Star Trek Discovery-böckerna: The Way to the Stars. Den om Tillys tonårskris.

Bara för att en bok handlar om en sextonåring, så blir den förstås inte automatiskt en bok riktad till ungdomar. Men The Way to the Stars känns verkligen som en YA-bok, och det såg jag inte riktigt komma i den här serien av Discovery-böcker som i övrigt innehållit flera rätt så brutala rymdäventyr.

Om vi börjar med att försöka placera The Way to the Stars i Discoverys tidslinje, så är boken något av en hybrid. Det är faktiskt den första boken i serien som utspelas i tv-seriens nutid (närmare bestämt någonstans mellan säsong ett och två, tror jag) men samtidigt är större delen av innehållet (typ 99 procent) en enda lång tillbakablick till när Tilly var sexton år gammal och ganska förvirrad och vilse i livet.

Den korta ramhandlingen tar sin början natten innan Tilly ska börja sin befälsutbildning på Discovery, så hon är förstås nervös och kan inte sova. Hon vrider och vänder sig i sängen och håller därmed även rumskamraten Michael Burnham vaken. Till sist frågar Michael vad det är som tynger Tilly, och det är hennes svar som utgör den här pocketbokens innehåll: historien om Tillys ansträngda förhållande till sin federationsdiplomatsmorsa, och hur hennes vistelse som sextonåring på en internatskola höll på att få en ände med förskräckelse. Tilly rymmer nämligen från skolan och försöker hanka sig fram i galaxen på egen hand som någon form av teknisk begåvad handy-kvinna. Detta trots att mammans höga ställning inom federationen gör Tilly till ett potentiellt kidnappningsoffer för både den ene och den andre.

Av alla böckerna så här långt i Discovery-serien är The Way to the Stars den som lyckats bäst med att ge en fyllig backstory till sin huvudperson. Här får vi veta en hel del om Tillys bristande sociala förmågor, dåliga självförtroende och neurotiska förhållande till sin omvärld. Men det är ganska klassiska tropes vi talar om här: Tjejen som inte riktigt passar in i skolan, men som bakom blygheten visar sig vara supersmart. En dominerande och framgångsrik mamma som vill att dottern ska följa i hennes fotspår, och som tycker att hennes nördiga intressen (i det här fallet svampbiologi) mest är trams. Lillasystern som hela tiden jämförs med sin lyckade storasyster. Barnet med den kända föräldern som plågas av dåligt självförtroende och som tror att de vänner som hon trots allt lyckas få egentligen bara vill nätverka med hennes morsa. Och, till sist, skilsmässobarnet som tror att föräldrarnas separation beror på henne.

Sedan tycker jag ändå att Una McCormack får ihop en rätt så välsmakande häxbrygd av de här klassiska ingredienserna. Framför allt i de avsnitt som handlar om Tillys bossiga morsa så bränner det till på riktigt. Och rent allmänt så bygger McCormack vidare på den redan sympatiska bild som tv-serien gett av Tilly som person.

Vad menar jag då med att det här är en YA-bok? Ja, men först och främst kanske jag ska säga att YA inte innebär något negativt för mig, även om det är en lite oväntad genre i det här sammanhanget. Typiska YA-grepp i The Way to The Stars som skiljer den från de andra böckerna i serien är till perspektivet . Boken är berättad ur den tonåriga Tillys synvinkel. Trots att det här på något vis ska föreställa Tillys nattliga berättelse för Burnham, så finns det inget av den vuxna Tillys blick i skildringen av det som händer. Berättelsens fokus är också på Tillys personliga utveckling som tonåring, ett klassiskt YA-tema. Det här är berättelsen om hur Tilly blev Tilly och då är inte handlingen fylld med massor av action och spektakulära händelser, utan det är främst tonårstidens egen inneboende dramatik som fyller sidorna, åtminstone fram till de allra sista kapitlen. Riktigt snyggt hade det förstås varit om blobb-Mays verkliga förebild hade dykt upp på något hörn här, men om jag inte alldeles missminner mig så är hon inte en del av den The Way to the Stars.

Jag gillade till en början genrebytet, att man vågade slänga in en tonårsuppväxt mitt i Discoverys annars så mörka och dystopiska fiktionsvärld. Men sådär halvvägs började jag tröttna lite. Kanske att det hela blev lite väl gulligt för min smak, framför allt i upplösningen och det sista lite mer dramatiska äventyret. Men även det här med Tillys tonårstid kändes till sist lite tjatigt. Man kan ju fråga sig om och när Tilly ska få slippa att definieras av sina tonårskomplex, bristen på vänner och den ansträngda relationen till sin morsa. Det är ju trots allt de sakerna som har betonats gång på gång i både den här boken, Short Trek-avsnittet och storylinen om May i säsong två. Precis som Saru fick tappa sina rädslokörtlar bakom öronen så hade jag gärna sett att Tilly fick bli lite mer vuxen, både i sina egna och andras ögon.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: The Way to the Stars av Una McCormack. Bok 4 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt, samt bloggat om fyra Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.. 

Star Trek Discovery-böckerna: Fear Itself. Den om Saru och flyktingskeppet.

Saru frontar omslaget på den tredje delen i pocketserien om Star Trek: Discovery, och jag hade nog hoppats på att få reda på massor om hans uppväxt, hemplanetens kultur och hur han hamnade i Stjärnflottan. Så blev det nu inte (en del av det där dök i stället upp i Short Treks-avsnittet The Brightest Star).

För precis som sina två föregångare handlar Fear Itself om ett specifikt äventyr, om än med Saru i huvudrollen. Ja, faktum är att hela händelseförloppet i romanen triggas igång av Sarus mindervärdeskomplex gentemot med Michael Burnham. Han har helt enkelt tröttnat på att bara vara ängslig och orolig och försöker i stället testa gränser och våga lite mer. Det hinner han ångra ett antal gånger under den här historiens förlopp.

Mer om handlingen om en liten stund. Vill först bara få ur mig att det här är den hittills bästa pocketen i serien. Det har bitvis varit lite plågsamt att läsa de tidigare böckerna, men här susade jag igenom första halvan av berättelsen helt utan besvär. Fear Itself är uppenbarligen skrivet av någon som faktiskt har koll på sitt språk, behärskar mer än grundläggande berättarteknik och inte hänger sig åt allt för mycket technobabble, långdragna beskrivningar av interiörer eller allt för klyschiga personbeskrivningar. Tack, James Swallow. Du har gett mig hoppet tillbaka om den här bokserien.

Fear Itself utspelas år 2252, det vill säga sex år efter Drastic Measures, men tre år före Desperate Hours – och fyra år före händelserna som drar igång tv-serien Discovery, The Battle of the Binary Stars. Men oavsett i vilken tid och på vilken plats en historia utspelar sig så har ju upphovspersonernas samtid en tendens att leta sig in i handlingen, så Fear Itself handlar om ett flyktingdrama. Ute på uppdrag upptäcker federationsskeppet Shenzhou och dess kapten, Georgiou, ett skepp från Peliar som har extrema tekniska problem. När Federationsskeppets besättning försöker undsätta Peliarerna upptäcker Saru att det stora skeppets fraktutrymmen är fyllda med flyktingar från Gorlan. De hade först kom till Peliar, men där ville man inte ha några flyktingar. Så nu fraktar man dem vidare till en annan planet som man lovar ska vara värsta, fina paradisliknande stället. Men Saru känner av att det är något skumt på gång – både från Perliarernas och Gorlanernas sida. Och utan att han riktigt förstår vad som sker så har han blivit en bricka i ett helt annat spel än det han trodde var på gång.

Jag tänker inte säga mer än så, för den här romanen har flera dramatiska vändpunkter som det känns dumt att avsluta. Vi kan väl säga som så att Saru ställs verkligen inför en rad riktigt vidriga val i den här boken, och just när man tror att det inte kan bli värre, så blir det förstås det. Och att den avslutas med ett riktigt rafflande actionsavsnitt med värsta fajten mellan olika rymdskepp.

När det gäller Sarus privatliv så minns jag från den här boken hur han kör ett holoprogram i sin bostad ombord Shenzhou. Ett träningsprogram där han utan förvarning blir överfallen av olika vidrigheter – tanken är att han ska kunna hålla sina överkänsliga reflexer för att kunna upptäcka fara i topptrim. Fatta hur sjuk han är.

Jag hade antagligen blivit lite frustrerad om jag var författaren James Swallow och kollade på The Brightest Star. Jag menar, någon kunde väl ha skickat PM:et om att det är Georgiou i egen hög person som hämtar upp Saru från hans hemplanet när han ska joina Stjärnflottan. Beskrivningen på sidan 285 i den här boken ger intrycket att hon inte alls var så personligt engagerad i hans öde.

Jag hade en svacka någonstans i mitten av den här berättelsen, men annars var det här ovanligt underhållande – om än lite jobbigt ibland. Folk är verkligen illa ute i den här berättelsen. Flera gånger.

Funderar lite på hur stor frihet de här författarna har med sina historier. Börjar nämligen eventuellt småtröttna på alla rättrådiga Starfleet-besättningsmän som på en sekund eller två kan skaka fram en snillrik teknisk lösning eller väldigt välformulerat lyckas vinna en diskussion. Även om Fear Itself handlar väldigt mycket om Sarus osäkerhet och brister i hans ledarskap så vet man att det nog aldrig flippar ut helt och hållet. Han fattar fel beslut massor av gånger i den här boken, men det visar sig ändå väldigt ofta vara rätt typ av fel saker som han lyckas besluta sig för. Så även om jag längtar efter en roman som bara handlar om den där dagen då alla är bakfulla och det görs hundra slarvfel på bryggan så vet jag att den inte kommer. Karaktärsmord tillhör nog inte Star Trek-pocketförfattarnas tjänstebeskrivning .

Betyg: 8/10.

Star Trek Discovery: Fear Itself av James Swallow. Bok 3 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt, samt bloggat om tre Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.. 

Star Trek-serier: Star Trek Discovery. Succession.

Star Trek Discovery: Succession är ytterligare en samlingsutgåva med Star Trek-serier, den andra i ordningen. Men för första gången har vi nu rört oss bort från prequels när det gäller utbudet av kringhistorier till Discovery. Succession är en annan variant på hur man knåpar ihop ett äventyr utan att störa moderseriens tidslinje. Den här tecknade serien handlar om vad som hände i spegeluniversumet efter att primäruniversumets Discovery-crew drog därifrån. Ändå ett rätt bra upplägg, även om det krävde viss tankemöda för mig att minnas var vi befann oss i handlingen då.

“I just came back from the dead” Spegeluniversums-Burnham gillar dramatiska repliker.

Men när man väl är uppdaterad är det bara att åka med. Tror verkligen inte att vi kommer att återvända till spegeluniversumet någon gång snart i Discovery, för manusförfattarna till den här serien verkar ha fått fritt fram för att komma på vilka bisarra historier som helst. Jag vet inte hur mycket jag ska spoila här men vi får väl se några stycken makthungriga kejsarkandidater ta över makten, vi får se hur det terranska imperiet förbereder utrotandet av alla andra raser i sitt imperium och vi får se löjtnant Airiam försöka ta hämnd på alla som inte tycker att hon är en riktig människa. Ja, vi får till och med en skymt av en snäll och generös Harold Mudd – den här gången utrustad med ett samvete. Allt är verkligen annorlunda i spegeluniversumet. Men rent generellt kan man väl säga att väldigt många av de bekanta ansiktena också försvinner i och med det som sker i det här albumet. En lite mer Game of Throne:sk attityd till huvudpersonerna där borta i spegeluniversumet, helt enkelt. Mord, folkmord, svek och lögner till max. Mycket bra!

Utöver Succession så finns det även lite bonusmaterial i den här utgåvan. Serien från 2018 Annual-tidningen finns sist i det här albumet, och den innehåller en backstory om Paul Stamet. Vi får se hur hans svampforskning tog sina första stapplande steg, men även hur han träffade sin snubbe Hugh. Förutom att det är lite otroligt att någon skulle kunna falla för någon som är så otrevlig och självupptagen som Stamets, så tyckte jag att den här serien var en cool fördjupning kring galaxens ledande myceliumforskare. Och en liten tröst för oss som hade sett fram emot lite mer bögrelationer i Discovery, men blev lite snuvade på det en bit in i första säsongen. Eftersom jag är helt uppfylld kring det här med Short Treks nu, så känns det som att den här avslutande serien lika gärna kunnat vara stoffet till ett sådant avsnitt, om man hade hottat upp det en smula. För jämfört med hypervåldet i Succession i första delen av albumet så kändes det här lite väl tamt och snällt (de två kommande Short Treks-avsnitten som ska släppas i sommar ska för övrigt vara animerade).

Som helhet: en mycket bra utgåva. Även om jag kan ha lite invändningar mot tecknarens stil ibland så var det här av en helt annan klass än det första samlingsalbumet om Discoverys universum.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery, Succession av Kirsten Beyer, Mike Johnson, och Angel Hernandes. Det andra serielbumet om Star Trek: Discovery.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer, 492 tv-avsnitt, bloggat om två Star Trek-romaner och två seriealbum. 

Star Trek Discovery-böckerna: Drastic Measures. Lorca och Georgiou på gamla äventyr.

Drastic Measures, den andra romanen i Discovery-serien, utspelas år 2246, ungefär tio år före tv-seriens avsnitt Battle at the Binary Stars. Här sammanstrålar Philippa Georgiou och Gabriel Lorca på den koloniserade planeten Tarsus IV där en aggressiv svamp förstört nästan allt som går att äta för de stackars nybyggarna. När Federationen inte verkar kunna hjälpa planetens invånare i tid för att undvika svält och undergång så fattar den nyutnämnde guvernören Kodos ett minst sagt drastiskt beslut. Eftersom maten på sikt inte kommer att kunna räcka till alla så väljer han att avrätta hälften av planetens 8 000 invånare. En massaker som inte bara är grym och brutal, utan också helt onödig. Ett första Federationsskepp når Tarsus IV med mat och personal bara dagar efter att 4 000 personer mördats på kolonins stora stadium.

Gabriel Lorca, som senare ska komma att bli befälhavare på Discovery, befinner sig redan på Tarsus IV när massavrättningen äger rum. Han är en av en handfull personer som Starfleet har stationerade på planeten. Lorca är där för att testa tillvaron på “land” efter ett årtionde i rymden – och verkar ha övervägt att eventuellt stanna på planeten för gott. Kanske rentav sluta i Stjärnflottan och istället satsa på familjeliv med sin nya flickvän, som han träffat på planeten. Georgiou är däremot en nykomling på Tarsus IV. Hon är med på det där första skeppet som kommer till undsättning. De två samarbetar när de försöker skapa ordning och reda på en planet vars befolkning är traumatiserad efter massmordet. Men de jobbar också tillsammans för att jaga ifatt mannen som snabbt fått öknamnet “Kodos The Executioner” som befinner sig på flykt på planeten.

Trots sitt mörka innehåll är jag betydligt gladare efter att ha läst Drastic Measures än efter den första Discovery-romanen, Desperate Hours. Förra boken kunde jag inte läsa mer än två, tre sidor i sträck av innan jag blev uttråkad. Drastic Measures hade jag däremot svårt att lägga ifrån mig. Jag satt uppe långt efter läggdags flera nätter och fortsatte att plöja kapitel efter kapitel. Inte för att den är särdeles välskriven, men det finns definitivt ett driv i berättandet. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå. mycket mer än jag ville sova. Så har också Drastic Measures en betydligt tydligare premiss än sin föregångare i serien. Dess teman berör också åtminstone i viss mån vikten av medmänsklighet och etik i en värld som står inför extremt svåra val. Det handlar om flyktingar, resursbrist, svält och onda män som tror på “survival of the fittest”, och det känns ju ganska aktuellt.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Här pratar vi inte om något så konstlat som ett obemannat rymdskepp från en redan död civilisation. I stället handlar Drastic Measures om något så konkret som ett brutalt och grymt folkmord, i en historia som har en tydlig skurk –och dessutom en smart sådan, som hela tiden ligger steget före de som jagar honom.

Författaren, Star Trek-vetaranen Dayton Ward, vågar dessutom leka lite med berättarperspektiven i boken. Ett smart grepp är till exempel att låta en kvinna från Betazoid vara berättare i några av scenerna. Med sina tankeläsargåvor kan hon ju beskriva huvudpersonerna och deras stressreaktioner på ett ytterst ingående sätt (som bonusinfo får vi också reda på skumma saker som att betazoiderna inte berättade om sina förmågor för Federationen från början)

Ward bryter också upp berättelsen med korta utdrag ur en framtida bok som handlar om det bisarra händelseförloppet på planeten: The Four Thousand: Crisis on Tarsus IV. En samling intervjuer med de som var med, både offer och förövare, och som kom ut 10 år efter katastrofen. Även om det greppet piggar upp en del så hade jag gärna sett fler avbrott i liknande stil, kanske med texter från andra källor kring det som hänt. Här och där avslöjar dessvärre intervjuerna från boken lite för mycket om det som ska hända framöver i berättelsen – jag kan ju till exempel vara ganska säker på att någon som blir intervjuad för boken överlever våldsamheterna på Tarsus IV. Där förstör Ward lite för sig själv. Men så rör han sig faktiskt också i redan utforskade vatten.

Jo, visst var det något bekant med den där Shakespearefixeringen.

Nu kommer en extra känslig spoiler som antingen kan förstöra läsningen av boken, eller eventuellt göra den mer intressant att läsa. Det tog mig faktiskt 381 av de 391 sidorna i Drastic Measures innan jag insåg att man lika gärna skulle kunna kalla den här boken för en prequel till originalserien som för Discovery. Drastic Measures skildrar nämligen bakgrunden till TOS-avsnittet The Conscience of the King (som en del kanske minns som konceptets mest Shakespearereferenstyngda). Jag blev lite misstänksam när en bok med Shakespeares samlade verk dök upp på ett väldigt övertydligt sätt i slutet av Drastic Measures, och insåg att det var något bekant med hela storyn. Det här förklarar också att författaren Dayton Ward vågade göra något så uppseendeväckande som att skriva in en ung James Kirk i den här boken. I efterhand förstod jag att det i själva verket inte var så dramatiskt, Kirks närvaro på Tarsus IV var ju redan inskriven i kanon.

Vad jag däremot har lite svårt för är den fjäskande tonen i den här boken kring den tonårige Kirk. Georgiou träffar honom i några minuter och är så pass superimponerad att hon redan börjat jobba som hans personlige syo-konsulent. Ett kortare exempel ur den dyrkande beskrivningen:

From what Georgiou could see he was a fount of raw untapped potential, lacking only age, education, and experience. If he was anything like his parents had to be, and assuming his own desire to pursue such a path, young Jim Kirk had the makings of a first-rate Starfleet officer.

Desperate Measures sid 196.

Det nya som Dayton Ward tillför med den här boken är alltså i själva verket att skriva in Georgiou och Lorca i Kirks backstory. Lyckligtvis nöjer sig faktiskt inte med det, utan passar också på att låta både Enterprise och dess kapten Robert April få vara med i några scener. Det blir lite Star Trek-göttigare så.

Vilka nya saker får vi reda på om Lorca och Georgiou då? Nja, de är ganska lika det vi sett av dem tidigare. Hon är rättrådig, behärskad och kontrollerad. Han är impulsiv, hämndlysten och beredd att tänja på regler och protokoll för att sätta dit skurkarna. I just det här fallet är han kanske lite extra på, eftersom hans flickvän är en av dem som dödats i massakern på arenan. På bokens allra sista sidor får vi dessutom en glimt ur framtiden där Lorca sitter i fängelse – en påminnelse om att den vi läst om i den här boken är primäruniversumets Lorca, inte spegel-Lorca. Det vill säga, vi har läst en fördjupande roman om en person som faktiskt aldrig varit med i Discovery.

Det blir många lager och referenser att hålla reda på, men som helhet är Drastic Measures helt okej äventyrslitteratur. Jag håller ju fortfarande på att försöka förstå mig på den här genren, och hakade bara upp mig några gånger i den här romanen. Ward verkar liksom ha några hangups som ofta återkommer i hans skrivande. En av dem är väldigt detaljerade beskrivningar av rum i allmänhet, och antalet arbetsplatser och datorskärmar i dem i synnerhet. På sidan 237 får han ett annat anfall av övernitisk detaljrikedom, när han börjar beskriva innehållet och principerna bakom packningen i Lorcas ryggsäck. Antar att det är sånt som vissa av fansen vill ha i sin strävan efter att kunna rekonstruera livet i Stjärnflottan. Själv hade jag gärna sett lite mer djup hos huvudpersonerna i stället. Mot slutet av boken (som för övrigt består av en tre, fyra olika slut på rad) fastnar Ward dessvärre också i det där styltigt högtidliga språket som jag tycker så illa om. Det är tydligt att Ward skriver bäst när det är lite action och rakare handling, miljöbeskrivningar och det lite mer målande känns mest krystat. Och att boken är så dåligt korrläst att man dubblerar några meningar i bokens början är väl ytterligare ett tecken på ambitionsnivån med den här produkten.

Men som ren brukslitteratur dyker det här mer än nog. Tycker att Dayton Ward använder sig av kanon på ett smart sätt här. Och jämfört med förra boken om Discoverys universum är det här ett gigantiskt kvalitativt steg framåt.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: Drastic Measures. Bok 2 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt, samt läst 2 Star Trek-romaner och ett seriealbum.. 

Star Trek-serier: Star Trek Discovery. The light of Kahless.

star trek the light of kahless coverJag blir ofta lite trött på den amerikanska serietidningsmarknaden, i varje fall den som riktar sig till genrenördar. Varje enskilt lösnummer är i stort sett lövtunnt, och att läsa det tar väl några ögonblick.   Irritationen över det där är nästan alltid så stor hos mig att det nästan överskuggar det göttiga. Men så har också den här delen av seriebranschen sedan länge främst varit inriktad på komplettister och andra samlare. Men det finns en lösning. Om man har tålamod kan man ibland, när det gäller kortare sammanhängande historier, skippa lösnummerna och i stället köpa de samlingsalbum som kommer ut lite senare. I fallet The light of Kahless blir fyra lösnummer till ett samlingsalbum med mjuka pärmar på 100 sidor (Jo, jag vet att jag blev lite av jourhavande seriekonsumentrådgivare här, men jag irriterar mig verkligen något oerhört på kostnadsläget på den här marknaden. Är ganska så övertygad om att branschen gräver sin egen grav med de där folderliknande utgåvorna man prånglar ut).

Precis som i Star Trek: Discovery-romanerna så fokuserar det här seriealbumet på backstory. I det här fallet berättelsen om T’Kuvma, den klingonske ledaren som dog i slutet av avsnittet The Battle at the Binary Stars. The light of Kahless börjar just där. Skeppet ligger och driver i rymden och dess nye befälhavare, Vuq, känner sig osäker på sin ledarroll. Som tröst och inspiration berättar L’Rell hela historien om T’Kuvmsa. Om hans barndom, intrigerna i hans familj och den nästan hopplösa jakten på Kahless fyr, den mytomspunna signal som ska ena klingonerna. Historien skiljer sig lite från den myt som T’Kuvma spred om sig själv själv. Till exempel så är det faktiskt från början hans syster J’Ula som är hjärnan bakom att rusta upp familjens gamla risiga rymdskepp, och det är hon som introducerar visionerna om att återförena klingonerna i ett nytt mäktigt imperium.

star trek kahless detaljSom vanligt när det gäller klingoner så finns det förstås en hel del brutalitet, våld och backstabbing invävt i T’Kuvmas livshistoria. Hans familj skulle eventuellt kunna platsa i Game of Thrones.  Vi får också följa med på de andliga och fysiska prövningar som ingår i hans studier på Boreth (till exempel sitta jättelänge på en sten i en lavasjö, eller överleva en snöstorm naken ute i naturen). T’Kuvma är så pass uthållig att någon av hans lärare har förhoppningar om att han ska vara den reinkarnerade Kahless, men det saknas lite uppenbarelser för att det han ska stämma in på profetiorna. Så småningom blir han dock en politisk ledare, en sån som bekämpar slaveriet och slåss mot orättvisor i imperiet, bland annat förtrycket mot albinoklingoner. Det enda som fattas honom är att hitta den där fyren. Den som sätter igång hela handlingen i Star Trek: Discovery, om ni minns.

star trek kahless detalj 2The Light of Kahless slutar precis där, när första avsnittet av Discovery börjar. Det är en rätt så snyggt disponerad bakgrundsberättelse, praktiskt nog handlar den ju också om en person som redan är död i tv-serien, så den borde inte ställa till med några konflikter när det gäller kontinuitet. Men jag har ett stort problem med det här albumet. Jag tycker att det är rätt…fult. Har förstått att Tony Shasteen har gjort snyggare grejor, men det känns som om den här utgåvan är framstressad för att dra nytta av Discovery-hajpen, och att den käre tecknaren kanske hade det extra svårt att få till klingonerna på bild. Själva bildberättande är  det inte heller någon vidare nivå på. Sälva intrigen känns ju dessutom mer som en nyttig pusselbit i byggandet av ett Discovery-universum än särskilt fängslande i sig.

Men visst känner jag mig smartare efteråt. Det är lite som att hinna med att läsa sekundärlitteraturen när man går på en universitetskurs. Ett visst sug efter att se om hela Discovery-serien under några få dagars bingetittning infinner sig också. Men just nu kanske jag ska prioritera andra säsonger. Eller hur?

Nedan ett smakprov på en av seriesidorna. Lägg märke till att man vill göra läsarna uppmärksamma på att dialogen i seriealbumet är översatt från klingonska 🙂

star trek kahless sida

Star Trek Discovery: The Light of Kahless. Skriven av Kirsten Beyr och Mike Johnson, tecknad av Tony Shasteen. 

Betyg: 6/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 425 tv-avsnitt, samt läst en Star Trek-roman och ett seriealbum. 

Star Trek Discovery: Desperate Hours. Den första Discovery-romanen.

star trek discovery desperate hours“Ändå kul att vara med i ett nytt Star Trek-koncept från start”, tänkte jag, och beställde glatt min första Star Trek-roman någonsin. Utbudet av Star Trek-relaterad fiktion är ju så enormt att jag faktiskt medvetet undvikit den fram till nu. Om jag ens skulle erkänna för mig själv att den där uppsjön av litteratur existerar, så skulle det här projektet aldrig någonsin kunna nå sitt slut. Jag skulle börja lista alla böcker som någonsin getts ut och fastna i en läsbörda som får 744 tv-avsnitt och filmer att framstå som en bagatellartat liten uppgift.

Men möjligheten att se en ny spinoffserie växa och grena ut sig kunde jag tydligen inte motstå.  Trodde jag. Efter att ha läst Desperate Hours är jag inte alls lika säker. Alltså, jag förväntade mig verkligen inte något mästerverk, utan på sin höjd vanlig, lättläst kiosklitteratur. Men Desperate Hours var överraskande seg. Om man inte kan läsa mer än en eller två sidor i stöten av en bok är det något som är ordentligt fel med berättandet.

Det som ändå gav läsandet viss mening var att boken ju trots allt innehåller en del fördjupning och bakgrund till rollfigurer och företeelser inom Discoverys universum, men de var trots allt ganska glest utspridda i boken. Det kändes som om intrigen tog alldeles för mycket plats, och att den dessutom var illa disponerad — bokens andra halva kändes utdragen, repetitiv och förflyttades snarare framåt på en hostande tomgång än i warp drive.

dis pain 3Hur som helst så är Desperate hours en prequel. Den utspelas år 2255, exakt ett år före Discovery-avsnittet The Vulcan Hello. Redan i bokens inledning får vi en backstory kring den konflikt som finns mellan Michael Burnham och Saru i början av Discoverys första säsong. Vi får reda på att de två tävlade med varandra om att bli försteofficer ombord på Shenzhou, och vi får till och med vara med om ögonblicket där kapten Georgiou berättar för de två att hon valt Burnham. Det gör knappast konflikten mellan Saru och Burnham mindre sårig, och tonen mellan dem är betydligt hårdare i den här romanen än i tv-serien.

Blir också extremt intresserad när det ges några skärvor av information kring Sarus ursprung och förmågor. Som när han upplever pulser som skickas ut från ett främmande rymdskepp som extremt starka, påfrestande och ångestframkallande medan människorna omkring honom bara känner milda vibrationer. Gillade också beskrivningar av hur livet som bytesdjur på hans hemplanet fortfarande påverkar honom: “To a Kelpien, standing alone in the open was tantamount to suicide. It felt to Saru as if he were begging some unseen alien predator to devour him”. Eller hur han snabbt iakttar olika signaler om var i galaxen olika människor är uppväxta. Som när han får hänga med Una som han får reda på är uppväxt på Illyrien och utbrister: “That explains it. Mentally disciplined, pacifist by nature, vegetarian – those and microgestures specific to your culture explain why you don’t project the “apex-predator” vibe that I feel from so many other humanoids”. Man förstår lite hur jobbigt Saru har det, typ hela tiden. Bara människors normala beteenden triggar igång hans försvarsmekanismer. Det man inte får ipå så mycket om är de utsända från Federationen som en gång i tiden räddade honom från “en säker död” på hans hemplanet Kelpia. Det finns helt enkelt en ordentlig backstory här som väntar på att berättas.

Själva handlingen då? Ja, en koloni ute i galaxen blir attackerad  av drönare från ett uråldrigt skepp som legat och lurat på en havsbotten på den koloniserade planeten. Det visar sig vara ett antikt krigsskepp från en civilisation som sedan länge är död. Eller, antikt och antikt – det har en enorm stridskraft, som hela tiden utvecklas. Skeppet är i och för sig obemannat, men har en extremt utvecklad artificiell intelligens som successivt uppgraderar och bygger nya vapen när det möter motstånd. Skeppet och dess teknologi anses så pass farlig att Stjärnflottan faktiskt så småningom ger order om att man ska nuka hela den koloniserade planeten, om alla andra lösningar faller. Ja, man anser att hotet är så pass seriöst att vapeninsatsen måste göras även om man inte lyckas evakuera kolonisterna från planeten (det skulle eventuellt vara rätt åt dem, för det visar sig förstås att de styrande i kolonin har fuskat med undersökningarna när man anlade sin bosättning, annars hade man upptäckt det där jämrans skeppet under de rigorösa förberedelser som sker före en kolonisering).

Desperate Hours utvecklar sig också till en crossover till originalserien – eller kanske snarare en föraning om vad som komma skall i andra säsongen av Discovery. I den här boken får vi nämligen bekanta oss med befälhavaren ombord på Enterprise – kapten Pike. Tanken från Federationens sida är att kaptenerna på Shenzhou och Enterprise ska samarbeta för att nå en lösning på den här komplexa situationen, men de två kaptenerna visar sig ha helt olika inställning till hur man tolkar och lyder Federationens order. Pikes mer bokstavstrogna och lydiga inställning i förhållande till Stjärnflottan får inget gehör hos Georgiou som verkligen vill uttömma alla möjligheter hon kan komma på innan man spränger den här planeten sönder och samman. Fast hennes motsträvighet handlar också om att hon inte vill offra sin nyutnämnda försteofficer.

Någonstans efter halva boken så drar nämligen plastsyskonen Burnham och Spock ner till planetens yta för att undersöka det märkliga alienskeppet. Teamwork är ett måste för att de två ens ska kunna ta sig in på det mystiska skeppet. Väl där inne möts de av en lång och sjukt komplicerad “hinderbana” där de två måste synka totalt med varandra mentalt för att ens lyckas överleva. Och det är väl de här momenten som blir lite utdragna i längden för mig. Hade eventuellt kunnat vara kul att se i ett tv-avsnitt, eller som ryggraden i ett datorspel, men här blir det faktiskt mest lite tjatigt. I stället för att komma vidare i handlingen så återkommer vi gång på gång till hur de två kämpar med test efter test efter test efter test. Det här blir lite extra dramaturgiskt besvärande eftersom de flesta andra bihandlingar står på hold medan man väntar på att få reda på hur det går för problemlösarparet i alien-farkosten.

Är man lite välvillig skulle man kunna säga att det här är en utdragen, extremt utdragen, enormt extremt utdragen nedräkningsscen. Klockan tickar, tiden rinner ut, undergången närmar sig. Men man mjölkar det här greppet på lite för mycket. Det som däremot är intressant inför framtiden är att Spock och Burnham, som tidigare aldrig verkar ha kommit särskilt bra överens här gör en mind meld. Nu vet de varandras mörkaste hemligheter. Kommer detta att återspeglas även i tv-serien framöver?

Bland det tramsigaste i Desperate Hours är att man på något vis försöker adressera det faktum att Discovery utspelas före Star Treks originalserie, det vill säga förklara varför skeppen i 2017 års Discovery ser något mer moderna ut än 60-talsseriens Enterprise. Något som är extra svårt att kommunicera eftersom Shenzhou faktiskt är ett äldre skepp än Enterprise. Här finns en och annan krystad beskrivning där man försöker få Enterprise att framstå som hypermodern i sin layout och arbetsplatsutformning. Det går verkligen inte så bra. Kanske skulle man struntat i att prata om det där överhuvudtaget. Det blir dessutom ganska tråkig läsning med till exempel en halv sidas utläggning om varför det inte finns “ready rooms” på alla Federationsskepp.

Den här boken var eventuellt den svåraste att skriva i den blivande serien om Discovery. Den släpptes i slutet av september, det vill säga mitt under den första halvan av den första säsongen. Så författaren visste antingen inte så mycket om vad som skulle hända framöver, eller fick inte lov att skriva om det. Och det jag tolkade som crossover till Star Treks originalserie visar ju sig i slutet av säsongen snarare vara en snygg förberedelse inför andra säsongen av serien, då ju Pike och Spock ska finnas med i persongalleriet.

Så, om jag ska sammanfatta. Enormt tråkig läsning, som ändå gav några insikter som jag självbelåtet roffat åt mig inför Discoverys fortsättning. Det är också intressant att se hur man redan i den här boken bygger på och skapar sammanhang i kring tv-seriens universum. Och, ja. Jag tänker ge det här en chans till – införskaffade visst nästa bok i serien, Drastic Measures, häromveckan.

David Mack, som skrivit den här trista romanen, är för övrigt en Star Trek-veteran som spottar ur sig böcker. Han har också varit inblandad i Deep Space Nine, och var med och skrev manus till Starship Down, som jag nyss bloggat om.

Betyg: 2/10. 

Star Trek Discovery: Desperate Hours. Bok 1 i serien. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 408 tv-avsnitt, samt läst 1 Star Trek-roman. 

Star Trek-litteratur: Star Trek Cats

star trek cats

En av de mer märkliga varianterna av Star Trek-fandom som jag stött på (och för övrigt även en av de mest oemotståndliga) är Star Trek Cats. Minnesvärda ögonblick från Star Trek, men där skådespelarna är utbytta mot bilder på katter. Katter i federationsuniformer.

 

Två böcker har det blivit totalt. Illustratören Jenny Parks följde upp framgångarna från 2017 års Star Trek Cats med Star Trek The Next Generation Cats för mindre än en månad sedan. Som ambitiös Star Trek-athonist och allmän bokjunkie var jag ju tvungen att kolla in även detta fenomen. Och gissa om det här är nördfoder!

IMG_6422.jpg

När man väl kommit över cutenesschocken av katter i rymden, och vilka olika kattraser som Parks valt ut till varje rollfigur så är det sedan dags att lista ut vilka ikoniska scener som hon rekonstruerat i sin bok (som tur är så finns det en avsnittshänvisning sist i varje bok, så att man inte behöver känna sig dum bara för att man är glömsk). Vissa av scenerna är helt självklara, andra blev jag mest lite förvirrad av. Framför allt i när det gäller katterna i The Next Generation. Det är ju en serie med fler centrala rollfigurer — personer som i mitt tycke dessutom inte har lika tydliga kattmotsvarigheter som originalseriens persongalleri (så underligt det kändes att skriva det där).

star trek the next generation cats

I en intervju på Women at Warp berättar Jenny Parks om hur hon valde vilka scener som skulle kattifieras:

I relied mostly on what I remembered from the series at first, like which scenes stuck the most in my mind. After that I had to go back and re-watch all of the episodes to get an idea of what scenes might work best if a cat were plopped down in place of a human. I did try to include a lot of scenes that made it easy to display cat-like behavior, though some scenes were stuck in there just because they were so iconic, like Kirk covered in tribbles

I intervjun berättar hon också att böckerna kommit till på ett förlags initiativ. Efter att de sett hennes kattiska fan art så funderade de tilllsammans ut vilka katter som skulle ges ut i bokform. Först tänker jag att det ju är typiskt, att man från förlagets sida tänker att det bara är Star Trek-fans som skulle vara dumma nog att köpa katt-tolkade versioner av sin favorit-serie. Men, ju mer jag bläddrar i Parks böcker, desto mer fastnar jag för dem. Istället för den engångsskrattgrej som jag först tänkte att de var, så börjar jag mer och mer se den som en seriös tribut. En sorts fanart med en twist. Det blir väldigt fint, helt enkelt.

IMG_6420.jpg

IMG_6423.jpg

IMG_6418.jpg

Går man till Jenny Parks hemsida finns det fler katter från populärkulturen där. Spindelmanskatter, Arkiv X-kissar, X-Men-kattor och så några missar från ett annat koncept vars namn börjar med Star…

kat leia