Category: Lower Decks

Lower Decks går i mål. Fem säsonger som gav nytt liv åt Star Trek-universumet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Den här texten innehåller spoilers om innehållet i Lower Decks femte säsong.

Jag har varit sjuk nästan hela december, det ena följde på den andra, och en av de saker som trots allt hållit lite av mitt humör uppe är Lower Decks. Jag har ju bloggat om hela första säsongen, och delar av den andra, men nu har jag faktiskt också kunnat plöja hela serien, från början till det absoluta slutet – femte säsongen sätter punkt för serien (i alla fall som det ser ut just nu).

Som man kanske kunnat ana av mina tidigare skrivövningar i frågan är jag är mer eller mindre övertygad om att Lower Decks faktiskt är den serie som gett Star Trek chansen till ett nytt liv. Självdistansen, referenskaoset och ett medvetet och lustfyllt uppfuckande av Treks kanon är faktiskt helt ovärderliga tillsatser i den annars ofta så gravallvarliga Trek-kulturen. Jo, jag vet att Star Trek alltid haft inslag av självironi och humor, men det har dessvärre inte stoppat fansen från att i omgångar magsurt (och ibland ganska aggressivt) klaga över mångfald, modernisering och nya utseenden på klingoner (fast just när det gäller klingonerna är jag eventuellt benägen att hålla med). Och jo, även det skiftande utseendet på klingoner hanns med att avhandlas i Lower Decks – om än kanske inte lika elakt som jag hade hoppats på (parallella dimensioner är den enkla vägen ur alla kontinuitetsproblem, men att det här korta klippet också skulle dra igång en diskussion kring att helt radera Discovery ur Star Trek-kanon var kanske tyvärr både väntat och oväntat ).

Att som i Lower Decks göra en Star Trek-serie till en renodlad arbetsplatskomedi är inget mindre än ett genidrag. Till stor del påminner det om vad de första säsongerna av The Orville lyckades med, innan den serien gick vilse i gravallvarlighet i sin sista säsongen. Lower Decks har eventuellt gått den motsatta vägen. Efter att Mariner slutat vara anti-etablissemang så kändes serien eventuellt lite väl ÖVERPEPPAT POSITIV här och var, framför allt i seriefinalen. Men det fråntar inte seriens dess vikt i Star Treks utveckling. Det nästan besatta sätt som manusförfattarna till den här serien har grävt i Star Treks historia på är underbart. Självförtroendet att göra Star Trek-lore till något allmängiltigt är stärkande för både serieskapare och fans. Att man vågat driva med Star Treks konventioner och officiella historieskrivning tror jag också att hela Star Trek-universumet mått extremt bra av. Det ger ökad takhöjd i de interna diskussionerna i Star Trek-fabriken och ger framtida serieskapare mer frihet. Det gör också fanbasen mindre lättchockerade, och räddar Star Trek-univsersumet från att dö seriositetsdöden. Dessutom tror jag att mångfalden i uttryck stärker Star Trek-franchisen på sikt. Här måste jag i och för sig nämna det kommersiella misslyckandet med barnserien Prodigy, som med nöd och näppe lyckades få till en andra och (vad det verkar sista) säsong. Men i den snabba takt som Star Trek-franchisen vuxit de senaste åren, så får man kanske också räkna med några förluster. Själv tror jag dessutom att Prodigy snarare gick under på grund av att streamingbubblan sprack i USA, och Paramount var tvungna att göra stora omprioriteringar, än att serien inte hade potential att hitta en publik.

Många fans på sociala medier har förstås önskat sig fler säsonger av Lower Decks. Själv tycker jag att serien nog ändå nått sitt logiska slut.. Huvudpersonerna har stigit i rang, de är inte längre underdogs och därmed har seriens egentliga grundpremiss försvunnit. Kanske tyckte jag också att några av avsnitten i den här femte säsongen inte var helt perfekta (avsnittet om fredsförhandlingarna mellan kuberna och globerna var väldigt övertydligt, och även om man skulle vilja se det som en parodisk övertydlighet är jag inte säker på att det gjorde avsnittet jättemycket roligare). Och om vi ska vara lite omvärldsanalytiska, i den nya streamingverkligheten vi lever i är det få serier som ens får chansen att leva i fem säsonger (även om förstås animerade serier som South Park och The Simpsons verkar ha evigt liv). Streamingmarknaden är dessutom i kris, och framtiden för Star Treks ägare, Paramount, oviss. Å andra sidan, animerade serier går att återuppliva precis när man vill, animerade skådespelare åldras ju inte. Och att låta Lower Decks fortsätta som serietidning, känns ju ännu mer självklart än de tecknade spinoffs som andra Trekserier fått. Så helt tomhänta behöver kanske inte Lower Decks-fans bli i framtiden. Och för dom som vill ha ytterligare lite mer så kan jag förstås rekommendera Mike McMahans väldigt underhållande Next Generation-parodi i bokform: Warped.

Men om jag nu ska försöka summera den här på många sätt späckade sista säsongen…så blev jag faktiskt kanske lite överväldigad ibland. Ett helt skepp fyllt med Harry Kims från olika dimensioner? Bashir och Garak blir äntligen ett par årtionden efter att Deep Space 9 gått i graven? Schrödingers möjlighetsfält? T’Pols comeback i Star Trek-universumet? Det finns en hel del att plocka från. Det kan vara feberdimmorna som spelade in, men jag hade ibland svårt att ta in hur flippade de här avsnitten var.

Det verkar också som om den här första Star Trek-komedin kan få efterföljare. Tawny Newsome, som spelar Mariner i Lower Decks, och Justin Simien, som tidigare gjort Dear White People, arbetar tillsammans på en live action-komedi som enligt planerna ska utspelas på en semester resort i Star Trek-universumet. De har varit inspirerade av Deep Space 9-avsnitt som var självständiga, och inte nödvändigtvis drev den pågående handlingen i säsongen vidare. Jag tänkte genast att vi kanske får se ett slags Love Boat i rymden, där ju kryssningsskeppet fylldes med nya gäster varje vecka. Eller blir det snarare som en slags alienesque White Lotus (om vi nu ska hålla oss i semester-tv-serie-genren)? Svaret verkar snarare luta åt The Office eller Parks and recreation, men vi får väl se var det hela landar. Jag bara hoppas att Paramounts osäkra framtidsplaner inte stoppar den här, och de andra Star Trek-serierna som är på gång att bli producerade.

Star Trek: Lower Decks femte säsong släpptes i USA mellan den 24 oktober och 19 december 2024.

Lower Decks: We’ll always have Tom Paris. Kattig liderlighet, kaotisk girl trip och en väldigt viktig minnestallrik.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Manusförfattarna bakom Lower Decks fortsätter att skriva in rollfigurer från resten av Star Trek-universumet i sin serie. Vi har tidigare sett rätt mycket av Riker, och en liten glimt av Troi, och nu har turen kommit till en av de…eh…lite mindre inflytelserika spelarna, det vill säga Tom Paris från Voyager. Men det visar sig samtidigt att de olika tv-seriernas huvudpersoner i vår värld även är fixstjärnor i Lower Decks-universumet. Beumler har ett helt samlar-kit med olika Voyager-minnestallrikar signerade av de olika befälen och framstående personer, och det här avsnittet handlar till stor del om Beumlers kamp för att få Tom Paris autograf på en av dem. Ett extremt utmanande uppdrag för Beumler, eftersom han tydligen ännu inte är inlagd i Cerritos databas, och ständigt nekas tillgång till olika utrymmen ombord på skeppet – till och med hissen. Det slutar dessvärre med att Paris misstar Beumler för en Kazon från deltakvadranten när de väl träffas. Beumler får ingen autograf, bara en blåtira efter att Paris gett honom stryk.

Det här avsnittet fick förstås mig att tänka på min egen Star Trek-minnestallrik med Tribbles-tema, som finns kvar någonstans bland mina ägodelar i Stockholm. Det visar sig förstås att precis som så många andra saker som har med Star Trek-fandom att göra, så är även minnestallrikssubkulturen överväldigande. Den här sajten listar 340 olika tallrikar (då verkar man i och för sig också lagt till Farscape- och Babylon 5-tallrikar, samt defekta tallrikar). Någon Tom Paris-tallrik hade tydligen inte producerats före det här avsnittet, men det tallriks-centrerade manuset föranledde produktionen av en specialutgåva. För lite mer än 300 kronor kan man få en likadan tallrik som förekommer i det här avsnittet, med en tecknad Tom Paris.

Men det där med tallriken är i och för sig bara en bihandling. Huvudstoryn i det här avsnittet kretsar kring hur Tendi och Mariner åker till Qualor II för att hämta en släktklenod som tillhör skeppsläkaren T’Ana. Men det som Tendi planerat som en chans till female bonding med Mariner blir istället en tuff lärdom om hur det aldrig är riskfritt att ge sig ut med henne på ett uppdrag. Kaoset väntar liksom alltid runt hörnet när Mariner är med. Som när hon insisterar på att kika på vad som finns i T’Anas låda. Det visar sig vara en sönderklöst kattstaty i trä som används under skeppsläkarkattens brunstperiod, och givetvis sabbas den totalt under Mariners och Tendis resa. Vilken tur att T’Ana, som så många kattdjur, är mer intresserad av lådan än föremålet som fanns i det.

I övrigt: Mariner kommer ut som pansexuell, och vi får även reda på att hon tjänstgjorde på Deep Space 9 samtidigt som Worf, den döda säkerhetsofficeren Shaxs är nästan oförklarligt tillbaka i livet igen och vi får reda på allt om Tendis kärlek till klingonsk punk.

Jag blir verkligen imponerad av hur den här seriens avsnitt är uppbyggda. Flera parallella handlingar, ett oftast rasande högt tempo och så förstås referensfesterna som lyckas driva med Star Treks konventioner på ett både insatt och kärleksfullt sätt. Men också hur Star Trek-universumet finns som en självklar referensram till det mesta som händer i serien. Lower Decks befinner sig verkligen MITT I Star Trek. Sedan blir jag personligen ibland lite utmattad av det ständiga kaoset som omger Mariner, sekundärstressen är högst konkret och dominerade under ganska mycket av det här avsnittet.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 3/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.

Lower Decks: Kayshon, His eyes open. Metaforfest med metaforförvirring, en samlares skattkista och Boimlers tvillingdrama.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Jag börjar mer och mer luta åt att man ska se hela den här säsongen av Lower Decks som en utstuderad uppvisning i hur många referenser till andra delar av franchisen man kan trycka in i varje avsnitt. Redan här i episod två börjar jag föreställa mig hur det antagligen anordnades vadslagning i writers room kring referensjakten, och jag antar att det här är avsnittet som gick segrande ur striden. Jag menar, kan man ens komma på en huvudintrig som kan rymma mer Star Trek-trivia?

Ramhandlingen går alltså ut på att besättningen på Cerritos får i uppdrag att gå igenom en avliden samlares stora arkiv med olika historiska artefakter. Och ja, många av dem visar sig ha en koppling till Star Trek (I den här youtube-videon gör man faktiskt ett tappert försök att notera alla pryttlar från förr som visas upp). Det hela är på gränsen till överväldigande för mig, och jag börjar känna ett behov av att kolla vissa scener en bildruta i taget för att hinna ta in allt. Andra saker fick jag pausa och googla – som till exempel skelettet av vad som visar sig vara den gigantiska Spock-klonen från avsnittet The infinite Vulcan från den animerade Trekserien.

Men låt oss börja med en annan angelägen fråga, lite på samma tema: “Hur många skämt om tamarier kan man få in i ett enda avsnitt?” Svar: Jättejättemånga. Möt löjtnant Kayshon, den förste tamariern i stjärnflottan. Tamarierna var ju det där folket som pratade i metaforer i det ljuvliga avsnittet Darmok (hur jag bara kunde ge det en åtta i betyg är obegripligt sett så här i backspegeln). I Lower Decks hanterar man förstås tamariernas komplicerade metaforlingo lite mer lättsamt än i The Next Generation. En strejkande översättningsmaskin skapar till exempel en del märkliga situationer. Och hur går det egentligen att ragga på tamariska när man befinner sig på ett Federationsskepp? (Inte så bra, visar det sig). Manusförfattarna har lyckats ta sig an en av Star Trek-historiens mest udda och poetiska inslag på ett väldigt underhållande sätt. Kayshon är alltså den som leder uppdraget inne samlarens samling.

Men det räcker liksom inte med en samlares skattkista och en tamarier för att maximera referensmängden i det här avsnittet. Nej, manusförfattarna lyckas också skriva ihop en sidohandling där stackars Boimler får genomlida samma incident som Riker i avsnittet Second Chances. Transportören skapar en exakt kopia av honom, så att Boimler nu konkurrerar om en plats på USS Titan (där Riker är kapten) med sig själv. Eller, kopian är förstås inte helt exakt. Den andra versionen av Boimler passar mycket bättre in på Titan än den något räddhågsne original-Boimlern.

Referensfesten i det här avsnittet känns som en del av en generell attitydförändring i hela säsongen. Det är som att den ogenerade nördigheten är en del av en bättre självkänsla. Avsnitten tar ut svängarna i flera olika riktningar, och oavsett vad man hajar av kopplingarna bakåt i Star Trek-historien så gör just de detaljerna intrigerna mer skruvade och slutresultatet mycket roligare. Och jag är faktiskt imponerad över hur många artefakter man lyckas få in i samlarens olika salar. Min enda invändning? Att Boimler kanske skulle ha fått vara mer än ett avsnitt på Titan. Lite trist att han måste returneras till moderskeppet redan i andra säsongens första avsnitt.

Betyg: 9/10

Det här är avsnitt 2/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 798 tv-avsnitt. Och lite till.

Lower Decks: Strange Energies. När en hustvätt leder till en demonhuvudattack.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Lower Decks skapare växlar upp Star Trek-referenserna ytterligare några snäpp i starten för säsong 2, men man är samtidigt pedagogiska nog att nämna namnet Gary Mitchell flera gånger, så att de som vill kan googla sig fram till vad det EGENTLIGEN handlar om. Det här är nämligen en story som lånar rätt mycket från originalserieavsnittet Where no man has gone before. Fast man tar förstås konceptet med en person som får gudalika krafter ännu lite längre och låter Jack Ransom bli så mäktig att en gigantisk version av hans huvud flyter runt i rymden och hotar Cerritos med en snar undergång (han får två händer också, efter ett tag, att bita sönder ett rymdskepp utan att ens kunna hålla i det är lite bökigt).

Det är inte vilken demonisk ilska som helst som ligger bakom attacken, utan nepotism och en allmän brist på en bra hr-ansvarig. Det vill säga, det faktum att kapten Freeman låtit sin dotter (Mariner) bli försteofficer har gjort att Ransom blivit utmanövrerad till en marginell roll i arbetet på skeppet. Superkrafterna, däremot, är av äkta demoniskt virke. De fick Ransom när Mariner, motvilligt sanktionerad av sin morsa, bestämt sig att tvätta några byggnader på en planet man besökte, och av misstag avtäckte någon form av energikula som gjorde Ransom till en demon-liknande varelse. En demon vars största intresse är att skapa kloner som är intresserade av träning, samt ifrågasätta bemanningen ombord Cerritos.

P©2021 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved

Ransoms jättehuvuds ingripande tvingar dock både mor och dotter att erkänna att de inte trivs med sin nya, på ytan avslappnade, relation. Det vapenstillestånd som råder mellan de två gör egentligen bara dem obekväma och frustrerade. För att vara riktigt tillfreds måste helt enkelt Freeman kasta sin dotter i finkan då och då. Och Mariners upptåg måste kan inte vara godkända av mammabossen om hon ska kunna njuta fullt ut av det hon gör.

Serieskaparna fortsätter alltså att fokusera på förra säsongens huvudhandling, mor-dotter-relationen, även när man drar igång säsong två. Men de sista skälvande minuterna av Strange Energies väcker ändå mitt hopp om att man kommer att expandera sitt fokus framöver. Där får vi följa en vettskrämd Boimler ombord på Rikers skepp Titan. Hoppas vi får se lite mer från det skeppets äventyr, innan Boimler så småningom troligtvis bestämmer sig för att han egentligen passar bättre i bakvattnet hos Cerritos än i stridens hetta tillsammans med Riker.

Mariners utflykt till försteofficerstjänsten blev kort även den här gången. Och det tror jag är bra för serien, som ju ändå ska handla om de där personerna inom stjärnflottan som är utbytbara och mest gör det trist skitjobb ombord. Ett perspektiv som väl faktiskt kommit bort redan tidigare i serien. Boimler och Mariner har ju inte direkt haft det långtråkigt tillsammans, utan har oftast mer äventyrliga upplevelser än kollegorna ombord. Det mesta klassperspektiv som man lyckats trycka in i serien är väl Boimlers oftast helt resultatlösa försök att göra karriär. Jag skriver oftast, för numera har han ju en ganska het postering ombord på Titan.

Däremot väntar jag fortfarande på att de andra två huvudpersonerna ska få bli lite mer köttiga. Visst, D’Vana Tendi försöker göra någon form av brutal och personlighetsförändrande hjärnreparation på Rutherfords implantat, men även denna rätt våldsamma b-handling får en ganska familjevänlig upplösning. Jag menar, alla har väl redan förstått att Tendi har en crush på Rutherford? När är det dags för Lower Decks att våga ta sig an en lite mer komplicerad relation ombord på Cerritos?

För övrigt tycker jag att hela Tendis rollfigur är FÖR mesig, och att avsnittets inledande holodäcksäventyr gör att resten av avsnittet känns lite urvattnat. Demonhuvud eller ej.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 1/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till…

Teasers för nya Star Trek: Prodigy och andra säsongen av Lower Decks.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Efter en rätt fattig Star Trek-vår och sommar ser hösten och vintern ut att bli mer späckad. Andra säsongen av Star Trek: Lower Decks drar igång redan den 12 augusti, dessutom ska den nya animerade barnserien Star Trek: Prodigy ha premiär senare i år. Discovery ser ut att göra comeback i vinter, medan Picards andra säsong är planerad till nästa år, liksom Strange New Worlds.

Star Trek-franchisen tuffar på, alltså, trots alla de problem som film- och tv-branschen haft och har med covid-pandemin som ställer till det under inspelningarna. I dagsläget framstår det som något av ett genidrag att Star Trek-bossarna bestämt sig för att satsa på flera animerade serier. De har visat sig vara lite mindre känsliga för Covid-störningar, och lättare att genomföra på distans. Fast de här serierna var förstås beställda långt innan man visste att världen skulle drabbas av en pandemi.

På den digitala upplagan av Comic Con, som genomfördes förra veckan, fanns det programpunkter om de två närmaste seriepremiärerna (du kan se panelerna här och här). I samtalet om den andra säsongen av Lower Decks (en tredje är redan i produktion) utlovade man mer av det mesta. Det kommer även fortsatt att handla en del om Mariners förhållande till sin morsa, men den här gången hur de två försöker ha en normal och vuxen relation. I Comic Con-panelen beskrev skådespelaren Tawny Newsome den som “sticky”, och alldeles särskilt problematisk för hennes rollfigur eftersom Mariner är en person som definierar sig själv genom att revoltera. Så….en del tjafs mellan mor och dotter lär det nog bli även i den kommande säsongen.

Showrunnern Mike McMahan berättade (på en direkt fråga) att det kommer att bli fler konfrontationer med pakleds i den kommande säsongen (de dök ju som skurkar i första säsongens sista avsnitt). Cerritos är inte den typen av skepp som får de stora, viktiga uppdragen, utan de läggs antagligen snarare ut på Titan och Ryker , sa McMahan vilket ju antyder att vi kommer att följa två olika skepp under säsong två. Och alla som detaljstuderat trailern sitter dessutom och gissar på att en del av de krävande uppdragen kan ha att göra med borger.

Lower Decks i all ära, men den stora grejen var ju nog ändå den nya serien Star Trek: Prodigy. Den produceras för barnkanalen Nickelodeon (som förstås också är en del av Viacom/Paramount-familjen). Det här är Star Treks första försök att ge sig in på marknaden för den yngre publiken sedan The Animated Series på sjuttiotalet. Rent företagsekonomiskt känns den restriktiva hållningen som något av ett misstag, se bara på hur den konkurrerande franchisen Star Wars sedan länge kapitaliserat på marknaden för barn.

Prodigy kretsar, liksom de flesta andra Star Trek-serier kring ett skepp. Men den här gången är det ett gäng kids som hittar ett övergivet Starfleet-skepp. Livsformerna i gruppen sträcker sig från ett slags stenvarelse till en blob som kommunicerar genom olika läten. Här finns också en medusean, en varelse som vi sett i originalserien. Eller vi har väl egentligen inte fått se så mycket av den, eftersom människor kan bli galna av att se en sådan. Därför har den här seriens medusean en särskild dräkt på sig.

Helt lämnade åt sig själv är inte gänget ombord på Prodigy, eftersom det finns ett kapten Janeway-hologram som hjälper och vägleder dem. Ja, det är alltså dags för Kate Mulgrew att återvända till Star Trek-universumet. Och hon höll nästan en nästan lite väckelsemöte-artad utläggning kring Star Treks humanistiska budskap under panelen. Om hur en serie som Prodigy kan tilltala en ny och ung målgrupp, som hon tror kan omfamna budskapet om samarbete även i en grupp vars medlemmar är mycket olika varandra.

‘What could be better than possibly handing this to the next generation?’ To a demographic that heretofore has not known anything about Star Trek. The beauty of it. The philosophy of it. The hope and the promise of it. And if there’s any age group that’s going to take this thing and embrace it with a whole-heartedness not seen before, it’s the young kids.” –

Sen kanske någon i denna underbara läsekrets kan förklara för mig varför flera i panelerna gjorde den vulcanska hälsningen på ett felaktigt sätt, med tummen liksom invikt. Skandal!

Lower Decks: No small parts. Dunderfinal med referensfest och gäststjärnor (även om det är samma som i alla andra serier)!

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Kände mig lite dum när jag såg det här avsnittet, strax efter att jag lite stöddigt skrivit att det inte fanns något att tillägga i relationen mellan Freeman och Mariner och deras komplicerade mor/dotter-relation. För det fanns det ju. Upplösningen och försoningen, förstås, som här inträffar som en direkt följd av att Boimler av misstag (givetvis) röjer hemligheten om släktskapet för hela bryggan, och därigenom hela skeppet.

Mor och dotter sluter alltså någon slags fred. För i slutet av det här avsnittet inser Freeman att det 1: kan vara ganska bra med en anarkistisk vildhjärna ombord, och 2: det kanske till och med är bra med en anarkistisk vildhjärna ombord som kan göra alla de saker som hon själv som kapten inte kan våga sig på. Ett något transaktionellt utgångsläge för en bra relation mellan förälder och barn, tycker jag kanske, men åtminstone bättre än det ställningskrig som pågått under hela den här säsongen. Själv hade jag kanske, om jag varit Mariner, inte riktigt kunnat släppa att morsan inte ville att folk skulle känna till familjebandet eftersom jag som barn var så misslyckad:

Freeman: Ugh. Why did we ever keep this a secret in the first place?
Mariner: Ugh! I just wanted to fly under the radar!
Freeman: And I didn’t want anyone to know the most demerited officer in the fleet was my daughter.
Mariner: Well, Wesley Crusher worked with his mom. Maybe everybody’ll be cool about it.

Har man orkat så här långt in i Lower Decks, då är man nog också ett ganska inbitet Star Trek-fan. Ja, så känns det i varje fall som om skaparna till serien tänkt, Under säsongens lopp har tonen i serien gradvis blivit lite mindre inkluderande och allt mer Treknördig. Och det är som att man lägger in en ännu högre referensväxel i säsongsavslutningen, som till exempel med att Freeman gör ett återbesök på Beta III, spelplatsen för TOS-avsnittet The Return of the Archons. Det är den där planeten där en rätt vrickad artificiell intelligens tagit makten över befolkningen. Kirk ställer allt till rätta i sitt äventyr på planeten. Men nu, när Freeman och hennes crew gör ett återbesök visar det sig att man fallit tillbaka in i gamla mönster. Tydligen har stordatorn Landru lyckats laga sig själv, och den våldsamma röda timmen återintroducerats. Dumt, tycker Freeman, och blir irriterad över Stjärnflottans sätt att ingripa en smula i vissa civilisationers affärer, och sedan bara dra därifrån. Ett lite rart sätt att i det här avsnittet ändå skapa någon slags kontext kring Kirk och de andras väldigt inkonsekventa förhållande till Generalorder 1/The Prime Directive. Man passar på att göra ett gölligt pappa-TOS-skämt också, förkortningen står enligt Ransom för Those Old Scientists (gäsp).

Men det kommer mer retro-content farande genom rymden. Måltavlan är kapten Dayton, hon som nyss räddades från en energivarelse i ett tidigare avsnitt och kanske inte direkt hade nerver av stål. Nu blir hon attackerad av ett Pakled-skepp (figurer som förekommit i både The Next Generation och en massa Deep Space Nine-avsnitt). Besättningen på Cerritos förstärks också med en exocomp (som en del kanske känner igen från The Next Generation). Och så dyker Ryker och Deanna Troi upp som räddande änglar i slutet av avsnittet. (Visst är det ändå lite speciellt att det är just de två som ALLTID får göra gästframträdande i andra Star Trek-serier. Eller så är det just det man driver med här, man skojar ju till och med om deras gästframträdande i den gamla Enterprise-serien). Sen finns det ytterligare några mindre detaljer strödda genom avsnittet, som när Ransom tittar på sin padd och en bild från den animerade Star Trek-serien TAS dyker upp, eller att Mariner smugglat in en Tribble ombord. Att det finns en löjtnant ombord på Cerritos som tror på konspirationsteorier om att changelings inte finns är kanske det smartaste sättet att koppla ihop Star Trek-referenser och samtiden på hittills. Lite Lower Decks-repriser blir det också, som när den galna digitala assistenten Badgey dyker upp på nytt i det här avsnittet.

Något överraskande avslutas denna säsongsavslutning med något som faktiskt är ett slut. Boimler far iväg för att göra karriär på Rykers skepp. .Rutherford har fått en total minnesförlust, och är definitivt redo för en omstart. Mariner och Freeman är sams. Och den ilskne bajoranen Shaxs är missing in action. Men jag antar att ödet (och ett taggat förfatarteam) kan sammanföra de alla på nytt i en kommande säsong. Även om en del av mig tycker att det vore rätt så radikalt att våga byta ut manskapet (och huvudpersonerna) på de undre däcken mellan säsongerna. Jag tänker att en del av dem ändå kanske inte är ämnade att stanna där nere för alltid?

Som helhet, ett yvigt och retrodoftande avslutningsavsnitt. Idén att Star Trek-franchisen numera producerar parodier på sig själv har visat sig vara ganska lyckad. Men jag trodde nog ändå att den här serien skulle innehålla lite mer av klasskritik och socialrealism, nu är det som att nostalgi, kärleksfulla kommentarer till själva Star Trek-konceptet och Trekianska referenser blivit huvudsaken. Å andra sidan är Lower Decks faktiskt en serie som fungerar bättre som en inkörsport till Star Trek-franchisen än dammiga gamla serier som TNG och DS9 kan.

Betyg: 10/10.

Det här är avsnitt 10/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 796 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Crisis point. Det där holodäcket blir en långfilm.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Alltså, så sent som efter förra blogginlägget reflekterade jag för mig själv kring underanvändandet av holodäcket och dess dramaturgiska möjligheter i den här serien. Men så kommer Crisis point, ett nästan helt holodäckfixerat avsnitt, och jag förstår att man kanske varit tvungna att ransonera lite inför denna brakfest till holointrig.

Här försöker två av våra huvudpersoner använda holodäckets möjligheter för helt skilda syften. Boimler har jobbintervju med kapten Freeman inbokad, och har därför programmerat ihop en exakt simulering av hela besättningen byggd på deras personliga logginlägg (ett material som eventuellt inte är tänkt att användas på det här sättet). Medan Mariner bygger vidare på Boimlers plattform för att skapa ett egocentrerat äventyr där hon äntligen ska kunna hämnas på sin mamma, som ju just är kapten Freeman. Morsam, som understått sig att beordra Mariner att gå till en psykolog. Men utan att hon själv riktigt är medvetet om det, bygger Mariner i det här avsnittet sin egen terapimodell, lite mer actionfylld än terapisoffan.

I det långfilmsliknande äventyr hon sätter samman på holodäcket (med tredimensionella förtexter och allt) spelar Mariner Vindicta, en hämndlysten skurk som anfaller Cerritos. Men det hon inte räknat med är att hon själv också finns i den här holodäckssimuleringen, som en version av sitt vanliga jag. Och holodäcksversionens version är betydligt mer kärleksfull mot sin mor än vad vi brukar få se henne vara. Mariner utkämpar alltså, bokstavligt talat, ett psykodrama på holodäcket. Inte bara med sin morsa utan även med sig själv, där den framprogrammerade versionen av Mariner har bättre koll på både sitt känsloliv och sina drivkrafter än sin verkliga förlaga.

Upplevelsen blir en välgörande terapilektion för den riktiga Mariner. Men dessvärre även en lätt traumatiserande upplevelse för Boimler, som när han kikar in på slutet av “filmen” får reda på att Mariner är Freemans dotter. Och att kaptenen verkligen inte vill att det ska bli allmänt känt ombord. Att sitta inne på den informationen gör Boimler så stirrig att han helt misslyckas på sin jobbintervju med kaptenen. Medan Freeman blir så pass misstänksam när hon ser Mariner harmonisk att hon genast tror att det är något djävulskap på gång och går till skeppets terapeut för att försöka få honom att berätta vad dottern sagt till honom .

Jag har inget emot att det ägnas mycket speltid åt Mariners ansträngda förhållande till sin morsa, men så här långt i serien (och det är ju inte mycket kvar av den här säsongen) så är det också den enda relationen som faktiskt fått utvecklas i Lower Decks. Som ToT skrev i kommentarerna till blogginlägget om Much ado about Boimler så är det ju dessutom så att man redan nästan börjat upprepa sig.: “Mariners historia ju nästan är identisk med den i Moist Vessel, bara byt ut mamman mot gamla bästisen…”. Vid det här laget är det ju bara att acceptera att Freeman v/s Mariner är den långa, sammanhängande storylinen i den här säsongen. Men det gör mig också lite irriterad, det hade ju varit roligare om även de andra tre huvudpersonerna getts lite mer kött på benen.

Fast nu är det här ju trots allt en komediserie, och endimensionella karaktärer räcker ganska långt. Och man kan väl säga att även Star Trek-konceptet i sig är en av huvudpersonerna i serien. Ett huvudsyfte med serien är ju att kärleksfullt driva med det. När man den här gången leker med Star Trek-filmatiseringarnas konventioner så börjar man, förstås, genom att parodiera den sega inflygningen mot Enterprise från den första långfilmen. Men det blir också lite sköj kring holodäckets återkommande figurerer. Som att det är Leonardo da Vinci som på slutet tar kål på den pånyttfödda versionen av den avlidna Vindicta (Jag kanske inte behöver berätta att Vindicta begravs genom att hennes kropp skjuts ut i rymden i en kista och sedan landar på en planet där hon återfår livet. Däremot funderar jag lite på exakt hur det går till när holodäcket tar över en rollfigur som tidigare spelades av en riktig person).

Det var väl också hög tid att ägna lite mer utrymme åt Generalorder Ett/The Prime Directive. Avsnittet inleds med en lite väl initiativrik Mariner som hjälper ett ödlefolk med att störta råttfolket som använder använder dem som matförråd. Man förstår ju också varför Freeman faktiskt är kapten när hon blåser av dotterns revolution och istället löser problemet på planeten genom att erbjuda råttorna matreplikatorer (varför kom ingen på det i Discovery för att rädda kelpierna en gång i tiden). Jag skrockade även en del över Cerritos psykolog, som har ovanan att associera till mat hela tiden. En harmlös rollfigur och ett billigt skämt. Men rätt kul, trots allt.

Lower Decks når nya nivåer av Star Trek-självrefererande här, i och med introduktionen av långfilmskonceptet och väldigt tydliga citat från de riktiga Star Trek-filmerna. Men jag hoppas också att manusförfattarna nu känner sig lite klara med fördjupningar av den här mor/dotter-relationen. Alltså, givetvis kan de få fortsätta att gnabbas med varandra även i fortsättningen, men efter att Mariner i stort sett är redo att ta livet av sin holodäckssimulerade mor så ser jag inte riktigt hur man ska kunna ta det här mycket längre. Nu vill jag veta allt om Rutherfords pappa-komplex i stället. Kanske var det en glimt av det vi fick se när han nu i Star Trek-holofilmen fick en chans att säga till sin chef exakt hur mycket hans beundrar honom.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 9/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 795 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Veritas. Rättegången som inte är en rättegång.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Lower Decks fortsätter att jobba sig igenom Star Trek-troperna. Den här gången är det dags för den typiska alien-rättegången att hamna i fokus. Men, spoiler alert, det hela visar sig under avsnittet skälvande slutminuter inte alls vara en rättegång utan snarare hur någon från K’Tuevon Prime föreställer sig en överraskningsfest. I det här fallet för att hylla Stjärnflottebefälen som räddat honom från fångenskap hos romulaner. (Vill man vara riktigt pretentiös kan man till och med säga att det här är Lower Decks egen version av Rashomon, men jag är inte helt säker på att det faller ut till den animerade variantens fördel).

Gänget från de undre däcken är kallade (kidnappade, faktiskt) till lokalen för att ge vittnesmål kring vad som hände ett visst datum. Men de är inga drömvittnen, direkt. Antingen så har de inte riktigt koll på vad som inträffat eller så följer de strikt reglerna om sekretess och hemligstämplade uppgifter så att delar av historien blir helt obegriplig. Överlägset mest underhållande är Rutherfords vittnesmål. Dagen i fråga blir han tillsagd att uppdatera sitt implantat med nya uppgifter, detta kräver dessvärre massor av omstarter av programvaran – och varje gång det sker får Rutherford en minneslucka. Hur implantatet samtidigt kan ta över hans kropp (och på köpet göra honom betydligt mer handlingskraftig och hjältemodig än annars) är något som vi kanske inte får riktigt förklarat för oss någonsin. Men det är rätt kul.

Att det uppstår en viss oklarhet kring vad det här är för ett slags event är inte så märkligt. Har man följt Star Trek är det ju så här en alien-domstol ska se ut: avsnittet utspelas till största delen i ett slags bergrum, där de åtalade befinner sig på botten medan åskådarna sitter och ser ner på dem på sittplatser som är placerade längs väggarna. Och i ett slags stråle hänger Cerritos befäl liksom i luften.

Utelämnade förklaringar är också något som kännetecknar det här avsnittet. Att man driver så njutningsfyllt med konceptet att man inte ens bryr sig om att göra en heltäckande story. Efter att avsnittet är slut vet man till exempel fortfarande inte varför de som var dåliga på att vittna skulle tvingas bada med en massa ålar.

Till slut visar det i alla fall sig att mannen som leder förhöret, Clar, är samme person som blir fritagen från sin romulanska fångenskap i den räddningsaktion som vi fått berättat för oss genom de olika fragmentariska vittnesmålen. Clar hade tänkt sig att lower decks-personalen skulle kunna berätta om den ädla och farofyllda undsättning som Stjärnflottan låg bakom – i stället fick han inblick i en slumpartad och lätt kaotisk arbetssituation. Vilken flopp för honom. Å andra sidan hade han bara bokat festlokalen i 22 minuter, så eventuellt var inte det här eventet lika viktigt för honom som han lät påskina.

Man kan förstås glädja sig åt en rad detaljeri det här avsnittet: ett Gorn-bröllop, eller när skeppsläkaren förirrar sig in på ett skepp i en annan dimension. Q dyker också upp två gånger, och som vanligt är det mänskligheten som ska prövas. Ett koncept som ju – som bekant – blivit så tröttsamt tjatigt att den här serien inte ens orkar göra en särskilt omfattande parodi på det. Men en (eller i det här fallet två) blinkningar kan man i varje fall kosta på sig. Och det känns väldigt lagom.

Som helhet, kul tittning om än lite slappt sammanfogat.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 8/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 794 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Much Ado About Boimler. Det där Boimler blir transportörskadad och Mariners bästis vickar som kapten.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Inget Star Trek-koncept känns komplett utan transportörtrubbel. Så nu är den här serien i alla fall mer fullständig än tidigare. Det är förstås Boimler som hamnar i ett stadium där han bara är semi-materialiserad, det vill säga genomskinlig, och till en början åtföljd av ett irriterande transportörljud. Det där ljudet går ganska lätt att stänga av, men att göra Boimler till en människa av kött och blod igen visar sig bli lite svårare. Det beslutas att han ska skickas iväg till The Farm, en plats där offer för olika freak-accidents skickas för vård och rehabilitering. Boimler får sällskap på färden av Tendi och den hund hon framställt i ett laboratorium. The Dog, som hon kallar den, har nämligen en del oväntade biverkningar av sin unika tillkomstmetod. som till exempel att den förvandlas till ett monsterliknande väsen då och då (mot slutet av avsnittet får vi även reda på att den kan prata och levitera).

Manusförfattarna har förstås haft otroligt kul här, när man leker med tanken att The Farm antingen är ett paradis för dem som skadats i tjänsten, eller en vilsedande myt för att kunna isolera och internera Stjärnflottans pinsamma misstag. Upphovspersonerna har frossat i freakiga olyckor från Star Treks historia, men även hitta på en och annan ny katastrof (men visst finns här en bismak av funkofobi?).

Kapten Freeman är på ett superviktigt uppdrag, så Cerritos får en vikarierande kapten. Det visar sig vara Mariners vapendragare från Stjärnflottans akademi, Amina Ramsey. Polaren från förr vill gärna ha Mariner som sin försteofficer, vilket förstås leder till hennes vanliga karriärs-tourettes. Mariner är så orolig över att Ramsey ska erbjuda henne jobb på ett annat skepp inom Stjärnflottan att hon medvetet gör bort sig för att inte bli befordrad. Hennes verkliga kompetens kommer inte fram förrän man påträffar ett annat Federationsskepp, The Rubidoux som attackerats av en energiätande alien. En typisk trekkisk krissituation alltså. Och som vanligt lyckas man förstås transportera över alla ombord till Cerritos, men eftersom glitchen i transportören fortfarande finns kvar så är alla semitransparenta, transportörsringande varelser när de kommer fram till skeppet.

För Boimler och de andra olycksdrabbande får faktiskt till sist reda på att de inte ska sättas i något koncenrationsläger, utan att The Fram finns på riktigt och är ett paradis komplett med härliga drinkar och ett ordentligt spa. Men lagom till sin första massage så försvinner förstås Boimlers transportörbesvär, och han blir utkickad från paradisplaneten. Much Ado About Boimler är ännu ett underhållande avsnitt som både tar fasta på Star Trek-historien och vågar ta sig friheter med den. Gillar framför allt den hysteriska och långtifrån modiga befälhavaren på The Rubidoux som inte hanterar stressiga situationer eller dödsfara på ett särskilt värdigt sätt..

Men jag har en sak som jag ändå måste sätta på minussidan. De här avsnitten försvinner så himla snabbt från mitt minne. Det är extremt kul så länge det varar, men kanske en starkare övergripande och sammanhängande story, eller några spridda ögonblick av allvar här och där kanske hade gjort susen? Eller så håller jag bara på att bli gammal.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 7/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 793 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Terminal Provocations. Skrothandlar-, AI- och holodäcksattack i seriens bästa avsnitt så här långt.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag tror jag kommit på ett av skälen till varför det går lite långsamt för mig att blogga om den här serien (förutom att jag fått ett nytt och all consuming jobb, förstås, som jag då har semester från just nu, därav något ökad bloggfrekvens). Lower Decks är så himla bingeable. Det är precis lagom långa avsnitt så att man inte riktigt får nog, utan hellre stannar uppe till fem på natten för att fortsätta kolla på ytterligare ett, än att man faktiskt sätter sig ner och skriver en text om det man just sett. Det är ett ganska gott betyg, tror jag. I och med det här avsnittet tycker jag också att serien till sist hittat sin form. Högt tempo, tre underhållande (och bitvis ondskefulla) parallellhandlingar samt en bisarr händelseutveckling som både expanderar seriens universum och är i samklang med Star Trek-franchisens själ. Jag fick TVINGA mig att inte se ett avsnitt till när det här var slut. Mitt i natten, medan måsarna skrek utanför fönstret.

Av de olika delarna i det här avsnittet är jag mest förtjust i Badgey, den virtuell assistenten som Rutherford lagt in i sitt hemmasnickrade holodäcksprogram. En, till en början, trevlig och artig instruktör, som ganska snabbt förvandlas till en ondskefull hämnare som vill förgöra sin skapare. Ungefär sådär illasinnad som vi väl alltid anat att det där hjälp-gemet Clippit i Microsoft Word innerst inne var (också känd som Clippy för de som kände sig lite mer familjära med konceptet).. Det måste ju ändå handla om någon form av kollektivt medvetande/instinkt som gjorde att i stort sett alla som använde Word på gemets tid hatade den där figuren som jämt poppade upp med sina “tips” precis när man kommit igång med skrivandet. Eller var det verkligen bara jag? För mig var det i alla fall ingen överraskning när Badgey flippade. utan högst logiskt.

Skälet till att Tendi och Rutherford är på holodäcket och i hans hemmahackade holodäcksäventyr är hennes bristande erfarenhet när det gäller rymdpromenader. Tendi lyckades få betyg i aktiviteten på Stjärnakademin utan att genomföra kursen (Stjärnflottan är verkligen en rätt sunkig plats i de här serien). Men träningen går snart ut på att överleva. Det är lite oklart om Badgey är ondskefull redan från början, eller om det är incidenten när programmet laggat och Rutherford sparkar på Badgey som utlöser den här reaktionen. Ett kortare strömavbrott höjer insatserna när programmet strippas från skyddsreglerna och Badgey börja ta livet av andra figurer inuti holoäventyret. Det här är definitivt den bästa av de tre parallella handlingarna i det här avsnittet.

En annan handlingstråd inbegriper kapten Freeman och ett Drokmani-skepp. Freeman försöker återta vrakdelar från Federationsskepp, medan Drokmani-befälhavaren menar att rymdskräp tillfaller den som hittar det. När de blir oense börjar Drokmanierna använda traktorstrålar för att kasta gamla vrak på Cerrito. Freeman försöker in i det sista hitta en fredlig lösning, men situationen blir prekär när skyddssköldarna börjar fallera. Och att de gör det beror på ett underhållsarbete som gått åt pipan.

Av misstag skapar Boimlers gamla klasskamrat Fletcher en liten mini-V’ger av en datormodul. Han skulle ha utfört någon form av underhåll på de där modulerna, men när han körde fast försökte han öka sin egen IQ genom att koppla upp sig till en av dem. Men det verkar som om det enda han lyckades med var att exportera sin kunskapstörst till modulen som förvandlas till ett brutalt digitalt monster som försöker inkorporera så mycket vetskap som möjligt. Lyckligtvis lyckas man få ut den ur skeppet, varpå den sedan löser kaptenens problem med Drokmaniskeppet på ett handfast och destruktivt sätt. Jag minns inte längre om de på något vis tar hand om resterna av modulen efteråt, annars lär man ha skapat en skräckversion av AI som skulle kunna fungera som backstory till det som senare händer i Discovery…

Jag gillar hur det här avsnittet fortsätter en gammal stolt tradition med artificiella intelligenser som flippar ur. Jag tycker också att Mariners och Boimlers vänskap fördjupas här (och är glad att jag aldrig kommer att få reda på exakt vad den där Chu Chu-dansen egentligen är),. liksom som den idiotiska konflikten med Deltaskiftet (de som är vakna NÄR ANDRA SOVER!!!). Ett ljuvligt avsnitt helt enkelt, och en bra blandning mellan gamla tropes och nya katastrofer. Och kanske också det första avsnittet som börjar likna upphovspersonens litterära Star Trek-parodi.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 6/10 av första säsongen av Star Trek: Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 792 tv-avsnitt. Och lite till…