Picard: Absolute Candor. Sanningssägande krigarnunnor, en samurajesque styvson och Seven of Nines återkomst.

Äntligen ett “riktigt” Star Trek-avsnitt. Ett sånt med ett skepp som far iväg ut i rymden, en kapten som styr det (i det här fallet både en riktig kapten och en pensionerad sådan), eldstrider med fiendeskepp samt ett besök på en främmande planet. Ja, i alla fall främmande för oss tv-tittare. För Picard, däremot, är det fråga om ett återbesök på Vashti.

Det visar sig att det inte bara är relationen till sin före detta försteofficer Raffi som Picard misskött de senaste åren. Vart han än kommer på Vashti så är den underförstådda frågan “vart tog du vägen?”. Då, för 14 år sedan, var han något av en frälsare. Den i Federationens namn lovade att rädda romulanerna undan den hotande supernovan. Nu sitter flyktingarna där, på samma planet nu som då, och väldigt lite av det Picard gick i god för blev verklighet. Och, vad värre är, han kom aldrig tillbaka och förklarade sitt nederlag – att Federationen beslutade sig för att avblåsa evakueringen av romulaner och sket i Picards invändningar. Picards sätt att hantera den här situationen var att isolera sig på sin vingård. Som det sägs i det här avsnittet, när han inte kunde rädda alla så valde han att inte rädda någon. Men det straffar sig när han nu återvänt ut i världen.

Faktum är att hela det här avsnittet är lite som en följetong av svikna löften. När Picard anländer till Vashti vill ingen ens säga hej till honom. Det första någorlunda varma välkomnandet får han när han kikar förbi sina gamla kompisar i Qowat Milat, de romulanska krigarnunnorna. De är inte så bittra på honom, men det är däremot den lille föräldralöse pojken som vuxit upp där och som såg upp till Picard när han var liten. Nu är Elnor en ung man, och fortfarande arg på fadersfiguren som försvann. Att ha fått “De tre musketörerna” i present av Picard, liksom några enkla fäktningslektioner verkar däremot ha gjort intryck (fäktning är ett annat minitema i det här avsnittet). Nu är Elnor en fullfjädrad Qowat Milat-krigare i bästa samuraj-stil. Väldigt high fantasy alltihopa.

Picard ber Elnor om hjälp, vilket är lite speciellt även om de inte haft en spänd privat relation. Qowat Milats medlemmar stöttar nämligen bara hopplösa fall, omöjliga uppdrag som ingen annan skulle tro på. Något som eventuellt avslöjar Picards egen syn på det här äventyret. Först säger Elnor nej, men räddar sedan Picard när han blir utmanad på en duell av en arg romulan. Elnor hugger huvudet av romulanen med sitt svärd (på ett mycket tilltalande sätt, rent estetiskt). Picard är inte helt överförtjust i att Elnor dödar folk, men ganska glad över att ha med honom i sitt brokiga gäng. En intressant detalj här är väl att Qowat Milat är extremt uppriktiga, och alltid säger som det är. Vi kan väl förutse att Elnors oförmåga att ljuga ställer till det för honom i fortsättningen.

Värvningen av Elnor är väl också absolut viktigaste som händer i det här avsnittet, men på Vashti konfronteras alltså också Picard med den röra som uppstod efter att han drog sig tillbaka. Planeten är nu en plats där den radikaliserade romulan rebirth-rörelsen växer, och utanför ett café finns en skylt om att enbart romulaner är välkomna dit. Det är när Picard bestämmer sig för att göra en Rosa Parks, och slänga den där skylten i backen och sätta sig på cafét som svärdsduellen blir ett faktum Hatet mot Picard är starkt och levande bland romulanerna på Vashti –trots (eller kanske just på grund av) att han inte varit där på många år. Och eftersom Federationen bara uppfyllde delar av sitt löfte, så ser man nu den avbrutna evakueringen som ett sätt att splittra och försvaga romulanerna.

Ïntrycket av att äventyret äntligen startat i och med det här avsnittet är egentligen lite felaktigt. Picard håller ju fortfarande på att samla ihop sitt team. Och då menar jag inte bara Elnor. I slutsekunderna av avsnittet dyker nämligen Seven of Nine upp. Hon är den som räddar Picards skepp när det blir attackerat av Kal Kantar. Och hon är väl en idealisk kompanjon om man, lite längre fram i serien, ska infiltrera en borg-kub.

Vem/vad den/det där Kar Kantar som jag skrev jag om i förra stycket är vet jag inte. Bara att han/hon/det är någorlunda evil och styr och ställer i regionen som Vashti ligger i. Men Kantar är bara ett av många nya namn som droppas i det här avsnittet. Ett annat är Fenris Rangers, som verkar vara betydligt snällare? (Hittade precis en intervju där Jeri Ryan sagt att hennes rollfigur Seven of Nine är medlem i den organisationen). Lägger också märke till att Federationens evakueringsskepp för att transportera flyktingar kallas för Wallenberg-klassen, en fin blinkning till Raoul Wallenberg.

In other news: Romansen mellan Narek och Soji går vidare. Men även om Soji inte är medveten om att hon är en android, så uttrycker hon sig lite programmerat ibland. Repliker som “Narek, du utmanar mitt paradigm” känns väldigt AI-formulerde. Narek verkar för övrigt ha det ganska jobbigt, han får inte ens sova ut efter att han jobbat hårt på att förföra Soji. För då dyker förstås syrran upp och tar stryptag på honom tills han berättar att Soji kallats för Förgöraren av en av de romulanska ex-borgerna ombord. Vi får lite mer info kring den där domedagsprofetian i det här avsnittet. Förgöraren är den som ska sätta igång Ganmadan, förintelsens dag, enligt romulansk tradition. Kombinationen av undergång och artificiella intelligenser får mig osökt att tänka på Discoverys fiende i säsong två. Finns det ett samband här, tro?

Annars är det väl mysteriet kring kapten Rios ombord på La Sirena som vi också får några nya pusselbitar till här. Vi får bland annat träffa två nya hologramupplagor av honom: gästvärden och den spansktalande vapenexperten (den senare verkar rätt pårökt). Och varför har han ett holobibliotek fyllt av klingonska operor. Har Worf jobbat på det här skeppet, månne?

“Ett löfte är ett fängelse”, säger de romulanska krigarnunnorna i det här avsnittet. Det jag ser i detta fjärde avsnitt av Picard är en serie som äntligen börjar bryta sig ur sitt eget fängelse. Som äntligen introducerar nya, starka figurer, platser och bakgrundshistorier, samtidigt som Picard som huvudperson fördjupas och nyanseras. Berättandet har definitivt lagt in en ny och högre växel här. Men jag undrar också hur mycket energi man lagt ner bara på att skapa extremt bra avslutningar på avsnitten i den här serien. Seven of Nines debut här var ju en makalös cliffhanger, i alla fall för alla gamla fans. Jag undrar ju ändå lite vad de som är nya i Star Trek-universumet tycker om sån här uppenbar fan-service.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 4/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 732 tv-avsnitt.

Picard: The End is the Beginning. Det där Picard äntligen samlat ihop sin crew.

“Så, nu är vi äntligen igång!”, hann jag tänka. Men då var avsnittet slut.

Att personerna bakom Picard tar gott om tid på sig för att förflytta oss framåt i den här berättelsen kan vi väl konstatera nu. En berättarteknik som nog inte hade gått för sig om inte varumärket varit så starkt, och om inte Patrick Stewart varit så universellt omtyckt och älskad.

I och med det här avsnittet verkar veteranen Picard i alla fall fått ihop kärnan i sin nya crew. Nu ska han äntligen ge sig iväg ut i galaxen för att hitta Maddox, den där forskaren som eventuellt har skapat Datas två döttrar, Dahj och Soji. Men helt säker kan man ju inte vara på att uppstartsperioden är helt över. Med tanke på att vi redan sett trailerklipp där flera andra gamla TNG-profiler syns, så känns det som om vi nog har en rätt krokig väg fram till dramats kärna (och med tanke på att säsong två redan fått grönt ljus så kan vi kanske till och med befara att mysteriet inte ens blir ordentligt löst i den här säsongen?).

Här är i alla fall några av det här avsnittets höjdpunkter och viktigaste slutsatser:

Vad är problemet med Raffi Musiker?
Här får vi äntligen reda på hur det egentligen gick till när Picard lämnade Stjärnflottan (han ställde ett ultimatum: antingen får jag en massa skepp för att rädda Romulanerna, eller så slutar jag). Det här ställde till det även för Raffi – hans försteofficer. inte för att jag egentligen riktigt förstår varför hon måste få sparken på grund av att Picard säger upp sig, men så verkar det ha fungerat. Kanske ansågs hon som en säkerhetsrisk eftersom hon var så nära Picard?
Det är ändå extremt märkligt att Picard och hon inte haft någon kontakt sedan dess, inte ens ett julkort verkar Picard ha postat under de senaste 14 åren. Jag hade gärna sett lite mer förklaringar till det här. Det blir inte lättare att förstå sammanhangen av att det känns som om Michelle Hurd spelar över hela tiden. Och vad är det där Freecloud som hon och Picard ska leta efter Maddox i?

Kommer ni ihåg Hugh?
Borgen som Geordi, Picard och de andra lyckades avborgifiera i avsnittet I, Borg. Nu är han tillbaka! Han jobbar på den där avaktiverade borgkuben som romulanerna tagit över. Och han visar ett stort intresse för Soji. Han låter henne till och med följa med in på avdelningen för inte helt återställda romulanska ex-borger. Soji vill prata med Ramdha, som var en expert på romulansk mytologi. Men Ramdha flippar ut, identifierar Soji som en av “tvillingarna” i mytologin. Och fortsätter med något i stil med: “Är du den som dör eller den som överlever?”. Men det är det sista som är riktigt intressant: “I know who you are … You are the destroyer!” Destroyer är också vad en av de romulanska agenterna kallar Soji när Picard och de andra försöker förhöra honom. Soji själv verkar inte riktigt ha någon aning om vad hon pysslar med. I bland är det som hennes dolda identitet kickar in, tar över och har kommandot en stund. Soji själv är tydligen inte medveten om de krafter som hon egentligen har.

Attacken på Picard
Att Picard och hans personliga romulanska livvakter/bästa vänner kan förhöra en agent beror på att de blir attackerade av ett helt gäng svartklädda sådana en kväll på vingården. Det visar sig att de tre är ganska förberedda på att något sådant kan hända – det finns vapen gömda under i stort sett varenda bordsskiva. Den siste romulanen i truppen hade eventuellt kunnat döda alla våra tre kompisar, om inte doktor Jurati hade dykt upp. Hon är den där syntrobotforskaren som först berättade om Maddox forskning för Picard. Nu har hon blivit utfrågad av den ondskefulla romulanska undercoveragenten Oh, och det var tydligen så läskigt att hon genast anslöt sig till Picard och hans glada gäng. Eller är hon också en agent nu? Vågar man lita på någon vid det här laget?

Rios gör entre.
Okej, så här har vi seriens skäggiga sexbomb, antar jag. En person som är så pass förtjust i sig själv att han designat både sitt sjukvårdshologram och navigatörshologrammet efter sig själv. Fast, det kan eventuellt också vara något han ångrat i det långa loppet, för han beter sig inte supertrevligt mot dem – eller sig själv då. Han är i alla fall kaptenen för skutan som ska ta Picard ut i rymden igen. Det är väl nästan lite för bra för att vara sant att han och hans skepp liksom bara ligger där och väntar på att få hjälpa till? Och ja, vi får ännu en gång höra Patrick Stewart ge kommandot: Engage! Inte ett öga torrt, eller hur? Skönt också att se att hologrammen inte verkar beröras av det allmänna syntförbudet inom Federationen.

Det är de små detaljerna som verkar trigga Star Trek-fansen mest. I förra avsnittet var alla jättearga på att någon svor. Den här veckan irriterar fansen sig på att det både röks en cigarr och vejpas någon form av narkotika i det här avsnittet. Det känns liksom inte utopiskt. Sedan verkar folk antingen förtjusta eller förbannade på att den onda romulanen Oh har solglasögon på sig i en scen. Själv tycker jag att Hughs återkomst är det verkligt stora i det här avsnittet. Visst, vi har vetat det ett tag – men jag tycker att hans comeback är den snyggaste och smartaste återkopplingen till Star Trek-historien hittills. Däremot är det ganska oförklarligt varför han är intresserad av Soji, och vad det egentligen är han vill hjälpa henne med.

Picard blir stadigt bättre, som serie. Efter en trög inledning börjar handlingen ta fart, och jag börjar förstår vad handlingen egentligen går ut på. Är fortfarande helt övertygad om att säsongen borde ha inletts med ett dubbelsavsnitt för att ge oss en lite snabbare skjuts in i seriens handling. För det här ju här, i avsnitt tre, som allt börjar komma igång. Samtidigt som egentligen inget har hänt ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 3/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 724 tv-avsnitt.

Picard: Maps and legends. Konspirationen tätnar.

Jaha, vi är alltså inne på avsnitt två, och jag förstår FORTFARANDE inte riktigt vad Picard handlar om. Undrade lite hur pass oförståeliga de var för en utomstående, så jag testade att visa de två första avsnittet för min kille. Han är kanske inte direkt en Star Trek-noob – han har tvingats se lite Deep Space Nine, Voyager och Enterprise på sistone – men inte heller superengagerad. Och, jo, han hade en hel spann full med frågetecken efter den här inledningen på serien.

Picard känns ju verkligen som en serie som kräver en del förförståelse – eller att man verkligen är inställd på att bara åka med och se vart färden bär en. Men framför allt är det här väl en serie som är skräddarsydd för spekulationer på nätet. Leta ledtrådar, göra förklarande videor, komma med avancerade gissningar inför det som komma skall. Picard verkar helt enkelt vara konstruerad efter den mall som Discoverys andra säsong följde. Ett sätt att göra tv på som fångar tittarna vecka för vecka, och kan samspela med sociala medier och fandomen. Ett annat exempel, utanför Star Trek-univsersumet är till exempel Westworld.

Jag är egentligen inte riktigt särskilt förtjust i det här sättet att berätta på, men tycker att det fungerar lite bättre om man åtminstone ser till att ha en avslutad berättarbåge inom varje avsnitt. Det har däremot inte Picard bjudit på – utan fans har börjat beskriva den snarare som en tio avsnitt lång film. Å andra sidan, om man väl bestämmer sig för att gå all in i Picard-versumet, så blir förstås resan lite roligare. Så nu har jag köpte den tecknade serien Countdown – som berättar om händelserna som leder fram till serien. Och hittat två, tre bra youtubekanaler som förklarar allt jag missat. Har dock inte börjat kolla ordentligt på after show-programmet ännu, trots att det är lett av Will Wheaton. Så skraj för att de ska spoila saker och ting.

Allt mitt tjat om mysteriet till trots, visst bjöds det på en hel del information i det här avsnittet – även om vi kanske inte är helt säkra på hur den hänger ihop. Här är veckans viktigaste lärdomar:

Picards romulankompisar är inte bara tjänstefolk
Laris och Zhaban, de två romulanerna som bor med Picard på hans vingård, är långt ifrån några snälla birollsfigurer som hjälper till med hushållet. Nej, det här är två före detta agenter från romulanernas hemliga polis: Tal Shiar.

De romulanska mördartrupperna är kanske ännu hemligare än vi trodde.
I en lite överdramatisk scen berättar Laris att hon tror att de som dödade Dahj kan vara medlemmar av Zhat Vash – en ännu hemligare romulansk organisation än Tal Shiar. En grupp vars drivkraft tydligen är att bekämpa AI och syntetiskt liv. Därav jakten på Dahj (och troligtvis även hennes syster)

Picard är inte lika poppis inom Federationen som han trodde
Att gå ut i direktsänd tv över hela galaxen och dissa Stjärnflottan och Federationen (som Picard gjorde i förra avsnittet) är eventuellt inte det ideala förspelet till att försöka få igenom en begäran om att på nytt få vara en del av organisationen. Men inte heller det där närmandet görs på ett sådär jättesmidigt sätt. Att bara dyka upp på någons kontor för att begära en titel, ett skepp och en besättning för att utreda ett mystiskt hot som låter som en förvirrad mans fantasier är inte sådär supertaktiskt. I samtalet som följer – ochj som verkar ha fått mest uppmärksamhet för att ordet “fuck” yttras för tredje gången i en Star Trek-serie – får vi belägg för att Federationen kanske inte är så genomgod som vi trodde. Att hjälpa romulanerna när de var hotade av supernovan visade sig på sin tid vara ett kontroversiellt beslut. Några planeter ska till och med ha hotad med att lämna Federationen om räddningsarbetet återupptogs.

Stjärnflottan är inte heller riktigt vad den brukade vara
Det hade eventuellt kvittat vad Picard sagt vid det där mötet där han ville få sig tilldelat ett skepp. Det verkar nämligen som om Stjärnflottan infiltrerats riktigt duktigt av romulaner (Zhat Vash? – var det verkligen nödvändigt att göra romulanerna så pass hemlighetsfulla att de till och med har en extra hemlig säkerhetstjänst som styr den andra, bara ganska så hemliga polisen? Men med ett ännu fånigare namn?). Och de vill dels sätta stopp för Picard, dels komma åt Dahjs syster Soji. Men ingen av de infiltrerande agenterna ser förstås ut som en romulan. Artöverskridande kosmetiska operationer är ju en stapelvara inom Star Trek-konceptet numera.

Narek går sängvägen
Den agent som ska närma sig Soji ser däremot ut som en romulan. En het romulan. Han heter Narek, men är rätt så kuvad av sin bossiga syster, löjtnant Rizzo (hon ser däremot ut som en människa –ja en del på nätet tror kanske att hon till och med är Nareks bror). I en scen mellan Narek och syrran blir det då äntligen ett riktigt, präktigt överspel i den här serien. Rizzo är en tvättäkta superdramatisk ärkeskurk till kvinna – lite som Diana i V ungefär, minus camp. Narek, å andra sidan, inleder sitt övervakningsuppdrag genom att ligga med Soji – så han kanske måste läxas upp då och då, när arbetsmetoderna blir för okonventionella.

Vem spionerar på vem?
Fast jag är inte riktigt säker på om det är Narek som är den som håller Soji under övervakning, eller om det är tvärtom. Soji har många frågor som hon ställer till romulanen, utan att få några svar. Extremt nyfiken, verkar det som. Samtidigt som det nästan verkar vara som en hobby i sig att få en romulan att överhuvudtaget berätta någonting om någonting.

Borgkuben som näringsverksamhet
I det här avsnittet ser vi också vad romulanerna egentligen håller på med i den där gamla skadade borgkuben. Sakta men säkert jobbar man sig igenom maskiner och drönare, och försöker dra nytta av den teknik man stöter på. Men det är tydligt att Soji har en lite annorlunda agenda än romulanerna. Hon ser drönarna som individer, inte namnlösa inaktiverade maskiner. Är det på grund av att hon är en syntetisk varelse? Betyder det här att hon är “aktiverad”, och har har tillgång till sina syntkrafter? Och vad har hon i så fall för syfte och plan med sin vistelse i borgkuben?

Kan vi lita på Picard?
Ett tema som eventuellt kan återkomma framöver i serien är den neurologiska avvikelse som Picard påminns om i det här avsnittet. Den som etablerades i The Next Generation-avslutningen All good things, och som kan leda till paranoia, hallucinationer och verklighetstrogna drömmar. Det vill säga, hur mycket av det som händer i den här serien är Picards egna fantasier? Alternativt, hur mycket av det som är sant som Picard säger kommer folk att avfärda som hjärnspöken?

Fast det allra göttigaste i hela avsnittet är väl ändå själva starten. En återblick till de dramatiska händelserna på First Contact-dagen år 2385. Där ser vi en syntetisk varelse dra igång det som sedan innebär undergången för både skeppsvarvet Utopia Planitia Fleet Yards och kolonierna på Mars. En imponerande läskig scen. Men en lite mer pedagogisk visualisering av det som hände, bra för oss som tyckte att det gick lite väl snabbt när den här händelsen skulle återberättas i första avsnittet.

Nu när jag gnällt om all mystik, så kan jag väl också säga att handlingen börjar hänga ihop lite mer redan här i andra avsnittet. Å andra sidan kan det ju bero på att jag börjat kolla fansidor. Men vi befinner oss fortfarande i expositionsdelen av den här berättelsen. Alla huvudpersoner är inte på plats ännu, avsnittet slutar ju med att han säker upp en person från sitt förflutna för att be om hennes hjälp. Kan det kanske ta hela första säsongen att få ihop hela Picards superteam?

Tills dess får vi kanske nöja oss med att götta oss åt roliga kommentarer, som när Picard säger “I’ve never really cared for science fiction”. Eller när läkaren säger “for a relic you’re in excellent shape”. Sedan är det ju också lite roligt att se vad vissa delar av trektwitter väljer att lyfta fram ur avsnitten. Den allra bästa repliken ur avsnitt två kanske ändå var “I didn’t know Romulans could be so hot”.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 2/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 717 tv-avsnitt.

Picard: Remembrance. Att skapa en tidslinje, ett mysterium och en koppling till tidsandan.

Jag var tvungen att se Remembrance två gånger. Irrade bort mig lite första gången, och liksom fastnade på detaljer om tidslinjer, Romulus utplånande och bannlysningen av syntetiska existenser. Och det var ju lite trist av mig. Fast det var väl inte bara jag som tyckte att expositionen i form av en intervju med en illasinnad journalist var lite forcerad? Och stel? Hade nog hellre haft en berättarröst som summerade vad som hänt, än ytterligare en upprepning av världens tristaste journalisttrope (såååååå trött på scoophungriga journos som bryter alla löften och överenskommelser så fort det är skarpt läge och direktsändning – journalistföraktet kan väl ändå få vara försvunnet i en utopisk framtid?).

Samtidigt förstår jag att det krävdes en hel del exposition när Picard nu skulle inkorporera den första rebootade Star Trek-filmen i sin världsbild. Alltså inte den alternativa Kelvin-tidslinjen som de rebootade filmerna mestadels utspelas i, utan det som utlöste den. Det faktum att Romulus slukades när en stjärna blev en supernova, och att Federationen inte gjorde allt man kunde för att hjälpa dem. Kanske skulle jag ha kollat på den här filmen innan jag såg första avsnittet av Picard – bara för att fräscha upp minnet kring allt som hänt.

Efter att jag har fokuserat på prequelserien Enterprise ett tag, så blir det väldigt förvirrande att nu återvända till framtiden. Framför allt eftersom det är framtidens framtid. Picard utspelas alltså efter i stort sett nästan allt annat som producerats i Star Trek, någonsin. Eller om jag försöker uttrycka det i årtal i stället.

Star Trek: Nemesis – år 2379.
Första Star Trek-rebootfilmens framtidsscener: 2387
Picard: 2399

Men sedan har vi ju några avsnitt av de gamla serierna som också utspelas långt bort i tidslinjen, ännu senare än Picard. Säsongsavslutningen av Voyager, Endgame, utspelas till exempel år 2404. The Visitor (Deep Space Nine) – där Jake minns sin farsas försvinnande, år 2450. Och så finns ju det där konstiga museiavsnittet av Voyager, Living Witness, som utspelas så sent som 3074. Och sen har vi ju den kommande tredje säsongen av Discovery, som väntas vara förlagd så pass långt in i framtiden som år 3186. )Jag är ledsen för kalenderuppställningen, men var bara tvungen att få ner alla de där årtalen på ett och samma ställe).

Men det är inte bara de gamla serierna som man skapar broar till i den här filmen. Vi har också den short trek-historia som släpptes i USA i början av januari – Children of Mars (så OHYGGLIGT irriterande att Netflix inte lägger upp de där kortfilmerna när de kommer i USA, sist kom de upp på sajten först i samband med säsongspremiären på Netflix).

Vilka teman introduceras då här i det allra första avsnittet av Picard.

  1. Picard och Stjärnflottan.
    Picard har hoppat av Stjärnflottan efter att man inte gett den hjälp till Romulus som de hade behövt vid supernovakatastrofen. Men på sin vingård bor han tillsammans med två romulaner, som tydligen är extremt tacksamma över något som han gjort. Så helt på minus gick han tydligen inte ur den här konflikten.
  2. Syntetiska livsformer är förbjudna
    Ett gäng högintelligenta androider förstörde inte bara hela den räddningsflotta som skulle skickas till Romulus, utan också hela kolonin på Mars. Efter det har Federationen helt förbjudit denna osäkra och opålitliga livsform. Hur det gått med hologrammen (som typ hololäkaren i Voyager) är mer oklart. Vi ser ett hologram i ett arkiv, men det verkar inte alls lika drivet och egocentrisk som Voyagers neurotiska doktor.
  3. Data är borta, och hans imbecilla brorsa också
    I slutet av Nemesis är Data död, men verkar kanske ha lyckats överföra alla sina minnen och personlighet till sin något mer primitiva föregångare B-4. I det här avsnittet får vi veta att så inte var fallet. B-4 är en besvikelse och Data verkar vara borta för evigt. Förutom att han hemsöker Picard i hans drömmar.
  4. Men Data kanske har virtuella döttrar…
    Men få dödsfall är ändå helt permanenta i Star Trek. Nu verkar det som om någon, eventuellt en forskare vid namn Bruce Maddox, försökt rekonstruera Data utifrån någon form av fraktalneuronkloning. Att man utifrån en enda neuron skulle kunna återskapa hela Data, rller i alla fall en liknande varelse. För Picard kontaktas av en ung kvinna vid namn Dahj. Hon har plötsligt blivit “aktiverad”, fått tillgång till krafter och kunskap som hon inte visste att hon hade (som till exempel att ensam kunna neutralisera ett helt gäng romulanska agenter), och en av de minnesbilder som nu dykt upp i hennes hjärna är Picard. För att göra allt extra kusligt så ser hon precis ut som en kvinna på en tavla som Data målade och gav till Picard.

Precis som med Discovery, så är serieskaparna (bland annat författaren och numera showrunnern Michael Chabon) extremt bestämda i sina strävanden att visa fansen att man är supernere med Star Trek. Det finns alltså ett gäng referenser och namn och företeelser som syftar tillbaka på tidigare avsnitt och filmer (här är en liten film för dig som inte orkade googla efter avsnittet – även om jag vet att de flesta av de som läser den här bloggen spottade alla referenser direkt). Själv tycker jag att det här faktisk gör premiäravsnittet lite baktungt. Det är så mycket mysterium och ledtrådar och oklarheter och blinkningar att en del av återseendets glädje faktiskt grumlas något. Visst bjuds det på action, hemliga soldater, eldstrider, slagsmål och mord – men jag hade gärna sett Picard ägna hela första avsnittet åt att enbart dricka koffeinfri Earl Grey på sin veranda.

Ungefär som i Hitchcocks Psycho så uppstår ett slags chockeffekt redan i första avsnittet – då vi tittare mister en huvudperson vi investerat en hel del känslor redan en bit in i första avsnittet. Det är Dahj som dödas av ytterligare en grupp av svartklädda agenter. De visar sig nu vara Romulaner som bland annat kan spotta grön frätande vätska som dödar Dahj. Picard är förstås förkrossad över det som hänt, men när han snokar vidare så visar det sig att Dahj borde ha en tvillingsyster, ytterligare en Data-dotter eftersom de alltid skapas i par. Och avsnittet avslutas mycket riktigt med att vi får se en ung kvinna vid namn Soji flirta med en skäggprydd romulan. De befinner sig på en romulansk bas som visar sig vara inhyst i en gammal borgkub. En något DRAMATISK avslutning, eller hur? Det är ju ytterst sällan som borgkuber visat sig leda till något gott.

Jag fick också en känsla av att Picard eventuellt kommer att slänga in lite referenser till flyktingar och terrorism i den här säsongen. Romulanerna verkar ju i stort sett vara hemlösa i galaxen, samtidigt som det verkar väldigt ovisst vems ärenden de där romulanagenterna går. Vi får se hur krystat det där blir.

Jag är så extremt kluven kring det här avsnittert. Jag kan älska ihjäl Star Trek-spinoffs lika mycket som någon annan, och precis som i Discovery så ser det ju ohyggligt bra ut rent visuellt. Finishen är perfekt, effekterna snygga och looken helgjuten. Men Remembrance gjorde mig lite utmattad. Lite samma fenomen som uppstått av vissa Discovery-avsnitt. Det är så mycket information, som dessutom är extremt vag. Rent generellt känns det också som om berättartekniken är ganska lik den modell som användes i Discoverys andra säsong. Ett mysterium som ska lösas, hemliga organisationer som arbetar i det fördolda och massor av hintar och ledtrådar som man inte kommer att förstå förrän långt senare. Eller når man sett en “explained”-video på nätet.

Kanske är det bara jag som blir kränkt över att jag, efter mer än 700 avsnitt, fortfarande inte riktigt hänger med på allt som händer. Hur som helst tycker jag att det hade varit mycket bättre att inleda serien med ett dubbelavsnitt, så att man på allvar fick igång historien. För jag tror och hoppas att handlingen inte bara består av mysterier, utan ganska snart drar igång på allvar.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 1/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 716 tv-avsnitt.