Category: Picard Säsong 1

PIC: Et in Arcadia Ergo. Part 2. Slutet, döden och pånyttfödelsen.

~ rogerwilson ~ 8 Comments

En sak är ju skönt med den här nya karantäntillvaron. Man kan utan att skämmas sitta hemma en fredagkväll och gråta till säsongsavslutningen av Star Trek: Picard. Ett avslutande avsnitt som för en gångs skull är just det. Ett slut. Här finns en del frågetecken, men ingen egentlig cliffhanger eller teaser som leder in i ett givet förnyande av kontraktet med tv-bolaget. Det känns ju nästan revolutionerande som grepp i dessa tider då även miniserier ofta ynglar av sig och förvandlas till multipla säsonger.

Fast slutet här kan förstås också ses som en början. Picard och hans nya crew är nu komplett och äntligen redo för nästa äventyr. Utan att detdär med galaxens förestående undergång hänger över dem. För jag skulle gärna se att en andra säsong av serien (som ju faktiskt är på gång) handlade om något annat än hotet från artificiella intelligenser. Lämna det åt Discovery, vetja.

Det är så mycket som är bra med det här sista avsnittet, att man liksom gärna blundar för det som inte är det. Portalen till en annan dimension som fylls av digitala tentakler, till exempel. Kan det bli mer “gammeltestamentligt möter hi-tech”? Jag har också väldigt svårt för det här med rymdslag där skeppen liksom grupperas på två sidor, som vore det ett slagfält i Game of Thrones eller någon annan riddarhistoria. Jag menar, det går ju att röra sig på fler sätt i rymden än jorden, när man inte måste ta ställning till tyngdlagar och sådär. Vore det inte vettigare för romulanerna att omringa den planet de vill attackera, än att gå in i fajten som en linjärt organiserad skvadron?

Men nu går jag liksom händelserna i förväg. Kanske ska göra en snabb recap av vad som händer i själva avsnittet också…

Förra avsnittet slutade alltså med att Picard blev satt i husarrest, och inte längre kunde påverka hur dramat utanför hans husarrest fortlöper. Det vill säga att Soji håller på att bygga en stor sändare som ska be de mäktiga artificiella livsformerna om hjälp, de som lämnat det där meddelandet om kriget mot organiska livsformer på den där mystiska planeten. Men givetvis räddas han av doktor Jurati, (Som verkligen är den här seriens mest…ombytliga rollfigur. Finns det någon som hon inte lurat eller förrått?) Hon använder sig av den döda synten Sagas öga för att överlista ögonskanningslåset till Picards rum, och sedan drar de två till till La Sirena. Fast när de kommer dit har gänget där redan dragit vidare mot syntarnas hemby.

Narek har nämligen plötsligt fått en roll som informell ledare för en ny tillfällig allians. Han får Rios, Musiker och Elnor att följa med honom till Coppeliusbasen för att förhindra byggandet av den där antennen som ska kontakta syntarnas befrielsefront. Han får över dem på sin sida genom att berätta den romulanska myten om världens undergång, en berättelse som han snarare ser som en återberättelse av en historisk händelse än en profetia. Eller, kanske både och eftersom han anser att historien har en tendens att upprepa sig.

Altan Soong inser till sist att det var Sutra som dödade Saga i förra avsnittet. Att mordet var en del av hennes plan för att få de andra syntarna att gå med på att kalla på hjälp från den okända syntetiska supermakten. Det är till sist Soji som själv måste fatta beslutet om hur det ska bli med sändaren. Altan tycker hon ska avbryta, hennes kompisar fårn La Sirena med, och så försöker Picard genom olika videosamtal från La Sirena också få henne på rätt väg. Men en del av en portal till syntarnas rike hinner öppna sig innan Soji till sist lägger på luren och avbryter kontakten.

Jo, Picard har ju en hel del att styra upp i det här avsnittet. Förutom att chatta med Soji, så försöker han först uppehålla romulanernas attack. Sedan, när hans efterlängtade förstärkning från Federationen faktiskt anländer (ledda av vår gamla kompis Riker) så måste han också se till så att romulanerna inte drar igång värsta kriget. Vilket de inte gör. Oh och hennes styrkor drar sig tillbaka. I alla fall för den här gången.

Allt går verkligen finfint, utom för Picard själv som verkar få en hjärnblödning mitt i stressen. Han hinner transporteras ner till planeten innan han går bort. Alla hinner sörja ett tag, innan vi tittare får reda att man lyckats föra över Picards medvetande till den där Golemgrejen (vilket vi i och för sig redan listat ut skulle hända, men ändå). Men innan vi kan glädjas åt en återuppstånden Picard är det dags för den här seriens stora farväl. Inuti en virtuell värld finns nämligen också Datas medvetande sparat. Och nu vill han ta ytterligare ett steg vidare i sin strävan efter att få bli mänsklig. Att få veta att hans liv är ändligt, och känna hur själva döden infinner sig.

Och med det farvälet sätter väl slutavsnittet av säsongen en del av seriens frågeställningar på sin spets. Picard är själv nu en syntetisk varelse, där man genom den nya tekniken lyckats skjuta upp hans död. Medan den syntetiska varelsen Data vill bli mänsklig på det mest slutgiltiga av sätt. Genom att dö. Och Picard landar i något som gör serien till mer än en tekniskt uppfräschad uppföljare till The Next Generation.

Vi har ju gissat lite om upplösningen här i bloggens kommentarsfält. Men jag tror inte att det riktigt blev som någon av oss trodde. Inget jätteslag mellan romulaner och federationen. Seven förvandlades inte heller till någon borgdrottning. Lore återuppstod inte från de döda. Men man skulle också kunna se det här avsnittet som ett sätt att skjuta slutstriden framför sig. Och plötsligt inser jag att det där slutet som jag nyss hyllade serien för, kanske bara var en chimär. Man sköt ju bara upp slutet.

För visst finns det massor av trådar som liksom inte knutits ihop. Vad hände med romulanen Narek, och hur hanterar han att syrran Narissa är död? (Jag blev för övrigt mycket förvånad när Narissa dök upp på borgkuben. Trodde att hon hade transporterat sig själv över till något skepp.) En del av de dödsfall i den här serien som borde vara viktiga, som Narissas och Hughs, slarvades över lite väl snabbt. Och då blir jag liksom lite misstänksam. Finns det en risk/chans att de dyker på på något sätt framöver? Kan man räkna med att någon är död i en serie där självaste huvudpersonen återuppstår från de döda? Eller har jag bara separationsångest? Men jag hoppas verkligen att Narissa är död och begraven. Hon var fett jobbig och skådespelaren som gjorde rollen verkade ha fått för sig att hon spelade med i Game of Thrones, inte i en Star Trek-serie. Ja, det mesta med Narissa kändes liksom GoT, inklusive det incestuösa förhållandet hon hade med sin brorsa.

Det känns ju också ytterst oklart om romulanerna och deras ledare Oh verkligen kommer att nöja sig med att ha blivit avspisade av Federationen på ett sånt här snöpligt sätt. Kommer de inte bara att vara ute efter revansch, både på Federationen och de syntetiska livsformerna. Och de där tentaklerna från en annan dimension? Hur reagerar de på att nästan ha fått komma syntetiska livsformer till räddning, men sedan fått hela anfallet avblåst? Nöjer de sig med det? Och vad hände med borgkuben, nu när Seven lämnar alla x-borger i sticket.

Fast. Egentligen vill jag nog att Picard säsong två (om den nu blir av i dessa coronatider) handlar om något helt annat. Att författarna faktiskt utnyttjar sin kreativa frihet och ger sig in i en helt annan historia, en som också hinner med att utforska det framtida universum som Picard faktiskt utspelas i. Det har vi faktiskt fått sett lite för lite av, tycker jag. Och varför håller Musiker och Seven handen i en av de sista bilderna. Åh, vad den här serien, och de där två, hade behövt en lesbisk kärlekshistoria just nu.

Betyg: 9/10. Men en svag nia, det här avsnittet är definitivt bäst att gråta till, innan man börjat fundera på alla tappade trådar.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 10/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt.

PIC: Et in Arcadia Ego, Part 1. Hem till Coppernicusstationen. Och den annalkande undergången.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Okej, det här var mörkt. Sojis återkomst hem till de syntetiska livsformernas vagga präglades inte av en massa mysiga kramar, ryggdunk och snack om hur det var på den gamla, goda tiden. Tvärtom. Att hon kom hem var snarare det första steget mot mänsklighetens utplåning. Eller om det var allt organiskt liv i galaxen, eventuellt. Det vill säga de syntetiska livsformernas revansch och frigörelse från sina organiska skapare.

Ja, stackars Picard. Han vill bara väl, men frågan är ju nu om allt han uträttat under den här säsongen bara gjort saker och ting värre. Borde han ha stannat hemma och sett på när vindruvorna mognade i stället? Borde han gått i pension, och acceptera att det är för sent för honom att rädda världen ännu en gång (hoppas verkligen inte att Karin Thunberg hittar det här blogginlägget och hävdar att jag är ageist eller något).

Men först och främst måste vi prata om den asfeta starten på det här avsnittet. Färden genom den där transwarp-snabbfilen genom galaxen. Och sedan, när man kommer fram till planeten där syntarna bor, attacken från den elake romulanen Narek som följt efter dem. Och sedan dimper plötsligt Artefakten, vad vi trodde var en icke-fungerande borgkub, ner genom en annan transwarpförbindelse. Varpå allt det här toppas med attacken från rymndorkidéerna. Hur snyggt kan ett planetärt skydd vara? Dramatiken avslutas med att Picard flippar och börjar prata osammanhängande på La Sirenas brygga, i det närmaste medvetslös.

De första minuterna av det här avsnittet var definitivt 10/10. Jag är lite extra nöjd över att man numera har automatiska säkerhetsbälten i rymdskeppen. Jag tror att jag sett dem tidigare under den här säsongen, och vill gärna påpeka att det är en detalj i gestaltandet av interstellära rymdfärder i Star Trek-serierna som jag verkligen saknat. Det känns jättekonstigt att folk utkämpar slag i rymden sittandes i fåtöljer. Nog borde det väl vara ganska praktiskt med ett litet bälte då och då? När det blir lite skakigt. Eller man attackeras av främmande makt?

Okej, åter till det här avsnittet. Efter den våldsamma starten övergår Et in Arcadia Ego till några stunder av återhämtning och lägesorientering. Alla ombord på La Sirena får veta att Picard har en grej i hjärnan som kan ta livet av honom, typ ganska snart. Det var den som gjorde att han tappade det i början av det här avsnittet. Men Picard vill inte att någon ska tycka synd om honom, och hotar sin crew med stryk om de behandlar honom som en döende man. Gänget från La Sirena återkopplar sedan med Borgkuben, som Seven of Nine och Elnor försöker få funktionsduglig igen efter orkidéattacken. Och sedan traskar man vidare till syntarnas hem.

Här blir allting nästan lite originalseriesurrealistiskt. Eftersom de syntetiska människorna görs i par, så är det här alltså ett besök i en värld full av tvillingar. Tvillingar som spelar spel med varandra, alla upptagna av personen som är deras spegelbild. Lite lagom kitschigt, på något vis – sådär som alla paradis alltid såg ut i originalserien. Och de här syntetiska existenserna leds av ingen mindre än Altan Inigo Soong, sonen till Datas uppfinnare (även denna medlem i familjen Soong spelas förstås av Brent Spiner). Här, på Coppeliusstationen, har han skapat sitt eget syntetiska paradis, med konstgjorda kopior av fjärilar och katten Spot 2. Och så alla hans tvilling-“barn”. Där den skarpaste verkar vara Sutra – systern till Jana som kapten Rios troligtvis kärade ner sig i för många år sedan.

Det är Sutra som kommer på att hon kan mindmelda med doktor Jurati för att själv få en uppfattning om vad det där meddelandet om undergången egentligen handlar om – budskapet som ligger till grund för romulanernas militanta hållning mot syntetiska livsformer. Hur en syntetisk livsform kan genomföra en mindmeld stannar vi inte upp för att fundera mer på här, utan konstaterar bara att den föraning Sutra haft stämmer. Budskapet, som är så kraftfullt att det får vanliga mänskliga varelser att bli suicidala, är inte en varning om de syntetiska livsformernas maktövertagande. Det är ett meddelande som är riktat till syntetiska livsformer, och dechiffrerat av Sutras hjärna är det nu inte fråga om några galna osammanhängande montage, utan budskapet påminner mer om någon form av informationsfilm. En försäkran om att syntetiska livsformer i kris kan kalla på hjälp om de hotas med utrotning av organiska livsformer. Det vill säga, exakt den situation som syntarna på Coppeliusstationen står inför – med mer än 200 romulanska stridsskepp på väg för att utplåna dem alla.

Sutra är så pass besluten om att lösningen på hotet från romulanerna är att be dessa beskyddare av syntetiska livsformer om hjälp. Men för att få med sig alla syntetiska syskon på tåget så ger hon en fängslad Narek möjligheten att fly. Hon till och med låter honom döda en av synteterna: Saga. Allt för att få opinionen att köpa hennes linje. Mordet på Saga blir nu ytterligare ett bevis på hur utsatta och hatade syntarna är, och alltid kommer att vara, i en värld där det finns organiska livsformer. När Picard försöker tala alla tillrätta och övertyga dem om att Federationen kan fixa det här problemet, och att Picard själv är mannen som kan övertala organisationen till detta – ja, då hånar Altan Inigo Soong Picard helt öppet. Picard är ju bara en föredetting. Som fick stå maktlös och se på när Federationen svek romulanerna.

Det är inte bara Picard som kämpar i motvind. Det är något skevt i hela maktbalansen bland de syntetiska varelserna. Varför är Sutra, som borde vara en tidigare årsmodell än Soji, så mycket smartare och ondskefull än alla andra? Varför har Soji och Sutra samma utseende? Och varför får Soji bara tillbaka sina minnen bit för bit – hon verkar aldrig helt och hållet förstå vem hon är och vad som är hennes uppgift. Just det där med uppgiften är jag inte heller helt säker på – var det bara att ta reda på varför romulanerna hatar syntetiska livsformer?

Medan de romulanska stridsskeppen närmar sig syntarnas planet, så sätts Picard i husarrest. Ingen i hans crew, förutom doktor Jurati, är kvar i syntbyn för att förhindra detta – de är fullt sysselsatta med att laga La Sirena. Jurati slipper däremot husarresten, och får fortfarande röra sig fritt i syntarnas lilla koloni. Altan Inigo Soong håller nämligen på att skapa sin egen syntetiska avbild, som han vill kunna kopiera sitt medvetande till. En golem, som man kallar det här (alla som läst showrunnern Michael Chabons bok om Kavalier & Clay vet att han är intresserad av det där begreppet). Och doktor Jurati är den enda som kan hjälpa honom att genomföra det här. Men hos vem ligger doktor Juratis sympatier just nu? Är hon ond eller god? Trogen Picard, romulanerna eller syntarna? Mycket svårt att veta var vi har henne, jag vet bara att jag tycker hemskt illa om Jurati. Att Rios fortfarande verkar vilja kila stadigt med henne är obegriplig.

I det här avsnittet möter vi alltså ytterligare en Soong och hans self made-family. Visst påminner upplägget här ganska mycket om ett gäng avsnitt i Enterprise. De där Altans farfar hade en egen samling barn som han drivit fram från biologiskt förbättrade embryon. Den här Soongen gör något liknande. Men han verkar också rätt ondskefull, det är något hånfullt i nästan allt han säger till Picard. Sättet han betonar “retired” första gången han möter Picard, till exempel. Och det bittra sättet han snackar om Data på, och hur hans farsa verkar ha gillat honom bättre än Altan själv.

Så, vad händer nu i säsongsavslutningen nästa vecka? Well, jag har inte helt gett upp på tankarna på att det är något Control-liknande där ute som är den mystiska kraften som vill skydda syntetiska livsformer. Ett sammantvinnande av Picards och Discoverys plotlines, alltså. Men hur ska man tolka att det finns en federationssymbol mitt i ett androidöga? Och varför pratar Soong om en federation av syntetiska livsformer som ska ersätta den nuvarande organisationen.

Sen finns det folk därute på nätet som är helt övertygade om att Datas onda bror Lore har något med det här att göra. Antitrekker tycker att Picards första säsong är en utdragen remake av I, Mudd, att manusförfattarna är mesiga som inte låter Seven of Nine bli en galen Borgdrottning full ut. Han saknade också en moralisk diskussion i serien och hävdade att manusförfattarna är nihilister. Själv är jag nog mest lite orolig inför det avslutande avsnittet. Att vi inte ska få några svar alls, utan bara en jättestor cliffhanger i väntan på säsong två – som man ju undrar över framtiden för i dessa coronatider.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 9/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 767 tv-avsnitt.

PIC: Broken Pieces. Det där Seven blir t f borgdrottning.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Broken Pieces är SPÄCKAD. Om den förra delen i serien var som en andhämtning, med fördjupning, lugn och plats för känslor och medmänsklighet, så är det som om manusförfattarna den här gången måste ta igen den förlorade tiden och späcka det här avsnittet med information. Får på nytt känslan av att man i första halvan av serien talar i gåtor, och sedan måste proppa in massor med svar när säsongen börjar närma sig sitt slut – lite som i andra säsongen av Discovery, som också var bitvis frustrerande att se på.

Soji och Picard anländer i alla fall till La Sirena, och kaptenen där – Rios – reagerar ytterst märkligt när han ser Soji. Det här får Raffi (måste allas namn börja på r?) att sätta igång en egen liten privatdeckarundersökning. Bland annat frågar hon ut alla Rios hologramkopior samtidigt, en sån där scen som skådisen som spelar Rios måste ha älskat. Varje hologramfunktion har ju olika manér och dialekter – samtidigt som de alla spelas av en och samma person. (En stor grej här är ju då att den maskinansvarige pratar skotska – Scottys ande spökar fortfarande i Star Trek.)

Till sist tränger Raffi sig på hos Rios, som valt att stänga in sig på sitt rum. Där får hon (och vi) höra historien om hur det Stjärnflotteskepp som Rios brukade arbeta på mötte två okända personer ute i rymden. En first contact med en man som kallade sig för “beautiful flower”. Den andra var en kvinna som var en exakt kopia av Soji, men hette Jane. Kaptenen ombord på Rios skepp dödade bägge främlingarna, efter att ha fått en direkt order om det av Stjärnflottan. När Rios ifrågasatte dådet tog kaptenen livet av sig. En tid efter det tog Rios karriär i Stjärnflottan slut. Det här är första gången vi får reda på lite mer om Rios förflutna, och varför han inte längre arbetar i Stjärnflottan. Det är också ganska tydligt att han hann bli lite kär i den där Jane, innan hon blev dödad.

Men det här är inte det enda som Raffi Musiker håller på att forska kring i det här avsnittet. Hon, som sedan androidattentatet på Mars agerat privatspanare och försökt lista ut vad som hände bland alla konspirationsteorier som surrat runt, når äntligen ett slags genombrott. Genom att prata med en av holokopiorna av Rios inser hon att den där “conclave of eight” som hon hört talas om är ett konstgjort solystem. Åtta solar som placerades ut runt en planet för mellan 200 000 och 300 000 år sedan. Och det är på den där planeten som Oh och några medsystrar i romulanernas hemliga hemliga polis – Zhat Vash – tar del av dess samlade minnesbank, en varning om vad som skulle kunna hända om syntetiska livsformer utvecklades. En ström av minnen och information som är så mentalt förödande att de flesta av kvinnorna helt sonika tar livet av sig efter att ha tagit del av dem.

En som klarade av den här upplevelsen hyfsat bra var Narissa Rizzo, den romulanska dubbelagenten som ju tjänstgjort i Stjärnflottan samtidigt som hon varit en del av Zhat Vash. En av dem som däremot blev lite konstig av det hela var hennes moster Ramdha. Vi har sett henne tidigare i serien, som en av ex-borgerna på kuben. Hon som blev tossig när hon såg Soji. Eventuellt var det Ramdhas mentala krafter som kortslöt hela den där kuben när borgerna försökte assimilera henne.

Nå, oavsett de där minnenas förödande intensitet, så kanske man ändå kan få undra lite kring vem som placerat dem där, och varför vissa av bilderna i det flöde av minnen som vi tv-tittare får ta del av känns så bekanta. (Som en bild av Data.) Det måste ju därför, antar jag, vara ett budskap skickat från framtiden. Och på något sätt ha att göra med Control, den onda artificiella intelligensen som försökte ta över galaxen i andra säsongen av Discovery. På något vis hänger de här historierna ihop.

Seven dyker som väntat upp igen. Den här gången på borgkuben efter att Elnor kallat på henne genom en fjärrsignal. (Tydligen tillhörde den där sändaren Hugh). Och precis som en del av er skrev i kommentarsfältet till förra avsnittet, så går faktiskt Seven hela vägen i Broken Pieces och förvandlar sig själv till ett slags lokal variant av en borgdrottning. En roll som hon, lite oväntat, verkar kunna gå in i utan några större problem. Hon styr och ställer, sätter igång en självreparerande funktion på kuben och försöker återuppliva borgdrönare och ta kontrollen över ex-borgerna. Men hon tävlar med Narissa Rizzo som samtidigt försöker utplåna alla rester av borgernas existens på kuben – skjuter ihjäl så många hon kan hitta och låter resten blåsas ut i rymden. Men tydligen kom Narissa inte åt alla, för avsnittet slutar med att helt gäng ger sig på henne och brottar ner henne på golvet. Hon lyckas däremot transportera sig bort från kuben innan de lyckas ta kål på henne.

Ombord på La Sirena har Doktor Jurati nu intagit någon form av pånyttfödd skepnad. Hon har erkänt allt hon gjort, lovat att hon ska överlämna sig till myndigheterna när de kommer fram till nästa rymdstation, och sitter och tittar på Soji som bara en vetenskapskvinna kan se på en android som kan äta, dricka och har en krokig tå. Men kan vi verkligen lita på Jurati? Jag är skeptisk, framför allt när det visar sig att romulanen Narek på nytt fått upp spåret på La Sirena, trots att Jurati neutraliserat sin sändare. Det känns som om det kan finnas fler dolda order planterade i hennes huvud.

Soji och Picard har ett litet djupt moment tillsammans, där de pratar om hennes minnen och vem hon egentligen är. Inget superextraordinärt, men för en gångs skull en stund där de två i alla fall försöker att bonda med varandra. Däremot känns det ju lite naivt när Picard på nytt tar kontakt med Kirsten Clancy (Stjärnflottebossen som är så ful i mun) och på nytt ber om hjälp. Clancy är ju allierad med romulanvulcanagenten Oh. Har Picard på nytt röjt alla sina planer för de som faktiskt är hans fiender?

Det här med att Soji faktiskt under hypnos avslöjat för de androidhatande romulanerna var hennes “hemplanet” ligger (alltså platsen där det eventuellt kan finnas fler syntetiska livsformer) är en detalj som lite får ligga på hold under större delen av det här avsnittet. Först mot slutet börjar romulanerna lämna borgkuben för att bege sig dit. Och då får också Soji lite panik över att tiden börjar bli knapp. Planen på att åka till Deep Space 12 och vänta in skepp från Stjärnflottan verkar heeelt seg och tidsödande, så hon tar kontroll över La Sirena med kunskap som hon inte visste att hon hade, och sätter kursen mot en av borgernas transwarptunnlar (som hon inte visste att hon kände till). Hennes myteriförsök går om intet när kapten Rios visar sig ha en lite speciell override på alla säkerhetssystem ombord på hans skepp. Om han bara sjunger en liten sång så kan han återta kontrollen över skeppet (en säkerhetsfunktion som man ju hade önskat att de olika upplagorna av Enterprise hade haft genom åren). Men efter lite gaggande fram och tillbaka så enas alla inblandade om att åka direkt till syntarnas hemplanet genom den där tunneln. Men överraskningarnas tid är inte över. Där transwarpförbindelsen öppnar sig finns Narek och hans skepp, och han passar på att följa efter dem in i tunneln.

Pust! Förlåt för att jag rapade upp så mycket av handlngen, men var tvungen att sortera mina intryck lite grand. För det var ju mycket som hände. Och samtidigt ingenting. Broken Pieces är så tydligt en uppladdning till de två kommande finalavsnitten. Trots att det här är en serie som i sitt första visningsfönster släpper ett avsnitt i veckan, så är den ändå upplagd som ett jättelångt avsnitt. Och hur amazing jag än tycker att det är med alla omsorgsfulla detaljer, referenser, utspridda fördjupningar och omväxlande innehåll, så är jag ändå lite besviken efter de flesta avsnitten.

Förutom tidsresor så är jag inte heller särskilt förtjust i profetior som dramaturgisk motor. Och den här serien känns väldigt mycket som en berättelse där ingen av huvudpersonerna egentligen själv driver handlingen framåt. De är mer som kugghjul i ett obevekligt maskineri, som när det väl satts i rörelse inte går att stoppa. Lite predestinerat, liksom. Och kanske har allt dessutom utlösts av att någon romulan eventuellt över- och feltolkat en varning som skickats genom tiden. Det kan ju uppstå lite missar i kommunikationen då. Lite som när bokstavstroende följer heliga skrifter.

Trots dessa invändningar, så var det förstås ett rätt tungt avsnitt. Men jag kände mig lite stressad, och det var delvis lite sympatistress för vad som väl ändå måste ha varit allt mer stressade manusförfattare.

Betyg: 8/10

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 8/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 766 tv-avsnitt.

PIC: Nepenthe. Det där Picard får hänga med Riker och Troi.

~ rogerwilson ~ 11 Comments

Det här var definitivt det varmaste, mest kärleksfulla och rollfigursfördjupande avsnittet hittills av Picard. Det känns nästan som en dröm när Picard tar med sig Soji för att gömma sig hos sina gamla polare Will Riker och Deanna Troi. Så paradisiskt fridfullt att det inte är särskilt underligt att Soji faktiskt börjar misstänka att hon hamnat i någon form av simulering. På några sekunder förflyttas hon från ett mordförsök på en ogästvänlig borgkub, till att befinna sig i ett hus på landet, beläget i en idyllisk miljö med en supermysig kärnfamilj som fixar nybakta pizzor på sin utomhusugn. Jag menar, att sitta med en inkännande och förstående Troi och diskutera som ett liv. En samtalspartner som nästan dryper av empati och medkänsla sittandes mitt i ett trädgårdsland där plantorna dignar av stora, mogna tomater – ja, ni hör ju själv. Det låter ju så överdrivet att det nästan skulle kunna vara fråga om ett holodäcksäventy.

Men även tillvaron i lustgården på Nepenthe plågas av mörka minnen. Riker och Troi sörjer sin döde son Thad. Han som hade kunnat räddas om syntetiska livsformer hade tillåtits, i det här fallet för läkemedelsproduktion (jag bara antar att det silikonbaserade viruset som dödade honom var en blinkning till det Enterprise-avsnitt jag just sett på samma tema). Men Will och Deanna har åtminstone fortfarande Thads lillasyster Kestra hos sig. Hon som fortfarande håller sin storebrors påhittade språk levande, och som nästan genast bestämmer sig för att Soji är hennes nya tf storasyster. Det är faktiskt också hon som är den första som faktiskt berättar för Soji om Data.

Scenerna på Nepenthe ger också vår gamle kapten Picard ett nytt djup, som när Troi ser till att läxa upp honom kring hans fyrkantiga sätt att förhålla sig till Soji. Eller samtalen med Riker om förr och nu. Men några ytterst vilsamma och välgörande scener där på Nepenthe. Fyllda av små detaljer, som när Riker kommenterar hur Soji vrider på huvudet som ett sätt att bevisa släktskapet till Data. Det känns som om det här var avsnittet där Picard som tv-serie fick en egen själ och personlighet.

Lika idylliskt är det inte direkt på borgkuben, den som Soji och Picard nyss lämnade. Den nästan parodiskt onda romulanska agenten Narissa Rizzo kan inte avrätta Hugh på grund av något fredsfördrag. I stället försöker hon få honom att berätta vart Soji och Picard farit genom att avrätta ett gäng xB – exborger. När inte det fungerar lämnar Hugh i fred ett tag, varpå han återförenas med Elnor. Men sen attackerar hon de två på nytt. Hugh dör, men Elnor överlever. Hugh har gett honom i uppdrag att återbesöka kubens drottningkammare, och på allvar hämnas på romulanerna. Det sista Hugh säger innan han rosslar in i döden är att Elnor behöver en annan ex-borg för att kunna ta sig in i drottningkammaren. Som av ett MIRAKEL hittar en nyckelringsliknande grej. Var det inte den som Picard fick av Seven of Nine? Elnor trycker på sändaren. Om Seven dyker upp kan hon vara den som hjälper honom att öppna drottningcellen.

Ombord på La Sirena är man på väg bort från borgkuben för att återförenas med Picard, men upptäcker att man har ett efterhängset romulanskt skepp efter sig som inte går att finta bort. Det är Narek som skuggar dem, och han följer i sin tur ett slags spårsändare som doktor Jurati fått av kommendör Oh. Det ser vi i en flashback precis i början av avsnittet, där vi också får se vad det var för hemska visioner som Oh visade för henne – och som fick Jurati att mörda sin expojkvän Bruce Maddox. En inte helt sorterad upplevelse, tror jag. Men tillräckligt starkt för att Jurati skulle kräkas. Inte helt säker på om allt som sker i den där visionen verkligen har med syntetiska livsformer att göra.

Nu verkar i varje fall Jurati nästan sjuk av ånger, och när hon förstår att det är hon som är den sändare som romulanerna använder för att förfölja La Sirena så injicerar hon sig med något supergiftigt. Ska vi anta att det är ett ämne som kanske inte säkert dödar doktor Jurati, men åtminstone neutraliserar sändaren?

Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto bättre blir det. Att få återse Troi och Riker var verkligen mycket mer gripande än jag trodde – och betydligt starkare än när de dök upp i Star Trek Nemesis. De gjorde också ett helt annat intryck än när Seven of Nine gjorde sin comeback. Seven är en stentuff actionhjälte, Riker och Troi är däremot åldrade och eftertänksamma pensionärer. Precis som Picard. (Även om Riker tydligen tillhör någon form av Stjärnflottereserv – var det information som kommer att spela roll i fortsättningen?).

Ser spänt fram emot vad som händer när romulanerna och Picard tävlar om att komma först fram till den plats som Soji tror är hennes hemvärld.

PS: Amazons textningar är verkligen inte heller något vidare. Ändå märkligt att se Deanna Troi prata om hur hon brukade arbeta som skeppsadvokat.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 7/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 759 tv-avsnitt.

PIC: The impossible box. Det där Picard äntligen träffar Soji. Och Hugh.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Det här var den där typen av avsnitt där en massa saker hände som man bara suttit och väntat på. Men infriade förväntningar kan ibland också kännas lite som att bli lurad på konfekten. Var är chockeffekten, liksom?

Det minst överraskande av alla dessa förväntade händelser är väl att doktor Jurati ligger med Rios, kaptenen för La Sirena. Eftersom hon inte gjort någonting tidigare utan baktankar så tror jag att det kommer att gå rätt dåligt för honom framöver. Hamna inte ensam med henne på sjukavdelningen, liksom. Raffi Musiker raglar numera runt onykter på skeppet – även om det inte hindrar henne från att på ett helt fantastiskt sätt se till att Picard får ett landningstillstånd på Artefakten, den övergivna borgkuben som Romulanerna tagit över. Hon är fortfarande helt knäckt över mötet med sin son, och i stort sett otröstlig.

Picard är väl inte otröstlig, men däremot extremt kluven till att åka till den där Borgkuben. Minnen från när han själv var en assimilerad Borg kommer upp till ytan, och avsnittet är fullt av referenser tillbaka till den där tiden. Bland annat den extremt snygga bilden där han sitter och tittar på sig själv som Borg, samtidigt som vi ser hans eget åldrade ansikte genom projiceringen. Men det finns också en del trevliga saker som inträffar. Han får återförenas med Hugh, inspektera rehabiliteringsprogrammet för xB – ex-borger – och även få hintat för sig att borgerna inte är världens bästa arbetsgivare. Sedan börjar Picard och Hugh tillsammans leta efter Soji.

Hon, i sin tur, har genom olika manipulativa manövrar från den romulanske agenten Nareks sida börjat ifrågasätta sin egen historia och bakgrund. Narek har ju hintat om att hela hennes backstory på olika sätt är fejkad. När hon till sist börjar skanna alla gamla föremål som hon har i sin hytt visar det sig att inget är äldre än 37 månade. Narek genomför sedan någon form av hypnos med Soji där han vägleder henne genom en återkommande dröm hon har som utspelas under hennes barndom och där hon går in i sin pappas laboratorium. Medan hon är inne i drömmen får han henne att vrida på huvudet och se ut genom ett fönster i taket. Med den informationen han får då – två röda månar och åska – hoppas han och hans syster Narissa att kunna lokalisera den plats där syntetiska människor som Soji framställs. Sedan berättar Narek för Soji att hon är en android, och planterar han en bomb i rummet dr hon finns och skyndar ut. Men då aktiveras Sojis överlevnadsfunktioner, och hon börjar bokstavligt talat gräva sig ur ur rummet genom golvet.

Det är på andra sidan av den utgrävningen som Hugh och Picard hittar henne, men de jagas nu alla av säkerhetsvakterna på kuben. Picards personlige krigare Elnor dyker också upp för att hjälpa till. Hugh tar alla till drottningcellen i kuben. Där finns en sikariansk portal som kan transportera folk långa avstånd. Innan Picard och Soji går in i den där portalen så anropar Picard La Sirena och säger till hans crew att de ska möta honom på Nepenthe. Vad det är har jag ingen aning om.

Vi har nu kommit in på andra halvan av den här säsongen, och the time of utdragen teasing verkar alltså vara över. Nu börjar handlingen ta fart på riktigt. Men lite besviken blev jag, trots allt, över bristen på överraskningar i det här avsnittet.

Mest orolig i det här läget är jag över Elnor. Jag vill bara att han ska vara med hela tiden, på bara några avsnitt har han blivit min absoluta favoritfigur i den här serien. Och så hoppas jag ju att Data ska dyka upp någonstans i fortsättningen av den här serien. På något sätt. Är det för mycket begärt?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 6/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 748 tv-avsnitt.

Picard: Star Dust City Rag. När Picard gick Ocean’s Eleven.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Det här kanske är en impopulär åsikt, men för mig nådde just Picard ett slags lågvattenmärke. Om det är någon förmildrande omständighet så gillar jag inte Ocean’s-filmerna heller. Tycker inte att den där extremt uttänkta planeringen av den perfekta stöten, kombinerat med rollspelsliknande övningar där våra hjältar antar falska identiteter är en särskilt kul grej. Och i det här fallet är jag nästan beredd att tycka att det är direkt kränkande för Patrick Stewart att behöva springa runt i basker och låtsas prata med en jättedålig fransk brytning. Jag blev illa berörd, liksom, ungefär som andra människor reagerade när de såg Ian McKellen dricka mjölk från ett fat i filmen Cats. Förhoppningsvis hade i varje fall bägge gubbarna rätt roligt i vardera projektet. Och folk som gillar holodäcksäventyr tycker säkert att det här är superfab.

Då tycker jag att starten på avsnittet är betydligt bättre. Det hemska slutet för stackars Icheb, ett av de där borgbarnen som var med i slutet av Voyager. Här blir han mer eller mindre slaktad av någon ond människa som strippar honom på borgorgan. Seven of Nine kommer för att rädda honom, men anländer för sent. Och hon tvingas att själv göra slut på hans lidande. Och, alltså, det hemska att som Star Trek-fan tvingas inse att Icheb nu är borta för alltid. Precis när vi fått återse honom efter alla dessa år. Extremt jobbig scen, det där.

Det är i varje fall under detta brutala intro som vi första gången hör namnet Bjayzl – en person som stora delar av den här intrigen kretsar kring. Bjayzl verkar vara någon form av gangsterdrottning i Freecloud. Och det är hon som håller Bruce Maddox, forskaren som troligtvis skapat Datas “döttrar” Dahj och Soji, fången. Det är för att frita Maddox, som hela den här charaden med falska identiter och värsta heist-planeringen genomförs. Man låtsas betala för Maddox med Seven of Nine. Men när när det väl är dags för själva utbytet, så visar det sig att Seven of Nine har egna planer med den här räddningsaktionen. Hon vill hämnas på Bjayzl, som var den som lurade fram informationen om var stackars Icheb fanns från Seven.

Det absolut snyggaste i hela det här avsnittet är faktiskt att Seven avbryter sin hämndaktion och följer med tillbaka till La Sirena tillsammans med resten av gänget – och den trasiga skrutt som återstår av Maddox. Bara för att en liten stund senare på egen hand transportera sig ner till Bjayzls klubb och göra processen kort med henne. Seven of Nine är uppenbarligen en stentuff actionhjälte i den här Picard-inkarnationen. Hoppas hon kommer tillbaka snart. Det är egentligen för Sevens skull som jag sett fram emot den här serien. Kommer att bli mycket besviken om hon inte i alla fall får någon form av semi-återkommande status i Picard.

Bjayzl kommer jag däremot inte att sakna i framtiden, och det faktiskt främst av modeskäl. Den här grejen att skurkar i många SF-filmatiseringar ska bära futuristiska klädkreationer är verkligen en grej som jag gärna skulle se avskaffad. I Bjayzls fall någon form av supertajt kroppsstrumpa försedd med guldfärgade geometriska figurer som utsmyckningar. Däremot gillade jag verkligenVup, han som kunde lukta sig till om folk ljög. En riktigt charmig figur att få bekanta sig med. Även om det blev en kort tid tillsammans.

I övrigt: Doktor Jurati var, precis som alla misstänkt, någon form av dubbelagent från den mörka sidan. Hon dödar sin gamla kille Maddox, och hänvisar till att någon (antagligen den romulanska agenten Oh med solglasögonen) visat henne något fruktansvärt. Något som gör att hon måste döda Maddox. Och där förlorade vi en av de viktigaste pusselbitarna till lösningen på den här gåtan. Som tur var hann Maddox berätta var Soji befinner sig.

Raffi Musiker passar på att träffa sin son när hon besöker Freecloud. Hennes besök är inte uppskattat. Han har tröttnat på att ha en konspirationsteoretiker till morsa, som aldrig slutade att tjata om vad som låg bakom attackerna på Mars. Och han tänker definitivt inte ge henne en ny chans. Säger han och drar sedan iväg med sin romulanska och höggravida fru. En scen som kändes rätt så lösryckt och felplacerad i det här avsnittet.

Det sämsta Picard-avsnittet hittills i mina ögon. Inte ens en ascool Seven of Nine kunde riktigt rädda de skamkänslor som hela de här fritagningsförsöket med utklädnadsverksamhet väckte. Antar att jag faktiskt var så pass paralyserad efter det att jag inte riktigt kunde ta in något annat.

Betyg: 3/10

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 5/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 741 tv-avsnitt.

Picard: Absolute Candor. Sanningssägande krigarnunnor, en samurajesque styvson och Seven of Nines återkomst.

~ rogerwilson ~ 6 Comments

Äntligen ett “riktigt” Star Trek-avsnitt. Ett sånt med ett skepp som far iväg ut i rymden, en kapten som styr det (i det här fallet både en riktig kapten och en pensionerad sådan), eldstrider med fiendeskepp samt ett besök på en främmande planet. Ja, i alla fall främmande för oss tv-tittare. För Picard, däremot, är det fråga om ett återbesök på Vashti.

Det visar sig att det inte bara är relationen till sin före detta försteofficer Raffi som Picard misskött de senaste åren. Vart han än kommer på Vashti så är den underförstådda frågan “vart tog du vägen?”. Då, för 14 år sedan, var han något av en frälsare. Den i Federationens namn lovade att rädda romulanerna undan den hotande supernovan. Nu sitter flyktingarna där, på samma planet nu som då, och väldigt lite av det Picard gick i god för blev verklighet. Och, vad värre är, han kom aldrig tillbaka och förklarade sitt nederlag – att Federationen beslutade sig för att avblåsa evakueringen av romulaner och sket i Picards invändningar. Picards sätt att hantera den här situationen var att isolera sig på sin vingård. Som det sägs i det här avsnittet, när han inte kunde rädda alla så valde han att inte rädda någon. Men det straffar sig när han nu återvänt ut i världen.

Faktum är att hela det här avsnittet är lite som en följetong av svikna löften. När Picard anländer till Vashti vill ingen ens säga hej till honom. Det första någorlunda varma välkomnandet får han när han kikar förbi sina gamla kompisar i Qowat Milat, de romulanska krigarnunnorna. De är inte så bittra på honom, men det är däremot den lille föräldralöse pojken som vuxit upp där och som såg upp till Picard när han var liten. Nu är Elnor en ung man, och fortfarande arg på fadersfiguren som försvann. Att ha fått “De tre musketörerna” i present av Picard, liksom några enkla fäktningslektioner verkar däremot ha gjort intryck (fäktning är ett annat minitema i det här avsnittet). Nu är Elnor en fullfjädrad Qowat Milat-krigare i bästa samuraj-stil. Väldigt high fantasy alltihopa.

Picard ber Elnor om hjälp, vilket är lite speciellt även om de inte haft en spänd privat relation. Qowat Milats medlemmar stöttar nämligen bara hopplösa fall, omöjliga uppdrag som ingen annan skulle tro på. Något som eventuellt avslöjar Picards egen syn på det här äventyret. Först säger Elnor nej, men räddar sedan Picard när han blir utmanad på en duell av en arg romulan. Elnor hugger huvudet av romulanen med sitt svärd (på ett mycket tilltalande sätt, rent estetiskt). Picard är inte helt överförtjust i att Elnor dödar folk, men ganska glad över att ha med honom i sitt brokiga gäng. En intressant detalj här är väl att Qowat Milat är extremt uppriktiga, och alltid säger som det är. Vi kan väl förutse att Elnors oförmåga att ljuga ställer till det för honom i fortsättningen.

Värvningen av Elnor är väl också absolut viktigaste som händer i det här avsnittet, men på Vashti konfronteras alltså också Picard med den röra som uppstod efter att han drog sig tillbaka. Planeten är nu en plats där den radikaliserade romulan rebirth-rörelsen växer, och utanför ett café finns en skylt om att enbart romulaner är välkomna dit. Det är när Picard bestämmer sig för att göra en Rosa Parks, och slänga den där skylten i backen och sätta sig på cafét som svärdsduellen blir ett faktum Hatet mot Picard är starkt och levande bland romulanerna på Vashti –trots (eller kanske just på grund av) att han inte varit där på många år. Och eftersom Federationen bara uppfyllde delar av sitt löfte, så ser man nu den avbrutna evakueringen som ett sätt att splittra och försvaga romulanerna.

Ïntrycket av att äventyret äntligen startat i och med det här avsnittet är egentligen lite felaktigt. Picard håller ju fortfarande på att samla ihop sitt team. Och då menar jag inte bara Elnor. I slutsekunderna av avsnittet dyker nämligen Seven of Nine upp. Hon är den som räddar Picards skepp när det blir attackerat av Kal Kantar. Och hon är väl en idealisk kompanjon om man, lite längre fram i serien, ska infiltrera en borg-kub.

Vem/vad den/det där Kar Kantar som jag skrev jag om i förra stycket är vet jag inte. Bara att han/hon/det är någorlunda evil och styr och ställer i regionen som Vashti ligger i. Men Kantar är bara ett av många nya namn som droppas i det här avsnittet. Ett annat är Fenris Rangers, som verkar vara betydligt snällare? (Hittade precis en intervju där Jeri Ryan sagt att hennes rollfigur Seven of Nine är medlem i den organisationen). Lägger också märke till att Federationens evakueringsskepp för att transportera flyktingar kallas för Wallenberg-klassen, en fin blinkning till Raoul Wallenberg.

In other news: Romansen mellan Narek och Soji går vidare. Men även om Soji inte är medveten om att hon är en android, så uttrycker hon sig lite programmerat ibland. Repliker som “Narek, du utmanar mitt paradigm” känns väldigt AI-formulerde. Narek verkar för övrigt ha det ganska jobbigt, han får inte ens sova ut efter att han jobbat hårt på att förföra Soji. För då dyker förstås syrran upp och tar stryptag på honom tills han berättar att Soji kallats för Förgöraren av en av de romulanska ex-borgerna ombord. Vi får lite mer info kring den där domedagsprofetian i det här avsnittet. Förgöraren är den som ska sätta igång Ganmadan, förintelsens dag, enligt romulansk tradition. Kombinationen av undergång och artificiella intelligenser får mig osökt att tänka på Discoverys fiende i säsong två. Finns det ett samband här, tro?

Annars är det väl mysteriet kring kapten Rios ombord på La Sirena som vi också får några nya pusselbitar till här. Vi får bland annat träffa två nya hologramupplagor av honom: gästvärden och den spansktalande vapenexperten (den senare verkar rätt pårökt). Och varför har han ett holobibliotek fyllt av klingonska operor. Har Worf jobbat på det här skeppet, månne?

“Ett löfte är ett fängelse”, säger de romulanska krigarnunnorna i det här avsnittet. Det jag ser i detta fjärde avsnitt av Picard är en serie som äntligen börjar bryta sig ur sitt eget fängelse. Som äntligen introducerar nya, starka figurer, platser och bakgrundshistorier, samtidigt som Picard som huvudperson fördjupas och nyanseras. Berättandet har definitivt lagt in en ny och högre växel här. Men jag undrar också hur mycket energi man lagt ner bara på att skapa extremt bra avslutningar på avsnitten i den här serien. Seven of Nines debut här var ju en makalös cliffhanger, i alla fall för alla gamla fans. Jag undrar ju ändå lite vad de som är nya i Star Trek-universumet tycker om sån här uppenbar fan-service.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 4/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 732 tv-avsnitt.

Picard: The End is the Beginning. Det där Picard äntligen samlat ihop sin crew.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

“Så, nu är vi äntligen igång!”, hann jag tänka. Men då var avsnittet slut.

Att personerna bakom Picard tar gott om tid på sig för att förflytta oss framåt i den här berättelsen kan vi väl konstatera nu. En berättarteknik som nog inte hade gått för sig om inte varumärket varit så starkt, och om inte Patrick Stewart varit så universellt omtyckt och älskad.

I och med det här avsnittet verkar veteranen Picard i alla fall fått ihop kärnan i sin nya crew. Nu ska han äntligen ge sig iväg ut i galaxen för att hitta Maddox, den där forskaren som eventuellt har skapat Datas två döttrar, Dahj och Soji. Men helt säker kan man ju inte vara på att uppstartsperioden är helt över. Med tanke på att vi redan sett trailerklipp där flera andra gamla TNG-profiler syns, så känns det som om vi nog har en rätt krokig väg fram till dramats kärna (och med tanke på att säsong två redan fått grönt ljus så kan vi kanske till och med befara att mysteriet inte ens blir ordentligt löst i den här säsongen?).

Här är i alla fall några av det här avsnittets höjdpunkter och viktigaste slutsatser:

Vad är problemet med Raffi Musiker?
Här får vi äntligen reda på hur det egentligen gick till när Picard lämnade Stjärnflottan (han ställde ett ultimatum: antingen får jag en massa skepp för att rädda Romulanerna, eller så slutar jag). Det här ställde till det även för Raffi – hans försteofficer. inte för att jag egentligen riktigt förstår varför hon måste få sparken på grund av att Picard säger upp sig, men så verkar det ha fungerat. Kanske ansågs hon som en säkerhetsrisk eftersom hon var så nära Picard?
Det är ändå extremt märkligt att Picard och hon inte haft någon kontakt sedan dess, inte ens ett julkort verkar Picard ha postat under de senaste 14 åren. Jag hade gärna sett lite mer förklaringar till det här. Det blir inte lättare att förstå sammanhangen av att det känns som om Michelle Hurd spelar över hela tiden. Och vad är det där Freecloud som hon och Picard ska leta efter Maddox i?

Kommer ni ihåg Hugh?
Borgen som Geordi, Picard och de andra lyckades avborgifiera i avsnittet I, Borg. Nu är han tillbaka! Han jobbar på den där avaktiverade borgkuben som romulanerna tagit över. Och han visar ett stort intresse för Soji. Han låter henne till och med följa med in på avdelningen för inte helt återställda romulanska ex-borger. Soji vill prata med Ramdha, som var en expert på romulansk mytologi. Men Ramdha flippar ut, identifierar Soji som en av “tvillingarna” i mytologin. Och fortsätter med något i stil med: “Är du den som dör eller den som överlever?”. Men det är det sista som är riktigt intressant: “I know who you are … You are the destroyer!” Destroyer är också vad en av de romulanska agenterna kallar Soji när Picard och de andra försöker förhöra honom. Soji själv verkar inte riktigt ha någon aning om vad hon pysslar med. I bland är det som hennes dolda identitet kickar in, tar över och har kommandot en stund. Soji själv är tydligen inte medveten om de krafter som hon egentligen har.

Attacken på Picard
Att Picard och hans personliga romulanska livvakter/bästa vänner kan förhöra en agent beror på att de blir attackerade av ett helt gäng svartklädda sådana en kväll på vingården. Det visar sig att de tre är ganska förberedda på att något sådant kan hända – det finns vapen gömda under i stort sett varenda bordsskiva. Den siste romulanen i truppen hade eventuellt kunnat döda alla våra tre kompisar, om inte doktor Jurati hade dykt upp. Hon är den där syntrobotforskaren som först berättade om Maddox forskning för Picard. Nu har hon blivit utfrågad av den ondskefulla romulanska undercoveragenten Oh, och det var tydligen så läskigt att hon genast anslöt sig till Picard och hans glada gäng. Eller är hon också en agent nu? Vågar man lita på någon vid det här laget?

Rios gör entre.
Okej, så här har vi seriens skäggiga sexbomb, antar jag. En person som är så pass förtjust i sig själv att han designat både sitt sjukvårdshologram och navigatörshologrammet efter sig själv. Fast, det kan eventuellt också vara något han ångrat i det långa loppet, för han beter sig inte supertrevligt mot dem – eller sig själv då. Han är i alla fall kaptenen för skutan som ska ta Picard ut i rymden igen. Det är väl nästan lite för bra för att vara sant att han och hans skepp liksom bara ligger där och väntar på att få hjälpa till? Och ja, vi får ännu en gång höra Patrick Stewart ge kommandot: Engage! Inte ett öga torrt, eller hur? Skönt också att se att hologrammen inte verkar beröras av det allmänna syntförbudet inom Federationen.

Det är de små detaljerna som verkar trigga Star Trek-fansen mest. I förra avsnittet var alla jättearga på att någon svor. Den här veckan irriterar fansen sig på att det både röks en cigarr och vejpas någon form av narkotika i det här avsnittet. Det känns liksom inte utopiskt. Sedan verkar folk antingen förtjusta eller förbannade på att den onda romulanen Oh har solglasögon på sig i en scen. Själv tycker jag att Hughs återkomst är det verkligt stora i det här avsnittet. Visst, vi har vetat det ett tag – men jag tycker att hans comeback är den snyggaste och smartaste återkopplingen till Star Trek-historien hittills. Däremot är det ganska oförklarligt varför han är intresserad av Soji, och vad det egentligen är han vill hjälpa henne med.

Picard blir stadigt bättre, som serie. Efter en trög inledning börjar handlingen ta fart, och jag börjar förstår vad handlingen egentligen går ut på. Är fortfarande helt övertygad om att säsongen borde ha inletts med ett dubbelsavsnitt för att ge oss en lite snabbare skjuts in i seriens handling. För det här ju här, i avsnitt tre, som allt börjar komma igång. Samtidigt som egentligen inget har hänt ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 3/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 724 tv-avsnitt.

Picard: Maps and legends. Konspirationen tätnar.

~ rogerwilson ~ 10 Comments

Jaha, vi är alltså inne på avsnitt två, och jag förstår FORTFARANDE inte riktigt vad Picard handlar om. Undrade lite hur pass oförståeliga de var för en utomstående, så jag testade att visa de två första avsnittet för min kille. Han är kanske inte direkt en Star Trek-noob – han har tvingats se lite Deep Space Nine, Voyager och Enterprise på sistone – men inte heller superengagerad. Och, jo, han hade en hel spann full med frågetecken efter den här inledningen på serien.

Picard känns ju verkligen som en serie som kräver en del förförståelse – eller att man verkligen är inställd på att bara åka med och se vart färden bär en. Men framför allt är det här väl en serie som är skräddarsydd för spekulationer på nätet. Leta ledtrådar, göra förklarande videor, komma med avancerade gissningar inför det som komma skall. Picard verkar helt enkelt vara konstruerad efter den mall som Discoverys andra säsong följde. Ett sätt att göra tv på som fångar tittarna vecka för vecka, och kan samspela med sociala medier och fandomen. Ett annat exempel, utanför Star Trek-univsersumet är till exempel Westworld.

Jag är egentligen inte riktigt särskilt förtjust i det här sättet att berätta på, men tycker att det fungerar lite bättre om man åtminstone ser till att ha en avslutad berättarbåge inom varje avsnitt. Det har däremot inte Picard bjudit på – utan fans har börjat beskriva den snarare som en tio avsnitt lång film. Å andra sidan, om man väl bestämmer sig för att gå all in i Picard-versumet, så blir förstås resan lite roligare. Så nu har jag köpte den tecknade serien Countdown – som berättar om händelserna som leder fram till serien. Och hittat två, tre bra youtubekanaler som förklarar allt jag missat. Har dock inte börjat kolla ordentligt på after show-programmet ännu, trots att det är lett av Will Wheaton. Så skraj för att de ska spoila saker och ting.

Allt mitt tjat om mysteriet till trots, visst bjöds det på en hel del information i det här avsnittet – även om vi kanske inte är helt säkra på hur den hänger ihop. Här är veckans viktigaste lärdomar:

Picards romulankompisar är inte bara tjänstefolk
Laris och Zhaban, de två romulanerna som bor med Picard på hans vingård, är långt ifrån några snälla birollsfigurer som hjälper till med hushållet. Nej, det här är två före detta agenter från romulanernas hemliga polis: Tal Shiar.

De romulanska mördartrupperna är kanske ännu hemligare än vi trodde.
I en lite överdramatisk scen berättar Laris att hon tror att de som dödade Dahj kan vara medlemmar av Zhat Vash – en ännu hemligare romulansk organisation än Tal Shiar. En grupp vars drivkraft tydligen är att bekämpa AI och syntetiskt liv. Därav jakten på Dahj (och troligtvis även hennes syster)

Picard är inte lika poppis inom Federationen som han trodde
Att gå ut i direktsänd tv över hela galaxen och dissa Stjärnflottan och Federationen (som Picard gjorde i förra avsnittet) är eventuellt inte det ideala förspelet till att försöka få igenom en begäran om att på nytt få vara en del av organisationen. Men inte heller det där närmandet görs på ett sådär jättesmidigt sätt. Att bara dyka upp på någons kontor för att begära en titel, ett skepp och en besättning för att utreda ett mystiskt hot som låter som en förvirrad mans fantasier är inte sådär supertaktiskt. I samtalet som följer – ochj som verkar ha fått mest uppmärksamhet för att ordet “fuck” yttras för tredje gången i en Star Trek-serie – får vi belägg för att Federationen kanske inte är så genomgod som vi trodde. Att hjälpa romulanerna när de var hotade av supernovan visade sig på sin tid vara ett kontroversiellt beslut. Några planeter ska till och med ha hotad med att lämna Federationen om räddningsarbetet återupptogs.

Stjärnflottan är inte heller riktigt vad den brukade vara
Det hade eventuellt kvittat vad Picard sagt vid det där mötet där han ville få sig tilldelat ett skepp. Det verkar nämligen som om Stjärnflottan infiltrerats riktigt duktigt av romulaner (Zhat Vash? – var det verkligen nödvändigt att göra romulanerna så pass hemlighetsfulla att de till och med har en extra hemlig säkerhetstjänst som styr den andra, bara ganska så hemliga polisen? Men med ett ännu fånigare namn?). Och de vill dels sätta stopp för Picard, dels komma åt Dahjs syster Soji. Men ingen av de infiltrerande agenterna ser förstås ut som en romulan. Artöverskridande kosmetiska operationer är ju en stapelvara inom Star Trek-konceptet numera.

Narek går sängvägen
Den agent som ska närma sig Soji ser däremot ut som en romulan. En het romulan. Han heter Narek, men är rätt så kuvad av sin bossiga syster, löjtnant Rizzo (hon ser däremot ut som en människa –ja en del på nätet tror kanske att hon till och med är Nareks bror). I en scen mellan Narek och syrran blir det då äntligen ett riktigt, präktigt överspel i den här serien. Rizzo är en tvättäkta superdramatisk ärkeskurk till kvinna – lite som Diana i V ungefär, minus camp. Narek, å andra sidan, inleder sitt övervakningsuppdrag genom att ligga med Soji – så han kanske måste läxas upp då och då, när arbetsmetoderna blir för okonventionella.

Vem spionerar på vem?
Fast jag är inte riktigt säker på om det är Narek som är den som håller Soji under övervakning, eller om det är tvärtom. Soji har många frågor som hon ställer till romulanen, utan att få några svar. Extremt nyfiken, verkar det som. Samtidigt som det nästan verkar vara som en hobby i sig att få en romulan att överhuvudtaget berätta någonting om någonting.

Borgkuben som näringsverksamhet
I det här avsnittet ser vi också vad romulanerna egentligen håller på med i den där gamla skadade borgkuben. Sakta men säkert jobbar man sig igenom maskiner och drönare, och försöker dra nytta av den teknik man stöter på. Men det är tydligt att Soji har en lite annorlunda agenda än romulanerna. Hon ser drönarna som individer, inte namnlösa inaktiverade maskiner. Är det på grund av att hon är en syntetisk varelse? Betyder det här att hon är “aktiverad”, och har har tillgång till sina syntkrafter? Och vad har hon i så fall för syfte och plan med sin vistelse i borgkuben?

Kan vi lita på Picard?
Ett tema som eventuellt kan återkomma framöver i serien är den neurologiska avvikelse som Picard påminns om i det här avsnittet. Den som etablerades i The Next Generation-avslutningen All good things, och som kan leda till paranoia, hallucinationer och verklighetstrogna drömmar. Det vill säga, hur mycket av det som händer i den här serien är Picards egna fantasier? Alternativt, hur mycket av det som är sant som Picard säger kommer folk att avfärda som hjärnspöken?

Fast det allra göttigaste i hela avsnittet är väl ändå själva starten. En återblick till de dramatiska händelserna på First Contact-dagen år 2385. Där ser vi en syntetisk varelse dra igång det som sedan innebär undergången för både skeppsvarvet Utopia Planitia Fleet Yards och kolonierna på Mars. En imponerande läskig scen. Men en lite mer pedagogisk visualisering av det som hände, bra för oss som tyckte att det gick lite väl snabbt när den här händelsen skulle återberättas i första avsnittet.

Nu när jag gnällt om all mystik, så kan jag väl också säga att handlingen börjar hänga ihop lite mer redan här i andra avsnittet. Å andra sidan kan det ju bero på att jag börjat kolla fansidor. Men vi befinner oss fortfarande i expositionsdelen av den här berättelsen. Alla huvudpersoner är inte på plats ännu, avsnittet slutar ju med att han säker upp en person från sitt förflutna för att be om hennes hjälp. Kan det kanske ta hela första säsongen att få ihop hela Picards superteam?

Tills dess får vi kanske nöja oss med att götta oss åt roliga kommentarer, som när Picard säger “I’ve never really cared for science fiction”. Eller när läkaren säger “for a relic you’re in excellent shape”. Sedan är det ju också lite roligt att se vad vissa delar av trektwitter väljer att lyfta fram ur avsnitten. Den allra bästa repliken ur avsnitt två kanske ändå var “I didn’t know Romulans could be so hot”.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 2/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 717 tv-avsnitt.

Picard: Remembrance. Att skapa en tidslinje, ett mysterium och en koppling till tidsandan.

~ rogerwilson ~ 6 Comments

Jag var tvungen att se Remembrance två gånger. Irrade bort mig lite första gången, och liksom fastnade på detaljer om tidslinjer, Romulus utplånande och bannlysningen av syntetiska existenser. Och det var ju lite trist av mig. Fast det var väl inte bara jag som tyckte att expositionen i form av en intervju med en illasinnad journalist var lite forcerad? Och stel? Hade nog hellre haft en berättarröst som summerade vad som hänt, än ytterligare en upprepning av världens tristaste journalisttrope (såååååå trött på scoophungriga journos som bryter alla löften och överenskommelser så fort det är skarpt läge och direktsändning – journalistföraktet kan väl ändå få vara försvunnet i en utopisk framtid?).

Samtidigt förstår jag att det krävdes en hel del exposition när Picard nu skulle inkorporera den första rebootade Star Trek-filmen i sin världsbild. Alltså inte den alternativa Kelvin-tidslinjen som de rebootade filmerna mestadels utspelas i, utan det som utlöste den. Det faktum att Romulus slukades när en stjärna blev en supernova, och att Federationen inte gjorde allt man kunde för att hjälpa dem. Kanske skulle jag ha kollat på den här filmen innan jag såg första avsnittet av Picard – bara för att fräscha upp minnet kring allt som hänt.

Efter att jag har fokuserat på prequelserien Enterprise ett tag, så blir det väldigt förvirrande att nu återvända till framtiden. Framför allt eftersom det är framtidens framtid. Picard utspelas alltså efter i stort sett nästan allt annat som producerats i Star Trek, någonsin. Eller om jag försöker uttrycka det i årtal i stället.

Star Trek: Nemesis – år 2379.
Första Star Trek-rebootfilmens framtidsscener: 2387
Picard: 2399

Men sedan har vi ju några avsnitt av de gamla serierna som också utspelas långt bort i tidslinjen, ännu senare än Picard. Säsongsavslutningen av Voyager, Endgame, utspelas till exempel år 2404. The Visitor (Deep Space Nine) – där Jake minns sin farsas försvinnande, år 2450. Och så finns ju det där konstiga museiavsnittet av Voyager, Living Witness, som utspelas så sent som 3074. Och sen har vi ju den kommande tredje säsongen av Discovery, som väntas vara förlagd så pass långt in i framtiden som år 3186. )Jag är ledsen för kalenderuppställningen, men var bara tvungen att få ner alla de där årtalen på ett och samma ställe).

Men det är inte bara de gamla serierna som man skapar broar till i den här filmen. Vi har också den short trek-historia som släpptes i USA i början av januari – Children of Mars (så OHYGGLIGT irriterande att Netflix inte lägger upp de där kortfilmerna när de kommer i USA, sist kom de upp på sajten först i samband med säsongspremiären på Netflix).

Vilka teman introduceras då här i det allra första avsnittet av Picard.

  1. Picard och Stjärnflottan.
    Picard har hoppat av Stjärnflottan efter att man inte gett den hjälp till Romulus som de hade behövt vid supernovakatastrofen. Men på sin vingård bor han tillsammans med två romulaner, som tydligen är extremt tacksamma över något som han gjort. Så helt på minus gick han tydligen inte ur den här konflikten.
  2. Syntetiska livsformer är förbjudna
    Ett gäng högintelligenta androider förstörde inte bara hela den räddningsflotta som skulle skickas till Romulus, utan också hela kolonin på Mars. Efter det har Federationen helt förbjudit denna osäkra och opålitliga livsform. Hur det gått med hologrammen (som typ hololäkaren i Voyager) är mer oklart. Vi ser ett hologram i ett arkiv, men det verkar inte alls lika drivet och egocentrisk som Voyagers neurotiska doktor.
  3. Data är borta, och hans imbecilla brorsa också
    I slutet av Nemesis är Data död, men verkar kanske ha lyckats överföra alla sina minnen och personlighet till sin något mer primitiva föregångare B-4. I det här avsnittet får vi veta att så inte var fallet. B-4 är en besvikelse och Data verkar vara borta för evigt. Förutom att han hemsöker Picard i hans drömmar.
  4. Men Data kanske har virtuella döttrar…
    Men få dödsfall är ändå helt permanenta i Star Trek. Nu verkar det som om någon, eventuellt en forskare vid namn Bruce Maddox, försökt rekonstruera Data utifrån någon form av fraktalneuronkloning. Att man utifrån en enda neuron skulle kunna återskapa hela Data, rller i alla fall en liknande varelse. För Picard kontaktas av en ung kvinna vid namn Dahj. Hon har plötsligt blivit “aktiverad”, fått tillgång till krafter och kunskap som hon inte visste att hon hade (som till exempel att ensam kunna neutralisera ett helt gäng romulanska agenter), och en av de minnesbilder som nu dykt upp i hennes hjärna är Picard. För att göra allt extra kusligt så ser hon precis ut som en kvinna på en tavla som Data målade och gav till Picard.

Precis som med Discovery, så är serieskaparna (bland annat författaren och numera showrunnern Michael Chabon) extremt bestämda i sina strävanden att visa fansen att man är supernere med Star Trek. Det finns alltså ett gäng referenser och namn och företeelser som syftar tillbaka på tidigare avsnitt och filmer (här är en liten film för dig som inte orkade googla efter avsnittet – även om jag vet att de flesta av de som läser den här bloggen spottade alla referenser direkt). Själv tycker jag att det här faktisk gör premiäravsnittet lite baktungt. Det är så mycket mysterium och ledtrådar och oklarheter och blinkningar att en del av återseendets glädje faktiskt grumlas något. Visst bjuds det på action, hemliga soldater, eldstrider, slagsmål och mord – men jag hade gärna sett Picard ägna hela första avsnittet åt att enbart dricka koffeinfri Earl Grey på sin veranda.

Ungefär som i Hitchcocks Psycho så uppstår ett slags chockeffekt redan i första avsnittet – då vi tittare mister en huvudperson vi investerat en hel del känslor redan en bit in i första avsnittet. Det är Dahj som dödas av ytterligare en grupp av svartklädda agenter. De visar sig nu vara Romulaner som bland annat kan spotta grön frätande vätska som dödar Dahj. Picard är förstås förkrossad över det som hänt, men när han snokar vidare så visar det sig att Dahj borde ha en tvillingsyster, ytterligare en Data-dotter eftersom de alltid skapas i par. Och avsnittet avslutas mycket riktigt med att vi får se en ung kvinna vid namn Soji flirta med en skäggprydd romulan. De befinner sig på en romulansk bas som visar sig vara inhyst i en gammal borgkub. En något DRAMATISK avslutning, eller hur? Det är ju ytterst sällan som borgkuber visat sig leda till något gott.

Jag fick också en känsla av att Picard eventuellt kommer att slänga in lite referenser till flyktingar och terrorism i den här säsongen. Romulanerna verkar ju i stort sett vara hemlösa i galaxen, samtidigt som det verkar väldigt ovisst vems ärenden de där romulanagenterna går. Vi får se hur krystat det där blir.

Jag är så extremt kluven kring det här avsnittert. Jag kan älska ihjäl Star Trek-spinoffs lika mycket som någon annan, och precis som i Discovery så ser det ju ohyggligt bra ut rent visuellt. Finishen är perfekt, effekterna snygga och looken helgjuten. Men Remembrance gjorde mig lite utmattad. Lite samma fenomen som uppstått av vissa Discovery-avsnitt. Det är så mycket information, som dessutom är extremt vag. Rent generellt känns det också som om berättartekniken är ganska lik den modell som användes i Discoverys andra säsong. Ett mysterium som ska lösas, hemliga organisationer som arbetar i det fördolda och massor av hintar och ledtrådar som man inte kommer att förstå förrän långt senare. Eller når man sett en “explained”-video på nätet.

Kanske är det bara jag som blir kränkt över att jag, efter mer än 700 avsnitt, fortfarande inte riktigt hänger med på allt som händer. Hur som helst tycker jag att det hade varit mycket bättre att inleda serien med ett dubbelavsnitt, så att man på allvar fick igång historien. För jag tror och hoppas att handlingen inte bara består av mysterier, utan ganska snart drar igång på allvar.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 1/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 716 tv-avsnitt.