Operation: Annihilate! Det med flygande dumplingsmaneter som gör folk galna.

IMG_1386

Men det här var en säsongsavslutning helt i min smak! Flera av mina favoritgrejor finns med i det här avsnittet: intergalaktiska epidemier och galenskap. Och så gulliga aliens som ser ut som en blandning mellan dumplings och maneter. Har sällan varit på så gott humör inför en planets sönderfall och snara undergång som i Operation: Annihilate!

I det här avsnittet far Enterprise till planeten Deneva  som riskerar att bli nästa mål för en rymdepidemi som gör människor galna. Fenomenet har vandrat från solsystem till solsystem, men inget vet exakt vad psykoserna består av eller vad de orsakas av. Man kan bara konstatera att samhällena går under, ett efter ett. För Kirk är det hela lite extra laddat. Hans bror med familj bor på Deneva, och stackars Uhura får en utskällning när hon inte kan få radiokontakt med planeten.

Väl på plats möts Enterprise besättning av personer med irrationella beteenden. EnIMG_1385grupp män ropar att de inte vill skada Enterprise besättning, men jagar samtidigt dem med tillhyggen. Folk skriker av smärta och tuppar sedan av. Gåtan närmar sig sin lösning när Enterprise-expeditionen upptäcker ett rum fyllt av märkliga dumplingsmaneter. En av dem flyger genom luften och landar på Spock. Och sen blir Spock också galen. Eller, åtminstone så galen som en man från Vulcan kan bli.

Det jag tycker mest om med de där dumplingsmaneterna är att de gnyr så gulligt. Efter att jag settIMG_1379avsnittet läser jag mig till att ljudet är någon sorts kyssljud från början. Fast det ibland eventuellt låter mer som någon sorts pruttar. I vilket fall bedrar skenet. De gulliga dumplingsmaneterna utgör enskilda celler i en stor organism. Och när en av dem hamnar på en människa sticker de till, tar sig in i nervbanorna och skapar en sorts trådar där. En sorts neurologiska binnikemaskar, liksom. Genom att förorsaka sitt värddjur smärta får de total kontroll över dem. Till exempel kan de tvinga folk att bygga rymdskepp och ta varelserna till en ny planet, där det finns färska kroppar att kasta sig över.

Jag gillar det här avsnittet, mycket för att man skrivit in flera starka och känslodrivna handlingselement. Här finns Kirk och hans oro för brorsans familj. NärIMG_1383Spock blir smittad verkar det från början hopplöst och sorgligt. När man hittar en bot, verkar biverkningarna från början tuffa – och McCoy känner en enorm skuld när hans tanklöshet kan ha kostat Spock hans syn. Och precis om i The Devil in the Dark blir jag lite besatt av hur mycket det här liknar Alien-konceptet. Även om de gulliga utomjordingarna inte är så skrämmande här i Star Trek. Utan mest gör att jag kanske måste sticka och köpa lite ravioli.st operation stingray

The Alternative Factor. Så himla dåligt att jag helst inte ens vill prata om det.

st alternative 2Jag funderade på om jag bara skulle…ja, strunta i det är avsnittet. Hoppa över det? Låta det ruttna i tystnad. Fast samtidigt. Det är ju fascinerande att så många saker kan gå fel i ett och samma avsnitt. Okej, skriver några efterkloka rader om varför det blev så dåligt.

VI kan ju börja med att nämna att manusförfattaren verkade vara ganska ointresserad av att skriva ett manus. De citat ur manuskriptet som jag läst känns mer som skönlitteratur än tv-manus. I en redan komplicerad intrig om parallella universum, en märklig “korridor” mellan olika dimensioner och två upplagor av samma person så krävs det viss tydlighet för att få tv-tittarna att hänga med. Den verkade aldrig infinna sig, oberoende av manusversion.

st alternative 2Lägg till det att manuslektörerna den här gången slog ner på upprepningar och vändningar i intrigen som redan fanns i andra avsnitt – vilket gjorde att manuset under själva utvecklingsarbetet blev allt mer rumphugget och ofullständigt. Det finns också uppgifter om att producenten gav efter för påtryckningar om att kärlekshistorien mellan en svart kvinna i besättningen och den mystiske Lazarus skulle strykas. En del tv-bolagsmakthavare trodde inte att tv var redo för kärlek över rasgränserna. Ändringarna gjordes så sent i processen att manuset ska ha varit för kort för att fylla ett helt avsnitt.

star trek alternativeSen hoppade visst gästskådespelaren John Drew Barrymore av när inspelningarna redan hade börjat. Skäggen som ersättaren fick ha på sig var olika tjocka olika dagar. Specialeffekterna är dåliga OCH tråkiga (två män i blått ljus som brottas, inte så upphetsande). Ja, till och med skylten till ett rum där man laddar kristaller råkar visst bli fel.

Men problemen i det här avsnittet börjar och slutar med manuset. Kanske hade grundidén fungerat i en novell eller en roman. Men den lämpar sig sällsynt illa för 50 minuter kvällsunderhållning på tv. Det är en utmaning att gestalta en historia där två upplagor av en person, från olika parallella universum, omväxlande förekommer i ett st alternative 4avsnitt. När dubbla versioner av personer tidigare har förekommit i Star Trek har det varit fråga om en tydlig dualism mellan ond och god, och kanske lite mer ögonskugga på den onda så vi säkert ska veta vem som är vem. Här är det meningen att vi först efter ett tag ska förstå att det är två olika indivder som heter Lazarus och ser likadana ut. Någon manusförfattare har skrivit in ett plåster i pannan på den ena upplagan av mannen för att göra detta tydligt, men det är inte mycket till hjälp när jag egentligen aldrig förstår själva handlingen. Av någon anledning är Lazarus 1 och 2 osams, på något sätt vill den ena öppna någon sorts portal mellan de olika parallella universumen vilket skulle få bägge att gå under. Och varför byter de plats med varandra? På något sätt är i varje all att de två brottas i en korridor en lösning

Kanske är det bästa med det här avsnittet att jag nu förstår hur svårt det är att göra bra tv, och uppskattar de mer lyckade upplagorna av Star Trek mer. Börjar man fuska med manusbygget blir det ett fallfärdigt fuskbygge, fullt med logiska sprickor och ologiska mögelskador – som i The Alternative Factor. Att det går att berätta om parallella universum kommer Star Trek att bevisa senare i serien. Nog frossat i detta, nu ser vi istället fram emot att nästa avsnitt av Star Trek är en klassiker.

Errand of Mercy. Det där både Kirk och Klingoner får sig en näsbränna.

st errand 2

På sistone har jag som bekant haft lite svårt för hur Kapten Kirk utvecklats som rollfigur. Sakta men säkert har han under säsongen blivit allt mer arrogant, självgod och irriterande. Därför var det bästa med Errand of Mercy att han för en gångs skull fick sig en näsbränna. Blev bortgjord, grundlurad och framstod som en idiot. På tiden. Att sedan klingonerna introducerades i Star Trek-universumet i samma avsnitt kändes mest som en bonus.

Errand of Mercy börjar med en uppdatering om det spända läget inom den intergalaktiska politiken. Förhandlingarna mellan federationen och det klingonska imperiet har strandat, och man förväntar sig nu en snar attack från klingonerna. Enterprises uppgift är att bege sig till planeten Organia som riskerar att hamna i kläm om ett krig mellan stormakterna bryter ut. Kirk och Spock försöker få Organierna(?) att nappa på ett erbjudande om militärt beskydd och bistånd med teknisk utveckling, men invånarna verkar helt ointresserade. De vill undvika våld till varje pris, och verkar nöjda med att leva i en enkel bondekultur. Kirk får ett artigt nej – vi har det bra här under vårt korkträd, ungefär – varpå klingonerna förstås snabbt attackerar och ockuperar planeten. Kirk och Spock är kvar på Organia och Enterprise måste dra därifrån utan dem för att undvika att anfallas av den klingonska armadan.

st errand 3Organierna lånar nu ut lite kläder och försöker få Kirk att hålla en låg profil. Det är förstås lönlöst. I stället spränger han ett klingonskt vapenlager i luften och försöker dra igång en organiansk motståndsrörelse.  När organierna (hur många gånger kan man skriva ett ord som börjar på organ i en text?) på nytt förklarar att de inte är intresserade av motstånd och våld blir Kirk tvärarg, och döljer inte hur han ser ner på detta folk av ynkryggar. Till sist blir det som att Kirk och den klingonska befälhavaren Kor nästan bondar kring sitt förakt för den lågt stående organianska civilisationen som inte ens bryr sig om att försvara sin heder.

Men det är då vändningen kommer. Det visar sig att det är organierna som är den utvecklade kulturen. Ja, de har egentligen inte ens några kroppar kvar utan är bara lysande energi när de intar sin rätta form. Samhället som Kirk och Kor kan se är egentligen någon sorts kulisser. Rekvisita i organiernas försök att avvärja ett intergalaktiskt krig på och kring på deras planet. När konflikten trappas upp sätter de helt enkelt allas stridssystem ur kontroll och gör till exempel alla vapen och reglage så varma att de soldater och rymdskeppsbesättningar inte kan utföra några våldshandlingar. På det sättet tvingar de federationen och klingonerna att inte döda varandra – i varje fall inte i just det här avsnittet. Bäst är det när de låter Kirk och Kor förstå hur jobbigt och påfrestande det är för de intelligenta och sofistikerade Orgonerna att hänga med primitiva folkslag som människor och klingoner.

st errandFörutom ett smart (om än ganska pratigt) manus så är det på nytt en lysande utomjording som bär det här avsnittet på sina axlar: John Colicos som den talföre kingonen Kor. Här utförd i en sorts primitiv version av senare klingonska utklädnader. En ganska rasistisk mongol-looke (även krigarfolk från andra planeter måste tydligen de ut som Djingis Khan & Co).

Jag testade förresten podcasten Mission Log den här veckan, och lyssnade på deras avsnitt om Errand of Mercy. Log igenkännande några gånger. Verkar finnas saker i första säsongen som både jag och Mission Log-männen har reagerat på. Bland annat bristen på kontinuitet. Som att vi i förra avsnittet fick se en diplomatisk Kirk som förhindrade utrotandet av stenätande varelser. Medan vi nu på nytt får se odiplomatiska Kirk, så uppfylld av bilden av sig själv som hjälte och räddare att han inte för ett ögonblick reflekterar kring att organierna kanske har en plan med sin pacifism.

När jag läser om manusarbetet under denna första säsong så verkar det vara helt vansinnigt. Författaren till det här avsnittet – tillika seriens producent – Gene L Coon lär ha tagit hjälp av amfetamin för att kunna snabbskriva sina avsnitt. Och i det här fallet tog han sitt gamla avsnitt Arena och gjorde en remake, fast tvärtom. I Arena arrangerar den högre stående civilsationen ett gladiatorspel mellan två krigshungriga civilisationer. I det här avsnittet låtsas de blir ockuperade i stället. Smart återvinning!

This side of Paradise. Det med ejakulerande blommor, flummiga haschtomtar och en lycklig Spock.

st paradies 2
“This side of Paradise, at its core, is a heavily disguised anti-drug statement” skriver Marc Cushman i min nya husbibel These are the voyages. Jodå, så väl förklätt är anti-drog propagandan att den faktiskt varken syns eller märks. När kapten Kirk i det här avsnittet försöker rädda mänskligheten från parasiterande sporer som gör människor till glada haschtomtar, så framstår han mest av allt som en lillgammal party-pooper som försöker förstöra allt det roliga för alla andra. Ja, han är till och med beredd att krossa Spocks hjärta för att kunna få tillbaka sitt rymdskepp och leka kapten igen. För mig är This side of Paradise rena rama glad-drogpropagandan. Eller så håller jag på att bli så pass galen på Kirks självgoda besserwisserattityd att jag inte är mottaglig för hans moraliserande längre.

Avsnittet börjar med att Enterprise ännu en gång är ute på ett räddningsuppdrag där man inte förväntar sig att hitta någon att rädda. En koloni på Omicron Ceti III har utsatts för dödliga Berthold-strålar, men först något år senare kommer Enterprise till undsättning. Men när besättningen transporteras ner till planeten visar det sig att kolonins alla medlemmar är vid liv. Och inte bara det, de verkar harmoniska och nöjda. Så pass tillfreds att de inte brytt sig om att lära sig hur radiosystemet används och därför inte svarat på anrop på flera år.

st paradise 3Givetvis är det något lurt i görningen om någon i Star Trek mår bra. Den här gånge består hemligheten av mystiska blommor som sprutar ner människor med sporer. Väl inne i kroppen skyddar sporerna mot den farliga strålningen, men förvandlar också den nersporade till en glad haschtomte. Det vill säga nöjd, glad och helt utan ambitioner. Eventuellt också lite dåsig. Det är också förklaringen till att kolonins odlingar efter tre år fortfarande är små och obetydliga.

En efter en leds Star Trek-besätst paradisetningen fram till blommorna som på ett ekivokt sätt sprutar ut vad som ser ut som små frigolitbitar över dem. Först ut är Spock som blir totalt personlighetsförändrad. Han framstår nu som harmonisk och sympatisk, klättrar i träd och ligger och tittar på moln. Och för första gången vågar han visa sin kärlek för sin gamla flamma, Leila, som är en av kolonins medlemmar.

Snart transporterar någon en blomma upp till Enterprise, och efter en kort tid deserterar hela besättningen och lämnar Enterprise åt sitt öde. Det är helt enkelt skönare att softa lite på Omicron Ceti III, som känns som blomsterbarnens plats i rymden – bokstavligt talat. Det här kan förstås inte Kirk tolerera. Och när han väl knäcker koden för hur man sätter sporerna ur spel, så förspiller han ingen tid innan han kan, likt en gammaltestamentlig gud, driver mänskligheten ur det som alla andra upplever som paradiset.

Alltså, jag är ledsen, men man BLIR drogliberal av det här avsnittet. Och hatar Kirk. Varför kan han inte bli glad för Spocks skull, när han ser att den stele Vulcanen till och med är kär? Och måste han förstöra livet för de stackars medlemmarna i kolonin också? De som nu drabbas av en enorm ångestattack efter tre års spor-rus. Och varför tar han inte med lite av sporerna på sina resor – växterna gav ju sina ‘”offer” perfekt hälsa, förutom den sköna trippen. På slutet förklarar Kirk att mänskligheten inte är skapt att leva i paradiset. Och framstår som någon sorts fascistisk krigshetsare när han förklarar att: “vi kanske inte kan strosa till lutans musik, Vi måste marschera till trummor”.Kommer kapten Kirks outhärldlighet att vara den här startrekathonens största påfrestning?¨

Detta följs sedan av ett av Star Treks sorgligaste ögonblick någonsin. I avsnittets allra sista sekunder fäller Spock en hjärtskärande kommentar om sin vistelse på planeten. “Jag har inte mycket att berätta om det. Förutom att jag för första gången i livet var lycklig.”

IMG_1348

I vilket fall, det här avsnittet räknas helt rättvist som legendariskt. Det lyckas vara både roligt, flummigt, sorgligt och irriterande. Och de magiska, sporsprutande blommorna ser precis så kackiga ut som jag förväntar mig i den här serien. Perfekt!

A taste of Armageddon. Det med datorspelskriget, avrättningskammare och lustiga mössor.

IMG_1337Om man vill kan man se A Taste of Armageddon är som ett fashion statement. Eller kanske ett alien fashion statement. För vilket är det billigaste sättet någonsin att förvandla statister i Hollywood till utomjordlingar? Svar: Lustiga hattar och futuristiska byxor (nöjer man sig med bara byxorna landar man i Her och   tas på betydligt mer allvar än ett Star Trek-avsnitt från andra halvan av 60-talet). Själv hade jag älskat om det här avsnittet helt och hållet hade handlat om den egensinniga byxdesignutvecklingen på Eminiar VII. Men eftersom vi befinner oss i en tid då Project Runway inte var uppfunnet, (60-talet, alltså) så fick det visst bli ett semi-filosofiskt avsnitt om vad som händer i en civilisation där krigföringen är virtuell, men där döden fortfarande är reell – om än klinisk och automatiserad.

Fast nu kanske jag var överdrivet distanserad och ironisk. Faktum är att det här var ett avsnitt som tog sitt avstamp i världspolitiken. Närmare bestämt debatten om neutronbomben. För er som inte var med under kalla kriget, så var det en atombomb som avgav mycket strålning, och var högeffektivt när det gällde att döda människor. Däremot hade den inte så stor explosionskraft, vilket gav den öknamn som “det perfekta kapitalistiska vapnet”. Egendom och byggnader skulle stå kvar efter bombningen, det var människorna som var målet.

IMG_1338Det är utifrån en liknande strategi som planernerna Eminiar VII och Vendikar valt att lägga upp sin krigföring. De krigar helt enkelt via ett avancerat datorprogram (tänk datorspel, även om vi aldrig riktigt får se hur det fungerar). Efter attackerna kalkylerar datorerna hur många som dött och underrättar lika många att de omkom i attacken. Inom ett dygn måste de sedan anmäla sig till en dödsstation, där de avrättas under civiliserade former. På det här sättet undviker man att civilisation och kultur går under, förklarar ledarna på Eminiar VII. Ett sätt att slippa ta de verkliga konsekvenserna av krig, tycker kapten Kirk och inleder ett eget korståg mot den delikata terrorbalans som de två planeterna upparbetat under 500 år av krig.

IMG_1339Hans plan är att risken för verkligt krig skulle leda till fredssamtal mellan de två parterna. Att han får den här insikten efter cirka 15 minuters research är som vanligt inte något som hindrar vår käre Kirk. Och som vanligt är hans främsta drivkraft hans älskade rymdskepp. Det visar sig nämligen att Eminiar VII:s war game-datorer räknat ut att Enterprise med besättning också gick under i en fiendeattack. Kirk och hans manskap nere på planeten kämpar alltså inte bara mot en vriden krigsfilosofi, utan också för att rädda sina skeppskamrater från att avrättas.

I en del av litteraturen kring Star Trek läser jag att resonemanget kring krig som inte upplevs som krig är också handlade om det traumatiska Vietnamkriget. Hur man i USA kunde följa kriget via tv-nyheter, utan att riktigt förstå vidden av det som verkligen pågick. Något som i dag skulle kunna översättas till fjärrstyrda drönarattacker där även de som avfyrar vapen befinner sig långt borta. Men jag tycker inte att de här liknelserna fungerar fullt ut på det här avsnittet. Kanske är det framför allt 500 år av krig som avhumaniserat befolkningen på Eminiar VII. För om dödandet sker genom verkliga eller virtuella attacker borde väl egentligen kvitta. Antalet döda är ju ändå  tillräckligt stort för att få ett normalt samhälle som helst att implodera av sorg och lidande (ledsen om jag plötsligt gick all in och började diskutera Star Treks fantasivärldar som om de fanns på riktigt, men det är oundvikligt i längden).

Space Seed. Khan gör entré.

IMG_1307          Så var det dags för Khan att göra entré i Star Trek-sagan. En rollfigur som faktiskt blev allt viktigare i Star Trek-konceptet efter att själva tv-serien försvann. Han är ju en av huvudpersonerna i långfilmen Star Trek 2 – Khans Vrede, och blev sedan också återupplivad i rebootad version i Star Trek into darkness

IMG_1312Khan är en övermänniska, produkten av genetisk forskning och förädling av människorasen. Han var också en av härskarna och diktatorerna i det som blev det sista världskriget på Jorden. Det rasbiologiska krig som rasade mellan 1992 och 1996 (sic). Men när Khan förstod att kriget var förlorat fyllde han ett rymdskepp med sig själv och andra övermänniskor, försatte alla i någon sorts djupsöm, och lät skeppet fara ut i universum för att hitta en ny planet att kolonisera. I stället var det Enterprise som hittade skeppet, 200 år senare. Men Khans planer på världsherradöme kvarstår förstås.

IMG_1314Att man genom åren valt att återkomma till Khan är inte så märkligt. Space Seed känns som ett legendariskt äventyr redan vid första titten. Både Ricardo Montalban och hans rollfigur är så pass over the top att hela anrättningen får en känsla av matinéäventyr – eller kanske rymdopera, fast utan sång. Det märkligaste i avsnittet är ju att Khans planer på att ta över Enterprise egentligen bara gestaltas genom hans relation till Marla McGivers, historiker på Enterprise. Hon är värsta retro- och vintagefanatikern och verkar tillbringa den mesta tiden med att sitta på sitt rum på Enterprise och drömma om heroiska män från förr. Så när hon får chansen att hänga med en sådan på riktigt blir hon i det närmaste knäsvag. Eller i det närmaste, sättet som hon ser på honom är väldigt köttsligt redan från första början. Och hur börjar deras romans? Genom att Khan byter frisyr på henne! En övermänniska är alltså en straight man som inte bara kan erövra nationer och vinna stora slag, utan också är en fena på håruppsättningar.

IMG_1291Det är intressant att McGivers minst sagt passiva och undergivna roll i dramat faktiskt var en av stötestenarna under manusarbetet. Inte ens på 60-talet gick det att skriva ett så här urvattnat och svagt kvinnoporträtt utan att en del invändningar åtminstone restes. Att det däremot inte påverkade slutresultatet särskilt mycket är kanske ännu mer deprimerande. Till sist är det i varje fall Khans maktfullkomliga och våldsamma mansgrisande som blir hans fall. Men McGivers verkar inte riktigt kunna dra några slutsatser av det hon varit med om.

Det är också värt att nämna att det här faktiskt är ett av Star Treks mest dystopiska avsnitt. Berättelsen om jordens historia och om världskriget som hotade hela mänsklighetens överlevnad är ett avsteg från den framtidsoptimistiska grundton som Star Trek ändå oftast håller. Nu får vi reda på att Jorden höll på att förvandlas till en rasbiologiskt rensad planet. Sedan är det något med Williams Shatners spel mot övermänniskan Khan som känns stukat. Det framstår som om Kirk för första gången lider av mindervärdeskomplex – och det redan innan Khans generöst avslöjande gula skjorta kommer fram ur Botany Bays garderob.

IMG_1333Men vad har Kirk egentligen att vara stolt över? Ser vi tillbaka på debutsäsongen så här långt har ju faktiskt Star Treks resor till övervägande del gått till världar med krafter som vida överträffar Stjärnflottans. Till och med 1800-talsvärlden i The Return of the Archons styrdes ju av en dator med krafter som är betydligt mäktigare än något som Enterprise kan uppbåda. Den här gången överträffas Kirk på nytt, till på köpet av en annan människa – från 90-talet!!! Jag som tittare börjar ju undra vad mänskligheten egentligen har att erbjuda universum? Och varför försöker man inte snappa upp lite mer kunskap från alla dessa överlägsna civilisationer man kommer i kontakt med?

IMG_1306

Bäst: Dr McCoys übercoola kommentarer när han får en kniv mot halsen när han ska undersöka Khan. Stoneface får en helt ny innebörd. Och skön omväxling från hans vanliga gnällande.

Sämst: Det går ju inte att undvika att lägga märke till att det är en stuntman i slagsmålsscenerna i maskinrummet. Att Uhura åker på stryk känns också ovanligt våldsamt för Star Trek.

Court Martial. Det med rättegången. Och kyssen på bryggan.

st court 4

Det roliga med en serie som Star Trek är att den under sin huvudgenre – science fiction – sedan kan röra sig mellan en rad olika subgenrer. Vissa avsnitt liknar rena krigsfilmer. Andra påminner mest om historier om upptäcksresande och äventyrare. Ibland är det filosofiska och metafysiska bryderier som utgör ett avsnitts tyngdpunkt.

st court 2Court Martial är, som namnet antyder, ett rättegångsdrama i rymden. Kirk står anklagad för att ha förorsakat en besättningsmans död. Tydligen har han skjutit iväg någon sorts forskningsskyttel, utan att ha gett mannen ombord på den tid att söka säkerheten ombord på Enterprise. Mitt stora problem med det här avsnittet är att jag liksom inte förstår grundpremissen. Vad är det för liten farkost, varför måste den skjutas iväg och hur kan det vara så litet mellanrum mellan knapparna på Kirks kontrollpanel? Jag hade tryckt fel hela tiden. Kirk måste verkligen ha nätta, smala små fingrar för att slå rätt tangenter varje gång. Men oavsett handstorlek, så måste förstås rättvisa skipas. Har Kirk varit för trigger happy? Hatade han sin besättningsman? Var han inloggad på Tinder samtidigt som han skulle köra rymdskepp? Detta ska avgöras på en rättegång på Stjärnbas 11 – vårt första besök på de intergalaktiska resornas motsvarighet till en järnvägsknut.

st court 3En sak att tänka på: Court Martial är till allra största delen en så kallad bottle episode (ett uttryck jag lärde mig när jag såg på Community och avsnittet Cooperative Calligraphy, som förstås är ett typexempel på en bottle episode, vilket rollfigurerna i avsnittet också påpekar några gånger). Enligt Wikipedia (rätta gärna mig om det är fel) myntades begreppet just vid produktionen av Star Trek. Avsnitt som helt och hållet utspelades på skeppet Enterprise kallades för “Ship in a bottle”. Uttrycket bottle episodes har sedan blivit ett begrepp för avsnitt med låg budget, ofta inspelade i befintliga scenografier, utan gästskådespelare och specialeffekter. Gärna typ två personer i ett rum under hela avsnittet. Det är avsnitt som spelas in när säsongsstarter och -avslutningar gått över budgeten. Samtidigt, har det visat sig, kan just de här avsnitten bli enormt populära. Med mycket dialoger och lite handling blir de ofta tv-seriernas motsvarighet till kammarspel, med plats för fördjupning av rollfigurerna.

Nu fullkomligt kryllar det här avsnittet av gästskådespelare, men i första hand är Court Martial ett dialogdrivet drama som faktiskt, för en gångs skull, gick under budget och minskade underskottet för Star Treks första säsong.

st court 5Kanske har jag börjat irritera mig en smula på den gode kapten Kirk. Jag gillade nämligen avsnittets första del bäst. Här fick jag för första gången i serien se Kirk ifrågasatt och illa omtyckt – ja, nästan mobbad. Som när han går ut för att ta en drink på Stjärnbasens bar och hela hans gamla klass sitter där och hatar honom för att han tagit livet av deras polare. Och när Kirk träffar sin gamla kärlek Areel Shaw så visar det sig att det är hon som ska vara åklagare i rättegången mot honom. För mig var det nästan en lättnad att se Kirk i riktig motvind. Hans nonchalanta sätt och instabila humör är inte alls lika vinnande när han sätter sin fot utanför Enterprise brygga.

Men ganska snart förstår jag att manusförfattarna känt sig tvingade att kompensera denna korta stund av tvivel på vår hjälte med att låta resten av avsnittet vara smockfullt med goodwill för Kirk. När avsnittet närmar sig sitt slut har vi fått lära oss att Kirk inte bara är ofelbar, han har också fått en oändlig mängd utmärkelser för äventyr som vi tittare inte fått vara med på.

st courtBäst: Diagrammet över de olika skeppen i rymdflottan med staplar och rubriken Star Ship Status, som sitter på en vägg på Stjärnbas 11. Den skulle jag vilja få förklarad för mig. Länge och omsorgsfullt.

Konstigast: I en scen mot slutet av avsnittet går McCoy runt med en vanlig mikrofon och försöker låtsas att det är ett högteknologiskt ljudverktyg från framtiden.

Sämst: Kirk står och hånglar på bryggan. Inte okej! Det får finnas någon måtta på kaptenens snusk.