Mitt nuvarande jobb är rätt extremt. Det tar upp det mesta av min vakna tid, and then some. Men någon gång ska jag få tid att återuppta mina avsnitt-för-avsnitt-poster. Till dess kan man väl fuska lite och göra en snabb avstämning, så här mitt i vad som faktiskt är en Star Trek-våg – även om det verkar vara en ganska lokal sådan inom själva fandomen.
Visst, här i New York har jag sett lite stora reklamskyltar och sånt där, men att Star Trek-franchisen just nu befinner sig mitt i en av sina mest produktiva perioder någonsin är inte helt tydligt för utomstående. En situation som IP-ägaren Paramount själv förvärrade med sin klantiga hantering av Discoverys säsongsstart utanför Nordamerika. Det framstår väl också som ganska tydligt att Viacomägda Paramount Plus framstår som en lilleputt jämfört med de stora streamingjättarna. Och de är knappast ensamma – NBC:s streamingplattform Peacock är en annan sån där streamingsajt som är lite för liten för att locka in mig till tittning. Å andra sidan är Hulu och HBO Max nu mina go to-appar – till och med giganten Netflix har blivit allt mindre viktig för mig.
Men det var ju inte det där jag skulle skriva om. Utan att jag njöt av andra säsongen av Lower Decks – som verkligen tänjer på gränserna för exakt hur nördig man kan vara utan att skrämma bort tittare. Discovery öser också på. Hittills en mer stabil säsong än någonsin tidigare, även om jag kanske tycker att intrigen med ett märkligt fenomen i rymden som är mystiskt och oförklarligt känns en smula….tjatigt? Det är liksom den här seriens ständigt återkommande intrig, En krånglig och krisande huvuddator på skeppet känns däremot både lovande och irriterande, även för mig som tittar.
Jag har även sett det första avsnittet av Star Trek: Prodigy, vilket också kändes lovande när man väl vant sig vid animationsstilen. Star Trek-maskinen börjar verkligen bli allt mer väloljad, produktionerna känns stabila på ett helt annat sätt än tidigare. Nu är ju bara frågan om någon av serierna kan bli en break out-hit utanför gruppen av redan frälsta, vilket jag tror är en förutsättning om den här typen av gigantiska satsningar ska kunna fortsätta.
Men, som sagt, det blir lite mer textproduktion här. Snart.
Hej! Som en del kanske snappat upp på andra håll så har jag fått nytt jobb. Ska jobba ett år som USA-korre, och håller just nu på att avsluta dag 15. Det har varit innehållsrika dagar så här långt. Har både hunnit vara i Lansing och Washington, och i New York där jag ska bo ett år framöver. Och visst har jag redan hunnit drömma om när jag ska kunna åka och besöka ett Star Trek-museum som i alla fall finns hyfsat nära.
Men, som en del av er har påpekat. Jag har ju ett jobb ogjort. Star Trek: Lower Decks ligger obearbetad och o-omskriven av mig. Och när serien nu verkar tillgänglig på svenska Amazon, och definitivt möjlig att se i USA med CBS All Access, så finns det väl inga ursäkter. Ja, förutom att jag jobbar rätt mycket och försöker förstå mig på hur man har ett vardagsliv i USA (idag köpte jag till exempel parfymerade soppåsar av misstag). Men, jag lovar, inom kort blir det lite Lower Decks här! Det är ju rätt korta avsnitt, så det borde gå att kasta ner några rader ganska snart. Så. Vi hörs här! Snart igen!!
2020 var inte bara det stora pandemiåret, det var också ett år då det visades inte mindre än tre olika Star Trek-serier. När hände det senast? Svar: Aldrig. Men så ser tv-landskapet förstås helt annorlunda ut nu jämfört med hur det såg ut sist som Star Trek var ett framgångsrikt och omfångsrikt tv-format.
När det senast förekom flera olika Star Trek-serier som visades samma år så låg en normalsäsong på 26 avsnitt. Som mest producerades det alltså 52 Trek-avsnitt/år, samt kanske en enstaka långfilm på det. 2020 års produktion, med totalt 33 avsnitt framstår inte som lika imponerande sett ur det perspektivet (i de 33 ingår det sista Short Treks-avsnittet, men inte det avslutande avsnittet av Discovery som har USA-premiär först 2021).
Samtidigt är det just dagens tv-klimat, där man producerar för digitala plattformar, som är orsaken till den nuvarande Star Trek-boomen. Discovery var ett sätt att marknadsföra CBS digitala plattform CBS All Access, och deras taktik att maximera utnyttjandet av ett känt IP följer den som Marvel, DC och Star Wars nyttjat tidigare. Det är bara så himla typiskt Star Trek att låta en av de tre nya serierna vara en parodi på det egna universumet, och att en annan låter en gammal seniorskådespelare återvända till rampljuset. Man väljer liksom inte den lätta, kommersiella vägen här.
CBS ambition att vrida ut varje droppe ur ett av sina mest kända varumärken får väl ändå ses som en stor framgång. Nya säsonger är redan planerade för såväl Picard, Discovery och Lower Decks. Att den senare serien ännu inte nått Sverige kan bero på CBS/Paramount/Viacoms lite mer storstilade planer inför 2021. Då ska den egna streamingplattformen CBS All Access i USA byta namn till Paramount +, och på allvar försöka bli en konkurrent/ett alternativ till streamingjättar som Netflix, Disney + och HBO Max (det är läge för lite begreppsförvirring här, eftersom Paramount + redan är ett varumärke i Sverige, för ett playpaket som man bland annat kan prenumerera på genom ComHem och Boxer). Kanske är skälet till att vi inte fått se Lower Decks i Sverige att den ska användas för att lansera Paramount här? Eller så är konkurrenterna inte supersugna på köpa serier av en blivande konkurrent.
I alla fall. Tillbaka till Trek-året 2020 och två säsonger som framför allt utmärkte sig som extremt ojämna. Både Picard och Discovery (kanske framför allt den senare) innehöll några helt fantastiska ambitioner, scener och enstaka avsnitt. Men det är som att upphovspersonerna till de här serierna inte kan nöja sig med att göra en bra säsong, utan ständigt bär med sig Trekhistorien som ett dåligt samvete. Det känns hyfsat ofta som att säsongernas egentliga mål är att lappa ihop det förflutna och fånga in lösa trådar i Trek-historien. Så till den grad att försöken att skapa ett sammanhängande trekiversum går ut över storylines och rollfigurernas utveckling. Ta till exempel återföreningen mellan Michael Burnham och hennes morsa. Det var inte många sekunder av mor-dotter-relation vi fick se där, innan vi istället kastades in i ett typiskt trekkiskt rättegångsdrama. Och trots att Discovery har en hel ny tidsålder att utforska och skildra så ägnar man ändå två avsnitt av en säsong åt att låta Spegel-Georgiou resa tillbaka i historien.
Picard gjorde också bort sig här och där, tycker jag, som när man hade ett avsnitt med maskeradtema, där Picard och hans vänner använde greppet förklädnader på ett väldigt pinsamt sätt. Och de sista avsnitten av första säsongen kändes våldsamt överlastade, utan att egentligen ge ett ordentligt svar på det mysterium som verkade döljas i en annan dimension. Det är inte utan att man längtar till den kommande Enterprise-serien, med avslutade historier i varje avsnitt. Kanske kan manusförfattarna och regissörerna unna sig att bara ha lite…kul också?
Med det sagt så är ju hela läget för Star Trek som franchise på en helt annan plats än man var när jag började skriva den här bloggen. Då var framtiden för franchisen filmerna, nu – i och med peak-tv – är fokuset ett helt annat. Och den mesta tiden är jag trots allt väldigt lycklig över att Star Trek-konceptet fått leva vidare, och fortsätter att utvecklas. Dessutom med upphovspersoner som är fast beslutna att fortsätta att flytta fram gränserna för vad man kan skildra i tv idag. Att man inkluderar transpersoner, icke-binära och homosexuella i Discoverys crew är ett sätt för serieskaparna att vara progressiva i samtiden, i stället för att bara vila på gamla lagrar.
För min egen del har jag nästan förträngt att det var just i år som jag faktiskt slutförde den här bloggens original mission. Att se allt som producerats i Star Trek-väg i rörliga bilder. Ett uppdrag som, förhoppningsvis, inte når vägs ände på ett bra tag.
Med förhoppningar om ett bättre 2021, i alla fall utanför Star Trek-universumet.
Som ni märkte hade jag en liten komplettistkris för några veckor sedan. Hur skulle jag kunna slutföra projektet med att läsa alla tecknade Star Trek-serier när de sista 18 serietidningarna som Gold Key gav ut inte fanns i någon samlingsutgåva? Att köpa massor av Eaglemoss-album bara för att de tryckt in de gamla serierna som ett slags extramaterial kändes rätt surt (och kostsamt). Och jag vet faktiskt inte ens om jag har plats för så många seriealbum som en total genomgång av Star Trek-s tecknade historia skulle kräva. Det såg mörkt ut, ett litet tag. Tills jag googlade runt lite mer fokuserat och hittade en DVD-Rom-utgåva med samlade serier från årgångarna 1967 till 2002. Och, när jag fick den på posten igår visade det sig att det gick alldeles utmärkt att använda skivan med min dator.
DVD-Rom-skivan är fylld av PDF:er, som man till och med kan skriva ut om man skulle få för sig det. Själv är jag mest glad över att jag hittat ett extremt utrymmessnålt sätt att ta del av massor av tecknade serier framöver. En liten extra bonus är att även annonserna från serietidningarna finns med på den här disken. Kan ju rapportera att det främst handlar om reklam för olika skämtartiklar, transfertryck till tröjor, posters och tygmärken med olika seriefigursmotiv. Det här blir lite som min egen amerikanska version av boken Serietidningsreklam som kom ut för några år sedan.
Ja, det här året är ju lite som det här. Ingenting blir överhuvudtaget som man tänkt sig. Till exempel är det supersvårt att fylla femtio, om man nu råkade ha sin födelsedag mitt under den värsta pandemipaniken. Men efter att jag flyttat fram datumet två gånger, gjort om det sena partyt till en lite mer städad eftermiddagsbjudning utomhus så fick jag till sist fylla 50. Och vissa av gästerna hade ju snappat upp det där med mitt Star Trek-intresse. Av Jerry fick jag en hel hög med Star Trek-litteratur, allt noga avstämt mot min blogg så att jag inte redan hade hunnit skriva om böckerna. Och av Karin fick jag egenstickade Star Trek-vantar. En vanlig tumvante för vänstra handen, men en särskild Vulcan-hälsningsanpassad högervante.
Och om ni tycker att det varit lite dåligt tryck på bloggen ett tag så kan jag ju underrätta er om att jag just nu tillbringar min tid med att läsa tecknade Trek-serier, kolla originalavsnitt och jämföra dem med novellerna som producerades utifrån manuset, samt ligger i startgroparna för att dra igång min stora Discoveryrepristittning, inför starten på säsong 3. Och försöker se vilka av dessa aktiviteter som jag kan göra med mina Star Trek-vantar på! Men den därna presenten All I really need to know I learned from watching Star Trek spurtade visst också upp i topp på min läslista.
Det börjar bli dags för nästa steg i mitt Star Trekkande, så jag har tillbringat den senaste veckan åt att tänka på det bästa sättet att gå vidare.
Kanske är det Star Trek-romaner? Jag har redan tillbringat flera kvällar med att sitta och scrolla igenom listor på olika Star Trek-publikationer, och har sedan länge haft den 700 sidor tjocka samlingen av gamla Star Trek-noveller i min hylla. Just den tegelstenen är kanske inte världens mest lättuggade start på en färd genom Trek-liten, men någon gång är det väl dags att gå till botten med de klassiska avsnitten i nedskriven form. Men vilken röra det är kring utgivningen, nästan omedelbart. Olika förlag, och sedan ett antal bokserier som på varierande sätt hänger samman med Star Treks olika tv-serier (jag har redan hittat två bloggar där man försökt sig på att läsa allt som getts ut om Star Trek, och bägge ebbar ut en bit in i den nästan oändligt långa litteraturlistan). Men jag hittade också den här artikeln av den fantastiska Charlie Jane Anders och gick förstås genast igång. En del guldklimpar verkar dölja sig i oceanen av Star Trek-publikationer.
Samtidigt har jag börjat kolla på hur det egentligen ser ut med de tecknade serierna genom åren, och det var som att tuta i ytterligare ett ymnighetshorn av nyutgåvor. Olika förlag som gett ut olika serier, ompublicerade i nyutgåvoar där man kunnat göra egna böcker av till exempel brittiska serier och seriestrippssamlingar. Så mycket seriearkeologi att ta sig an…och så kul allt ser ut. I alla fall det riktigt gamla.
Men det är väl det här myllret som också gör det här så lockande. Även om produkterna ofta drivits fram genom ett råbarkat kommersiellt tänkande, så är det ändå något fascinerande med hela företeelsen som brukar kallas tie in-material. Det kvittar liksom att kvaliteten varierar och de inte godkänns som kanon –böckerna och serierna har utvecklats till en enormt viktig del av fandomen. Produkter för dem som inte riktigt kan få nog av sin älskade franchise – framför allt inte på den tiden då det varken fanns dvd-boxar eller streamingtjänster. Visst, jag har försökt hänga med när det gäller det som publicerats kring Discovery och Picard – men det är ju bara toppen på isberget. Charlie Jane Anders har förstås skrivit en artikel om tie in–romanernas historia också, även för andra koncept än Star Trek.
Så vad har jag kommit fram till? Att mjukstarta lite. Jag började helt enkelt med en samlingsutgåva med gamla serier som jag kunde läsa digitalt. Och det var faktiskt bland det roligaste Star Trek-relaterade jag gjort på länge. En mer detaljerad rapport kommer inom kort.
Jag tog några dagars semester, nästan helt utan Star Trek. Besökte en vän i Moskva, och förutom en målning av Spock bland en massa hötorgskonst så dök väldigt lite Trekiversumrelaterat upp i min väg. Men helt utan rymden och raketerna klarar man sig förstås inte. Så på min sista dag i Moskva smet jag iväg till det Allryska utställningscentret och dess rymdpaviljong.
Området har sina rötter i det gamla Sovjet, och är utformat i den där bombastiska propagandastilen som diktaturer ofta har en förkärlek till. Och sisådär en 20 minuters promenad in i parken hittar man rymdpaviljongen. Ett slags vetenskapens katedral, med en stor Vostok-raket utanför. Och väl inne kan man kolla på allt från Sputnik 2 och hur lite plats stackars Laika hade, till att gå in i en rymdstations mitt för att se ut hur det ser ut inuti.
Kapplöpningen ut i rymden har ju alltid varit en viktig del av olika propagandamaskinerier, både i väst och öst. Och bara för att förvirra alla rymdintresserade så finns det även ett kosmonautmuseum precis utanför det gamla sovjetiska utställningsområdet. Det ligger under det gigantiska (107 meter höga) rymdmonumentet, där en farkost skjuter upp mot himlen. Det tillhörande museet hann jag inte riktigt med, men monumentet stod jag däremot och närgranskade ett tag. Monumentets bas var fyllt av olika bilder på hur kosmonauten är frukten av arbetarnas och vetenskapsmännens arbete, allt i den där hyperdramatiska kommuniststilen (just det här monumentet är från 1964).
Men bara proportionerna på såväl monument som paviljonger gav förstås den där nyttiga påminnelsen om ens egen litenhet och obetydlighet. Så, kanske dags att återvända till det som är större än jag själv. Min blogg. Tillbaka till Star Trek, och de sista två säsongerna av Enterprise (ge och ta några avsnitt hit och dit).
Den första mars så fyllde den här bloggen år. Fyra år. Det hade jag verkligen inte tänkt mig från början..
Jag trodde att det här skulle vara ett koncentrerat och enkelt projekt. Korta, snabba blogginlägg om en tv-serie som jag alltid velat fördjupa mig i. Men, som det ofta är i livet, ju mer man lär sig om något ju större är också insikten om hur lite man kan. Star Trek är ett av de äldsta och mest vildvuxna franchises som existerar, och riktigt hur stort det är håller jag fortfarande på att förstå. Det är ett expanderande universum helt enkelt, som bara fortsätter att växa. Nu senast med Discovery, men med flera nya serier på gång.
Men allt det där vet ju antagligen de flesta som har sökt sig till denna spoilerfyllda blogg. Mer oklart, även för mig själv, är vad de här fyra åren har betytt för mig. Ett nytt intresse, ett nytt samtalsämne att kasta fram på fester och sociala tillställningar, en nördcommunity som jag fascinerat iakttar, och så förstås otroligt många timmar i tv-soffan och framför datorn. Men också ett ständigt närvarande dåligt samvete, en lågfrekvent stress och ett sånt där projekt som får folk att lägga huvudet på sned och se på en med medlidande. Ibland oro.
I perioder har jag också tröttnat, och varit tvungen att helt sluta titta på och skriva om Star Trek. Andra perioder har jag blivit manisk och skrivit, tittat och läst sekundärlitteratur parallellt. Men fortfarande är jag djupt missnöjd med mig själv över hur lång tid det är tar. Och varför jag envisas med att skriva allt längre inlägg ju längre fram jag kommer i serien. Men samtidigt som jag bannar mig själv för att jag överhuvudtaget kom på den här idén, så har det också blivit en central punkt i mitt liv. En konstant grej i ett annars rätt så kaosartat och stressat liv. Min egen lilla bloggträdgårdstäppa.
Så, det här är inget gnäll-bloggande, inget jag skriver för att jag vill ha medlidande av någon. Utan mer bara en lägesrapport. Från någon som gillar maratonprojekt, och inte riktigt tycker att något är kul förrän det gör lite ont. Mentalt i varje fall.
Men jag måste, trots allt, framåt. Framför allt på grund av de nya Star Trek-spinoffs som verkar hägra i horisonten. Det skulle, helt ärligt, vara en mardröm om jag slirade bakåt i mitt bloggande och antalet osedda avsnitt växte. Ett minimum är ju att åtminstone hålla jämna steg med det som produceras (ja, jag är jätteglad över att den nuvarande Discovery-säsongen bara är 14 avsnitt).
Så för att motivera mig i mitt fortsatta bloggande har jag satt upp ett stort kalenderark på kylskåpet, där jag fyller i varenda avsnittsinlägg jag skriver, och jag har satt upp mål för både veckor, månad och år (planen brast förstås redan under februari, jag skyller på Berlins filmfestival). Men, kanske viktigast av allt, jag har skaffat mig ett googledokument där jag räknar neråt. Ett avsnitt i taget (just nu när jag skriver det här har jag 250 avsnitt kvar att kolla på). Så slutet närmar sig (andra skulle kanske se det som att jag har en tredjedel av avsnitten kvar att skriva om). Fast, de första tio månaderna med den här bloggen skrev jag ju faktiskt 219 inlägg. Det ska jag väl kunna göra om på nytt? Och lite till…
Skriver den ständige tidsoptimisten som givetvis redan har börjat fundera på nästa maratonprojekt. Alla existerande avsnitt av Doctor Who, kanske? Har redan köpt in några dvd-boxar för att testköra lite.
Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 514 tv-avsnitt, nu kör vi!
Först var det filmfestival i Göteborg, och sen var det visst influensa. Eller om de två eventuellt överlappade varandra. Är i varje fall sängliggande och febrig och så pass utmattad att jag tycker att säsong två av Vänner är en alldeles för mörk och deprimerande serie att kolla på (Rachels olyckliga förälskelse i Ross, en död granne och en misslyckad frisyr på Monica – jobbigt!)
Men när jag tänker tillbaka på det senaste avsnittet av Discovery så känns det också ganska mycket som en feberdröm. Det var så…inte Star Trek på något vis. Väldigt rörigt och väldigt underligt. Bitvis interstellär Game of Thrones, och bitvis…något annat märkligt. Typ Star Wars. Ville bara ge den korta hinten, tills jag fått ner kroppstemperaturen till en nivå där det är lämpligt att blogga igen.
Jamen säger någon (Lorry)i en kommentar till ett blogginlägg att jag ska läsa två tjocka Star Trek-romaner om hur det egentligen ligger till med Eugenics-krigen så får jag väl göra det. Fast de får nog vänta till mellandagarna. Del 1 börjar hur som helst redan 1974, så det är en lång tidslinje som ska avhandlas!
