Fandom: Världens bästa twitterkonto?

Twitter har en väldigt bestämd syn på vad det är som intresserar mig, så därför kvoterar de in konton med Star Trek-tema eller bögar med skägg. Inte allting i den vägen är särskilt intressant, men ibland bränner det till. Som häromdagen när det här fantastiska kontot uppenbarade sig i mitt flöde!

Exploding Console (@BoomConsole) är exakt vad det låter som. Ett twitterkonto som enbart ägnar sig åt att posta bilder på exploderande kontrollbord i Star Trek. Själv har jag ju ganska ofta undrat hur skeppen överhuvudtaget kunnat fungera med tanke på hur ofta som det smäller till och börjar brinna i varenda panel på bryggan. Samtidigt som det liksom inte blir ett riktigt Star Trek-avsnitt om det inte händer.

Gå gärna in på Twitter och kolla själv, om ni behöver en nostalgisk tillbakablick på de bästa och grannaste explosionerna.

PSA! Star Trek: The Motion Picture på Cinemateket i Stockholm i december. Och jag är visst också inblandad på ett hörn.

Den fjärde december, klockan 18, blir det Star Trek på stor duk på Cinemateket i Stockholm. Star Trek: The Motion Picture visas som en del av Cinematekets rymdtema. Det syns inte på nätet, men i programtidningen så finns i varje fall uppgiften med om att jag ska hålla en liten introduktion innan filmvisningen. Det ska bli kul. Hoppas någon bloggläsare kommer förbi och säger hej! Själv ser jag mycket fram emot att se den här filmen på stor duk. Har en känsla att det är lättare att ha överseende med filmens lite långsamma tempo när bildupplevelsen blir riktigt mäktig.

Ses där!

Star Trek-parodier: Redshirt’s Little Book of Doom. En bilderbok om en rödskjortas sorgliga öde.

Jag fortsätter att tråla mig igenom böcker som har mer eller mindre stark Star Trek-anknytning, och råkade visst köpa ytterligare en bok av Robb Pearlman – trots att jag inte gillade Fun with Kirk and Spock som jag skrev om här på bloggen för någon månad sedan. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp Pearlman lite, och han verkar ju vara en otroligt produktiv person som verkar i gränslandet mellan popkulturs- och presentboksmarknaden. Det är till exempel han som är mannen bakom böcker som What would Skeletor do? och 101 ways to use a unicorn. Man kan tycka vad man vill om det där, men det verkar ju som om han har ganska kul på jobbet i varje fall.

Star Trek verkar trots allt vara hans favoritintresse, och han har försökt exploatera det på en rad olika sätt. Han har skrivit allt från Star Trek: Body by Starfleet: A Fitness Guide, och The Wit and Wisdom of Star Trek. Jag kommer säkert att återkomma till de där böckerna och andra Star Trek-relaterade grejor som han håller på med, men nu ska det handla om Redshirt’s little book of Doom. En bilderbok för vuxna om en rödskjortas misslyckade liv. Här är en liten promovideo:

Boken är fylld av massor med in-jokes för den Trek-kunnige (mixat med även en och annan referens till andra rörliga bilder) genom illustrationer signerade Anna-Maria Jung. Men den produktive unge herr Pearlman kanske skulle ha filat på en del av idéerna ytterligare några varv innan lämning till tryckeriet – här finns en del rätt lågt hängande frukter (man skulle i och för sig kunna hävda att bara att göra en bok om rödskjortor är en lågt hängande frukt i sig. Gulligheten i illustrationerna kompenserar dock upp de där svagheterna i stor utsträckning. Ja, faktum är att jag under en andra läsning av boken går från att ha varit superkritisk till ändå lite mosigt positiv. Kanske var tredje teckning ändå är ganska kul.

Jag antar att böcker som den här är den perfekta presenten till en trekkie som har allt. Men den fyller också en funktion om man – som jag – sitter lite ensam med sin fandom. Jag kan bläddra i den här boken och skrocka för mig själv – lycklig över att det någonstans där ute i världen finns åtminstone några personer till som tycker att det är kul med skämteckningart som kombinerar enhörningshundar och kobayashi maru.

Betyg: 6/10.

Redshirt’s little book of Doom. Skriven av Robb Pearlman med illustrationer av Anna-Maria Jung. Michael O’Mara Books Ltd. .

Swecon 2019: Replicon i Västerås.

En av de bästa sakerna med den här bloggen och sättet som jag mer och mer fördjupat mig i både SF och fandom är väl det här med kongresserna. 2016 smög jag runt på Fantastika i Nacka för att kolla in fenomenet för första gången, och året efter var jag på Worldcon i Helsingfors. I år vågade jag mig ända bort till Västerås där man för första gången arrangerade en kongress, Replicon. Mest av allt lockade väl årets internationella hedersgäster, Charlie Jane Anders och Annalee Newitz. Två författare som jag verkligen gillar, och vars podcast, Our opinions are correct, fungerar som en förlängning av, eller kanske komplement till, deras författarskap. Båda författarna (som också är ett par privat) är intresserade av vetenskap, samhällsfrågor och politik, och i podden knyter man ofta ihop SF med verkligheten. Eller om det är tvärtom. Jag tog i varje fall med bandspelaren till Replicon, och gjorde en intervju med Anders och Newitz. Den kommer antagligen i P1 kultur efter sommaren. Först ska jag ha lite semester, är det tänkt…

Men det fanns förstås en massa annat på programmet. De svenska hedersgästerna, Gunilla Jonsson och Michael Petersén, var också extremt intressanta att lyssna på. De två skrev rollspelen Mutant och Kult tillsammans, och har nu också börjat skriva böcker som utspelas i Kult-universumet. Döden är bara början, heter den första (bok nummer två ska komma ut i vinter). Deras perspektiv på hur fandom, rollspel och synen på SF förändrats i Sverige är jättespännande , eftersom de både är kretatörer och fans – och dessutom arbetat med SF-bokhandeln i Stockholm och sett den utvecklas och växa.

Affischen till Bortbytingen på Dramaten, av Johan Egerkrans.

Jag läser i mitt gamla blogginlägg, från 2016, att jag då hörde Jerry Määttä berätta om undergången. I år pratade han lite om växter inom SF i stället, med fokus på Triffidernas Uppror. Även Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren var på plats i Västerås. Från panelen “Finkultur Fulkultur” minns jag till exempel när Mats snackade om hur kulturredaktioner och recensenter eventuellt är på väg att krama ihjäl genrelitteraturen med alltför välvilliga recensioner. Och i panelsamtalet Kultvärlden – om rollspelet Kults universum – var det kul att höra hur Kult influerade P3 Drama-serien De dödas röster och hur en figur i radioserien “jägaren” nu har letat sig in i nya versioner av Kult. Insåg också att det är dags att boka biljetter till höstens föreställningar av Bortbytingen, där Sara Bergmark Elfgren ju gjort teater av Selma Lagerlöfs novell. Troll är alltså numera välkomna till Dramaten. Om än i en familjeföreställning (pjäsen kommer förresten tillbaka på repertoaren i höst).

Personligen är jag väldigt nöjd med Replicon i Västerås (kanske att jag saknade ett på djupet-samtal om tidsresorna i Star Trek: Discovery – men man kan inte få allt). Så här på tredje försöket börjar jag väl också förstå mig på den här delen av fandomvärlden lite bättre. För det är lite av en egen värld, svår att jämföra med andra subkulturer som jag tillhört eller kulturarrangemang som jag varit på. En nästan lite hemlig doldis, faktiskt. Jag hade ju ingen aning om att de här evenemangen ens existerade före 2016, och jag har fortfarande lite dålig koll på hur och när de arrangeras (det är ju lite olika från år till år också). Samtidigt är det ju Swecon också något så pass otidsenligt som ett arrangemang som är helt och hållet ideellt: av fans – för fans. Så allt sker ju med begränsade resurser. Men jag tycker att det är lite synd att inte fler tar del av utbudet på de här evenemangen. Tror ändå att det finns en potentiell publik som missar dem, eller bara känner sig lite utanför på dem. Så det kanske är på sin plats att säga att nästa Swecon, Fantastika, arrangeras i Nacka 20-22 mars. Dags att boka in i kalendern redan nu, alltså .

Star Trek i populärkulturen: Enterprise i Shanghai

Ett sätt att ta sig mellan den anrika bebyggelsen i The Bund och den mer futuristiska skyskrapefesten på andra sidan floden är genom en så kallad sightseeingtunmel. En underjordisk bergbana med ljusspel på olika teman (paradiset och helvetet, undervattenslandskap) ackompanjerad av dramatisk musik. En turistfälletransport helt enkelt, men mumma om man som jag gillar lite kitschiga grejor. På väg upp från tunneln kantas rulltrappan av väggmålningar med olika teman. Och gissa vad som dök upp i rymdrulltrappan? En bekant profil. Star Trek finns överallt (även om texten på skeppet ser ut att vara lika äkta som loggan på en piratkopierad tröja)!

Star Trek i populärkulturen: May, The Klingon Prime Minister.

Medan Sverige fylldes av bilder på luciatåg idag, så försökte olika delar av Storbritannien förstå hur Theresa May kunde sitta kvar som premiärminister, och vad det egentligen betyder. Min kompis Adam skickade den här förstasidan, och jag fattade inget. Är May klingonsk, det vill säga tänker främst på ära och ständigt beredd att dö i strid snarare än att dra sig tillbaka.

Och varför har hon en Federationsdräkt på sig om hon nu är så klingonsk. Eller menar man att hon är lik Worf. Så otroligt många frågor. Var tvungen att messa Adam som lite besvärat började förklara ordvitsen för mig: Cling on, att hålla sig fast vid makten. Cling on = Klingon. 

Satt och skämdes ett tag tills jag till sist bestämde mig för att det här ändå var en bra grej. Att jag tydligen numera är så pass nere med Star Trek att jag inte ens kan förstå en enkel ordvits, utan istället börjar överanalysera .

Jag kan i och för sig också skylla på den här bildtexten, som förstås fick mig att tänka på Spocks, Vulcaner och logik. Ändå intressant, och lite oroväckande, hur man inom brittisk press gärna tar till en långsökt ordvits för att få chansen att ge May en klingonpanna och utmåla henne som ett monster. Eller ska man bli irriterad på att man inte spökar ut May enligt Discoverys klingonska utseend

Star Trek-relaterat: The Orville, säsong 1. Serien som är mer Star Trek än nya Star Trek.

the orville bättre

Okej, det är några av er som har påmint mig om att den här serien finns, och det visade sig ju vara ett extremt relevant tips när det gället Star Trek-kultur. Jag var bara tvungen att vänta med att se den tills The Orville släpptes på import-dvd för några veckor sedan (att se Foxserier på en vanlig linjär kanal är bland det mest komplicerade schemamässigt som finns. Framför allt om man är lite anal och verkligen vill se allt i rätt ordning). När jag väl började så gick det ganska snabbt, såg alla avsnitt på en helg. Det var länge sedan jag hade ett sånt där sug efter fler avsnitt, och inte kunde gå och lägga mig utan bara fortsatte att titta tills det nästan var morgon. 

Det känns ju dessutom som om tillblivelsen av The Orville är bland de märkligare sakerna som hänt på den amerikanska tv-marknaden. Samtidigt som NBC äntligen blev färdiga att relansera Star Trek som tv-serie så lanserar Fox en nostalgidoftande parodi på samma franchise. Men medan Star Trek: Discovery i mångt och mycket är en serie som ville vara samtida, mörk och dystopisk så är parodin en retrotechnicolordröm, och många fans kände nog sig till en början mer hemma i The Orvilles universum än i Discoverys.

the orville 6

Fast kanske är parodi fel ord. En del säger “tribute” istället. Och på flera sätt kan man se The Orville som ett slags fortsättning på de där klassiska Star Trek-serierna från 90-talet som The Next Generation. Banden till Star Trek blir ännu tydligare om man tittar lite närmre på eftertexterna och inser att Star Trek-veteranen Brannon Braga producerar The Orville, Jonathan Frakes (aka Riker) är inne och regisserar samt att Penny Johnson Jerald (aka Kasidy Yates från Deep Space Nine) spelar Orvilles skeppsläkare. Som en liten bonus dyker också skådisen som gjorde hololäkaren från Voyager, Robert Picardo, upp i en liten roll. Men referenserna och kopplingarna är förstås många fler. 

the orville 2

På sina ställen är The Orville dessutom rätt så mörk, deppigare och mer seriös än de gamla Star Trek-serierna till och med, och det där med lustifikationerna hamnar allt mer i bakgrunden. Visst finns det komiska inslag, men oftast som en del av en större, och allvarligare, huvudhandling. Eller så består det komiska till stor del av valet av gästskådespelare: Rob Lowe och Charlize Theron gör rätt kul karaktärer här. Och nästa säsong ska tydligen Marina Sirtis vara med.

Det viktigaste att tänka på när man ser The Orville är att man ska uthärda det första urusla avsnittet. Efter att ha sett piloten så var jag faktiskt rätt så bekymrad. Det här var ju inte ens…roligt, utan snarare bara plumpt, lite sexistiskt och tramsigt. Men efter några lugnande ord från min kompis Stefan så gav jag serien en ny chans. Och han hade rätt, The Orville blir bara bättre och bättre ju längre den håller på. Jag insåg också att mina förväntningar var lite skeva. Det här är ju inte så mycket en renodlad komediserie som en serie där allt det där inträffar som aldrig får lov att hända i de riktiga Star Trek-serierna: Folk är fula i mun, nervösa, kåta, gör misstag på jobbet och har äktenskapsgräl som inte går att lösa på 45 minuter. Det är mer som en skildring av rätt vanliga människor i en framtidsmiljö på ett rymdskepp, liksom.

För mig framstår också flera av avsnitten som remakes eller reboots på befintliga Star Trek-avsnitt. Mad Idolatry, till exempel. Det avsnittet handlar om en planet som existerar i två dimensioner, och tiden går mycket snabbare i den andra dimensionen, som inte är en del av vårt universum. Det fick i varje fall mig att tänka på Deep Space Nine-avsnittet Meridian. Men det visar sig att det tydligen också har många likheter med ett Voyager-avsnitt i säsong sex.

Det är när The Orville plockar man upp en massa ämnen och strömningar i samtiden och skildrar det på sitt alldeles egna sätt som serien blir riktigt bra. Religionens plats i civilisationer, till exempel, eller hur hela samhällen kan förneka uppenbara fakta – där man ganska lätt kan dra likheter till det pågående klimathotet. Just det samtids- och samhällskommenterande passar det här formatet väldigt bra. Kanske ännu bättre i den här typen av serier med ett lättare komedianslag än i det mer seriöst menande dramat. 

Här är i varje fall några av mina favoritavsnitt från den första säsongen:

“About a Girl”

the orville 3

Bortus, som arbetar i besättningen på Orville, kommer från planeten Mocius. En planet där befolkningen bara är av ett kön, fortplantar sig genom äggläggning och har ett allmänt buttert humör. Men när Bortus får ett barn tillsammans med sin partner Klyden så är det en liten flicka, och det visar sig att man vanligtvis könskorrigerar det fåtal flickor som föds på planeten. Ett lite hisnande avsnitt som får mig att associera till intersexualism och könskorrigering. Inte illa för vad jag trodde skulle vara en dratta-på -rumpan-och-skoja-om-stora-bröst-serie. Dessutom känns det också som om The Orville bara i och med det här avsnittet är bättre på att problematisera kön och könsroller än Star Trek någonsin varit. 

“Majority rule”

Det här är lite som en remake av det där avsnittet av Black Mirror där människor ger varandra betyg hela tiden, men i The Orville är konceptet draget ytterligare några snäpp vidare. Om man får för många minusröster på planeten Sargas 4 så måste man till exempel göra en rad framträdanden på olika talkshows på tv och försöka väcka medlidande och sympati hos allmänheten när man ber om ursäkt för sitt beteende. Lyckas man inte göra det på ett trovärdigt sätt är det stor risk för att man blir lobotomerad. Men det slutar inte där, det här folket folkomröstar om allt – även faktafrågor. Ett tjuvnyp mot en samtid där all möjlig forskning blir allt mer ifrågasatt, och där folket ofta röstar fram de som förnekar till exempel klimatforskning. 

“Firestorm”

Ett extremt kul skräckfilmsavsnitt som liksom börjar med en läskig clown som dyker upp i Orvilles korridorer, och sedan bara blir värre och värre. Så flippat. Älskade det här. 

“Cupid’s Dagger”

the orville 5

Jag skulle också kunna kalla det här för Rob Lowe-avsnittet, han spelar en blå alien som utsöndrar ett feromon som gör alla kära i honom. Eller ska jag kanske skriva kåta. Och det visar sig också kunna gå att använda i fredsförhandlingar. Rätt roligt ändå att se det frånskilda paret på bryggan som slåss om samma kille. 

Så nu ser jag väldigt mycket fram emot The Orvilles andra säsong, som drar igång den 30 december 2018. Och visas den på svenska Fox är jag till och med inställd på att bli slav under tablån igen. Som om det 90-talet aldrig hade tagit slut.

 

Star Trek-litteratur: Star Trek Cats

star trek cats

En av de mer märkliga varianterna av Star Trek-fandom som jag stött på (och för övrigt även en av de mest oemotståndliga) är Star Trek Cats. Minnesvärda ögonblick från Star Trek, men där skådespelarna är utbytta mot bilder på katter. Katter i federationsuniformer.

 

Två böcker har det blivit totalt. Illustratören Jenny Parks följde upp framgångarna från 2017 års Star Trek Cats med Star Trek The Next Generation Cats för mindre än en månad sedan. Som ambitiös Star Trek-athonist och allmän bokjunkie var jag ju tvungen att kolla in även detta fenomen. Och gissa om det här är nördfoder!

IMG_6422.jpg

När man väl kommit över cutenesschocken av katter i rymden, och vilka olika kattraser som Parks valt ut till varje rollfigur så är det sedan dags att lista ut vilka ikoniska scener som hon rekonstruerat i sin bok (som tur är så finns det en avsnittshänvisning sist i varje bok, så att man inte behöver känna sig dum bara för att man är glömsk). Vissa av scenerna är helt självklara, andra blev jag mest lite förvirrad av. Framför allt i när det gäller katterna i The Next Generation. Det är ju en serie med fler centrala rollfigurer — personer som i mitt tycke dessutom inte har lika tydliga kattmotsvarigheter som originalseriens persongalleri (så underligt det kändes att skriva det där).

star trek the next generation cats

I en intervju på Women at Warp berättar Jenny Parks om hur hon valde vilka scener som skulle kattifieras:

I relied mostly on what I remembered from the series at first, like which scenes stuck the most in my mind. After that I had to go back and re-watch all of the episodes to get an idea of what scenes might work best if a cat were plopped down in place of a human. I did try to include a lot of scenes that made it easy to display cat-like behavior, though some scenes were stuck in there just because they were so iconic, like Kirk covered in tribbles

I intervjun berättar hon också att böckerna kommit till på ett förlags initiativ. Efter att de sett hennes kattiska fan art så funderade de tilllsammans ut vilka katter som skulle ges ut i bokform. Först tänker jag att det ju är typiskt, att man från förlagets sida tänker att det bara är Star Trek-fans som skulle vara dumma nog att köpa katt-tolkade versioner av sin favorit-serie. Men, ju mer jag bläddrar i Parks böcker, desto mer fastnar jag för dem. Istället för den engångsskrattgrej som jag först tänkte att de var, så börjar jag mer och mer se den som en seriös tribut. En sorts fanart med en twist. Det blir väldigt fint, helt enkelt.

IMG_6420.jpg

IMG_6423.jpg

IMG_6418.jpg

Går man till Jenny Parks hemsida finns det fler katter från populärkulturen där. Spindelmanskatter, Arkiv X-kissar, X-Men-kattor och så några missar från ett annat koncept vars namn börjar med Star…

kat leia