Coronaförsenat femtioårsfirande, med Star Trek-presenter i paketen!

Ja, det här året är ju lite som det här. Ingenting blir överhuvudtaget som man tänkt sig. Till exempel är det supersvårt att fylla femtio, om man nu råkade ha sin födelsedag mitt under den värsta pandemipaniken. Men efter att jag flyttat fram datumet två gånger, gjort om det sena partyt till en lite mer städad eftermiddagsbjudning utomhus så fick jag till sist fylla 50. Och vissa av gästerna hade ju snappat upp det där med mitt Star Trek-intresse. Av Jerry fick jag en hel hög med Star Trek-litteratur, allt noga avstämt mot min blogg så att jag inte redan hade hunnit skriva om böckerna. Och av Karin fick jag egenstickade Star Trek-vantar. En vanlig tumvante för vänstra handen, men en särskild Vulcan-hälsningsanpassad högervante.

Och om ni tycker att det varit lite dåligt tryck på bloggen ett tag så kan jag ju underrätta er om att jag just nu tillbringar min tid med att läsa tecknade Trek-serier, kolla originalavsnitt och jämföra dem med novellerna som producerades utifrån manuset, samt ligger i startgroparna för att dra igång min stora Discoveryrepristittning, inför starten på säsong 3. Och försöker se vilka av dessa aktiviteter som jag kan göra med mina Star Trek-vantar på! Men den därna presenten All I really need to know I learned from watching Star Trek spurtade visst också upp i topp på min läslista.

Star Trek-litteratur: Tie in-content – en ocean av Trekking att drunkna i.

Det börjar bli dags för nästa steg i mitt Star Trekkande, så jag har tillbringat den senaste veckan åt att tänka på det bästa sättet att gå vidare.

Kanske är det Star Trek-romaner? Jag har redan tillbringat flera kvällar med att sitta och scrolla igenom listor på olika Star Trek-publikationer, och har sedan länge haft den 700 sidor tjocka samlingen av gamla Star Trek-noveller i min hylla. Just den tegelstenen är kanske inte världens mest lättuggade start på en färd genom Trek-liten, men någon gång är det väl dags att gå till botten med de klassiska avsnitten i nedskriven form. Men vilken röra det är kring utgivningen, nästan omedelbart. Olika förlag, och sedan ett antal bokserier som på varierande sätt hänger samman med Star Treks olika tv-serier (jag har redan hittat två bloggar där man försökt sig på att läsa allt som getts ut om Star Trek, och bägge ebbar ut en bit in i den nästan oändligt långa litteraturlistan). Men jag hittade också den här artikeln av den fantastiska Charlie Jane Anders och gick förstås genast igång. En del guldklimpar verkar dölja sig i oceanen av Star Trek-publikationer.

Samtidigt har jag börjat kolla på hur det egentligen ser ut med de tecknade serierna genom åren, och det var som att tuta i ytterligare ett ymnighetshorn av nyutgåvor. Olika förlag som gett ut olika serier, ompublicerade i nyutgåvoar där man kunnat göra egna böcker av till exempel brittiska serier och seriestrippssamlingar. Så mycket seriearkeologi att ta sig an…och så kul allt ser ut. I alla fall det riktigt gamla.

Men det är väl det här myllret som också gör det här så lockande. Även om produkterna ofta drivits fram genom ett råbarkat kommersiellt tänkande, så är det ändå något fascinerande med hela företeelsen som brukar kallas tie in-material. Det kvittar liksom att kvaliteten varierar och de inte godkänns som kanon –böckerna och serierna har utvecklats till en enormt viktig del av fandomen. Produkter för dem som inte riktigt kan få nog av sin älskade franchise – framför allt inte på den tiden då det varken fanns dvd-boxar eller streamingtjänster. Visst, jag har försökt hänga med när det gäller det som publicerats kring Discovery och Picard – men det är ju bara toppen på isberget. Charlie Jane Anders har förstås skrivit en artikel om tie in–romanernas historia också, även för andra koncept än Star Trek.

Så vad har jag kommit fram till? Att mjukstarta lite. Jag började helt enkelt med en samlingsutgåva med gamla serier som jag kunde läsa digitalt. Och det var faktiskt bland det roligaste Star Trek-relaterade jag gjort på länge. En mer detaljerad rapport kommer inom kort.

Tillbaka från pausen!

Jag tog några dagars semester, nästan helt utan Star Trek. Besökte en vän i Moskva, och förutom en målning av Spock bland en massa hötorgskonst så dök väldigt lite Trekiversumrelaterat upp i min väg. Men helt utan rymden och raketerna klarar man sig förstås inte. Så på min sista dag i Moskva smet jag iväg till det Allryska utställningscentret och dess rymdpaviljong.

Området har sina rötter i det gamla Sovjet, och är utformat i den där bombastiska propagandastilen som diktaturer ofta har en förkärlek till. Och sisådär en 20 minuters promenad in i parken hittar man rymdpaviljongen. Ett slags vetenskapens katedral, med en stor Vostok-raket utanför. Och väl inne kan man kolla på allt från Sputnik 2 och hur lite plats stackars Laika hade, till att gå in i en rymdstations mitt för att se ut hur det ser ut inuti.

Kapplöpningen ut i rymden har ju alltid varit en viktig del av olika propagandamaskinerier, både i väst och öst. Och bara för att förvirra alla rymdintresserade så finns det även ett kosmonautmuseum precis utanför det gamla sovjetiska utställningsområdet. Det ligger under det gigantiska (107 meter höga) rymdmonumentet, där en farkost skjuter upp mot himlen. Det tillhörande museet hann jag inte riktigt med, men monumentet stod jag däremot och närgranskade ett tag. Monumentets bas var fyllt av olika bilder på hur kosmonauten är frukten av arbetarnas och vetenskapsmännens arbete, allt i den där hyperdramatiska kommuniststilen (just det här monumentet är från 1964).

Men bara proportionerna på såväl monument som paviljonger gav förstås den där nyttiga påminnelsen om ens egen litenhet och obetydlighet. Så, kanske dags att återvända till det som är större än jag själv. Min blogg. Tillbaka till Star Trek, och de sista två säsongerna av Enterprise (ge och ta några avsnitt hit och dit).

Lägesrapport: Fyra år med Star Trek.

Den första mars så fyllde den här bloggen år. Fyra år. Det hade jag verkligen inte tänkt mig från början..

Jag trodde att det här skulle vara ett koncentrerat och enkelt projekt. Korta, snabba blogginlägg om en tv-serie som jag alltid velat fördjupa mig i. Men, som det ofta är i livet, ju mer man lär sig om något ju större är också insikten om hur lite man kan. Star Trek är ett av de äldsta och mest vildvuxna franchises som existerar, och riktigt hur stort det är håller jag fortfarande på att förstå. Det är ett expanderande universum helt enkelt, som bara fortsätter att växa. Nu senast med Discovery, men med flera nya serier på gång.

Men allt det där vet ju antagligen de flesta som har sökt sig till denna spoilerfyllda blogg. Mer oklart, även för mig själv, är vad de här fyra åren har betytt för mig. Ett nytt intresse, ett nytt samtalsämne att kasta fram på fester och sociala tillställningar, en nördcommunity som jag fascinerat iakttar, och så förstås otroligt många timmar i tv-soffan och framför datorn. Men också ett ständigt närvarande dåligt samvete, en lågfrekvent stress och ett sånt där projekt som får folk att lägga huvudet på sned och se på en med medlidande. Ibland oro.

I perioder har jag också tröttnat, och varit tvungen att helt sluta titta på och skriva om Star Trek. Andra perioder har jag blivit manisk och skrivit, tittat och läst sekundärlitteratur parallellt. Men fortfarande är jag djupt missnöjd med mig själv över hur lång tid det är tar. Och varför jag envisas med att skriva allt längre inlägg ju längre fram jag kommer i serien. Men samtidigt som jag bannar mig själv för att jag överhuvudtaget kom på den här idén, så har det också blivit en central punkt i mitt liv. En konstant grej i ett annars rätt så kaosartat och stressat liv. Min egen lilla bloggträdgårdstäppa.

Så, det här är inget gnäll-bloggande, inget jag skriver för att jag vill ha medlidande av någon. Utan mer bara en lägesrapport. Från någon som gillar maratonprojekt, och inte riktigt tycker att något är kul förrän det gör lite ont. Mentalt i varje fall.

Men jag måste, trots allt, framåt. Framför allt på grund av de nya Star Trek-spinoffs som verkar hägra i horisonten. Det skulle, helt ärligt, vara en mardröm om jag slirade bakåt i mitt bloggande och antalet osedda avsnitt växte. Ett minimum är ju att åtminstone hålla jämna steg med det som produceras (ja, jag är jätteglad över att den nuvarande Discovery-säsongen bara är 14 avsnitt).

Så för att motivera mig i mitt fortsatta bloggande har jag satt upp ett stort kalenderark på kylskåpet, där jag fyller i varenda avsnittsinlägg jag skriver, och jag har satt upp mål för både veckor, månad och år (planen brast förstås redan under februari, jag skyller på Berlins filmfestival). Men, kanske viktigast av allt, jag har skaffat mig ett googledokument där jag räknar neråt. Ett avsnitt i taget (just nu när jag skriver det här har jag 250 avsnitt kvar att kolla på). Så slutet närmar sig (andra skulle kanske se det som att jag har en tredjedel av avsnitten kvar att skriva om). Fast, de första tio månaderna med den här bloggen skrev jag ju faktiskt 219 inlägg. Det ska jag väl kunna göra om på nytt? Och lite till…

Skriver den ständige tidsoptimisten som givetvis redan har börjat fundera på nästa maratonprojekt. Alla existerande avsnitt av Doctor Who, kanske? Har redan köpt in några dvd-boxar för att testköra lite.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 514 tv-avsnitt, nu kör vi!

DIS: Lägesrapport från en sjuksäng.

Först var det filmfestival i Göteborg, och sen var det visst influensa. Eller om de två eventuellt överlappade varandra. Är i varje fall sängliggande och febrig och så pass utmattad att jag tycker att säsong två av Vänner är en alldeles för mörk och deprimerande serie att kolla på (Rachels olyckliga förälskelse i Ross, en död granne och en misslyckad frisyr på Monica – jobbigt!)

Men när jag tänker tillbaka på det senaste avsnittet av Discovery så känns det också ganska mycket som en feberdröm. Det var så…inte Star Trek på något vis. Väldigt rörigt och väldigt underligt. Bitvis interstellär Game of Thrones, och bitvis…något annat märkligt. Typ Star Wars. Ville bara ge den korta hinten, tills jag fått ner kroppstemperaturen till en nivå där det är lämpligt att blogga igen.

Lägesrapport: En glad spoiler.

CD9757C4-7E03-4EA5-AAA8-5EECB01EEA24.jpegDet är verkligen jättesvårt för mig att undvika spoilers om vad som händer framöver i de olika Star Trek-serierna. Till och med  i de de där companionböckerna jag läser så avslöjar man här och där avgörande plot-twists. Som i vilken säsong Gowron dör, eller om en framtida relation mellan två Voyagerkaraktärer som tydligen kommer att resultera i ett bröllop. Det verkar inte som om de där böckerna är helt anpassade för oss som ser avsnitten för första gången, liksom.

Men andra gånger är verkligen spoilerläckaget mitt eget fel. S när jag nu på morgonen bläddrar några sidor för långt i boken om Deep Space Nine och råkar se den här bilden. Och blir jätteglad. Odo kommer att få ligga, och ganska snart dessutom. SÅ LÄTTAD! Så pass glad att jag inte kunde låta bli att lägga upp den här. Dagens Star Trek-glädje, liksom.

Sedan blir jag förstås även lite extra otålig på att komma vidare i det här projektet, men den känslan är ju konstant.

Lägesrapport: Star Trek Discoverys första säsong summerad

dis into the forest 4

Så vad tycker jag då om den första säsongen av Discovery?

Till en början är det mest plattityder som dyker upp i huvudet. Att nivån varit hög, skådespeleriet suttit bra, effekterna sett snygga ut och att de nya huvudpersonerna är intressanta. Lite lagom förnöjt och halvengagerat i tonen, liksom.

Men om jag ska vara helt ärlig så har jag egentligen på ett dramatiskt sätt (för mig då, alltså) slitits mellan hopp och tvivel under den här säsongen. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om serien varit  genialisk eller kackig. Kalla mig SF-dramaqueen, liksom. Sett i backspegeln skulle jag kanske bara slappnat av och accepterat att seriens författare och regissörer fått sina jobb av ett skäl,  i stället för att drabbas av, i tur och ordning, fanrage, fanhysteri och fandepression. Att bli så modstulen av spegeluniversumet att man gör ett flera månader långt uppehåll i en serie verkar ju bara korkat nu.

dis magic 2

Med facit i hand så känns det ju faktiskt som om producenterna, tvärtemot vad jag inbillade mig, varit extremt medvetna om vad de velat uppnå med Discovery. Visst är man inne och tafsar och skruvar på kanon ordentligt här och där, men alltid med berättelsen och intrigen i fokus — rebooten av filmerna känns betydligt klumpigare utförd, faktiskt. .

Uppdraget är alltså utfört: Discovery är en modern sf-serie, som samtidigt bygger på drygt 50 år av historia och kontext. Men Discovery-producenterna har varit noga med att inte bli nostalgiska för nostalgins skull (även om jag trodde det när vi först hamnade i spegeluniversumet). Varje gång man använt något gammalt ur kanon (som till exempel Harry Mudd) så verkar det ha varit än viktigare för dem att göra det objektet vassare, ondskefullare och mer fascinerande än det varit tidigare i franchisen. Och, framför allt,  man har effektivt undvikit att bli självhögtidliga.

Även om manusförfattare och procucenter satt och var supernöjda med serieni det avslutande avsnittet av After Trek, så har jag förstås ändå vissa invändningar (annars hade jag inte varit jag),  Som att Michael Burnham lite kommit i skymundan nu mot säsongens sista hälft. Alltså, förstå mig rätt, det händer ju verkligen ENORMT mycket om och kring henne, men jag känner att jag inte riktigt förstått vilken inverkan allt det här har haft på rollfiguren. Visst kan man se sista avsnittets pedagogiska och principfasta kommunikation med Federationens ledning kring hanteringen av klingonerna som en spegelbild av de inledande avsnittens myteri-upptakt. Men jag hade velat se lite mer känslor.

dis lethe 3

Som till exempel slutet på Burnham och Tylers kärlekshistoria. Det kändes ju inte riktigt trovärdigt. Tyler följer med L’rell för att hjälpa henne med maktövertagandet hos klingonerna, istället för att hänga med Burnham. En scen som man också skulle också kunna tolka som att Burnham mist Tyler till sin rival Ett  “Jaha, hej då” känns inte som tillräckligt dramatiskt då.. Jo, jag vet att de talade ut i förra avsnittet, men jag vill ha ännu mer Scener ur ett äktenskap möter Discovery om jag ska bli nöjd.

Med ett betygsgenomsnitt på 8,06 tror jag också att det här är den serie jag gillat bäst i Star Trek-franchisen. Men det är ju också den första serie jag sett som inte har en hel del år på nacken. Och på många sätt kan man väl se hur just Star Trek: Discovery verkligen är ett barn av sin tid. Vare sig det handlar om Trumpreferenser, klingonsex eller materialen i kostymerna.

Men nu, blickar jag framåt igen. Dags att återuppta Deep Space Nine och Voyager. Och efter att ha räknat fram och tillbaka på Memory Alphas numreringar av alla avsnitt och filmer så kan jag nu nästan stolt utropa att jag är halvvägs. Eller, jag är halvvägs när jag skrivit ytterligare ett blogginlägg. Vem hade kunnat ana att det skulle ta mer än tre år att ta sig dit. Inte jag, för då hade jag troligtvis aldrig gett mig in på den här uppgiften. I alla fall inte på det här sättet. Men nu räknar jag med att det blir utförslöpa i mål. Kommer att gå så snabbt att kolla igenom resten av avsnitten. Eller hur?

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

Startrekathon, en resedagbok genom Star Trek-universumet.

img_0615

Den här sajten är min resedagbok när jag bloggar mig igenom den samlade produktionen av Star Trek-tv-serier och -filmer (och en och annan bok och dokumentär och skiva och fanzine och…).

Även om jag i min barndom såg på Star Treks originalserie, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så var min utgångspunkt, i alla fall till en början, Star Trek-novisens. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och när jag skrev hade jag inte riktigt någon koll på vad som låg framför mig (och jag försökte undvika spoilers så långt det gick).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery och de nya spinoff-serierna.

. Min resa inleddes den 1 mars 2015, och lite drygt fem år senare hade jag till sist skrivit om allting Star Trek i rörliga bilder. Men eftersom franchisen fortfarande lever så följer jag med på färden och bloggar successivt om nya serier och böcker, med lite djupdykningar ner i Star Trek-historien när jag hinner med./Roger Wilson.

Statistikextra: Deep Space 9, säsong två i siffror!

9 tribunal 7
Det har ju även varit säsongsavslutning här på bloggen för Deep Space Nines andra säsong. Även här har bloggens toppkommentator LDL gjort en analys av trender och tendenser. Han får siffernörda loss lite även i det här inlägget/R
Ännu en säsongsavslutning, ännu mer statistik.
Medelbetyg för S02: 6,65 (S01:5,95)
Median för S02: 7 (S01:6)
Grafer för DS9: http://imgur.com/a/A58sG
Jämförelse av medelbetyg mellan säsonger och serier: http://imgur.com/a/vAVIw
Precis som för TNG så anses ju DS9 första säsonger vara bland de sämsta. Det här är fallet för en hel del Star Trek, där ju TNG och DS9 tar upp en hel del plats. Förmodligen har detta att göra med sättet som Star Trek traditionellt har producerats, på ett improviserat sätt snarare än baserat på någon bok eller något annat färdigskrivet dokument. Det här lägger större ansvar på författarna och skådespelarnas egna axlar och leder till en större andel bottennapp i början på serierna, tror jag. Trots det så anses de tidiga DS9-säsongerna oftast vara helt okej, utan alltför många bottennapp, och för varje säsong som går i början så tenderar serien att bli bättre och bättre.
Med S02 avklarad börjar vi nu, precis som i TNG, att komma in i DS9s kärna. Det som de flesta fansen tänker på när man säger DS9.
Men det är lite ironiskt hur mycket paralleller det finns mellan TNG och DS9s utveckling av sina tidiga säsonger. För trots att DS9 aldrig var så dåligt som tidigt-TNG, så vill jag påstå att utvecklingen följde väldigt liknande steg. Säsong 1 var en säsong då allt verkade vara lite på måfå, utan att det verkade som om det fanns någon långsiktig tanke bakom det. Serien påbörjades mer eller mindre baserat på vad den senaste Star Trek-serien hade lämnat oss vid. Med väldigt mycket samma upplägg, samma typer av handlingar och samma struktur på avsnitten. Trots DS9s väldigt unika premiss så blev det alltså så här. Inför Säsong 2 började DS9, precis som TNG, växa in i sina egna skor och börja fundera på vad man ville göra av serien, hur man skulle sätta något eget avtryck på Star Trek. Med det sagt så fanns det fortfarande kvar väldigt mycket från första säsongen och väldigt bra avsnitt där de hittade en egen identitet och något man kunde bygga vidare på varvades med sämre avsnitt eller medelmåttiga generiska SciFi-handlingar som lika gärna kunde ha kommit från S01 eller TNG. Förhoppningsvis är det inte bara jag som ser de parallellerna, för jag tänker ta upp det igen till S03.
ds9-rules-kopia
När det kommer till DS9 S02, så verkar Rogers betyg faktiskt motsvara ungefär sättet som fansen tittar på DS9s tidiga säsonger. Om något så verkar Roger faktiskt ha varit lite oväntat positiv till vissa mindre omtyckta avsnitt, avsnitt som oftast ses som riktiga bottennapp. Det är faktiskt så att Roger som lägst delat ut en enda 3a i DS9s första två säsonger och det är ju inte alls illa. Därav har medelbetygen och medianerna från första säsongen varit helt okej, om än att S01 ändå inte vara allt för bra och endast var bättre än TNGs två första säsonger.
S02 var, precis som förväntat, ett klart steg uppåt. Med en förbättring av medianbetyget och framför allt en stor förbättring av medelbetyget i jämförelse med S01. Det berodde framför allt på en bibehållen jämnhet i kvalitet och att fler betyg kröp lite högre upp på skalan. I S01 låg väldigt många avsnitt på medelmåttiga eller okej betyg (5-6), medan betyget som gavs ut flest gånger i S02 faktiskt var så högt som en 8a. Trots att det fanns en viss tendens till ojämnhet från avsnitt till avsnitt så gjorde det inte så mycket skada, då de sämre betygen sällan gick under en 4a eller en 5a. Detta och bristen på riktigt dåliga avsnitt lyfter ju givetvis medelbetyget ganska mycket.
I jämförelse med säsongerna i TNG så är det faktiskt så att det bara var TNG S04 och S06 som fick ett högre medelbetyg av Roger, om än att just de säsongerna var flera tiondelar högre. Baserat på betygsmönstren från DS9 S02 så liknar den faktiskt de säsongerna en hel del. Skillnaden är anledningen till att medianen ändå bara är 7, trots ett stort antal 8or i betyg och inga betyg under 4or. Det är nämligen så att alla de väldigt bra avsnitten balanseras upp till viss del av en hel del avsnitt som var medelmåttiga eller lite smått dåliga rent av (4-5). Det säger ändå en del hel del om DS9 och dess potential att en säsong som rent allmänt fortfarande ses som ganska svag och osäker angående vart den är på väg kan vara så pass jämn och bra relativt till de vi sett tidigare.
Under säsongens gång, och med vetskapen att TNG var i sin sista säsong samtidigt, så kunde författarna bakom DS9 tänka efter vad de ville göra och experimentera lite och se vad som fungerade. Redan mot slutet av S02 började vi därför se resultatet av det med bl.a. vissa val och handlingar som resulterade i väldigt bra betyg.
Personligen gav jag S02 6,54 i medelbetyg och 7 i median. Jag noterar att det alltså är tredje gången i rad som Roger tycker bättre om en säsong än jag. Jag börjar bli något orolig.
Skillnaden i betygsättning mellan oss var faktiskt på många sätt minimal här. Det var kort och gott så att jag höll lite hårdare i de väldigt bra betygen (8-10) och delade ut mer 7or än något annat. Därmed en liten tiondels skillnad i slutet på säsongen.
ds9-the-cirkle
Bästa avsnitten i DS9 S02:
9/10 – The Circle (2×02)
9/10 – Tribunal (2×25)
9/10 – The Jem’Hadar (2×26)
ds9-second-sight-3
Sämsta avsnitten i DS9 S02:
4/10 – Second Sight (2×09)
4/10 – Rivals (2×11)
4/10 – Blood Oath (2×19)