Lägesrapport: Star Trek Discoverys första säsong summerad

dis into the forest 4

Så vad tycker jag då om den första säsongen av Discovery?

Till en början är det mest plattityder som dyker upp i huvudet. Att nivån varit hög, skådespeleriet suttit bra, effekterna sett snygga ut och att de nya huvudpersonerna är intressanta. Lite lagom förnöjt och halvengagerat i tonen, liksom.

Men om jag ska vara helt ärlig så har jag egentligen på ett dramatiskt sätt (för mig då, alltså) slitits mellan hopp och tvivel under den här säsongen. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om serien varit  genialisk eller kackig. Kalla mig SF-dramaqueen, liksom. Sett i backspegeln skulle jag kanske bara slappnat av och accepterat att seriens författare och regissörer fått sina jobb av ett skäl,  i stället för att drabbas av, i tur och ordning, fanrage, fanhysteri och fandepression. Att bli så modstulen av spegeluniversumet att man gör ett flera månader långt uppehåll i en serie verkar ju bara korkat nu.

dis magic 2

Med facit i hand så känns det ju faktiskt som om producenterna, tvärtemot vad jag inbillade mig, varit extremt medvetna om vad de velat uppnå med Discovery. Visst är man inne och tafsar och skruvar på kanon ordentligt här och där, men alltid med berättelsen och intrigen i fokus — rebooten av filmerna känns betydligt klumpigare utförd, faktiskt. .

Uppdraget är alltså utfört: Discovery är en modern sf-serie, som samtidigt bygger på drygt 50 år av historia och kontext. Men Discovery-producenterna har varit noga med att inte bli nostalgiska för nostalgins skull (även om jag trodde det när vi först hamnade i spegeluniversumet). Varje gång man använt något gammalt ur kanon (som till exempel Harry Mudd) så verkar det ha varit än viktigare för dem att göra det objektet vassare, ondskefullare och mer fascinerande än det varit tidigare i franchisen. Och, framför allt,  man har effektivt undvikit att bli självhögtidliga.

Även om manusförfattare och procucenter satt och var supernöjda med serieni det avslutande avsnittet av After Trek, så har jag förstås ändå vissa invändningar (annars hade jag inte varit jag),  Som att Michael Burnham lite kommit i skymundan nu mot säsongens sista hälft. Alltså, förstå mig rätt, det händer ju verkligen ENORMT mycket om och kring henne, men jag känner att jag inte riktigt förstått vilken inverkan allt det här har haft på rollfiguren. Visst kan man se sista avsnittets pedagogiska och principfasta kommunikation med Federationens ledning kring hanteringen av klingonerna som en spegelbild av de inledande avsnittens myteri-upptakt. Men jag hade velat se lite mer känslor.

dis lethe 3

Som till exempel slutet på Burnham och Tylers kärlekshistoria. Det kändes ju inte riktigt trovärdigt. Tyler följer med L’rell för att hjälpa henne med maktövertagandet hos klingonerna, istället för att hänga med Burnham. En scen som man också skulle också kunna tolka som att Burnham mist Tyler till sin rival Ett  “Jaha, hej då” känns inte som tillräckligt dramatiskt då.. Jo, jag vet att de talade ut i förra avsnittet, men jag vill ha ännu mer Scener ur ett äktenskap möter Discovery om jag ska bli nöjd.

Med ett betygsgenomsnitt på 8,06 tror jag också att det här är den serie jag gillat bäst i Star Trek-franchisen. Men det är ju också den första serie jag sett som inte har en hel del år på nacken. Och på många sätt kan man väl se hur just Star Trek: Discovery verkligen är ett barn av sin tid. Vare sig det handlar om Trumpreferenser, klingonsex eller materialen i kostymerna.

Men nu, blickar jag framåt igen. Dags att återuppta Deep Space Nine och Voyager. Och efter att ha räknat fram och tillbaka på Memory Alphas numreringar av alla avsnitt och filmer så kan jag nu nästan stolt utropa att jag är halvvägs. Eller, jag är halvvägs när jag skrivit ytterligare ett blogginlägg. Vem hade kunnat ana att det skulle ta mer än tre år att ta sig dit. Inte jag, för då hade jag troligtvis aldrig gett mig in på den här uppgiften. I alla fall inte på det här sättet. Men nu räknar jag med att det blir utförslöpa i mål. Kommer att gå så snabbt att kolla igenom resten av avsnitten. Eller hur?

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

Startrekathon, ett maratonbloggprojekt.

img_0615Den här sajten är min resedagbok när jag försöker blogga mig igenom den totala Star Trek-produktionen av tv-serier och filmer (och en och annan bok och dokumentär). Även om jag en gång i min barndom såg på Star Trek-originalserien, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så är jag mer än något annat en Star Trek-novis. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och jag har ingen riktig koll på vad som ligger framför mig (och jag försöker undvika spoilsers så långt det går).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery. De måste jag se på stört när de sänds. Min resa inleddes den 1 mars 2015. Vi får se när den når sitt mål. /Roger Wilson.

Lägesrapport: Jag erkänner. Jag har varit otrogen.

gilmore-fan-event

Tjena, det var ett tag sen sist. Om du tycker att frekvensen av uppdateringar här har varit oroväckande låg på sistone så stämmer det. Och det har sina skäl.

Det är dags att erkänna. Jo, jag har varit otrogen. Jag har hållit på med andra tv-serier vid sidan om. Eller, en framför allt. Den här hösten har jag visst klämt 158 avsnitt av en serie som varken utspelas i rymden eller ens i framtiden. Värdefull tv-tid som borde ha ägnats åt Star Trek. Men ibland måste man bara ha lite omväxling i kosten, och Gilmore girls var ju något mer lättsmält tittning än Trek-serierna. Och jag slapp blogga om avsnitten.

star-trek-gilmore

Den här bilden är ett montage! OBS!

 

Men helt orelaterat till Star Trek är det förstås inte. I mitt pågående forskningsprojekt “Star Trek i populärkulturen” är det förstås av högsta vikt att närgånget granska vilket genomslag Star Trek haft i till exempel en serie som Gilmore Girls, som ju gjort sig känd för att peppra sin snabba dialog med otaliga populärkulturreferenser. Så medan jag tittade på Gilmore Girls så skrev jag exalterat upp varenda Star Trek-referens jag hann uppfatta. Tyvärr organiserade jag aldrig riktigt mitt anteckningssystem, så de där anteckningarna är spridda i tre olika block och dessutom finns det några lösa ensamma lappar samt en del förvirrade anteckningar i telefonen. Sån himla tur att någon annan redan gjort allt jobbet åt mig och sammanställt alla Gilmore Girls/Star Trek-referenser på den här sajten.

I fjorton av de 158 avsnitten refereras det till Star Trek, vilket alltså ger en procentuell andel på 8,8 procent. Det är också värt att notera att referenserna i stort sett upphör i seriens sjunde säsong, då Gilmore Girls skapare Amy Sherman-Palladino har lämnat produktionen.

Helt märkligt att referenserna dyker upp är det kanske inte med tanke på att en av rollfigurerna heter Kirk. Däremot kan det uppfattas som lite irriterande att  Lorelai (mamman i serien för GG-noviser) uttalar sig nedsättande om trekkies typ två gånger, trots att hon sedan själv glatt skämtar om cloaking devices och Sulu. Så mycket för nördrespekten, liksom. Lite nattståndet kan man också tycka att i stort sett alla referenser handlar om originalserien – inte så mycket The Next Generation och definitivt inte Voyager eller Deep Space Nine här.

Och vad är det för referenser då? Ja, det är allt från väldigt enkla:

RORY: Ugh. What about space?

LORELAI: It’s the final frontier?

(säsong 7, avsnitt 1 – det var alltså den enda gången Star Trek nämndes i den säsongen)

Till mer invecklade resonemang:

I de fyra långfilmslånga avsnitten som släpptes häromveckan, och som på nytt har Sherman-Palladino vid rodret, verkar Amy dock ha övergivit Star Trek till förmån för Star Wars. Bland annat ligger Rory med en kille utklädd till en wookie. Mycket upprörande!

 

 

 

Era bästa konventråd?

star trek konvent.JPG

Jo, men så var det bestämt. Efter lite velande så har jag äntligen fattat beslutet och bokat biljetter. Jag ska bli av med min konvent-oskuld i Birmingham i början av oktober. Nu undrar jag bara om ni har några råd att ge kring den här typen av event. Vad måste jag göra? Vad ska jag undvika? Måste jag vara utklädd när jag är där? Finns det några bra öppningsfraser när man ska börja prata med en klingon? Och det sjuka att mannen inuti Gorndräkten kommer? Så bisarrt bara det att det är värt att åka, tänker jag.

 

 

Crazy thursday. Eller: Peak Roger om Star Trek.

enterprise-pa%cc%8a-rio

Enterprise stävar fram i slutet av The man trap. Här har jag gått och klagat på bristen på queera undertoner i Star Trek – och så inleds hela serien med en shapeshifter som uppfyller alla möjliga erotiska behov för folk, oavsett vilket kön de har. Hur kunde jag ha missat det?

På ett sätt var torsdagen den 8 september 2016 dagen för mitt stora nederlag. Just i torsdags, på Star Treks jubileumsdag, var det ju meningen att jag skulle ha avslutat den här bloggen. Hunnit se alla avsnitt och, efter ett och ett halvt års bloggande, ha skrivit av mig allt jag kunnat formulera kring Star Trek. I stället fick den här lite misslyckade Star Trek-bloggaren fara runt som en tätting mellan olika radiostudior för att prata både om Star Trek och det kapsejsade bloggprojektet.

Dagen började hos SVT:s Go’morron Sverige (en halvtimme in i programmet – kan bara ses några dagar till), och följdes sedan av PP3 (17.50 in i programmet) och Studio Ett  (84 minuter in) Sveriges Radio. Jag gjorde också en kort (lite rörig) telefonintervju med Svenska Dagbladet, och var dessutom citerad i Hanna Fahls artikel om Star Trek i Dagens Nyheter.

Men dagens egentliga höjdpunkt var när jag skulle introducera det avsnitt från The Next Generation som jag fått välja till Bio Rios Star Trek-kväll. Det var ett hundratal personer där som fick se både The Man Trap och Frame of Mind – det senare var det avsnitt som jag valt ut. Kanske låter det lite smörigt, men det kändes faktiskt otroligt kul att få stå och prata inför en grupp människor som förstod vad jag menade när jag försöker skoja om galenskap och de tre musketörerna och Star Trek (ja, det är lite av en nyfödd nördgrej jag håller på med). Dessutom så fick jag ju träffa en av kommentatorerna på den här bloggen, tillika känd som twittraren “Klingonska”. Att jag däremot glömde bort att berätta om namnet på min blogg när jag hade en möjlig kärnpublik var väl lite korkat av mig.

Det var en rolig dag, och jag hoppas att ingen av de “riktiga” Star Trek-experterna känner sig trampade på tårna av att en nybörjare som jag fick sitta och bre ut mig i en massa medier. Jag stormtrivdes, och det kändes framför allt så otroligt skönt att sitta i en studio och faktiskt prata om ett ämne som man både tänkt en massa på, och känner utan och innan (i alla fall de första 38 procenten). Det här är verkligen motsatsen till den snabbinläsning som jag ofta sysslar med som journalist. En förberedelsetid på mer än 18 månader är ju rätt sällsynt.

Bonusinfo: tydligen innehåller ljudklippet med klingonska i Studio Ett faktiskt ljud som går baklänges, enligt min auktoritet, Twitter-Klingonska. Star Trek, alltså. Just när man tror att man fattar något så visar det sig att man faktiskt inte alls gör det.  

 

 

Jubileumsyra i radio och på bio!

star-trek-cake

I måndags vek vi en del av P1 Kultur åt Star Treks stundande 50-årsjubileum. Det blev rapport från konventet i New York samt en intervju med musikjournalisten Fred Bronson som varit inblandad i manusskrivandet till tre olika Star Trek-avsnitt.

Inte nog med det, Folkets hus och parker har låtit mig få välja ut ett av de två avsnitt som visas på några av deras biografer på torsdag. Kommer man till Bio Rio i Stockholm så får man till och med se och höra mig introducera ett av mina favoritavsnitt från Star Trek The Next Generation – nämligen Frame of Mind. 

Lägesrapport: Deadlinen som hoppade ut genom ett maskhål och försvann.

tng face of the enemySå, nu har jag precis klarat av mitt första dubbelsäsongspass, och det har faktiskt varit en lättnad att kunna alternera mellan The Next Generation och Deep Space Nine. Jag har laddat blurayspelaren med TNG och min gamla dvd-spelare med DS9 och inte ens behövt lämna tv-soffan när jag växlat mellan serierna – oftast ett avsnitt av varje i taget. Det känns som en bra kombination där serierna kompletterar varandra på ett bra sätt. I längden blir The Next Generations lite sterila värld lite enahanda, samtidigt som jag inte heller skulle vilja ägna mig på heltid åt röran och bråken på Deep space nine.

Det ska bli spännande att se hur betygsgenomsnittet kommer att se ut för de här säsongerna (för visst blir det väl ett diagram den här gången också?). Jag gissar att The Next Generation haft en av sina absolut bästa säsonger, medan Deep Space Nines debutsäsong var betydligt mer svajig – framför kring ungefär den tredje fjärdedelen av säsongen.

Om det var skönt för mig att hoppa mellan serierna, så var kanske inte multitaskandet lika okomplicerat på Star Trek HQ – och det blir knappast bättre under säsongen som kommer.  Inte nog med att man nu producerar två serier parallellt, under det kommande arbetsåret pågår också förberedelserna med att ta fram nästa serie, Star Trek: Voyager, samt en första långfilm med besättningen från The Next Generation. Tydligen ska det här framför allt ha drabbat Picard och gänget. Deras sista säsong på Enterprise verkar inte ha varit särskilt triumfartad. I boken Captain’s logs berättar manusförfattaren och producenten Jeri Taylor att det under det sjunde året ofta rådde rena rama idétorkan. Inte ens skådespelare som Patrick Stewart (Picard) och Brent Spiner (Data) kunde komma på fler aspekter av sina rollfigurer som borde belysas. Pressat läge, alltså. Däremot så hintar min Deep Space Nine companion om att den serien kommer att ha allt mer karaktärsdrivna intriger i andra säsongen. Mindre av Rumpelstiltskin på besök, och mer fördjupning av rollfigurerna.

Tiden går, jag har hållit på med det här projektet i mer än ett och ett halvt år och enligt mina ursprungliga planer så borde jag ha i det närmaste klar nu. I stället har jag bara kommit en liten bit in på vägen – 38 % för att vara exakt. Men, med lite stöd av mina toppkommentatorer så har jag beslutat mig för att det här får ta den tid det tar. Därmed inte sagt att jag inte kommer att försöka öka tempot något. Jag vill ju komma i mål. I januari drar ju nästa Star Trek-serie igång, och börjar ju det totala antalet avsnitt öka igen.

Så. Med viss bävan börjar jag härmed beta av den allra sista säsongen av The Next Generation, och den andra av Deep space nine. Vid sidan om tänker jag också försöka beta av lite Star Trek-litteratur från 90-talet. Det här blir kul, tror jag.