Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery: Dead Endless. Culber, Stamets, sporer och ett talande björndjur.

I väntan på säsongsavslutningen av Star Trek: Picard betar jag av lite andra grejor. Som den senaste Discovery-romanen, till exempel! Picard-texterna hittar du utspritt i flödet här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Dead Endless är en väldigt klurig bok att blogga om. Det går nästan inte att formulera mer än några meningar utan att spoila huvudtwisten i berättelsen. Man är hänvisad till att klämma ur sig något luddigt om att den här boken har en ytterst skruvad premiss. Vilket i och för sig inte betyder så mycket i ett franchise där både spegeluniversum och tidsresor är flitigt förekommande. Det som är lite speciellt den här gången är väl också egentligen att grundidén här är presenterad på ett ovanligt sneaky sätt. Först trodde jag till exempel att det här var den första av Discovery-böckerna som bestod av ett mer expanderat återberättande av en del av handlingen i säsong två, men en bit in i berättelsen så inser man att Dead Endless är mer än så. Mycket mer än så.

SPOILERVARNING, NEDAN AVSLÖJAR JAG JÄTTEMYCKET.

SP

OI

LE

RA

LE

RT!

Dead Endless handlar om en av de krångligare delarna av intrigen i Discoverys andra säsong (och då finns det ju trots allt en del att välja mellan). I det här fallet menar jag alltså det här med att doktor Culber först dör, sedan återuppstår i svampnätverket och sedan återvänder till Discovery – sliten, utmattad och på något sätt emotionellt skadad. Den här boken förklarar lite kring hur alltsammans gick till, och varför det inte var helt enkelt för Culber att återvända till sitt eget gamla liv ombord på Discovery. Som vänskapen med ett talande björndjur, till exempel, som vuxit fram under hans tid i sporvärlden.

Personligen skämdes jag en del när jag kom på grejen i boken. Kände mig lite trög eftersom jag hann läsa flera kapitel innan jag helt och hållet förstod att Dead Endless utspelas i ett annat, alternativt universum än det vanliga primär-Discovery-universumet. För saker och ting tycks till en början var nästan exakt likadant, men sen börjar fler och fler av både stora och små detaljer kännas fel.

För Dead Endless utspelas i en tidslinje där Burnham inte förorsakade ett krig mot klingonerna, och kapten Georgiou därmed inte dog. Men det är också ett universum där Stamets och Culber aldrig blev ett par. Men för att förvirra (och kanske irritera) läsaren lite så väntar författaren ett bra tag innan det här med det alternativa universumet sägs rakt ut. Kanske för att Culber själv upplever samma förvirring som i alla fall jag gjorde när allt större detaljer började avvika från det jag sett i tv-serien, och jag inte längre kunde förklara dem med att jag “säkert kom ihåg allt fel”.

Kanske hade jag bara fullt upp med att ta in det här med att en förvirrad Culber sprang runt i mycelium-universumet och pratade med det där björndjuret som man använde på Discovery för att kunna navigera genom svampsporerna. Som om inte det var mycket nog att ta in så är Culbers hela person i upplösning. Bitvis verkar han glömma bort vem han egentligen är och var han hör hemma, när han vacklar runt i ett mycelumuniversum som är fientligt inställt till honom på en rent biologisk nivå. Saker blir ju inte heller direkt klarare för stackars Culber när björndjuret besvarar nästan exakt varenda fråga med ett svar i stil med “You do. And have, and will again, and also won’t”. Men det är också så exakt ett svar kanske kan bli om man är ett björndjur som har tillgång till alla de olika dimensioner och alternativa verkligheter som finns. Mycelnätverket verkar förena dem alla.

Och det där björndjuret, som av någon anledning heter Ephraim, finns vid Culbers sida för att hjälpa honom att hitta hem igen. Han sammanför Stamets och Culber, men ganska snart förstår Culber att han inte kommit hem på riktigt, utan till en dimension där Stamets vet vem han är, men de två aldrig blev ett par (tänk Sliding Doors, ungefär). Även om de två genast har en “connection”, som det ju heter på utrikiska, även i denna dimension. Jobbiga omständigheter för en första dejt, bara. Eftersom Discovery krashlandar i spornätverket och inte kan komma därifrån. Och är Culber kanske rentav otrogen om han hånglar med en Culber i ett parallellt universum?

Nu är ju det här med Stamets och Culber mer ett slags ramhandling för en “first contact”-historia där besättningen på Discovery kommer i kontakt med en tekniskt mer högstående civilisation, som på något vis lever sina liv i ett annat frekvensomfång än människor. Discovery-crewen upptäcker dem eftersom de tallar på Discoverys sporförråd efter att skeppet kraschat. Efter en knölig start börjar man till sist kommunicera med varandra, och inser att man kanske inte är så olika ändå. Min höjdpunkt i den här delen av boken är nog när Tilly försöker lära aliens att sjunga genom att stå på en arbetsbänk och sjunga “Old McDonald had a farm” tillsammans med dem. Men det tar ett tag att komma dit – för en gångs skull så är den där översättningsmackapären rätt så knagglig, och tar lång tid på sig att komma igång.

Det är tur att den här historien utspelas i ett alternativt universum, för annars hade Dave Galanter kanske kunna utsättas för lite skit när han låter Discovery bli bästisar med ett folk som helt klart befinner sig på en högre teknisk nivå än mänskligheten. Men det är förstås det som är friheten med att låta en berättelse utspelas i en alternativ verklighet. Allt är som vanligt, men man kan samtidigt hitta på exakt vad som helst utan att det får några konsekvenser för primärtidslinjen.

Eftersom Stamets och Culber är det första bögparet i Star Trek, så antar jag att det här också är den första bögromansromanen i franchisen. Även om det verkligen är en kärlekshistoria med komplikationer. Jag uppskattar också att författaren, Dave Galanter, försökt få med så mycket detaljer och personliga kännetecken hos tv-seriens rollfigurer som det bara går. Jag antar att det är fördelen med att skriva den sjätte boken i en serie. Men jag tycker också att Galanter håller en bra ton genom nästan hela berättelsen. Jo, det går lite tomgång här och där, men jag får aldrig den där känslan av utfyllnad som jag ibland uppstått i de andra av romanerna om franchisen. Tvärtom, en bra blandning av action och humor. Och en gnutta bögromans – när jag läst den klart har jag faktiskt en hel del rimliga förklaringar kring varför det tog sådan tid för Stamets och Culber att bli tillsammans igen i säsong två.

Jag brukar ju skriva en del om mitt kluvna förhållande till tidsresor här, så jag blev ganska glad när även rollfigurer i den här boken kommunicerade liknande åsikter:

“I hate time travel,” Underwood grumbled

“Everyone does,” Straal said.

Betyg: 8/10 (men jag tycker nog egentligen att den här är bättre än The Enterprise War, som fick samma betyg).

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer, 766 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Picard, Countdown. En tecknad prequel till tv-serien.

Man ska inte låta sig avskräckas av det här omslaget. Även om det nog är ett av de fulaste serietidningsomslag jag sett. Men för den som vill ha lite mer kött på benen kring den där supernovan som förintade Romulus och Picards kamp för att rädda den hotade befolkningen där, så är det tredelade äventyret Countdown ett ganska matnyttigt bidrag.

Som jag tidigare nämnt så har ju böckerna och serietidningarna som skapas kring ett franchise som Star Trek en lite speciell karaktär. De skapar ju en lite mer utbroderad och fyllig bild av tv-seriernas universum, men ska samtidigt inte påverka eller begränsa Star Treks kanon eller tv-seriernas intriger för mycket. Så de måste uppehålla sig vid händelser som är hyfsat oviktiga eller i alla fall marginella för att inte alltför snabbt bli offrade och överkörda når någon tv-producent eller filmregissör bestämmer sig för att strunta i seriealbum och romaner och köra sitt eget race.

Ett bevis på dessa produkters flyktighet är till exempel att det redan finns ett seriealbum om Picard och romulanerna med namnet Countdown. En prequel till den första rebootade Star Trek-filmen 2009. I den är storyn om Datas död och återkomst en helt annan än den som nu berättas i Picard. Ska man se användandet av samma titel som en signal om att den här tecknade serien ersätter den gamla? Hur som helst, även om det här är en prequel till tv-serien så får vi inte reda på hela historien kring Picards försök att evakuera romulanerna från den hotande supernovan. Men däremot om en liten del av hans ansträngningar. Ett enskilt och avgränsat äventyr, som egentligen främst fungerar som en förklaring till hur de två romulanska Tal Shiar-agenterna Laris och Zhaban hamnade på Picards vingård.

Handlingen utspelas på Yuyat Beta, en romulansk koloni som förklarar sig villig att låta sig evakueras av Federationen. Väl där inser Picard att det finns en urbefolkning på planeten som Romulanerna inte räknat in när de underrättade honom om hur många som behövde hjälp. Romulanernas tänkte helt enkelt bara lämna kvar dem på planeten, och strunta i att hela folket riskerades att utrotas. Den typen av rasism kan givetvis inte Picard acceptera, men hans protester leder bara till att han kastas i romulansk arrest. Sedan följer en handling med så pass mycket dubbelspel att jag överväger att kalla det för kvadrupelspel. Det vill säga, många (och rätt ansträngda) vändningar.

Men lite matnyttiga saker finns här också. Bland annat får vi se Geordi La Forge sitta och leda arbetet med att bygga flottan som ska undsätta romulanerna, just på det skeppsvarv vid Mars som vi vet kommer att utplånas i framtiden. Vi får här också en första titt på romulanexperten Raffi Musiker. Det är hon som Jean-Luc försöker få kontakt med i avsnitt två av tv-serien. Här ges en liten glimt av deras gemensamma historia, däremot ingen förklaring till varför hon inleder en konversation med honom genom att sikta med ett vapen. Lite besviken faktiskt på hur lite plats Musiker fick här – förutom att hon envisas med att kalla Picard för JL så gjorde hon inget större intryck.

Jag var väldigt entusiastisk när jag läst första delen av det här äventyret, men tyckte sedan att det långsamt gick utför. Första delen var bra, andra hyfsad, medan den sista och avslutande delen var rätt dålig. Intrigen kändes sådär, och mestadels baserad på massor av prat.

(SPOILER!!!!)Är ju också lite allergisk mot slut som i allt för stor utsträckning bygger på någon slags Deus ex machina-lösning, det vill säga att räddningen anländer i sista minuten från en hjälpare som vi som läsare inte ens visste fanns. (SLUT PÅ SPOILER).

En del av de här serietidningarna tillåter sig sjålv att flippa ut lite, och ta ut svängarna lite mer än tv-serien. Men så är det inte här. Kanske beror en del av försiktigheten faktiskt på att den tecknade Star Trek-serien och de andra kringprodukterna håller på att få en högre status. Tv-seriens producenter är inblandade i storylines, och det har till och med surrats en del om att just det här, nya Countdown-albumet eventuellt ska ses som “riktig” kanon. Samtidigt så raderar tv-serien Picard troligtvis ut massor av The Next Generation-romaners storylines bara genom sitt första avsnitt. Fast, å andra sidan. När var något okomplicerat senast i Star Trek-universumet?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard, Countdown av Kirsten Beyer, Mike Johnson, Angel Hernandes och Joana Lafuente. Den här texten handlar om de tre digitala utgåvorna av Star Trek: Picard. Ett samlingsalbum kommer ut senare i vår.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer, 717 tv-avsnitt, bloggat om fem Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery – The Enterprise War.

Vad höll egentligen Enterprise på med under Discoverys första säsong? Varför var de inte med i kriget mot klingonerna? De frågorna (och några till) får man svar på i The Enterprise War. En 418 sidor tjock pocket av John Jackson Miller, som har både Star Wars (många manus till tecknade serier) och olika Star Trek-titlar på sitt CV.

Fast jag måste nog säga att öppningen i boken, och de svar som gavs där gjorde mig lite besviken. Hade liksom tänkt mig en superspännande och intressant utmaning för Enterprise och hennes besättning. I stället börjar allt med att Enterprise kartlägger en svårtillgänglig nebulosa, ett jobb som är så tråkigt att kapten Pike själv helst bara skulle vilja dra därifrån så fort som möjligt. Men i de mest ogästvänligaste vatten döljer sig de riktigt stora och fula fiskarna. Upptäcker vi, så småningom. Och jag blev successivt mer och mer intresserad och road av handlingen.

Men jag vet inte hur mycket detaljer jag ska avslöja här. Intrigen bygger till stor del på överraskningar och oväntade vändningar. Jag kan väl åtminstone avslöja att det finns gott om saker i nebulosan som kan hålla Pike och hans manskap sysselsatta. Vi får möta rymdpirater, delta med i avancerade rymdslag och besöka främmande planeter. Det känns helt enkelt som om Miller fått rätt så fria tyglar att hitta på både det ena och det andra. Man kan tydligen göra det om man bara förlägger handlingen till något riktigt obskyrt och avlägset ställe.

Vi får också lite mer insikter i läget hos besättningen på Enterprise. Spock är här en ganska stel och nästan gåtfull person. Number One ytterst kompetent och en tajt partner till Pike. Och så fick man veta ett och annat om Connolly – som redan dött i tv-serien Discovery, men som har en ganska viktig roll i den här boken. Om man är lite disträ so jag, så kan det finnas en poäng med att googla personerna som dyker upp på Enterprise, och se om de också synts i Discovery.

Miller verkar ha lite lättare för komedi än de flesta av sina föregångare i Discovery-romanfamiljen. Framför allt i början av boken. Här finns till exempel ett helt släkte av rymdvarelser som mest bara är…korkade. Hur de tagit sig ut i rymden går inte riktigt att förstå sig på. Men det är en underhållande sidoplot. Känner också att Miller skriver om rätt så komplicerade grejor på ett lagom invecklat sätt. Fick inte sån där detaljfatigue som jag fått av en del av de andra böckerna i den här serien. I bland känns det som om en del författare försöker fylla ut sidorna med långa och rätt så meningslösa beskrivningar av datorer, arbetsrum och olika byggnader.

Däremot kanske jag inte tycker att hela grundpremissen kring varför Stjärnflottan inte skulle vilja att Enterprise gick in i det klingonska kriget känns särskilt trovärdig, men det kanske man bara får köpa. Precis som det faktum att Miller försöker få det till att Pike är gravt klaustrofobiskt lagd samt känslomässigt ärrad efter en grottolycka i hans ungdom.

Men mest av allt är jag förtjust. För en gångs skull kändes det inte alls plågsamt att läsa en Star Trek-roman. Discovery-serien har verkligen utvecklats. De första böckerna i serien kändes mer än lite krystade. Nu känns det som om författarna har lite mer genomarbetade romanfigurer att berätta om, samt lite mer frihet att fylla i de tomma utrymmena i Discoverys backstory. Som i den här historien, där dessvärre själva upplösningen är så orimlig att den nästan känns som någon form av fantasylösning. Synd på så rara…

Betyg: 8/10.

Star Trek Discovery: The Enterprise War av John Jackson Miller. Bok 5 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett tio långfilmer och 711 tv-avsnitt, samt bloggat om fem Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum. 

Star Trek-parodier: Redshirt’s Little Book of Doom. En bilderbok om en rödskjortas sorgliga öde.

Jag fortsätter att tråla mig igenom böcker som har mer eller mindre stark Star Trek-anknytning, och råkade visst köpa ytterligare en bok av Robb Pearlman – trots att jag inte gillade Fun with Kirk and Spock som jag skrev om här på bloggen för någon månad sedan. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp Pearlman lite, och han verkar ju vara en otroligt produktiv person som verkar i gränslandet mellan popkulturs- och presentboksmarknaden. Det är till exempel han som är mannen bakom böcker som What would Skeletor do? och 101 ways to use a unicorn. Man kan tycka vad man vill om det där, men det verkar ju som om han har ganska kul på jobbet i varje fall.

Star Trek verkar trots allt vara hans favoritintresse, och han har försökt exploatera det på en rad olika sätt. Han har skrivit allt från Star Trek: Body by Starfleet: A Fitness Guide, och The Wit and Wisdom of Star Trek. Jag kommer säkert att återkomma till de där böckerna och andra Star Trek-relaterade grejor som han håller på med, men nu ska det handla om Redshirt’s little book of Doom. En bilderbok för vuxna om en rödskjortas misslyckade liv. Här är en liten promovideo:

Boken är fylld av massor med in-jokes för den Trek-kunnige (mixat med även en och annan referens till andra rörliga bilder) genom illustrationer signerade Anna-Maria Jung. Men den produktive unge herr Pearlman kanske skulle ha filat på en del av idéerna ytterligare några varv innan lämning till tryckeriet – här finns en del rätt lågt hängande frukter (man skulle i och för sig kunna hävda att bara att göra en bok om rödskjortor är en lågt hängande frukt i sig. Gulligheten i illustrationerna kompenserar dock upp de där svagheterna i stor utsträckning. Ja, faktum är att jag under en andra läsning av boken går från att ha varit superkritisk till ändå lite mosigt positiv. Kanske var tredje teckning ändå är ganska kul.

Jag antar att böcker som den här är den perfekta presenten till en trekkie som har allt. Men den fyller också en funktion om man – som jag – sitter lite ensam med sin fandom. Jag kan bläddra i den här boken och skrocka för mig själv – lycklig över att det någonstans där ute i världen finns åtminstone några personer till som tycker att det är kul med skämteckningart som kombinerar enhörningshundar och kobayashi maru.

Betyg: 6/10.

Redshirt’s little book of Doom. Skriven av Robb Pearlman med illustrationer av Anna-Maria Jung. Michael O’Mara Books Ltd. .

Star Trek-litteratur: Fun with Kirk and Spock. A parody. En barnboksparodi för kanon-skämtare.

Ytterligare ett inköp som skedde sent på natten när jag okynnessurfade på en stor, känd nätbokhandel. När jag nämnde titeln för en kompis så trodde hen genast att det här handlade om slashlitteratur eller någon annan form av erotisk fantasi kring Kirk och Spock. Om det ändå hade varit så väl. Nej, det här är i stället ett slags parodi vars titel syftar tillbaka på Dick and Jane-böckerna, en serie med läsa lätt-böcker för barn som funnits i USA sedan 30-talet.

Så för att överhuvudtaget kunna värdera hur lyckad den här parodin var, så var jag förstås först tvungen att läsa en Dick & Jane-bok. Och det var väl inte så roligt. Texterna i den fick nästan en svensk klassiker som “Far ror, mor rar” att kännas både progressiv och poetisk. Okej, överdrev lite där, men det finns ett slags tokrolig ton i Dick & Jane-böckerna som är hopplöst enerverande. Hittade ett roligt citat om vad George R R Martin tycker om fenomenet:

I learned to read in school of course and in my era you learned to read with ‘readers’. They were full of the adventures of ‘Dick and Jane’. Dick and Jane and their little sister Sally and their dog Spot. This was the dullest family in the history of Earth. And I couldn’t see the charm of reading about Dick and Jane. Oh boy they were boring. You know, the stories were stupid, even for a first or second grader. Years later I saw some of the famous McGuffey readers, go back further, things that my mother’s generation would read from in the 1930s or 1920s, and those things were filled with real stories from real writers that the kids were learning. But my generation, the baby boomers, we had Dick and Jane, and that couldn’t convince me to keep reading. But Batman and Superman could: they were much more interesting than Dick and Jane.

Så hur kul är den här parodin då? Ja, i viss mån fungerar den nästan som en nybörjarintroduktion till Star Trek-tropes. Rödskjortor dör, yeoman Rand har en komplicerad frisyr, kapten Pike får parkera på handikapp-platser. Bones och Spock gillar inte varandra. Sådär halvkul va?

Nu kommer jag inte från rätt kulturella bakgrund för att kunna uppskatta den här parodin fullt ut. Jag har ju inte hört skojiga skämt om Dick och Jane sen jag var liten. Men för en utböling som jag så är ungefär 30% av skämten i den här boken roliga. Mest tyckte jag nog om uppslaget om Gorm…

Kanske är Fun with Kirk and Spock framför allt ett bevis på att Star Trek-nördar är beredda att lägga pengar på allt möjligt som har en Trek-logga på omslaget. Och jag är tydligen en av dem.

Jag lovar, nästa bok jag skriver om här kommer att kännas lite mer….angelägen.

Betyg: 3/10.

Fun with Kirk and Spock av Robb Pearlman. Cidermill Press.

Star Trek-litteratur: 50 Year Mission – The ultimate “Trek-a-thon” Challenge. En kalender för hetstittare.

Man slösurfar på Amazon. Man hamnar på Star Trek-avdelningen. Man hittar en bok som ser ut som…som om man kunde ha skrivit själv. Men det var alltså Paul Castle som kom på idén att skriva en bok för de som tänkt sig att klämma alla Star Trek-avsnitt och filmer under ett och samma år. “En själsfrände”, tänkte jag och beställde boken utan att kolla mer noga vad det egentligen var.

Det visar sig att Castle gjort det väldigt lätt för sig. Han har helt enkelt tagit alla avsnitten i den ordning de visats (kanske genom att kolla på den här sajten) och sedan fördelat dem på 2016 års alla datum (det blir ungefär två titlar om dagen, förutom några filmer som får egna dagar). Handlingen i varje avsnitt har han sedan summerat på cirka tre och en halv rad.

Jag hade hoppats på några personliga kommentarer här och där. Kanske ett “nu känner jag mig lite trött på holodäcksavsnitt”, eller “GE INTE UPP, DET BLIR BÄTTRE!”, men under mitt bläddrande i boken hittade jag inget sånt alls.

Den enda trösten är väl att ett Trekathon-projekt faktiskt är möjligt att genomföra på ett år, om man bara lägger manken till och skriver riktigt korta texter om varje avsnitt. Men det är nu inte den väg jag har valt att genomföra min trekathon på. Så det enda jag egentligen fick ut av det den här boken var att kolla hur långt in på bokens Trek-a-thon-år jag kommit. Det visar sig att det avsnitt jag bloggar om idag är det som är schemalagt för den 27 september enligt Pauls Castles uträkning. Det kändes betryggande på något sätt – men lite oklart vilket.

Så jag bläddrade istället fram till jubileumskalendern, som finns i slutet av boken. En listning av vilka dagar som avsnitten sändes för första gången. En lite roligare grej, som jag eventuellt kan tänka mig att missbruka i framtiden. Som att dagens datum, den 9 juni, var den dag då biofilmen Star Trek V – The Final Frontier hade premiär! Väldigt många dagar på året blir till potentiella högtidsdagar på det här sättet.

Så, om jag ska sammanfatta: den minst ambitiösa Star Trek-bok jag har i min samling. Fullkomligt meningslös – varken på nätet eller i bokform rådet det någon brist på avsnittssammanfattningar och episodguider till Star Trek-serierna. I den här boken har Paul Castle dessutom val att göra spoilerfria resuméer, vilket gör att de inte ens innehåller särskilt mycket information. Egentligen borde det väl vara mest rättvist att kalla det här för en Star Trek-kalender. Fast en sådan med bara text och inga bilder. Roligare än så blir det aldrig i 50 year mission.

Betyg: 2/10.

50 Year Mission. The Ultimate “Trek-a-thon Challenge”. 2016 viewing Diary” av Paul Castle.

Star Trek Discovery-böckerna: The Way to the Stars. Den om Tillys tonårskris.

Bara för att en bok handlar om en sextonåring, så blir den förstås inte automatiskt en bok riktad till ungdomar. Men The Way to the Stars känns verkligen som en YA-bok, och det såg jag inte riktigt komma i den här serien av Discovery-böcker som i övrigt innehållit flera rätt så brutala rymdäventyr.

Om vi börjar med att försöka placera The Way to the Stars i Discoverys tidslinje, så är boken något av en hybrid. Det är faktiskt den första boken i serien som utspelas i tv-seriens nutid (närmare bestämt någonstans mellan säsong ett och två, tror jag) men samtidigt är större delen av innehållet (typ 99 procent) en enda lång tillbakablick till när Tilly var sexton år gammal och ganska förvirrad och vilse i livet.

Den korta ramhandlingen tar sin början natten innan Tilly ska börja sin befälsutbildning på Discovery, så hon är förstås nervös och kan inte sova. Hon vrider och vänder sig i sängen och håller därmed även rumskamraten Michael Burnham vaken. Till sist frågar Michael vad det är som tynger Tilly, och det är hennes svar som utgör den här pocketbokens innehåll: historien om Tillys ansträngda förhållande till sin federationsdiplomatsmorsa, och hur hennes vistelse som sextonåring på en internatskola höll på att få en ände med förskräckelse. Tilly rymmer nämligen från skolan och försöker hanka sig fram i galaxen på egen hand som någon form av teknisk begåvad handy-kvinna. Detta trots att mammans höga ställning inom federationen gör Tilly till ett potentiellt kidnappningsoffer för både den ene och den andre.

Av alla böckerna så här långt i Discovery-serien är The Way to the Stars den som lyckats bäst med att ge en fyllig backstory till sin huvudperson. Här får vi veta en hel del om Tillys bristande sociala förmågor, dåliga självförtroende och neurotiska förhållande till sin omvärld. Men det är ganska klassiska tropes vi talar om här: Tjejen som inte riktigt passar in i skolan, men som bakom blygheten visar sig vara supersmart. En dominerande och framgångsrik mamma som vill att dottern ska följa i hennes fotspår, och som tycker att hennes nördiga intressen (i det här fallet svampbiologi) mest är trams. Lillasystern som hela tiden jämförs med sin lyckade storasyster. Barnet med den kända föräldern som plågas av dåligt självförtroende och som tror att de vänner som hon trots allt lyckas få egentligen bara vill nätverka med hennes morsa. Och, till sist, skilsmässobarnet som tror att föräldrarnas separation beror på henne.

Sedan tycker jag ändå att Una McCormack får ihop en rätt så välsmakande häxbrygd av de här klassiska ingredienserna. Framför allt i de avsnitt som handlar om Tillys bossiga morsa så bränner det till på riktigt. Och rent allmänt så bygger McCormack vidare på den redan sympatiska bild som tv-serien gett av Tilly som person.

Vad menar jag då med att det här är en YA-bok? Ja, men först och främst kanske jag ska säga att YA inte innebär något negativt för mig, även om det är en lite oväntad genre i det här sammanhanget. Typiska YA-grepp i The Way to The Stars som skiljer den från de andra böckerna i serien är till perspektivet . Boken är berättad ur den tonåriga Tillys synvinkel. Trots att det här på något vis ska föreställa Tillys nattliga berättelse för Burnham, så finns det inget av den vuxna Tillys blick i skildringen av det som händer. Berättelsens fokus är också på Tillys personliga utveckling som tonåring, ett klassiskt YA-tema. Det här är berättelsen om hur Tilly blev Tilly och då är inte handlingen fylld med massor av action och spektakulära händelser, utan det är främst tonårstidens egen inneboende dramatik som fyller sidorna, åtminstone fram till de allra sista kapitlen. Riktigt snyggt hade det förstås varit om blobb-Mays verkliga förebild hade dykt upp på något hörn här, men om jag inte alldeles missminner mig så är hon inte en del av den The Way to the Stars.

Jag gillade till en början genrebytet, att man vågade slänga in en tonårsuppväxt mitt i Discoverys annars så mörka och dystopiska fiktionsvärld. Men sådär halvvägs började jag tröttna lite. Kanske att det hela blev lite väl gulligt för min smak, framför allt i upplösningen och det sista lite mer dramatiska äventyret. Men även det här med Tillys tonårstid kändes till sist lite tjatigt. Man kan ju fråga sig om och när Tilly ska få slippa att definieras av sina tonårskomplex, bristen på vänner och den ansträngda relationen till sin morsa. Det är ju trots allt de sakerna som har betonats gång på gång i både den här boken, Short Trek-avsnittet och storylinen om May i säsong två. Precis som Saru fick tappa sina rädslokörtlar bakom öronen så hade jag gärna sett att Tilly fick bli lite mer vuxen, både i sina egna och andras ögon.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: The Way to the Stars av Una McCormack. Bok 4 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt, samt bloggat om fyra Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.. 

Star Trek Discovery-böckerna: Fear Itself. Den om Saru och flyktingskeppet.

Saru frontar omslaget på den tredje delen i pocketserien om Star Trek: Discovery, och jag hade nog hoppats på att få reda på massor om hans uppväxt, hemplanetens kultur och hur han hamnade i Stjärnflottan. Så blev det nu inte (en del av det där dök i stället upp i Short Treks-avsnittet The Brightest Star).

För precis som sina två föregångare handlar Fear Itself om ett specifikt äventyr, om än med Saru i huvudrollen. Ja, faktum är att hela händelseförloppet i romanen triggas igång av Sarus mindervärdeskomplex gentemot med Michael Burnham. Han har helt enkelt tröttnat på att bara vara ängslig och orolig och försöker i stället testa gränser och våga lite mer. Det hinner han ångra ett antal gånger under den här historiens förlopp.

Mer om handlingen om en liten stund. Vill först bara få ur mig att det här är den hittills bästa pocketen i serien. Det har bitvis varit lite plågsamt att läsa de tidigare böckerna, men här susade jag igenom första halvan av berättelsen helt utan besvär. Fear Itself är uppenbarligen skrivet av någon som faktiskt har koll på sitt språk, behärskar mer än grundläggande berättarteknik och inte hänger sig åt allt för mycket technobabble, långdragna beskrivningar av interiörer eller allt för klyschiga personbeskrivningar. Tack, James Swallow. Du har gett mig hoppet tillbaka om den här bokserien.

Fear Itself utspelas år 2252, det vill säga sex år efter Drastic Measures, men tre år före Desperate Hours – och fyra år före händelserna som drar igång tv-serien Discovery, The Battle of the Binary Stars. Men oavsett i vilken tid och på vilken plats en historia utspelar sig så har ju upphovspersonernas samtid en tendens att leta sig in i handlingen, så Fear Itself handlar om ett flyktingdrama. Ute på uppdrag upptäcker federationsskeppet Shenzhou och dess kapten, Georgiou, ett skepp från Peliar som har extrema tekniska problem. När Federationsskeppets besättning försöker undsätta Peliarerna upptäcker Saru att det stora skeppets fraktutrymmen är fyllda med flyktingar från Gorlan. De hade först kom till Peliar, men där ville man inte ha några flyktingar. Så nu fraktar man dem vidare till en annan planet som man lovar ska vara värsta, fina paradisliknande stället. Men Saru känner av att det är något skumt på gång – både från Perliarernas och Gorlanernas sida. Och utan att han riktigt förstår vad som sker så har han blivit en bricka i ett helt annat spel än det han trodde var på gång.

Jag tänker inte säga mer än så, för den här romanen har flera dramatiska vändpunkter som det känns dumt att avsluta. Vi kan väl säga som så att Saru ställs verkligen inför en rad riktigt vidriga val i den här boken, och just när man tror att det inte kan bli värre, så blir det förstås det. Och att den avslutas med ett riktigt rafflande actionsavsnitt med värsta fajten mellan olika rymdskepp.

När det gäller Sarus privatliv så minns jag från den här boken hur han kör ett holoprogram i sin bostad ombord Shenzhou. Ett träningsprogram där han utan förvarning blir överfallen av olika vidrigheter – tanken är att han ska kunna hålla sina överkänsliga reflexer för att kunna upptäcka fara i topptrim. Fatta hur sjuk han är.

Jag hade antagligen blivit lite frustrerad om jag var författaren James Swallow och kollade på The Brightest Star. Jag menar, någon kunde väl ha skickat PM:et om att det är Georgiou i egen hög person som hämtar upp Saru från hans hemplanet när han ska joina Stjärnflottan. Beskrivningen på sidan 285 i den här boken ger intrycket att hon inte alls var så personligt engagerad i hans öde.

Jag hade en svacka någonstans i mitten av den här berättelsen, men annars var det här ovanligt underhållande – om än lite jobbigt ibland. Folk är verkligen illa ute i den här berättelsen. Flera gånger.

Funderar lite på hur stor frihet de här författarna har med sina historier. Börjar nämligen eventuellt småtröttna på alla rättrådiga Starfleet-besättningsmän som på en sekund eller två kan skaka fram en snillrik teknisk lösning eller väldigt välformulerat lyckas vinna en diskussion. Även om Fear Itself handlar väldigt mycket om Sarus osäkerhet och brister i hans ledarskap så vet man att det nog aldrig flippar ut helt och hållet. Han fattar fel beslut massor av gånger i den här boken, men det visar sig ändå väldigt ofta vara rätt typ av fel saker som han lyckas besluta sig för. Så även om jag längtar efter en roman som bara handlar om den där dagen då alla är bakfulla och det görs hundra slarvfel på bryggan så vet jag att den inte kommer. Karaktärsmord tillhör nog inte Star Trek-pocketförfattarnas tjänstebeskrivning .

Betyg: 8/10.

Star Trek Discovery: Fear Itself av James Swallow. Bok 3 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt, samt bloggat om tre Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.. 

Star Trek-serier: Star Trek Discovery. Succession.

Star Trek Discovery: Succession är ytterligare en samlingsutgåva med Star Trek-serier, den andra i ordningen. Men för första gången har vi nu rört oss bort från prequels när det gäller utbudet av kringhistorier till Discovery. Succession är en annan variant på hur man knåpar ihop ett äventyr utan att störa moderseriens tidslinje. Den här tecknade serien handlar om vad som hände i spegeluniversumet efter att primäruniversumets Discovery-crew drog därifrån. Ändå ett rätt bra upplägg, även om det krävde viss tankemöda för mig att minnas var vi befann oss i handlingen då.

“I just came back from the dead” Spegeluniversums-Burnham gillar dramatiska repliker.

Men när man väl är uppdaterad är det bara att åka med. Tror verkligen inte att vi kommer att återvända till spegeluniversumet någon gång snart i Discovery, för manusförfattarna till den här serien verkar ha fått fritt fram för att komma på vilka bisarra historier som helst. Jag vet inte hur mycket jag ska spoila här men vi får väl se några stycken makthungriga kejsarkandidater ta över makten, vi får se hur det terranska imperiet förbereder utrotandet av alla andra raser i sitt imperium och vi får se löjtnant Airiam försöka ta hämnd på alla som inte tycker att hon är en riktig människa. Ja, vi får till och med en skymt av en snäll och generös Harold Mudd – den här gången utrustad med ett samvete. Allt är verkligen annorlunda i spegeluniversumet. Men rent generellt kan man väl säga att väldigt många av de bekanta ansiktena också försvinner i och med det som sker i det här albumet. En lite mer Game of Throne:sk attityd till huvudpersonerna där borta i spegeluniversumet, helt enkelt. Mord, folkmord, svek och lögner till max. Mycket bra!

Utöver Succession så finns det även lite bonusmaterial i den här utgåvan. Serien från 2018 Annual-tidningen finns sist i det här albumet, och den innehåller en backstory om Paul Stamet. Vi får se hur hans svampforskning tog sina första stapplande steg, men även hur han träffade sin snubbe Hugh. Förutom att det är lite otroligt att någon skulle kunna falla för någon som är så otrevlig och självupptagen som Stamets, så tyckte jag att den här serien var en cool fördjupning kring galaxens ledande myceliumforskare. Och en liten tröst för oss som hade sett fram emot lite mer bögrelationer i Discovery, men blev lite snuvade på det en bit in i första säsongen. Eftersom jag är helt uppfylld kring det här med Short Treks nu, så känns det som att den här avslutande serien lika gärna kunnat vara stoffet till ett sådant avsnitt, om man hade hottat upp det en smula. För jämfört med hypervåldet i Succession i första delen av albumet så kändes det här lite väl tamt och snällt (de två kommande Short Treks-avsnitten som ska släppas i sommar ska för övrigt vara animerade).

Som helhet: en mycket bra utgåva. Även om jag kan ha lite invändningar mot tecknarens stil ibland så var det här av en helt annan klass än det första samlingsalbumet om Discoverys universum.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery, Succession av Kirsten Beyer, Mike Johnson, och Angel Hernandes. Det andra serielbumet om Star Trek: Discovery.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer, 492 tv-avsnitt, bloggat om två Star Trek-romaner och två seriealbum. 

Star Trek Discovery-böckerna: Drastic Measures. Lorca och Georgiou på gamla äventyr.

Drastic Measures, den andra romanen i Discovery-serien, utspelas år 2246, ungefär tio år före tv-seriens avsnitt Battle at the Binary Stars. Här sammanstrålar Philippa Georgiou och Gabriel Lorca på den koloniserade planeten Tarsus IV där en aggressiv svamp förstört nästan allt som går att äta för de stackars nybyggarna. När Federationen inte verkar kunna hjälpa planetens invånare i tid för att undvika svält och undergång så fattar den nyutnämnde guvernören Kodos ett minst sagt drastiskt beslut. Eftersom maten på sikt inte kommer att kunna räcka till alla så väljer han att avrätta hälften av planetens 8 000 invånare. En massaker som inte bara är grym och brutal, utan också helt onödig. Ett första Federationsskepp når Tarsus IV med mat och personal bara dagar efter att 4 000 personer mördats på kolonins stora stadium.

Gabriel Lorca, som senare ska komma att bli befälhavare på Discovery, befinner sig redan på Tarsus IV när massavrättningen äger rum. Han är en av en handfull personer som Starfleet har stationerade på planeten. Lorca är där för att testa tillvaron på “land” efter ett årtionde i rymden – och verkar ha övervägt att eventuellt stanna på planeten för gott. Kanske rentav sluta i Stjärnflottan och istället satsa på familjeliv med sin nya flickvän, som han träffat på planeten. Georgiou är däremot en nykomling på Tarsus IV. Hon är med på det där första skeppet som kommer till undsättning. De två samarbetar när de försöker skapa ordning och reda på en planet vars befolkning är traumatiserad efter massmordet. Men de jobbar också tillsammans för att jaga ifatt mannen som snabbt fått öknamnet “Kodos The Executioner” som befinner sig på flykt på planeten.

Trots sitt mörka innehåll är jag betydligt gladare efter att ha läst Drastic Measures än efter den första Discovery-romanen, Desperate Hours. Förra boken kunde jag inte läsa mer än två, tre sidor i sträck av innan jag blev uttråkad. Drastic Measures hade jag däremot svårt att lägga ifrån mig. Jag satt uppe långt efter läggdags flera nätter och fortsatte att plöja kapitel efter kapitel. Inte för att den är särdeles välskriven, men det finns definitivt ett driv i berättandet. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå. mycket mer än jag ville sova. Så har också Drastic Measures en betydligt tydligare premiss än sin föregångare i serien. Dess teman berör också åtminstone i viss mån vikten av medmänsklighet och etik i en värld som står inför extremt svåra val. Det handlar om flyktingar, resursbrist, svält och onda män som tror på “survival of the fittest”, och det känns ju ganska aktuellt.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Här pratar vi inte om något så konstlat som ett obemannat rymdskepp från en redan död civilisation. I stället handlar Drastic Measures om något så konkret som ett brutalt och grymt folkmord, i en historia som har en tydlig skurk –och dessutom en smart sådan, som hela tiden ligger steget före de som jagar honom.

Författaren, Star Trek-vetaranen Dayton Ward, vågar dessutom leka lite med berättarperspektiven i boken. Ett smart grepp är till exempel att låta en kvinna från Betazoid vara berättare i några av scenerna. Med sina tankeläsargåvor kan hon ju beskriva huvudpersonerna och deras stressreaktioner på ett ytterst ingående sätt (som bonusinfo får vi också reda på skumma saker som att betazoiderna inte berättade om sina förmågor för Federationen från början)

Ward bryter också upp berättelsen med korta utdrag ur en framtida bok som handlar om det bisarra händelseförloppet på planeten: The Four Thousand: Crisis on Tarsus IV. En samling intervjuer med de som var med, både offer och förövare, och som kom ut 10 år efter katastrofen. Även om det greppet piggar upp en del så hade jag gärna sett fler avbrott i liknande stil, kanske med texter från andra källor kring det som hänt. Här och där avslöjar dessvärre intervjuerna från boken lite för mycket om det som ska hända framöver i berättelsen – jag kan ju till exempel vara ganska säker på att någon som blir intervjuad för boken överlever våldsamheterna på Tarsus IV. Där förstör Ward lite för sig själv. Men så rör han sig faktiskt också i redan utforskade vatten.

Jo, visst var det något bekant med den där Shakespearefixeringen.

Nu kommer en extra känslig spoiler som antingen kan förstöra läsningen av boken, eller eventuellt göra den mer intressant att läsa. Det tog mig faktiskt 381 av de 391 sidorna i Drastic Measures innan jag insåg att man lika gärna skulle kunna kalla den här boken för en prequel till originalserien som för Discovery. Drastic Measures skildrar nämligen bakgrunden till TOS-avsnittet The Conscience of the King (som en del kanske minns som konceptets mest Shakespearereferenstyngda). Jag blev lite misstänksam när en bok med Shakespeares samlade verk dök upp på ett väldigt övertydligt sätt i slutet av Drastic Measures, och insåg att det var något bekant med hela storyn. Det här förklarar också att författaren Dayton Ward vågade göra något så uppseendeväckande som att skriva in en ung James Kirk i den här boken. I efterhand förstod jag att det i själva verket inte var så dramatiskt, Kirks närvaro på Tarsus IV var ju redan inskriven i kanon.

Vad jag däremot har lite svårt för är den fjäskande tonen i den här boken kring den tonårige Kirk. Georgiou träffar honom i några minuter och är så pass superimponerad att hon redan börjat jobba som hans personlige syo-konsulent. Ett kortare exempel ur den dyrkande beskrivningen:

From what Georgiou could see he was a fount of raw untapped potential, lacking only age, education, and experience. If he was anything like his parents had to be, and assuming his own desire to pursue such a path, young Jim Kirk had the makings of a first-rate Starfleet officer.

Desperate Measures sid 196.

Det nya som Dayton Ward tillför med den här boken är alltså i själva verket att skriva in Georgiou och Lorca i Kirks backstory. Lyckligtvis nöjer sig faktiskt inte med det, utan passar också på att låta både Enterprise och dess kapten Robert April få vara med i några scener. Det blir lite Star Trek-göttigare så.

Vilka nya saker får vi reda på om Lorca och Georgiou då? Nja, de är ganska lika det vi sett av dem tidigare. Hon är rättrådig, behärskad och kontrollerad. Han är impulsiv, hämndlysten och beredd att tänja på regler och protokoll för att sätta dit skurkarna. I just det här fallet är han kanske lite extra på, eftersom hans flickvän är en av dem som dödats i massakern på arenan. På bokens allra sista sidor får vi dessutom en glimt ur framtiden där Lorca sitter i fängelse – en påminnelse om att den vi läst om i den här boken är primäruniversumets Lorca, inte spegel-Lorca. Det vill säga, vi har läst en fördjupande roman om en person som faktiskt aldrig varit med i Discovery.

Det blir många lager och referenser att hålla reda på, men som helhet är Drastic Measures helt okej äventyrslitteratur. Jag håller ju fortfarande på att försöka förstå mig på den här genren, och hakade bara upp mig några gånger i den här romanen. Ward verkar liksom ha några hangups som ofta återkommer i hans skrivande. En av dem är väldigt detaljerade beskrivningar av rum i allmänhet, och antalet arbetsplatser och datorskärmar i dem i synnerhet. På sidan 237 får han ett annat anfall av övernitisk detaljrikedom, när han börjar beskriva innehållet och principerna bakom packningen i Lorcas ryggsäck. Antar att det är sånt som vissa av fansen vill ha i sin strävan efter att kunna rekonstruera livet i Stjärnflottan. Själv hade jag gärna sett lite mer djup hos huvudpersonerna i stället. Mot slutet av boken (som för övrigt består av en tre, fyra olika slut på rad) fastnar Ward dessvärre också i det där styltigt högtidliga språket som jag tycker så illa om. Det är tydligt att Ward skriver bäst när det är lite action och rakare handling, miljöbeskrivningar och det lite mer målande känns mest krystat. Och att boken är så dåligt korrläst att man dubblerar några meningar i bokens början är väl ytterligare ett tecken på ambitionsnivån med den här produkten.

Men som ren brukslitteratur dyker det här mer än nog. Tycker att Dayton Ward använder sig av kanon på ett smart sätt här. Och jämfört med förra boken om Discoverys universum är det här ett gigantiskt kvalitativt steg framåt.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: Drastic Measures. Bok 2 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt, samt läst 2 Star Trek-romaner och ett seriealbum..