Två dagar på Worldcon!

Mad Max-smeder på Worldcon i Helsingfors

 Så har alltså mitt Star Trek-uppdrag nu fört mig hit, till världskongressen för science fiction som i år arrangeras i Helsingfors. Det hade jag nog inte ens kunnat föreställa mig för några år sedan, jag som nästan var kroniskt rädd för nördar på den tiden.

Men nu är det mest trevligt. Att strosa omkring på kongresscentret är lite som att släntra runt på Pride House. Alla får liksom vara som de är, Om veteranerna tycker att det viktigaste med konventen är att träffa gamla vänner, så siktar nog många av oss noobs in oss på olika paneldebatter och samtal. Kvaliteten varierar, samtidigt som jag ibland inte ens märker själv att jag faktiskt får orientering efter orientering i ämnen och debatter som jag inte kände till alls före seminariet.

Nu ska jag lägga mig. Imorgon bitti ska jag försöka bestämma mig om jag vågar gå på ett Star Trek-meet up, eller inte. Men om inget annat borde jag väl göra det för att kunna skriva ett rafflande blogginlägg om det, eller hur?

Jag har också gjort lite radio om den här tillställningen. Ett lite introduceranded reportage om min först dag på kongressen. Bland annat så träffade jag hedersgästen John-Henri Holmberg. Det inslaget kan du lyssna på här!

Snart tillbaka med lite mer Star Trek-relaterat innehåll här!

Destination Star Trek: Dag 2. Wheaton, Takei, Shatner – och lite falling down på det.

img_0634

Jag nämnde schlagertorsdagen i Pride Park i mitt förra inlägg. Och visst var det lite samma känsla av pridefestival under hela konventet. Plötsligt får folk åka iväg från sin trista diskbänksrealistiska vardag, och istället ta på sig sin finaste Star Trek-outfit, hänga med likasinnade och drömma om rymden i flera dagar. Lite påminde det om de gånger jag badat på nudiststränder också, för väldigt få personer kan bära upp Star Trek-uniformer. Det är något med syntetmaterialet eller de ljusa färgerna eller storlekarna för det buktar ut lite här och där hos de flesta. Men det gjorde faktiskt bara konventkänslan ännu mysigare – hit är alla kroppar och kroppsformer välkomna, liksom.

På konventet kunde man välja mellan två olika typer av aktiviteter. Det mesta som hände på den avskärmade stora scenen var man tvungen att lösa separata biljetter för att få gå på, medan allt som hände ute i den allmänna konventröran ingick i entrébiljetten. Bland de mer populära programpunkterna som var öppna för alla fanns till exempel “Red shirt fight off” där konventdeltagare iklädda röda uniformströjor skulle förlora en fajt och dö så dramatiskt och trovärdigt som möjligt. Men det allra bästa av de här deltagargenererade punkterna var nog Kirk-a-oke, där man skulle karaokesjunga fram en låt i bästa William Shatner-stil. Alltså något i häradet av det här (ja, det tar ett tag innan han kommer in i låten):

Det var otroligt kul att kolla på, och folk var väldigt duktiga på att imitera Shatners frasering och pauser. En typisk nördaktivitet där både de som framträdde och de som tittade på kände sig invigda och speciella eftersom de förstod det roliga.

img_0636Annars var dag två min stora seminariedag. Hade köpt biljetter och planerat in programpunkter från morgon till kväll. Det betydde dessvärre också att det här var min stora ködag. För nu, den andra dagen, gick det upp för mig varför folk hade köpt de där dyra biljettpaketen. De gav förstås förtur till platserna vid den stora scenen, och då pratar jag inte om några enstaka vip-platser, utan ibland kanske bortemot 40% av stolarna. Så plötsligt var det dags att planera sitt köande lite som om jag skulle vara på filmfestivalen i Cannes, för att inte få helt urusla platser i sektionen som redan från början var rätt så långt bak i lokalen så fick jag börjad köa minst en halvtimme innan programstart. Exakt var köerna skulle finnas, eller på vilket håll de skulle gå, eller hur det hela skulle organiseras var däremot lite olika från gång till gång. Vi kan väl säga att även dag två visade det sig att köorganisering inte var arrangörernas bästa grej. En liten skylt, en liten megafon, en liten vimpel – vad som helst hade kunnat göra själva köandet lite mer smärtfritt och tydligt.

img_0654Först ut i mitt föreläsningsschema var Adam Nimoy och hans dokumentär For the love of Spock, men den tänkte jag berätta mer om i ett separat blogginlägg. Efter Nimoy var det dags för Wil Wheaton att ta plats på scen, alltså mannen som spelat ett av mina absoluta hatobjekt hittills i Star Trek, Wesley Crusher. Men som för att göra en poäng av meningslösheten i mitt Wesley Crusher-hat, så var det här det mest sammanhållna och fokuserade samtalet under hela konventet, mest tack vare Wheaton själv som helt uppenbart när som helst kan sadla om och bli en sån där kringresande inspirationsföreläsare.
44-årige Wheaton ville väl egentligen inte prata sådär jättemycket om Star Trek, utan mer om vad han sysslar med nu. Som till exempel att han genomlidit sin mitt-i-livet-kris på ett mycket offentligt sätt. En av de saker han skrivit om på sin blogg är nämligen hur han bestämde sig för att reboota sitt liv, det vill säga göra en omstart och försöka förändra sin livsstil. Bland målen fanns bland annat att:

  • Dricka mindre öl
  • Läsa mer (Reddit räknas inte som läsning)
  • Skriva mer
  • Se fler filmer
  • Sova bättre
  • Äta bättre
  • Träna mer

Kanske inte sådär jätteoriginella mål, även om satsningen på att skriva mer väl var den egentliga orsaken till själva rebooten. Fast när Wheaton själv babblade på om vad han hadd gjort så kändes hans reboot som en av de största innovationerna i vår tid. Han pratade också gärna om sina depressioner och om hur mycket han hatar Donald Trump. Och så berättade han att han färgat lila slingor i håret för att han snart var för gammal för att någonsin kunna komma undan med det.

img_0663När sedan Star Trek trots allt kom på tal berättade han om hur han hade känt sig utanför under inspelningen av The Next Generation, som enda barnet på inspelningen. Och att han en gång i tiden varit så ointressant för alla att han till och med kunde ringa och be om att få komma på ett konvent,  men få nej från arrangörerna. Nu är Wheaton Star Treks största internetfenomen (han har faktiskt fler följare än både George Takei och William Shatner).Han har också skrivit ett gäng böcker (en del med material hämtat från det han skrivit på webben) och håller just nu på med en novellsamling. Och är programledare för webserien Tabletop där han spelar brädspel tillsammans med folk. Som den fanboy han är så skröt han också lite om hur hedrad han var när han fick läsa och ge kommentarer på Neil Gaimans The Ocean at the end of the lane innan den gavs ut. Och efter den här karismatiska insatsen på konventet hade jag inget val, jag fick lägga  till även Wheatons böcker på min Trek-läslista, som bara blir längre och längre och längre.

Näst på tur var George Takei, och här kunde jag liksom inte komma ifrån att undra hur många hundra konvent han hade stått och sagt ungefär samma saker på. Jag har sett Takei tala offentlig förr, på SXSW för några år sedan, och då tyckte jag att han var mer underhållande än den här gången. Å andra sidan vet jag så otroligt mycket mer om Star Trek nu, så allt det som jag tyckte var spännande då kanske jag hade himlat med ögonen åt nu.
img_0506Men när jag kollar igenom mina anteckningar så inser jag att det fanns ett rätt tydligt tema i det som Takei talade om. Han ville prata om rasismen och USA, och hur Star Trek ända från början verkat för mångfald i rutan. Givetvis dök Donald Trump även upp här, men med ett annat djup och allvar än i andras politiska utspel. Takei har ju nämligen upplevt de rent konkreta följderna av främlingsfientlighet och vad som händer om man tillåter sig att döma människor utifrån deras etniska härkomst. Ja, han har ju till och med varit inblandad i en musikal om det där, Allegiance, där han spelade en av huvudrollerna. En musikal som var inspirerad av Takeis egna upplevelser då han var en av de runt 120 000 personer med japanskt ursprung som sattes i särskilda läger under andra världskriget. Nu, menade han, är det muslimer och invandrare från Mexiko som demoniseras, blanda annat av Trump.

img_0670Takei fick också chansen att uttala sig kring Sulu-gayte, alltså att han opponerat sig mot planerna på att visa upp hans gamla rollfigur, Sulu, som en homosexuell man i den senaste Star Trek-filmen. Mycket väsen för ingenting, verkade vara hans ståndpunkt. Han liknade det minimala bögandet i filmen vid en viskning och vidhöll att det hade varit betydligt mer innovativt att skapa en ny homosexuell rollfigur istället.

Nästa seminarium kan jag inte berätta så mycket om. Jag var redan från början lite olustig inför att gå på Deep Space Nine – a look back eftersom jag bara är på andra säsongen av den serien. Kanske var det därför jag började köa lite sent, fick en urusel plats, och sedan drabbades av en mindre falling down-kris. Några av mickarna framme på scen var så dåliga att det faktiskt inte ens gick att höra vad folk sa uppe på scenen. Till sist surnade jag till och gick därifrån istället. Det kunde också bero på att Garrett Wang som var moderator kanske var eventets sämsta. Han har liksom fått för sig att han i första hand är en entertainer, vilket gör att allt flamsas bort. Jag är nog lite extra känslig för det här eftersom jag själv modererat rätt många samtal, jag har bara inget tålamod med den här typen av trams. Och mest av allt sa folk uppe på scen klichéer och plattityder som bara kändes irriterande. Eventuellt var det också dags för mig att ta en lite längre paus. För jag hade en lång kväll framför mig.

Dagen avslutades nämligen med inget mindre än William Shatners enmanshow Shatner’s world, en föreställning som han körde på Broadway 2012, men som han fortfarande turnerar med. Den innehåller berättelser om olika episoder ur hans eget liv, varvade med videoklipp ur karriären. Shatner berättade bland annat om olika teaterminnen och om sitt intresse för hästar. Han spelade upp George Takeis inlägg när Shatner blev roastad…

…och pausade klippet när Takei sågs som mest hatisk och galen ut. Och så spelade han oväntat mycket låtar från sina egna skivor. Eller kanske inte så oväntat. Shatner har tydligen nästan lika mycket distans till sig själv som han älskar sig själv.

Som helhet var egenltligen inte Shatner’s World så mycket mer än ett gäng underhållande anekdoter med en snäppet mer ambitiös inramning än om han bara hade stått på scen rakt upp och ner och berättat dem. Det löst sammansatta temat handlade om tajming, vad som får ett skämt att gå hem, vad som får folk att skratta. Och Shatner förklarade bland annat hur nervös han var när han skulle skämta på en hyllningskväll till George Lucas ära. Vad skulle hända om Lucas inte gillade skämtet och inte skrattade…

(Shatner var smart nog att inte visa så mycket av klippet att det framgick att han inte lyckades recitera My way i takt med musiken förrän i slutet av numret).

Shatner råkar ofta ganska illa ut när andra beskriver hur han var under inspelningen av Star Trek, men på scen har han verkligen just den där humorn, tajmingen och självdistansen som var temat för showen. Fullt lika bra gick det dock inte när han skulle vara med på brittisk morgon-tv och göra reklam för Star Trek-konventet i Birmingham…

Det hände förstås ytterligare några saker under den här dagen, men det här blogginlägget är redan rekordlångt. Som helhet en extremt intressant dag, men det kommer mera!

 

Destination Star Trek: konventrapport 1.

img_0577

Nobelpris, en förkylning från helvetet – och kanske en liten släng av Star Trek-fatigue. Jo, det har funnits en rad orsaker till att jag gjort ett så här långt Startrekathon-uppehåll. Men trots det så tänker jag gå all in när det gäller att skriva om mitt besök på Science Fiction-konventet i Birmingham i början av oktober. Så ni som skojade om att ni ville att jag skulle skriva utförliga rapporter (ja, Jojjenito, jag menar dig) var försiktig med vad du önskar dig.

img_0450Destination Star Trek Europe drog alltså igång fredagen den 7 oktober, kassorna öppnade vid lunchtid och dörrarna in till den hangarliknande mässlokalen i Birmingham några timmar senare. På tåget till Birmingham International (det är inte en internationell tågstation, förstås, men mässcentret NCS ligger precis vid flygplatsen) så kände jag mig lite…hysterisk. Jag hade liksom någon extrem form av resfeber. Det tog ett tag innan jag förstod exakt vad det var som min hjärna höll på med, men till sist insåg jag att jag drabbats av fandomfeber. På något sätt hade det här eventet blivit till det här bloggprojektets höjdpunkt. Mitt slutliga uppgående i Trekkervärlden. Och peppen var vid det här laget enorm, ungefär som den där gången när jag skulle se Howard Jones live 1985 på Olympen i Lund.

Men hysteri kan ta sig många olika uttryck, och för mig brukar det ofta yttra sig i en massa oro. För den här gången var jag faktiskt ovanligt dåligt förberedd. Pressackrediteringen hade jag i och för sig fått besked om bara någon dag innan eventet, men exakt vad den innebar hade jag ingen aning om. Min nervositet blev inte mindre när jag anländer till kongresshallen ungefär när kassorna öppnar och möts av den längsta kö jag sett i hela mitt liv. Alltså, på riktigt, helt osannolikt lång.

img_0664Hade jag varit en vanlig betalande hade jag antagligen inlett Destination Star Trek med en hjärnblödning. Jag pratade med några som stått i timtal och köat för att registrera sig, bara för att till sist fått reda på att de stått i fel kö. Och tid är pengar, i alla fall på ett sånt här dyrt evenemang. De dyraste tredagarsbiljetterna, som gav olik typer av förtur i köer och inkluderade väskor, tröjor, en del samtal och autografer kostade allt från 33 000 till 1 600 kronor (själv tog jag mig fram på den enkla varianten som bara gav inträde till själva eventet, varpå jag fick lösa biljetter till varje separat arrangemang jag ville gå på). Om man nu betalt sådana där hutlösa summor för sin fandomhelg så vill man förstås utnyttja tiden effektivt. Det ska stås i autografkö och tas foton och shoppas och lyssnas på samtal. Varenda minut behövs! Då fungerar det inte att man ska stå och vänta på sin dyra biljett för länge.

Tack vare att jag fått en pressbiljett till fredagens arrangemang så kunde jag i varje fall få förbi hela den där kön den första dagen, och hamnade nästan direkt på hela arrangemangets presskonferens. Och när jag satt där några meter från scenen insåg jag att jag för första gången förstod exakt hur förväntansfulla schlagerbögar känner sig på schlagertorsdagen i pridepark.

img_0474Först ut på presskonferensen var seriens stora stjärna. 85-åringen William Shatner, som ju spelade kapten Kirk i originalserien. Shatner kändes vital på scen, även om hans kulmage såg större ut än någonsin tidigare. Hann precis tänka det där om magen när  Shatner började berätta om att han håller sig så vital genom att hålla på med ridning. George Takei var däremot lika fit som vanligt, medan Walter Koenig lät lite trött och gammal när han pratade med sin lilla gubbröst. Och det var väl han som fick mig att omvärdera en av mina fördomar kring de här konventen. Skådespelarna som är där är nog inte fullt lika uttråkade och blasé som jag trodde. Tvärtom så är de här konventen deras moment in time, deras tur att vara superkändisar. Eller som Koenig själv sa, han reser gärna tio timmar för att få den egotripp som ett konvent innebär.  Eller som Marina Sirtis, som spelar Deanna Troi, uttryckte det i ett anfall av ärlighet. “Ni har betalat mitt hus och min bil, jag har er att tacka för allt”.

img_0594Just Marina Sirtis var väl en av de mest positiva överraskningarna på det här konventet.Jag skulle beskriva henne som mist sagt feisty, fast besluten att liva upp varje panel som hon hamnat i. Det är också hon som ger de längsta och hårdaste kramarna till fansen, men som också agerar konventpolis och travar ner i publiken när hon ser att någon bryter mot reglerna och filmar. Bara under den första dagen så lyckades hon dessutom dissa Brexit, Trump och det amerikanska rymdprogrammet (åsikten att man först borde hantera fattigdom och svält på jorden innan man ger sig ut i rymden är dessutom en rätt impopulär ståndpunkt på just ett Star Trek-konvent). När hon stod på scenen senare på kvällen handlade det däremot mest om hennes utseende. “This is what 61 looks like” sa hon och pekade nöjt på sin kropp.

img_049650 är 50 år, och det är förstås så att det här konventets jubileumslaguppställning till stora delar bestod av pensionärer och grå pantrar. En del jag pratade med sa också att det var Koenig, Shatner och Takei som gjort att de löst en biljett. ”Det är nog sista gången de kommer hit”, sa någon lite sorgset. Och visst, när Eddie Paskey kom upp på scen med sin rollator så kändes den där tanken kanske inte så avlägsen. Annars är ju faktiskt många ur Star Trek-casten oförskämt vitala. Kanske för att de aldrig upplevt att de är passé. Det finns alltid ett fullsatt konvent någonstans i världen som tar emot dem med öppna armar. När de lite yngre delarna av gästlistan gjorde entré på scen så insåg jag också att det här konventet innebar en hel del spoilerrisk för min del. Jag menar, om två skådespelare presenteras som ”The two Daxes” så förstår jag ju ungefär vad som kommer att hända längre fram i Deep Space Nine. När presskonferensen var över var det dags för “familjefotot”. Alla gästerna samlade för en fotosession för pressen. William Shatner kom förstås sist, och när allas fokus riktades mot honom började Marina Sirtis på skoj hojta om att hon lika gärna kunde gå hem nu, det var ju ingen som brydde sig om henne eller de andra längre.

shatnerResten av dagen så testade jag de andra huvudaktiviteterna på konvent, som till exempel att vara med på en fotografering. Biljetterna till fotosessionerna förbokas, de som bokar först får också bli plåtade först. Här handlade det om avancerad löpande bands-fotografering, där bilden skrevs ut på färgskrivaren bara några sekunder efter att den tagits. Det var inte många sekunder eller ord som man hann med att utväxla med stjärnan intill en.

Bakgrunden för standardfotograferingen var en sån där asful blåskiftande skärm som användes när jag tog porträtt i högstadiet. Men om man pröjsade ytterligare lite pengar så kunde man välja att bli fotograferad med sina favoritskådespelare i uppbyggda kulisser: bryggan på  Enterprise i originalserien, The Next Generation eller ett klingonskepp. Ja, sådär jättelika originalen var kanske inte de här kopiorna, men på bild såg det åtminstone okej ut. Mina bilder blev helt okej, men lite märkligt kändes det förstås att se alla andra lämna fotobåset med en bild på William Shatner där han hade exakt samma min som på min bild. Däremot var jag var noga med att inte röra vid Shatner under själva fotograferingen. En i min kö hade nämligen lagt armen om Shatners axlar förra gången han var på besök och det hade gjort skådespelaren mycket upprörd.

Annars kändes konventet lite obekvämt till en början. Allt var inhyst i en jättestor hangarliknande lokal, så deprimerande att alla färger på väggar och skyltar liksom kändes urtvättade. Dessutom gjorde själva storleken på lokalen att alla försäljningsbås och utställningar kändes pyttesmå – som gjorda i en annan, mindre, skala än själva mässhallen. Utbudet av prylar och saker var inte heller enormt – jag som hade funderat på att köpa ytterligare en trädgårdstomte i Star Trek-stil fick gå hem tomhänt. Men fredagen var också lite av en mjukstart på eventet. Många var mest där för att kolla in läget, eftersom det enda som hände på den stora scenen var invigningen, som med sina gästframträdanden mest kändes som en trailer för de kommande dagarna.

img_0607Konferencier på invigningen var Greg Grunberg, ett ganska nytt tillskott i Star Trek-familjen. En del kanske känner igen honom från tv-serien Heroes, själv har jag haft en hangup på honom sen han hade en av birollerna i Felicity. Tydligen är han och JJ Abrams barndomskompisar vilket gör att han får någon liten roll i allt som JJ gör (och dessvärre inte i särskilt mycket annat). Grunberg var i varje fall inplockad som kändismoderator under konventet. Jag fick några ord med honom på fredagsförmiddagen, och då sa han att ha var lite nervös inför uppgiften. “Alla vet så mycket mer än jag, så jag tänker låta publiken ställa frågorna istället”. När han sen kom upp på scen förvandlades han till ett amerikanskt hejarklacksmonster. Han körde hela den där krystade amerikanska grejen där allting är AWESOME och FANTASTIC. Dessutom skulle han hela tiden dra paralleller till sig själv  och sina upplevelser som skådespelare när han pratade med de olika Star Trek-profilerna. Och så skulle han hålla på och få publiken att skrika om hur kul de hade det. Stelt.

Ett av konventets återkommande teman dök upp både på presskonferensen och invigningen, presidentvalet och Donald Trump. Första gången var när Armin Shimerman stod på scen, eftersom han ju var initiativtagaren till upproret Trek against Trump. Ingen missade det komiska i att Shimerman spelar Star Treks egen version av Trump, opportunisten Quark. Men även andra hängde på. Som när Wil Wheaton (Wesley Crusher) skämtade med Grunberg och sa något i stil med “jag vet att du inte är Trump, för jag spyr inte när jag ser dig”. Men allteftersom förstod jag mer och mer poängen med Trumpdissandet. Star Trek-ideologin är en av de konkreta saker som fansen på konventet faktiskt kan samlas kring, och Trumps ideologi står faktiskt stick i stäv med hela Star Trek-projektets politiska ideal – vare sig det gäller mångfald, nyfikenheten på omvärlden och visionen om ett globalt världssamfund.

Jag var inte tillbaka på hotellet i Birminghams centrum förrän efter 22, helt utmattad efter alla intryck. Och stressad. För dagen därpå var hela evenemanget utsålt. Hur skulle jag gå tillväga för att inte fastna i en obehaglig kö den här gången?

Jag kollar på, läser om och nördar ner mig i allt som är Star Trek. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 280 tv-avsnitt. 

 

Destination Star Trek. Ett första livstecken.

koenigEfter två dagar på Star Trek-konvent är jag helt utmattad. Lite samma känsla som efter några dagar på bokmässan i Göteborg. Och visst, det mesta är sig likt. En jättelik mässlokal, dålig luft och massor med folk precis överallt.

Efter två dagar känns det som om jag varit här i en vecka redan, och som vanligt när det är så här intensivt så är inlärningskurvan extremt hög. I fredags var jag som en  förvirrad liten fanboy som blev helt till mig i trasorna av att ens befinna mig i samma rum som George Takei och Willam Shatner. Idag lämnade jag ett seminarium för att jag tyckte att ljudet var så himla dåligt och alla verkade så oförberedda.

Mer om hela konventet ska jag försöka få ihop imorgon. Men nu måste jag sova några timmar innan konventets sista dag, då jag tänkt att jag ska gå på seminarier om The Next Generation, ett samtal om skillnaden mellan filmerna och tv-serierna samt se några smakprov ur den kommande releasen med bakommaterial från Roddenberrys vault.

Bjussar på en bild av en glad Walter Koenig så länge, det vill säga Chekov från originalserien om ni inte känner igen honom under den där kepsen. Han förklarade redan från början att han älskar konventen. Annars skulle jag inte resa i tio timmar för att få den här egokicken, sa han.