VOY: Prime factors. Det där Janeway blir sol-och-vårad av en karismatisk sikarier.

voy prime factors

Om en främmande alien med spännande frisyr (som dessutom bryter på ett lite sexigt latinovis) kontaktar dig när du är vilse i rymden och erbjuder dig underhållning och hjälp, ta det lite lugn. Ja, ta kanske till och med honom med en nypa salt, för din egen skull. Det gör nämligen inte kapten Janeway i det här avsnittet. Tvärtom, hon faller i farstun för Gathorel Labin (Gath for short) vid första ögonkastet.

voy prime factor 4Alltså följer Voyager med Gath till hans planet Sikaris (har Janeway aldrig hört talas om att man inte ska följa med främmande gubbar som bjuder på godis?). Väl på planeten så fröjdas besättningen, Janeway får en ny outfit i gåva och man samlar in fröer och växter. Men allt är inte bara analogt på Sikaris. Det visar sig att man också har en fantastisk variant på en transportör, som lätt kan förflytta en person eller ett skepp 40 000 ljusår. Typ mer än hälften av distansen som Voyager har hem. Men tekniken omgärdas av vissa regler, så när Janeway frågar om de får ta del av tekniken så blir svaret nej.

Det mest intressanta med det här avsnittet är förstås det här med de ombytta rollerna. Precis som Federationen har sitt prime directive, så vill inte Sikarierna ge ifrån sig sin teknik till någon som kan missbruka den. Sen är det en annan sak att det kanske inte är det egentliga skälet till Gaths nekande svar. För honom är nämligen Janeway och Voyager ett välkommet nytt inslag i det monotona livet hos en hedonist som testat allt. Han vill helt enkelt inte att hans nya leksaker ska försvinna. Medan Janeway en gång för alla bevisar hur icke-hedonistisk hon är, när hon genast börjat tänka LTR och redan i förväg blir kränkt över att Gath snart kommer att tröttna på henne, och leta efter ett nytt tidsfördriv. Det hela blir lite svårt att förstå, då det där med hedonismen på planeten verkligen är nedspelat. Visst gör Gath någon sexuell invit här och där, men knappast i klass med Harvey Weinstein.

Att man är noga med sina egna principer betyder däremot inte att man är lika noga med att respektera andras. Som vanligt får besättningen på Voyager någon form av kollektivt hjärnsläpp när en möjlighet att komma hem snabbare yppar sig. Därför tvekar ingen av Janeways undersåtar egentligen särskilt länge när de får en möjlighet att byta sig till rymdhopptekniken på svarta marknaden, även om det är lite förvånande att det är just säkerhetschefen Tuvok som anser sig mest lämpad att genomföra byteshandeln. Ingen verkar heller tycka att det är särskilt kontroversiellt att installera den nya mackapären i skeppet. Eller att starta den utan att fråga kapten Janeway. Allt går förstås åt helvete, eftersom tekniken är inte alls anpassad för ett skepp som Voyager, det är först då som maskinchefen B’Elanna Torres och även Tuvok berättar allt för Janeway.

voy prime factors 2Det här är ett avsnitt som går från extrem tafflighet till att vara riktigt, riktigt bra. Men om vi börjar med det dåliga, när jag såg scenen där Kim raggar upp en sikarisk tjej vid en märklig maskin så var min första impuls att snabbspola igenom resten av avsnittet. Manusskrivande när det är som bäst:

(Elsewhere, Kim has found a young woman waving a device over what looks like a minimalist harp. It makes harmonic tones.)
KIM: That’s beautiful. Are you a musician?
EUDANA: This isn’t a musical instrument. It’s an atmospheric sensor. The frequency of the chimes indicates changes in weather conditions.
KIM: Then it must work on a principle of non-linear resonance, adjusting to the dynamic variables in the atmosphere.
EUDANA: That’s exactly right. Are you a scientist?
KIM: In a sense. Can you show me how to operate it?

voy prime factors 3Jag var helt beredd på att räkna ut det här avsnittet som ytterligare en Star Trek-story om en paradisliknande planet som visar sig gömma mörka hemligheter. Men så visar det sig handla om något helt annat: om Janeways förtroende för sin besättning, om hur längtan hem verkar sätta alla regler ur spel, hur misstron mot Federationens regler på nytt bubblar upp hos de före detta rebellerna som nu hamnat på Voyager. Det är lurigt och smart gjort, och blir riktigt bra när Janeway får reda på allt som hänt. För det är då, i det här avsnittets sista scener som det bränner till. Mycket tack vare Kate Mulgrew. Hennes ansiktsuttryck när hon inser att alla hennes närmaste medarbetare brutit mot hennes order gör lite ont att titta på.

En del av den maktlöshet hon känner handlar förstås om att hon egentligen är en kapten nästan helt utan makt. Om hon ger folk sparken, vem ska hon ersätta dem med? Men framför allt är det förstås sveket från de som missbrukat hennes förtroende som drabbar henne där och då. Inte ens en logisk Vulcan som Tuvok kan hon lita på. Och det är fortfarande 70 år kvar innan man är hemma. Det där slutet räddade faktiskt hela avsnittet.

Betyg: 7/10.

PS: Apropå Gath, det här fick mig nästan att börja ge mig på att läsa Star Trek-romaner:

In the Voyager novel trilogy “Dark Matters“, Gath was mentioned as being infected by mutated dark matter. This had caused his selfish love of pleasure to degenerate into sadism. However, in the midst of considering killing a young woman he had severely beaten for sadistic enjoyment, the infection was removed by an alternate universe version of an evolved Kes, which also removed the sadism. He was last mentioned as being horrified over what he had done, and about to go and fetch medical attention for the young woman.

Den plotten hade ju piggat upp det här avsnittet lite grand, om man så säger.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 10/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 357 tv-avsnitt.

VOY: Emanations. Det om den mystiska liktransportören och livet efter döden.

voy emanations

Ändå ganska imponerad av hur det här avsnittet faktiskt lyckas diskutera religion och livet efter detta utan att bli alltför plakatviftande. Men kanske kan man sammanfatta avsnittet lite så här: det finns inga garantier och ingen returrätt när det handlar om  efter döden-upplevelser.

voy emanations 4När besättningen på Voyager tar sig till en meteorit för att undersöka eventuella fyndigheter av ett hittills okänt grundämne så hamnar de istället på vad som ser ut som en gravplats. Utspridda ligger det döda humanoider lindade i något slags vitt tyg. Efter ett tag inser de att kropparna transporteras dit genom någon form av transportstråle från en annan dimension, men när Voyagers stråle korsar likstrålen så byter två kroppar plats. Kim hamnar i en läskig elektronisk kista/dödsmaskin på en främmande planet medan en död kvinnoaliens kropp hamnar ombord på Voyager.

voy emanations 3Begreppen klarnar när Kim inser att Uhnari-folket han hamnar oss inte tror att de skickar iväg sina kroppar till en ödslig gravkammare, utan till nästa stadie i själens evolution. Och det handlar alltså inte om någon andlig utveckling, utan de förväntar sig att få behålla sina kroppar och kunna hänga med sina döda släktingar när de väl kommit dit. De är faktiskt så pass säkra på det här att det inte finns någon egentlig dödsångest bland dem, däremot ett visst mått av funkofobi. Om du har en skada eller funktionsnedsättning kan du ju lägga dig i den där maskinen i förtid, som först tar livet av dig och sedan skickar dig till det man föreställer sig är Paradiset. På det viset kan du snabbare få komma till det stadie av existensen där du får en perfekt kropp och kan leva ett perfekt liv. Gissa hur poppis det då blir när Kim börjar berätta om alla döda och föruttnade kroppar han hittat i sin ände av dödsmaskinens transportörstråle. Man kan väl säga att en viss irritation, sorg, skräck och vrede infinner sig hos Uhnarierna. För att inte tala om den ångest som drabbar Uhnarikvinnan som hamnar på Voyagers, och som man återupplivar där.

 

voy emanations 2Det är rätt många turer i intrigen, och den innehåller åtminstone några överraskningar på vägen. Helt döms inte heller tron på livet efter detta ut i manuset, men visst lyckas man ge ett och annat tjuvnyp åt eventuella trosläror som kan beskriva livet efter detta på tvärsäkra och exakta sätt. Däremot kanske jag inte riktigt uppfattade tråden kring dödshjälp som manusförfattaren Brannon Braga berättar om i boken Captain’s logs Supplemental, däremot är det klart att det här räknas som en av seriens mörkare avsnitt, och att Brannon distribuerat en del av sina egna tvångstankar och demoner i det här manuset. Vem som byggde den mystiska dödsmaskinen/liktransportören åt Uhnarierna förblir dock en gåta, både i avsnittet och i bakom-materialet.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 9/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 355 tv-avsnitt.

VOY: Ex Post Facto. Noirdeckargåtan med den mördade baneanske forskaren.

voy ex post facto 5

Bara för att det kommit en helt ny Star Trek-serie så kan jag ju inte överge min genomgång av Trek-historien. Även om det kändes lite extra bittert att återgå till historien för att vara med om den här dikeskörningen – just som jag började få känslan av att Voyager var en helgjuten serie.

voy ex post facto 2Allt börjar åtminstone på ett lite annorlunda sätt. Från de första scenerna (i svartvitt) i Ex Post Facto så finns det en stark vibb av film noir över avsnittet. Här finns en blond femme fatale-alien, ett erotisk triangeldrama, en skällande knähund, ett mystiskt mord… och visst kan man, kanske, om man typ kisar lite, tänka sig Tuvok som en kallhamrad privatdeckaren. Noir-influenserna (som jag i och för sig tyckte var rätt tramsiga, det känns alldeles för tidigt för att börja ge sig in i genreövningar i det här som faktiskt är en helt ny serie) byts dock successivt ut mot något som väl mer får betecknas som en ordinär Star Trek-krimgåta. Och med det menar jag nog dessvärre att själva deckargåtan är rätt primitiv och lite tramsig.

voy post ex facto 6Däremot är det en fascinerande tanke att straffet för mord är att själv tvingas uppleva mordoffrets minnen från sin död, på repeat var fjortonde timme för resten av livet. Så skipas rättvisa i den baneanska civilisationen. En plats som förutom invånarnas fjäderdräkt på huvudet är märkligt lik jorden. Liknande inredning, kläder, könsstereotypa frisyrer – men mest irriterad är jag nog över att man inte ens försökte skoja till det och göra femme fatalens lilla hund till en alien. Sådär som man gjorde i originalserien en gång i tiden.

Som helhet ett avsnitt med en tunn intrig, lite tramsig deckargåta och där man valt att göra en hommage till 40-talet snarare än någon genomförd alienifiering av skådespelare och scenografier. LIte humor hade kanske kunnat rädda anrättningen, istället fick vi ytterligare en häradsbetäckarintrig om Paris (något som tydligen också irriterade producenten Jeri Taylor, så snart är det tydligen slut med det).

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 8/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 353 tv-avsnitt.

VOY: Eye of the Needle. Det med det pyttelilla maskhålet.

voy eye of the needle

Voyager stävar vidare, och såväl kaptenen som besättningen hoppas fortfarande på att ett mirakel liksom bara ska uppstå. Någon magisk lösning som ska uppenbara sig och hjälpa dem att komma hem från Deltakvadranten på ett lite snabbarer sätt än de dryga 70 år som den beräknade resetiden annars är. Så när man upptäcker ett maskhål där ute i deltakvadrantens rymd så måste det förstås undersökas.

Alla förhoppningar till trots så visar det sig vara ett gammalt och litet maskhål, med en diameter på blott 30 centimeter. Drömmen om den snabba trippen hem förbyts nu till en förhoppning om att kunna använda maskhålet för kommunikation, ett sätt att berätta för de där hemma att man fortfarande är vid liv och att man försöker hitta en väg tillbaka. Förhoppningar som förstås bara blir starkare när man får kontakt med ett skepp på andra sidan maskhålet.

voy eye of the needle 3Men så visar det sig vara ett romulanskt skepp som finns där. Och dess befälhavare (eller eventuellt enda besättning) är en hemlighetsfull och försiktig man. Uppenbarligen ute på ett uppdrag som han inte vill berätta för Federationen om. Men efter ett litet känslosamt tal från kapten Janeway (hon tar till och med emot hans samtal i nattsärken, så pass angelägen är hon förstås att det här ska bli av) så blir han lite mer medgörlig. Och när man sedan upptäcker att det borde gå att använda transportören för att evakuera besättningen till det romulanska skeppet och alfakvadranten – ja, då är det ingen hejd på optimismen ombord. Det är bara en liten grej. Det visar sig att maskhålet inte bara är en genväg genom rum, utan även genom tid. Tillbaka 20 år i tiden.

Det här är väl det första avsnittet i Voyager där längtan hem, och saknaden efter de nära och kära som finns på andra sidan galaxen verkligen får komma fram. Bara förhoppningen om att kunna skicka ett meddelande blir till en livlina i det tröstlösa. Så mycket hårdare då för Janeway att tvingas säga nej till en evakuering av Voyager med hänsyn till risken att fucka upp tidslinjen, både i alfa- och deltakvadranten. Ytterligare ett bevis på att hon är beredd att göra oerhörda uppoffringar i sin strävan att följa regelverket och ständigt ta hänsyn till de konsekvenser som hennes handlande kan få.

voy eye of the needle 2Även b-handlingen i det här avsnittet handlar mer om känslor än action. Det är Kes, ocampan som hängde med Voyager tillsammans med sin kille Neelix, som reagerar på hur taskiga folk är mot hologramläkaren. Pratar över huvudet på honom, och kallar honom “det”. Frågan som ställs är förstås om även ett hologram har människors känslor. Man kan väl säga att man nu tar upp Data-problematiken på nytt här. Den enda skillnaden, som min kompis Johannes påpekade, är att Data var snäll medan hologramläkaren är en rätt sur och argsint typ. Men när hololäkaren i slutet av avsnittet ber om att få ett namn, då är det riktigt fint. Som ett första steg i hans egen process att se sig själv som en individ.

Ett väl utfört avsnitt, som mest fokuserar på känslor och längtan. Ska jag hitta på något att klaga på så är det väl att jag tappat all respekt för technobabblet och numera mest fnissar när alla ska använda komplicerade begrepp för att förklara vad de låtsas göra.

Betyg: 9/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 7/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 349 tv-avsnitt.

VOY: The Cloud. Det med rymdmolnet som måste plåstras om.

voy the cloud

Den strikta humanismen fortsätter i Voyager. I förra avsnittet skulle Janeway hellre låta Neelix ligga bunden vid en apparat som höll honom vid liv med en hologramlunga resten av hans liv, än sno tillbaka hans lungor från den rymdvarelse som stulit dem. Ett rätt tufft val, där Janeway trots allt valde att hålla en korrekt etisk linje. Ingen blodshämnd eller lunga för lunga här, inte. I det här avsnittet råkar Voyager allvarligt skada en organism som de misstar för ett vanligt gasmoln. Då väljer Janeway att riskera både besättning och skepp i en extremt farlig räddningsaktion för att “sy ihop” såret de åsamkat gaskroppsvarelsen.

voy the cloud 3Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som  jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).

Förhållandet mellan kapten och personal ombord är troligtvis ett ämne som vi lär återkomma till. Jag är åtminstone extremt imponerad av tonträffen som finns i det här avsnittet. Balansgången mellan humor och allvar fungerar extremt bra, tonträffen i Janeways logginlägg är perfekt. Det är också kul att se hur även personalen trevar sig fram i hur pass tjenis de får bli med sin chef. Neelix är väl den ende som inte tvekar, han ger gärna goda råd till Janeway kring både ledarskap och kaffekonsumtion, och är också den som blir upprörd när man beslutar sig för att återvända in i gasmolnet som man nätt och jämnt kom levande ur. Men när han försöker fånga Janeways intresse, får han kalla handen – och ett val att lämna skeppet vid nästa lämpliga tillfälle. Sen blir han tyst. Och bakar lite kakor för att höja moralen ombord.

En annan lite märklig detalj i det här avsnittet, som jag inte riktigt sett tidigare, är en begynnande antagonism mella Tuvok och Kim på bryggan när de ser det gigantiska molnet i nebulosan.

Först:

(Voyager heads into the pinky purple swirly thing.)
KIM: I’ve never seen anything like it.
(Tuvok uses his comm. badge.)
TUVOK: Tuvok to Kim. Mister Kim, that is a comment we’d prefer not to hear from a senior officer on the Bridge. It makes the junior officers nervous.
KIM: Yes, sir.

Sedan:

(They push through the barrier.)
JANEWAY: What do you make of it, Mister Tuvok?
TUVOK: I am unable to offer identification, Captain.
(Kim uses his comm. badge.)
KIM: Kim to Tuvok. In other words, you’ve never seen anything like it. Oh, I promise not to tell the junior officers.

Här finns lite bitchfight-tendenser som jag hoppas utvecklas i kommande avsnitt. Kan vara roligt med lite fiender på bryggan!

voy the cloud 2A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens The Immunity Syndrome, där Enterprise ju också körde runt i en okänd varelses inre organ och den tecknade One of our planets is missing 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 6/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 346 tv-avsnitt.

VOY: Phage. Det med de interstellära organtjuvarna.

voy phageJag ser ju avsnitten i den ordning de sändes i amerikansk tv, och man börjar ju inse att det verkar ha funnit mycket lite, om än någon, samordning mellan de två serierna ––som ju nu i praktiken konkurrerar om tittarna. För just efter att vi sett ett sjukhusdrama följt av ett grottdrama i Deep Space Nine, så kommer här ett avsnitt av Voyager som är som en kombo av de två: både en massa jagande i de där ständigt återkommande grottorna, och sedan en avancerad akutoperation där man räddar Neelix liv genom att ge honom holografiska lungor att andas med.

voy phage 2Även om jag varit väldigt positiv till Voyager så här långt, så måste jag nog säga att det här avsnittet var rätt kasst. Men så här avlöper åtminstone handlingen: Voyagers besättning jagar efter dilithium för att kunna driva sitt skepp. Det för dem till en stenbumling i rymden, som har grottor som man irrar runt i och undersöker. Där överfalls Neelix av en mystisk gestalt som lyckas stjäla hans lungor. Hologramläkaren ombord på Voyager lyckas ersätta dem med hologramlungor (den kanske mest ansträngda plot-detaljen i ett Star Trek-avsnitt någonsin, mest eftersom vi faktiskt inte ens fått förklarat för oss ens hur en hologramläkare fungerar). Samtidigt hittar Janeway och de andra ett mystiskt rum på den där stenbumlingen, fyllt av olika inre organ som är lagrade i olika behållare.

Svaret på den här gåtan, och det enda som jag egentligen tycker är intressant med det, är vidiianer. Ett folkslag som drabbats av en fruktansvärd sjukdom, the phage, som bokstavligt talat verkar förtära deras kroppar och lösa upp deras dna-koder. Deras sätt att överleva är att stjäla organ från andra folkslag och raser, ibland till och med från levande individer. För min del hade vidiianerna och deras märkliga livssituation hade gärna fått stå mer i fokus i avsnittet, nu blev det en väldigt lång färd mot en pay-off som var lite för kort för min del. Jag hade gärna sett mer av de här märkliga, långsamt sönderfallande alienversionerna som är en blandning av nidbilder av Frankensteins monster och nidbilder av leprasjuka.

voy phage 3Avsnittets moraliska dilemma är Janeways, ska hon med våld ta tillbaka Neelix lungor från en av vidiianerna – och därmed döma hen till döden – eller avstå och döma Neelix till ett liv där han är fjättrad vid en järnlunga för resten av sitt liv. Hon bestämmer sig för att hon inte kan döma en annan varelse till döden, trots det hen gjort. Men, det hela löser sig genom att Neelix flickvän Kes donerar en av sina lungor, som sedan opereras in i Neelix genom vidiianernas överlägsna transplantationsteknik. Janeway varnar dock vidiianerna: Om de försöker stjäla fler organ från hennes besättning så kommer hon att slå tillbaka stenhårt. Att de nu kommer att hemsöka andra civilisationer för att stjäla organ, verkar inta vara ett lika stort problem. Eller så är det helt enkelt den gamla vanliga prime directive som hindrar henne från att ingripa i andras affärer.

När jag läser om avsnittet i Captain’s Logs Supplemental så delar inte teamet bakom avsnittet min åsikt. De tycker att det här är det första avsnittet där allt klaffar, där Voyager hittar sin form (jag tycker att det sker i nästa avsnitt). Men så beror kanske mina invändningar främst på:

  1. Jag är trött på avsnitt som till stor del utspelas i grottor.
  2. Jag är trött på jättekonstiga, nästan magiska lösningar på komplicerade intriger, i det här fallet ett par hologramlungor
  3. Jag tycker att Star Trek som sjukhusdrama suger.

Däremot är jag uppenbarligen jätteintresserad av andra detaljer. För jag har nogsamt antecknat det faktum att Janeway tydligen har haft en helt egen lunchmatsal ombord, ett rum som Neelix nu gjort om till sin egna restaurang, där han serverar mer eller mindre ätliga maträtter till alla som vill äta.

Betyg: 6/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 5/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 345 tv-avsnitt.

VOY: Time and again. Det med Janeways och Paris tidsresa till planeten som går under och inte.

voy time and again

Ofrivilliga tidsresor var verkligen en het grej i januari 1995. I systerserien Deep Space Nine har vi precis varit med om en färd tillbaka till jorden 2024 i Past tense, där hela Jordens och Federationens historia riskerades på kuppen. I förra avsnittet av Voyager meckade man också med förhållandet mellan nu och då. Och så nu Time and away, där Janeway och seriens nya hearthrob Tom Paris visserligen bara färdas 33 timmar tillbaka i tiden, men det skulle kunna vara tillräckligt för att eventuellt kunna rädda civilisationen på en bebodd planet undan en nära förestående undergång.

voy time and again 2I avsnittets början skakas Voyager av en chockvåg. Den kommer från en enorm explosion på en närliggande planet, där nu allt liv har utplånats. Men medan Voyagers besättning undersöker ruinerna så sugs liksom kapten Janeway och Paris ett drygt dygn tillbaka i tiden. De befinner sig nu omgivna av folk som inte vet om att de ska dö (av någon anledning alla klädda i prideflaggefärger). Nu uppstår frågan, ska de berätta något eller inte? Janeway hävdar den heliga generalorder ett, att man inte ska ingripa i främmande planeters liv, medan Paris tycker tvärtom. Efter många turer, där man bland annat blir fångar hos den hemliga motståndsorganisation som jobbar mot det energibolag vars anläggning kommer att förorsaka hela den där jätteexplosionen, så bestämmer sig Janeway till sist för att skita i alla regler och försöka rädda planeten istället (att hon själv annars också kommer att omkomma spelar eventuellt också in i hennes beslut).

Det som är en klassisk prime directive-plot blandas med tidsrese-tropen, och det är en mix som i det här fallet blir rätt förvirrande. För på något konstigt sätt är det just Paris och Janeways resa i tiden som förorsakar den katastrof som de var tvungna att undersöka för att föras tillbaka i tiden. Jättekonstigt, när man tänker efter. Lite liknande hur man i förra avsnittet fick ett nödmeddelande från sitt eget skepp redan innan man skickade iväg det själv. Samtidigt så lyckas Janeway ändå på något sätt lyckas förhindra katastrofen och då återställs på något vis tiden, coh börjar om igen. Det här kanske låter rätt flummigt och weird, men det är faktiskt inte mitt fel. Man har verkligen gått upp ett steg i obegriplighetsfaktor med intriger som den här. Men, visst, att se Star Trek ska kanske vara en utmaning ibland.

voy time and again 3Det här är ett avsnitt där man också försöker etablera och fördjupa bilden av Janeway, och även bygga vidare på hennes relation till Tom Paris. Det är också ett avsnitt där man på allvar försöker etablera en telepatisk gåva hos Kis, kvinnan som Voyager lät följa med från planeten Ocampa i piloten, och som också är flickvän till Neelix. Hennes funktion i handlingen är dock inte riktigt genomförd, om något ställer hon faktiskt bara till med problem med sina gåvor. Ja, man kan säga att det är hennes instinkt som håller på att leda till att planeten går under. Hon är också den enda ombord på Voyager som har något som helst minne av den där kraftvågen som inleder avsnittet, eftersom hon väcks av ångesten hos alla de personer som dog i explosionen.

Jag är, som sagt, inte helt förtjust i tidsreseavsnitt, och den här gången blir faktiskt intrigen bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på den. Hur underhållande jag än tycker att det är, så känns det mest av allt som en extremt ansträngd premiss. Ganska märkligt eftersom allt började på ett manusmöte med en extremt enkel idé: “Vad hade hänt om du varit i Dresden just innan bombmingarna under andra världskriget? Hade du varnat folk eller låtit historien ha sin gång?”. Samtidigt är det på nytt ett skickligt berättat avsnitt som håller spänningen och mysteriekänslan uppe, trots allt konstigheter.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 4/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 342 tv-avsnitt.