ST: The Escape Artist. Det där Harry Mudd är fånge hos en prisjägare.

Det går ju inte riktigt att misslyckas med ett avsnitt som handlar om Harry Mudd. Det bara är så. Även om Discovery-upplagan av honom är betydligt råare och mer förslagen än den man lärde känna i originalserien. Exakt hur förslagen får vi veta mer om i den här berättelsen om när Harry fångas av en prisjägare och försöker slingra sig ur situationen är. Som en grandios uppvisning av hans repertoar av undanflykter, lögner och mer eller mindre avancerade trick. Men med en twist som gör att jag inte kan skriva så mycket mer om avsnittet mer än att det blir rätt kul. Och bjussar på massor av Mudd. Mer Mudd än man vågat önska sig. Men även The Escape Artist är kul så är det ju ändå lite av ett one trick pony-avsnitt (om man inte är rädd för spoilers så kan man ju lyssna på den här proffsnörden – med det mycket passande nicket Nitpicking nerd – som förklarar exakt hur många fel man gjort med Harry Mudd-rollfiguren i Discovery som helhet och i det här avsnittet. Hans fru är till exempel längre än i originalserien).

The Escape Artist avslutar ju också experimentet med Short Treks, och jag noterar att Netflix fortfarande behandlar hela det här projektet lite styvmoderligt. Short Treks-avsnitten har tydligen dykt upp på sajtens brittiska upplaga, men jag hittar dem inte på den svenska. UPDATE. Enligt Fredrik här i kommentarsfältet så ligger de under trailersfliken på Discovery. Inte på min enhet, men har haft trubbel med uppdateringar ibland. Lite trist, samtidigt kan jag förstå Netflix reaktion lite grand. Jag är jag nog mer osäker på vad man velat med den här satsningen efter att ha sett alla fyra avsnitten än vad jag var tidigare (förutom att upphovspersonerna ville ha lite kul på jobbet – vilket väl i och för sig kan vara ett fullgott skäl).

Genremässigt har de fyra avsnitten skilt sig ganska mycket åt. The Escape Artist kan man väl se som komediavsnittet av Short Treks. Runaway är coming of age-episoden, Calypso romantik med en twist och The Brightest Star en origin story. En bra fyrklöver för den som vill ha variation, men kanske också ganska spretigt för oss som tittar. Det här korta formatet är ganska svårt att hinna få något sagt i, och för mig har Short Treks mest fungerat som aptitretare. Det vill säga, de har snarare gjort mig mer hungrig än mätt. Och då menar jag inte bara på Discovery i allmänhet, utan även utflykterna in i andra genrer. Jag gillar verkligen Discoverys svärta och smärta – men det här gör mig också sugen på andra typer av avsnitt, storylines, fördjupningar. Tänk om man kunde ha fristående avsnitt som likt Short Treks fördjupade och gav nya infallsvinklar på Discoverys universum. Lite som när den brittiska bögserien Cucumber kompletterades med webisodes om birollsfigurerna under namnet Banana.

Med tre nya Star Trek-serier på gång känns det i och för sig lite förmätet att önska sig ännu mer. Samtidigt känns det ju som om chefsproducenten Alex Kurtzman tänkt sig att de nya serierna ska ha olika tilltal och tempo. Kanske är det vad vi sett en provkarta på här i Short Treks. Lower Decks blir kanske som en mix av Runaway och The Escape Artist, och den nya Picard-serien lite mer som Calypso och The Brightest Star. Och det är väl ändå något att se fram emot.

Betyg: 7/10

Short Treks, avsnitt 4/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 491 tv-avsnitt.

ST: The Brightest Star. Det om hur Saru hamnade i Stjärnflottan.

Brightest Star var nog ändå det av de fyra Short Treks-avsnitten som jag såg mest fram emot. Äntligen skulle jag få ta del av backstoryn om Saru. Vem är han? Hurdana är hans folk? Hur hamnade han på Discovery? Är en smula besatt av Saru, och tycker av princip att allt som har med honom att göra är extremt intressant. Som i Desperate Hours, till exempel. – den första boken i Discovery-serien. En extremt trist bok, men de få styckena om Sarus bakgrund gjorde det ändå värt att läsa den – även om de textfragmenten kanske totalt utgjorde en och en halv sida. Knappt.

Med tanke på den där besattheten är det kanske inte så konstigt att jag är väldigt missnöjd med The Brightest Star. För det här var ju för kort. För torftigt. För lite FAKTA! Dessutom var kelpiernas liv inte alls som jag hade tänkt mig. Här jag har läst om deras fantastiska instinkt som byggts upp hos dem efter alla årtusenden som de jagats av rovdjur. Men i det här avsnittet verkar både livet och döden vara väldigt stillsamt ordnat. Det senare ordnas som så att det med jämna mellanrum efterfrågas att stammen ger en rituellt gåva. Det vill säga då offras utvalda medlemmar. Till vem eller vad klargörs inte i det här avsnittet, vilket ju förstås är ganska irriterand, men det verkar åtminstone vara till en motpart som har rymdskepp och avancerad teknik. Det är därför stjärnorna är ett hot för kelpierna.

When my people look up at the stars. They see only death. And they welcome it. They do not question it. Because when they are called, when it is time for the harvest, they march willingly toward it. They say that when they take you, the pain of Vahar’ai stops. The priests teach us that this preserves the Great Balance of Kaminar.

Själva offrandet går till som så att de utvalda sätter sig runt någon form av svävande sten och sedan försvinner (eller transporteras) bort. Den här typen av frivilligt offer är ju troligtvis någon form av överenskommelse som gjorts just för att kelpierna just ska slippa att känna sig hetsade, jagade och utsatta. Deras kött smakar säkert bättre då. Men allt tyder ju å andra sidan på att det är någon form av aliens som vill ha deras kött. Vart tog i så fall deras naturliga fiender vägen? Många frågetecken här.

Det förhållandevis fridsamma livet hos kelpierna innebär tyvärr The Brightest Star aldrig blir särskilt rafflande – om man nu inte tycker att det är skitspännande att en ung Saru är så pass bra på att meka med radiosändare att det ger honom jobb inom Starfleet (i sig en enormt osannolik premiss i det här avsnittet).

Så, för att sammanfatta. Som Sarus främsta fan i de kända delarna av universum känner jag mig kränkt över att hans avsnitt var så 1 kort, 2 intetsägande, 3 tråkigt och dessutom 4 lite för likt Jonathan Livingston Seagull för att jag ska känna mig riktigt trygg. . Gråter mig troligtvis till sömns nu. Eller kollar på det här avsnittet igen.

Betyg: 6/10.

Short Treks, avsnitt 3/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 490 tv-avsnitt.

Star Trek: Short Treks. Runaway. Det där Tilly träffar en prinsessa på vift.

Jag räknar ner till starten av Star Trek: Discoverys andra säsong med att skriva om några Discovery-produkter som droppat in under säsongsuppehållet. Som till exempel Short Treks-avsnitten, en serie kortavsnitt som inleddes med Runaway i Oktober 2018.

På pappret såg det här med Short Treks ut som en intelligent och modern idé. Att upprätthålla kontakten med fansen under de långa uppehållen mellan säsongerna genom att producera några minavsnitt som släpps på nätet. Lite mer tidlösa, korta episoder som till exempel kan användas för att fördjupa rollfigurer, eller bara testa kul idéer som inte riktigt ryms i vanliga Discovery-avsnitt. Skitsmart. Och förhoppningsvis något som fler serier skulle kunna ta efter.

Det visar sig att världens just nu ledande medieföretag, Netflix, inte alls var lika positivt inställda som jag till den här idén. Bingetittandets hem på jorden var inte intresserade av att spotta ur sig kvartslånga godbitar under säsongsuppehållen (det är fortfarande oklart om avsnitten kommer att finnas med när Netflix nu släpper säsong 2 av Discovery). Jag hade i och för sig nog inte heller tackat ja till Short Treks om jag bara sett Runaway, den första av de fyra Trek-kortisarna. För det här blev lite för korthugget, gulligt och tramsigt för min smak. Valet av huvudperson är däremot klockrent. Sylvia Tilly, mästerligt spelad av Mary Wiseman, har verkligen blivit en stor favorit hos fansen – så även hos mig – och hon är väl också en av de rollfigurer som är en smula underutnyttjade i serien. Men nog hade både Wiseman och Tilly förtjänat något bättre än det här?

I Runaway träffar Tilly en mystisk varelse, stundtals helt osynlig, som tar sig in på skeppet genom lastdäcket och sedan bland annat hemsöker mässen där hon får matreplikatorerna att ösa ut käk över hela rummet. Som en food fight utan motståndare, ungefär. Varelsen materialiseras till sist, en ung kvinna som blöder orange blod från en skada. Men när Tilly försöker ta kontakt med den främmande kvinnan har hon verkligen uppförsbacke med relationsbyggandet.

Tilly: Tilly. I’m Tilly. What’s your name?

Po: My name is Keep Your Human Digits Off Me, Please. It’s a family name. My name is also I Can Build a Translator Like That in My Sleep. In fact, I did when I was nine.

Tilly blir nervös, stirrig och osäker av det som händer. Hon följer inte protokollet. Får andnöd när hon får reda på att Po är prinsessa. Jag kan liksom ana mig till att det här är tänkt som ett möte mellan två unga kvinnor som inte känner att de passar in i sina respektive miljöer, och där Tillys empatiska drag ska få Po att öppna upp, berätta om sitt liv och sedan faktiskt ta sig samman och återvända hem till sin egen kröning. Men konversationen känns mer pressad än spontan, och det går liksom lite väl fort för Po att gå från att vara superfientlig till att bli Tillys nya BFF.

Runaway är antagligen en snygg plantering, kanske rentav ett slags lång trailer, inför ett kommande avsnitt. Po har ju uppenbarligen uppfunnit en dilithiuminkubator, som eventuellt är något som man kan återkristallisera dilithium genom, men jag är inte säker. Tydligen är det jätteviktigt.

En annan av huvudingredienserna i det här miniavsnittet är Tillys skitjobbiga relation med sin morsa. Hon som inte tycker att Tilly ska försöka bli kommendör, som jämför Tilly med hennees syster och som klagar på oordningen på hennes rum när de pratar med varandra via hologram. Det finns inga exakta tidsangivelser för när Short Treks-avsnitten utspelas, men av de ledtrådar man placerat ut framgår det att det är strax efter avslutningen på säsong 1 av Discovery. Men för mig känns det här som ett avsnitt som mer handlar om hur Tilly var i början av Discovery. Inte den person som vi faktiskt lärt oss älska under den första säsongen. Så här våpig och osäker minns jag inte henne från slutet av första säsongen, och det är inte sådan jag vill se henne i andra säsongen. Nej, inte ens i Short Treks.

Det här var ingen vidare lyckad inledning av Short Treks. Avsnittet kändes för kort för att kunna tillföra något väsentligt, mer en teaser till vad som komma skall än ett avsnitt som står för sig själv. Och Tilly – nä, jag känner inte att jag fick veta så mycket nytt om henne. Det känns verkligen som om den bärande idén till hela avsnittet är att replikatorerna ska spy ut mat över ett helt rum. Men det kanske man hade kunnat göra ett ännu kortare avsnitt av?

Betyg: 4/10.

Short Treks, avsnitt 1/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 488 tv-avsnitt.