Lower Decks: We’ll always have Tom Paris. Kattig liderlighet, kaotisk girl trip och en väldigt viktig minnestallrik.

Manusförfattarna bakom Lower Decks fortsätter att skriva in rollfigurer från resten av Star Trek-universumet i sin serie. Vi har tidigare sett rätt mycket av Riker, och en liten glimt av Troi, och nu har turen kommit till en av de…eh…lite mindre inflytelserika spelarna, det vill säga Tom Paris från Voyager. Men det visar sig samtidigt att de olika tv-seriernas huvudpersoner i vår värld även är fixstjärnor i Lower Decks-universumet. Beumler har ett helt samlar-kit med olika Voyager-minnestallrikar signerade av de olika befälen och framstående personer, och det här avsnittet handlar till stor del om Beumlers kamp för att få Tom Paris autograf på en av dem. Ett extremt utmanande uppdrag för Beumler, eftersom han tydligen ännu inte är inlagd i Cerritos databas, och ständigt nekas tillgång till olika utrymmen ombord på skeppet – till och med hissen. Det slutar dessvärre med att Paris misstar Beumler för en Kazon från deltakvadranten när de väl träffas. Beumler får ingen autograf, bara en blåtira efter att Paris gett honom stryk.

Det här avsnittet fick förstås mig att tänka på min egen Star Trek-minnestallrik med Tribbles-tema, som finns kvar någonstans bland mina ägodelar i Stockholm. Det visar sig förstås att precis som så många andra saker som har med Star Trek-fandom att göra, så är även minnestallrikssubkulturen överväldigande. Den här sajten listar 340 olika tallrikar (då verkar man i och för sig också lagt till Farscape- och Babylon 5-tallrikar, samt defekta tallrikar). Någon Tom Paris-tallrik hade tydligen inte producerats före det här avsnittet, men det tallriks-centrerade manuset föranledde produktionen av en specialutgåva. För lite mer än 300 kronor kan man få en likadan tallrik som förekommer i det här avsnittet, med en tecknad Tom Paris.

Men det där med tallriken är i och för sig bara en bihandling. Huvudstoryn i det här avsnittet kretsar kring hur Tendi och Mariner åker till Qualor II för att hämta en släktklenod som tillhör skeppsläkaren T’Ana. Men det som Tendi planerat som en chans till female bonding med Mariner blir istället en tuff lärdom om hur det aldrig är riskfritt att ge sig ut med henne på ett uppdrag. Kaoset väntar liksom alltid runt hörnet när Mariner är med. Som när hon insisterar på att kika på vad som finns i T’Anas låda. Det visar sig vara en sönderklöst kattstaty i trä som används under skeppsläkarkattens brunstperiod, och givetvis sabbas den totalt under Mariners och Tendis resa. Vilken tur att T’Ana, som så många kattdjur, är mer intresserad av lådan än föremålet som fanns i det.

I övrigt: Mariner kommer ut som pansexuell, och vi får även reda på att hon tjänstgjorde på Deep Space 9 samtidigt som Worf, den döda säkerhetsofficeren Shaxs är nästan oförklarligt tillbaka i livet igen och vi får reda på allt om Tendis kärlek till klingonsk punk.

Jag blir verkligen imponerad av hur den här seriens avsnitt är uppbyggda. Flera parallella handlingar, ett oftast rasande högt tempo och så förstås referensfesterna som lyckas driva med Star Treks konventioner på ett både insatt och kärleksfullt sätt. Men också hur Star Trek-universumet finns som en självklar referensram till det mesta som händer i serien. Lower Decks befinner sig verkligen MITT I Star Trek. Sedan blir jag personligen ibland lite utmattad av det ständiga kaoset som omger Mariner, sekundärstressen är högst konkret och dominerade under ganska mycket av det här avsnittet.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 3/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.

Lower Decks: Kayshon, His eyes open. Metaforfest med metaforförvirring, en samlares skattkista och Boimlers tvillingdrama.

Jag börjar mer och mer luta åt att man ska se hela den här säsongen av Lower Decks som en utstuderad uppvisning i hur många referenser till andra delar av franchisen man kan trycka in i varje avsnitt. Redan här i episod två börjar jag föreställa mig hur det antagligen anordnades vadslagning i writers room kring referensjakten, och jag antar att det här är avsnittet som gick segrande ur striden. Jag menar, kan man ens komma på en huvudintrig som kan rymma mer Star Trek-trivia?

Ramhandlingen går alltså ut på att besättningen på Cerritos får i uppdrag att gå igenom en avliden samlares stora arkiv med olika historiska artefakter. Och ja, många av dem visar sig ha en koppling till Star Trek (I den här youtube-videon gör man faktiskt ett tappert försök att notera alla pryttlar från förr som visas upp). Det hela är på gränsen till överväldigande för mig, och jag börjar känna ett behov av att kolla vissa scener en bildruta i taget för att hinna ta in allt. Andra saker fick jag pausa och googla – som till exempel skelettet av vad som visar sig vara den gigantiska Spock-klonen från avsnittet The infinite Vulcan från den animerade Trekserien.

Men låt oss börja med en annan angelägen fråga, lite på samma tema: “Hur många skämt om tamarier kan man få in i ett enda avsnitt?” Svar: Jättejättemånga. Möt löjtnant Kayshon, den förste tamariern i stjärnflottan. Tamarierna var ju det där folket som pratade i metaforer i det ljuvliga avsnittet Darmok (hur jag bara kunde ge det en åtta i betyg är obegripligt sett så här i backspegeln). I Lower Decks hanterar man förstås tamariernas komplicerade metaforlingo lite mer lättsamt än i The Next Generation. En strejkande översättningsmaskin skapar till exempel en del märkliga situationer. Och hur går det egentligen att ragga på tamariska när man befinner sig på ett Federationsskepp? (Inte så bra, visar det sig). Manusförfattarna har lyckats ta sig an en av Star Trek-historiens mest udda och poetiska inslag på ett väldigt underhållande sätt. Kayshon är alltså den som leder uppdraget inne samlarens samling.

Men det räcker liksom inte med en samlares skattkista och en tamarier för att maximera referensmängden i det här avsnittet. Nej, manusförfattarna lyckas också skriva ihop en sidohandling där stackars Boimler får genomlida samma incident som Riker i avsnittet Second Chances. Transportören skapar en exakt kopia av honom, så att Boimler nu konkurrerar om en plats på USS Titan (där Riker är kapten) med sig själv. Eller, kopian är förstås inte helt exakt. Den andra versionen av Boimler passar mycket bättre in på Titan än den något räddhågsne original-Boimlern.

Referensfesten i det här avsnittet känns som en del av en generell attitydförändring i hela säsongen. Det är som att den ogenerade nördigheten är en del av en bättre självkänsla. Avsnitten tar ut svängarna i flera olika riktningar, och oavsett vad man hajar av kopplingarna bakåt i Star Trek-historien så gör just de detaljerna intrigerna mer skruvade och slutresultatet mycket roligare. Och jag är faktiskt imponerad över hur många artefakter man lyckas få in i samlarens olika salar. Min enda invändning? Att Boimler kanske skulle ha fått vara mer än ett avsnitt på Titan. Lite trist att han måste returneras till moderskeppet redan i andra säsongens första avsnitt.

Betyg: 9/10

Det här är avsnitt 2/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 798 tv-avsnitt. Och lite till.

Lower Decks: Strange Energies. När en hustvätt leder till en demonhuvudattack.

Lower Decks skapare växlar upp Star Trek-referenserna ytterligare några snäpp i starten för säsong 2, men man är samtidigt pedagogiska nog att nämna namnet Gary Mitchell flera gånger, så att de som vill kan googla sig fram till vad det EGENTLIGEN handlar om. Det här är nämligen en story som lånar rätt mycket från originalserieavsnittet Where no man has gone before. Fast man tar förstås konceptet med en person som får gudalika krafter ännu lite längre och låter Jack Ransom bli så mäktig att en gigantisk version av hans huvud flyter runt i rymden och hotar Cerritos med en snar undergång (han får två händer också, efter ett tag, att bita sönder ett rymdskepp utan att ens kunna hålla i det är lite bökigt).

Det är inte vilken demonisk ilska som helst som ligger bakom attacken, utan nepotism och en allmän brist på en bra hr-ansvarig. Det vill säga, det faktum att kapten Freeman låtit sin dotter (Mariner) bli försteofficer har gjort att Ransom blivit utmanövrerad till en marginell roll i arbetet på skeppet. Superkrafterna, däremot, är av äkta demoniskt virke. De fick Ransom när Mariner, motvilligt sanktionerad av sin morsa, bestämt sig att tvätta några byggnader på en planet man besökte, och av misstag avtäckte någon form av energikula som gjorde Ransom till en demon-liknande varelse. En demon vars största intresse är att skapa kloner som är intresserade av träning, samt ifrågasätta bemanningen ombord Cerritos.

P©2021 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved

Ransoms jättehuvuds ingripande tvingar dock både mor och dotter att erkänna att de inte trivs med sin nya, på ytan avslappnade, relation. Det vapenstillestånd som råder mellan de två gör egentligen bara dem obekväma och frustrerade. För att vara riktigt tillfreds måste helt enkelt Freeman kasta sin dotter i finkan då och då. Och Mariners upptåg måste kan inte vara godkända av mammabossen om hon ska kunna njuta fullt ut av det hon gör.

Serieskaparna fortsätter alltså att fokusera på förra säsongens huvudhandling, mor-dotter-relationen, även när man drar igång säsong två. Men de sista skälvande minuterna av Strange Energies väcker ändå mitt hopp om att man kommer att expandera sitt fokus framöver. Där får vi följa en vettskrämd Boimler ombord på Rikers skepp Titan. Hoppas vi får se lite mer från det skeppets äventyr, innan Boimler så småningom troligtvis bestämmer sig för att han egentligen passar bättre i bakvattnet hos Cerritos än i stridens hetta tillsammans med Riker.

Mariners utflykt till försteofficerstjänsten blev kort även den här gången. Och det tror jag är bra för serien, som ju ändå ska handla om de där personerna inom stjärnflottan som är utbytbara och mest gör det trist skitjobb ombord. Ett perspektiv som väl faktiskt kommit bort redan tidigare i serien. Boimler och Mariner har ju inte direkt haft det långtråkigt tillsammans, utan har oftast mer äventyrliga upplevelser än kollegorna ombord. Det mesta klassperspektiv som man lyckats trycka in i serien är väl Boimlers oftast helt resultatlösa försök att göra karriär. Jag skriver oftast, för numera har han ju en ganska het postering ombord på Titan.

Däremot väntar jag fortfarande på att de andra två huvudpersonerna ska få bli lite mer köttiga. Visst, D’Vana Tendi försöker göra någon form av brutal och personlighetsförändrande hjärnreparation på Rutherfords implantat, men även denna rätt våldsamma b-handling får en ganska familjevänlig upplösning. Jag menar, alla har väl redan förstått att Tendi har en crush på Rutherford? När är det dags för Lower Decks att våga ta sig an en lite mer komplicerad relation ombord på Cerritos?

För övrigt tycker jag att hela Tendis rollfigur är FÖR mesig, och att avsnittets inledande holodäcksäventyr gör att resten av avsnittet känns lite urvattnat. Demonhuvud eller ej.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 1/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till…