Star Trek-litteratur: Warped – om den aldrig sända åttonde säsongen av The Next Generation.

warped

Det har knappast funnits någon tid för abstinens efter det där allra sista avsnittet av The Next Generation. Om bara några blogginlägg är det dags för mig att se den allra förstaTNG-långfilmen. och fram tills dess har jag kunnat hålla mig sysselsatt genom att sträckläsa den åttonde säsongen av serien i bokform, Jag pratar om Warped, en kärleksfull men också ganska elak drift med hela The Next Generation-konceptet. Boken är utformad som en guide till en påhittad åttonde säsong, och listar 26 avsnitt med samma upplägg som finns i companionböcker och på sajter på nätet: En kort sammanfattning av handlingen i avsnittet, en listning av några minnesvärda citat och till sist en uppräkning av olika misstag och struligheter som gjordes vid inspelningen (även om det i det här fallet ju aldrig gjordes någon inspelning, men ändå).

warped dataBoken började som ett twitterkonto (@TNG_S8) skapat av Star Trek-nörden och komediförfattaren Mike McMahan, som bland annat arbetat med den animerade tv-serien Rick & Morty. Han förklarar själv i boken hur han är den typen av fan som gillar  b-handlingarna i avsnitten mest. Alltså inte den stora viktiga huvudintrigen, utan den där lite fjantiga handlingen som händer liksom lite i bakgrunden. Ett av de bästa exemplen är väl avsnittet där Data funderade på att anlägga skägg.

Tänk ändå om man ändå hade fått ha McMahan sidan om sig i tv-soffan när man kämpade sig igenom de sju säsongerna. En sån som man kan himla med ögonen ihop med när avsnitten börjar flippa ut och bli lite corny – samtidigt som bägge vet att det är just det här lite töntiga som vi egentligen gillar bäst.

warped rikerMcMahan komponerar sina egna avsnitt som en slags blandning mellan Star Trek och Liftarens guide till galaxen. Och det märks att han har några favoritämnen. Boken domineras av handlingar om:

1. Data och Geordi som skeppets två nördiga barnrumpor ( mest av allt påminner de om Troy & Abed i Community, faktiskt).

2 Intriger som på olika sätt handlar om Rikers sexappeal (som när de aggressiva kolibrierna på planeten Laap Ri alla blir kära i honom och täcker hela hans kropp för att komma nära någon som är så macho och attraktiv).

3. Något där Wesley Crusher gör bort sig eller försöker berätta för alla om sin tillvaro som en energiform (ja, McMahan väljer att skriva tillbaka Crusher i serien igen. Hur ska man kunna göra komedi av Star Trek utan honom?).

4. Handlingar där Picard på något sätt fastnar i turbohissen (i alla fall fram tills dess att Picard reser tillbaka i tiden och ser till att hissar på rymdskepp aldrig uppfinns, i stället har man trappor ombord på Enterprise i fortsättningen).

warped troiJag är väldigt förtjust i den här boken, satt och flabbade rakt ut ibland. McMahan lyckas liksom både beskriva avsnitt som man faktiskt verkligen skulle vilja se, och samtidigt kärleksfullt driva med seriens många svagheter. Bland mina påhittade favoritavsnitt finns till exempel Rikerworld, där Riker råkar lämna lite dna på en kapsel som landar på en planet där tiden ibland går extremt snabbt. Det betyder att man från Enterprise snart kan observera hur planeten utvecklat liv, men där alla livsformer på alla nivåer utgår från Riker. Givetvis skakas även den här planeten av konflikter och stridigheter, i det här fallet mellan RIker-humanoider utan skägg och med skägg. En annan darling är Barclay’s Day, en variant på Groundhog Day där Q försöker ta reda på om den misslyckade och otursförföljde Barclay kan ta sig igenom en hel dag på Enterprise utan att ta livet av sig själv eller andra. Eller varöfr inte Lowest deck, där vi för första gången får möta den verkliga underklassen ombord på Enterprise.

McMahans storylines är ju helt bisarra, men det roliga är att han trots det hamnar väldigt nära saker som faktiskt hänt i serien  (som när en av hissarna på Enterprise utvecklar ett eget medvetande, det avsnittet har vi ju nästan sett). McMahan är en nörd som verkligen kan sitt ämne, men som samtidigt har humor nog att skratta åt hela fenomenet. Nu skulle jag bara behöva en likadan bok om Deep Space Nine för att hålla mig flytande de närmsta åren.

Tack för tipset, LDL!

Betyg: 10/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 330 tv-avsnitt. Och så några böcker och dokumentärer på det dårå. 

 

 

Star Trek-litteratur: Den jättedåliga bakom kulisserna-skildringen om The final frontier

captain's logJag vet inte vad som är mest skadligt för min Star Trek-bloggdisciplin – semester eller att vara tillbaka på jobbet? Eventuellt kan det som gjort att min bloggfrekvens dalat på sistone också vara att jag tvingat mig själv att läsa boken Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner. Det hemskaste jag utsatt mig för under min Startrekathon. Illa skrivet, fjäskigt, underdånigt och överpedagogiskt. Det här var tufft.

Boken hittade jag när jag försökte göra en förteckning över självbiografier med Star Trek-anknytning och insåg att jag helt missat den här bokens existens. Fast, egentligen kan man inte kategorisera den som en memoar, trots att det låter så i den långa titeln. Boken är egentligen mer av ett långreportage, en bakom kulisserna-skildring om hur långfilmen Star Trek: The final Frontier kom till, skrivet i bästa skoltidningsstil.

Författaren är William Shatners dotter Lisabeth, som reder ut allt kring familjeförhållandena och eventuell nepotism i bokens inledning. Där beskriver hon hur det var att växa upp som dotter till kapten Kirk (en kändisbarnsupplevelse som påminner en hel del om den som  Leonard Nimoys son Adam skrev om i sin självbiografi). Men det märkliga är att Lisabeth håller fast vid sin dotterroll även i fortsättningen av boken. William Shatner, som ju regisserade filmen, kallas för father genom hela boken. På nästan varje sida blir vi alltså påminda om att det är en dotter som skriver som pappas bok, vilket förstås ger ett onödigt fjantigt och osjälvständigt intryck av författaren. Lisabeth Shatner tar mycket riktigt också allt William Shatner säger och tycker och gör på ett enormt allvar, vilket ganska snart börjar kännas lite pinsamt – det är ju inte som att The Final Frontier är en särskilt älskad film. Tvärtom.

star trek frontier 3Men även en blind höna… I något slags naiv förtrolighet och gränslös beundran för sin far så väljer nämligen Lisabeth att ta med alla möjliga detaljer om arbetet. Shatners drömmar om att göra en film där besättningen ombord på Enterprise möter Gud redovisas utförligt, liksom Gene Roddenberry och andras sågningar av Shatners första, mer teologiskt inriktade, utkast till handling i filmen. Man får verkligen känslan av hur katastrofalt resultatet hade blivit om Shatner hade fått göra som han ville. Det prekära och komplicerade i att skriva ett Star Trek-manus framkommer också i boken, för det är inte bara Roddenberry som har synpunkter. Även Leonard Nimoy och Deforest Kelley har synpunkter på hur deras rollfigurer Spock och Bones ska skildras i filmen. Planerna på att låta kapten Kirk vara ensam hjälte skrotas därmed också.

star trek frontier 2Det hela hade gått att skadeglatt läsa hela den här boken som ett lustmord på Shatner, om inte den skrivits på ett så inställsamt, storögt och hängivet sätt. Shatner verkar vara den där typen av kulturarbetare som kan sitta i timmar och diskutera filosofin och meningen med en film som han inte har börjat skriva manus till, övertygad om att varje banal tanke är genialisk. Och för att var en person som arbetat så länge i branschen som Shatner har så verkar han ha väldigt dålig koll på hur den funkar. Som när han chockad inser att han inte har final cut på filmen. Det vill säga, att producenten är den som bestämmer hur slutklippningen av filmen ska göras. Att Shatner inte har snappat upp den typen av detaljer under sitt långa yrkesliv känns som ytterligare ett tecken på hur självupptagen han är.

Lisabeth Shatner känns inte heller riktigt som en auktoritet på området filminspelningar, bitvis är det som att läsa en barnbok när hon förklarar hur en filminspelning går till som om läsaren vore en total novis på området. Det är så dåligt att jag bitvis satt och skrek åt boken medan jag läste: JAG VET VARFÖR DET BEHÖVS EN KOSTYMÖR OCH DU BEHÖVER INTE FÖRKLARA VAD EN BLUESCREEN ÄR HELLER. Å andra sidan bjussar hon rätt mycket på saker som går fel under inspelningen också. Jag har läst många inspelningskildringar som handlar om kampen mot klockan, om hur man fått stryka scener när någon av alla de saker som kan gå fel under en filminspelning går fel. Men när jag läser den här boken (orkar inte skriva hela titeln en gång till) så undrar jag hela tiden var producenten håller hus. Shatner och hans team drabbas gång på gång av tidsödande missförstånd, tekniska lösningar som inte håller måttet och ett inspelningsschema som verkar bygga på en helt orealistisk glädjeplanering.

 

Det känns som om alla positiva sidor av Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner är helt ofrivilliga. Eller. Så är det inte alls på det viset. Lisabeth Shatner kanske är en ulv i fårakläder, och använder medvetet en barnslig berättarstil för att hämnas på sin självupptagna pappa. I så fall är det här en enormt lyckad publikation. Hur det nu än var med det så valde pappa William att samarbeta med andra författare i sina bokprojekt framöver.

BONUSINFO: Från början var det ju tänkt att Sean Connery skulle spela sektledaren Sybok. När han var upptagen med en annan film så funderade Shatner tydligen på en känd svensk skådespelare som ersättare – men backade ur när han fick reda på prislappen. Kan det möjligtvis ha varit en viss Max von Sydow?

BONUSINFO 2: En annan av Shatners idéer som stoppades var förresten att Sybok skulle rida på en enhörning.

BONUSINFO 3: Shatner ville att de dramatiska scenerna när Kirk och de andra skulle möta Gud skulle utspelas på en planet som befanns sig i universums mittpunkt. Detta skrotades efter att man tagit in en expert som berättade att det inte finns någon mittpunkt i universum, och om det fanns det så vore det ytterst märkligt om någon lyckats upptäcka den – med tanke på hur stort universum är.

 

Star Trek-litteratur: Captains’ Logs – min nya bibel.

Star Trek Generationsböcker

Jag har bytt bibel. Min förra vän i Star Trek-universumet The Star Trek The Next Generation Companion får flytta in i bokhyllan. I stället är det Captains’ Logs som blivit min nya följeslagare på resan dit ingen människa tidigare färdats.

Det finns många skillnader mellan de två böckerna, men den viktigaste för mig är förhållandet mellan handlingssammanfattningar och kommentarer till varje avsnitt. Companion ägnar mycket plats åt en resumé som verkar vara tänkt för en pre-internetpublik, samtidigt som den inte kan mäta sig med de utförliga avsnittsbeskrivningar som finns på Memory Alpha. Captains’ Logs, däremot, har superkorta handlingsreferat och ägnar sedan större plats åt kommentarer – framför allt åt intervjucitat med de som arbetat med serien (citat som sedan brukar dyka upp på Memory Alpha – men jag tänkte att i det här fallet ville jag ha källan till kunskapen istället för andrahandsversionen. Nedan några taskigt avfotograferade exempel på hur böckerna ser ut.

Star Trek Companion exempel

Ett typiskt Companion-uppslag. Stor stil, fina avsnittsbilder, men väldigt knapphändigt med bakgrundsinfo om avsnittet (det som är skrivet med lite fetare stil).

Star Trek Captains' Exempel 2

Captains’ Log sammanfattar avsnittet på några rader, och ägnar sedan resten av utrymmet åt bakgrundsinfo och intervjucitat. Bildmaterialet (där det finns bilder) är däremot skit och ofta hämtat från ställen där de kunnat få dem gratis, till exempel bilder från en annan film som en av skådespelarna varit med i.

Captains’ Log innehåller dessutom texter om Deep Space Nine och Voyager, men det får jag återkomma till när jag kommer dit. Här finns också korta resuméer till avsnitten i The Original Series, samt längre och utförliga texter kring långfilmerna. Men det är ju The Next Generation-fördjupningen som är det viktigaste i den här boken, som dessutom är mer välskriven och inbjudande i sin ton än Companion.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 218 tv-avsnitt. Det här är mitt fyrtiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.