Någon gång nästa år (2021) är det tänkt att barnserien Star Trek: Prodigy ska sjösättas. Ytterligare ett sätt för CBS/Paramount att expandera Trek-varumärket till ännu en av sina plattformar. Och det är ju klart att jag tänker att de sista två avsnitten på den här Short Trek-samlingen är någon form av test inför det där. Både när det gäller animationsteknik och tilltal.
The Girl Who Made the Stars är däremot betydligt bättre grundad i Star Trek: Discovery än Ephraim and Dot. Här spinner man nämligen vidare på sagan om flickan som skapade Vintergatan, den som nämns i första avsnittet av Discoverys andra säsong.
Sagan berättas här av Burnhams pappa, och är en rätt gullig grej. För att bota mini-Michaels mörkrädsla berättar han historien om en liten flicka från förr i tiden. Hon som trotsade sin stams förbud mot att resa på nätterna, hittar ett rymdskepp som störtat och får ett slags magiskt ägg som skapar stjärnorna på himlen. Mmm, kanske inte världens mest vetenskapligt korrekta berättelse, men den verkar få den lilla flickan att tro mer på sitt inre ljus och kompass. Nattlampan behöver inte längre vara tänd när hon ska sova.
Sött som socker, det här, och med ett lite härligt, om än kanske övertydligt, feministiskt patos som grund. Men, kanske viktigare, en stolthet och medvetenhet kring afrikansk historia och ursprung, som vi inte sett så mycket av i Star Trek tidigare.
Som en extra kanonbonus har mini-Michael dessutom en tygdocka med sig i sängen som ser ut att vara….ett BJÖRNDJUR!
Gulliga sagor är kanske inte min grej, och som helhet är det här lite väl tamt (och kort) tycker jag. Men ett rart försök att försöka expandera Burnhams backstory, och skapa nya referensramar i trekiversumet.
Betyg: 7/10.
Short Treks. Säsong 2, avsnitt 4/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt.
Okej, här fick vi oss lite oväntat ett Short Trek-avsnitt som handlar om originalserien. FAst berättat ur ett björndjurs perspektiv. Ja, faktiskt just det björndjur som Michael Burnham släppte fri från Discovery i ett avsnitt från första säsongen. Vad som hände sedan? Jo, björndjuret behövde hitta en plats att lägga sina ägg på. Tydligen var det inte avskräckt från federationsrymdskepp efter vistelsen på Discovery, utan när Enterprise kommer i dess väg är det där som äggen ska läggas. Det finns bara ett problem, en sån där liten underhållsrobot som tänker göra allt vad den kan för att hålla björndjuret utanför skeppet. Det går sådär.
Det här, det första animerade Short Trek-äventyret faktiskt, är en enda lång retrofest. Medan björndjurets gör sina envisa försök att ta sig in på Enterprise så skymtar en rad legendariska detaljer från originalserien förbi. Khan, den stora gröna handen i rymden och ett gäng tribblar, för att bara nämna några exempel.
Det är gulligt och rart och dessvärre rätt intetsägande. Ett slags Short Trek i barnupplaga, men som kräver att man gillar både gamla animerade filmer och kan sin originalserie om man ska få ut något av avsnittet. Faktum är att jag nästan var mest förtjust dvd:ns extramaterial om Epraim and Dot. Michael Giacchinio har både regisserat och skrivit musiken, och berättar engagerande om blandningen av loungemusik och TOS-estetik. Musik som förstås blir ännu viktigare i ett avsnitt som det här, där dialogen är ytterst sparsam. Så ett bra avsnitt att göra en filmmusikanalys av, alltså.
Är man intresserad av mer om björndjuret och dess världsbild rekommenderas Discovery-romanen Dead Endless.
Betyg: 5/10
Short Treks. Säsong 2, avsnitt 5/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 773 tv-avsnitt.
Det är förstås ren smärta att den nya, animerade Star Trek-serien drar igång i USA idag – helt utan sändningsfönster i Europa. Laggandet är lite extra påtagligt när jag dessutom sitter här och skriver om gamla Short Treks-äventyr, som nyligen kommit ut på DVD. Så mycket bakvattenkänsla här. Men, det är bara att bita ihop och komma igen. Tillbaka till Enterprise-universumet igen.
I Ask Not får vi vara med om vad som väl ändå måste vara en av stjärnflottans mest bisarra rekryteringsprocesser. Ett brutalt och vidrigt test av en blivande medarbetare. Fast att det är ett test får varken tv-tittarna eller huvudpersonen reda på förrän allt är slut. Både vi som kollar och stackars kadett Sidhu tror att hon måste vakta kapten Pike som anklagas för myteri. Han försöker på olika sätt få henne att bryta mot de order hon fått, att allt handlar om ett ödesdigert misstag, en felbedömning som kan kosta många liv. Ömsom hotfullhet, ömsom logiska argument används för att hon ska hjälpa honom att få tillgång till komsystemet och prata med besättningen. Här kastas det paragrafer och reglementen mellan de två när de diskuterar vad det korrekta sättet att hantera situationen är. När inget annat fungerar försöker Pike till och med ge intrycket av att han kan rädda Sidhus man, vars liv han säger är i fara på grund av en attack från Tholianerna.
Men allt visar sig vara ett test för att se om Sidhu är rätt virke för att tjänstgöra på Enterprise. Som någon som gått på en och annan jobbintervju så har jag förstås noll sympati för det här sättet att rekrytera personal på. Att ge folk PTSD är liksom ingen bra början på någon anställning.
Det här var inte superspännande tycker jag, förutom på slutet där Spock ger Number One en känga. Eller är det en komplimang – man vet aldrig helt säkert. “We’ve all learned to expect no mercy from Number One” (det är alltså hon som kommit på den här planen).
Extramaterialet består av en audiocommentary av Anson Mount (som ju spelar Pike). Inte supermycket intressant blev väl sagt där, mer än att de tydligen använde för mycket rök första gången de spelade in, och fick göra ett andra försök för att de skulle få ihop ett okej kort-trek-avsnitt. Mount gör däremot sin Pike på samma trygga säkra sätt som vanligt.
Betyg: 3/10.
Short Treks. Säsong 2, avsnitt 3/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 771 tv-avsnitt.
Det är egentligen konstigt att det inte gjorts ännu fler avsnitt om tribblar. Det är ju faktiskt ett av de bästa påhitten som någonsin gjorts inom Star Trek-universumet. Gosiga på utsidan, men med en förökningstakt som gör att de inte går att ha i möblerade rum. Eller rymdskepp. Livsfarligt gos, helt enkelt.
Men hur kan ens en art med en sådan explosiv fortplantning existera? Vilken planet kan ens härbärgera en sådan art? I det här Short Treks avsnittet kommer då äntligen en backstory som känns lite mer logisk än den vi fått leva med så här långt. En rimlig förklaring till hur tribblarnas biologi och förökning går till. Allt är nämligen Edwards fel. En stjärnflotteforskare som tänkte att de där gulliga pälsbollarna skulle kunna vara en bra proteinkälla. Framför allt om man kunde boosta deras fortplantningsförmåga. Så Edward tillför sitt eget dna till tribblarnas. Resultatet är en katastrofal förökningstakt – tydligen föds de till och med gravida.
I The Trouble with Edward förvandlas de gulliga tribblarna till rena rama skräckfilmsmaterialet. Det ursprungliga, mer lustifika sättet att angripa tribble-fenomenet känns långt bort när en VÅG av tribblar vräker fram genom ett skepp och tvingar besättningen till att evakuera för att undkomma dem. Ja, alla utom Edward då, som typ drunknar i gosiga pälsbollar. Men avsnittet är förstås inte en renodlad skräckis, den allra största delen är väl att beteckna som en arbetsplatskomedi som dryper av svart humor.
Men vad är kopplingen till Star Trek Discoverys-universum då? Jo, den egentliga huvudpersonen i avsnittet är Lynne Lucero som lämnar sitt jobb som vetenskapsofficer på Enterprise för att istället jobba som kapten för ett forskningsskepp. Men det som verkade vara ett ganska lätt jobb blev en mardröm, tack vare Edward. Sen tycker jag faktiskt inte att Luceros ledarstil är optimal. Varför skulle man inte kunna äta tribblar? Och varför låter hon inte ens Edward tala till punkt om sitt forskningsprojekt? Även om Eddie visar sig vara både unikt illojal och korkad, så känns kanske inte Lucero direkt som en lyssnande boss.
Omdömet? Briljant! Det här är ett riktigt smart avsnitt, och exakt vad tribble-konceptet behövde.
Det är också extremt viktigt att ingen missar den ovanligt roliga post-creditsscenen i det här avsnittet:
Extramaterialet på dvd-utgåvan handlar den här gången främst om tribblarna själva, som den här gången fått nya former och färger. Ett smart sätt att variera extramaterialets vinklar på.
Betyg: 9/10.
Short Treks. Säsong 2, avsnitt 2/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 770 tv-avsnitt.
Den första i raden av Short Treks minskar ju inte direkt ens sug efter en renodlad Enterprise-serie. Men det kan ju vara värt att tänka på att inget beslut om en spinoff ännu tagits när Q&A släpptes. Sett lite så här i backspegeln slås man ju ändå av tanken att det här Short Treks-avsnittet kanske ändå är ett slags pilot till en kommande Enterprise-serie. Ett fördjupande avsnitt som visar att det finns mer att utforska bland relationerna mellan besättningsmedlemmarna. En teaser för hur en serie om Kapten Pike och de andra skulle kunna se ut.
I Q&A skildras i varje fall Spocks ankomst till Enterprise. Första dagen på jobbet börjar hyfsat obekvämt när han hamnar i en strejkande hiss tillsammans med Number One. Instängda tillsammans i det trånga utrymmet under en längre tid så blir hennes lek “ställ så många frågor du bara kan” en smula utmattande. I alla fall för henne. Men så sker det något. Man pratar om utanförskap och att dölja sitt verkliga jag, och det hela utmynnar i ett litet sångnummer. I Am The Very Model Of A Modern Major General från Gilbert och Sullivan-musikalen The Pirates of Penzance. En sång som Geordi förresten också framförde i ett avsnitt av The Next Generation.
Det är inte den enda blinkningen till Star Trek-historien i det här avsnittet, även om jag fick läsa mig till vissa av referenserna, men viktigast för mig känns den KÄTTJA som liksom ligger som en våt filt över stora delar av episoden. Eller misstar jag två väldigt reserverade personers skyddsmekanismer som sexuell laddning? Och är det i själva verket kapten Pike som Number One är mest intresserad av? Spock verkar i varje fall väldigt… fascinerad av sin nya överordnade.
Oavsett hur mycket jag längtat efter mer Enterprise-content (eller just därför) så var jag lite besviken på det här avsnittet. Var det inte lite banalt att dra igång en flirt mellan Number One och Spock? Och jag blev faktiskt bara måttligt imponerad av att Number Ones stora, mörka hemlighet, hennes “freaky”, var att hon gillar att sjunga musikallåtar i trånga utrymmen. Sen såg jag om avsnittet och blev ändå lite rörd av att på nytt få vara på Enterprise. Och att få se Spock skratta. Det var eventuellt det finaste i hela avsnittet. Jättefint.
Extramaterialet på dvd:n är faktiskt nästan bättre än avsnittet. Hur Michael Chabon skrev delar av avsnittet vid sin fars dödsbädd, en pappa som var ett Star Trek-fan och var den som introducerade den unge Michael till serien. En riktigt gripande backstory.
Betyg: 6/10.
Short Treks. Säsong 2, avsnitt 1/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 769 tv-avsnitt.
Det går ju inte riktigt att misslyckas med ett avsnitt som handlar om Harry Mudd. Det bara är så. Även om Discovery-upplagan av honom är betydligt råare och mer förslagen än den man lärde känna i originalserien. Exakt hur förslagen får vi veta mer om i den här berättelsen om när Harry fångas av en prisjägare och försöker slingra sig ur situationen är. Som en grandios uppvisning av hans repertoar av undanflykter, lögner och mer eller mindre avancerade trick. Men med en twist som gör att jag inte kan skriva så mycket mer om avsnittet mer än att det blir rätt kul. Och bjussar på massor av Mudd. Mer Mudd än man vågat önska sig. Men även The Escape Artist är kul så är det ju ändå lite av ett one trick pony-avsnitt (om man inte är rädd för spoilers så kan man ju lyssna på den här proffsnörden – med det mycket passande nicket Nitpicking nerd – som förklarar exakt hur många fel man gjort med Harry Mudd-rollfiguren i Discovery som helhet och i det här avsnittet. Hans fru är till exempel längre än i originalserien).
The Escape Artist avslutar ju också experimentet med Short Treks, och jag noterar att Netflix fortfarande behandlar hela det här projektet lite styvmoderligt. Short Treks-avsnitten har tydligen dykt upp på sajtens brittiska upplaga, men jag hittar dem inte på den svenska. UPDATE. Enligt Fredrik här i kommentarsfältet så ligger de under trailersfliken på Discovery. Inte på min enhet, men har haft trubbel med uppdateringar ibland. Lite trist, samtidigt kan jag förstå Netflix reaktion lite grand. Jag är jag nog mer osäker på vad man velat med den här satsningen efter att ha sett alla fyra avsnitten än vad jag var tidigare (förutom att upphovspersonerna ville ha lite kul på jobbet – vilket väl i och för sig kan vara ett fullgott skäl).
Genremässigt har de fyra avsnitten skilt sig ganska mycket åt. The Escape Artist kan man väl se som komediavsnittet av Short Treks. Runaway är coming of age-episoden, Calypso romantik med en twist och The Brightest Star en origin story. En bra fyrklöver för den som vill ha variation, men kanske också ganska spretigt för oss som tittar. Det här korta formatet är ganska svårt att hinna få något sagt i, och för mig har Short Treks mest fungerat som aptitretare. Det vill säga, de har snarare gjort mig mer hungrig än mätt. Och då menar jag inte bara på Discovery i allmänhet, utan även utflykterna in i andra genrer. Jag gillar verkligen Discoverys svärta och smärta – men det här gör mig också sugen på andra typer av avsnitt, storylines, fördjupningar. Tänk om man kunde ha fristående avsnitt som likt Short Treks fördjupade och gav nya infallsvinklar på Discoverys universum. Lite som när den brittiska bögserien Cucumber kompletterades med webisodes om birollsfigurerna under namnet Banana.
Med tre nya Star Trek-serier på gång känns det i och för sig lite förmätet att önska sig ännu mer. Samtidigt känns det ju som om chefsproducenten Alex Kurtzman tänkt sig att de nya serierna ska ha olika tilltal och tempo. Kanske är det vad vi sett en provkarta på här i Short Treks. Lower Decks blir kanske som en mix av Runaway och The Escape Artist, och den nya Picard-serien lite mer som Calypso och The Brightest Star. Och det är väl ändå något att se fram emot.
Betyg: 7/10
Short Treks, avsnitt 4/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 491 tv-avsnitt.
Brightest Star var nog ändå det av de fyra Short Treks-avsnitten som jag såg mest fram emot. Äntligen skulle jag få ta del av backstoryn om Saru. Vem är han? Hurdana är hans folk? Hur hamnade han på Discovery? Är en smula besatt av Saru, och tycker av princip att allt som har med honom att göra är extremt intressant. Som i Desperate Hours, till exempel. – den första boken i Discovery-serien. En extremt trist bok, men de få styckena om Sarus bakgrund gjorde det ändå värt att läsa den – även om de textfragmenten kanske totalt utgjorde en och en halv sida. Knappt.
Med tanke på den där besattheten är det kanske inte så konstigt att jag är väldigt missnöjd med The Brightest Star. För det här var ju för kort. För torftigt. För lite FAKTA! Dessutom var kelpiernas liv inte alls som jag hade tänkt mig. Här jag har läst om deras fantastiska instinkt som byggts upp hos dem efter alla årtusenden som de jagats av rovdjur. Men i det här avsnittet verkar både livet och döden vara väldigt stillsamt ordnat. Det senare ordnas som så att det med jämna mellanrum efterfrågas att stammen ger en rituellt gåva. Det vill säga då offras utvalda medlemmar. Till vem eller vad klargörs inte i det här avsnittet, vilket ju förstås är ganska irriterand, men det verkar åtminstone vara till en motpart som har rymdskepp och avancerad teknik. Det är därför stjärnorna är ett hot för kelpierna.
When my people look up at the stars. They see only death. And they welcome it. They do not question it. Because when they are called, when it is time for the harvest, they march willingly toward it. They say that when they take you, the pain of Vahar’ai stops. The priests teach us that this preserves the Great Balance of Kaminar.
Själva offrandet går till som så att de utvalda sätter sig runt någon form av svävande sten och sedan försvinner (eller transporteras) bort. Den här typen av frivilligt offer är ju troligtvis någon form av överenskommelse som gjorts just för att kelpierna just ska slippa att känna sig hetsade, jagade och utsatta. Deras kött smakar säkert bättre då. Men allt tyder ju å andra sidan på att det är någon form av aliens som vill ha deras kött. Vart tog i så fall deras naturliga fiender vägen? Många frågetecken här.
Det förhållandevis fridsamma livet hos kelpierna innebär tyvärr The Brightest Star aldrig blir särskilt rafflande – om man nu inte tycker att det är skitspännande att en ung Saru är så pass bra på att meka med radiosändare att det ger honom jobb inom Starfleet (i sig en enormt osannolik premiss i det här avsnittet).
Så, för att sammanfatta. Som Sarus främsta fan i de kända delarna av universum känner jag mig kränkt över att hans avsnitt var så 1 kort, 2 intetsägande, 3 tråkigt och dessutom 4 lite för likt Jonathan Livingston Seagull för att jag ska känna mig riktigt trygg. . Gråter mig troligtvis till sömns nu. Eller kollar på det här avsnittet igen.
Betyg: 6/10.
Short Treks, avsnitt 3/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 490 tv-avsnitt.
Jag räknar ner till starten av Star Trek: Discoverys andra säsong med att skriva om några Discovery-produkter som droppat in under säsongsuppehållet. Som till exempel Short Treks-avsnitten, en serie kortavsnitt som inleddes med Runaway i Oktober 2018.
På pappret såg det här med Short Treks ut som en intelligent och modern idé. Att upprätthålla kontakten med fansen under de långa uppehållen mellan säsongerna genom att producera några minavsnitt som släpps på nätet. Lite mer tidlösa, korta episoder som till exempel kan användas för att fördjupa rollfigurer, eller bara testa kul idéer som inte riktigt ryms i vanliga Discovery-avsnitt. Skitsmart. Och förhoppningsvis något som fler serier skulle kunna ta efter.
Det visar sig att världens just nu ledande medieföretag, Netflix, inte alls var lika positivt inställda som jag till den här idén. Bingetittandets hem på jorden var inte intresserade av att spotta ur sig kvartslånga godbitar under säsongsuppehållen (det är fortfarande oklart om avsnitten kommer att finnas med när Netflix nu släpper säsong 2 av Discovery). Jag hade i och för sig nog inte heller tackat ja till Short Treks om jag bara sett Runaway, den första av de fyra Trek-kortisarna. För det här blev lite för korthugget, gulligt och tramsigt för min smak. Valet av huvudperson är däremot klockrent. Sylvia Tilly, mästerligt spelad av Mary Wiseman, har verkligen blivit en stor favorit hos fansen – så även hos mig – och hon är väl också en av de rollfigurer som är en smula underutnyttjade i serien. Men nog hade både Wiseman och Tilly förtjänat något bättre än det här?
I Runaway träffar Tilly en mystisk varelse, stundtals helt osynlig, som tar sig in på skeppet genom lastdäcket och sedan bland annat hemsöker mässen där hon får matreplikatorerna att ösa ut käk över hela rummet. Som en food fight utan motståndare, ungefär. Varelsen materialiseras till sist, en ung kvinna som blöder orange blod från en skada. Men när Tilly försöker ta kontakt med den främmande kvinnan har hon verkligen uppförsbacke med relationsbyggandet.
Tilly: Tilly. I’m Tilly. What’s your name?
Po: My name is Keep Your Human Digits Off Me, Please. It’s a family name. My name is also I Can Build a Translator Like That in My Sleep. In fact, I did when I was nine.
Tilly blir nervös, stirrig och osäker av det som händer. Hon följer inte protokollet. Får andnöd när hon får reda på att Po är prinsessa. Jag kan liksom ana mig till att det här är tänkt som ett möte mellan två unga kvinnor som inte känner att de passar in i sina respektive miljöer, och där Tillys empatiska drag ska få Po att öppna upp, berätta om sitt liv och sedan faktiskt ta sig samman och återvända hem till sin egen kröning. Men konversationen känns mer pressad än spontan, och det går liksom lite väl fort för Po att gå från att vara superfientlig till att bli Tillys nya BFF.
Runaway är antagligen en snygg plantering, kanske rentav ett slags lång trailer, inför ett kommande avsnitt. Po har ju uppenbarligen uppfunnit en dilithiuminkubator, som eventuellt är något som man kan återkristallisera dilithium genom, men jag är inte säker. Tydligen är det jätteviktigt.
En annan av huvudingredienserna i det här miniavsnittet är Tillys skitjobbiga relation med sin morsa. Hon som inte tycker att Tilly ska försöka bli kommendör, som jämför Tilly med hennees syster och som klagar på oordningen på hennes rum när de pratar med varandra via hologram. Det finns inga exakta tidsangivelser för när Short Treks-avsnitten utspelas, men av de ledtrådar man placerat ut framgår det att det är strax efter avslutningen på säsong 1 av Discovery. Men för mig känns det här som ett avsnitt som mer handlar om hur Tilly var i början av Discovery. Inte den person som vi faktiskt lärt oss älska under den första säsongen. Så här våpig och osäker minns jag inte henne från slutet av första säsongen, och det är inte sådan jag vill se henne i andra säsongen. Nej, inte ens i Short Treks.
Det här var ingen vidare lyckad inledning av Short Treks. Avsnittet kändes för kort för att kunna tillföra något väsentligt, mer en teaser till vad som komma skall än ett avsnitt som står för sig själv. Och Tilly – nä, jag känner inte att jag fick veta så mycket nytt om henne. Det känns verkligen som om den bärande idén till hela avsnittet är att replikatorerna ska spy ut mat över ett helt rum. Men det kanske man hade kunnat göra ett ännu kortare avsnitt av?
Betyg: 4/10.
Short Treks, avsnitt 1/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 488 tv-avsnitt.
