VOY: Learning curve. Det där Voyager får feber och maquismedlemmarna jobbar med teambuilding.

voy learning 3

När Voyagers bioneurala system bryter samman visar det sig att det beror på Neelix ostframställning (han skulle bjuda någon på macaroni and cheese i sin kulinariska satsning: “jag lagar comfort food från din hemvärld”) Bakterierna i osten har överfört ett virus till skeppets semi-biologiska datorsystem och resultatet är något i stil med att skeppsdatorn fått flunsan. Rent konkret innebär det att den ena gelpacken efter den andra pajar (exakt vad en gelpack är eller vad de gör på skeppet är lite mer osäkert, men de är i varje fall superviktiga). Så vad göra när ens dator är sjuk? Ja, vad sägs som att simulera feber?. Öka värmen ombord tills man dödat varenda litet virus.

voy learning 2Parallellt med det här så får Tuvok uppdraget att uppfostra några av de i besättningen som tidigare var medlemmar i rebellorganisationen the Maquis. De är inte drillade i stjärnflottans regler och uppförandekoder, och det har uppstått en hel del samarbetsproblem. Att bli utvald att gå kursen känns däremot inte helt smickrande för de som kallas till introduktionslektionen – de har liksom själva förstått att de hamnat i Voyagers egen obs-klass. Och jag vet inte, den militära discliplin som Tuvok försöker lära ut, kombinerad med språngmarscher genom Voyagers korridorer, känns inte direkt som stjärnflottans motsvarighet till en charmkurs. Särskilt charmigt är inte heller Chakotays sätt att motivera maquis-medlemmarna när de överväger att bojkotta lektionerna. Han slår helt enkelt en av dem på käften. Sen är diskussionen över.

Först när Tuvok bryter alla reglementen och riskerar sitt eget liv för att rädda en av maquis-medlemmarna från en säker död börjar relationerna töa upp. Till och med Dalby, den suraste ur Maqui-gruppen börjar bonda med Tuvok:

DALBY: I thought Starfleet rules said that was an unacceptable risk, going back to save him.
TUVOK: It was. However, I recently realised that there are times when it is desirable to bend the rules.
DALBY: Lieutenant, if you can learn to bend the rules, I guess we can learn to follow them. Come on, let’s get you two to Sickbay.

voy learningYtterligare ett hyfsat “mjukt” avsnitt. Trevligt och lite roligt. Lite som två b-handlingar i samma avsnitt. Och det duger inte riktigt som säsongsavslutning, tycker jag. Inte en  cliffhanger i sikte. Inte ens en antydan till något sådant, utan Voyager fortsätter bara sin resa utan ett direkt mål. I det stenhårda klimat som råder i dagens tv-värld hade det väl varit i det närmaste självmord att avsluta en säsong på det här sättet, men själv blir jag faktiskt lite  nostalgisk över 90-talets förhållandevis loja attityd till att göra tittarna beroende av serien.

Däremot är ju repliken “get the cheese to sickbay” en ögonblicklig klassiker. Noterar också att det här är ytterligare ett Voyager-avsnitt som börjar med en scen från holodäck. Den här gången en fortsättning på det äventyr som Janeway var tvungen att avbryta i Cathexis.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 16/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 380 tv-avsnitt. 

 

VOY: Jetrel. Det med kaskaduppfinnarens ånger och Neelix påhittade blodsjukdom.

voy jetrel

Backstory-dags igen. Vad döljer sig bakom Neelix glada och käcka yttre. En massa mörker, död och lögner, visar det sig.

Jetrel är ett av de där avsnitten med en rätt krånglig intrig att återberätta – fylld av backstory, technobabble och lite hemkört terapisnack. Men man kan också se Jetrel som Voyager-producenternas försök att diskutera vetenskap och vapen – kopplingen mellan det här avsnittets moraliska dilemma och atombombsdetonationerna i Hiroshima och Nagasaki är lätta att göra. Och det är frågorna kring vetenskap och moral som gör det här avsnittet intressant. Ovanligt välskriven och argumenterande dialog i ett seriöst ämne – precis de ambitioner som jag förväntar mig av Star Trek (men kanske mer sällan får vara med om).

voy jetrel 4Det är den haakoniske vetenskapsmannen Ma’Bor Jetrel som de här diskussionerna kretsar kring. Han uppfann metreonkaskaden, ett atombombsliknande vapen som användes mot Neelix gamla hem – månen Rinax. Nu säger han sig vilja hitta ett botemedel för de som blivit strålskadade i samband med kaskadanvändningen – och efter en undersökning hävdar han att Neelix är en av de drabbade. Men i själva verket planerar Jetrel att använda Voyagers transportör för att återskapa dem som dog för 15 år sedan. En fåfäng och desperat plan av en man, som kanske inte är lika övertygad om sin oskuld som det låter när han diskuterar principerna kring forskning och vapen.

voy jetrel 2Neelix dras för den delen också med en del mörka minnen och hemligheter från bombningen av Rinax. Han som tidigare berättat historier om sina krigsminnen måste erkänna att han i själva verket var vapenvägrare. Ett beslut som skämts för att berätta om efter att hela hans familj dog på Rinax. Men Neelix vore inte Neelix om allvaret och sorgen fick härska särskilt länge. Till och med när han fortfarande tror att han har en blodsjukdom så försöker han hitta en uppsida. Som att det kanske ändå är skönt att dö före flickvännen Kes. Hon som ju bara kan bli nio år gammal.

NEELIX: Well, there’s one good thing that will come from all this. When I first met you I didn’t know that your species lived only eight or nine years. I fell in love with you without knowing how lonely it would be to live without you after you’re gone. Now that I’m going to die first, I don’t have to worry about it.
KES: Before I met you, eight or nine years seemed like an eternity. It never occurred to me that anyone could live longer. Now that we’re together, no matter how many years we have left, it doesn’t seem like enough. But the important thing is to cherish whatever time we have together, whether it’s a day or a decade.

Det här kanske ser okej ut i skrift, men faktum är att alla scener där Kes, det vill säga skådespelaren Jennifer Lien, är med i känns skitjobbiga. Hennes uppgift på sistone har varit att agera lilla fröken rättrådig exakt hela tiden. Gärna med några populärpsykologiska punchlines om att till exempel leva i nuet och så vidare. Outhärdligt.

Det känns förresten som om Voyager-producenterna fått det här med holodäcksscener på hjärnan nu. Att ta till en holoscen i teasern känns som ett lite billigt trick, en nödlösning när man inte kan hitta på ett mer spännande anslag, och nu har man gjort det i två av de tre senaste avsnitten. Är alla möjligheter på själva Voyager verkligen redan uttömda? Vi har ju fortfarande inte sett några scener från sophanteringen eller toalettrengöringsdivisionen – det hade väl blivit en bra teaser+

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 15/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 378 tv-avsnitt. 

 

 

VOY: Faces. Det där de organstjälande vidierna gör två stycken genetiskt rensade B’elanna.

voy faces 5

Så är de tillbaka, organtjuvarna från Phage. Men de här gången lite mer aggressiva i sina försök att lindra och bota den märkliga sjukdomen som de lider av – kallad just Phage – den som löser upp både deras genetiska kod och deras kroppsdelar. I Faces har Paris, B’Elanna och Pete Durst (en ny bekantskap i besättningen sedan förra avsnittet) blivit fångade i det som i praktiken är Vidiernas mänskliga reservdelslager – fångar som de plockar organ ifrån för att kunna överleva. Men det stannar inte där.

voy faces 3Den vidianske vetenskapsmannen Sulan försöker skapa ett botemedel för sjukdomen genom att hitta en ras i galaxen som är immun mot Phage. Och han tänker testa sig fram, en art i taget. B’Elannas klingonska genuppsättning intresserar honom så pass mycket att han vill testa den utan att de blandats med hennes mänskliga arvsmassa. Så han gör liksom en genetisk rensning och splittar B’Elanna i två – en pure Klingon och en helt och hållet människa (exakt hur denna bisarra operation går till komplicerar man inte handlingen med).

Man kan väl säga att det här avsnittet ett ganska tillkrånglat sätt att försöka gestalta en berättelse om mellanförskap. B’elanna är, precis som Spock före henne, en person med de genetiska rötterna i två vitt skilda rymdfolk. I Faces börjar man nu äntligen fördjupa hennes rollfigur och berätta back storyn. Det känns lite extra svårt att skriva det här blogginlägget, eftersom texten hela tiden riskerar att spåra ur i något som mest låter som rasbiologi. Men så är ju också Star Trek en serie som till stor del bygger på att olika folk ute i rymden har vitt skilda egenskaper – om än med en slutsats om att alla kan samarbeta och förstå varandra om man verkligen försöker. Och mitt i all den där fixeringen vid raser så ska man inte heller glömma att Star Trek antagligen också är en av de första tv-serier som tidigt började skildra mellanförskap – om än i rymden.

voy facesMen B’Elannas historia hamnar tyvärr lite i bakgrunden här. Det som fascinerar mest är “galne professorn” Sulan. Det spelar ingen roll om hans ansikte och kropp håller på att falla isär – han har ändå tid och ork att bli lite småkåt på de kvinnor han använder som försöksdjur i sin forskning. Efter att han smittat klingon-B’Elanna med phage för att se hur hennes kropp reagerar så följer ett märkligt sexuellt förspel. Klingon-B’Elanna, fortfarande fastspänd i sin sjukhussäng, anspelar på de klingonska kvinnornas sexuella aptit för att bli frisläppt. Sulan nappar, men kanske inte riktigt på det sätt hon hade tänkt. Istället för att låsa upp hennes bojor, bestämmer han sig för att kosmetisk kirurgi är det bästa sättet att göra henne mindre äcklad av hans utseende. I det här fallet betyder det att han transplanterar Voyager-besättningsmannen Peter Dursts ansikte på sitt eget. Så väldigt När lammen tystnar. Och så väldigt äckligt. Fantastiskt äckligt, faktiskt.

voy faces 2Det är synd att man liksom inte hinner gå ännu mer gore i det här avsnittet. Som så ofta när man testar lite bisarra grejor i Star Trek, så hastar man över dem lite för snabbt. Kanske för att upphovspersonerna inte hade ambitionerna att göra en skräckfilm. Istället ger man ordentligt med tid åt den lite mer uppfostrande delen av manuset. Den där de två B’Elannorna tillsammans lyckas iscensätta ett rymningsförsök – genom att samarbeta. De blir smartare tillsammans. Och väl tillbaka på Voyager får människo-B’Elanna veta att hon behöver sina klingonska gener för att kroppen ska fungera. Bara så ingen ska missa poängen.

Jag tyckte mycket om det här avsnittet. Dödsmasken är förstås den enskilda höjdpunkten, men gillar också när bifigurerna får lite mer kött på benen. Plus alltid väldigt mycket för att man plockar upp en intrigtråd från tidigare i serien och fortsätter att utveckla den. Så det blir bra med betyg, här.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 14/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 376 tv-avsnitt. Det här var för övrigt halvvägsmärket i produktionen av tv-avsnitt av Star Trek, innan Discovery kom och rörde till allting. 

 

 

VOY: Cathexis. Det med hjärnätande aliens och Chakotays fritt svävande medvetande.

voy cathexis 3

Alltså, höll på att smälla av när det här avsnittet började. ETT HOLODÄCKAVSNITT TILL! DIREKT EFTER DET FÖRRA???? Lyckligtvis var det fråga om en falsk öppning – något jag tycker mig ana som en liten trend i både Voyager och Deep Space Nine. Inledningarna är ett villospår. Mer eller mindre lur som får oss att tro att avsnittet ska handla om något helt annat än vad som egentligen är temat.

voy cathexisVi återvänder nämligen inte till holodäcket mer i det här avsnittet. Janeways dramatiska rollspel (En mix mellan Jane Eyre och Rebecca i brittisk 1800-talsmiljö får avbrytas när Chakotay och Tuvok anländer till Voyager efter ett uppdrag. Deras skepp är skadat och Chakotays hjärna är liksom tömd på allt energi och innehåll– han får läggas i respirator men kan inte väckas ur sin koma. Ett mystiskt rymdskepp ligger bakom, berättar Tuvok, det kom från nebulosan där borta. Kanske har de snott Chakotays medvetande och dragit dit? Janeway sätter kurs mot nebulosan, försöker scanna och använda sensorer för att undersöka den, men allt är mystiskt och svårt. Då sätter plötsligt Voyager en ny kurs, bort från nebulosan. Och ingen i besättningen vill kännas vid att det var dom som gjorde det. Och det är bara det första mystiska som händer ombord.

voy cathexis 4Snart börjar man gissa på att folks medvetanden korta stunder tas över av en främmande varelse. Samtidigt får vi tv-tittare se något som flyter runt på Voyager och i med lite dimmig lins följer det som händer på skeppet. För en gångs skull blir det faktiskt lite skräckfilmsstämning ombord, nära alla misstänker alla för att kanske just nu inte vara sig själva utan en alien.

voy cathexis 2Jag hade önskat att regissören och manusförfattaren hade mjölkat den paranoia som väcks ombord ytterligare lite mer. För det är ju en ohållbar situation: att försöka hålla en skuta som Discovery flytande om vem som helst, när som helst, plötsligt kan vara besatt/fjärrstyrd av en främmande varelse. Men visst förvaltar man en del av det här riktigt bra, tycker att Cathexis är ett ovanligt spännande avsnitt. Och till sist visar det sig förstås att intrigen innehåller ytterligare ett lur. Det är Tuvok som är besatt av ett främmande medvetande, och den som flyter runt på skeppet och ibland får folk att ändra Voyagers kurs är Chakotay. Han försöker förhindra att Voyager ska åka in i nebulosan och besättningens hjärnor ska bli käk åt komarerna som lever där. Så till sist visar det sig att spöket är snällt, och den som alla litat på är den som är besatt.

Sedan måste man ju bara älska ett avsnitt som har en replik som:

TORRES: I think I was just taken over by the alien. One second I was working the plasma relays and the next thing I knew, I was ejecting the warp core.

Råkade liksom bara skjuta ut den. Måste ha varit besatt. Förväntade mig att nästa grej Torres frågar om är när det blir fika. Så odramatiskt lät det, liksom

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 13/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 374 tv-avsnitt.

VOY: Heroes and demons. Det med Beowulf på holodäcket.

voy heroes

Åh nej. Ett jämrans “trubbel på holodäck”-avsnitt igen. Med tanke på allt strul som federationens skepp verkar ha med den här underhållningsfunktionen så är det underligt att man inte stänger ner den. Den här gången är det någon form av energibaserad livsform som råkar snubbla rakt in i Kims iscensättning av det gamla brittiska kvädet Beowulf (som utspelas i Danmark och södra Sverige), kortsluta fjärrstyrningen utifrån och sedan bokstavligt talat sluka först Kim och sedan även Tuvok och Chakotay i sin roll som monstret i Beowulf. –

voy heroes 5Alltså, jag avskyr oftast de här holodäckhistorierna. Känner att de mest är roliga för manusförfattarna och skådespelarna, som för en stund slipper Star Trek-seriens begränsningar och kan flippa ut lite. Jag är ju fortfarande mest intresserad av Star Trek-konceptet, inte produktionsteamets fantasier om vikingatidens Danmark, iscensatt med några av tv-historiens kanske sämsta lösskägg. Å andra sidan kan man förstås hävda att de här holofantasierna har återkommit så pass många gånger nu att de är en viktig del av Star Trek-konceptet. Usch, jag vägrar.

voy heroes 3Ett av Star Treks absoluta lågvattenmärken i mina ögon är till exempel avsnittet där hela TNG-gänget hamnar i ett Robin Hood-äventyr. Ett rakt igenom vidrig avsnitt. Och till min stora skräck känns Heroes and demons gjort i samma anda. När besättningsmedlemmarna äntrar holodäcket så välkomnas de genast av  kungadottern Freja, i värsta valkyriaoutfiten. Sedan väntar en granskning inför ett misstänksamt och väldigt skäggigt hov. Ger nästan upp här, men lyckligtvis tar faktiskt handlingen en lite oväntad väg.

Efter att Chakotay och Tuvok försvunnit på holodäcket resonerar Janeway och Paris sig fram till att den enda ombord på Voyager som kan undersöka holoäventyret utan fara för sitt liv är skeppets hologramläkare. Så utvecklas intrigen till att handla om honom istället för vikingatidens Danmark. Uppdraget på holodäcket blir ett sätt för hololäkaren (som ännu inte har något namn) att bevisa att han är en tänkande och självständig individ – inte bara ett datorprogram  (lite samma problematik som Data brottades med i The Next Generation).

I sin färd mot individualismen ska vår hololäkare efter lång tids tvekan till slut också välja sig ett eget namn. Lite olyckligt blir det doktor Schweitzer, en lite kanske för uppenbar hyllning till Albert Schweitzer  (som tur är ångrar han det valet i slutet av det här avsnittet). Efter att Schweitzer hamnat i närkamp med holomonstret så visar det sig förstås att det där med att han skulle vara osårbar är rent  nonsens. Så hur lättvindigt skickade Janeway egentligen iväg skeppsläkaren till holodäcket? Eller litade hon bara på att det fanns en säkerhetskopia lagrad i datorn?

voy heroes 2Den folkilskne och överkvalificerade hololäkaren ombord på Voyager är i mitt tycke en av seriens mer underhållande rollfigurer. Så här långt är det faktiskt bara han och Janeway som jag känner verklig sympati i Voyager. Att låta honom, pricksäkert spelat av Robert Picardo,  blir avsnittets huvudperson är en  förmildrande omständighet mitt i Beowulf-tramset. Sen är det något med Marjorie Monaghan också. Hon gör visserligen sin roll som Freja stelt och övertydligt, men ändå lyckas ge den någon form av själ. Och ja, tillsammans får de till och med uppleva en kort Harlequin-liknande romans. Sen finns det något med holoprogrammets upprepningar som jag också gillar i det här avsnittet. Att Beowulf-holonovellen faktiskt är rätt illa skriven, så samma repliker och situationer återkommer oavsett vem ur Voyagerbesättningen som kommer dit.

Så trots min avsky för den här genren av holoäventyr så är Heroes and demons faktiskt inte rakt igenom avskyvärt. Men ganska ointressant. Det var extremt svårt för mig att hålla intresset uppe genom hela avsnittet. Jag fick trösta mig med att det bjöds på lite kulturorientering även här, när Tuvok och Chakotay pratar om legender och monster:

TUVOK: This ancient Earth culture seems fascinated with monsters.
CHAKOTAY: Every culture has its demons. They embody the darkest emotions of its people. Giving them physical form in heroic literature is a way of exploring those feelings. The Vok’sha of Rakella Prime believe that hate is a beast which lives inside the stomach. Their greatest mythical hero is a man who ate stones for twenty three days to kill the beast and became a saint.
TUVOK: Such fables are necessary only in cultures which unduly emphasise emotional behaviour. I would point out there are no demons in Vulcan literature.
CHAKOTAY: That might account for its popularity.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 12/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 373 tv-avsnitt.

VOY: State of flux. Det om förrädaren ombord på Voyager.

voy state of flux 6Det känns väldigt…ljust att vara tillbaka på Voyager igen efter tiden på Discovery. Jäklar vad de lyste upp bryggan och de flesta andra rummen i den här serien. Och så sällsynt osmickrande uniformerna är i både skärning och material. Och så långsamt alla pratar. Och så fantastiskt löjliga de främmande rymdfolken ser ut. Ja, det är onekligen lite av en chock att resa tillbaka i tiden till april 1995 från att ha tillbringat de senaste veckorna med nyproducerade Discovery. 

Voyager må rent dramaturgiskt ha varit uppbyggt med avslutade avsnitt istället för långa dramaturgiska bågar, men visst hänger historieberättandet ändå ihop på ett snyggt sätt. State of Flux knyter på sätt och vis ihop med förra avsnittet i serien, Prime Factors. Bägge avsnitten visar hur den begränsade dejtingpoolen på Voyager leder till fruktansvärt dåligt omdöme. Man vill förstås inte att personen man är betuttad i (eller haft en relation med) ska visa sig vara en lögnare, så man slår dövörat till. Man plockar också upp lite andra godbitar från säsongen som gått, som motsättningarna mellan de olika delarna av Voyagers besättning – maquis vs federationen. Och så blir det ett härligt återseende av de irriterande kazonerna.

Det är precis den här typen av detaljer och helhetstänk som gör att manusen för Voyager rent generellt håller en högre klass än tidigare inkarnationer av Star Trek. Tycker också att det är bra att det tar ett tag innan man inser vad det här avsnittet faktiskt handlar om. Trots att det är ett så allvarligt och jobbigt ämne som – förräderi!

voy state of flux 2Elva avsnitt tog det alltså innan Voyager fick sin egen huvudfiende – och det känns lite som att det ger hela serien lite struktur (och även här faktiskt kanske en återkommande storyline). I State of Flux visar det sig att Seska inte alls är den devota bajoranska rebell som hennes f d pojkvän och maquis-befäl Chakotay trodde. I stället var hon en förklädd Cardassier. Och hennes analys av Voyagers situation i en okänd kvadrant av galaxen är inte att håglöst fara runt tills man hittar en väg hem. Nej, hon vill skapa allianser, skaffa sig mäktiga kompisar och använda Federationens tekniska försprång som valuta i kampen för överlevnad. Inte så mycket generalorder ett, alltså. Och det här är inget som hon tänker ta på något stormöte. Helt på egen hand köpslår hon med Kazonerna, prackar på dem replikatorteknik som de råkar felanvända med tragiska följder. Mot slutet av avsnittet lyckas hon till och med transportera sig över till ett av deras skepp och undgår därmed kapten Janeways vrede. Förmodligen för att återvända snart och göra livet riktigt surt för besättningen ombord på Voyager. Note to self: folk som gör inbrott i mässen är troligtvis förklädda Cardassier.

voy state of flux 3Seska ansluter sig alltså till en stolt tradition av kirurgiskt förändrade fiender till Federationen, man kan väl kalla henne lite av Voyagers Ash Tyler — fast utan hjärntvätten. Och precis som i Discovery finns det här en (i och för sig avslutad) kärleksrelation som komplicerar saker och ting ytterligare. För Chakotay är det dock fråga om flera grader av sårad stolthet. Det var ju inte bara Seska som var spion under hans befäl, utan även vulcanern Tuvo. Han tvivlar lite på sina ledarskapsförmågor efter det här. voy state of flux

Efter att jag sett avsnittet undrar jag ändå lite över om Seskas analys verkligen är helt felaktig. Voyager är ju ensamma i galaxen, vad händer när man möter en övermäktig fiende? Samtidigt är ju frågan om man kan hålla uppe moralen ombord om man helt struntar i alla regler och reglementen. Hur som helst så bjussar Janeway på en hel del kattigt beteende från sitt håll i det här avsnittet, framför allt mot Kazonerna (som ju för övrigt har ungefär de sämsta frisyrerna i galaxen).

JANEWAY: You know, I’m really easy to get along with most of the time. But I don’t like bullies, and I don’t like threats, and I don’t like you, Culluh. You can try and stop us from getting to the truth, but I promise you, if you do I will respond with all the unique technologies at my command. Janeway out.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 11/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 369 tv-avsnitt. Med det har jag nu sett hälften av alla filmer och tv-avsnitt som producerats till dags dato. Hurra!.  

VOY: Prime factors. Det där Janeway blir sol-och-vårad av en karismatisk sikarier.

voy prime factors

Om en främmande alien med spännande frisyr (som dessutom bryter på ett lite sexigt latinovis) kontaktar dig när du är vilse i rymden och erbjuder dig underhållning och hjälp, ta det lite lugn. Ja, ta kanske till och med honom med en nypa salt, för din egen skull. Det gör nämligen inte kapten Janeway i det här avsnittet. Tvärtom, hon faller i farstun för Gathorel Labin (Gath for short) vid första ögonkastet.

voy prime factor 4Alltså följer Voyager med Gath till hans planet Sikaris (har Janeway aldrig hört talas om att man inte ska följa med främmande gubbar som bjuder på godis?). Väl på planeten så fröjdas besättningen, Janeway får en ny outfit i gåva och man samlar in fröer och växter. Men allt är inte bara analogt på Sikaris. Det visar sig att man också har en fantastisk variant på en transportör, som lätt kan förflytta en person eller ett skepp 40 000 ljusår. Typ mer än hälften av distansen som Voyager har hem. Men tekniken omgärdas av vissa regler, så när Janeway frågar om de får ta del av tekniken så blir svaret nej.

Det mest intressanta med det här avsnittet är förstås det här med de ombytta rollerna. Precis som Federationen har sitt prime directive, så vill inte Sikarierna ge ifrån sig sin teknik till någon som kan missbruka den. Sen är det en annan sak att det kanske inte är det egentliga skälet till Gaths nekande svar. För honom är nämligen Janeway och Voyager ett välkommet nytt inslag i det monotona livet hos en hedonist som testat allt. Han vill helt enkelt inte att hans nya leksaker ska försvinna. Medan Janeway en gång för alla bevisar hur icke-hedonistisk hon är, när hon genast börjat tänka LTR och redan i förväg blir kränkt över att Gath snart kommer att tröttna på henne, och leta efter ett nytt tidsfördriv. Det hela blir lite svårt att förstå, då det där med hedonismen på planeten verkligen är nedspelat. Visst gör Gath någon sexuell invit här och där, men knappast i klass med Harvey Weinstein.

Att man är noga med sina egna principer betyder däremot inte att man är lika noga med att respektera andras. Som vanligt får besättningen på Voyager någon form av kollektivt hjärnsläpp när en möjlighet att komma hem snabbare yppar sig. Därför tvekar ingen av Janeways undersåtar egentligen särskilt länge när de får en möjlighet att byta sig till rymdhopptekniken på svarta marknaden, även om det är lite förvånande att det är just säkerhetschefen Tuvok som anser sig mest lämpad att genomföra byteshandeln. Ingen verkar heller tycka att det är särskilt kontroversiellt att installera den nya mackapären i skeppet. Eller att starta den utan att fråga kapten Janeway. Allt går förstås åt helvete, eftersom tekniken är inte alls anpassad för ett skepp som Voyager, det är först då som maskinchefen B’Elanna Torres och även Tuvok berättar allt för Janeway.

voy prime factors 2Det här är ett avsnitt som går från extrem tafflighet till att vara riktigt, riktigt bra. Men om vi börjar med det dåliga, när jag såg scenen där Kim raggar upp en sikarisk tjej vid en märklig maskin så var min första impuls att snabbspola igenom resten av avsnittet. Manusskrivande när det är som bäst:

(Elsewhere, Kim has found a young woman waving a device over what looks like a minimalist harp. It makes harmonic tones.)
KIM: That’s beautiful. Are you a musician?
EUDANA: This isn’t a musical instrument. It’s an atmospheric sensor. The frequency of the chimes indicates changes in weather conditions.
KIM: Then it must work on a principle of non-linear resonance, adjusting to the dynamic variables in the atmosphere.
EUDANA: That’s exactly right. Are you a scientist?
KIM: In a sense. Can you show me how to operate it?

voy prime factors 3Jag var helt beredd på att räkna ut det här avsnittet som ytterligare en Star Trek-story om en paradisliknande planet som visar sig gömma mörka hemligheter. Men så visar det sig handla om något helt annat: om Janeways förtroende för sin besättning, om hur längtan hem verkar sätta alla regler ur spel, hur misstron mot Federationens regler på nytt bubblar upp hos de före detta rebellerna som nu hamnat på Voyager. Det är lurigt och smart gjort, och blir riktigt bra när Janeway får reda på allt som hänt. För det är då, i det här avsnittets sista scener som det bränner till. Mycket tack vare Kate Mulgrew. Hennes ansiktsuttryck när hon inser att alla hennes närmaste medarbetare brutit mot hennes order gör lite ont att titta på.

En del av den maktlöshet hon känner handlar förstås om att hon egentligen är en kapten nästan helt utan makt. Om hon ger folk sparken, vem ska hon ersätta dem med? Men framför allt är det förstås sveket från de som missbrukat hennes förtroende som drabbar henne där och då. Inte ens en logisk Vulcan som Tuvok kan hon lita på. Och det är fortfarande 70 år kvar innan man är hemma. Det där slutet räddade faktiskt hela avsnittet.

Betyg: 7/10.

PS: Apropå Gath, det här fick mig nästan att börja ge mig på att läsa Star Trek-romaner:

In the Voyager novel trilogy “Dark Matters“, Gath was mentioned as being infected by mutated dark matter. This had caused his selfish love of pleasure to degenerate into sadism. However, in the midst of considering killing a young woman he had severely beaten for sadistic enjoyment, the infection was removed by an alternate universe version of an evolved Kes, which also removed the sadism. He was last mentioned as being horrified over what he had done, and about to go and fetch medical attention for the young woman.

Den plotten hade ju piggat upp det här avsnittet lite grand, om man så säger.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 10/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 357 tv-avsnitt.

VOY: Emanations. Det om den mystiska liktransportören och livet efter döden.

voy emanations

Ändå ganska imponerad av hur det här avsnittet faktiskt lyckas diskutera religion och livet efter detta utan att bli alltför plakatviftande. Men kanske kan man sammanfatta avsnittet lite så här: det finns inga garantier och ingen returrätt när det handlar om  efter döden-upplevelser.

voy emanations 4När besättningen på Voyager tar sig till en meteorit för att undersöka eventuella fyndigheter av ett hittills okänt grundämne så hamnar de istället på vad som ser ut som en gravplats. Utspridda ligger det döda humanoider lindade i något slags vitt tyg. Efter ett tag inser de att kropparna transporteras dit genom någon form av transportstråle från en annan dimension, men när Voyagers stråle korsar likstrålen så byter två kroppar plats. Kim hamnar i en läskig elektronisk kista/dödsmaskin på en främmande planet medan en död kvinnoaliens kropp hamnar ombord på Voyager.

voy emanations 3Begreppen klarnar när Kim inser att Uhnari-folket han hamnar oss inte tror att de skickar iväg sina kroppar till en ödslig gravkammare, utan till nästa stadie i själens evolution. Och det handlar alltså inte om någon andlig utveckling, utan de förväntar sig att få behålla sina kroppar och kunna hänga med sina döda släktingar när de väl kommit dit. De är faktiskt så pass säkra på det här att det inte finns någon egentlig dödsångest bland dem, däremot ett visst mått av funkofobi. Om du har en skada eller funktionsnedsättning kan du ju lägga dig i den där maskinen i förtid, som först tar livet av dig och sedan skickar dig till det man föreställer sig är Paradiset. På det viset kan du snabbare få komma till det stadie av existensen där du får en perfekt kropp och kan leva ett perfekt liv. Gissa hur poppis det då blir när Kim börjar berätta om alla döda och föruttnade kroppar han hittat i sin ände av dödsmaskinens transportörstråle. Man kan väl säga att en viss irritation, sorg, skräck och vrede infinner sig hos Uhnarierna. För att inte tala om den ångest som drabbar Uhnarikvinnan som hamnar på Voyagers, och som man återupplivar där.

 

voy emanations 2Det är rätt många turer i intrigen, och den innehåller åtminstone några överraskningar på vägen. Helt döms inte heller tron på livet efter detta ut i manuset, men visst lyckas man ge ett och annat tjuvnyp åt eventuella trosläror som kan beskriva livet efter detta på tvärsäkra och exakta sätt. Däremot kanske jag inte riktigt uppfattade tråden kring dödshjälp som manusförfattaren Brannon Braga berättar om i boken Captain’s logs Supplemental, däremot är det klart att det här räknas som en av seriens mörkare avsnitt, och att Brannon distribuerat en del av sina egna tvångstankar och demoner i det här manuset. Vem som byggde den mystiska dödsmaskinen/liktransportören åt Uhnarierna förblir dock en gåta, både i avsnittet och i bakom-materialet.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 9/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 355 tv-avsnitt.

VOY: Ex Post Facto. Noirdeckargåtan med den mördade baneanske forskaren.

voy ex post facto 5

Bara för att det kommit en helt ny Star Trek-serie så kan jag ju inte överge min genomgång av Trek-historien. Även om det kändes lite extra bittert att återgå till historien för att vara med om den här dikeskörningen – just som jag började få känslan av att Voyager var en helgjuten serie.

voy ex post facto 2Allt börjar åtminstone på ett lite annorlunda sätt. Från de första scenerna (i svartvitt) i Ex Post Facto så finns det en stark vibb av film noir över avsnittet. Här finns en blond femme fatale-alien, ett erotisk triangeldrama, en skällande knähund, ett mystiskt mord… och visst kan man, kanske, om man typ kisar lite, tänka sig Tuvok som en kallhamrad privatdeckaren. Noir-influenserna (som jag i och för sig tyckte var rätt tramsiga, det känns alldeles för tidigt för att börja ge sig in i genreövningar i det här som faktiskt är en helt ny serie) byts dock successivt ut mot något som väl mer får betecknas som en ordinär Star Trek-krimgåta. Och med det menar jag nog dessvärre att själva deckargåtan är rätt primitiv och lite tramsig.

voy post ex facto 6Däremot är det en fascinerande tanke att straffet för mord är att själv tvingas uppleva mordoffrets minnen från sin död, på repeat var fjortonde timme för resten av livet. Så skipas rättvisa i den baneanska civilisationen. En plats som förutom invånarnas fjäderdräkt på huvudet är märkligt lik jorden. Liknande inredning, kläder, könsstereotypa frisyrer – men mest irriterad är jag nog över att man inte ens försökte skoja till det och göra femme fatalens lilla hund till en alien. Sådär som man gjorde i originalserien en gång i tiden.

Som helhet ett avsnitt med en tunn intrig, lite tramsig deckargåta och där man valt att göra en hommage till 40-talet snarare än någon genomförd alienifiering av skådespelare och scenografier. LIte humor hade kanske kunnat rädda anrättningen, istället fick vi ytterligare en häradsbetäckarintrig om Paris (något som tydligen också irriterade producenten Jeri Taylor, så snart är det tydligen slut med det).

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 8/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 353 tv-avsnitt.

VOY: Eye of the Needle. Det med det pyttelilla maskhålet.

voy eye of the needle

Voyager stävar vidare, och såväl kaptenen som besättningen hoppas fortfarande på att ett mirakel liksom bara ska uppstå. Någon magisk lösning som ska uppenbara sig och hjälpa dem att komma hem från Deltakvadranten på ett lite snabbarer sätt än de dryga 70 år som den beräknade resetiden annars är. Så när man upptäcker ett maskhål där ute i deltakvadrantens rymd så måste det förstås undersökas.

Alla förhoppningar till trots så visar det sig vara ett gammalt och litet maskhål, med en diameter på blott 30 centimeter. Drömmen om den snabba trippen hem förbyts nu till en förhoppning om att kunna använda maskhålet för kommunikation, ett sätt att berätta för de där hemma att man fortfarande är vid liv och att man försöker hitta en väg tillbaka. Förhoppningar som förstås bara blir starkare när man får kontakt med ett skepp på andra sidan maskhålet.

voy eye of the needle 3Men så visar det sig vara ett romulanskt skepp som finns där. Och dess befälhavare (eller eventuellt enda besättning) är en hemlighetsfull och försiktig man. Uppenbarligen ute på ett uppdrag som han inte vill berätta för Federationen om. Men efter ett litet känslosamt tal från kapten Janeway (hon tar till och med emot hans samtal i nattsärken, så pass angelägen är hon förstås att det här ska bli av) så blir han lite mer medgörlig. Och när man sedan upptäcker att det borde gå att använda transportören för att evakuera besättningen till det romulanska skeppet och alfakvadranten – ja, då är det ingen hejd på optimismen ombord. Det är bara en liten grej. Det visar sig att maskhålet inte bara är en genväg genom rum, utan även genom tid. Tillbaka 20 år i tiden.

Det här är väl det första avsnittet i Voyager där längtan hem, och saknaden efter de nära och kära som finns på andra sidan galaxen verkligen får komma fram. Bara förhoppningen om att kunna skicka ett meddelande blir till en livlina i det tröstlösa. Så mycket hårdare då för Janeway att tvingas säga nej till en evakuering av Voyager med hänsyn till risken att fucka upp tidslinjen, både i alfa- och deltakvadranten. Ytterligare ett bevis på att hon är beredd att göra oerhörda uppoffringar i sin strävan att följa regelverket och ständigt ta hänsyn till de konsekvenser som hennes handlande kan få.

voy eye of the needle 2Även b-handlingen i det här avsnittet handlar mer om känslor än action. Det är Kes, ocampan som hängde med Voyager tillsammans med sin kille Neelix, som reagerar på hur taskiga folk är mot hologramläkaren. Pratar över huvudet på honom, och kallar honom “det”. Frågan som ställs är förstås om även ett hologram har människors känslor. Man kan väl säga att man nu tar upp Data-problematiken på nytt här. Den enda skillnaden, som min kompis Johannes påpekade, är att Data var snäll medan hologramläkaren är en rätt sur och argsint typ. Men när hololäkaren i slutet av avsnittet ber om att få ett namn, då är det riktigt fint. Som ett första steg i hans egen process att se sig själv som en individ.

Ett väl utfört avsnitt, som mest fokuserar på känslor och längtan. Ska jag hitta på något att klaga på så är det väl att jag tappat all respekt för technobabblet och numera mest fnissar när alla ska använda komplicerade begrepp för att förklara vad de låtsas göra.

Betyg: 9/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 7/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 349 tv-avsnitt.