Lower Decks: Temporal Edict. Det om bufferttid och Boimlereffekten.

Det här blir bara bättre och bättre för varje avsnitt. Och lite extra nöjd är jag med det här äventyret, eftersom det faktiskt förklarar ett av, Star Treks största mysterier för mig. En grej som irriterat mig ända sedan originalserien, faktiskt. Det här med att kaptener och andra befäl i den här serien så ofta struntar i den tekniska personalens uppskattningar av hur lång tid det ska ta att till exempel fixa warpmotorn eller laga vapensystemen i olika krissituationer. Jag vet till exempel inte hur många gånger jag sett stackars Scotty sättas på plats av Kirk. Vad Scotty än säger så verkar Kirk kunna förhandla ner budet. Halva tiden, har jag för mig att det till och med var en gång. Och som Kirk säger blir det oftast också. Scotty och hans personal levererar mot alla odds. Vilket i och för sig inte stärker Scottys förhandlingssituation vid nästa kris. Som tittare undrar man mest om Scotty är mytoman, eller bara har väldigt dålig tidsuppfattning.

Förklaringen, enligt det här avsnittet, skulle kunna vara Buffer time. Principen att man alltid ska ta till i överkant när man uppskattar hur lång tid en arbetsuppgift ska ta. Ingen av de överordnade har ändå en aning om hur tidskrävande jobbet är, och den lediga tiden kan användas till att dricka drinkar, eller bara hänga lite.

Fast i det här avsnittet får kapten Freeman till sist reda på Bufferttidsprincipen och drar igång ett effektivitetsprogram som ger hennes besättning arbetsvillkor i klass med folk som arbetar inom hemtjänsten. På deras paddor räknas den uppskattade tiden för varje moment och arbetsuppgift ner, sekund för sekund, och alla springer runt som yra höns för att inte misslyckas med sitt ackord. Och för kapten Freemans del, så verkar hon gå in i rollen som tidsstudieman med sällan skådad passion. Ja, så viktig är den här effektivitetsreformen för henna att Freeman är i färd med att låta en främmande makt ta över hela skeppet snarare än att låta folk överskrida några deadlines. .

Den främmande makten i det här fallet är för övrigt Gelrak V. Befolkningen där är ursinnig efter att Cerritos stressade representanter tog med sig fel artefakt dit för en sån där högtidlig hälsningsceremoni. Och det vart ingen vidare succé att ta med sig en bit trä från Mavok Prime till Gelrak. Tvärtom, situationen blir direkt farlig efter att Gelrakerna hojtat något i stil med “You got wood” några gånger. Det visar sig att träbiten är en oerhörd förolämpning mot gelrakierna och det uppstår blodvite. Ransom och Mariner hamnar i samma cell, och får reda på att en av dem måste slåss mot en monsterliknande best för att rädda livet på resten av besättningen. Fast först fajtas de med varandra i cellen om att få bli utvald till gladiatorspelet. Givetvis finns det en erotisk underton här. När Ransom beter sig som en buffel mot Mariner (och lyckas besegra den där monstervarelsen utan tröja) så blir Mariner lite….svag i knäna. Ransom reagerar på ett liknande sätt när Mariner beter sig riktigt illa mot honom. De två är alltså ett slags perfekt kombo. Hoppas de aldrig blir ihop.

Det blir den stackars konflikträdde Brad Boimler som får lösa alla problem ombord på Cerritos. Och det kanske inte är mer än rätt, han var ju faktiskt den som först skvallrade om bufferttiden för kapten Freeman. När skeppet håller på att gå under lyckas han till sist få henne att släppa sin effektivitetsfixering. Som “tack” döps den nya slackerattityden ombord efter honom, till Boimlereffekten. Han som ju faktiskt var den ende ombord som faktiskt gillade det där vidriga sättet att jobba på. Och när avsnittet slutar får vi se hur man fortfarande lär ut hur lat han var långt in i framtiden.

Temporal Edict frossar verkligen i Star Trek-referenser och tropes redan från första scenen (där vi får se Boimler göra ett hemskt scenframträdande på fiol) till “The Great Bird of the Galaxy”-referensen på slutet. Och…har inte både referenserna och skämten blivit en smula skojigare? Även om jag inte förstår det roliga med att Miles O’Brien skulle anses som en av de viktigaste personerna i Stjärnflottans historia i framtiden.. Ursäkta, men den mannen räddade fan i stort sett dagligen alla skepp och rymdstationer han arbetade på. Och om det var ett skämt som pågick här och som jag inte förstod får ni väl som vanligt förklara i kommentarsfältet.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 3/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 789 tv-avsnitt. Och lite mer.

Lower Decks: Envoys. Det något bättre andra avsnittet.

Jag tro att hur man reagerar på en ny Star Trek-serie handlar oerhört mycket om vilka förväntningar och förhoppningar man har. på den Ja, rätt ofta kanske enbart det. Vad är det man nostalgiskt längtar efter? Hur internt och nördigt vill man att det ska vara? Och vilken av alla Star Treks inkarnationer är det egentligen som man tycker bäst om? Är det kanske till och med en enda titel som definierar hela franchisen för dig?

Själv brukar jag drabbas av en lite speciell panik inför varenda säsongsstart, ett slags företagsekonomisk angst. Jag är liksom lite för medveten om att det bara krävs några få floppar för att hela Star Trek-universumet på nytt blir begravt på populärkulturens elefantkyrkogård och tittar ofta på de första avsnitten ur ett rent överlevnadsperspektiv. Att Trekiversumet för tillfället tillåts yngla av sig som aldrig tidigare handlar tyvärr mindre om seriernas kvalitet utan även om rent företagsekonomiska orsaker. När mängden tv-dramatik som producerats ökat de senaste åren (i alla fall tills covid-pandemin slog till) har värdet av etablerade och starka varumärken blivit allt större. Alla som har en IP i sin ägo försöker utnyttja den så mycket som möjligt – därav alla remakes, prequels, sequels och spin off-serier som produceras just nu (den planerade remaken av Vi på Saltkråkan på SVT är alltså helt i linje med vad som händer inom resten av tv-världen).

I Star Treks fall beror det höga produktionstempot också på att Viacom/CBS just håller på att lansera sin egna streamingtjänst, Paramount +. Och, precis som vid lanseringen av tv-kanalen UPN, litar man på att Star Trek och dess trogna publik ska utgöra en av grundstenarna i det nya streamingbygget.

Jag har tidigare skrivit om att ett av målen med Star Trek-franchisens expansion varit att diversifiera varumärket, och skapa nya serier i olika genrer och riktade mot olika publiksegment. Det inbitna Star Trek-fanset behöver inte nödvändigtvis gilla allt, utan det finns tvärtom ett värde i att nå ut till en ny publik. Kanske är Lower Decks det tydligaste exemplet på det här, så här långt. Den är definitivt den svåraste Trek-serien hittills att placera in i Star Treks egna kanon. Trots att den är tecknad, så påminner den ju inte särskilt mycket om originalseriens animerade variant – även om vi äntligen får se en caitian i serien igen. TAS var ju en serie som från början var tänkt för en barnpublik (även om man lyckades få in lite “riktigt” TOS-material i mixen). Lower Decks är snarare en rätt vuxen, självmedveten och ganska ironisk version av Trekiversumet. Ja, hade det inte varit för att The Orville hann före så hade man kanske till och med kunnat säga att Lower Decks bröt ny mark som den första renodlade Star Trek-komedin (eller i alla fall komedi-ish). Trots att The Orville seglar under falsk flagg räknar jag ändå den som en viktigt del av Trekiversumet.

Nej, Lower Decks ska nog definieras utifrån helt andra serier. Den känns framför allt som ett försök att konkurrera i den numera extremt framgångsrika tv-genren med animerade tv-produktioner för vuxna. Men det är något med Star Treks inneboende humanism som gör att man inte riktigt kan göra en Rick & Morty av sitt råmaterial. För att inte stöta sig med en erkänt lättprovocerad fanbase nöjer man sig oftast med att ge några tjuvnyp då och då till moderfranchisen. Och rätt så ofta känns det kanske snarare lite lamt än vågat. Jag menar, man tyckte alltså på riktigt att det var…lite tufft att skämta om Klingonska namn i det här avsnittet? För de verkliga fansens skull pepprar man förstås även in referenser så ofta man kan. Fördelen med en animerad serie är ju att man bara kan rita in vad man vill, och inte behöver oroa sig över timmar i sminket eller kostsamma proteser och masker.

Det här var en ganska långdragen reflektion för att förklara hur jag redan nu, efter seriens andra avsnitt, känner mig något mer försonligt inställd till Lower Decks-konceptet än i det förra, rätt griniga, blogginlägget. Serien börjar växa in i sin kostym, och jag börjar samtidigt begripa lite mer av vad det är man försöker göra här. Kanske handlar min något mer postiva attityd på att vi i Envoys får en lite mer sympatisk bild av huvudpersonen Becket Mariner. Hon må vara bossig, impulsdriven och ha noll respekt för regler och reglementen. Men hon är också så pass godhjärtad att hon iscensätter ett fejkat intermezzo med en ferengier för att få den tvivlande Braid Boimler att få tillbaka lite av sitt självförtroende. Annars var han faktiskt redo att kasta in handduken och lämna in sin avskedsansökan efter bara en kort tid på uppdrag med den betydligt mer erfarna Becket och hennes bästis från förr, klingonen K’Orin. Inte bara för att de var sjukt störiga, utan för att Boimler helt enkelt inte fixade att jobba i skarpt läge. Teoretiska kunskaper räcker inte så långt när K’Orin och Mariner skapar kaos omkring sig hela tiden. Eller när man håller på att bli förförd av en livsfarlig anabaj, och hamnar i ett barbråk med arga andorier.

Mariner börjar i det här avsnittet allt mer påminna om Jadzia Dax, tycker jag. Inte bara för att hon kan supa omkull en klingon, utan hon verkar också ha hunnit med flera livstider av upplevelser och erfarenheter trots sin ringa ålder. När vi nu har förstått att bägge hennes föräldrar är verksamma inom Stjärnflottan så kan det eventuellt förklara lite av kunskapskapitalet, hon lär ju ha befunnit sig på ombord olika rymdskepp under större delen av sitt liv. Men någon gräns för hur mycket hon kan ha koll på borde det ju ändå finnas.

Manusförfattarna bakom Lower Decks testar här, i seriens andra avsnitt, ett lite mer pedagogiskt anslag. Rriktat mot den del av publiken som kanske inte är helt och hållet ingrodda i Trek-kunskap. När Sam Rutherford testar olika jobb ombord på skeppet får vi tittare också bekanta oss med de olika yrkeskategorierna ombord på USS Cerritos, och presenteras även lite mer utförligt för några av de mer högrankade birollsinnehavarna. Att Rutherfords simuleringar på bryggan leder till den ena katastrofen värre än den andra är ett av avsnittets höjdpunkter. Däremot är kanske inte Rutherfords orsak till den här prao-rundan helt logisk. Om han nu vill gå på en dejt tillsammans med den nya besättningsmedlemmen Tendi för att se på ett kosmiskt fenomen tillsammans med henne, är det då inte lättare att bara ta några timmar ledigt, snarare än att byta jobb?

Ett lite snällare betyg den här gången. Men känner mig fortfarande i otakt med själva humorn.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 2/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 788 tv-avsnitt. Och lite mer.