ENT: Countdown. Jakten på massförstörelsevapnet.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Vi närmar oss slutet på den här historien, precis som namnet på avsnittet också indikerar. Det händer ganska mycket, samtidigt som hela avsnittet just är ett slags nedräkning inför den sista, slutgiltiga, striden. Som ju kommer i nästa avsnitt.

Stackars Hoshi är alltså kidnappad av reptilerna. De behöver henne för att utlösa det där vapnet och förstöra jorden. Varje del av xindikollektivet har nämligen fått var sin aktiveringskod, och det behövs tre koder för att avfyra vapnet. Reptilerna och insekts-xindierna använder nu Hoshi för att knäcka de vattenlevande xindiernas kod ur någon form av data som de lagt beslag på. Och för att få henne att ställa upp på jobbet injicerar man någon sorts parasiter i hennes hjärna.

Hoshi gör motstånd, ja hon försöker till och med begå självmord snarare än att hjälpa reptilerna. Men efter att ha fått dubbla injektioner av parasiter i hjärnbarken så har hon förlorat all egen vilja. Mot slutet av avsnittet får lyckligtvis Enterprise-besättningen till ett lyckat fritagningsförsök av henne. Rätt så dramatiskt och actionfyllt, faktiskt. Tyvärr skadas Hayes, bossen för arméstyrkan på Enterprise, så pass allvarligt att han avlider i Phlox sjukstuga.

Tucker och T’Pol jobbar vidare med informationen man hämtat från en av sfärerna i förra avsnittet. De har upptäckt att sfärerna hänger ihop genom ett slags nätverk, där man genom att förstöra några få av de gigantiska metallkloten kan sätta allihopa ur spel.

Viss irritation uppstår mellan de två under arbetet, men när T’Pol till sist släpper ner garden och förklarar att hon varit i känslomässig obalans så känns det faktiskt som att de är halvvägs till kyrkan. Framför allt eftersom T’Pol tidigare i avsnittet sagt att hon funderar på att ansluta sig till Stjärnflottan. Att inte Tucker förstod att det var ett slags frieri säger något om hur korkad han är när det gäller mellanmänskliga relationer. Inte konstigt att T’Pol surar en del.

Ganska mycket tid och möda ägnas också åt att skildra Archers olika övertalningsförsök när han ska få de vattenlevande xindierna att ställa upp och slåss mot reptilerna och insekterna. De där aquatics-typerna visar sig vara ökända för att dra ut på alla beslut under extremt lång tid. Trots det så hinner de faktiskt bestämma sig under det här avsnittet, och skickar iväg ett gäng skepp för att stoppa massförstörelsevapnets färd mot Jorden.

Just som det ser ut som om Archer och de andra allierade xindierna har en rimlig chans att vinna mot reptilerna och insekterna så griper sfärbyggarna/väktarna in. De skapar en barriär av anomalier som skyddar det där vapenklotet. Det får dock insekterna att bli misstänksamma – kan det faktiskt finnas ett samband mellan sfärerna anomalierna och de varelser som hjälpt xindierna att bygga upp sitt gemensamma råd? Reptilernas svar på deras frågor är att skjuta ner insektsskeppen.

Det har förstås varit på gång ett tag, men i det här avsnittet tar Enterprise slutligen steget fullt ut in i en ganska förutsägbar och actionbetonad sf-genre. Archers radikalisering har pågått under hela den här säsongen, men här blir han verkligen en amerikansk actionhjälte-klon, och det är en ton som går igenom i stora delar av hela avsnittet. På samma sätt som det känns så himla förutsägbart och okreativt att låta insekter och reptiler vara fiender. Bland xindierna har ju ett tydligt mönster visat sig genom den här säsongen – ju mer människolika varelserna är, desto mer resonabla och sympatiska är de också. De gamla Star Trek-idealen om mångfald känns långt borta när det här äventyret allt mer börjar påminna om ett märkligt raskrig.

Rent berättartekniskt är det däremot ett steg framåt, med ovanligt hög nivå på både action och rymdstridsscener. Extra förtjust är jag i att ett av de stora aquatic-skeppen transporterar Enterprise inuti sin “mage”.

Betyg. 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 23/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 739 tv-avsnitt.

I, Mudd. Det med androidplaneten och Star Treks egen Lilla Fridolf.

st mudd 2Det ena absurda avsnittet avlöser det andra. I det här får vi se Enterprise kapas av en android, återse första säsongens godmodigaste skurk samt se artificiell intelligens överlistad av absurd amatörteater. Med andra ord, ett klassiskt Star Trek-avsnitt.

Ibland är det som om Star Trek-skaparna helt glömt bort att de verkar inom äventyrsgenren. Eller rättare sagt, det kan vara Star Treks första ordentliga steg in i rymdbuskisens värld. För I, Mudd är mestadels en sorts futuristiskt komediavsnitt. Ja, jo, visst börjar det med att en robot förklädd till besättningsman slår ner en massa människor när han ska ta kontroll över Enterprise, men det är ju aldrig särskilt spännande. Mer som att Kapten Kirk står inför fullbordat faktum och inte kan göra något åt någonting (som vanligt blir jag förbluffad över att Enterprise brygga gång på gång går att koppla bort från alla styrfunktioner nerifrån maskinrummet).

st mudd vEnterprise och dess besättning förs till en planet befolkad av 200 000 androider, byggda av en nu utdöd ras av humanoider. En människa finns faktiskt redan på planeten. En gammal bekant från förra säsongen, Harry Mudd. Han som transporterade postorderfruar och försökte ta över Enterprise i avsnittet Mudd’s women. Efter att ha förlist på planeten har han nu utsett sig till härskare över alla robotarna, och låtit framställa massor av nya exemplar av kvinnomodeller som han tycker är sexiga, som till exempel produktionsserien “Barbara”. Utöver sitt personliga robotharem har han också framställt en kopia av sin gamla fru. Så fort man startar den roboten så börjar den skälla och tjata, men till skillnad från den verkliga fru Mudd, så tystnar den här när man säger tyst till henne (nivån är lite i stil med Lilla Fridolf och robot-Selma, ungefär).

Mudd tror att Enterprise tvingats till planeten för att androiderna vill ha fler människor att tjäna. Hans plan är att Enterprise besättning ska ersätta honom på planeten, medan han tar över Enterprise. Men det visar sig att robotarna har en egen plan. Med sina logiska hjärnor har de snarare själva tänkt använda Enterprise för att lägga hela galaxen under sig. De tycker att människorna är intressanta varelser, men fulla av brister. Men med androider som hindrar och korrigerar deras mindre lyckade beteenden kan universum bli en bättre plats. Kirk är inte road.

st mudd 2 2Vi står alltså på nytt inför konflikten mellan artificiell logik som irriterar sig på och vill utrota mänsklighetens mänsklighet. Men där Kirk i tidigare avsnitt överlistat andrioder, datormaskiner och flygande dammsugare genom att vända deras egen logik emot dem, så gör han den här gången tvärtom. För att förvirra androiderna bär Kirk och hans besättning sig ytterst ologiskt åt. Dansar utan musik, låtsas skjuta varandra med händerna, skratta när någon leker död, kasta påhittade sprängämnen mellan sig och låta Spock säga saker som: Logic is a little tweeting bird chirping in a meadow. Logic is a wreath of pretty flowers which smell .bad. Det påminner hemskt mycket om en amatörteatergrupp som för första gången upptäckt absurdismen. Och tydligen är robotarna ytterst känsliga teaterkritiker, för deras hårddiskar hänger sig nästan genast.

Enterprise programmerar om hela centralhårddisken, och lämnar Mudd åt sitt öde på robotplaneten tillsammans med 500 nytillverkade upplagor av hans tjatande fru, den här gången med avstängningsfunktionen borttagen.

Sammanfattning: Det återkommande AI-temat till trots, fullt så här frimodigt har Star Trek aldrig avhandlat det tidigare. Inte lika konstigt heller. I, Mudd slår också något slags nytt rekord i gubbighet och töntiga sexskämt för serien så här långt. Och aldrig har Star Treks filosoferande avsnitt kännts längre bort än när Star Treks mim-spelemän drar igång ett av sina musiknummer.  Betyg: 5/10

Operation: Annihilate! Det med flygande dumplingsmaneter som gör folk galna.

IMG_1386

Men det här var en säsongsavslutning helt i min smak! Flera av mina favoritgrejor finns med i det här avsnittet: intergalaktiska epidemier och galenskap. Och så gulliga aliens som ser ut som en blandning mellan dumplings och maneter. Har sällan varit på så gott humör inför en planets sönderfall och snara undergång som i Operation: Annihilate!

I det här avsnittet far Enterprise till planeten Deneva  som riskerar att bli nästa mål för en rymdepidemi som gör människor galna. Fenomenet har vandrat från solsystem till solsystem, men inget vet exakt vad psykoserna består av eller vad de orsakas av. Man kan bara konstatera att samhällena går under, ett efter ett. För Kirk är det hela lite extra laddat. Hans bror med familj bor på Deneva, och stackars Uhura får en utskällning när hon inte kan få radiokontakt med planeten.

Väl på plats möts Enterprise besättning av personer med irrationella beteenden. EnIMG_1385grupp män ropar att de inte vill skada Enterprise besättning, men jagar samtidigt dem med tillhyggen. Folk skriker av smärta och tuppar sedan av. Gåtan närmar sig sin lösning när Enterprise-expeditionen upptäcker ett rum fyllt av märkliga dumplingsmaneter. En av dem flyger genom luften och landar på Spock. Och sen blir Spock också galen. Eller, åtminstone så galen som en man från Vulcan kan bli.

Det jag tycker mest om med de där dumplingsmaneterna är att de gnyr så gulligt. Efter att jag settIMG_1379avsnittet läser jag mig till att ljudet är någon sorts kyssljud från början. Fast det ibland eventuellt låter mer som någon sorts pruttar. I vilket fall bedrar skenet. De gulliga dumplingsmaneterna utgör enskilda celler i en stor organism. Och när en av dem hamnar på en människa sticker de till, tar sig in i nervbanorna och skapar en sorts trådar där. En sorts neurologiska binnikemaskar, liksom. Genom att förorsaka sitt värddjur smärta får de total kontroll över dem. Till exempel kan de tvinga folk att bygga rymdskepp och ta varelserna till en ny planet, där det finns färska kroppar att kasta sig över.

Jag gillar det här avsnittet, mycket för att man skrivit in flera starka och känslodrivna handlingselement. Här finns Kirk och hans oro för brorsans familj. NärIMG_1383Spock blir smittad verkar det från början hopplöst och sorgligt. När man hittar en bot, verkar biverkningarna från början tuffa – och McCoy känner en enorm skuld när hans tanklöshet kan ha kostat Spock hans syn. Och precis om i The Devil in the Dark blir jag lite besatt av hur mycket det här liknar Alien-konceptet. Även om de gulliga utomjordingarna inte är så skrämmande här i Star Trek. Utan mest gör att jag kanske måste sticka och köpa lite ravioli.st operation stingray

The City on the Edge of Forever. Det med Joan Collins, tidsresor och en galen Bones.

IMG_1373Jag var ganska spänd och nervös när jag tryckte på play. Äntligen skulle jag få se The City on the Edge of Forever. Det klassiska Star Trek-avsnittet, ja enligt många kanske till och med det bästa någonsin i The Original Series.

Och visst är det något speciellt med den här storyn. Det har lite extra allt. Lite mer avancerad intrig, lite mer känd gästskådespelare (Joan Collins) och ett lite sorgligare slut än vad vi är vana vid. Temat är det jag brukar kalla för Sliding Doors-faktorn (efter Gwyneth Paltrow-filmen från 1998, ni vet. Jag brukar i och för sig säga det mest på skoj. Men jag har sagt det. Lovar!). Det vill säga: Ändra en detalj i ett liv, och det finns ingen gräns för hur stora konsekvenserna kan bli. I det här fallet hänger hela Federationens existens på händelserna under en kväll i New York på 30-talet,
IMG_1366I Star Trek-kretsar är The City on the Edge of Forever ändå kanske allra mest känd för det långdragna och hätska bråket mellan Star Trek-skaparen Gene Roddenberry och författaren Harlan Ellison. Det var Ellison som skrev de första utkasten till The City on the Edge of Forever. Trots att många var förtjusta i hans manus ansågs det vara för dyrt och komplicerat för Star Trek. Roddenberry och hans team gjorde en rejäl omarbetning. Så omfattande att Ellison försökte ersätta sitt namn i avsnittets eftertexter med en pseudonym. Ellison fortsatte sedan att tala öppet kring sitt missnöje med hur arbetsprocessen gått till, medan Roddenberry spritt sin version om hur samarbetet havererade. De två försonades aldrig.

IMG_1372Jag spoilar alltid ganska mycket i de här texterna, men eftersom det här avsnittet är lite speciellt kommer här en spoilervarning. Så ni vet.

The City on the Edge of Tomorrow är ytterligare ett av Star Treks tidsrese-avsnitt. Den här gången är katalysatorn doktor McCoy, som blir galen efter att av misstag injicerat sig själv med en överdos av Cordrazine. Allt mer paranoid, och med ansiktet täckt av röda fläckar lyckas han transportera sig ner sig till en närliggande planet. Kirk & Co följer förstås efter, och upptäcker snart en tidsportal på planeten. Den förvirrade McCoy hoppar in i portalen mitt under en genomgång av höjdpunkter under Jordens historia, och genast förändras både historien och samtiden. Enterprise väntar inte längre i sin omloppsbana. Nej, skeppet verkar inte ens existera i denna nya, alternativa verklighet. Om Kirk och de andra ska kunna lämna stenbumlingen till planet som de är på måste de följa efter McCoy in i tidsportalen för att ändra tillbaka det han förändrat.

Det avgörande ögonblicket för Jordens framtida utveckling visar sig vara huruvida aktivisten och härbärgesföreståndaren Edith Keeler dör i en trafikolycka eller inte. Överlever Keeler blir hon en tongivande fredsaktivist, som hjälper till att hålla USA utanför andra världskriget så pass länge att Nazityskland hinner utveckla sina atomvapen. Tyskland vinner kriget, och framtiden för Jorden och koloniseringen av rymden blir en helt annan (exakt vilken berättas dock aldrig). Alltså måste Spock och Kirk se till att McCoy inte kan rädda Keeler från olyckan. Hon måste dö. Uppdraget blir inte direkt lättare när Kirk blir förälskad i Keeler.

IMG_1370Det är rätt intressant att det här avsnittet inte får en “sign of the times”-analys i boken These are the Voyages. Den dramatiska berättelsen kring hur själva manuset kom till tar upp nästan allt utrymme i kapitlet. Men om vi tolkar de andra avsnitten utifrån det faktum att USA befann sig mitt i det allt mer impopulära Vietnamkriget, så måste vi göra så även här. Och då undrar jag om inte The City on the Edge of Forever faktiskt är det mest krigsvänliga avsnitt av Star Trek jag sett hittills. Om jag hårddrar det skulle man kunna säga att kontentan i avsnittet är: Utkämpar vi inte krig även på andra kontinenter vet man aldrig var det slutar! Fredsaktivister kan ställa till det så att Kirk aldrig får flyga med sin Enterprise! Krig är nödvändigt!

Visst, kanske överdriver jag lite. Det måste ju gå att tycka att andra världskriget var nödvändigt, utan att samtidigt vara för Vietnamkriget. Men det är trots allt lite intressant att världens ljusa  framtid hänger på att en fredsaktivist måste dö. Å andra sidan är det väl också det som gör just det här avsnittet överraskande och oförutsägbart.

Till sist räddar Kirk världen, men tvingas offra kvinnan han älskar. Författaren Harlan Ellison fick däremot aldrig se sin originalhistoria förvandlad till film eller tv. Men han gav åtminstone ut sitt originalmanus i bokform, så att även hans vision för The City on the Edge of Forever finns att ta del av. Försett med ett riktigt magsurt förord där han förklarar sin syn på samarbetet med Roddenberry och hans team. Om den berättar jag i ett kommande blogginlägg, men en rolig detalj är att Ellison berättat att Shatner brukade sitta och räkna hur många repliker han hade jämfört med Leonard Nimoy i varje avsnitt. Hade Spock för många gav han sig in i en komplicerad argumentation om varför Spock borde ha en mer tillbakadragen roll i just den scenen. Allt för att försäkra sig om vem som skulle få mest utrymme i serien.

The Alternative Factor. Så himla dåligt att jag helst inte ens vill prata om det.

st alternative 2Jag funderade på om jag bara skulle…ja, strunta i det är avsnittet. Hoppa över det? Låta det ruttna i tystnad. Fast samtidigt. Det är ju fascinerande att så många saker kan gå fel i ett och samma avsnitt. Okej, skriver några efterkloka rader om varför det blev så dåligt.

VI kan ju börja med att nämna att manusförfattaren verkade vara ganska ointresserad av att skriva ett manus. De citat ur manuskriptet som jag läst känns mer som skönlitteratur än tv-manus. I en redan komplicerad intrig om parallella universum, en märklig “korridor” mellan olika dimensioner och två upplagor av samma person så krävs det viss tydlighet för att få tv-tittarna att hänga med. Den verkade aldrig infinna sig, oberoende av manusversion.

st alternative 2Lägg till det att manuslektörerna den här gången slog ner på upprepningar och vändningar i intrigen som redan fanns i andra avsnitt – vilket gjorde att manuset under själva utvecklingsarbetet blev allt mer rumphugget och ofullständigt. Det finns också uppgifter om att producenten gav efter för påtryckningar om att kärlekshistorien mellan en svart kvinna i besättningen och den mystiske Lazarus skulle strykas. En del tv-bolagsmakthavare trodde inte att tv var redo för kärlek över rasgränserna. Ändringarna gjordes så sent i processen att manuset ska ha varit för kort för att fylla ett helt avsnitt.

star trek alternativeSen hoppade visst gästskådespelaren John Drew Barrymore av när inspelningarna redan hade börjat. Skäggen som ersättaren fick ha på sig var olika tjocka olika dagar. Specialeffekterna är dåliga OCH tråkiga (två män i blått ljus som brottas, inte så upphetsande). Ja, till och med skylten till ett rum där man laddar kristaller råkar visst bli fel.

Men problemen i det här avsnittet börjar och slutar med manuset. Kanske hade grundidén fungerat i en novell eller en roman. Men den lämpar sig sällsynt illa för 50 minuter kvällsunderhållning på tv. Det är en utmaning att gestalta en historia där två upplagor av en person, från olika parallella universum, omväxlande förekommer i ett st alternative 4avsnitt. När dubbla versioner av personer tidigare har förekommit i Star Trek har det varit fråga om en tydlig dualism mellan ond och god, och kanske lite mer ögonskugga på den onda så vi säkert ska veta vem som är vem. Här är det meningen att vi först efter ett tag ska förstå att det är två olika indivder som heter Lazarus och ser likadana ut. Någon manusförfattare har skrivit in ett plåster i pannan på den ena upplagan av mannen för att göra detta tydligt, men det är inte mycket till hjälp när jag egentligen aldrig förstår själva handlingen. Av någon anledning är Lazarus 1 och 2 osams, på något sätt vill den ena öppna någon sorts portal mellan de olika parallella universumen vilket skulle få bägge att gå under. Och varför byter de plats med varandra? På något sätt är i varje all att de två brottas i en korridor en lösning

Kanske är det bästa med det här avsnittet att jag nu förstår hur svårt det är att göra bra tv, och uppskattar de mer lyckade upplagorna av Star Trek mer. Börjar man fuska med manusbygget blir det ett fallfärdigt fuskbygge, fullt med logiska sprickor och ologiska mögelskador – som i The Alternative Factor. Att det går att berätta om parallella universum kommer Star Trek att bevisa senare i serien. Nog frossat i detta, nu ser vi istället fram emot att nästa avsnitt av Star Trek är en klassiker.

Errand of Mercy. Det där både Kirk och Klingoner får sig en näsbränna.

st errand 2

På sistone har jag som bekant haft lite svårt för hur Kapten Kirk utvecklats som rollfigur. Sakta men säkert har han under säsongen blivit allt mer arrogant, självgod och irriterande. Därför var det bästa med Errand of Mercy att han för en gångs skull fick sig en näsbränna. Blev bortgjord, grundlurad och framstod som en idiot. På tiden. Att sedan klingonerna introducerades i Star Trek-universumet i samma avsnitt kändes mest som en bonus.

Errand of Mercy börjar med en uppdatering om det spända läget inom den intergalaktiska politiken. Förhandlingarna mellan federationen och det klingonska imperiet har strandat, och man förväntar sig nu en snar attack från klingonerna. Enterprises uppgift är att bege sig till planeten Organia som riskerar att hamna i kläm om ett krig mellan stormakterna bryter ut. Kirk och Spock försöker få Organierna(?) att nappa på ett erbjudande om militärt beskydd och bistånd med teknisk utveckling, men invånarna verkar helt ointresserade. De vill undvika våld till varje pris, och verkar nöjda med att leva i en enkel bondekultur. Kirk får ett artigt nej – vi har det bra här under vårt korkträd, ungefär – varpå klingonerna förstås snabbt attackerar och ockuperar planeten. Kirk och Spock är kvar på Organia och Enterprise måste dra därifrån utan dem för att undvika att anfallas av den klingonska armadan.

st errand 3Organierna lånar nu ut lite kläder och försöker få Kirk att hålla en låg profil. Det är förstås lönlöst. I stället spränger han ett klingonskt vapenlager i luften och försöker dra igång en organiansk motståndsrörelse.  När organierna (hur många gånger kan man skriva ett ord som börjar på organ i en text?) på nytt förklarar att de inte är intresserade av motstånd och våld blir Kirk tvärarg, och döljer inte hur han ser ner på detta folk av ynkryggar. Till sist blir det som att Kirk och den klingonska befälhavaren Kor nästan bondar kring sitt förakt för den lågt stående organianska civilisationen som inte ens bryr sig om att försvara sin heder.

Men det är då vändningen kommer. Det visar sig att det är organierna som är den utvecklade kulturen. Ja, de har egentligen inte ens några kroppar kvar utan är bara lysande energi när de intar sin rätta form. Samhället som Kirk och Kor kan se är egentligen någon sorts kulisser. Rekvisita i organiernas försök att avvärja ett intergalaktiskt krig på och kring på deras planet. När konflikten trappas upp sätter de helt enkelt allas stridssystem ur kontroll och gör till exempel alla vapen och reglage så varma att de soldater och rymdskeppsbesättningar inte kan utföra några våldshandlingar. På det sättet tvingar de federationen och klingonerna att inte döda varandra – i varje fall inte i just det här avsnittet. Bäst är det när de låter Kirk och Kor förstå hur jobbigt och påfrestande det är för de intelligenta och sofistikerade Orgonerna att hänga med primitiva folkslag som människor och klingoner.

st errandFörutom ett smart (om än ganska pratigt) manus så är det på nytt en lysande utomjording som bär det här avsnittet på sina axlar: John Colicos som den talföre kingonen Kor. Här utförd i en sorts primitiv version av senare klingonska utklädnader. En ganska rasistisk mongol-look (även krigarfolk från andra planeter måste tydligen de ut som Djingis Khan & Co).

Jag testade förresten podcasten Mission Log den här veckan, och lyssnade på deras avsnitt om Errand of Mercy. Log igenkännande några gånger. Verkar finnas saker i första säsongen som både jag och Mission Log-männen har reagerat på. Bland annat bristen på kontinuitet. Som att vi i förra avsnittet fick se en diplomatisk Kirk som förhindrade utrotandet av stenätande varelser. Medan vi nu på nytt får se odiplomatiska Kirk, så uppfylld av bilden av sig själv som hjälte och räddare att han inte för ett ögonblick reflekterar kring att organierna kanske har en plan med sin pacifism.

När jag läser om manusarbetet under denna första säsong så verkar det vara helt vansinnigt. Författaren till det här avsnittet – tillika seriens producent – Gene L Coon lär ha tagit hjälp av amfetamin för att kunna snabbskriva sina avsnitt. Och i det här fallet tog han sitt gamla avsnitt Arena och gjorde en remake, fast tvärtom. I Arena arrangerar den högre stående civilsationen ett gladiatorspel mellan två krigshungriga civilisationer. I det här avsnittet låtsas de blir ockuperade i stället. Smart återvinning!

The Devil in the Dark. Det med den vandrande varma mackan som käkar sten.

devil2

För sin roll som Mr Spock nominerades Leonard Nimoy till en Emmy som bästa birollsinnehavare i en dramaserie 1966/67. Efter att ha sett nästan hela första säsongen gissar jag att det var det här avsnittet som innehöll hans verkliga award winning moment. Eller åtminstone nomineringsögonblicket. För aldrig någonsin har jag sett en person spela så innerligt emot en bisarr plastkostym. Den ska visst föreställa en silikonbaserad livsform som käkar sten, men trots att formen inte är helt rätt kan jag inte sluta att tänka på en varm macka, en pizza eller en uppkastning när jag ser den stedevil3nätande Hortan (hittar liksom inte den perfekta liknelsen, kom gärna med andra förslag). Men denna kostym-horrör stoppar inte Nimoy från att vrålande av sorg gestalta varelsens inre känslor när han gör en mind melt med stenhögen – PAIN! PAIN! PAIN! Och under det där plastskalet ligger dess skapare Janos Prohaska och kryper och skakar. Ja, det är till och med så att den här storyn började med att Prohaska pitchade en monster-outfit, som det sedan skrevs ett manus om. Inte helt säker på att jag skulle reagerat på samma sätt om någon försökt sälja in det här pizzafejset åt mig.

Så här blev storyn som man författade: Enterprise är på uppdrag på gruvplaneten Janus VI där en mystisk varelse börjat mörda gruvarbetarna. Antalet omkomna är nu så många att det hotar den viktiga brytningen adevil1v det värdefulla “pergiumet”. Efter en rad attacker och motattacker mellan monster och människor hamnar Kirk till sist i en grotta tillsammans med varelsen (här började jag bli sugen på en gorby). Kirk inser att varelsen vill kommunicera och tillkallar Spock som utför en så kallad telepatisk sammansmältning. Känslor av sorg och dödsångest sköljer över Spock. Efteråt hävdar han att Hortan, som varelsen kallas, är intelligent. Skälet att den gett sig ut på mördarstråk beror på att gruvarbetarna hotar varelsens ägg – som förresten påminner misstänkt mycket om turkosa gymnastikbollar.

st devil 2st devil

The Devil in the Dark är en uppbygglig historia som genomsyras av humanism (eller om man ska kalla det för hortanism). För en gångs skull lyssnar faktiskt Kirk innan han skjuter. Eller, visst, han skjuter först, men efter det lyssnar han faktiskt. Korståget ställs in. Förståelse och ömsesidig tillit mellan olika arter råder. Det har nämligen känts som om det varit lite si och så med respekten för andra livsformer i tidigare avsnitt. Det här anses till och med vara ett av de avsnitt som ligger till grund för attityden i framtida Star Trek-avsnitt. Sedan skadar det förstås inte att Kirk kommer på att mamma-Hortan och hennes nykläckta bebisar med lite träning kan underlätta gruvnäringen på planeten eftersom de kan gräva tunnlar i berget som om stenen vore mjukost. Ekologi och kapitalism i skön förening, helt enkelt.

Själv slutade jag till sist fnissa åt den störda Horta-dräkten, och tog in vad som faktiskt är ett Star Trek-avsnitt med ett naturvårdande budskap. Jag är nästan säker på att allt berodde på Spocks superseriösa skådespelarinsats, tillsammans med en spya i plast. Och visst är jag inte helt ute och reser när jag tänker att det här avsnittet var en inspiration till Alien-filmerna? Om än med mer skrämmande monsterdesign?

This side of Paradise. Det med ejakulerande blommor, flummiga haschtomtar och en lycklig Spock.

st paradies 2
“This side of Paradise, at its core, is a heavily disguised anti-drug statement” skriver Marc Cushman i min nya husbibel These are the voyages. Jodå, så väl förklätt är anti-drog propagandan att den faktiskt varken syns eller märks. När kapten Kirk i det här avsnittet försöker rädda mänskligheten från parasiterande sporer som gör människor till glada haschtomtar, så framstår han mest av allt som en lillgammal party-pooper som försöker förstöra allt det roliga för alla andra. Ja, han är till och med beredd att krossa Spocks hjärta för att kunna få tillbaka sitt rymdskepp och leka kapten igen. För mig är This side of Paradise rena rama glad-drogpropagandan. Eller så håller jag på att bli så pass galen på Kirks självgoda besserwisserattityd att jag inte är mottaglig för hans moraliserande längre.

Avsnittet börjar med att Enterprise ännu en gång är ute på ett räddningsuppdrag där man inte förväntar sig att hitta någon att rädda. En koloni på Omicron Ceti III har utsatts för dödliga Berthold-strålar, men först något år senare kommer Enterprise till undsättning. Men när besättningen transporteras ner till planeten visar det sig att kolonins alla medlemmar är vid liv. Och inte bara det, de verkar harmoniska och nöjda. Så pass tillfreds att de inte brytt sig om att lära sig hur radiosystemet används och därför inte svarat på anrop på flera år.

st paradise 3Givetvis är det något lurt i görningen om någon i Star Trek mår bra. Den här gånge består hemligheten av mystiska blommor som sprutar ner människor med sporer. Väl inne i kroppen skyddar sporerna mot den farliga strålningen, men förvandlar också den nersporade till en glad haschtomte. Det vill säga nöjd, glad och helt utan ambitioner. Eventuellt också lite dåsig. Det är också förklaringen till att kolonins odlingar efter tre år fortfarande är små och obetydliga.

En efter en leds Star Trek-besätst paradisetningen fram till blommorna som på ett ekivokt sätt sprutar ut vad som ser ut som små frigolitbitar över dem. Först ut är Spock som blir totalt personlighetsförändrad. Han framstår nu som harmonisk och sympatisk, klättrar i träd och ligger och tittar på moln. Och för första gången vågar han visa sin kärlek för sin gamla flamma, Leila, som är en av kolonins medlemmar.

Snart transporterar någon en blomma upp till Enterprise, och efter en kort tid deserterar hela besättningen och lämnar Enterprise åt sitt öde. Det är helt enkelt skönare att softa lite på Omicron Ceti III, som känns som blomsterbarnens plats i rymden – bokstavligt talat. Det här kan förstås inte Kirk tolerera. Och när han väl knäcker koden för hur man sätter sporerna ur spel, så förspiller han ingen tid innan han kan, likt en gammaltestamentlig gud, driver mänskligheten ur det som alla andra upplever som paradiset.

Alltså, jag är ledsen, men man BLIR drogliberal av det här avsnittet. Och hatar Kirk. Varför kan han inte bli glad för Spocks skull, när han ser att den stele Vulcanen till och med är kär? Och måste han förstöra livet för de stackars medlemmarna i kolonin också? De som nu drabbas av en enorm ångestattack efter tre års spor-rus. Och varför tar han inte med lite av sporerna på sina resor – växterna gav ju sina ‘”offer” perfekt hälsa, förutom den sköna trippen. På slutet förklarar Kirk att mänskligheten inte är skapt att leva i paradiset. Och framstår som någon sorts fascistisk krigshetsare när han förklarar att: “vi kanske inte kan strosa till lutans musik, Vi måste marschera till trummor”.Kommer kapten Kirks outhärldlighet att vara den här startrekathonens största påfrestning?¨

Detta följs sedan av ett av Star Treks sorgligaste ögonblick någonsin. I avsnittets allra sista sekunder fäller Spock en hjärtskärande kommentar om sin vistelse på planeten. “Jag har inte mycket att berätta om det. Förutom att jag för första gången i livet var lycklig.”

IMG_1348

I vilket fall, det här avsnittet räknas helt rättvist som legendariskt. Det lyckas vara både roligt, flummigt, sorgligt och irriterande. Och de magiska, sporsprutande blommorna ser precis så kackiga ut som jag förväntar mig i den här serien. Perfekt!

A taste of Armageddon. Det med datorspelskriget, avrättningskammare och lustiga mössor.

IMG_1337Om man vill kan man se A Taste of Armageddon är som ett fashion statement. Eller kanske ett alien fashion statement. För vilket är det billigaste sättet någonsin att förvandla statister i Hollywood till utomjordlingar? Svar: Lustiga hattar och futuristiska byxor (nöjer man sig med bara byxorna landar man i Her och   tas på betydligt mer allvar än ett Star Trek-avsnitt från andra halvan av 60-talet). Själv hade jag älskat om det här avsnittet helt och hållet hade handlat om den egensinniga byxdesignutvecklingen på Eminiar VII. Men eftersom vi befinner oss i en tid då Project Runway inte var uppfunnet, (60-talet, alltså) så fick det visst bli ett semi-filosofiskt avsnitt om vad som händer i en civilisation där krigföringen är virtuell, men där döden fortfarande är reell – om än klinisk och automatiserad.

Fast nu kanske jag var överdrivet distanserad och ironisk. Faktum är att det här var ett avsnitt som tog sitt avstamp i världspolitiken. Närmare bestämt debatten om neutronbomben. För er som inte var med under kalla kriget, så var det en atombomb som avgav mycket strålning, och var högeffektivt när det gällde att döda människor. Däremot hade den inte så stor explosionskraft, vilket gav den öknamn som “det perfekta kapitalistiska vapnet”. Egendom och byggnader skulle stå kvar efter bombningen, det var människorna som var målet.

IMG_1338Det är utifrån en liknande strategi som planernerna Eminiar VII och Vendikar valt att lägga upp sin krigföring. De krigar helt enkelt via ett avancerat datorprogram (tänk datorspel, även om vi aldrig riktigt får se hur det fungerar). Efter attackerna kalkylerar datorerna hur många som dött och underrättar lika många att de omkom i attacken. Inom ett dygn måste de sedan anmäla sig till en dödsstation, där de avrättas under civiliserade former. På det här sättet undviker man att civilisation och kultur går under, förklarar ledarna på Eminiar VII. Ett sätt att slippa ta de verkliga konsekvenserna av krig, tycker kapten Kirk och inleder ett eget korståg mot den delikata terrorbalans som de två planeterna upparbetat under 500 år av krig.

IMG_1339Hans plan är att risken för verkligt krig skulle leda till fredssamtal mellan de två parterna. Att han får den här insikten efter cirka 15 minuters research är som vanligt inte något som hindrar vår käre Kirk. Och som vanligt är hans främsta drivkraft hans älskade rymdskepp. Det visar sig nämligen att Eminiar VII:s war game-datorer räknat ut att Enterprise med besättning också gick under i en fiendeattack. Kirk och hans manskap nere på planeten kämpar alltså inte bara mot en vriden krigsfilosofi, utan också för att rädda sina skeppskamrater från att avrättas.

I en del av litteraturen kring Star Trek läser jag att resonemanget kring krig som inte upplevs som krig är också handlade om det traumatiska Vietnamkriget. Hur man i USA kunde följa kriget via tv-nyheter, utan att riktigt förstå vidden av det som verkligen pågick. Något som i dag skulle kunna översättas till fjärrstyrda drönarattacker där även de som avfyrar vapen befinner sig långt borta. Men jag tycker inte att de här liknelserna fungerar fullt ut på det här avsnittet. Kanske är det framför allt 500 år av krig som avhumaniserat befolkningen på Eminiar VII. För om dödandet sker genom verkliga eller virtuella attacker borde väl egentligen kvitta. Antalet döda är ju ändå  tillräckligt stort för att få ett normalt samhälle som helst att implodera av sorg och lidande (ledsen om jag plötsligt gick all in och började diskutera Star Treks fantasivärldar som om de fanns på riktigt, men det är oundvikligt i längden).

Space Seed. Khan gör entré.

IMG_1307          Så var det dags för Khan att göra entré i Star Trek-sagan. En rollfigur som faktiskt blev allt viktigare i Star Trek-konceptet efter att själva tv-serien försvann. Han är ju en av huvudpersonerna i långfilmen Star Trek 2 – Khans Vrede, och blev sedan också återupplivad i rebootad version i Star Trek into darkness

IMG_1312Khan är en övermänniska, produkten av genetisk forskning och förädling av människorasen. Han var också en av härskarna och diktatorerna i det som blev det sista världskriget på Jorden. Det rasbiologiska krig som rasade mellan 1992 och 1996 (sic). Men när Khan förstod att kriget var förlorat fyllde han ett rymdskepp med sig själv och andra övermänniskor, försatte alla i någon sorts djupsöm, och lät skeppet fara ut i universum för att hitta en ny planet att kolonisera. I stället var det Enterprise som hittade skeppet, 200 år senare. Men Khans planer på världsherradöme kvarstår förstås.

IMG_1314Att man genom åren valt att återkomma till Khan är inte så märkligt. Space Seed känns som ett legendariskt äventyr redan vid första titten. Både Ricardo Montalban och hans rollfigur är så pass over the top att hela anrättningen får en känsla av matinéäventyr – eller kanske rymdopera, fast utan sång. Det märkligaste i avsnittet är ju att Khans planer på att ta över Enterprise egentligen bara gestaltas genom hans relation till Marla McGivers, historiker på Enterprise. Hon är värsta retro- och vintagefanatikern och verkar tillbringa den mesta tiden med att sitta på sitt rum på Enterprise och drömma om heroiska män från förr. Så när hon får chansen att hänga med en sådan på riktigt blir hon i det närmaste knäsvag. Eller i det närmaste, sättet som hon ser på honom är väldigt köttsligt redan från första början. Och hur börjar deras romans? Genom att Khan byter frisyr på henne! En övermänniska är alltså en straight man som inte bara kan erövra nationer och vinna stora slag, utan också är en fena på håruppsättningar.

IMG_1291Det är intressant att McGivers minst sagt passiva och undergivna roll i dramat faktiskt var en av stötestenarna under manusarbetet. Inte ens på 60-talet gick det att skriva ett så här urvattnat och svagt kvinnoporträtt utan att en del invändningar åtminstone restes. Att det däremot inte påverkade slutresultatet särskilt mycket är kanske ännu mer deprimerande. Till sist är det i varje fall Khans maktfullkomliga och våldsamma mansgrisande som blir hans fall. Men McGivers verkar inte riktigt kunna dra några slutsatser av det hon varit med om.

Det är också värt att nämna att det här faktiskt är ett av Star Treks mest dystopiska avsnitt. Berättelsen om jordens historia och om världskriget som hotade hela mänsklighetens överlevnad är ett avsteg från den framtidsoptimistiska grundton som Star Trek ändå oftast håller. Nu får vi reda på att Jorden höll på att förvandlas till en rasbiologiskt rensad planet. Sedan är det något med Williams Shatners spel mot övermänniskan Khan som känns stukat. Det framstår som om Kirk för första gången lider av mindervärdeskomplex – och det redan innan Khans generöst avslöjande gula skjorta kommer fram ur Botany Bays garderob.

IMG_1333Men vad har Kirk egentligen att vara stolt över? Ser vi tillbaka på debutsäsongen så här långt har ju faktiskt Star Treks resor till övervägande del gått till världar med krafter som vida överträffar Stjärnflottans. Till och med 1800-talsvärlden i The Return of the Archons styrdes ju av en dator med krafter som är betydligt mäktigare än något som Enterprise kan uppbåda. Den här gången överträffas Kirk på nytt, till på köpet av en annan människa – från 90-talet!!! Jag som tittare börjar ju undra vad mänskligheten egentligen har att erbjuda universum? Och varför försöker man inte snappa upp lite mer kunskap från alla dessa överlägsna civilisationer man kommer i kontakt med?

IMG_1306

Bäst: Dr McCoys übercoola kommentarer när han får en kniv mot halsen när han ska undersöka Khan. Stoneface får en helt ny innebörd. Och skön omväxling från hans vanliga gnällande.

Sämst: Det går ju inte att undvika att lägga märke till att det är en stuntman i slagsmålsscenerna i maskinrummet. Att Uhura åker på stryk känns också ovanligt våldsamt för Star Trek.