När värmen lägger sig som ett lock över Stockholm får man kanske uppdatera sin blogg med lite mer lättviktigt material. Låtom oss fröjdas över en rad Star Trek-parodier genom tiderna. Som till exempel den här fina sketchen från 1991 ur Carol Burnetts egna komedishow på amerikansk tv., om vad som händer ombord på Enterprise efter att skeppet passerat genom ett östrogenmoln. Burnett gör en riktigt bra Shatner-imitation, tycker jag. Men helt först var man ju inte med idén. Kirks kropp övertas ju av en kvinna i avsnittet Turnabout Intruder. Och skämten om vad som är kvinnligt är väl kanske…tydligen är 1991 mycket längre sedan än jag vill erkänna för mig själv.
Men det var inte första gången som Burnett gjort saker med Star Trek-anknytning. Redan 1967 gjorde Leonard Nimoy ett framträdande som Spock, i en kort sketch på ett osynlige mannen-tema.
The Man Who Folded Himself är ytterligare ett dåligt samvete som jag kunde stryka från min att göra-lista den här sommaren. Boken sattes i mina händer för flera år sedan av min kompis Marcus med motiveringen att den var queerig SF av en författare som inte bara var homosexuell utan också skrivit Star Trek-avsnitt. Och nu i efterhand undrar jag ju hur jag lyckats undgå David Gerrold så här länge. Inte bara skrev han det legendariska originalserieavsnittet The Trouble With Tribbles, och den animerade uppföljaren More Tribbles, More Troubles, utan också The World of Star Trek. En bok som bland annat innehåller kapitlet “Star Trek Analyzed – The Unfulfilled Potential”, där han kritiserade saker som han tyckte att serien misslyckats med. Tankar som han lär ha försökt realisera när han senare arbetade med Star Trek: The Next Generation under seriens första säsong. Ja, eller under ganska mycket av den första säsongen. Tydligen ska bråk med Gene Roddenberry ha varit orsaken till att han inte pallade jobba kvar säsongen ut.
Utöver det här skrev Gerrold förresten också det animerade avsnittet Bem. Plus att han gjort cameos, både IRL och i animerad form i Star Trek. Så, visserligen kunde jag stryka den här boken från min lista, men fick nu också lägga till The World of Star Trek, Gerrolds Star Trek-romaner The Galactic Whirlpool och Encounter at Fairport och den delvis självbiografiska The Martian Child. Och hans bokserier Star Wolf och The War Against The Chorr verkar ju också intressanta. Varför blir det så här hela tiden? Nya Star Trek-trådar vecklar ständigt ut sig in i ännu mer läsning och research. Evighetsprojekt, man kan inte annat än älska dem.
The Man Who Folded Himself är för övrigt en mestadels rappt berättad (och ganska kort) roman som beskriver tidsresor på ett ovanligt inspirerat och förvirrande sätt. Personen som reser i tiden i boken kan träffa och prata med tidigare versioner av sig själv, vilket skapar en rad märkliga situationer. Han upptäcker så småningom även både faror och fördelar med att ändra i tidslinjen, förstås. Och det är de där erfarenheterna och resonemangen kring dem som upptar större delen av texten. Hur huvudpersonen försöker orientera sig i sin nya roll som tidsresare, och hur tiden trots allt hinner ifatt honom. Som utlovat finns det definitivt homosexuella inslag, och så många möjliga och omöjliga tidsparadoxer problematiserade att en tidsreseskeptiker som jag blir väldigt nöjd.
I min utgåva, från 2002, finns för säkerhets skulle ett efterord som sätter romanen i ett tidsrese-sammanhang, ett sånt hade jag nog gärna velat att flera Star Trek-säsonger avslutades med. Men mer än så här om själva boken vill jag nog inte skriva, den här ska läsas ospoilad tycker jag. Rekommenderas varmt, medan jag fortsätter att fördjupa mig i Gerrold-Trekiana. Så småningom.
The Man Who Folded Himself är skriven av David Gerrold.Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.
Som jag nämnt tidigare, SNW har aktiverat Star Trek-bögarna på lite oväntat sätt. I alla fall i mitt flöde i sociala medier. Det mesta handlar förstås om kapten Pike. Å andra sidan har det här ju pågått ett tag, kring andra rollfigurer i franchisen. Bägge inläggen i det här inlägget kommer från Facebookgruppen Garak is love. Garak is life. Garak is queer Den har mer än 13 000 medlemmar, och sysselsätter sig gärna kring de homoerotiska undertonerna i vänskapen mellan Bashir och Garak. Men ibland får Garak allt rampljus för sig själv.
En av mina sidosysslor i sommar verkar bli att ge den här bloggen lite akutvård. Fylla i de värsta luckorna, men också komplettera och publicera gamla halvfärdiga blogginlägg som legat och dammat i en mapp i publiceringsverktyget. Som det här, om andra säsongen av The Orville. Kunde ju lika gärna skriva klart det eftersom jag kände mig tvungen att repristitta på säsong två inför den nu aktuella tredje säsongen – mindes nämligen nästan ingenting.
Precis som förra gången jag såg den här säsongen så utvecklades det hela snabbt till klassisk sommarbinge. Det tog bara några kvällar, så var hela säsongen slut, .även om jag fick känslan av att det blev allt längre mellan skratten, eller ens ansatserna till komik ju länge fram jag kom i serien. The Orvilles skapare (och huvudrollsinnehavare) Seth MacFarlane (tillsammans med bland annat producenten Brannon Braga och rådgivaren Jon Favreau) verkar mer och mer vilja styra serien åt det seriösa hållet. Jag får lite känslan av att MacFarlane inte vill vara den där killen som “bara” gjorde en humorserie. Eller var det så att han sålde in serien som en komedi, och nu i smyg håller på att göra ett mörkt drama av det? Bara specialeffektsbudgeten för det stora rymdslaget i ett av avsnitten vittnar om att det här är så mycket mer än en Star Trek-spoof. Ansatserna till det här fanns redan under säsong ett, men blev ännu tydligare nu.
Mestadels stämmer det jag skrev om första säsongen ganska bra även på den andra. Det konfunderande med att se en semi-komisk serie som ändå stundtals har rätt stora pretentioner. Lika förvirrande känns det att serien kan ses som ett slags hyllning till en franchise som fortfarande är alive and kicking. Ännu mer nu än när den här säsongen först gick på tv 2018/2019. Det gör ju ocksåThe Orville betydligt mer konkurrensutsatt än vad man kanske antog när serien fick produktionsbeslut. Vem vet, kanske var The Orville ett av skälen till att Paramount till sist satsade på komedigenren i och med Lower Decks.. Det är ju de två serierna som ligger närmast varandra innehållsmässigt. Bägge besvarar en massa långsökta What if-scenarion som aldrig skulle platsa i de vanliga Star Trek-serierna, och berättar lite mer trovärdiga berättelser om vad som egentligen skulle hända om ett rymdskepp med inte helt perfekta personer åkte ut i rymden. (Ja, ibland inspireras bägge serierna till och med av samma Star Trek-avsnitt).
The Orvilles andra säsong var kanske inte samma klockrena upplevelse för mig som den första. Resan mot den mörkare tematiken gjorde mig ibland lite rastlös. Mest för att varken manus eller skådespeleri riktigt räckte till när man förflyttade sig alltför långt bort från komedigenren. Det blir taffligt, snarare än gripande. Lite för utdraget där det borde vara rafflande. Och Seth MacFarlanes bredd som skådis lämnar en hel del att önska.
Däremot gillar jag att man i den här säsongen fortsätter att bygga vidare på det kanske mest intressanta spåret i den första säsongen. Det om Moclus rigida samkönsnorm. Inte bara tär könskorrigeringen av Topa på relationen mellan föräldrarna Bortus och Klyden, vi får också se hur heterosexuella förföljs och fängslas på Moclus, samt får följa med till kolonin som moclusanska kvinnor startat på en avlägsen planet. Och kanske ska man även se Bortus virusinfekterade piratporrhologramprogram som en lite mer oväntat aspekt på Moclus strikta sexualpolitik?
Men det är inte bara Moclus som visar sig vara skit i säsong två, större delen av universum verkar vara en mer eller mindre ondskefull plats. Utplaceringen av den kaylonska androiden Isaac ombord på Orville visar sig vara en del av en fruktansvärd plan, där kaylonerna står i begrepp att rensa galaxen från alla biologiska livsformer man kan spåra upp – allt för att inte på nytt bli förslavade på det sätt som deras humanoida skapare förtryckte dem. Och The Planetary Union är inget ideal att hålla sig i. Under den här säsongen bevisar man gång på gång att man är en högst realpolitisk sammanslutning som inte ens kan skydda moclusanska kvinnor fullt ut, eftersom man inte vill stöta sig med det styrande patriarkatet på Moclus.
Influenserna från “riktiga” Star Trek är förstås också i hög grad närvarande. Kaylonerna är The Orvilles Borger., för att ta ett exempel. Och de två sista avsnitten för säsongen har en tidsresetematik som i alla fall får mig att tänka på upplösningen på Voyager. När jag såg den här säsongen första gången var jag dessutom i full färd med att plöja Star Trek: Enterprise, och det kändes verkligen som att de följdes åt. Noterade saker som “Jaså, nu har The Orville också ett avsnitt där man ska kånka en sändare upp på ett berg”. Visst lånar man in en hel del från alla möjliga Star Trek-franchises, men den här gången fick jag en mycket stark känsla av att Enterprise varit en källa till mycket inspiration. Kanske för att den är relativt okänd?
Men det mest uppenbara beviset på upphovspersonernas Star Trek-fixering är ju de många Trek-skådespelarna som lånas in i The Orville. I säsong två syns till exempel Marina Sirtis och Tim Russ. Och så har man tryckt in TVÅ gamla Star Trek-läkare i ett och samma avsnitt: John Billingsley (Phlox i Enterprise) och Robert Picardo (hologramläkaren i Voyager) i avsnittet “Home”.
Här är annars de avsnitt jag gillade mest i säsong två:
Deflectors
Avsnittet där Moclus förtryck av heterosexuella tas upp. Ett av flera avsnitt där Bortus partner Klyden framstår som ett fördomsfullt rövhål. Han är den i paret som upprätthåller de gamla, strikta normerna medan Bortus förändras under resan med The Orville. Under den här säsongen är det flera avsnitt som hänger på just deras relation och/eller Moclus konservativa styre. Även om jag kanske inte är så intresserad av just det där avsnittet där hela The Orville måste åka till Moclus eftersom Bortus ska kissa.
Lasting impressions
Orvilles pilot, Gordon, blir hals över huvud förälskad i en kvinna som en gång för länge sedan (2015) donerade sin mobiltelefon till en tidskapsel. Kapseln har hamnat på The Orville, och när Gordon lyckas skapa en kopia av kvinnan på holodäck är det början på en lite sorglig, men också bitvis rörande, liten kärlekshistoria.
Tomorrow, and Tomorrow, and Tomorrow och The Road Not Taken var två oväntat intressanta avsnitt. Det gick liksom lite från töntigt till rätt bra dramatik! Liksom i ett senare Lower Decks-avsnitt är man här uppenbart inspirerade av TNG-avsnittet där Riker konfronteras med en kopia av sig själv. Här sker samma sak för Kelly. Och kopian är inte bara yngre, utan börjar också dejta Kellys ex, kapten Ed Mercer och råkar dessvärre förändra hela universums framtid när hon bestämmer sig för att inte gå på en andra dejt med Ed när hon väl transporterats tillbaka i tiden igen.
Sedan får jag väl ge ett särskilt hedersomnämnande till den som kom på att Bortus skulle införskaffa ett hologramprogram där han kunde ha sex med ett gäng hunkar. Ett sånt där scenario där The Orville känns helt klockrena. Ja, nästan till och med nödvändiga. Även om vi vetat att holopornografi förekommer så har vi inte riktigt fått se hur det går till. Förrän nu.
The Orville säsong två visades under 2018 och 2019 i USA.
Den här boken har varit mitt “att läsa på lediga stunder”-projekt under mitt första halvår som New York-korre för Sveriges Radio. Det har inte varit så många sådana, inser jag, när jag kommer fram till att det tagit fyra och en halv månad för mig att klämma den här. Och då är det ändå en välskriven, lättläst och rätt kul roman, det här. Och betydligt mer komplex än vad man tror från början.
Utan att spoila för mycket, så handlar Redshirts om hur besättningen på Intrepid, ett flaggskepp för Universal Union, inser att det är något märkligt som sker ombord. De med låg rank eller som nyligen börjat jobba på skeppet dör som flugor under uppdragen, medan vissa ombord verkar kunna överleva vilka umbäranden som helst. Ja, skeppets störste hjälte tillfrisknar till och med orimligt snabbt från de olika sjukdomar, attacker och skador som han utsätts för. Och hur kan det finnas en liten märklig manick som alltid lyckas lösa alla gigantiska och komplicerade problem innan katastrofen inträffar? För att sammanfatta det hela, läget ombord verkar mest av allt påminna om berättandet i en tv-serie med huvudpersoner, biroller och dramaturgiska vändpunkter. En ganska medioker tv-serie, dessutom.
Men författaren John Scalzi nöjer sig inte med att bara göra en lustig parodi på vad som skulle hända om tv-dramaturgi skulle kunna påverka verkligheten. Bokens sista tredjedel utgör ett slags bakvagn. Tre historier, berättade ur första-, andra- och tredje-personperspektiv. Och de där sista kapitlen är också det som höjer hela nivån på boken. Berättelsen om tv-serievärlden jag nyss läst ges nya djup och perspektiv. Och John Scalzi själv får släppa leka loss lite i olika berättartekniker.
I sitt efterord är Scalzi tydlig med att den lite torftiga tv-serien i boken inte har Stargate: Universe som förebild, den kortlivade serie som han själv arbetat med. Snarare indikerar väl namnet på boken att han använt lite andra serier som jag skrivit om här på bloggen som inspiration, men hela tiden på ett kärleksfullt sätt. Scalzi är även SF-författare, och driver dessutom bloggen Whatever med sin dotter Athena. Vi får se om jag ger mig på några av de där SF-serierna som han skrivit, men den här kan jag i alla fall rekommendera, varmt. Även om jag det är med viss ansträngning jag sorterar in den under fliken Star Trek-romaner.
Betyg: 8/10.
Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 789 tv-avsnitt.Och lite mer.
Just det, höll ju på att glömma att jag fick gå in och agera Star Trek-expert i USA-podden häromveckan. Detta efter att någon i redaktionen kopplat ihop begreppet warp med Star Wars. Att Trump lovat att Corona-vaccinet ska distribueras i warp-speed är bara ett sätt som Star Trek genomsyrar den amerikanska kulturen på. Ska bli ett nöje att fortsätta att uppmärksamma det fenomenet under nästa år, om än under en annan president (man hör mig ungefär 45 minuter in i den här eminenta podden).
PS: Jaha, jag glömde ju lägga upp länken! Här är den!
Jo, jag nämnde ju lite i förbifarten det här med Eaglemoss Star Trek-utgivning i mitt förra blogginlägg. Ett fenomen som jag först stötte på när jag gick på Star Trek-konventför flera år sedan. Då var bokserien ganska nystartad, även om tanken bakom den följde ett väldigt väl beprövat bokklubbskoncept. Att få en att hoppa på en deal som man sedan aldrig skulle kunna komma ur. Erbjudandet från början var att man skulle prenumerera och få två album och en leksak varje månad. Men för att göra allt lite extra lockande för den som vill ha ordning och reda i bokhyllan så bildade bokryggarna tillsammans en bild som byggs på för varje ny bok. Ingen som ens har minimala tendenser till OCD står ut med att inte köpa alla böcker i serien (lite extra svettigt blir det förstås att nu upptäcka att flera av albumen är slutsålda, så den som hoppar på tåget så här sent kanske aldrig kan få ihop “hela bilden”).
Nu har man gjort om prenumerationsdealen, men böckerna säljs också en och en på Eaglemoss hemsida i Storbritannien. Och så vitt jag förstår kan i varje fall en del av innehållet även köpas förpackade på annat sätt i främst amerikanska utgåvor. Men inte allt.
I de första av de här lite lyxigare hardback-samlingsalbumen mixar man gammalt och nytt, och kombinerar ett modernt avsnitt med en gammal sextiotalsserie från Gold Key-samlingen – och efter ett tag kommer man fram till de där utgåvorna från just det förlaget som aldrig getts ut som samlingsalbum.
Som ni förstår är ju upplägget rena rama triggerfesten för köpgalna komplettister. Kanske är det därför som jag in i det längsta struntade i att ens bläddra i de där utgåvorna som jag fick med mig hem från konventet. För jag vet ju att om jag ens börjar titta åt deras håll så kommer jag genast att få impulsen att beställa hem alla de, i skrivande stund, 120 delarna och den handfull specialutgåvor som man gett ut (eller, i alla fall de som finns inne på lager).
Nu känns ju inte alla de serier som man samlat i seriens senare delar lika angelägna eller intressanta som de som gavs ut de första åren. Men, och det här är lite viktigare, här finns flera samlingar av de serier som gavs ute efter att Golden Key lagt ner sin utgivning och andra förlag tagit över (både DC och Marvel). Så att några spridda ryggar av Eaglemoss-samlingen kommer att stå där i bokhyllan och irritera mig för alltid kommer nog inte att kunna undvikas.
Musiken i Star Trek har jag faktiskt skrivit ganska lite om under min resa in i Trekiversumet. Därför känns det extremt skönt att någon annan gjort hela grundjobbet åt mig. I senaste Soundtrack i P2 ägnar min gamla kollega Johanna Koljonen hela programmet åt Star Trek-musik (ett program som Kaj ocksåp tipsade om i kommentarerna här på bloggen) Om bläckblåsets betydelse, och hur musiken flera gånger räddat hyfsat ojämna filmer. Själv blev jag mest fascinerad av berättelsen om instrumentet “The Blaster Beam”, ett mycket speciellt musikverktyg som eventuellt överanvänds en hel del i The MotionPicture. I klippet här nedanför kan man bland annat se uppfinnaren av instrumentet, Craig Huxley, gå loss i samband med inspelningen av 10 Cloverfield Lane.
Och så här såg Huxley ut när han var med som skådespelar i Star Trek, ett antal år tidigare.
Du kan lyssna på hela Johannas program, Soundtrack i P2, här! Gör det! Jag kommer i alla fall att lyssna lite mer noggrannt på hur Star Trek låter efter den här genomgången1
I förra veckan tipsade jag om twitterkontot Star Trek Comics Minus Content, där man publicerar roliga serierutor ur Star Trek-serier. Givetvis finns det ett liknande konto för tv-serierna och filmerna: Star Trek Minus Context. Har man bara undertexterna på så finns det ju massor av sammanhangslösa scener som kan bli riktigt intressanta. Ibland behövs inte ens det.
Men allt handlar förstås inte bara som sexuella anspelningar…
Men så hände något med det här kontot för en tid sedan. Det här med karantänen och Coronan gjorde sig förstås påminda…
Och under George Floyd-demonstrationerna tystnade kontot helt och hållet under några dagar, det var inte riktigt läge för skoj. Nu är det tillbaka igen, och på ett rätt intressant sätt känns det mer och mer som om Star Trek-bildrutor och gifar är ett riktigt bra sätt att kommentera samtiden på.
En av de saker som fick mig sugen på att läsa gamla Star Trek-serier var faktiskt twitterkontot Star Trek Comics Minus Context. Ett konto som är precis vad det heter, serietidningsrutor från Star Trek-serier tagna ur sitt sammanhang. Och för mig fungerade det som ett slags smakprov på exakt hur konstig den där icke-kanoniserade serievärlden kan få lov att vara. Här är några smakprov:
Allt är inte superkomiskt, men nästan allt är ganska konstigt. Och i kommentarerna är det många som vill veta exakt var de kan hitta storyn som bilden är hämtad ifrån, så kontot blir också någon form av utflippad promotion, även för andra än mig. Ibland fungerar posterna också som ett slags kommentarer om händelser i samtiden samtiden. Bilderna här nedanför postades till exempel i samband med de senaste dagarnas upplopp i USA. Det var väl ingen slump, antar jag.
