seriens handling, eller åtminstone utvecklat flirten mellan honom och doktor Crusher. Istället leder det här avsnittet till ytterligare en avbruten kärlekshistoria ombord. Men upplösningen är ändå vacker och lite smartare på något vis, och hjälper till att skapa en bild av Picard som rollfigur. Scenen där två karriärister som kämpat hela sina liv för att nå sin nuvarande position inte kan välja bort jobbet för kärlekens skull säger också en hel del om idealen i The Next Generation. Kontroll, disciplin, arbete – det är vad som är viktigt i denna utopi. Ingen av huvudpersonerna i serien tillåts heller, åtminstone så här långt i serien, att ha en fungerande privat relation förutom till ett barn. Till viss del beror det här säkert på budgetskäl, och att manusförfattarna och producenterna alltid varit extremt ovilliga att skriva in en enda återkommande rollfigur till i manuset. Som någon av er skrev i kommentarerna till ett tidigare avsnitt, men “vet” ju att varenda ny kärlekshistoria ombord är dömd att misslyckas eftersom de alltid kretsar kring gästskådespelare.

Det kan verka lite vansinnigt att jag ger det här avsnittet ett högre betyg än samma betyg som till exempel The Inner light, som alla älskar. Men det var ju det här med att spela flöjt i en Jeffrey-tub. Hur många extrapoäng ger inte det?

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 258 tv-avsnitt. 

5 thoughts on “TNG: Lessons. Det där Picard blir kär. På riktigt den här gången.

  1. > Det kan verka lite vansinnigt att jag ger det här avsnittet ett högre
    > betyg än till exempel The Inner light, som alla älskar.

    Det här är nog en favorit det också 🙂 Jag skulle nog faktiskt ge The Inner Light 9/10 och det här avsnittet 10/10. The Inner Light är ett bra sci-fi-avsnitt, vilket uppskattas, men Lessons gör någonting som Star Trek är desto bättre på: Karaktärsdrivet drama som råkar utspela sig i rymden.

    Det är också ett väldigt välkommet exempel på karaktärsdriven (snarare än plot device-driven) karaktärsutveckling, vilket tyvärr var något utav en bristvara i TNG, men som blev en större del i framtida serier.

    Den här serien har också uppmuntrat mig att plocka upp min gamla tin whistle flera gånger. Jag älskar verkligen musikstycket, och det klockrena sättet som avsnittet bygger en historia kring det.

    Like

  2. LDL says:

    “Ingen av huvudpersonerna i serien tillåts heller, åtminstone så här långt i serien, att ha en fungerande privat relation förutom till ett barn.”

    O’Brien tills för några avsnitt sen (om återkommande rollfigurer räknas)? Eller ses den inte som fungerande? 😛

    Jag håller med mycket om det du skriver, nästan inklusive betyget. Det blir något lägre betyg från mig, men det är utan tvekan ett riktigt bra avsnitt. Då ska man ha i åtanke att jag inte brukar ta de här romansavsnitten på allvar. 8/10.
    Att de hittade en lite äldre, mer etablerad, stark och stark skådespelerska för rollen som Nella Daren – i form av Wendy Hughes – tror jag verkligen lyfte det här avsnittet. Hon tog för sig när hon spelade mot Stewart och gjorde överlag suveränt. Relationen mellan de två kändes faktiskt realistisk och deras personkemi var bra. Nella Daren känns mycket mer som någon Picard skulle falla för än t.ex. Vash.
    Men jag bör också nämna att ett av de specifika delarna jag brukar ha problem med i de typiska romansavsnitten är just det Roger nämnde; att man vet att det enbart är en 45 minuters romans. Hur mycket de än svär sin kärlek till varandra och att de kommer älska varandra för alltid så vet vi inget av det kommer få några konsekvenser på någon av rollfigurerna. Det skulle ha kunnat bli lite av ett problem här också, men som Roger nämnde så gör skriver de ett bättre och smartare avslut här. Jag tycker ändå att det är en acceptabel sådan. En avslutningen som faktiskt utvecklar och ger oss nya inblickar i Picards psyke, istället för att bara säga avsnittet är slut så nu måste gästskådespelaren försvinna. Det gör detta till ett mycket finare och mer meningsfullt avsnitt än de flesta romansavsnitten.

    Avsnittet skrevs och pitchades av Ron Wilkerson och Jean Louise Matthias, som tidigare också hade skrivit avsnitten 5×22 Imaginary Friend och 6×05 Schisms ganska nyligen. Då hade Piller och gänget tyckt att det fanns för lite tid för att de själva skulle tillåtas att finputsa avsnittet och krediteras helt själva för avsnittet. Nu fick de dock den chansen av Jeri Taylor, även om framför allt René Echevarria också gjorde lite okrediterat jobb på det.
    Annat än det här och det som Roger redan nämnt så verkar det inte finnas alltför mycket mer bakgrundsinfo att skriva om avsnittet, så vi lämnar det där.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s