Star Trek-musik: Soundtrack i P2 ägnar hela programmet åt Trek-kompositioner.

Musiken i Star Trek har jag faktiskt skrivit ganska lite om under min resa in i Trekiversumet. Därför känns det extremt skönt att någon annan gjort hela grundjobbet åt mig. I senaste Soundtrack i P2 ägnar min gamla kollega Johanna Koljonen hela programmet åt Star Trek-musik (ett program som Kaj ocksåp tipsade om i kommentarerna här på bloggen) Om bläckblåsets betydelse, och hur musiken flera gånger räddat hyfsat ojämna filmer. Själv blev jag mest fascinerad av berättelsen om instrumentet “The Blaster Beam”, ett mycket speciellt musikverktyg som eventuellt överanvänds en hel del i The Motion Picture. I klippet här nedanför kan man bland annat se uppfinnaren av instrumentet, Craig Huxley, gå loss i samband med inspelningen av 10 Cloverfield Lane.

Och så här såg Huxley ut när han var med som skådespelar i Star Trek, ett antal år tidigare.

Du kan lyssna på hela Johannas program, Soundtrack i P2, här! Gör det! Jag kommer i alla fall att lyssna lite mer noggrannt på hur Star Trek låter efter den här genomgången1

Star Trek-twitter: Star Trek minus Context. Utan sammanhang blir allting roligare.

I förra veckan tipsade jag om twitterkontot Star Trek Comics Minus Content, där man publicerar roliga serierutor ur Star Trek-serier. Givetvis finns det ett liknande konto för tv-serierna och filmerna: Star Trek Minus Context. Har man bara undertexterna på så finns det ju massor av sammanhangslösa scener som kan bli riktigt intressanta. Ibland behövs inte ens det.

Men allt handlar förstås inte bara som sexuella anspelningar…

Men så hände något med det här kontot för en tid sedan. Det här med karantänen och Coronan gjorde sig förstås påminda…

Och under George Floyd-demonstrationerna tystnade kontot helt och hållet under några dagar, det var inte riktigt läge för skoj. Nu är det tillbaka igen, och på ett rätt intressant sätt känns det mer och mer som om Star Trek-bildrutor och gifar är ett riktigt bra sätt att kommentera samtiden på.

Star Trek-twitter: Star Trek Comics Minus Context.

En av de saker som fick mig sugen på att läsa gamla Star Trek-serier var faktiskt twitterkontot Star Trek Comics Minus Context. Ett konto som är precis vad det heter, serietidningsrutor från Star Trek-serier tagna ur sitt sammanhang. Och för mig fungerade det som ett slags smakprov på exakt hur konstig den där icke-kanoniserade serievärlden kan få lov att vara. Här är några smakprov:

Allt är inte superkomiskt, men nästan allt är ganska konstigt. Och i kommentarerna är det många som vill veta exakt var de kan hitta storyn som bilden är hämtad ifrån, så kontot blir också någon form av utflippad promotion, även för andra än mig. Ibland fungerar posterna också som ett slags kommentarer om händelser i samtiden samtiden. Bilderna här nedanför postades till exempel i samband med de senaste dagarnas upplopp i USA. Det var väl ingen slump, antar jag.

Star Trek-serier: Gold Key – 100-page spectacular. Gott och blandat från de första trekserieåren.

Mjukstartar utforskandet av tecknade Star Trek-serier med ett samlingsalbum med minnesvärda Gold Key-utgåvor.

Det finns en kort text i slutet av det här samlingsalbumet, ett slags sammanfattning av Star Trek-seriens enkla, och ofta rätt så slarvigt utförda, ursprung. En summering som nästan frossar i hur fel det blir här och där. Misstag som väl egentligen inte är orimliga med tanke på att de stackars serieskaparna skulle göra en tie-in-produkt till en tv-serie som de inte ens sett. Bland annat är färgen på tröjorna fel, Enterprise genomför intergalaktiska resor och äventyren tar sig då och då vägar som är helt otänkbara i tv-serien. Och visst kan man se det där som pinsamma missar, men egentligen tycker jag att det nu — drygt 50 år senare – mest piggar upp. Felaktigheterna känns mer som lite anarkistiska injektioner i Star Trek-konceptet, anomalier som faktiskt innebär att i stort sett vad som helst kan hända i den tecknade serievärlden. Det är ju rent generellt också den stora fördelen med tecknat. Produktionskostnaden för en serietidning blir ju inte dyrare för att man skriver in en gigantisk dinosaurie eller sporer som förvandlar marsvin till träd i handlingen.

Serien om besöket på växtplaneten, från den allra första Star Trek-tidningen någonsin, blir bara konstigare och konstigare ju längre det pågår. Besättningen upptäcker en planet där sporer förvandlar vissa organismer till träd, men där buskarna och växterna även använder djur – och eventuellt också människor –som föda (inte så konstigt, egentligen, till och med jag har ju köttätande växter hemma på fönsterbrädan). Vi har alltså hamnat på en ombytta roller-planet. Allting är jättebisarrt och surrealistiskt.

Det här var bland det roligaste jag läst i serieväg på ett bra tag. Nostalgin var total. De här tidiga Star Trek-försöken påminde mig så mycket om min barndoms serieupplevelser. Dels den här typen av tie-ins, där huvudpersonerna i den tecknade upplagan ibland inte var särskilt lika sina förlagor. Men jag kände också igen hela estetiken från när jag var liten (jag fick helt plötsligt ett enormt sug efter att gräva fram mina gamla nummer av Rymdens Hjältar). Manusförfattarna har också kryddat texten med märkliga alliterationer, vilket förstärker den där käcka 60-talskänslan. Och slutet på The Planet of No Return måste ha gett Gene Roddenberry en hjärtattack. Eftersom de där humanoida växterna avger sporer som reser genom rymden så anser Spock att man måste utplåna allt liv på planeten så att de här livsformerna inte kan sprida sig. Så man eldar upp allt liv där. Ojojoj.

De andra två avsnitten bjuder också på härliga äventyr. Dels ett om ett vapen som gör att man kan förändra varelsers ålder (ett liknande tema undersöks ju faktiskt i ett avsnitt av den animerade serien). Här finns också ett lite mer traditionellt äventyr där Kirk blir personlighetsförändrad – men här kan man fröjdas åt klingoner som inte alls ser ut som klingoner. Däremot gillar de vinröda uniformer med små shorts.

Det här var ett kul litet samlingsalbum, som jag köpte digitalt. Det enda irriterande med den här utgåvan är nämligen att den överlappar de andra samlingsvolymerna som förlaget IDW gett ut med gamla Star Trek-serier. Men det här kändes å andra sidan som en mycket lustfylld introduktion. Jag blev enormt sugen på mer. Mer! MER!!

Star Trek Gold Key 100-page spectacular ges ut av IDW, och finns till exempel på webtjänsten Comixology. Den innehåller äventyren i nummer 1, 8 och 14 av Gold Keys Star Trek-äventyr, i tidningar som gavs ut 1967, 1970 och 1972. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och fem seriealbum. Och lite till.

Star Trek-fandom: Bögar, flator, Quark och hans fru

Vad gjorde ni i lördags? Jag satt uppe och väntade på att klockan skulle bli två på natten (ja, jag är tydligen numera så pass gammal att jag tycker att det där är SENT) för att kunna vara med i hbtq-trekker-zoomsamtalet med Gaaays in Spaaace som jag skrev om för några dagar sedan.

En rätt mysig digital tillställning. Armin Shimerman (Quark) och hans fru Kitty Swink (som spelade Luaran och minister Rozahn i Deep Space Nine) satt i sitt hem och var avslappnade och vänliga. De där vanliga zoom-konferensproblemen inträffade förstås (har du satt på din mick?) men alla var tålmodiga och vänliga, även om Armin vid ett tillfälle vågade sig på att ge lite råd om att arrangörerna kanske bara skulle skippa en del av det rigorösa säkerhetstänk man hade kring vem som skulle få prata när. Tydligen håller Shimerman i Shakespeareseminarier online, och hade stor tilltro till att folk faktiskt kan uppföra sig online. Och när ljudet hakade upp sig för första personen som skulle ställa en fråga så visst han hur han skulle hantera det också. Han skrek bara “två timmar” rakt ut. “Det är alltid den där make up-frågan”, skrattade han.

Samtalet handlade till en början ändå mest om teater. Armin och Kitty är bägge med och driver Antaeus-teatern i Glendale (där även Linda Park från Enterprise varit aktiv), och det är där man arrangerar de där virtuella seminarierna. Shimerman pratade också om när han jobbade med Buffy och Stargate. Och så blev det några ord om René Auberjonois bortgång. Men mest av allt var de två gästerna bara mysiga, medmänskliga och väldigt intresserade av alla som ställde frågor. Arbetade någon på bibliotek så tipsade man om ett sätt att ha sagostunder virtuellt. Och när kvällens musikaliska artist framförde en version av N’Syncs Pop med en Star Trek-relaterad text så berättade man att Max Grodénchik (som spelar Rom) också skriver egna texter till låtar. De två var betydligt mer avslappnade än värden för eventet, som kanske var en smula för pepp på att prata om sig själv hela tiden, och prioritera frågor från sina kompisar och samarbetspartners.

En ständig fråga är ju förstås hur Star Trek-skådespelare ser på alla dessa konvent där man år efter år pratar om sina roller i den där tv-serien som gjordes för jättelänge sedan (till och med jag har sett Armin Shimerman på mitt livs enda internationella Star Trek-konvent). Shimermans take var lite annorlunda än de jag har hört tidigare. Han såg den här typen av events mer som en fantastisk chans för skådespelarna att hålla kontakten med varandra. Att de faktiskt blivit en enda stor Star Trek-familj på det här sättet, lite som man blir på teatern.

Lite hbtq försökte man förstås också få in, och det fick givetvis bli den där gången då Quark var en kvinna, i alla fall ett litet tag. En scen som man tidigare pratat om att Shimerman och de andra vägrade att göra fars av. Med ferengi-mått mätt var den ändå genomfört med rimlig respekt.

Det där är väl vad jag minns. Efter två timmar kroknade jag, och var faktiskt tvungen att gå och lägga mig. Och nästa dag insåg jag att mina anteckningar var helt osammanhängande. Men som tur är finns hela snacket att se på gruppens Facebook-sida. Enjoy!

Star Trek-litteratur: Tie in-content – en ocean av Trekking att drunkna i.

Det börjar bli dags för nästa steg i mitt Star Trekkande, så jag har tillbringat den senaste veckan åt att tänka på det bästa sättet att gå vidare.

Kanske är det Star Trek-romaner? Jag har redan tillbringat flera kvällar med att sitta och scrolla igenom listor på olika Star Trek-publikationer, och har sedan länge haft den 700 sidor tjocka samlingen av gamla Star Trek-noveller i min hylla. Just den tegelstenen är kanske inte världens mest lättuggade start på en färd genom Trek-liten, men någon gång är det väl dags att gå till botten med de klassiska avsnitten i nedskriven form. Men vilken röra det är kring utgivningen, nästan omedelbart. Olika förlag, och sedan ett antal bokserier som på varierande sätt hänger samman med Star Treks olika tv-serier (jag har redan hittat två bloggar där man försökt sig på att läsa allt som getts ut om Star Trek, och bägge ebbar ut en bit in i den nästan oändligt långa litteraturlistan). Men jag hittade också den här artikeln av den fantastiska Charlie Jane Anders och gick förstås genast igång. En del guldklimpar verkar dölja sig i oceanen av Star Trek-publikationer.

Samtidigt har jag börjat kolla på hur det egentligen ser ut med de tecknade serierna genom åren, och det var som att tuta i ytterligare ett ymnighetshorn av nyutgåvor. Olika förlag som gett ut olika serier, ompublicerade i nyutgåvoar där man kunnat göra egna böcker av till exempel brittiska serier och seriestrippssamlingar. Så mycket seriearkeologi att ta sig an…och så kul allt ser ut. I alla fall det riktigt gamla.

Men det är väl det här myllret som också gör det här så lockande. Även om produkterna ofta drivits fram genom ett råbarkat kommersiellt tänkande, så är det ändå något fascinerande med hela företeelsen som brukar kallas tie in-material. Det kvittar liksom att kvaliteten varierar och de inte godkänns som kanon –böckerna och serierna har utvecklats till en enormt viktig del av fandomen. Produkter för dem som inte riktigt kan få nog av sin älskade franchise – framför allt inte på den tiden då det varken fanns dvd-boxar eller streamingtjänster. Visst, jag har försökt hänga med när det gäller det som publicerats kring Discovery och Picard – men det är ju bara toppen på isberget. Charlie Jane Anders har förstås skrivit en artikel om tie in–romanernas historia också, även för andra koncept än Star Trek.

Så vad har jag kommit fram till? Att mjukstarta lite. Jag började helt enkelt med en samlingsutgåva med gamla serier som jag kunde läsa digitalt. Och det var faktiskt bland det roligaste Star Trek-relaterade jag gjort på länge. En mer detaljerad rapport kommer inom kort.

Star Trek-fandom: Gaaays in Spaaace i sajberspejs.

Mitt i allt elände som vi är inne i just nu, så får man liksom leta efter och ta vara på ljuspunkterna. Som att en del Star Trek-events blir virtuella i pandemitider. Så att även jag, hemma i Sverige, kan vara med på Gaaays in Spaaace-eventet på lördag.

Gäster på detta hbtq-inriktade Star Trek-häng är alltså Armin Shimerman (Quark) samt Kitty Swink (som spelade Luaran och minster Rozahn i Deep Space Nine). En ganska bekväm dubbelbokning, antar jag, eftersom de två är ett par i verkligheten. Ett event som jag aldrig hade kunnat vara med på om det arrangerats irl (att jag missade Kate Mulgrew förra veckan försöker jag förtränga så gott jag kan). Nu ska jag bara försöka hålla mig vaken till 02:00 (min tid) natten till söndag, då hela eventet drar igång.

Star Trek i populärkulturen. Drag Trek! Extravaganza!!

Äntligen har jag hittat en drag queen i RuPaul’s Drag Race som jag kan gilla fullt ut. Den extremt framgångsrika tv-drugtävlingen är ju inne på sin tolfte säsong, men trots att min favoritdragqueen inte gick vidare så känner jag mig ändå lite som en vinnare. “Varför skriver du om det på den här bloggen?”, undrar kanske någon. Jo, för inte bara var min nya idol Jackie Cox smart, rolig och politisk – hon gillar Star Trek också! Vilket förstås gav en extra dimension till nervositeten när Whoopi Goldberg skulle vara gästdomare i tävlingen:

Det ena ledde till det andra, och på Jackie Cox twitterkonto finns det fler bevis på hennes fandom:

Jackie Cox sångnummer med Star Trek-tema är å andra sidan väldigt gulligt!

Och det bästa med det här var väl att jag också fick lite koll på andra queers inom Star Trek-fandomen, som The Lambda Quadrant och Gaaays in Spaaace. Mer om vad de pysslar med skriver jag om lite senare här i bloggen. Nu ska jag fortsätta att läsa den där Picardromanen som jag tydligen aldrig blir klar med.

Star Trek-litteratur: Little Golden Book-utgåvorna. Indoktrinering för blivande trekkers.

Jag har ju tidigare skrivit om “barnböcker” med Star Trek-innehåll, parodier som egentligen vänder sig till vuxna Trekkers. Men utgåvorna från Little Golden Books är faktiskt äkta vara. Böcker för dig som vill låta dina barn (eller andra minderåriga i din bekantskapskrets) lära känna den rätta läran så tidigt som möjligt.

Little Golden Books är ett amerikanskt koncept för barnböcker som funnits sedan 40-talet. Tydligen är en av deras bästsäljare genom tiderna The Poky Little Puppy – berättelsen om en liten valp som får lära sig att man kanske missar desserten om man dar iväg på osanktionerade upptäcksfärder. Eller Scuffy The Tugboat, som lär sig på det hårda sättet att det ändå kan vara ganska coolt att var en leksaksbåt i ett badkar. Snälla sagor, gärna med en sensmoral i en medelstor bok med hårda pärmar.

Samtiden har däremot inte gått förlaget helt förbi, utan populära koncept har dykt upp i deras utgivning. Det finns alltså böcker om såväl Sesam och Barbie som Star Wars. Och sedan förra året även Star Trek. Tre böcker, för att vara exakt.

Bjärta färger och korta texter är konceptet i I am captain Kirk, I am Mr. Spock och Two Many Tribbles. De två första böckerna är mer en introduktion till Star Trek-universumet. I I am Captain Kirk får vi veta vem alla ombord på Enterprise är och vad de gör. I I am Mr Spock får vi lära oss en massa intressanta fakta om Spock (som till exempel vad en mind meld är). Den enda boken med ett egentligt äventyr är Too many tribbles, där man (väldigt förenklat) återberättar originalserieavsnittet The Trouble with Tribbles.

Det är förstås bilderna som är den stora behållningen av de här böckerna. Det optimistiska schwunget i bilderna, den naiva och härliga stilen i illustrationerna gör att berättelserna om Spock, Kirk och de andra blir ljuvligt sagolika – utan att det känns mossigt.

Ur I am Captain Kirk.
Ur I Am Captain Kirk.
Ur Too Many Tribbles.

Indoktrinering – på ett bra sätt. Det är ungefär det som dyker upp i mitt huvud när jag bläddrar lite noggrannare genom de här böckerna. De två första fungerar egentligen mest som teasers, en första smak av en främmande och fantastisk värld för läsare mellan 2 och 5 år. Medan Tribblesboken är det självklara Star Trek-äventyret att börja med när det är dags för lite fördjupning (man har gått in och korrigerat lite i handlingen – tribblarna dör förstås inte här, utan blir bara lite sjuka i den barnvänliga utgåvan). Och Spock bekämpar virus med logik.

De här tre böckerna kom 2019, men tydligen är inte Star Trek-behoven hos den allra yngsta målgruppen helt mättade. Redan i sommar var det i varje fall planerat att det skulle komma ut en abc-bok på Star Trek-tema – men exakt om det blir så vet väl ingen just nu. Bilderna här nedanför är dessvärre inte från några böcker som finns på riktigt, utan bara bilder som finns till salu på nätet. Synd, för det där hade ju blivit intressanta barnböcker på riktigt.

I am Captain Kirk och Too Many Tribbles är skrivna av Frank Berrios och illustrerade av Ethen Beavers. I am Mr. Spock är skriven av Elizabeth Schaefer och illustrerad av Ethen Beavers. Parodierna sist i blogginlägget är gjorda av Joey Spiotto.

ENT: Extinction. Det med viruset som får människor att bli loque’equeianer.

Nämen, bra. Nu börjar manusförfattarna att flippa ordentligt. Och det redan i början av säsongen. Det gillar jag.

Extinction är på många sätt ett helt underbart tacky avsnitt. Ett virus på en planet förvandlar och muterar genuppsättningen på de varelser som kommer dit. De blir aaaaningen mer primitiva, och utan några starkare minnen av vem eller vad de varit tidigare. Så bara en liten stund efter att Archer, Sato och Reed ganska anlänt till planeten för att leta efter spår av Xindier så är de helt förändrade. Ser annorlunda ut, pratar ett annat språk, har ett annat rörelsemönster –blir loque’equeianer. Det är bara T’Pols vulcanska konstitution som, och inte för första gången, motstår det som påverkar andra varelser. Nu måste hon försöka kommunicera med kollegorna som förvandlats till främlingar.

Lyckligtvis nöjer man sig inte med enbart den här nivån på intrigen, som utan problem skulle ha platsat i ett avsnitt av originalserien. Det tillförs ytterligare ett lager. För Enterprise får snart veta, på det lite jobbiga sättet, att planeten bevakas av ett annat folk som är fast beslutna att se till att det där förvandlingsviruset inte sprider sig. Vi får veta att viruset togs fram av loque’eques befolkning när de inte längre kunde fortplanta sig, och att de som smittats bara får en enda tanke i huvudet: Att återvända till Loque’eque  och sin huvudstad. Något som förstås kan få ödesdigra konsekvenser för en planets befolkning om smittan snabbt sprider sig. Virusutrotarna gör processen kort med alla som smittats, de avrättas omgående med eldkastare. Och nu vill de göra samma sak med de smittade från Enterprises besättning.

Det är ju förstås något fascinerande med den här grundidén om ett virus som bevarar och återskapar en annars utdöd ras. Och kanske finns det fortfarande lite Loque’eque-tänk kvar i Archer när han i slutet av det här avsnittet inte riktigt kan med att förstöra viruset. I stället sparas det ombord på Enterprise, som en sista spillra av ett utdött folk. För allt slutar förstås lyckligt. De aggressiva virusutrotarna misslyckas med att döda de smittade delarna av Enterprisebesättningen nere på planeten, Phlox lyckas ta fram ett botemedel som återställer de smittade utifrån T’Pols DNA och vi får se Loque’eques öde huvudstad. Ingenting finns längre kvar av kulturen eller folket.

Givetvis får man även in lite viktigare saker i det här avsnittet. Mat: Archer och de andra utvecklar förstås helt nya smaklökar när de blir Loque’eque-folk, och äter insektsliknande grejor som får T’Pol att bli ganska äcklad. Massage: T’Pols massagestunder med Tucker återupptas. Även om det blir lite stel stämning när Tucker inser att dess effektivitet och risker hos en människa kanske inte är helt utredda. Döden: Vi får se en av virusutrotarna själv bli utrotad efter att han blivit smittad.

Som helhet är det här ett underhållande avsnitt. Tillräckligt freakigt och camp för att jag ska sitta och fnissa lite när Archer och de andra förvandlas till grottmänniskoliknande figurer. Lägger också märke till att teasern innan vinjetten är ytterligare ett exempel på den lite hårdare tonen vi finner här i säsong tre, det hör ändå inte till vanligheterna att vi får se ett avsnitt inledas med att någon avrättar en varelse med en eldkastare. Att T’Pols genetik och Phlox läkekonst tillsammans skapar en lösning som ingen annan kommit på under 60 år känns kanske däremot som ett lite väl enkelt sätt att ta sig ur den här intrigen. Om än så pass old school att det nästan känns som en hyllning till originalserien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 3/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 715 tv-avsnitt.