När Voyagers bioneurala system bryter samman visar det sig att det beror på Neelix ostframställning (han skulle bjuda någon på macaroni and cheese i sin kulinariska satsning: “jag lagar comfort food från din hemvärld”) Bakterierna i osten har överfört ett virus till skeppets semi-biologiska datorsystem och resultatet är något i stil med att skeppsdatorn fått flunsan. Rent konkret innebär det att den ena gelpacken efter den andra pajar (exakt vad en gelpack är eller vad de gör på skeppet är lite mer osäkert, men de är i varje fall superviktiga). Så vad göra när ens dator är sjuk? Ja, vad sägs som att simulera feber?. Öka värmen ombord tills man dödat varenda litet virus.
Parallellt med det här så får Tuvok uppdraget att uppfostra några av de i besättningen som tidigare var medlemmar i rebellorganisationen the Maquis. De är inte drillade i stjärnflottans regler och uppförandekoder, och det har uppstått en hel del samarbetsproblem. Att bli utvald att gå kursen känns däremot inte helt smickrande för de som kallas till introduktionslektionen – de har liksom själva förstått att de hamnat i Voyagers egen obs-klass. Och jag vet inte, den militära discliplin som Tuvok försöker lära ut, kombinerad med språngmarscher genom Voyagers korridorer, känns inte direkt som stjärnflottans motsvarighet till en charmkurs. Särskilt charmigt är inte heller Chakotays sätt att motivera maquis-medlemmarna när de överväger att bojkotta lektionerna. Han slår helt enkelt en av dem på käften. Sen är diskussionen över.
Först när Tuvok bryter alla reglementen och riskerar sitt eget liv för att rädda en av maquis-medlemmarna från en säker död börjar relationerna töa upp. Till och med Dalby, den suraste ur Maqui-gruppen börjar bonda med Tuvok:
DALBY: I thought Starfleet rules said that was an unacceptable risk, going back to save him.
TUVOK: It was. However, I recently realised that there are times when it is desirable to bend the rules.
DALBY: Lieutenant, if you can learn to bend the rules, I guess we can learn to follow them. Come on, let’s get you two to Sickbay.
Ytterligare ett hyfsat “mjukt” avsnitt. Trevligt och lite roligt. Lite som två b-handlingar i samma avsnitt. Och det duger inte riktigt som säsongsavslutning, tycker jag. Inte en cliffhanger i sikte. Inte ens en antydan till något sådant, utan Voyager fortsätter bara sin resa utan ett direkt mål. I det stenhårda klimat som råder i dagens tv-värld hade det väl varit i det närmaste självmord att avsluta en säsong på det här sättet, men själv blir jag faktiskt lite nostalgisk över 90-talets förhållandevis loja attityd till att göra tittarna beroende av serien.
Däremot är ju repliken “get the cheese to sickbay” en ögonblicklig klassiker. Noterar också att det här är ytterligare ett Voyager-avsnitt som börjar med en scen från holodäck. Den här gången en fortsättning på det äventyr som Janeway var tvungen att avbryta i Cathexis.
Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 16/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 380 tv-avsnitt.
Det är den haakoniske vetenskapsmannen Ma’Bor Jetrel som de här diskussionerna kretsar kring. Han uppfann metreonkaskaden, ett atombombsliknande vapen som användes mot Neelix gamla hem – månen Rinax. Nu säger han sig vilja hitta ett botemedel för de som blivit strålskadade i samband med kaskadanvändningen – och efter en undersökning hävdar han att Neelix är en av de drabbade. Men i själva verket planerar Jetrel att använda Voyagers transportör för att återskapa dem som dog för 15 år sedan. En fåfäng och desperat plan av en man, som kanske inte är lika övertygad om sin oskuld som det låter när han diskuterar principerna kring forskning och vapen.
Neelix dras för den delen också med en del mörka minnen och hemligheter från bombningen av Rinax. Han som tidigare berättat historier om sina krigsminnen måste erkänna att han i själva verket var vapenvägrare. Ett beslut som skämts för att berätta om efter att hela hans familj dog på Rinax. Men Neelix vore inte Neelix om allvaret och sorgen fick härska särskilt länge. Till och med när han fortfarande tror att han har en blodsjukdom så försöker han hitta en uppsida. Som att det kanske ändå är skönt att dö före flickvännen Kes. Hon som ju bara kan bli nio år gammal.
Den vidianske vetenskapsmannen Sulan försöker skapa ett botemedel för sjukdomen genom att hitta en ras i galaxen som är immun mot Phage. Och han tänker testa sig fram, en art i taget. B’Elannas klingonska genuppsättning intresserar honom så pass mycket att han vill testa den utan att de blandats med hennes mänskliga arvsmassa. Så han gör liksom en genetisk rensning och splittar B’Elanna i två – en pure Klingon och en helt och hållet människa (exakt hur denna bisarra operation går till komplicerar man inte handlingen med).
Men B’Elannas historia hamnar tyvärr lite i bakgrunden här. Det som fascinerar mest är “galne professorn” Sulan. Det spelar ingen roll om hans ansikte och kropp håller på att falla isär – han har ändå tid och ork att bli lite småkåt på de kvinnor han använder som försöksdjur i sin forskning. Efter att han smittat klingon-B’Elanna med phage för att se hur hennes kropp reagerar så följer ett märkligt sexuellt förspel. Klingon-B’Elanna, fortfarande fastspänd i sin sjukhussäng, anspelar på de klingonska kvinnornas sexuella aptit för att bli frisläppt. Sulan nappar, men kanske inte riktigt på det sätt hon hade tänkt. Istället för att låsa upp hennes bojor, bestämmer han sig för att kosmetisk kirurgi är det bästa sättet att göra henne mindre äcklad av hans utseende. I det här fallet betyder det att han transplanterar Voyager-besättningsmannen Peter Dursts ansikte på sitt eget. Så väldigt När lammen tystnar. Och så väldigt äckligt. Fantastiskt äckligt, faktiskt.
Det är synd att man liksom inte hinner gå ännu mer gore i det här avsnittet. Som så ofta när man testar lite bisarra grejor i Star Trek, så hastar man över dem lite för snabbt. Kanske för att upphovspersonerna inte hade ambitionerna att göra en skräckfilm. Istället ger man ordentligt med tid åt den lite mer uppfostrande delen av manuset. Den där de två B’Elannorna tillsammans lyckas iscensätta ett rymningsförsök – genom att samarbeta. De blir smartare tillsammans. Och väl tillbaka på Voyager får människo-B’Elanna veta att hon behöver sina klingonska gener för att kroppen ska fungera. Bara så ingen ska missa poängen.
Vi återvänder nämligen inte till holodäcket mer i det här avsnittet. Janeways dramatiska rollspel (En mix mellan Jane Eyre och Rebecca i brittisk 1800-talsmiljö får avbrytas när Chakotay och Tuvok anländer till Voyager efter ett uppdrag. Deras skepp är skadat och Chakotays hjärna är liksom tömd på allt energi och innehåll– han får läggas i respirator men kan inte väckas ur sin koma. Ett mystiskt rymdskepp ligger bakom, berättar Tuvok, det kom från nebulosan där borta. Kanske har de snott Chakotays medvetande och dragit dit? Janeway sätter kurs mot nebulosan, försöker scanna och använda sensorer för att undersöka den, men allt är mystiskt och svårt. Då sätter plötsligt Voyager en ny kurs, bort från nebulosan. Och ingen i besättningen vill kännas vid att det var dom som gjorde det. Och det är bara det första mystiska som händer ombord.
Snart börjar man gissa på att folks medvetanden korta stunder tas över av en främmande varelse. Samtidigt får vi tv-tittare se något som flyter runt på Voyager och i med lite dimmig lins följer det som händer på skeppet. För en gångs skull blir det faktiskt lite skräckfilmsstämning ombord, nära alla misstänker alla för att kanske just nu inte vara sig själva utan en alien.
Jag hade önskat att regissören och manusförfattaren hade mjölkat den paranoia som väcks ombord ytterligare lite mer. För det är ju en ohållbar situation: att försöka hålla en skuta som Discovery flytande om vem som helst, när som helst, plötsligt kan vara besatt/fjärrstyrd av en främmande varelse. Men visst förvaltar man en del av det här riktigt bra, tycker att Cathexis är ett ovanligt spännande avsnitt. Och till sist visar det sig förstås att intrigen innehåller ytterligare ett lur. Det är Tuvok som är besatt av ett främmande medvetande, och den som flyter runt på skeppet och ibland får folk att ändra Voyagers kurs är Chakotay. Han försöker förhindra att Voyager ska åka in i nebulosan och besättningens hjärnor ska bli käk åt komarerna som lever där. Så till sist visar det sig att spöket är snällt, och den som alla litat på är den som är besatt.
Alltså, jag avskyr oftast de här holodäckhistorierna. Känner att de mest är roliga för manusförfattarna och skådespelarna, som för en stund slipper Star Trek-seriens begränsningar och kan flippa ut lite. Jag är ju fortfarande mest intresserad av Star Trek-konceptet, inte produktionsteamets fantasier om vikingatidens Danmark, iscensatt med några av tv-historiens kanske sämsta lösskägg. Å andra sidan kan man förstås hävda att de här holofantasierna har återkommit så pass många gånger nu att de är en viktig del av Star Trek-konceptet. Usch, jag vägrar.
Ett av Star Treks absoluta lågvattenmärken i mina ögon är till exempel avsnittet där hela TNG-gänget hamnar i ett 
Den folkilskne och överkvalificerade hololäkaren ombord på Voyager är i mitt tycke en av seriens mer underhållande rollfigurer. Så här långt är det faktiskt bara han och Janeway som jag känner verklig sympati i Voyager. Att låta honom, pricksäkert spelat av Robert Picardo, blir avsnittets huvudperson är en förmildrande omständighet mitt i Beowulf-tramset. Sen är det något med Marjorie Monaghan också. Hon gör visserligen sin roll som Freja stelt och övertydligt, men ändå lyckas ge den någon form av själ. Och ja, tillsammans får de till och med uppleva en kort Harlequin-liknande romans. Sen finns det något med holoprogrammets upprepningar som jag också gillar i det här avsnittet. Att Beowulf-holonovellen faktiskt är rätt illa skriven, så samma repliker och situationer återkommer oavsett vem ur Voyagerbesättningen som kommer dit.
Det känns väldigt…ljust att vara tillbaka på Voyager igen efter tiden på Discovery. Jäklar vad de lyste upp bryggan och de flesta andra rummen i den här serien. Och så sällsynt osmickrande uniformerna är i både skärning och material. Och så långsamt alla pratar. Och så fantastiskt löjliga de främmande rymdfolken ser ut. Ja, det är onekligen lite av en chock att resa tillbaka i tiden till april 1995 från att ha tillbringat de senaste veckorna med nyproducerade Discovery. 
Elva avsnitt tog det alltså innan Voyager fick sin egen huvudfiende – och det känns lite som att det ger hela serien lite struktur (och även här faktiskt kanske en återkommande storyline). I State of Flux visar det sig att Seska inte alls är den devota bajoranska rebell som hennes f d pojkvän och maquis-befäl Chakotay trodde. I stället var hon en förklädd Cardassier. Och hennes analys av Voyagers situation i en okänd kvadrant av galaxen är inte att håglöst fara runt tills man hittar en väg hem. Nej, hon vill skapa allianser, skaffa sig mäktiga kompisar och använda Federationens tekniska försprång som valuta i kampen för överlevnad. Inte så mycket generalorder ett, alltså. Och det här är inget som hon tänker ta på något stormöte. Helt på egen hand köpslår hon med Kazonerna, prackar på dem replikatorteknik som de råkar felanvända med tragiska följder. Mot slutet av avsnittet lyckas hon till och med transportera sig över till ett av deras skepp och undgår därmed kapten Janeways vrede. Förmodligen för att återvända snart och göra livet riktigt surt för besättningen ombord på Voyager. Note to self: folk som gör inbrott i mässen är troligtvis förklädda Cardassier.
Seska ansluter sig alltså till en stolt tradition av kirurgiskt förändrade fiender till Federationen, man kan väl kalla henne lite av Voyagers Ash Tyler — fast utan hjärntvätten. Och precis som i Discovery finns det här en (i och för sig avslutad) kärleksrelation som komplicerar saker och ting ytterligare. För Chakotay är det dock fråga om flera grader av sårad stolthet. Det var ju inte bara Seska som var spion under hans befäl, utan även vulcanern Tuvo. Han tvivlar lite på sina ledarskapsförmågor efter det här. 
Alltså följer Voyager med Gath till hans planet Sikaris (har Janeway aldrig hört talas om att man inte ska följa med främmande gubbar som bjuder på godis?). Väl på planeten så fröjdas besättningen, Janeway får en ny outfit i gåva och man samlar in fröer och växter. Men allt är inte bara analogt på Sikaris. Det visar sig att man också har en fantastisk variant på en transportör, som lätt kan förflytta en person eller ett skepp 40 000 ljusår. Typ mer än hälften av distansen som Voyager har hem. Men tekniken omgärdas av vissa regler, så när Janeway frågar om de får ta del av tekniken så blir svaret nej.
Det här är ett avsnitt som går från extrem tafflighet till att vara riktigt, riktigt bra. Men om vi börjar med det dåliga, när jag såg scenen där Kim raggar upp en sikarisk tjej vid en märklig maskin så var min första impuls att snabbspola igenom resten av avsnittet. Manusskrivande när det är som bäst:
Jag var helt beredd på att räkna ut det här avsnittet som ytterligare en Star Trek-story om en paradisliknande planet som visar sig gömma mörka hemligheter. Men så visar det sig handla om något helt annat: om Janeways förtroende för sin besättning, om hur längtan hem verkar sätta alla regler ur spel, hur misstron mot Federationens regler på nytt bubblar upp hos de före detta rebellerna som nu hamnat på Voyager. Det är lurigt och smart gjort, och blir riktigt bra när Janeway får reda på allt som hänt. För det är då, i det här avsnittets sista scener som det bränner till. Mycket tack vare Kate Mulgrew. Hennes ansiktsuttryck när hon inser att alla hennes närmaste medarbetare brutit mot hennes order gör lite ont att titta på.
När besättningen på Voyager tar sig till en meteorit för att undersöka eventuella fyndigheter av ett hittills okänt grundämne så hamnar de istället på vad som ser ut som en gravplats. Utspridda ligger det döda humanoider lindade i något slags vitt tyg. Efter ett tag inser de att kropparna transporteras dit genom någon form av transportstråle från en annan dimension, men när Voyagers stråle korsar likstrålen så byter två kroppar plats. Kim hamnar i en läskig elektronisk kista/dödsmaskin på en främmande planet medan en död kvinnoaliens kropp hamnar ombord på Voyager.
Begreppen klarnar när Kim inser att Uhnari-folket han hamnar oss inte tror att de skickar iväg sina kroppar till en ödslig gravkammare, utan till nästa stadie i själens evolution. Och det handlar alltså inte om någon andlig utveckling, utan de förväntar sig att få behålla sina kroppar och kunna hänga med sina döda släktingar när de väl kommit dit. De är faktiskt så pass säkra på det här att det inte finns någon egentlig dödsångest bland dem, däremot ett visst mått av funkofobi. Om du har en skada eller funktionsnedsättning kan du ju lägga dig i den där maskinen i förtid, som först tar livet av dig och sedan skickar dig till det man föreställer sig är Paradiset. På det viset kan du snabbare få komma till det stadie av existensen där du får en perfekt kropp och kan leva ett perfekt liv. Gissa hur poppis det då blir när Kim börjar berätta om alla döda och föruttnade kroppar han hittat i sin ände av dödsmaskinens transportörstråle. Man kan väl säga att en viss irritation, sorg, skräck och vrede infinner sig hos Uhnarierna. För att inte tala om den ångest som drabbar Uhnarikvinnan som hamnar på Voyagers, och som man återupplivar där.
Det är rätt många turer i intrigen, och den innehåller åtminstone några överraskningar på vägen. Helt döms inte heller tron på livet efter detta ut i manuset, men visst lyckas man ge ett och annat tjuvnyp åt eventuella trosläror som kan beskriva livet efter detta på tvärsäkra och exakta sätt. Däremot kanske jag inte riktigt uppfattade tråden kring dödshjälp som manusförfattaren Brannon Braga berättar om i boken Captain’s logs Supplemental, däremot är det klart att det här räknas som en av seriens mörkare avsnitt, och att Brannon distribuerat en del av sina egna tvångstankar och demoner i det här manuset. Vem som byggde den mystiska dödsmaskinen/liktransportören åt Uhnarierna förblir dock en gåta, både i avsnittet och i bakom-materialet.
Allt börjar åtminstone på ett lite annorlunda sätt. Från de första scenerna (i svartvitt) i Ex Post Facto så finns det en stark vibb av film noir över avsnittet. Här finns en blond femme fatale-alien, ett erotisk triangeldrama, en skällande knähund, ett mystiskt mord… och visst kan man, kanske, om man typ kisar lite, tänka sig Tuvok som en kallhamrad privatdeckaren. Noir-influenserna (som jag i och för sig tyckte var rätt tramsiga, det känns alldeles för tidigt för att börja ge sig in i genreövningar i det här som faktiskt är en helt ny serie) byts dock successivt ut mot något som väl mer får betecknas som en ordinär Star Trek-krimgåta. Och med det menar jag nog dessvärre att själva deckargåtan är rätt primitiv och lite tramsig.
Däremot är det en fascinerande tanke att straffet för mord är att själv tvingas uppleva mordoffrets minnen från sin död, på repeat var fjortonde timme för resten av livet. Så skipas rättvisa i den baneanska civilisationen. En plats som förutom invånarnas fjäderdräkt på huvudet är märkligt lik jorden. Liknande inredning, kläder, könsstereotypa frisyrer – men mest irriterad är jag nog över att man inte ens försökte skoja till det och göra femme fatalens lilla hund till en alien. Sådär som man gjorde i 
Men så visar det sig vara ett romulanskt skepp som finns där. Och dess befälhavare (eller eventuellt enda besättning) är en hemlighetsfull och försiktig man. Uppenbarligen ute på ett uppdrag som han inte vill berätta för Federationen om. Men efter ett litet känslosamt tal från kapten Janeway (hon tar till och med emot hans samtal i nattsärken, så pass angelägen är hon förstås att det här ska bli av) så blir han lite mer medgörlig. Och när man sedan upptäcker att det borde gå att använda transportören för att evakuera besättningen till det romulanska skeppet och alfakvadranten – ja, då är det ingen hejd på optimismen ombord. Det är bara en liten grej. Det visar sig att maskhålet inte bara är en genväg genom rum, utan även genom tid. Tillbaka 20 år i tiden.
Även b-handlingen i det här avsnittet handlar mer om känslor än action. Det är Kes, ocampan som hängde med Voyager tillsammans med sin kille Neelix, som reagerar på hur taskiga folk är mot hologramläkaren. Pratar över huvudet på honom, och kallar honom “det”. Frågan som ställs är förstås om även ett hologram har människors känslor. Man kan väl säga att man nu tar upp Data-problematiken på nytt här. Den enda skillnaden, som min kompis Johannes påpekade, är att Data var snäll medan hologramläkaren är en rätt sur och argsint typ. Men när hololäkaren i slutet av avsnittet ber om att få ett namn, då är det riktigt fint. Som ett första steg i hans egen process att se sig själv som en individ.