Star Trek-litteratur: Redshirts. En Star Trek-parodi som inte är en Star Trek-parodi.

Den här boken har varit mitt “att läsa på lediga stunder”-projekt under mitt första halvår som New York-korre för Sveriges Radio. Det har inte varit så många sådana, inser jag, när jag kommer fram till att det tagit fyra och en halv månad för mig att klämma den här. Och då är det ändå en välskriven, lättläst och rätt kul roman, det här. Och betydligt mer komplex än vad man tror från början.

Utan att spoila för mycket, så handlar Redshirts om hur besättningen på Intrepid, ett flaggskepp för Universal Union, inser att det är något märkligt som sker ombord. De med låg rank eller som nyligen börjat jobba på skeppet dör som flugor under uppdragen, medan vissa ombord verkar kunna överleva vilka umbäranden som helst. Ja, skeppets störste hjälte tillfrisknar till och med orimligt snabbt från de olika sjukdomar, attacker och skador som han utsätts för. Och hur kan det finnas en liten märklig manick som alltid lyckas lösa alla gigantiska och komplicerade problem innan katastrofen inträffar? För att sammanfatta det hela, läget ombord verkar mest av allt påminna om berättandet i en tv-serie med huvudpersoner, biroller och dramaturgiska vändpunkter. En ganska medioker tv-serie, dessutom.

Men författaren John Scalzi nöjer sig inte med att bara göra en lustig parodi på vad som skulle hända om tv-dramaturgi skulle kunna påverka verkligheten. Bokens sista tredjedel utgör ett slags bakvagn. Tre historier, berättade ur första-, andra- och tredje-personperspektiv. Och de där sista kapitlen är också det som höjer hela nivån på boken. Berättelsen om tv-serievärlden jag nyss läst ges nya djup och perspektiv. Och John Scalzi själv får släppa leka loss lite i olika berättartekniker.

I sitt efterord är Scalzi tydlig med att den lite torftiga tv-serien i boken inte har Stargate: Universe som förebild, den kortlivade serie som han själv arbetat med. Snarare indikerar väl namnet på boken att han använt lite andra serier som jag skrivit om här på bloggen som inspiration, men hela tiden på ett kärleksfullt sätt. Scalzi är även SF-författare, och driver dessutom bloggen Whatever med sin dotter Athena. Vi får se om jag ger mig på några av de där SF-serierna som han skrivit, men den här kan jag i alla fall rekommendera, varmt. Även om jag det är med viss ansträngning jag sorterar in den under fliken Star Trek-romaner.

Betyg: 8/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 789 tv-avsnitt. Och lite mer.

Star Trek-serier: Gold Key #61. Operation con game. En halvtrist avslutning med Harry Mudd.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Så är vi framme vid den allra sista Star Trek-tidningen under Gold Key-etiketten. Men det här lilla numret är inte någon planerad avslutning. Tvärtom, det fanns ett fullständigt manus och några skisser inför ett 62:a nummer, som aldrig blev något. Då.

Däremot har någon nu färdigställt äventyret, och det finns utgivet som en del av Eaglemoss Graphic Novel Collection (som extramaterial i bok nummer 124). Vi får se om jag blir så desperat att jag beställer hem den boken (skoja, beställde den givetvis från förlaget redan igår natt när jag researchade lite kring det här innan jag somnade).

Dessvärre är det ett ganska tradigt äventyr som får avsluta Gold Key-utgivningen. Och detta trots att Harry Mudd dyker upp, lite oväntat. Denne skamlöse bedragare, sexist och bluffmakare har vi ju sett både i originalserien och Discovery. Men det tog alltså hela 61 nummer innan någon manusförfattare kom på att han skulle göra sig ganska bra i serieform också. Och visst, Mudd är en underhållande sociopat. Men äventyret kring honom är ganska oinspirerat.

I Operation con game har Mudd lyckats komma över artificiellt dilithium, och använder det för att lura ett gäng klingoner. Han planterar det på en planet nära klingonskt territorium, och när de upptäcker fyndigheterna kommer dit – helt enligt Mudds plan – för att kolla om det går att dra igång lite gruvor där. Det syntetiska dilithiumet är i själva verket helt värdelöst och går inte att använda för att driva rymdskepp, men eftersom klingonerna inte kan skilja det från den äkta varan så kan Mudd, förklädd till The Grand Qaal of Eulus, få en massa guld för utvinningsrättigheterna på planeten.

Olyckligtvis för Mudd så anländer Kirk och hans gäng till planeten just efter klingonerna. De är också ute efter dilithium, men verkar ha bättre instrument än sina fiender. Det tar inte många ögonblick innan McCoy slår fast dilithiumförfalskningen. Och när gänget från Enterprise upptäcker att det där syntetiska dilithumet är helt instabilt, och exploderar så fort man hanterar det lite vårdslöst, så inser att Mudds kupp kan växa till en storpolitisk katastrof.

För vad kommer att hända när klingonernas skepp går i bitar när det syntetiska dilithiumet som de fått av Mudd exploderar? Jo, det kan bli den tändande gnistan till en stor väpnad konflikt tror man. Kirk och Spock låter därför sig transporteras till klingonernas skepp för att “befria” dem från det farliga dilithiumet. De ertappas, och blir förstås inte trodde när de försöker förklara att de är ute på ett schysst uppdrag. Inte förrän efter ett klassiskt slagsmål, en explosion och returnerandet av guldet de givit till Mudd tar de till sig argumenten om det farliga dilithiumet.

Intrigen kring The Burn i Star Trek: Discoverys tredje säsong gör att även gamla äventyr om dilithium får en ny angelägenhet. Som att vi här än en gång ser att dilithium är ett sällsynt ämne redan under originalserietiden. Och att det ändå är lite märkligt att Federationen trots det binder upp sig till att bli helt beroende av den här typen av ändligt bränsle. Känns så himla mycket 1900-tal på Jorden, liksom.

Men inte ens den där retroaktiva dramatiken från Discovery kan rädda det här ganska slätstrukna äventyret. Framför allt jämfört med de rätt flippade intrigerna som vi sett på sistone.

I och med det här är Gold Key-eran över. Men Marvel tog snart över stafettpinnen när det gäller Star Trek-serier. Återkommer med mer om detta inom kort!

Det här är det 61:a och sista numret av den Star Trek-tidning som förlaget Gold Key gav ut. Det kom ut i mars 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Gold Key #60. The empire man. Det med den främlingsfientlige cyborgen och den mystiska spökkvinnan.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Det här numret är faktiskt lite av en revolution när det gäller Gold Keys utgivning av Star Trek-tidningar. Det handlar om omslagen. Förlagets första nio nummer av Star Trek hade omslag med foton hämtade från tv-serien, men från och med nummer 10, som gavs ut i maj 1971 var de tecknade. Rätt flådiga sådana, i en helt annan stil än serierna inuti tidningen. Mer genomarbetade, lite mer fantasifulla och ofta ganska överdrivna jämfört med innehållet mellan pärmarna.

Men från och med nummer 60 är det slut på de där snajdiga omslagen. Nu ser tidningen ut precis som de flesta superhjälteserietidningar gjorde när jag var liten. Enklare teckningar med lite starka färger för att stå ut i tidningshyllan. Kanske var det hög tid att modernisera tidningens uttryck, och eventuellt ett sätt att försöka få fart på försäljningen av Star Trek-tidningen. Men i praktiken blev den här omgörningen början på slutet. Det blev bara ett nummer till med med det här stuket på omslaget. Sedan lades tidningen ner.

Själva äventyret är rätt spejsat. Ett före detta rymdnomadfolk har slagit sig ner på vad de tror är en obebodd planet. I själva verket finns befolkningen kvar, men i lagrad form. De har på något sätt fört över sina mentala tankemönster och medvetanden till växter. Det som ett sätt att skydda sig från ett moln med radioaktiv strålning som var på väg mot planeten. Dessvärre började de där växterna mutera av radioaktiviteten.

Nu attackeras den nya befolkningen på planeten av en mystisk superstark snubbe, som hävdar att de stulit planeten. Samtidigt dyker det upp en spökkvinna som på något sätt försöker kommunicera med mannen. Inte förrän spökkvinnan lyckas ta över Spocks kropp når hon igenom. Hon försöker reda ut hur allt ligger till. Att den superstarke mannen är en cyborg, där man (fråga mig inte hur) lagrat urbefolkningens kroppar. Och att cyborgens minne har på något vis ballat ur, så att bara delar av dess kommandon återstår. Tanken var inte att driva bort de nya invånarna, utan bara att se till att de som bodde där tidigare, grönsakerna, skulle få tillbaka sina kroppar. Säger alltså spöket som utgör det enda sättet som den gamla urbefolkningen kan kommunicera med rymdmannen på. De gamla invånarna tror på samexistens, bara de slipper levande ifrån grönsakslandet. Även om Spock, förstås, verkar tycka att blommor och blad är att föredra framför människor.

Ett underhållande, men väldigt konstigt avsnitt. Det märker jag inte minst när jag försöker återberätta det i skrift här i bloggen. Givetvis hoppar man över alla de verkligt intressanta detaljerna i det här äventyret. Som hur man lagrar ett medvetande i en planta. Och hur man återger ett växtmedvetande dess kropp. Utifrån de sextio avsnitt som getts ut i den här serien, så tror jag faktiskt att det här är topp fem när det gäller orimliga serieäventyrsintriger.

Det här är nummer 60 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i februari 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Gold Key #59. To err is vulcan. Det där Spock gör fel. Två gånger.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery

Nu börjar vi närma oss slutet på den här eran. Tre nummer kvar att läsa och skriva om. Men fortfarande finns det rätt bra sprutt i berättandet. To err is vulcan leker med det mest förbjudna i Star Trek-universumet. Möjligheten att Spock skulle kunna räkna fel när det gäller vetenskapliga kalkyler.

Kirk och Enterprise ska besöka Njura, en planet som brukade vara centrum i ett imperium där man koloniserat närliggande världar i typ tusen år. Men efter ett antal revolter tvingades kejsaren skriva på ett freds- och nedrustningsavtal. Och själv abdikerade han från tronen, men valdes senare ändå till president för Njura genom demokratiska val.

Redan från början av den här storyn är Spock misstänksam kring planetens snabba utveckling från imperium till ett demokratiskt samhälle. Det verkar ha gått för fort för att vara hållbart, tycker han. Vilken muntergök, liksom.

Väl på planeten så får man en grundlig rundtur, ledd av en flirtig kvinnlig forskare. Men den mysiga raggiga stämningen förstörs när Spock hela två gånger under rundturen granskar mätinstrumenten där, och menar att hans uträkningar visar att planeten håller på att drabbas av en katastrof. Första gången är det något i elförsörjningen, den andra gången är det något extremt väderfenomen som skulle kunna kosta mängder av människoliv. Men när man går tillbaka och gör kontrollräkningar så upptäcker Spock själv att någon siffra inte är likadan som han minns det. Något värde som han hävdar att någon måste ha ändrat. För Spock har ju aldrig fel.

Och nej, han har inte fel. Inte den här gången heller. Han har faktiskt blivit utsatt för en mindre komplott, eftersom den där ex-kejsaren till president inte har rent mjöl i påsen. Under en parad med avancerade skördetröskor så smälter maskinernas metallhöljen. Under ett jordbruksmaskinsskal finns istället en form av pansarvagn. Och det var givetvis Spock som genomskådat tröskbluffen, och placerat ut vapen som skulle smälta metallen. Men för att undvika politisk instabilitet på planeten låter Kirk den där ex-kejsaren tala till folket och säga att han avslöjat konspirationen med vapnen. Fast det egentligen var han som hade planerat att använda de fejkade tröskorna för att på nytt invaderas grannvärldarna.

Och vid äventyrets slut får vi reda på att Kirk självklart insett att någon försökt förstöra Spocks rykte och anseende. Att Kirk låtsades skicka tillbaka honom till skeppet efter hans två fadäser var egentligen en avledande manöver. Kirk ville att Spock skulle snoka runt på planeten och hitta vad det var som de styrande där inte ville att han skulle upptäcka.

Det märks att serietecknaren haft roligast när han skulle rita en sexig quinna i det här avsnittet. Så otroligt mycket fokus på denna forskardonna på bilderna. Men jag antar att det är lite mer kul att rita henne än ytterligare några tradiga halvgubbar i könlösa pyjamasliknande uniformer. Men det finns även några tekniska landvinningar som presenteras i det här äventyret. Bland annat pratar man om att det installerats en bergsklättringssimulator med hologram över alperna. Och så har man en liten holoprojektor för att kunna visa tredimensionella bilder på möten. Det finns också lite vanligt bitchfajtande mellan Spock och McCoy kring om mänsklighet och känslor är svagheter. Och är inte McCoy ovanligt syrlig när han beskriver det lönlösa i att den där kvinnliga forskaren, Mlany Rdal, försöker stöta på Spock: “Barking up the wrong iceberg”.

Ett lite piggt äventyr, tycker jag. Alla plotlines som innehåller skördetröskor gör också den här gamle bondsonen lite extra varm om hjärtat. Även om de nu egentligen var tanks.

Det här är nummer 59 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i januari 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag även betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Gold Key #58. Brain-damaged planet. Det med viruset som attackerar en asteroidhjärna.

Just när jag beslutat mig för att dödförklara Gold Key-serierna på grund av slappa storylines så kommer det här numret. Bokstavligt talat en helt sjuk historia. Befolkningen på en asteorid drabbas av korta utbrott av galenskap på grund av ett virus som, och det är här det blir riktigt bra, attackerat den hjärna som finns i asteroidens kärna. Jepp, vi pratar om en fristående hjärna som bara finns där, mitt bland all sten och jord, och som sänder ut så starka hjärnvågor att den påverkar befolkningen som bor på ytan.

Vi står alltså inför ett Innerspace-liknande äventyr, där McCoy, Kirk, Spock och besättningsmannen Freyer måste fly från coronaliknande antikroppar, och sedan bekämpa ett långhårigt virus inuti den här meteorithjärnan. Det påminner lite grand om originalserieavsnittet The Immunity Syndrome, men lite mer vrickad. Även om jag tycker att det är lite synd att de stackars asteroidinvånarna inte fick ta mer utrymme. De verkade vara en riktigt konstig samling original.

Handlingen kretsar en hel del kring olika diskussioner kring prime directive. Vilket ju, som så ofta i originalserien, är ett regelverk som känns rätt så ologiskt. Jag menar, Kirk och grabbarna transporterar glatt sig ner till den uppenbarligen tekniskt primitiva planeten, men tvekar sedan inför att bota asteroidhjärnan. Då först är det dags att ta hänsyn till generalordern och inte vilja påverka utvecklingen hos civilisationen på asteroiden. Att viruset ser ut som en långhårig tribble, pratas det däremot inte så mycket om.

Sedan är det förstås extra intressant att läsa det här äventyret nu, när stora delar av världen är nedstängd på grund av coronapandemin. Visst är det fler än jag som ser likheterna mellan antikropparna inuti hjärnan och coronavirus. Och man behöver inte använda sig av överdriven analys för att tänka på hur en planets civilisation kan ödeläggas av ett virus, utan att det behövs en hjärna inuti planeten som den finns på. Hade i alla fall rätt kul under hela läsningen. Det här var konstigt på precis det sätt som jag gillar. Alla storylines som innefattar hjärnskadade planeter är toppen, tycker jag.

Det här är nummer 58 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i december 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt.

Star Trek-serier. Gold Key #57. Det med en ödlealien på riddarplaneten.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Efter förra numrets återblick på Hannibal och romarna så blir det fortsatt retrofeeling i det här Star Trek-äventyret. Den här gången blir det en utflykt till en planet som befinner sig mitt i en era som påminner väldig mycket om Jorden på medeltiden. Här finns riddare och tornerspel, men för att vi ska förstå att det här trots allt sker på en annan planet ute i galaxen så har man också slängt in lite gladiatorspel mot en flygande ödla/fladdermus (en idé som i det närmaste känns som en karbonkopia av Sport of knaves som kom ut bara några månader tidigare).

Dessvärre är inte allt toppen på den här planeten. Visst, den nuvarande kungen har fått ett slut på det eviga krigandet mellan en massa småriken, men på kuppen förvandlats till en ondskefull despot. En som som vill tvinga en fager jungfru att gifta sig med honom, trots att hennes hjärta tillhör en annan. Det visar sig att kungen ondska till viss del har att göra med att han följer råden från ett slags siare, ett talande huvud som projiceras i ett heligt tempel. När Kirk och de andra undersöker saken lite mer noggrant upptäcker man att det är en shapeshifter som står bakom den där projektionen (väldigt Trollkarlen från Oz).

Så långt är jag med. Men resten av storyn är en smula förvirrande. Shapeshiftern, som tycker att det är skönast att se ut som en stor ödla (men som kan skaffa sig ett människohuvud om det krävs för att göra ett gott intryck som siare) är ömsom maktgalen och ömsom en förvirrad själ. Han färdades till den här planeten som liten bebis, men hans skepp blev skadat på vägen och i och med det förlorade shapeshiftervarelsen instruktionerna kring vad hens uppgift på planeten skulle vara. Dessutom drabbas han återkommande av hemska migränanfall (någon del av hans gamla skepp som ligger och sänder ut signaler som han inte riktigt klarar av).

Det är rätt rörigt, och dessutom ganska ointressant. Kanske är det inte någon slump att vi nu befinner oss i slutet av den här tidningens livscykel. Storyn är skriven av Star Trek-veteranen Arnold Drake, men visst känns det som att han tröttnat lite på jobbet. Alternativt är lite för ambitiös när han försöker klämma in två, tre storys i den här tidningens ytterst begränsade sidantal. Ett lyckligt slut gör faktiskt bara saken värre.

Det här är nummer 57 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i november 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Gold Key-serier #56. No time like the past. Det med The Guardian of Forever och Hannibals fälttåg mot romarna.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Yay! Den där fantastiska tidsportalen, Guardian of Forever, från The City on the Edge of Forever är tillbaka. Och med den förstås en story om det vanskliga med tidsresor och hur en liten förändring i det förflutna kan påverka hur stora grejor som helst i framtiden.

Den här gången har man valt en lite mer exotisk tidsresa än i avsnittet i originalserien. Kirk, Spock och McCoy hamnar i alperna den här gången, lagom för att se Hannibals armé marschera förbi. Det är bara det att en ond diktator också skuttat igenom den där tidsportalen. Och han tänker ge Hannibals gäng tips om hur de ska kunna besegra romarna på ett mer effektivt sätt. Och när han lyckats med det har han planerat att ta Hannibals plats.

Att skriva om de här serieäventyren borde ju vara en enkel grej. I stället fastnar jag i konstiga sidor på nätet där jag försöker bringa klarhet i hur det egentligen gick till under Hannibals fälttåg mot romarna. Om det stämmer, som Spocks säger, att gänget från Enterprise färdats tillbaka i tiden till år 218 år före Kristus, så får jag inte riktigt ihop det med att det skulle vara förvånande att Hannibal besegrade romarna. Jag menar, det gick ju ändå bra för Hannibal, han röjde ju trots allt runt i Italien i 16 år till, och besegrades först år 202 före Kristus. Men kanske har Spock någon poäng, där en mindre incident kring Hannibals färd över alperna kan avgöra hela det framtida fälttåget. Spock säger något om att de studerat Hannibals strategier på Stjärnflottans akademi, så han har kanske bättre koll än jag efter en stunds wikipediaresearch. Eller?

Framtiden för Jorden ser däremot väldigt annorlunda ut efter att den där diktatorn Trengur tagit över Hannibals armé. Långt senare vinner britterna kriget mot de upproriska kolonierna i Amerika, en konflikt där George Washington dukar under. Hitler vinner andra världskriget och på 2000-talet styrs Jorden av en diktator som heter…just Trengur. Det sägs aldrig rakt ut att han hoppat fram och tillbaka i tiden genom den där portalen, men jag antar att den store ledaren mer än 2000 år senare inte är en ond ättling med samma namn? Eller har hans Trengur bara blivit ett väldigt populärt dopnamn för små pojkar i det fascistiska Jordriket i framtiden? Ingen aning. Däremot har besättningen på Enterprise små snygga jackor, istället för trikåtröjor. Så även modet påverkades tydligen av Hannibals seger mot de romerska trupperna som följde efter dem.

Kirk och Spock har heller inte så mycket tid på sig att fördjupa sig i detaljerna kring vilken utveckling historien tagit eftersom deras motsvarigheter på Enterprise (nu ett skepp i Jordflottan, eftersom man aldrig fick bli medlemmar i Federationen) just förberett ett attentat mot avhoppare från diktaturen Jorden. I planen ingår att bomba skiten ur tidsportalen, vilket skulle lämna Kirk och Spock kvar i den här hemska versionen av framtiden. Spock och McCoy lyckas övertyga resten av besättningen på Enterprise att de smittats av en jättefarlig sjukdom. De transporteras ner till portalen och hinner hoppa in, resa tillbaka i tiden och oskadliggöra Trengur, innan han dödar Hannibal.

Ett lite rörigt äventyr det här, som kombinerar tidsresor med en framtidsvision av Jorden som påminner ganska mycket om en utflykt till spegeluniversumet. Men kanske var hela den här storyn bara en ursäkt för att få in några elefanter i storyn igen. Men där slutar nog också ambitionerna om att få till en korrekt skildring av historien. .

Det här är nummer 56 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i oktober 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 serieböcker samt 780 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Omslagsoriginalfest!

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Tyvärr är mitt nästa blogginlägg om Star Trek-serier lite försenat. Jag är helt förvirrad och måste läsa på om romerska bakhåll mot Hannibal. Det är så oväntade kunskaper som krävs för att kunna granska de här serierna, visar det sig. I alla fall, i väntan på det har jag precis insett hur snyggt extramaterial det finns på den här sajten. Vissa av omslagen är klickbara, och då kan man hitta bilder på originalen som sedan blev omslag. Och de är faktiskt, i många fall, ännu finare innan de processades ut på tidningarna. Om någon vet om de här originalen någon gång blivit affischer, så kan ni väl tipsa mig?

Star Trek-serier: Gold Key-serier #55. A world against itself. Det där Scott och Spock fajtas på liv och död.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.

Ett härligt feltryck på omslaget, här. Det är inte Slott som Spock har en fajt med i det här numret. Det är Scotty. Ett rätt pinsamt fel, så här många år in i utgivningen av den här serietidningen.

Enterprise har blivit inbjudna till Bira-3 för att hjälpa till att medla i en konflikt mellan planetens två befolkningar. Skilda åt av ett bälte av radioaktiv strålning har livsformerna på planeten utvecklats i helt olika riktning. På ena sidan, giganter till män med en primitiv kultur, men försedda med mentala krafter som gör att de till exempel kan skjuta iväg blixtar. På andra sidan små korta män med hög IQ och ett utvecklat sinne för vetenskap och teknik.

Det blir inga lugna fredssamtal när Scotty och Spock anländer till planeten. Tvärtom, de dras genast in i stridigheter. De supersmarta Stoyakerna är inte heller särskilt imponerade av varken Scottys eller Spocks intellektuella förmågor. Så de bestämmer sig för att förbättra dem genom en maskin som expanderar deras hjärnkapacitet. Men något går fel. Scotty blir supersmart och känslokall, medan Spock förvandlas till en känslostyrd och argsint rebell.

De bägge blir oväntat snabbt ledare för varsin sida i stridigheterna. Den nye, mentalt förbättrade, Scotty tar befälet för Stoyakerna, medan Spock leder vildmännen som kallas Garda. Efter ett tag anländer även Kirk till planeten, han började oroa sig när han inte hörde något från sina besättningsmedlemmar. Han och McCoy upptäcker direkt att något spårat ur här.

På något sätt blir den slutgiltiga lösningen på problemet att Scotty och Spock ska göra upp i en fajt, man mot man, på liv och död. Något som Kirk går med på. Som tur är släpper den där hjärnförstoringen som Scotty och Spock utsatts för precis innan de har ihjäl varandra. Sån tur för dem. Och för Kirk som befäl.

En lite rolig idé att låta Scotty och Spock byta roller, medan slagsmålet på liv och död kanske inte känns helt Federations-kosher. Tröstande också att stoyakerna må vara jättesmarta, men att de ändå går på det äldsta tricket i boken. Det i Star Trek ofta överanvända tricket “fångvaktarn, det är någon som är sjuk här inne i cellen”.

En liten bonus, som avslutning. Den här gången fastnade jag för en av de många annonserna i det här Star Trek-numret. Den där tröjan….den vill jag ju faktiskt ha!

Det här är nummer 55 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 779 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Gold Key-serier #54. Sport of knaves. Mysteriet med de försvunna kampfåglarna.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.

Vidriga tjuvjägare stjäl en massa gharian wedding birds-hannar från naturreservatsplaneten Salvum. De stackars fjäderfäna ska användas som kampfåglar i någon form av storskalig tuppfäktning. Det börjar nämligen närma sig parningstid för just den här arten, och då blir växer hannarna flera storlekar och blir aggressiva och arga. I alla fall om de skiljs från honorna. Så de lämnade tjuvjägarna kvar i naturreservatet.

Scotty, som tydligen vet ett och annat om de mer sleaziga delarna av galaxen, är helt övertygad om att fågeltjuvarna kommit från Grotus. En närliggande icke-medlem i Federationen där det finns en stor och livaktig marknad för en massa fuffens. Ta bara en sån upprörande sak som att våra kära besättningsmän möts av kramsugna kvinnor, så fort de anländer till planeten.

Det finns två fiffiga saker med det här äventyret. Dels att vi läsare under en hel del serierutor fås att tro att intrigen går ut på att lappa ihop en läcka i atmosfärskyddet på naturreservatsplaneten. En minikris som visar sig vara en avledande manöver från både manusförfattaren och fågeltjuvarna. Det andra fiffiga är att det magiska vapen som Kirk tagit med sig för att lugna ner de arga fågelhanarna. När Scotty håller på att bli hackad till döds av en arg jättefågel så löser man problemet genom att transportera ner en hona till honom. Genast blir den där hanfågeln from som ett lam. Och krymper ner till normal storlek, så han kan bäras därifrån i Scottys famn.

Ett rätt kul nummer av Star Trek-tidningen. Det är rätt bra jobbat när man lyckas introducera både en vildsint snuskplanet och ett stillsamt naturreservat i en och samma story. Fast för min del hade Kirk och de andra gärna fått vara kvar på den där djurplaneten och tittat på konstiga arter och märkliga varelser genom hela det här numret. Tycker helt ärligt att det är roligare än en korrumperad gangster på en planet med barnförbjudna nöjen. Snöbävrar, liksom. När får man se dem igen? Att Federationen på det här sättet driver naturreservat ger ju också en hint om att även framtidens erövring av galaxen sätter sina spår på naturen. För övrigt ett oväntat snyggt och experimentellt omslag på det här numret.

Det här är nummer 54 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i augusti 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt.