Star Trek-serier: The Classic UK Comics, Vol 1. Den brittiska serieversionen av Star Trek.

Som om inte allt redan kändes ganska invecklat när det gäller amerikanska Star Trek-serietidningar, med förlagsbyten och en uppsjö av olika upphovspersoner, så finns det också en form av parallell verklighet att ta in i den här undergenren av Trekkiana. Samtidigt som Gold Key gav ut sina Star Trek-tidningar i USA, så gjordes det även brittiska Trek-serier. Här fanns det ingen egen Star Trek-titel, utan berättelserna om Kirk och de andra ingick som en av flera serier i olika tidningar. Och jag använder pluralformen här eftersom de där serietidningarna hade en tendens att slås samman då och då. Ytterligare ett tillskott till Trek-seriens brokiga historia alltså, som nu samlats i en rad lyxiga nyutgåvor.

Den brittiska looken på serierna är mer stilren och snyggare färglagd än den lite mer plastiga och skrikiga amerikanska varianten, tycker jag, så det känns verkligen helt i sin ordning att serierna är tryckta på ett lite bättre papper och i en utgåva som till och med har ett sånt där litet tygband, så man kan markera hur långt man kommit i boken. Men herrejesus vad irriterande det är när man ska publicera serieuppslag i bokform, och serierna blir helt oläsliga i mitten. Så här ser ett uppslag ut i en digital version…

Och så här när jag försöker läsa det i min bok…

Äventyren är betydligt kortare än i den amerikanska versionen, de allra mest komprimerade ryms på bara några uppslag, men åtta sidor verkar vara standardformatet. Rätt lite plats för att hinna med att introducera en ny värld/ett nytt folk, och sedan både starta och lösa en konflikt.

Rent generellt känns det här också som serier med en brutalare ton än tv-serien, och i många fall även den amerikanska versionen. På det extremt begränsade utrymmet finns det liksom inte plats för särskilt mycket filosoferande – det är mycket pang på rödbetan och upp med vapnen Blir man attackerad av främmande makter så håller man inte direkt tillbaka när man besvarar elden, eller gör en motattack. Det kompakta berättandet blir inte direkt lättare att följa med i när tecknarna envisas med att introducera nya skyttelmodeller och andra tekniska innovationer i sin serie (att kalla Kirk för Kurt tror jag däremot att man slutar med efter premiäräventyret). Överhuvudtaget finns det något väldigt jobbigt med hela berättarstilen. Jag misstänker att den första tidningen som publicerade Star Trek hade ett lite större format än boken den getts ut i, för den här skumögde femtioåringen har lite svårt att hänga med i pratbubblornas pyttelilla text i äventyren i den första halvan av den här samlingen. Och handlingen i teckningarna är ofta lika oklar den. “Vem var det där igen?”, undrar jag när graden av porträttlikhet på nytt faller under igenkänningsnivån.

Harry F Lindfield, som tecknat lite mer än den första halvan av den här samlingen, verkar vara den mest begåvade av tecknarna, men hans serieberättande drar inte direkt in mig i handlingen. Från och med avsnittet The Marshall plan tar Mike Noble över. Vid det laget har serien bytt format och är lite lättare att hänga med i, och allt är lite mer serietidningsaktigt än tidigare (mycket zapp, bloff, paff etc). Sista serien i boken har Ron Turner tecknat, det är också den där britternas koloniala blick är tydligast – så kanske inte superupphetsad över honom som tecknare så här långt.

Trots att den brittiska Star Trek-serien efter ett tag inte längre berättas över uppslag, och så småningom också bjussar på lite större pratbubblor och tydligare handling, så blir jag ofta helt slut efter att ha tagit mig igenom ett blott åttasidigt äventyr. Somnar på sängen eller soffan. Det kan väl inte bara ha att göra med att det är första veckan av min semester? Snarare känns det som om de här historierna rent generellt är rätt illa berättade. Men nu har jag i alla fall tagit mig igenom den första av de tre brittiska serievolymerna som finns utgivna.

Totalt finns det 18 historier samlade i den här boken, så här kommer en längre och lite utförligare beskrivning av kapten Kirks äventyr i UK:

Om det ibland känns som om de amerikanska Star Trek-serierna står i konflikt med tv-seriens ideologi, så är det nästan standardläget i den brittiska upplagan. Som i den första storyn i det här albumet, där Enterprise stöter på en helautomatiserad robotplanet. Tydligen en mänsklig konstruktion från början – men som utvecklat en AI som klarar sig helt på egen hand. Ja, förutom det där med energikällor. När robotarna söker kontakt med Enterprise är det inte för att iscensätta någon form av tårfylld återförening, utan avsikten är att lösa energiförsörjningen på robotplaneten. Man vill komma åt Enterprises bränslestavar och teknologi, men är helt ointresserade av personalen ombord.

Kirk vill förstås rymma, och lyckas spränga robotplanetens centrala energikälla i luften. De robotar som inte förstörs av explosionen, slutar att fungera på grund av energibrist. I äventyrets två sista rutor diskuterar Spock och Kirk hur civilisationens eftermäle kommer att formuleras i Kirks loggbok:

Spock: We are free, captain. This will read like an adventure story in your log book
Kirk: I doubt it, Mister Spock. Our task is to map the stars…All my log will state is, “explored uninhabited planet…life form non-existent.

Okej, så Kirk låter helt enkelt bli att berätta för Federationen om den här robotcivilisationen, som faktiskt grundats av människor. En superintressant pusselbit till människans historia och ursprunget till Jordens civilisation spränger man helt enkelt bara i bitar och skiter i att ens dokumentera. Sugigt uppförande.

I äventyr 2, som bokens redaktörer döpt till The Crucial Element, blir delar av Enterprise-besättningen helt tossiga efter att ha andats in någon form av knarkigt pollen under ett studiebesök på en planet. Ett försök till myteri äger rum, och som ett led i att försöka ta kontroll över Enterprise skickar myteristerna iväg Kirk, McCoy och Scotty i en skyttel och säger åt dem att aldrig komma tillbaka.

De landar i sin tur på en döende planet, Vultra, vars militära ledare, Zella, vill få hjälp att transporteras därifrån. Men bara han, resten av befolkningen struntar han typ i. När Kirk inte vill hjälpa honom på de villkoren kastas han och de andra in i en fängelsecell med så kallade “sub-humans” – håriga grottmänniskor som genast börjar slåss. Men vistelsen i fängelsehålan visar sig bara vara ett försök att få Kirk och de andra att ge upp. Kirk vägrar ändå envist att samarbeta, men kanske skulle han också ha struntat i att berätta vad som var hans personliga röstkommandot – det som som låser upp rymdskeppet. I alla fall när Zella kunde spela in det. Hej då, rymdskeppet!

Men när Zella far iväg med Kirks “space wagon” så tror myteristerna att det är Kirk som kommer tillbaka – och skjuter den i bitar. När Spock som hämnd skickar sina män till Vultra så upptäcker han att Kirk fortfarande är i livet. Tillsammans hjälper man den kvarvarande befolkningen att bygga om sina rymdskepp så att hela befolkningen på den dödsdömda planeten kan emigrera. Ett actionfyllt äventyr – men man undrar ju vad som händer med de där sub-människorna på planeten? Men det kanske man inte hann få med på de här åtta sidorna.

I nästa äventyr fångas Kirk och några till av ett gäng gigantiska bönsyrsor. Jätteinsekterna tycker att några homo sapiens är ett perfekt tillskott till det Zoo som de driver. Männen från Enterprise lyckas, genom att samarbeta med ett folk av apliknande varelser, till sist stänga ner den där zoologiska trädgården, men inte förrän man besökt en främmande planet med vildar (mörkhyade kannibaler förstås) och gått till dödlig attack mot bönsyrsorna. I den senare fajten ger Spock till och med det väldigt icke-Trekkiga kommandot “sikta på deras huvuden”. Och för er som känner igen det där med ett zoo för galaxens olika varelser, så förekommer ju temat åtminstone i både The Cage och den animerade seriens The Eye of the Beholder. Det kommer dessutom ett liknande äventyr lite senare i den här samlingvolymen.

I The Third Party blir Kirk tillfrågad om att medla i en konflikt mellan två tvillingplaneter. Kirk vägrar, men blir ändå indragen i det här inbördeskriget mellan två befälhavare med väldigt utdragna pannor – hade jag varit från Göteborg hade jag kanske kallat dem för långpannor rakt av. Det här är en rätt förvirrande historia, där jag gärna hade kunnat läsa även serierutorna i mitten för att kunna hänga med – men till sist verkar det i alla fall som om det finns en tredje makt som tänker passa på att invadera bägge de stridande planeterna. Enterprise slår tillbaka anfallarna, och det anordnas demokratiska val på planeterna i stället för inbördeskrig. Men valet vinns inte av någon av huvudantagonisterna i historien, utan av en tredje, självständig kandidat. Det mest anmärkningsvärda med det här avsnittet är att de brittiska tecknarna verkar ha haft ett spånmöte för att ta fram snyggare skyttlar åt Enterprise. På gränsen till att vara oetiskt, tycker jag.

I The Children of Stai stöter vi för första (och eventuellt sista) gången på den Galaktiska Unionen. Ett hårdfört imperium, där folk går klädda som gamla romare (var det så här britterna egentligen tyckte att romulaner skulle se ut?). Det här riket har ett lite eget sätt att behålla planeter i sin union. När det gäller planeten Stai, som Enterprise besöker i det här avsnittet, så har man snott alla barn och placerat dem på imperiets internatskolor på en annan planet. Där hjärntvättas kidsen effektivt.

Kirk försöker frita skolbarnen, men blir själv hjärntvättad. Manipulationen av hans hjärna fungerar så pass bra att Kirk är beredd att skjuta sin egen besättning när han får order om det. Lyckligtvis har Spock sinnesnärvaro nog att transportera ner en trupp från Enterprise till planeten med barnen på och på det sättet lyckas man återföra alla kids till sina gamla hem (efter avprogrammeringen). Stai lämnar unionen när de fått sina barn tillbaka, men det är väldigt oklart hur de ska klara av att försvara sig mot det stora imperiet i framtiden. Just ovissa slut av den här typen återkommer flera gånger i de här serierna. Lite irriterande, faktiskt.

Skin Deep är ett lite längre äventyr, sexton sidor i stället för de vanliga åtta, så här får man för första gången plats med både lite upptakt och flera olika vändningar. Men redan från början sitter jag och förundras över något så korkat som att Kirk skriver sin loggbok för hand – vad är det här? 1800-talet?

Poängen med bildrutan med skrivandet i, är att vi ska få se hur Kirk skriver “Spock” av misstag när han ska summera dagen i sin loggbok. Och den skrivna besattheten fortsätter. Kirk rafsar ner “Spock must die” när han ska signera ett dokument (det där utropet är för övrigt titeln på en Star Trek-roman som släpps först året efter att den här serien publicerades). Till sist, och det är nu alla inser att det är något jättekonstigt på gång, ristar han in “I MUST KILL SPOCK” på Enterprises skrov. Vad det är som händer? Jo, Kirk är telepatiskt påverkad av främmande ljusvarelser som försöker röja Spock och kaptenen ur vägen för att ta över Enterprise.

Det där hade ju räckt som premiss för ett vanligt sådant här avsnitt, men med sin utökade längd så hinns så mycket mera med. Uhura får till exempel vara med i bild. Och så är Enterprise fångad i en svart energisäck, som får alla ombord att tro att instrumenten ombord på skeppet gått sönder. Allt blir ännu lite mer komplicerat när de illasinnade eldvarelserna bara är halva populationen på sin planet. Den andra halvan är fredliga och vill inte skada Kirk och de andra.

De elaka eldvarelsernas plan att ta över Enterprise går om intet. Det blir ett slags Världarnas Krig-antiklimax när de gulliga eldslågefigurerna sprängs i syremättad atmosfär. Först att möta är de elaka rödtottarnas ledare. När hen är borta kanske det, trots allt, kan bli fred mellan de två eldfolken på planeten? Vem vet – Kirk och hans crew drar iväg innan det blivit tal om några verkliga fredssamtal. Det är som att de tror att deras blotta närvaro garanterar ett lyckligt slut.

The Eagles have Landed är ett rätt skruvat äventyr. Enterprise stöter på en jättestor örn ute i rymden. Det visar sig till sist vara ett rymdskepp, designat av ett slags fågelvarelser. Men på det fientligt inställda skeppet finns också en massa humanoider som ser mer ut som människor, och som hålls fångna där. Kirk tar fajten med örnskeppet, befriar fångarna och för dem till en närbelägen planet. Sen kommer det massor av örnskepp, och efter ett lite mer avslappnat samtal inser Kirk att fågelfolket är intergalaktiska poliser, och att männen han befriade var brottslingar. Så han rättar till sitt fel, och låter fågelmännen återta sina fångar. Enda problemet är väl hur Kirk kan lita på den där fågelpersonen sådär helhjärtat. Det är ju inte som att han visar upp sin legitimation.

Det här med att det dyker upp ett örnskepp i den här serien kan eventuellt ha sitt ursprung i en alltför bokstavlig tolkning av klingonernas/romulanernas skeppmodell Bird of Prey. irds Begreppsförvirringen är givetvis total när även dessa örnskepp liknas vid samma namn i en av serierutorna.

Target: Zargot är det kortaste äventyret i samlingen, bara sex sidor. Enterprise undsätter en sjuk alien i ett främmande skepp. Innan han dör ber han om hjälp å sin planets vägnar, där hela befolkningen håller på att dö i en sjukdom. Botemedlet visar sig finnas på en planet i närheten, och efter att ha skjutit en massa på vad som ser ut som förhistoriska djur så kan Enterprise återvända med de örter som sedan räddar planetens befolkning. Mest förvånande med det här avsnittet är att ingen pratar om karantän eller isolering av de sjuka, och att Kirk och de andra transporterar ner sig till en planet drabbad av vad som låter som pestsmitta utan någon som helst skyddsdräkt. Inte ens ett futtigt andningsskydd, liksom…

The Spectre of the Zond är egentligen samma grundstory som The Eagles has landed – det vill säga Kirk blir lurad att hjälpa vad som sedan visar sig vara ett gäng skurkar. Men den här storyn börjar åtminstone lite kul, som en spökhistoria. Osynliga varelser som knackar folk på axeln och kastar Kirks täcke och kläder upp i luften när han ligger och sover. De osynliga varelserna är zonds, och de har en smart plan för att ta över Enterprise. Först berättar de om hur de blivit i stort sett utrotade av ett primitivt folk som bor under jord på deras planet. Nu vill de ha hjälp med att ta tillbaka en maskin som kan ge dem deras kroppar tillbaka

Men allt är en stor bluff. Egentligen är det zonderna som invaderat det andra folkets planet, och nu är de ute efter Enterprise för att kunna dra vidare och plåga någon annan planets befolkning. Spock gömmer sig på Enterprise och lyckas ensam överta kontrollen över rymdskeppet. När zonderna skickas tillbaka till planeten de kom från så spränger de hellre skeppet än blir fångar. Väldigt irriterande att Enterprise-crewen fortsätter att kalla planetens urfolk för “primitives”. Urrk.

Nor any drop to drink utspelas under vatten. Efter örnar och ett gäng platthuvade björndjur så är det nu dags att dyka under vatten och möta lite läskiga gädd-liknande monster. Enterprise går nämligen på grund på en planet som helt och hållet består av vätska, och varken hennes motorer eller vapen fungerar där under ytan. Skeppet fångas snabbt in av ett gäng undervattenvarelser som är väldigt angelägna att döda människorna, så man kan dissekera dem och använda dem till forskning. Vändpunkten kommer när Kirk kommer stjäl ett av deras frysvapen, och inser att om man gör om Enterprise till en isbit så kommer hon att återvända upp till ytan. Oklart vad som hände med personalen ombord under den där nedfrysningen, men i slutet av historien så lyckas i alla fall Enterprise ta sig därifrån utan allt för stora skador.

I Menace of the Moloth hamnar Enterprise mitt i kriget mellan två parter, Eldor och Norus. Här är det inte så mycket finlir eller ambivalens. Norusierna kidnappar Spock och Kirk, medan Eldorerna (med hjälp av överlägsen teknik) sedan hjälper till att både frita de två bortrövade Enterprisesnubbarna, samtidigt som de krossar den norusiska civilisationen. Exakt varför norusierna helt plötsligt hade extremt överlägsen teknik jämfört med sina fiender förtäljer inte historien. Men kanske viktigast i det här avsnittet är det märkliga gladiatorspelet där Kirk och Spock slåss mot en jättestor spindelkräfta (eller är det en kräftsköldpadda) (som sedan visar sig vara ett jättestort robotdjur.

Jag är inte säker på vad klingonerna i The Final Ultimatum ser ut som, men det är i varje fall inte klingoner. Oavsett utseende så har de uppfunnit ett supereffektivt vapen som kan få människor och planeter att falla sönder i sina beståndsdelar (om klingonerna är på gott humör kan de även sätta ihop saker igen). Efter att ha visat vapnets effekter på en besättningsman från Enterprise vill man nu att Kirk ska fara tillbaka till Jorden och berätta om vad klingonerna kan göra, och på det sättet få Jorden att ge upp inför den klingonska övermakten. Annars pulvriserar man Jorden. Som tur är ger sig Scotty på egen hand iväg tillbaka till klingonerna och saboterar deras vapen så att hela deras bas och alla dess forskare pulvriseras istället. En spegeleffekt liksom. Men vid det här laget har jag tröskat mig igenom så många sådana här Star Trek-stories att jag ändå börjat fundera på hur det kan komma sig att vetenskapsmännen i de här serierna aldrig har en backup på sin forskning någon annanstans.

  • I The Marshall Plan kommer en skitjobbig ambassadör till Enterprise. Han tar befälet över skeppet inför en diplomatisk förhandling med en värld som är strategiskt placerad på gränsen mellan Romulus och Federationen. Men allt visar sig vara en avancerad och ondskefullt uttänkt maskerad, med en kirurgiskt förändrad ambassadör som egentligen är romulan. Även här används romarriket-inspirerade outfits av romulanerna. Och så har färgen försvunnit från sidorna, det här är det enda avsnittet i den här samlingen där hela avsnittet är gjort i svartvitt. Men det finns en hel del tecknarglädje, ändå.
  • Som namnet antyder så handlar Mutiny on the Dorado om ett myteri. En skitstövel till kapten på ett av Federationens rymdskepp blir avsatt av sina mannar. Men den nya bossen verkar om möjligt ännu mer olämplig än den första. Han styr skeppet mot klingonskt område för att söka asyl där – fullt medveten om att det är skeppet som den forne fienden är mest intresserad av. Rätt många turer fram och tillbaka i det här äventyret när myteristerna först angriper Enterprise, sedan håller på att luras av klingonerna (genom en ond robot laddad med någon form av gas) och till sist bestämmer sig för att på egen hand attackera klingonerna.
  • Genom avancerad telepati tar Spock över medvetandet hos sin vulcanske kusin som finns ombord på myteristernas skepp. En lustig grej här är att den vulcanske kusinen måste vara medvetslös för att kunna fjärrstyras av Spock – när kusinen börjar vakna upp så får Spock honom att banka sitt huvud i en kontrollpanel för att på nytt tappa medvetandet. Med hjälp av kusinen får Spock instrumenten på myteristernas skepp att visa helt motsatta utslag än de verkliga, så skeppet slutar att attackera klingonerna och far i stället rakt i famnen på Enterprise. Anmärkningsvärt: att Spock först hejdar Kirk från att förstöra myteristskeppet (i sig ett rätt så allvarligt disciplinbrott – dessutom av en så o-spockig orsak som att rädda en kusins liv), men att det ändå sedan, mot slutet av serien, går att fånga in myteristernas skepp genom att Enterprise skickar en missil med någon form av sömngas mot den. Men som helhet ett av de bättre avsnitten i den här samlingen. Myterister inom Federationen känns ju nästan som ett helt förbjudet ämne i Roddenberrys idealistiska Star Trek-universum.
  • The Ageless One är ytterligare en sån där zoo-historia, där Spock och Kirk kidnappas av en mystisk blå enögd filur, som vill ha dem i sitt privata museum över olika livsformer. Och för att göra allt lite svårare så förvarar han sin samling 1 000 år in i framtiden. Förutom en väldigt blå skurk så var det här en rätt ointressant historia.
  • Thorpex är ett av de första serieäventyren som fokuserar ordentligt på “natten” ombord på Enterprise. Vi får reda på så mycket om det här skeppet och hur det fungerar, men det där med skiftbyten och nattarbete tycker jag att man slarvat över – även om jag har för mig att ämnet i alla fall dök upp i The Next Generation. Tydligen vill jag se en dokumentär om bara allt det tråkiga som görs ombord, tur att den kommande animerade serien Lower Decks verkar ha ett visst fokus på detta.

Det finns lite ekon av tv-serien Picard också här, eftersom Enterprise här använder sig av en skock med robotmekaniker som ska underhålla skeppets utsida. Men en av de där robotarna har blivit kapad av ett slags ljusvarelse. Ett glödande klot, som sedan visar sig vara en komprimerad version av en varkan, ettintelligent kattdjur. I alla fall, den här ockuperade roboten skickar ett falskt meddelande till Federationen, om att skeppet blivit attackerad av en främmande makt. Eftersom katten/ljusvarelsen/roboten samtidigt sätter kommunikationssystemet ur spel så är tanken att Federationen ska skjuta sönder Enterprise innan de hunnit säga att allt är lugnt ombord.

  • Jag tycker att det här är ett äventyr med en hyfsat sofistikerad intrig med en massa detaljer och utvikningar, som till exempel The Meissner test som kan läsa av en persons undermedvetna. Till sist drar det ändå ihop sig till en lite större konflikt. Resten av ljusklotsvarelserna attackerar Enterprise med sin stora farkost, som ser ut som en meteorit. Lösningen på problemet är inte riktigt lika avancerad som restenb av storyn. Enterprise bländar sina motståndare med jättestarka lampor, och lyckas på det sättet få skyttlar laddade med bomber att explodera på varkanernas konstgjorda meteorit. Från det här avsnittet tar jag främst med mig den onomatopoetiska glädjen i serieberättandet.
  • Under the Sea är berättelsen om planeten Tekkor, som för 900 år sedan drabbades av en syndaflod. Tre månaders regnande förstörde hela den blomstrande civilisationen. Nu skickas Enterprise till planeten för att undersöka varför en tidigare expedition dit försvann spårlöst. Redan på den tredje sidan får vi en tänkbar lösning: en treögd jättebläckfisk.
  • Men faktum är att bläckfiskarna är rätt snälla, jätteålarna däremot! Tekkorianerna bor i små baser under vattnet, men Kirk lyckas missförstå dem hela tiden, och tror att de är fiender när de egentligen bara vill hjälpa mänskligheten. Ett ganska simpelt äventyr som främst bygger på en massa missförstånd – men som räddas av djuphavsmonster och undervattensmiljöer. Och så gillar jag att den/de som skrev manus till den här serien verkligen älskar ord som pandemonium.

  • Revolt on Dak-Alpha känns som ett ännu mer ovanligt avsnitt än det som handlade om myterier. Här uppstår en revolution på en planet som Federationen koloniserat. Oklart om det är urbefolkning eller bara en del av den inflyttade befolkningen som är osams med Federationen, men det känns som om de brittiska kolonialvibbarna är ganska starka i det här avsnittet. Både när det gäller hur revolutionärerna ser ut, och det totala ointresset för varför någon överhuvudtaget skulle dra igång ett uppror. Revoltörerna är dessutom helt ointresserade av att följa ens någon form av spelregler inom krigföring, eftersom man till exempel spränger det fängelse där de gamla makthavarna sitter fångna.

Vi får se när jag vågar mig på de två återstående volymerna i den här seriesamlingen. Är inte helt övertygad om de brittiska tecknade Star Trek-äventyrens charm. Mer än som en konstig återvändsgränd inom ett franchise som vid det här laget inte alls hade funnit sin form.

Star Trek – The Classic UK Comics Volume One 1969-1970. Det här är volym ett (av tre) med brittiska Star Trek-serier. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan januari 1969 och december 1970. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och elva seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Star Trek/Legion of Super-Heroes. När kapten Kirk träffade Rymdens Hjältar!

Nej, jag kan inte hålla på att bara sitta och läsa gamla tecknade serier. Så här kommer en utgåva som i alla fall gjordes på den här sidan sekelskiftet. Star Trek/Legion of Super-Heroes är alltså en så kallad crossover-serie. IDW/Eaglemoss har gett ut några sådana Star Trek-varianter, som ett slags specialutgåvor i sin längre, sammanhängande serie av Star Trek Graphic Novels. Här finns äventyr med Gröna lyktan och Apornas planet. Men det album jag fastnade för var alltså det med Legion of Super-Heroes, eller Rymdens Hjältar som de hette på svenska. En av de serietidningar jag brukade försöka köpa på Ica i Vallåkra när jag var liten. Ibland hette den Stålpojken och ibland Rymdens Hjältar (på konditoriet i Vallåkra hade de Atlanticserien och Fantastiska Fyran också, men de brukade ramla in mer sporadiskt där).

Jag har alltid varit lite skeptisk till den här typen av samarbeten, men faktum är att korsningen mellan DC-universumet och Star Trek-världen den här gången känns hyfsat logisk, i alla fall när äventyret kommit igång. Och här använder jag alltså logisk i ett väldigt speciellt sammanhang, en genre och koncept där tidsanomalier, äventyr i olika tidslinjer och orsak/verkan-effekter vid tidsresor är sånt som sker mest hela tiden.

Historien börjar med att både rymdhjältarna och Enterprise, var och en på sitt håll, fastnar i någon form av tidsvirvel och spottas ut i ett universum de inte känner till. Eller, det känns bekant men samtidigt inte. Man kan beskriva platsen ungefär som Star Treks spegeluniversum, fast värre, och med inslag av både DC- och Star Trek-universumen. Rymdimperiet som har Jorden som bas är den här gången ännu större, vidrigare och mäktigare än någon gång tidigare. När man forskar lite i den lokala tidslinjen verkar det som om den här jordcivilisationen for till månen när man på vår jord fortfarande höll på att “upptäcka” Jordens kontinenter med segelfartyg.

Efter lite initial fajt mellan de både grupperna kommer de till sist på att de faktiskt har en hel del gemensamt, och att de troligtvis behöver varandra för att kunna ta sig hem till sina respektive tidslinjer och universum igen. Men det finns gränser för samarbetet. Man kommenterar både Kirks gubbsjuka och Spocks sätt att säga självklarheter som om de vore otroligt djupsinniga och genomtänkta. Och så gör man en hyfsat woke kommentar om en av de kvinnliga superhjältarnas minimala outfit.

Några smarta saker man gjort här: försökt hitta likheter mellan medlemmarna i de två gängen, så att till exempel Brainiac och Spock liksom genast börjar samarbeta kring vetenskapliga lösningar på deras problem. Man har också hittat varsin skurk ur respektive universum som man slagit samman till en: Vandal Savage från DC och Flint från Star Trek.
Jag kanske inte riktigt tycker att den här eran inom serietidningsskapande ser särskilt bra ut, men storyn är däremot rätt rapp och humoristiskt.
Och så tycker jag att det är rätt roligt att man skapat ett superhjältegäng för det onda imperiet, där man kombinerat Star Trek och DC-trådar lite hej vilt.

Själv blev jag mest lite förbluffad över hur kul jag hade när jag läste det här. Och att det faktiskt gick att sy ihop de här två världarna hyfsat enkelt, även om Star Trek-crewen egentligen har rätt lite att sätta emot ett gäng hjältar med superkrafter. Att McCoy går runt och söver ner folk med en spruta gång på gång är inte en supersofistikerad skill.

Betyg: 7/10.

Jag har läst utgåvan av Star Trek/Legion of Superheroes som Eaglemoss gett ut som en del av sin Graphic Novel Collection. Skriven av Chris Roberson och ritad av Jeffrey Mo. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tio seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 4. Kungligheter, växtmonster och en kackig remake.

Egentligen hade jag tänkt sticka emellan med ett blogginlägg om ett album med brittiska Star Trek-serier här, men det är faktiskt så jobbigt att läsa de där serierna att jag hann med att klämma ytterligare ett Gold Key-album i pauserna. De här amerikanska serierna är liksom lite mer lättlästa, även om jag i det här albumet tycker att man börjat utveckla en rätt rå och oempatisk ton. Ber om ursäkt för extremt långt blogginlägg, men det finns i alla fall en massa fina bilder här!

Jag är inte heller riktigt lika förtjust i teckningarna i den här utgåvan. Framför allt i det första äventyret känns det som om allt är lite plattare än tidigare, är det en slump att det är en ny tecknare, Sal Trapani, inblandad här? I de övriga avsnitten är det bara huvudtecknaren Alberto Giolitti som är inblandad.

De första två avsnitten är skrivna av Arnold Drake, som jag skrev om i förra blogginlägget. I The Haunted Asteroid ska Enterprise-crewen undersöka varför gravplundrare försvinner på den mytomspunna asteroiden där drottning Saeenas mausoleum finns. På vägen in i mausoleet möts de av olika uppenbarelser och andar (fast allt visar sig sedan vara projektioner) som försöker skrämma bort dem. Nästa svårighetsnivå innebär att man blir bortförd av androider, och satt i finkan. Tanken är att åsynen av en hög benknotor i en av fängelsecellerna ska få folk att lämna asteroiden ifred. Eftersom inget verkar kunna skrämma våra kära trekkers så står de till sist inför lösningen på mysteriet: Den åldrade Saeena. Hon är inte död, som alla tror, utan har i alla tider använt asteroiden som ett gömställe. Här bodde hon under många år tillsammans med sin kung, som övergav sin planet när han insåg att hans drottning hade en genetisk åkomma som innebar att hon skulle åldras extremt långsamt.

Men att känna till Saeenas hemlighet kommer med ett pris. Att man måste stanna där med henne på asteroiden i all evinnerlighet (eller tills hon dör). För Kirk och de andra återstår bara att ta sig ut genom våld. Och det är nu som den kvinnliga forskaren, som är ett slags gästartist i den här storyn, blir hysterisk. Tidigare har hon varit sassy och rapp i käften, men nu blir hon så rädd för att gänget ska dö när de flyr från drottningen att hon får ett psykbryt. Så pass jobbig blir hon att Kirk måste ge henne en örfil. (När äventyret är avklarat ber hon sedan om ursäkt för att hon varit så jobbig, varpå Kirk tar det som intäkt för en romantisk middag. Allt blev faktiskt rätt äckligt här. Är straffet för att bli hysterisk att man måste ligga med Kirk? Eller blev han så tänd av att ge henne en örfil?)

Gänget lyckas i alla fall ta sig ut, kort därefter sprängs hela asteroiden, så som drottningen sagt skulle ske när hon dog. Det enda sättet jag kan tolka det här på är att det var Enterprise-patrullen som tröttade ut henne så pass mycket att hon kolade. Ett inte helt lyckat uppdrag, i mina ögon. Själva verkar de vara rätt så obekymrade. Och ser asteroiden inte mystiskt mycket ut som det där museet som vi fick besöka i förra samlingen. Någon verkar ha velat recykla lite.

Även nästa story handlar om kungligheter. En ung, bortskämd prins ska föras till sin hemplanet – där det eventuellt finns en konspiration som går ut på att döda honom. En ond general har gillat att vara t f despot, och vill inte se sin maktsfär förstörd av en ung monark. Och det verkar som om han har bråttom att röja sin konkurrent ur vägen. Redan på flygplatsen försöker två personer döda prinsen, och sedan – inne i palatset – utför även hans syster ett mordförsök. Spock kommer fram till att det här INTE enbart är bevis på en konspiration, utan snarare har folk blivit galna och lättpåverkade av stoft från en komet som passerat planeten.

När Spock och McCoy är ute på en rymdpromenad för att samla in det här stoftet med hjälp av två dammsugare (som av någon anledning fungerar i rymden) blir även McCoy snurrig och attackerar Spock. En rätt snygg scen, faktiskt. (Det är tydligt att just den där ständiga irritationen mellan McCoy/Spock är en av serietidningsförfattarnas favoritkonflikter. I förra äventyret var det McCoy som räddade Spocks liv när hans kläder börjat brinna, varpå Spock klagade över att läkarens intensiva räddningsaktion lett till revbensskador).

Givetvis kommer man efter ett tag på ett motgift mot galenskapssjukan och kan strö den över en arg folkmassa som precis ska lyncha den unge prinsen. Varför galenskapen yttrar sig nästan enbart som att man vill döda just prinsen, förtäljer inte historien, men hans konkurrent missar ingen chans att hetsa folket mot monarken. Men vi får åtminstone se en soldat köra sin motorcykel rakt ut i en lavasjö i början av historien, så kanske pågår det fler konstiga saker på den där planeten som vi aldrig får se i detalj.

John David Warner har skrivit nummer 21 av Star Trek-tidningen, The Mummies of Heitius VII. Det här äventyret känns så himla sjuttiotal, på något vis. När jag tänker på min barndom, så känns det som att GÅTAN MED PYRAMIDERNA verkligen var en sån där sak som man alltid gick runt och tänkte på. Ett koncept som än idag dyker upp inom populärkulturen, men det känns inte lika frekvent som då.

I Star Treks fall handlar alltså storyn om hur man hittar resterna av en typisk egyptisk civilisation på en planet långt borta. Här finns också mumier, men de är snarare att betrakta som cyborger. En blandning av människor och maskiner, där den mänskliga sidan ruttnat bort genom åren. När robotarna av misstag aktiveras försöker de följa sin ursprungliga programmering – att evakuera befolkningen från sin dödsdömda civilisation. En evakuering som robotarna och den forskare som tagit fram dem aldrig lyckades genomföra – befolkningen dog hellre ut än att bli omgjorda till maskiner.

När en av mumierna tagit kontroll över Enterprise håller skeppet nästan på att hamna på Romulanskt territorium. Värt att lägga märke till är att Romulanerna i den här tecknade versionen har lite romerska riket-inspirerade outfits, som ju passar lite bättre med namnet men inte stämmer överens med tv-serien. Även i den här storyn finns förresten en kvinnlig forskare, och även här får hon ett slags bryt. Hon försöker skydda en av mumierna, eftersom hon som forskare tycker att det är så angeläget att de bevaras. Den här gången oskadliggör Kirk kvinnan med en elchock. Även hon ber om ursäkt, den här gången i sista rutan — så vi får aldrig reda på om det blir en middag på tu man hand med Kirk efter även denna incident.

I Siege in Superspace recyklar man helt fräckt konceptet med växtmonster från Star Trek-seriens allra första nummer. Fast den här gången är inte de vegetabiliska skräckfigurerna organiska, snarare styrs de av någon form av kretskort. Hela äventyret utspelas på en planet som Enterprise kommer till efter att ha sugits in i ett svart hål.

Uhura får vara med i även det här äventyret, men av någon anledning är hon vit. Hennes medverkan är dock marginell jämfört med det här äventyrets andra kvinnliga karaktär och gästande love interest, Rhuna. Hennes folk har flyttat under jordytan på sin planet. Dit tvingades man efter att planetens avancerade försvarssystem vänt sig mot sina egna herrar. (Som man ser på bilden nedan så passar tecknaren på att bjussa på en uppdragen kjol mitt i katastrofen).

De kassa levnadsförhållandena blev ännu sämre när en besökare från en annan planet först aktiverade det där försvarssystemet, och sedan utlöste en atomkraftverksexplosion.

Det var efter det som hjärnan från försvarssystemet började liera sig med växter och skapa livsfarliga hybrider. I en inte allt för chockerande upplösning visar det sig att det är Rhuna som har det där kretskortet, i ett armband som hon fått av sin nu avlidne pojkvän. I en symbolisk scen skriker Kirk åt henne att ta det av sig, för att sedan förstöra det. Och så slutar även växtmonstren att fungera. När Enterprise tagit sig tillbaka till sitt eget universum genom ett svart hål så sitter han och drömmer om Rhuna. Tänk om…

Avsnittet är skrivet av Gerry Boudreau, som här gör ett kort inhopp i Star Trek-universumet med två äventyr. Det andra är en märklig remake av tv-seriens avsnitt Miri. Historien om planeten där alla vuxna dör, men barn åldras outsägligt långsamt. Men här är allt det roliga från tv-versionen borta, känns det som. Liksom i stort sett alla flickor från den här planeten (om de finns spelar de i alla fall ingen större roll i handlingen).

Boudreau verkar mest av allt bara ha snott grundförutsättningen för tv-serieavsnittet och sedan hittat på en egen story. Handlingen har förflyttats från 60-tal till någon obestämd medeltid. Eller, man kan tro det från början. Egentligen är riddarna man stöter på en del av en högteknologisk försvarsmodell, som aldrig riktigt förklaras.

För tredje gången i den här seriesamlingen stöter vi på en kunglighet, även om den här lillkillen som styr och ställer nog utsett sig själv till kung. Barnen på Argylus, som planeten heter i det här äventyret, är intellektuellt helt mogna vid tre års ålder. Känslomässigt är de däremot fortfarande barn, men efter en farsot som drabbat planetens alla vuxna så är även deras livs utmätta. Vid 13 års ålder så slår sjukdomen till. Nu vill man att Enterprise och dess besättning ska hjälpa dem att få fram ett motgift. Och för att göra alla lite mer motiverade så berättar de inte det här med sjukdomen förrän Enterprise-crewen är på planetens yta och redan blivit smittade. Fem dagar har de på sig att hitta en lösning.

Nurse Chapel är i alla fall med på utflykten till den här planeten, och står för det kanske mest bevingade uttrycket i det här äventyret (se bild). Annars är den generella känslan mest att det känns lite tråkigt. Som att Enterprise åker fram och tillbaka till Ominnus för att få tag i ämnet Genitum Lars som behövs för att framställa ett botemedel mot åldrandesjukdomen. De blir förstås genast överraskade av vildar i höftskynken. Platsen där man hittar växterna med Genitum Lars är en av deras heliga platser. Men slagsmål blir det i alla fall, och Spock verkar ovanligt glad över att få ge primitiva humanoider stryk.

Arnold Drake är tillbaka som manusförfattare i The Trial of Captain Kirk, där en av de mer intressanta tekniska innovationerna i den tecknade Star Trek-serien görs. Ett slags robotar, i vars minne man kan mata in sin egen personlighet och kunskap. På det sättet kan dom göra grovgörat på farliga platser, medan man själv ligger avsvimmad av hjärnchocken som den här sinnesöverföringen leder till.

Uppdraget den här gången är att jaga illegala gruvpirater, som utvinner saker i ett astreoridbälte som förklarats fridlyst. En uppgift som är omöjligt att få rätt på eftersom gruvbolagen mutat sig till inflytande långt upp i Federationens maktsfärer. Så långt upp i hierarkierna att Kirk själv håller på att åka fast när han skjuter sönder ett av gruvpiraternas skepp (förklätt till en asteroidklippa, förstås).

Medan Kirk ska upp inför krigsrätt så drar Spock och de andra iväg för att hitta bevis som kan fria honom. Exakt vilka bevis de för med sig hem är oklart, men eftersom Kirk genomgår en tillfällig skönhetsoperation så kan han själv hitta den skyldige bakom komplotten mot honom. Kirks förklädnad varar bara en viss tid, men han lyckas ändå få klarhet i att den skyldige är en av politikerna i juryn som ska ställa Kirk inför rätta (han dejtar en sekreterare, förstås). Som tur var är den där politikern inte lika skicklig på slagsmål som Kirk, så allt ordnar upp sig till slut. Äventyr och historier som handlar om korruption inom Federationen är alltid lite extra spännande, eftersom de väl egentligen strider mot seriens grundtanke. Men här lyckas man inte riktigt få till någon vidare intressant historia av det hela.

Varje del av den här samlingen åtföljs av en artikel, och den här gången handlar det om de målade omslagen till Star Trek-tidningen. Alltid lite häftigare och mer fantasifulla än serien inuti. Falsk marknadsföring, men extremt snygg sådan.

Det här är volym 4 (av 5) med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och nio seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 3. Nu med sex, åtrå och femme fatales (och ett besök i limbo)

Jo, jag har blivit lite besatt av det här med de gamla tecknade Star Trek-serierna. Avslutar i stort sett varje kväll med att klicka mig igenom ytterligare ett märkligt avsnitt. Men helst bara ett. Dels för att en viss skevhet och konstighet i plottarna gör mig lite utmattad. Men också för att inte serierna ska ta slut för snabbt. Det är något med den tonen och uttrycket i de här 70-talsserierna som känns väldigt nostalgiskt.

När jag nu scrollat mig igenom nummer 13 – 18 av förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning så är det Len Wein (som jag ju presenterade i förra blogginlägget) som skrivit manusen till de första fyra äventyren. De två sista historierna är däremot gjorda av Arnold Drake. Han är ytterligare en sån där erfaren serieskapare som kallats in för att riva av några Star Trek-historier, mest känd är han över att ha varit med och skapat DC-figurer som Deadman och The Doom Patrol, samt Marvels Guardians of the Galaxy. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, utan börjar med en Wein-story, som påminner ganska mycket om det vi sett av honom tidigare i den här franchisen.

I Dark Traveler har Len Wein på nytt skrivit en “ensam makthungrig galning”-historia, men den här gången väntar han i alla fall med att introducera det förryckta geniet tills vi kommit in i äventyrets andra halva. Till en början så handlar nämligen den här storyn mest om en man med magiska krafter som liftar med Enterprise till sin gamla hemplanet. Eller, liftar och liftar. Kirk och de andra har inte mycket att säga till om i frågan, den främmande mannen dyker bara upp på Enterprise och tar, till synes helt utan ansträngning, kontroll över skeppets navigation. När Enterprise kommer fram till främlingens hemplanet bestämmer Kirk och de andra sig för att följa med dit och kolla på platsen som mannen lyriskt beskrivit som ett paradis. Men när man kommer till planetens yta är inget som förr. Fripassagerarens galne bror (som verkar vara onaturligt kort, eventuellt sitter han i rullstol) har låtit sina robotar ta makten och förslavat befolkningen eftersom han upplevde att han, som kort, var hånad och förlöjligad. Liftaren och Enterprise-besättningen arbetar tillsammans för att avsätta den korte despoten, men utan att göra någon närmare efterforskning kring hur utbredd funkofobin är på planeten. Pluspoäng för att Enterprise-gänget får testa på att flyga på en matta i det här äventyret.

Vilken Kirk är den riktigt, och vilken är den klingonska kopian?

The Enterprise Mutiny var även med i den första Gold Key-samlingen som jag skrev om. Det här är en rätt underhållande historia där man för första gången i tecknad form undersöker tropen med dubbelgångare. I det här fallet en falsk Kirk som tar kontroll över Enterprise, men där hans trogna besättning snart gör myteri mot bedragaren. Det är också i den här serien som det finns klingoner som inte ser ut som klingoner (bara skalliga människor i någon form av shortsdress). Samt en skräcködla. Och så tvingas Spock lista ut vem som är den riktige Spock och bedragaren i en laddad scen – som dessutom är snodd rakt av från avsnittet Whom Gods Destroy. Valuta för pengarna, helt enkelt.

Ett museum vid världens ände…

I Museum at the End of Time för någon slags rymdorkan Enterprise till Limbo. Där, i mellanrummet mellan liv och död, träffar de på ett museum med en massa gamla rymdskepp och rymdresenärer som också dragits in i en liknande rymdvortex. När ett klingonskt skepp (där bara en i gruppen ens påminner om tv-seriens sextiotalsklingoner) dyker upp i limbot så blir det förstås bråk. Men efter lite fajtande inser man att gemensamma krafter är det enda sättet som man kan ta sig ur den här märkliga icke-världen på – viljan till en lösning är dessutom ovanligt stor eftersom Spock just konstaterat att hela limbo-bubblan man befinner sig i håller på att kollapsa. Av någon trist anledning så väljer alla de gamla rymdfararna att stanna i museet och invänta slutet. “Alla vi känner har dött”, säger dom, och då har de ändå inte ens sett det där avsnittet av The Next Generation där ett tre personer vaknar upp från sin kryosömn och hade extremt svårt att anpassa sig till framtidens samtid.

Som helhet var ändå det här ett lite väl mesigt äventyr. Det saknades faktiskt en galen tyrann eller vetenskapsman. Höhöhö.

Day of the Inquisitors: Kirk och hans crew har varit ute på ett diplomatiskt uppdrag, men på vägen tillbaka till Enterprise skadas deras skyttel av en meteoritstorm och man tvingas nödlanda på en planet i närheten. Det visar sig dessvärre vara en plats som styrs av ett gäng xenfober som går klädda i KKK-liknande kåpor. De stämplar allt som de inte gillar som den ondes verk. Gissa om de blir förskräckta när de ser Spock. Honom skickar de raka vägen in i tortyrkammaren.

Det finns flera märkliga saker i det här äventyret. Som att Kirk och hans män helt oprovocerat slår ner vakterna som de träffar på vid en stadsport. Då har de fortfarande inte en susning om att staden styrs av onda män i kåpor. Vad hände med att man inleder en kontakt med ett främmande folk med att i varje fall försöka prata lite? Men våldsamheterna verkar vara centrala för den här seriens skapare. Rent generellt har de tecknade serierna som getts ut av Gold Key så här långt hängett sig åt mer knytnävsvåld än jag minns från originalserien. Fajterna utgör liksom höjdpunkten i många av serierna jag läst. På samma sätt är kvinnorna helt osynliga i de civilisationer som Kirk och de andra kommer i kontakt med. Visst, i den här serien finns Uhura och en nypåhittad kvinnlig besättningsmedlem med, men på planeten man kommer till syns inte ens kvinnorna till på stan. Det blir allt som oftast nästan lite löjligt patriarkalt.

På pluskontot kan vi kanske lägga det faktum att man i det här avsnittet i varje fall experimenterar med två parallella handlingar. Ombord på Enterprise får nämligen tf-kaptenen Scotty order om att avbryta sökandet efter Kirk och de andra, för att i stället ge sig ut på ett uppdrag i SIGMA-kvadranten – den tror jag aldrig att jag hört talas om!

Kirks och de andras problem med inkvisitorerna löses när de religiösa fanatikerna tvingar Spock att använda skyttelns radioutrustning för att visa hur han håller kontakten med hin håle. På det sättet kan han anropa Enterprise och se till att han och resten av besättningen blir transporterade bort från planeten. Enterprise-crewen har också varit i kontakt med den lokala motståndsrörelsen. Oklart om de verkligen fått tillräckligt med luft under vingarna för att kunna avsätta planetens religiösa ledare. Helt ärligt verkar Kirk mest intresserad av att åka hem till sitt rymdskepp igen.

The Cosmic Cavemen har faktiskt en kvinnlig huvudperson. Men hon verkar å andra sidan vara den enda kvinnan på en planet fylld med olika grupper av muskulösa, halvnakna män som utkämpar olika krig mot varandra. Men så är hon också en telepatisk drottning, som väntat på Spocks ankomst hur länge som helst. Spock, eller Unruho som han kallas på planeten, är så viktig att man karvat fram hans ansikte ur berget, som man tillbedjer. Hur det där blev till är ett av äventyrets större mysterier – men till sist kommer Spock på att drottningen måste ha plockat upp en stark telepatisk signal från honom när han blev jätterädd för en stor dinosaurliknande varelse under en expedition.

Drottningens fok heter Tol, och hotas av den mer “barbariska” Kovars-stammen. Enterprise-crewen försöker hålla sig utanför konflikten, men till sist gör Spock ett framträdande – en gudomlig uppenbarelse – som får de två stammarna att enas. Det här är då den första Star Trek-historien som Arnold Drake skrivit, och jag tycker att det känns lite annorlunda. Mer fartfyllt och omväxlande än tidigare. Men också lite mer gubbsjukt och smårasistiskt. Förutom drottningen så blir inte befolkningen på den här planeten mycket mer än ett gäng vildar, även om Tol-folket är duktiga på hantverk och har viss potential, enligt Spock.

Det här är också det första äventyret som har både Alberto Giolitti och Giovanni Ticci som tecknare. Bildspråket är faktiskt lite mer expressivt i det här avsnittet, och färglagt lite annorlunda. Men kombinationen av de här tre upphovspersonerna ger också en lite mer våldsam och brutal serie – vi får till exempel se förberedelserna till en avrättning, och i slutet av den här historien försöker Scotty till och med börja slåss med Spock (Scotty står förresten också för den tecknade seriens första riktigt utvecklade romans – lite för sent inser han att den där drottningen egentligen kanske bara var ute efter hans vapen). Varför kapten Kirk har en orange tröja får vi däremot inte riktigt någon bra förklaring på.

Det är tydligt att manusförfattaren här har tröttnat på begränsningarna när det gäller de tekniska landvinningarna i Star Trek. I The Hijacked Planet hittar därför Arnold Drake på en makalös maskin som kan spela in en hel planets befolkning på någon form av fantastiskt band. Ja, till och med hela planeten, visar det sig. Den komprimerade planeten i fråga, som man spelat in för att den inte ska brinna upp av en sol som håller på att förvandlas till en supernova, utgör också ett ytterst attraktivt byte för en skurk som vill utpressa Federationen. “Ge mig massor av pengar, annars dödar jag 600 miljoner människor”.

Det framstår med all önskvärd tydlighet att den gode Arnold Drake gärna vill ha lite mer romance och åtrå i Star Trek-serien – vilket i och för sig också ligger helt i linje med tv-serien som den utgår från. Lite skeptiskt blir jag ändå när han här låter en femme fatale anlända till Enterprise för att förföra Spock. Hennes plan är att stjäla den där inspelade planeten för sin brors räkning. Och Spocks ovanligt tillmötesgående sätt mot kvinnan förklaras sedan med att han redan börjat misstänka henne för att vara en bedragare, och därför valde att spela med i charaden. Men inte ens Spocks logik kan förhindra att han blir lurad. Och så måste han och Kirk och de andra jaga fatt i hennes bror, utpressaren, och försöka få tillbaka det där bandet. Och faktum är att Spock, i en av äventyrets sista rutor, erkänner att han nog ändå tappade huvudet en smula i det där romantiska dubbelspelet. En vändning i intrigen som väl nästan är ännu mer orimligt än den där maskinen som kunde komprimera hela planeter?

Det här är ett ovanligt sprittande äventyr. Inte särskilt smart, men med åtminstone några oväntade vändningar.

Det här är volym 3 (av 5) med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan februari 1972 och maj 1973. Boken är slut på förlag, så jag har läst den som digital utgåva. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och åtta seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives Volume 2. Knäppgökar med storhetsvansinne och gammalmodiga rymdpirater.

I den andra samlingsvolymen av gamla Gold Key-tidningar känns det som att den tecknade serien närmat sig tv-serien något. Allt är lite mer bekant, även om manusförfattarna är oproportionerligt förtjusta i de vassa ordväxlingarna mellan Spock och McCoy. Spock fortsätter också att flera gånger vara den tecknade seriens centrum. Kirk fyller ibland mest funktionen som en något mer verbal hjältefigur än Spock, en sidekick som är bättre på knytnävsslagsmål än att fundera ut lösningar på kluriga problem.

Det första äventyret i den här samlingsvolymen är skrivet av Dick Wood (som skrev alla de sex historierna i förra boken), men sedan tar Len Wein över ansvaret för seriemanusen. Och ganska snart märker vi att Wein har en viss förkärlek för stories om galna vetenskapsmän. Eller åtminstone ensamma “genier” som drabbats av storhetsvansinne gärna offrar allt och alla för sin egen vinnings skull. En smula tjatigt en bit in i den här boken, faktiskt. Wein var dock knappast någon oprövad kraft när han tog det här jobbet, och efter Star Trek ägnade han sig åt göttiga arbetsuppgifter som att vara medskapare till Swamp Thing och X-Men’s Wolverine. Och så var han redaktör för Watchmen en gång i tiden. Men han gjorde alltså även några skift i Star Trek-fabriken.

Det här albumet innehåller serier som gavs ut 1970-71. En period då Star Trek var nedlagd som tv-serie, och den animerade serien ännu inte hade börjat visas på amerikansk tv. Det här var berättelserna som skulle hålla fansen nöjda under tiden, eller kanske rentav hålla varumärket vid liv. Ju mer jag läser om de tecknade serierna, desto tydligare blir bilden av att de var den enda kontinuerliga Star Trek-utgivningen under de allra magraste åren.

Dick Woods sista Star Trek-äventyr är också ett av de märkligaste. The Voodoo Planet handlar om en planet som är identisk med Jorden, men fylld med papier maché-kopior av byggnader och städer på planeten. Dent är en förrymd brottsling från Jorden, greve Dressler, som använder sig av Jordkopian som ett slags gigantisk voodoo-docka. Genom att förstöra byggnader på sin papier maché-planet kan han även utplåna dem på Jorden.

Både Spock och Kirk känner igen Dressler, trots att det här är hans första framträdande i Star Trek någonsin. Vi läsare får i varje fall reda på att han regerade över ett litet rike på Jorden, men flydde därifrån efter att han hamnat i bråk. Tydligen fortsatte han med att framställa vätebomber, när resten av planeten försökte utplåna vapnet. Nu ska Dressler hämnas på Jorden. Tanken är att använda sitt nya voodoovapen för att utpressa myndigheterna på Jorden så att han kan återvända dit som en fri man. Utöver Eiffeltornet hinner Dressler också med att förstöra Colosseum, det lutande tornet i Pisa samt Sfinxen i Giza. Men även Spock och Kirk får känna av hur det är att bli utsatt för voodoo-docktortyr när Dressler hamnar i en fajt med dem.

Spock hittar så småningom en liknande voodoo-teknik i någon gammal Vulcansk historisk källa (tydligen har han med sig ett helt bibliotek av gamla böcker ombord på Enterprise). Genom att bekämpa Dressler med hans egna vapen så får man till sist honom på fall. Sedan bestämmer man sig för att göra en “Khan” och släppa av honom på en obebodd planet. Ett bra sätt att göra en sequel möjlig, tänker jag. Men hittills har faktiskt ingen annan Star Trek-produkt valt att plocka upp Dressler från det allra dammigaste hörnet av Star Trek-arkivet.

När Bones blir en ung man i The Youth Trap får Kirk panik. Lägg också märke till ryggsäckarna på bilden, en adderad detalj i serierna som irriterar alla Star Trek-historiker.

I nästa äventyr, The Youth Trap, påminner storyn till viss del om ett kommande avsnitt av The Animated Series, som också kretsar kring ett omvänt åldrande som ett slags hot. I det här tecknade äventyret har en vetenskapsman tagit fram ett vapen som kan påverka en persons ålder, och han använder Enterprises besättning för att testa och finjustera det. Det vill säga, han ligger på en klippa och skjuter på dem.

Men när vapnet väl fungerar tillfredsställande så snor hans vapendragare Kooba det. Han planerar att använda det för att ta makten över sin hemplanet. Efter en hel del action och slagsmål så lyckas Kirk sätta stopp för Kooba, genom att använda en bit blank plåt som reflektera åldersvapnets strålar tillbaka mot angriparen. På det sättet förvandlar han den onde Kooba till ett litet barn, varpå han sedan slår sönder vapnet. Brottslingen får chansen att terrorisera sin omvärld på dagis, och Kirk slipper ta itu med problemet under sin livstid. Det här är det andra äventyret i rad där Kirk på något sätt är både domare och jury. Ett extra plus till scenen där Kirk och de andra liksom surfar fram på en klipphylla som lossnat från ett berg.

Slagsmål med historiska personer i The Legacy of Lazarus.

Uhura får äntligen en biroll i The Legacy of Lazarus (inte jättestor, men i alla fall något). Den här gången är skurken en knäppgök till historiker som byggt androider programmerade med kända individers personligheter (kändisarnas hjärnmönster har han lyckats spela in med hjälp av en en jättestor antenn, oavsett hur länge de varit döda). I hans samling finns bland annat George Washington, Kejsar Nero, Alexander den store, Cleopatra och Abraham Lincoln (som ju även dykt upp i ett vanligt Star Trek-äventyr). Här finns faktiskt också Hitler (beviset för att historien inte utspelas i himmelriket). Däremot lyckades man inte förutspå vem den 45:e presidenten i USA skulle bli, han heter ju inte Anton York, som han gör här.

Den galne historikern, Alexander Lazarus, har nu blivit uttråkad av att älta Jordens historia och vill därför dammsuga Spocks hjärna på historiekunskap (en process som tyvärr också gör den obruklig). Men planen går sådär, Lazarus lyckas låsa in sig själv i brain-drain-maskinen och dör på kuppen. Enterprisebesättningen lyckas transportera sig ombord Enterprise, just innan hela planeten de besökt exploderar.

Ytterligare lite slagsmål med skäggiga fredsaktivister gone barbarkrigare i Sceptre of The Sun.

I Sceptre of The Sun är historikern utbytt mot en magiker, Chang. Han hävdar att han ligger i krig med en annan trollkarl, Xandu, och pekar på det stora brinnande svärdet som svävar över hemstaden. Chang tvingar iväg Kirk, Spock och de andra på ett uppdrag: att hämta en magisk spira i ett annat hörn av planeten. På vägen dit får man bland annat slåss med stenjättar och en argsint robot. Lyckligtvis har de Marla som leder dem på rätt väg mot spiran, klädd i minimala magdansöskläder, förstås. I och med det blir hon , den tecknade Star Trek-seriens första renodlade babe. Även här har man alltså rättat sig lite efter tv-seriens estetik och ton. Man ser också till att rätta till det där misstaget från de tidigare serierna där Enterprise flyger runt i olika planeters atmosfär, här är det FULLSTÄNDIGT omöjligt.

Chang visar sig vara en bedragare, en illusionist vars största förmåga är att lura folk till att tro att han har magiska krafter (hur Spock kan gå igenom en illusion med samtidigt kan klättra på en annan blev aldrig riktigt klart). Changs egentliga mål är att sno Enterprise för att lägga under sig fler världar genom sin magi. Han genomskådas, och när han försöker döda Kirk med ett svärd, blir han träffad av en dödlig blixt. En intressant detalj är att .Chang och delar av befolkningen på planeten egentligen är gamla fredsaktivister som flydde från Jorden och krigen där för att testa ett nytt liv på en annan planet.

I nästa äventyr blir besättningen försöksdjur för en man med flugögon. Jo, The Brain Shocker börjar i och för sig med att vulcanska känslor tappade på flaska smiter ut på Enterprise. En något bisarr grundstory, men som ger tecknaren en chans att skapa suggestiva bilder om demoner som försöker angripa besättningen på Enterprise. Men historien fortsätter sedan med att Enterprises besättning lockas besöka en planet där en mystisk man med fasettögon använder besökare som ett slags liveunderhållning. Men hans sätt att manipulera sina försökspersoners känslor straffar sig, och han blir själv instängd i sin plastkupol med de vulcanska demonerna.

Rymdålderns pirater shoppar tydligen sina kläder på någon form av Buttericks-outlet.

Berättelserna om de ensamma galningarna/genierna får ett välbehövligt avbrott i The Flight of the Buckaneer – en historia om rymdpirater. Och det här är pirater som tar sin yrkestillhörighet på allvar. De har ringar i ena örat, randiga tröjor och slåss med värjor. Dessutom designar de sina skepp så att de ser ut som gamla segelfartyg. Och låter sina fångar gå på plankan (i små tunna rymddräkter så att de ska dö långsamt). Ja, i det här äventyret finns till och med en skattkarta som leder till en skatt av stulet dilithium. Men även här utkristalliseras efter en stund en huvudskurk, Black Jack Nova. Han sprängs i luften på slutet, något med att någonting i hans farkost punkterades av Kirks värja.

Ett extremt tramsigt äventyr, det här. Men ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det är tramset som jag är ute efter när jag läser de här serierna. Jag tycker nästan att det är lite tråkigt att den tecknade serien nu börjar inordna sig i tv-seriens konventioner. Det är i överdrifterna, fjompigheterna och de campiga ögonblicken som jag gillar de här gamla tecknade serierna som bäst (drag som i och för sig även återfinns i originalserien, men mer sällan lika hejdlöst som här). Antagligen en åsikt som är den helt motsatta mot vad jag hade tyckt om jag läst den här serien när jag var liten. Men så har barn ofta en alldeles för dåligt utvecklad känsla för ironi. Fast just rymdpiraterna i maskeradkostymer blev kanske väl mycket, även för mig.

Det här är volym 2 av 5 med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan mars 1970 och november 1971. Boken är slut på förlaget, så jag har läst den digital utgåvan. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sju seriealbum. Och lite till.