Det verkar som romanserien om Star Trek Discovery är avslutad? I skrivande stund är det mer än ett år sedan det senast kom en bok i serien, så man kan väl bara anta att förlaget just nu satsar på de nya Star Trek-titlarna i stället. Åtta är i alla fall en jämn och bra summa. Lagom många för att kännas som en okej satsning, inte så få att det hela känns som ett fiasko. . Men när jag nu tittar på min hög av böcker så framstår verkligen Discovery som ett ganska svårt tv-universum att skriva fiktion om. Den utspelas ju bokstavligt talat i flera olika universa, eller i alla fall versioner av det. Serien börjar på 2250-talet, men vi har även den där konstiga skuggvärlden där doktor Culber levde i när han var “död”(en förvirrande värld snyggt skildrad i Dead Endless), och så spegeluniversumet förstås. Lägg till det att tillvaron för huvudpersonerna förändrades totalt efter det enorma skuttet framåt i tidslinjen när Burnham och Discovery gör sin resa in i framtiden. Kanske är det den spretigheten som gjort att det inte finns något som helst försök från redaktörernas sida att överhuvudtaget knyta ihop böckerna i serien. De har i stället fungerat som enskilda, fläckvisa fördjupningar kring specifika händelser, personer och platser. Extramaterial till tv-serien, kan man väl se det som. Och i denna serie av fläckvisa fördjupningar har vi nu kommit fram till historien om Michael Burnhams första tid efter hoppet ungefär 900 år in i framtiden. Om förvirringen och sorgen när hon anländer ensam till ett universum som inte är likt det hon reste ifrån. Här finns inte heller några som helst spår av varken sin mor eller Discovery. där Men i den här boken framstår det som om Burnhams största sorgearbete handlar om saknaden efter den nu obefintliga Federationen. I alla fall är den helt frånvarande i den del av galaxen där Burnham nu hamnat. Una McCormack, som är en av mina favoritförfattare inom treklitteraturen, gör även den här gången ett gediget jobb, och väver ihop händelserna från tv-serien med sitt egna romanstopp. Vi får se hur vänskapen växer mellan Burnham och den tappre Federationstjänstemannen Aditya Sahil, han som satt på en trasig rymdbas och väntade år ut och år in på att någon skulle höra av sig till honom. Givetvis finns det även tillfällen för McCormack att fylla ut detaljerna kring Burnhams förhållande till Book i den här boken, och exakt hur svårt det är för Burnham att gå in i en ny relation efter att hon fått reda på att hennes ex egentligen var en förklädd klingon. Men mest av allt fokuserar författaren på vad det gör med Burnham och hennes identitet när Federationen inte länge existerar. Det var väl en bra tanke, men det blir också fruktansvärt tjatigt. Vissa delar av det här roar i och för sig mig efter ett tag, som det faktum att ingen i den nya framtiden som Burnham nu lever i verkar kunna förstå tanken med Federationen. Lag och ordning, ja, men det större, idealistiska projektet är inte greppbart för dem. I samma veva tecknar också McCormack en effektiv bild av hopplösheten i postBurn-universumet. Hur blasé och uppgivna många är i en värld utan visioner, medan andra ser chansen att skapa egna små kungadömen i Federationens frånvaro. För att skydda sig har vissa civilisationer gått in i en komplett radioskugga, på det sättet försöker de undgå att upptäckas och attackeras av pirater, småpåvar och annat löst folk. Burnham är förstås lika idelaistisk som vanligt, men råkar också i trubbel när hon gång på gång tar på sig rollen som räddare i nöden. Alla vill inte bli räddade, visar det sig, vissa blir arga och upprörda när hon säger att hon är en del av Stjärnflottan.
I längden blir det dock ett jävla tjat om Federationen, tycker jag. Det är inte bara Burnhams love interest Book som tröttnar på allt prat om den där organisationen i boken, jag som läsare stönar också av uttråkning när Burnham för femtioelfte gången påbörjar någon inre eller utåtriktad monolog om Federationens fördelar, och hur hon inte kan förstå hur denna galaktiska stormakt kunde gå under efter The Burn. Det är säkert ett korrekt psykologiskt porträtt av hur en person som Burnham skulle reagera, men det gör det inte mindre tjatigt. Det finns också något enormt omständligt med vissa passager i boken, som ger känslan att McCormack haft svårt att komma upp i rätt antal sidor i boken och varit tvungen att trampa skrivarvatten för att förlänga texten. Det blir lite extra uppenbart när vissa intrigvändningar är lätta att förutse. McCormack är också väldigt förtjust i Alice i Underlandet-referenser, i romanens titel till exempel, men det tycker jag mest är gulligt.
Och med det här avslutar vi också skrivandet om Discovery-böckerna, och lite nöjd konstaterar jag att jag nu kompletterat ännu en liten underavdelning av Star Trek-universumet under den här sommaren. Om böckerna tycker jag väl lite blandat. De har varit ojämna, men skärpt upp sig under resan. Kanske för att författarna haft lite mer av tv-seriens värld att falla tillbaka på. Just nu tycker jag nästan lite synd om David Mack som fick skriva den första romanen i serien. Han hade helt uppenbart ingen större koll på vad Discovery skulle utvecklas till under det arbetet.
Betyg: 7/10.
Wonderlands av Una McCormack är den åttonde romanen som utspelas i Star Trek Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.
Här har vi en annan surdeg till blogginlägg som jag nu, för tredje sommaren i rad, försöker slutföra: megabloggposten det tredje tjocka albumet med brittiska Star Trek-serier.
Sanningen att säga var det här ett arbete som gick rätt trögt redan innan jag for iväg till USA för att jobba. Visst var det till en början rätt fängslande med detta parallella UK-producerade trekiversum, som var under produktion ända fram till 1979. Ett fristående serieprojekt som jag tidigare skrivit om här och här. Men i den här tredje samlingen verkar luften lite gått ur serieskaparna. Det blir rätt slarvigt tänkt och utgjort på sina ställen.
Britterna körde verkligen sitt eget race på flera sätt, men en hel del av deras idéer och uppslag dök faktiskt upp senare i de amerikanska Gold Key-serietidningarna. Eventuellt för att de bestod av ganska enkla och förutsägbara troper som ingår i grunduppsättningen av SF-koncept, men jag spekulerar gärna i att det fanns en hel del utvecklingspotential i de brittiska seriemanusen som andra desperata manusförfattare kunde kopiera delar av.
I UK publicerades serierna som följetonger, med lite yxigt och rätt komprimerat berättande till följd. De brittiska berättelserna var långt ifrån definitiva, snarare mer någon form av utkast, i bland fanns det inte ens plats att förklara varför eller hur saker och ting hände.. Därför fanns det gott om spelrum för att göra mer utvecklade versioner med diverse utsvävningar av de brittiska äventyren för andra serieskapare. Sedan är väl frågan förstås om det faktiskt förekom någon som helst samordning bland de som skrev och ritade Star Trek-serier. Kanon är högst flytande, och de brittiska manusförfattarna hittar på lite egna uppfinningar när det faller dem in.
Totalt 14 äventyr ryms i den här utgåvan, där det också finns lite extramaterial i form av den andra delen av den särskilda ordbok som man här skapat för det brittiska trekiversumets mer avvikande detaljer och uttryck. Man bjussar också på några tidningsomslag med Trek-motiv samt tecknade serier som använts för reklam, eller superkorta äventyr gjorda för olika sådana där maskiner som man tittar på diabilder genom. Inte ViewMaster, som jag tror folk använde när jag var liten, utan någon sorts mini-diaprojektor kallad Give-a-show – här kan du se äventyret på youtube.
Och som vanligt gör jag ett megalångt blogginlägg kring de olika äventyren i den här samlingen. Är man komplettist så är man.
The Mindless One är mest intressant för den…eh…originella kriminalvård som man bedriver på planeten Janvar. Eftersom man inte får skada folk fysiskt där, så har man kommit på ett lite eget sätt att hantera ett gäng hårdföra rebeller på. Janvar-metoden består av att man för över rebellernas medvetanden till en sond som skickas ut i rymden, medan kropparna bevaras i stora behållare på hemplaneten. Man burar alltså in och deporterar hjärnorna, men inte deras kroppar, och kommer därigenom runt planetens humanistiska regler kring bestraffningar.
Man verkar däremot inte ha tänkt så mycket på vad som skulle hända om den där kapseln, på sin färd ute i rymden, skulle stöta på något skepp med en intelligent art. Som Enterprise, till exempel. Kirk och de andra är som vanligt lite för godtrogna och snälla, och vips har den märkliga kapseln tagit kontroll över hela deras skepp genom någon form av mind-control. Enterprisebesättningen tas som gisslan och kursen sätts mot Janvar. När de styrande där förstår att Federationsskeppet har skurksonden ombord så skickar man missiler mot Enterprise i självförsvar.
Målet för sond-medvetandena är att ta tillbaka sina kroppar, men medan de är upptagna med det så lyckas Spock överbelasta de nu allt mer multitaskande hjärnorna på sonden. Spock tar över kontrollen av Enterprise från de kriminella snillena.
När till sist faran med skurkarna är avstyrd väljer Kirk att avstå från en första kontakt-träff med Janvariterna. Det får räcka med att bli beskjuten en gång, verkar han tycka. Det kan jag väl nästan förstå, däremot undrar jag fortfarande varför Kirk plötsligt pratar i en handmick ombord på Enterprise. Den återkommer även i senare serier i det här albumet, så kanske har vi att göra med ett slags paradigmskifte. Eller så är det bara ett enkelt sätt att skilja på vad som är dialog och vad som är direkta order. Tonlägen kan ju vara lite svåra att visualisera i en tecknad serie.
The Perithees Alliance
Ett ganska tråkigt, om än ambitiöst kidnappardrama. Romulanerna vet att ambassadör Sork från planetsystemet Perithees är en supernyfiken person, så det räcker att skicka upp ett obemannat skepp i närheten av Enterprise, så är man förvissade om att han kommer att tjata sig med på expeditionen som ska undersöka det. Sen är det bara att håva in fångsten – det vill säga fjärrstyra iväg skeppet och ta både ambassadören och några besättningsmän från Enterprise som fångar. Tanken är att om Kirk lyckas slarva bort en ambassadör på det här viset, så kommer Federationens rykte att gå i botten. Viktigt eftersom romulanerna och Federationen slåss om inflytande hos planetsystemet som Sork kommer ifrån.
Mest spännande blir det här avsnittet när Spock och Kirk håller på att bli transporterade rakt in i en aktiv vulkan (konstigt att det inte händer oftare). Man blir också bundis med den apliknande urbefolkningen på den planet där romulanerna har sitt högkvarter. Men bara för att urinvånarna ser ut som gorillor så tar det ett bra tag innan Kirk och Spock inser att de har att göra med en intelligent art (så fördomsfullt är det alltså ombord på Enterprise!).
Med hjälp av lite intel från de nya, håriga kompisarna lyckas man senare frita gisslan. Inte helt okomplicerat förstås. Hus exploderar och ett rymdskepp de flyr med är riggat för att sprängas en bit på färden (det undkommer man genom att transporteras till Enterprise i farten, något som tydligen är rätt farligt, sägs det). Sork räddas och han är extremt imponerad av Kirks målmedvetenhet, och kommer bara att ha snälla saker att säga om Federationen i framtiden.
De kreativa brittiska tecknarna bestämde förresten sig här för att Enterprise kan göra skeppet osynligt för romulaner. Det brukar ju vara tvärtom, så tydligen fanns det utrymme att ta sig konstnärliga friheter.
The Sabotueur within
Och här kommer nästa ärkefiende, klingonerna. De har en annan plan för att oskadliggöra Enterprise. Det här är en variant på en rätt så vanlig trope – en mystisk alien attackerar skeppet genom att omärkligt ta över olika människors kroppar och medvetanden. Klingonerna själva kan inte sånt här, utan de tar hjälp av en cereonier som tydligen utan större problem kan lämna sin kropp, flyta genom rymden bort till Enterprise och sedan kontroll över någon annans lekamen. Nackdelen är att den kropp hen tar över är förbrukad om varelsen lämnar den – att råka ut för cereoniern innebär alltså en säker död.
Den där flytande personligheten har en svaghet, den är väldigt lättstyrd. Det är först när den där varelsen (och hans människokropp) håller på att mixtra för att spränga Enterprise i tusen bitar, som Spock förstår att det enda sättet att bekämpa varelsen på är genom…förvirring. I stället för att fjärrstyras genom order från klingonerna så plockar hen upp Spocks irriterande jobbiga telepatiska meddelanden. Till exempel: “Vad heter Jordens kontinenter?”, eller “Repetera alfabetet baklänges”. Och då GÅR det ju förstås inte att koncentrera sig! Till sist kan Spock skicka tillbaka det cereoniska medvetandet över till klingonerna med uppdraget: “DESTROY!”
Fejkstarten av äventyret, där vi först tror att Enterprise sprängs i luften, men sedan inser att det bara var en modell i ett klingonskt laboratorium förutspår ungefär hundra liknande anslag i Star Treks holodäcksavsnitt.
The Void of Storms
Den här berättelsen handlar om Zar, som tillhör den populära Star Trek-communityn maktgalna vetenskapsmän. Han har försökt ta över planeten Zentar med sin imponerande superstarka robotarmé. För att skydda sig har Zentar skapat en rymdvirvel som skyddar deras planet från den måne där robotarna finns, medan Zar förvisats ut på vischan någonstans. Allt är frid och fröjd tills Enterprise lullar förbi, och blir ett perfekt verktyg för Zar. Genom att använda sig av Enterprise kan han återförenas med robotarmén han skapat. Kirk och hans manskap lyckas dock överlista Zar och hans trupper, och spränger hela hans bas i bitar innan robotarna hinner attackera Zentar.
En rätt lam historia det här, men däremot den första jag sett där man använder berättargreppet “låt transportörstrålen stå öppen om vi behöver återvända till skeppet”. Som om det vore någon jävla hiss. För att inte tala om den uppenbara säkerhetsrisken. Mycket riktigt tar Zar sig till Enterprise genom den “öppna” transportören. Det är bara ett av många moment i hans plan som bygger på antaganden som han inte kan veta något om där i sin isolation. Som att man kan lämna transportörstrålen “öppen” alltså. För första gången i Star Trek-historien. Låter jag upprörd. Det stämmer.
En annan sak man undrar över är ju varför zentarerna lät den supersmarte Zar behålla en robot hos sig? Hur kunde de inte förstå att det skulle sluta med en katastrof? Men den allra konstigaste grejen är att Zars försök att attackera Zentar bara blir möjlig eftersom Kirk menar att det är helt omöjligt för Enterprise att ändra kurs och undvika den robotspäckade månen. Så loj är man inte van att se Kirk.
Jag är dock väldigt nöjd med att två av huvudpersonerna hette Frekk och Stakka. Samt att man varit lite kreativa och hittat på lite ny utrustning åt Enterprise-crewen. Här finns en manick som kan visa minnen på en tv-skärm, och en drönare som kan scanna landskap och andra omgivningar.
Spheres of War
Det här var ett megalångt äventyr. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Och det var komplicerat på fel sätt.
Enterprise fångas av massor av små metallsfärer, som styr skeppet till en planet befolkad av flugvarelser. Deras ledare ber om hjälp och beskydd från grannplaneten Morkor som hotat att invadera dem, men Kirk vill inte ha något med saken att göra. I alla fall inte förrän han får höra att det är klingoner som ligger bakom mobiliseringen på Morkor. Då kastar han all försiktighet (och Generalorder Ett) överbord. Han och Spock lovar till och med att lösa flugledarens allra mest ömmande privata problem, att rädda hans son som blivit tillfångatagen och sitter i finkan på Morkor.
Sedan väntar en massa turer fram och tillbaka. Den där sonen missuppfattar ett telepatiskt meddelande från sin farsa, och rymmer från sin cell i stället för att vänta på att bli räddad. Enterprise får också ensamt stoppa en massa klingonska skepp på väg till Morkor. Och så kommer ledarflugan först mot slutet av äventyret på att han kan använda de där metallkulorna som förde Enterprise till hans planet, för att effektivt stoppa klingonerna.
Två fantastiska uppfinningar lättar ändå upp det här lite tunga äventyret. Dels det som kallas för “thought-implantation equipment”. Någon sorts maskin som snabbt matar in den klingonska personlighetstypen i ens hjärna – i det här fallet är det Kirk och Spock som behöver lära sig lite klingonsk know-how innan de ska förklä sig till sådana inför ankomsten till Morkor.
Sedan finns det också något som kallas för tele-confusion. Men det är egentligen bara gammal hederlig desinformation. Rebellerna på Morkor (som inte gillar klingonernas maktövertagande) sänder helt enkelt ut felaktig information på planetens tv-kanal, så det ser ut som om flugfolket från Tharkia framgångsrikt anfaller Morkor. Ledarna för klingonernas fejkregering har så dålig intel att de också går på de förfalskade filmerna.
Shell Game
Det här äventyret följer egentligen direkt på det förra. Man befinner sig i samma del av rymden, och Enterprises kostsamma seger innebär att skeppet är skadat och ammunitionen slut. Det leder till man nu blir utmanade av romulanerna som har en liten koloni i samma hood i galaxen. De har fått nys om att Enterprise är i dåligt skick efter sin fajt med klingonerna, och har förstått att de har rätt stor chans att besegra skeppet.
Romulanernas koloni finns på planeten Karr, som redan tidigare hade en befolkning av människoliknande varelser. Vilka som är romulaner syns främst på att invasionsmakten klär sig i outfits som påminner om Jordens romarrike. Vi lär också känna sklurrianierna i det här äventyret, ett snigelfolk som svävar på små plattformar och styr sina rymdskepp med tentaklerna. De kan i nödfall även försvara sig genom att producera ett osynligt sekret som folk halkar på. Deras ledare kallas för the shell supreme, och tillfångatas av romulanerna tillsammans med Kirk. Tanken är att de två ska slåss för sina liv i en amfiteater (en populär trope inom Star Trek-spinofferna, parodierad till exempel i Lower Decks.). Motståndaren är en dinosaurieliknande varelse. Hur ska man ta sig ur denna knipa?
Jo, Spocks telepatiska krafter har i just det här avsnittet tydligen spillt över på Kirk, som liksom kan få mental kontakt med Spock på egen hand. Det gör att Spock kan ta sig ner till planetens yta för att rädda snigeln och Kirk, varpå de i stället jagas av romulanerna och en terrastron – det senare är en sorts hund med tre huvuden, vart och ett med sin egna specialitet. Ett har riktigt bra syn, ett annat har ett utvecklat luktsinne. Det tredje verkar vara mer inriktat på att döda. Men de har ingen chans mot en dinosaurie på vift.
Jag blir ändå lite förtjust i den där Shell Supreme i det här äventyret. En figur som man gärna hade velat se åka runt på sin plattform i en tv-serie. Det är väl det enda som egentligen sticker ut i en serie som mest känns oinspirerad. Eller så har jag läst för många Star Trek-sereir nu?
To Rule the Universe
Det här är det sista ordinarie äventyret i den här samlingen. De övriga har publicerats i olika specialutgåvor. I den här följetongen får Enterprise kontakt med befolkningen på planeten Plixes. Här styr diktatorn Gokron, tillsammans med sin premiärminister Chekra. Planeten har fantastiska scanners, som på ett ögonblick suger ut all information om Enterprise och Federationen ur skeppets databaser, information som sedan överförs till diktaturteamets hjärnor på ett ögonblick. Ja, de kan till och med kopiera tankar, minnen och kroppar, så på ett ögonblick har Gokron och Chekra blivit kopior av Spock och Kirk (en liknande informationsöverföringsinnovation såg vi i ett annat äventyr tidigare i det här albumet, ett bekvämt manusgrepp där man effektivt kan gå vidare i handlingen). De två har som mål att ta sig till Federationens årliga kongress på Jorden, och ta livet av hela generalförsamlingen. Ett första steg för att på sikt kunna erövra hela Federationen.
Manusförfattarna har uppfunnit något som heter ultra-range beaming, en möjlighet att transportera personer extremt långa sträckor via Enterprise. På det sättet kan Gokron och hans sidekick ta sig direkt till Jorden via transportör, ett påfund som också underlättar infångandet av bovarna i det här dramats upplösning. Kvar på Plixes finns Spock och Kirk, som lyckas undkomma en avrättning. tack vare ett vältajmat fängelseuppror., en revolt som sedan utvecklas till en regelrätt revolution på planeten.
Efter en del efterforskningar visar det sig att Gokron och Chekras förvandlingskapacitet hänger på att maskinen som utfört den fortfarande är online., också det en väldigt praktisk detalj i den här manuskonstruktionen. Genom att spränga maskinen i bitar på Plixes avslöjas deras bluff på Jorden. Allt löser sig till slut, förstås, om än i sista sekunden – det är ytterst nära att hela Federationens ledarskikt gasas ihjäl.
Själv är jag mest förtjust i den ljudbomb som Gokron och Chekra bränner av i Federationens plenum, och som knockar alla medvetslösa. Ljudvapen i serier blir alltid lite extra snygga. Lite intressant är det också att manusförfattaren insåg att det här avsnittet kanske var i våldsammaste laget för Star Trek-konceptet och la till en liten brasklapp i en av rutorna: “So it was that the Enterprise, seldom a vessel of deliberate combat, sent her deadliy children om a misson of destruction”.
The Zodian sacrfice är ett fyrasidors miniavsnitt från en specialutgåva 1972. Ett zodianskt skepp attackerar Enterprise, men egentligen bara för att de vill bli räddade. Deras koloni på planeten Korak har blivit anfallen av ett gäng urtidsmonster, och de behövde hjälp för att komma därifrån. Men när Kirk håller på att bli dödade av en av skräcködlorna så offrar zodianerna sina liv för att rädda honom. Mer än så hann man inte riktigt med på de här två uppslagen.
Det sexsidiga äventyret Smoke and Mirrors publicerades i en sommarspecialutgåva av tidningen Valiant. I det här svartvita äventyret attackeras den fredliga planeten Fornia av strålar från rymden. Vilken tur att Kirk och Spock råkar vara där på besök, eftersom det är klingoner som är i farten. De har konstruerat en kraftfull stråle som de tänker använda för att utpressa Fornias invånare så att de utan motstånd låter sig förslavas. Men Spock och Kirk kommer på den smarta idén att skicka upp en liten raket med speglar på. När klingonerna använder sin dödliga stråle mot den så reflekteras den tillbaka mot skeppet. Och SWOSH! så utgör klingonerna inget hot längre. För enkelhetens skull verkar de nämligen bara ha framställt ett skepp med den där dödsstrålen.
Planet of the Dead och What is this thing called Spock är också korta äventyr från TV21:s årliga specialalbum. De är också lite slarvigare tecknade än vad jag är van vid. I Planet of the Dead är man på väg mot planeten Selkye för att grunda en bas där,. Man hittar resterna av en civilisation, uttorkade jättepaddor och små knubbiga maskvarelser som faktiskt verkar vara vid liv. Men maskarna visar sig vara ett slags parasiter som suger livskraft ur andra varelser och (på ett magiskt sätt) överför livskraften till de där torra paddorna, som då blir levande igen. Tyvärr var paddvarelserna för effektiva för sitt eget bästa, och hade lyckats utplåna allt annat liv på planeten i sin jakt på energi. Frågan är ju bara om Enterprisebesättningen släppte ut de där små maskarna från metallbehållaren man fångat dem i, och som satte stopp för energiöverföringen, innan man lämnade planeten?
What is this thing called Spock? utspelas på planeten Taragon, En koloni där man utvunnit mineraler i 20 år. Men så plötsligt en dag så sker en massa explosioner och naturkatastrofer. En gigantisk tentakelvarelse reser sig ur marken och skapar kaos i kolonin när den snabbproducerar ondskefulla kopior av de människor man stöter på. Men Spock lyckas få telepatisk kontakt med varelsen, som lever under jordytan, och en deal om en fredlig samexistens med kolonisterna sluts.
I The Gods have come är Enterprise ute och sniffar på en annan galax, minsann. På nytt hamnar man mitt i en konflikt mellan två primitiva civilisationer, Parracas och Turracas , som skiljs åt av en aktiv vulkan. Det ena folket är fredsälskande, det andra krigiska – bägge är telepater. Spock och Kirk undgår med en hårsmån att kastas i vulkanen när de är fångar hos den mer kritiska delen av befolkningen. Vulkanen får nämligen ett gigantiskt utbrott som utplånar större delen av krigarfolket. Ja, det var väl det. Just det, en sak till, det fredliga folkets ledare är en lättklädd donna, förstås.
Rock and a hard place är en annan högst ordinär story, där Enterprise och besättningen ytterligare en gång dras in i en konflikt mellan två civilisationer. Äventyrets fem sidor ger inte plats för särskilt mycket finlir, det mest intressanta är väl att Enterprise utsätts för ett vapen som liksom täpper till motorerna på skeppet. Och när Kirk blivit fängslad så blir han fri genom att vissla monotont. För det gör vakten så arg att han kommer så pass nära cellen att Kirk och de andra besättningsmedlemmarna kan övermanna honom. Mest förbryllande är dock vad som hänt med Spocks ansikte i den sista serierutan.
Sista äventyret i den här samlingen kommer från en BBC-utgåva. A bite of the apple, en ensidesgrej där Kirk retar Spock för att han ser ut som Satan. Helt obegriplig, om jag ska vara ärlig.
Sammanfattningsvis: Som jag antydde i början av det här lååååånga inlägget (jag fick gå och lägga mig och vila en stund efter att jag korrläst första hälften), det är en rätt oinspirerad samling äventyr det här. Många bygger på ungefär samma ingredienser. Planeterna man besöker behöver ofta hjälp för att kunna försvara sig mot en fiende, eller så är det en ondskefull envåldshärskare som ska avsättas. Kirk och Spock räddas förhållandevis ofta av olika revolterande rebeller på antingen ockuperade planeter eller ställen som lyder under en despot. Och så hämtar man en hel del inspiration från dinosaurier när man ska hitta på odjur (även om en trehövdad hund onekligen är ett avsteg från denna princip). Och en del av äventyren må se rätt snygga ut, men de är varken lättlästa eller särskilt intressant berättade.
Men det är ju inte därför man läser det här. De brittiska tecknade serierna kollar man in eftersom man älskar utflykter in i de mest obskyra delarna av Star Trek-universumet .Och så känns det lite spännande med en produkt som görs av personer som har måttlig eller begränsad kunskap om Star Trek-konceptet, men likt förbannat ska hitta på äventyr som utspelas där. Och så blir jag lite nostalgisk också. Minns hur bristen på tecknade serier var så stor att jag läste tidningarna om och om igen tills jag nästan kunde dem utantill. Varenda detalj granskades. Så även om de här äventyren slarvades ihop är jag ganska så säker på att det var många som otåligt väntade på varje ny del i sagan om serie-Star Trek.
Nästa stora serieutflykt för min del blir troligtvis samlingen av Star Treks amerikanska dagstidnings-strippar. Men de kanske får vänta tills nästa sommar.
Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till…
Varför ska fansen ha allt det roliga för sig själv? Ja, det verkar vara grundidén bakom Brent Spiners nyss utgivna försök i fan fiction-genren. Skådespelaren bakom rollfiguren Data har här skrivit en absurd berättelse om sig själv och sina kollegor i Star Trek: The Next Generation. Men även om inramningen är komisk så är själva grundstoffet ganska makabert. I boken förföljs Spiner av en stalker som utger sig för att vara Datas dotter Lal från tv-serien. I uppvaktningen ingår bland annat en leverans till Spiners trailer under inspelningen av Star Trek. Paketet innehåller en blodig grispenis, och sedan accelererar det därifrån.
Det hela utvecklas till ett slags semi-paranoid whodunit. Vem som helst skulle ju kunna vara den där stalkern! Och hjälpen som bokens Spiner får av polis- och rättsapparaten Los Angeles är också ganska märklig. Historien utspelas ju i Hollywood, så även den ansvarige polisen visar sig ha ett Star Trek-manus som han vill sälja in. Alla Spiner möter berättar att de just gillar avsnittet om hans dotter. Och eftersom det hela är en mem-noir så finns det förstås också lite femme fatales på plats, två identiska tvillingsystrar som bokens Spiner krånglar in sig i erotiska förvecklingar med. Allt ramas in av mer eller mindre överdrivna porträtt av andra personer i Star Trek-universumet. Men alla är ganska mycket som man kan tänka sig. Jonathan Frakes är en reko machoman, och Patrick Stewart en godhjärtad men om än något självupptagen konstnärssjäl.
Man börjar förstås undra, vad i den här boken kommer direkt från verkligheten och vad som är påhitt. Scenen där Spiner är på fest hemma hos Gene Roddenberry är förstås mestadels fantasier., men att gå på fest hos Roddenberry skulle väl kunna vara sådär. Och Ronald Reagan besökte ju faktiskt Star Trek-inspelningen, precis som Spiner skriver Och det återkommande temat med den onde styvpappan, det känns väl lite för äkta och mörkt för att bara vara något som Spiner fabulerat ihop.
Men i en intervju med författaren läser jag att han tycker att hela grejen med boken är att folk inte säkert ska kunna skilja mellan det påhittade och det som verkligen hände.
Mitt största problem är kanske att själva inledningen på boken, som han lovat är helt och hållet sann, känns mer intressant än den lite mer krystade historia som sedan följer. Finns ju inget mer härligt än att läsa om någon som verkligen gör ett magplask så for han kommer till New York. Jag är verkligen inte säker på att det skulle hålla för en hel självbiografi, däremot är jag ganska övertygad om att Spiner är för snäll, vördnadsfull och försiktig för att kunna skriva riktigt härlig fan-fiction. Visst, han driver med sig själv en del, men han skulle nog behöva vara lite elakare mot kollegorna för att det här skulle bli riktigt underhållande.
Den här boken har varit mitt “att läsa på lediga stunder”-projekt under mitt första halvår som New York-korre för Sveriges Radio. Det har inte varit så många sådana, inser jag, när jag kommer fram till att det tagit fyra och en halv månad för mig att klämma den här. Och då är det ändå en välskriven, lättläst och rätt kul roman, det här. Och betydligt mer komplex än vad man tror från början.
Utan att spoila för mycket, så handlar Redshirts om hur besättningen på Intrepid, ett flaggskepp för Universal Union, inser att det är något märkligt som sker ombord. De med låg rank eller som nyligen börjat jobba på skeppet dör som flugor under uppdragen, medan vissa ombord verkar kunna överleva vilka umbäranden som helst. Ja, skeppets störste hjälte tillfrisknar till och med orimligt snabbt från de olika sjukdomar, attacker och skador som han utsätts för. Och hur kan det finnas en liten märklig manick som alltid lyckas lösa alla gigantiska och komplicerade problem innan katastrofen inträffar? För att sammanfatta det hela, läget ombord verkar mest av allt påminna om berättandet i en tv-serie med huvudpersoner, biroller och dramaturgiska vändpunkter. En ganska medioker tv-serie, dessutom.
Men författaren John Scalzi nöjer sig inte med att bara göra en lustig parodi på vad som skulle hända om tv-dramaturgi skulle kunna påverka verkligheten. Bokens sista tredjedel utgör ett slags bakvagn. Tre historier, berättade ur första-, andra- och tredje-personperspektiv. Och de där sista kapitlen är också det som höjer hela nivån på boken. Berättelsen om tv-serievärlden jag nyss läst ges nya djup och perspektiv. Och John Scalzi själv får släppa leka loss lite i olika berättartekniker.
I sitt efterord är Scalzi tydlig med att den lite torftiga tv-serien i boken inte har Stargate: Universe som förebild, den kortlivade serie som han själv arbetat med. Snarare indikerar väl namnet på boken att han använt lite andra serier som jag skrivit om här på bloggen som inspiration, men hela tiden på ett kärleksfullt sätt. Scalzi är även SF-författare, och driver dessutom bloggen Whatever med sin dotter Athena. Vi får se om jag ger mig på några av de där SF-serierna som han skrivit, men den här kan jag i alla fall rekommendera, varmt. Även om jag det är med viss ansträngning jag sorterar in den under fliken Star Trek-romaner.
Betyg: 8/10.
Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 789 tv-avsnitt.Och lite mer.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidanså hittar du mer om Discovery.
Så är vi framme vid den allra sista Star Trek-tidningen under Gold Key-etiketten. Men det här lilla numret är inte någon planerad avslutning. Tvärtom, det fanns ett fullständigt manus och några skisser inför ett 62:a nummer, som aldrig blev något. Då.
Däremot har någon nu färdigställt äventyret, och det finns utgivet som en del av Eaglemoss Graphic Novel Collection (som extramaterial i bok nummer 124). Vi får se om jag blir så desperat att jag beställer hem den boken (skoja, beställde den givetvis från förlaget redan igår natt när jag researchade lite kring det här innan jag somnade).
Dessvärre är det ett ganska tradigt äventyr som får avsluta Gold Key-utgivningen. Och detta trots att Harry Mudd dyker upp, lite oväntat. Denne skamlöse bedragare, sexist och bluffmakare har vi ju sett både i originalserien och Discovery. Men det tog alltså hela 61 nummer innan någon manusförfattare kom på att han skulle göra sig ganska bra i serieform också. Och visst, Mudd är en underhållande sociopat. Men äventyret kring honom är ganska oinspirerat.
I Operation con game har Mudd lyckats komma över artificiellt dilithium, och använder det för att lura ett gäng klingoner. Han planterar det på en planet nära klingonskt territorium, och när de upptäcker fyndigheterna kommer dit – helt enligt Mudds plan – för att kolla om det går att dra igång lite gruvor där. Det syntetiska dilithiumet är i själva verket helt värdelöst och går inte att använda för att driva rymdskepp, men eftersom klingonerna inte kan skilja det från den äkta varan så kan Mudd, förklädd till The Grand Qaal of Eulus, få en massa guld för utvinningsrättigheterna på planeten.
Olyckligtvis för Mudd så anländer Kirk och hans gäng till planeten just efter klingonerna. De är också ute efter dilithium, men verkar ha bättre instrument än sina fiender. Det tar inte många ögonblick innan McCoy slår fast dilithiumförfalskningen. Och när gänget från Enterprise upptäcker att det där syntetiska dilithumet är helt instabilt, och exploderar så fort man hanterar det lite vårdslöst, så inser att Mudds kupp kan växa till en storpolitisk katastrof.
För vad kommer att hända när klingonernas skepp går i bitar när det syntetiska dilithiumet som de fått av Mudd exploderar? Jo, det kan bli den tändande gnistan till en stor väpnad konflikt tror man. Kirk och Spock låter därför sig transporteras till klingonernas skepp för att “befria” dem från det farliga dilithiumet. De ertappas, och blir förstås inte trodde när de försöker förklara att de är ute på ett schysst uppdrag. Inte förrän efter ett klassiskt slagsmål, en explosion och returnerandet av guldet de givit till Mudd tar de till sig argumenten om det farliga dilithiumet.
Intrigen kring The Burn i Star Trek: Discoverys tredje säsong gör att även gamla äventyr om dilithium får en ny angelägenhet. Som att vi här än en gång ser att dilithium är ett sällsynt ämne redan under originalserietiden. Och att det ändå är lite märkligt att Federationen trots det binder upp sig till att bli helt beroende av den här typen av ändligt bränsle. Känns så himla mycket 1900-tal på Jorden, liksom.
Men inte ens den där retroaktiva dramatiken från Discovery kan rädda det här ganska slätstrukna äventyret. Framför allt jämfört med de rätt flippade intrigerna som vi sett på sistone.
I och med det här är Gold Key-eran över. Men Marvel tog snart över stafettpinnen när det gäller Star Trek-serier. Återkommer med mer om detta inom kort!
Det här är det 61:a och sista numret av den Star Trek-tidning som förlaget Gold Key gav ut. Det kom ut i mars 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidanså hittar du mer om Discovery.
Det här numret är faktiskt lite av en revolution när det gäller Gold Keys utgivning av Star Trek-tidningar. Det handlar om omslagen. Förlagets första nio nummer av Star Trek hade omslag med foton hämtade från tv-serien, men från och med nummer 10, som gavs ut i maj 1971 var de tecknade. Rätt flådiga sådana, i en helt annan stil än serierna inuti tidningen. Mer genomarbetade, lite mer fantasifulla och ofta ganska överdrivna jämfört med innehållet mellan pärmarna.
Men från och med nummer 60 är det slut på de där snajdiga omslagen. Nu ser tidningen ut precis som de flesta superhjälteserietidningar gjorde när jag var liten. Enklare teckningar med lite starka färger för att stå ut i tidningshyllan. Kanske var det hög tid att modernisera tidningens uttryck, och eventuellt ett sätt att försöka få fart på försäljningen av Star Trek-tidningen. Men i praktiken blev den här omgörningen början på slutet. Det blev bara ett nummer till med med det här stuket på omslaget. Sedan lades tidningen ner.
Själva äventyret är rätt spejsat. Ett före detta rymdnomadfolk har slagit sig ner på vad de tror är en obebodd planet. I själva verket finns befolkningen kvar, men i lagrad form. De har på något sätt fört över sina mentala tankemönster och medvetanden till växter. Det som ett sätt att skydda sig från ett moln med radioaktiv strålning som var på väg mot planeten. Dessvärre började de där växterna mutera av radioaktiviteten.
Nu attackeras den nya befolkningen på planeten av en mystisk superstark snubbe, som hävdar att de stulit planeten. Samtidigt dyker det upp en spökkvinna som på något sätt försöker kommunicera med mannen. Inte förrän spökkvinnan lyckas ta över Spocks kropp når hon igenom. Hon försöker reda ut hur allt ligger till. Att den superstarke mannen är en cyborg, där man (fråga mig inte hur) lagrat urbefolkningens kroppar. Och att cyborgens minne har på något vis ballat ur, så att bara delar av dess kommandon återstår. Tanken var inte att driva bort de nya invånarna, utan bara att se till att de som bodde där tidigare, grönsakerna, skulle få tillbaka sina kroppar. Säger alltså spöket som utgör det enda sättet som den gamla urbefolkningen kan kommunicera med rymdmannen på. De gamla invånarna tror på samexistens, bara de slipper levande ifrån grönsakslandet. Även om Spock, förstås, verkar tycka att blommor och blad är att föredra framför människor.
Ett underhållande, men väldigt konstigt avsnitt. Det märker jag inte minst när jag försöker återberätta det i skrift här i bloggen. Givetvis hoppar man över alla de verkligt intressanta detaljerna i det här äventyret. Som hur man lagrar ett medvetande i en planta. Och hur man återger ett växtmedvetande dess kropp. Utifrån de sextio avsnitt som getts ut i den här serien, så tror jag faktiskt att det här är topp fem när det gäller orimliga serieäventyrsintriger.
Det här är nummer 60 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i februari 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidanså hittar du mer om Discovery
Nu börjar vi närma oss slutet på den här eran. Tre nummer kvar att läsa och skriva om. Men fortfarande finns det rätt bra sprutt i berättandet. To err is vulcan leker med det mest förbjudna i Star Trek-universumet. Möjligheten att Spock skulle kunna räkna fel när det gäller vetenskapliga kalkyler.
Kirk och Enterprise ska besöka Njura, en planet som brukade vara centrum i ett imperium där man koloniserat närliggande världar i typ tusen år. Men efter ett antal revolter tvingades kejsaren skriva på ett freds- och nedrustningsavtal. Och själv abdikerade han från tronen, men valdes senare ändå till president för Njura genom demokratiska val.
Redan från början av den här storyn är Spock misstänksam kring planetens snabba utveckling från imperium till ett demokratiskt samhälle. Det verkar ha gått för fort för att vara hållbart, tycker han. Vilken muntergök, liksom.
Väl på planeten så får man en grundlig rundtur, ledd av en flirtig kvinnlig forskare. Men den mysiga raggiga stämningen förstörs när Spock hela två gånger under rundturen granskar mätinstrumenten där, och menar att hans uträkningar visar att planeten håller på att drabbas av en katastrof. Första gången är det något i elförsörjningen, den andra gången är det något extremt väderfenomen som skulle kunna kosta mängder av människoliv. Men när man går tillbaka och gör kontrollräkningar så upptäcker Spock själv att någon siffra inte är likadan som han minns det. Något värde som han hävdar att någon måste ha ändrat. För Spock har ju aldrig fel.
Och nej, han har inte fel. Inte den här gången heller. Han har faktiskt blivit utsatt för en mindre komplott, eftersom den där ex-kejsaren till president inte har rent mjöl i påsen. Under en parad med avancerade skördetröskor så smälter maskinernas metallhöljen. Under ett jordbruksmaskinsskal finns istället en form av pansarvagn. Och det var givetvis Spock som genomskådat tröskbluffen, och placerat ut vapen som skulle smälta metallen. Men för att undvika politisk instabilitet på planeten låter Kirk den där ex-kejsaren tala till folket och säga att han avslöjat konspirationen med vapnen. Fast det egentligen var han som hade planerat att använda de fejkade tröskorna för att på nytt invaderas grannvärldarna.
Och vid äventyrets slut får vi reda på att Kirk självklart insett att någon försökt förstöra Spocks rykte och anseende. Att Kirk låtsades skicka tillbaka honom till skeppet efter hans två fadäser var egentligen en avledande manöver. Kirk ville att Spock skulle snoka runt på planeten och hitta vad det var som de styrande där inte ville att han skulle upptäcka.
Det märks att serietecknaren haft roligast när han skulle rita en sexig quinna i det här avsnittet. Så otroligt mycket fokus på denna forskardonna på bilderna. Men jag antar att det är lite mer kul att rita henne än ytterligare några tradiga halvgubbar i könlösa pyjamasliknande uniformer. Men det finns även några tekniska landvinningar som presenteras i det här äventyret. Bland annat pratar man om att det installerats en bergsklättringssimulator med hologram över alperna. Och så har man en liten holoprojektor för att kunna visa tredimensionella bilder på möten. Det finns också lite vanligt bitchfajtande mellan Spock och McCoy kring om mänsklighet och känslor är svagheter. Och är inte McCoy ovanligt syrlig när han beskriver det lönlösa i att den där kvinnliga forskaren, Mlany Rdal, försöker stöta på Spock: “Barking up the wrong iceberg”.
Ett lite piggt äventyr, tycker jag. Alla plotlines som innehåller skördetröskor gör också den här gamle bondsonen lite extra varm om hjärtat. Även om de nu egentligen var tanks.
Det här är nummer 59 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i januari 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag även betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.
Just när jag beslutat mig för att dödförklara Gold Key-serierna på grund av slappa storylines så kommer det här numret. Bokstavligt talat en helt sjuk historia. Befolkningen på en asteorid drabbas av korta utbrott av galenskap på grund av ett virus som, och det är här det blir riktigt bra, attackerat den hjärna som finns i asteroidens kärna. Jepp, vi pratar om en fristående hjärna som bara finns där, mitt bland all sten och jord, och som sänder ut så starka hjärnvågor att den påverkar befolkningen som bor på ytan.
Vi står alltså inför ett Innerspace-liknande äventyr, där McCoy, Kirk, Spock och besättningsmannen Freyer måste fly från coronaliknande antikroppar, och sedan bekämpa ett långhårigt virus inuti den här meteorithjärnan. Det påminner lite grand om originalserieavsnittet TheImmunity Syndrome, men lite mer vrickad. Även om jag tycker att det är lite synd att de stackars asteroidinvånarna inte fick ta mer utrymme. De verkade vara en riktigt konstig samling original.
Handlingen kretsar en hel del kring olika diskussioner kring prime directive. Vilket ju, som så ofta i originalserien, är ett regelverk som känns rätt så ologiskt. Jag menar, Kirk och grabbarna transporterar glatt sig ner till den uppenbarligen tekniskt primitiva planeten, men tvekar sedan inför att bota asteroidhjärnan. Då först är det dags att ta hänsyn till generalordern och inte vilja påverka utvecklingen hos civilisationen på asteroiden. Att viruset ser ut som en långhårig tribble, pratas det däremot inte så mycket om.
Sedan är det förstås extra intressant att läsa det här äventyret nu, när stora delar av världen är nedstängd på grund av coronapandemin. Visst är det fler än jag som ser likheterna mellan antikropparna inuti hjärnan och coronavirus. Och man behöver inte använda sig av överdriven analys för att tänka på hur en planets civilisation kan ödeläggas av ett virus, utan att det behövs en hjärna inuti planeten som den finns på. Hade i alla fall rätt kul under hela läsningen. Det här var konstigt på precis det sätt som jag gillar. Alla storylines som innefattar hjärnskadade planeter är toppen, tycker jag.
Det här är nummer 58 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i december 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidanså hittar du mer om Discovery.
Efter förra numrets återblick på Hannibal och romarna så blir det fortsatt retrofeeling i det här Star Trek-äventyret. Den här gången blir det en utflykt till en planet som befinner sig mitt i en era som påminner väldig mycket om Jorden på medeltiden. Här finns riddare och tornerspel, men för att vi ska förstå att det här trots allt sker på en annan planet ute i galaxen så har man också slängt in lite gladiatorspel mot en flygande ödla/fladdermus (en idé som i det närmaste känns som en karbonkopia av Sport of knaves som kom ut bara några månader tidigare).
Dessvärre är inte allt toppen på den här planeten. Visst, den nuvarande kungen har fått ett slut på det eviga krigandet mellan en massa småriken, men på kuppen förvandlats till en ondskefull despot. En som som vill tvinga en fager jungfru att gifta sig med honom, trots att hennes hjärta tillhör en annan. Det visar sig att kungen ondska till viss del har att göra med att han följer råden från ett slags siare, ett talande huvud som projiceras i ett heligt tempel. När Kirk och de andra undersöker saken lite mer noggrant upptäcker man att det är en shapeshifter som står bakom den där projektionen (väldigt Trollkarlen från Oz).
Så långt är jag med. Men resten av storyn är en smula förvirrande. Shapeshiftern, som tycker att det är skönast att se ut som en stor ödla (men som kan skaffa sig ett människohuvud om det krävs för att göra ett gott intryck som siare) är ömsom maktgalen och ömsom en förvirrad själ. Han färdades till den här planeten som liten bebis, men hans skepp blev skadat på vägen och i och med det förlorade shapeshiftervarelsen instruktionerna kring vad hens uppgift på planeten skulle vara. Dessutom drabbas han återkommande av hemska migränanfall (någon del av hans gamla skepp som ligger och sänder ut signaler som han inte riktigt klarar av).
Det är rätt rörigt, och dessutom ganska ointressant. Kanske är det inte någon slump att vi nu befinner oss i slutet av den här tidningens livscykel. Storyn är skriven av Star Trek-veteranen Arnold Drake, men visst känns det som att han tröttnat lite på jobbet. Alternativt är lite för ambitiös när han försöker klämma in två, tre storys i den här tidningens ytterst begränsade sidantal. Ett lyckligt slut gör faktiskt bara saken värre.
Det här är nummer 57 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i november 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidanså hittar du mer om Discovery.
Yay! Den där fantastiska tidsportalen, Guardian of Forever, från The City on the Edge of Forever är tillbaka. Och med den förstås en story om det vanskliga med tidsresor och hur en liten förändring i det förflutna kan påverka hur stora grejor som helst i framtiden.
Den här gången har man valt en lite mer exotisk tidsresa än i avsnittet i originalserien. Kirk, Spock och McCoy hamnar i alperna den här gången, lagom för att se Hannibals armé marschera förbi. Det är bara det att en ond diktator också skuttat igenom den där tidsportalen. Och han tänker ge Hannibals gäng tips om hur de ska kunna besegra romarna på ett mer effektivt sätt. Och när han lyckats med det har han planerat att ta Hannibals plats.
Att skriva om de här serieäventyren borde ju vara en enkel grej. I stället fastnar jag i konstiga sidor på nätet där jag försöker bringa klarhet i hur det egentligen gick till under Hannibals fälttåg mot romarna. Om det stämmer, som Spocks säger, att gänget från Enterprise färdats tillbaka i tiden till år 218 år före Kristus, så får jag inte riktigt ihop det med att det skulle vara förvånande att Hannibal besegrade romarna. Jag menar, det gick ju ändå bra för Hannibal, han röjde ju trots allt runt i Italien i 16 år till, och besegrades först år 202 före Kristus. Men kanske har Spock någon poäng, där en mindre incident kring Hannibals färd över alperna kan avgöra hela det framtida fälttåget. Spock säger något om att de studerat Hannibals strategier på Stjärnflottans akademi, så han har kanske bättre koll än jag efter en stunds wikipediaresearch. Eller?
Framtiden för Jorden ser däremot väldigt annorlunda ut efter att den där diktatorn Trengur tagit över Hannibals armé. Långt senare vinner britterna kriget mot de upproriska kolonierna i Amerika, en konflikt där George Washington dukar under. Hitler vinner andra världskriget och på 2000-talet styrs Jorden av en diktator som heter…just Trengur. Det sägs aldrig rakt ut att han hoppat fram och tillbaka i tiden genom den där portalen, men jag antar att den store ledaren mer än 2000 år senare inte är en ond ättling med samma namn? Eller har hans Trengur bara blivit ett väldigt populärt dopnamn för små pojkar i det fascistiska Jordriket i framtiden? Ingen aning. Däremot har besättningen på Enterprise små snygga jackor, istället för trikåtröjor. Så även modet påverkades tydligen av Hannibals seger mot de romerska trupperna som följde efter dem.
Kirk och Spock har heller inte så mycket tid på sig att fördjupa sig i detaljerna kring vilken utveckling historien tagit eftersom deras motsvarigheter på Enterprise (nu ett skepp i Jordflottan, eftersom man aldrig fick bli medlemmar i Federationen) just förberett ett attentat mot avhoppare från diktaturen Jorden. I planen ingår att bomba skiten ur tidsportalen, vilket skulle lämna Kirk och Spock kvar i den här hemska versionen av framtiden. Spock och McCoy lyckas övertyga resten av besättningen på Enterprise att de smittats av en jättefarlig sjukdom. De transporteras ner till portalen och hinner hoppa in, resa tillbaka i tiden och oskadliggöra Trengur, innan han dödar Hannibal.
Ett lite rörigt äventyr det här, som kombinerar tidsresor med en framtidsvision av Jorden som påminner ganska mycket om en utflykt till spegeluniversumet. Men kanske var hela den här storyn bara en ursäkt för att få in några elefanter i storyn igen. Men där slutar nog också ambitionerna om att få till en korrekt skildring av historien. .
Det här är nummer 56 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i oktober 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 serieböcker samt 780 tv-avsnitt.
