Star Trek-serier: The Classic UK Comics, Vol 2. Brittiska Enterprise på nya äventyr.

Dags att beta av ytterligare en stor tugga av den brittiska upplagan av Star Trek-serier. Ett Trekiversum där Kirk använder uttryck som “steady now, lads” och rymdskepp och hela planeter gömmer sig bakom anti-video screens. Ja, faktum är att hela den här versionen av Star Trek-världen är så pass annorlunda jämfört med allt annat inom franchisen att det i IDW:s andra volym av The Classic UK Comics påbörjas en särskild ordlista med specifika begrepp, platser och personer som bara förekommer i den här versionen av Star Trek-serier. Som planeten Kappa Zeta. Eller en klingonsk granulator.

Samlingsvolym #2 innehåller 16 äventyr, två färre än i volym ett. Men fortfarande varierar längden på varje story ganska mycket. Ska jag vara helt ärlig så är det väl bara i de längre berättelserna som de här serierna på allvar kan mäta sig med den amerikanska Gold Key-upplagan. Det blir för korthugget och komprimerat när man försöker få in ett helt Star Trek-avsnitt på bara några sidor. Följetongsformen (serierna var uppdelade på olika nummer av tidningarna de publicerades i) gör också att äventyren ofta känns avhuggna och hackiga. Men kreativiteten och anarkin verkar inte ha varit någon bristvara bland de brittiska serieskaparna, här kan det verkligen hända lite allt möjligt. Och ofta hann de före sina amerikansk/italienska kollegor på Gold Key när de utforskade olika storylines. Så, ja, det blir ett nytt SUPERLÅNGT BLOGGINLÄGG OM SERIER NU!!!

Where Giants Thread är den första berättelsen i den här samlingen. Skrev ju tidigare om det Gullivers Resor-inspirerade lilleputt-äventyret i den amerikanska serieversionen av Star Trek. Britternas Enterprise besökte däremot jättarnas land flera år tidigare, redan 1970.

Eftersom de här serierna publicerades som följetonger så kretsar dramaturgin främst kring olika cliffhangers, som ska få läsarna att köpa även tidningens nästa nummer. Det gör att olika delar av storyn fokuserar på helt olika saker. Här får vi till exempel först vara med om mysteriet med de märkliga meteorskurarna som skadar både Enterprise och Kirk, den senare så illa att han måste skickas hem till jorden med transportören (trots att man befinner sig lite orimligt långt bort från Jorden för den tekniken). Sedan introduceras vi för Kirks hemske vikarie (ett annat återkommande tema i både tv-serien och de olika tecknade serierna), kapten Hensham, som inte lyssnar på någon annan utan kör rakt in i de där metoritsvärmarna på nytt, och sedan försöker överge skeppet när det ser ut som om man kommer att kraschlanda.

Men Spock bryter mot Henshams order och landar skeppet på en planet bebodd av jättar. En hemlig sort som håller sig gömda genom meteorerna och den tidigare nämnda anti-video-utrustningen. De är så pass hemlighetsfulla att de vägrar låta Spock och de andra lämna planeten.

Den allt mer förvirrade Hensham försöker då spränga sig fram till frihet, men att gå över till en väpnad konflikt med ett gäng jättar kanske inte är en så himla bra idé – hans attentat resulterar bara i en enda röra. Men när Spock räddat jätteledarens son så ordnar allt upp sig och han ser till att Enterprise kan lämna planeten. Häpnar dock över seriens sista ruta, där Spock tycker att det är lika bra att Hensham visst dog på kuppen, eftersom det hade blivit så jobbigt för honom med krigsrättegång och allt sånt där vid återkomsten till Jorden. Förutom det lite snöpliga och avhumaniserade slutet så är nog det här det mest genomarbetade äventyret hittills ur den brittiska produktionen.

Ett helt annat sätt att bygga en historia på är I, Emperor, där man bara öser på med spektakulära händelser och sedan struntar i att ens försöka hitta på en förklaring till allt som hänt.

Här stöter Enterprise på en rymdstation täckt av ett slags mossa med hallucinatoriska krafter. Vår kära besättning bevittnar en massa skräcksyner – både monster och skräckinjagande dödskallar. Men ombord finns också en mekanisk spindel och ett jättekletigt spindelnät – som alltså då inte är en fantasi utan en verkligt iscensatt ruskighet. Rätt konstigt, men inte lika underligt som att Spock, Kirk och McCoy mot sin vilja transporteras till något som visar sig vara antika Rom, där de tävlar i en hästkapplöpning på liv och död inför en kejsare som egentligen är en robot. När Kirk lyckas slå sönder roboten så försvinner rymdstationen, samtidigt som Kirk återfår radiokontakten och kan ge order om att man ska transporteras tillbaka upp till Enterprise. Vad som egentligen hände? Ingen aning. Och det verkar inte manusförfattaren heller ha haft.

Något som alla inblandade i den här brittiska utgåvan däremot är sugna på är monster och ruggiga aliens. Så efter spindelfrossan i förra serien så öser man på med lite olika kräldjur i nästa äventyr. I Slaves of the Frogmen så blir något fel med transportören efter en explosion på en sol. Spock och Kirk hamnar då på en planet i ett annat solsystem än de tänkt, och snart jagas de av någon form av grodliknande aliens. De har i sin tur invaderat den här planeten, och som tur är hittar Kirk & Co några av de få återstående motståndsmännen från urbefolkningen. Jo, alla är väldigt mycket män i den brittiska utgåvan – förutom Uhura som vid säöllsynta tillfällen får vara med på ett hörn ibland. Den amerikanska motsvarigheten kännsnnästan jämställd i jämförelse.

Allt ordnar i varje fall sig för Kirk och Spock när grodornas bas på stationen totalförstörs. Men det roligaste med hela det här äventyret är faktiskt just de olika varianterna av kräldjursterror här. Det känns som om Star Trek varit en renodlad creature feature-serie om de brittiska upphovspersonerna fått bestämma.

Key Witness är ett lite udda avsnitt i sammanhanget, något som nästan känns som en Deep Space Nine-idé i sin blandning av krimstory och en lite deppig syn på en till viss del korrupt Stjärnflotta och Federation. En av besättningsmännen på Enterprise råkar bevittna en uppgörelse mellan olika gangsters när han är på permission på Jorden. Livrädd för att själv förlora livet om han hamnar i vägen för maffian flyr han till Enterprise utan att säga något till någon. När han trots det blir kallad som vittne till en rättegång får han panik och kapar transportskeppet som ska ta honom till Jorden. Han drar iväg in på romulanskt område för att söka asyl, där man förstås plockar in skeppet på nolltid. Men skeppet som han kapat har en massa hemlig teknik ombord, så Kirk och Spock skickas iväg dit på ett hemligt uppdrag för att i första hand sno tillbaka skeppet från romulanerna, i andra hand rädda de fängslade besättningsmännen. De lyckas förstås, men det är rätt mycket slagsmål och skottlossning på vägen.

Romulanerna i det här äventyret bär romerskinspirerade kläder och hjälmar, precis som i andra tecknade Trek-serier – som om tv-serien, med sina fashionabla romulaner aldrig hände, liksom (i den här serien äter romulanerna till och med druvor på sin brygga på ett lite härligt bacchus-avslappnat sätt). Annars ett lite tradigt äventyr, det mest spännande är när ett romulanskt vildsvin hamnar i vägen för romulansk eldgivning och de tror att det är Kirk och Spock eftersom resterna luktar bränt kött. Det här äventyret ger också en rätt deppig bild av Federationen och Jorden. Inte bara har kriminella gäng informatörer inom Federationen, gangsters dör också i fängelseceller under mystiska omständigheter. Eller så var just den detaljen bara ett bekvämt sätt att göra slut på intrigen utan att behöva ödsla en massa serierutor.

Sen, ännu fler monster i Nova-thirteen. Gigantiska cykloper som styrs av små blå aliens som spelar flöjt för dem. Det är i varje fall vad Kirk och Scotty möter när de ska undersöka vad som hänt med en vetenskapsrobot som skickats till planeten men som man förlorat kontakten med.

Roboten är hemskt gullig, monsterna fula och de små blå rymdvarelserna rätt irriterande. Det var väl ungefär vad jag tog med mig av det här avsnittet.

Prison-Break är vad den heter. En besättningsman på Enterprise blir skadad, och närmsta stället med ordentlig sjukvårdsutrustning är ett stort fängelse. Givetvis har en av fångarna en plan för hur han ska ta fly från finkan med hjälp av rymdskeppet. Den här rätt så förutsägbara plotten har ändå några överraskande inslag. Som när de förrymda fångarna vill bomba sitt gamla fängelse med en havererad reaktor från Enterprise. Eller hur McCoy är avsnittets actionhjälte, som neutraliserar rymdskeppskaparna med en kombination av sprutor och slagsmåls-skills. Och så den där skadade och döende besättningsmedlemmen som offrar sina sista månader i livet för att rädda Enterprise från strålningen från den där reaktorn som flyter runt i rymden. Det här äventyret gick från förutsägbart till melodrama (på ett bra sätt) på bara några sidor!

I Vibrations in Time blir det tidsresa igen! Man förflyttas åttahundra år tillbaka i tiden, precis i tid för att varna befolkningen på planeten Zeltok om att deras hem kommer att sprängas i bitar om någon vecka. Men när man letar efter intelligent liv på planeten hittar man först bara jättemyror. Rätt farliga myror, visar det sig, som bedrivit ett utrotningskrig mot humanoiderna på planeten, så effektivt att bara en enda man finns kvar i livet. Han gömmer sig hos ett gäng intelligenta gorillor, som hjälper honom att försvara sig mot myrpatrullerna.

Trots att Kirk och hans crew alltså stöter på massor av intelligent liv både smarta gorillor och myror – på den där planeten så är det bara den blå mannen som man är intresserade av att rädda. Så typiskt. Hade ju varit mycket roligare om man försökt rädda de extremt ilskna myrorna i stället. Den blå mannen väljer i alla fall att stanna kvar på den dödsdömda planeten och slåss mot myrorna in i det sista tillsammans med sina gorillakompisar. Kirk och hans mannar flyr däremot till Enterprise, som lika slumpartat och mystisk far framåt i tiden igen. Tillbaka i sin egen tid minns ingen på Enterprise något av det som hänt. Ett komplett meningslöst litet äventyr, alltså. Även om jättemyror alltid är häftiga. Creature-feature vibben i det här äventyret gjorde mig sugen på att se om Them! En av mina starkaste skräckfilmsupplevelser när jag var liten pöjk.

Och så kommer det ett skrivet äventyr, mitt i alltihopa! Novellen Gateway to the Future verkar ha varit en del av någon form av årligt album av TV21, liksom de två följande serieäventyren. Novellen är rätt skum. Den handlar om en Guardian of the Future som bjuder in Spock och Kirk att kolla på framtiden. Och den är lite konstig. På något sätt verkar Jorden ha blivit ockuperad av aliens, medan ett gäng hippies utgör en rebellarmé som bekämpar dem. Men om det där faktiskt är Jorden, framtiden eller en parallell verklighet verkar oklart. Det mesta var rätt otydligt den här storyn, där Spock dessutom plötsligt har förmågan att läsa folks tankar. Konstigt och hyfsat obegripligt, faktiskt.

Captives in Space är alltså det första av två kortare äventyr som också fanns med i den här årliga utgåvan, anno 1971. En story som vi sett berättad även på andra håll i Trekiversumet, men kanske inte fullt lika humanoidcentrerad och kattfobisk som här. Kirk och de andra blir inbjudna att besöka en planet. Väl där inser man att här är det katter som är den intelligenta rasen, medan (grott)människorna som lever där behandlas som djur (påminner alltså lite om det amerikanska äventyret som publicerades några år senare, och som även det hade vissa likheter med Apornas Planet ).

Scotty kan inte riktigt hålla tillbaka sin ilska över denna omvända maktordning, och lyckas förolämpa värdarna på planeten så pass grovt att han och de andra från Enterprise skickas till ett Zoo där de sätts i bur till allmän beskådan. Man lyckas fly, och vinner en allierad när Kirk skjuter en av de där grottmännen när han är i färd med att döda en kattman. Till sist enas man om att ingendera civilisation kanske är redo för katt/människa-relationer på lika villkor. Själv tänker jag att det framför allt är diplomatin inom Stjärnflottan som inte kommit särskilt långt. Vem som helst förstår väl det ofina i att klaga på katters bordsskick. Undrar vad Scotty sagt om han sett vad de här kattvarelserna tar sig till efter att de gått på toaletten.

Planet of Rejects är också en story som känns bekant. Enterprise-crewen undersöker en planet där det finns en massa vrak, men inser lite för sent att det är en fängelseplanet för rebeller som förvisats dit från sin hemplanet Thax. Några av rebellerna kapar Enterprise för att få skjuts till sin gamla planet för att fortsätta sin revolt där. Kirk försöker varna regimen på Thax, men inser lite för sent att regeringen där är beredda att spränga hela Enterprise i luften för att förhindra att rebellerna kommer hem igen.

Det finns en smula eftertanke här. Kanske satsade Kirk faktiskt på fel häst i det här racet, eventuellt var rebellerna egentligen den goda sidan i konflikten? Alla kaparna dör i alla fall, och Enterprise drar iväg bort från Thax så snabbt man bara kan.

Både det här och förra äventyret skildrar ett Enterprise med en besättning som har lite svårt att navigera bland världar där intelligent liv kanske inte ser ut som man är vana vid, och där alla regeringar kanske inte är så snälla. Klumpiga, plumpa och lite korkade drar man runt och “upptäcker” främmande livsformer. Kanske var det här äventyret rentav grundmaterialet till det som sedan blev tv-serien Enterprise. Den går ju i ganska hög utsträckning ut på just det där scenariot.

The Aging World

Och i och med det här avsnittet så byter hela den tecknade serien uttryck. TV21 slås samman med tidningen Valiant, och hela serien blir liksom fyrkantigare, på flera sätt. Inte bara när det gäller serierutorna, utan hela bildberättandet känns tamare.

Den här storyn är kanske inte en av de smartaste som gjorts i den här franchisen. Man är ute för att undersöka en planet när en av besättningsmännen börjar åldras, Han får panik och drar iväg med skytteln som kraschar in i ett berg. De andra transporteras hem, och då stoppas även deras snabbt accelererande åldrande. De blir lika unga som förut. Det är ungefär allt man hinner berätta på ynka fyra seriesidor.

By Order of the Empire

Men efter det superkorta formatet, kommer här ett ganska långt. Enterprise är på väg till planeten Lothor för att vinna en allierad i kampen mot klingonerna, men deras fiender hinner dit för dem. Klingonerna får snabbt lothorianerna på sin sida, genom en Mechano-hypnosis-maskin som förvandlar alla som kommer i närheten till viljelösa slavar, och effekten sitter i superlänge.Den klingonska planen är därför inte bara att invadera Lothor, man tänker också låta hypnotisera Enterprises besättning, och sedan låta dem fara hem till Jorden och kraschlanda rakt in i Stjärnflottans högkvarter.

Hade det inte varit för Spocks mentala krafter hade det kanske kunnat bli så. Spock lyckas inte bara bryta sin egen och Kirks hypnos (tydligen är de två nästan är som “syskon”), utan fixar också till sist att förstöra klingonernas maskin. Så fort den är röjd ur vägen bryts genast förtrollningen hos hela Enterprise-besättingen (maskinen måste antingen vara magisk eller ha en enorm styrka i sina sändningsfrekvenser).

Creeping Death: Enterprise och dess skyttlar beskjuts med ett svampar, ett biologiskt vapen med sen snabbväxande svamp som snabbt täcker Enterprise och sätter motorer och kommunikation ur spel. Fast det visar sig senare att attacken sker av misstag. Graktanerna misstog Stjärnflottans utsända för sina ärkefiender från Themere. Samma fiender som sedan angriper det graktanska skeppet när man försöker undsätta Enterprise, som i sin tur håller på att driva rakt in i en sol. Det låter mer komplicerat än det är. Men det blir åtminstone en del action i den här serien, även om själva intrigen är rätt platt och intetsägande.

I Ground Zero får Enterprise-besättningen lära sig en av de jobbiga sakerna med att vara pigga på att utforska främmande planeter. Man kan, till exempel, hamna mitt på det som är en testsajt för vapen. Som tur är hinner de talande svamparna som arrangerat det här vapentestet rädda Kirk, Spock och ytterligare en person genom att ta dem bort från testplatsen och ner i en underjordiska grotta via en sandfylld tunnel. Tja, mycket mer än det innehåller inte det här avsnittet. Hade gärna sett en fortsättning med och om de där svamparna, de kändes…intressanta. Observera också att det givetvis också är en jätteödla inblandad här någonstans.

The Collector är ett JÄTTELÅNGT äventyr som förklarar fenomenet med försvunna flygplan, båtar etc. Ni vet BERMUDATRIANGELN och sånt. Det är en samlares fel, alltsammans. Han bor på en annan planet, men har lyckats fånga in ett antal tekniska föremål från Jorden som han ställer ut i sin stora fordonssamling. En sann samlarmaniker, verkar han vara, eftersom han är helt ensam och aldrig visar sina föremål för någon annan. Och när Enterprise kommer på besök för att undersöka ett försvunnet testflygplan så blir den där samlaren förstås superintresserad av att komplettera sin samling med Enterprise.

Eftersom det även finns en massa jättegamla grejor i samlarens kollektion så kan serieskaparna här passa på att återskapa en riktigt urgammal flygduell med stridsplan från förr. Mycket spektakel i en annars ganska förutsägbar historia.

To Swiftly Go…

Volym två av de brittiska Trek-serierna både börjar och slutar med besök på planeter där befolkningen är mycket större än människor.

I det här fallet har man blivit inbjudna till nya bekantskaper på planeten Kwettir, men först när man anländer dit upptäcker man att den här planeten har ett helt annat format än Jorden. Allt är jättestort. Det blir en hel del Antman/Älskling jag krympte barnen-situationer med såväl myror som dammsugare inblandade (även om förstås vi även kan dra paralleller till när tropen använts i Star Trek, både i den animerade tv-serien och andra serieäventyr).

Bäst gillar jag när en liten småsadistisk kille hittar de små männen från rymden och tvingar dem att åka i hans modelljärnväg. Eller att anropet från Enterprise till den främmande planeten går via en växeltelefonist som kopplar vidare samtalet till deras ledare. Cute. Som helhet ett avsnitt med ovanligt mycket humor.

Så var två tredjedelar av den brittiska Star Trek-serieproduktionen avklarad. Mycket kul här, faktiskt. Även om det var lite upprepningar med fängelseplaneter och romerska outfits. Men alla monster och kräldjur älskar jag – den typen av återkommande motiv kan man aldrig bli mätt på.

Det här är det fjortonde seriealbumet jag skriver om på den här bloggen. Så här långt i min Startrekathon har jag utöver det betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner och 774 tv-avsnitt.

Star Trek-litteratur: Eaglemoss-samlingen, eller hur jag (kanske) kommer att bli en bokklubbsgalen komplettist.

eaglemoss

Jo, jag nämnde ju lite i förbifarten det här med Eaglemoss Star Trek-utgivning i mitt förra blogginlägg. Ett fenomen som jag först stötte på när jag gick på Star Trek-konvent för flera år sedan. Då var bokserien ganska nystartad, även om tanken bakom den följde ett väldigt väl beprövat bokklubbskoncept. Att få en att hoppa på en deal som man sedan aldrig skulle kunna komma ur. Erbjudandet från början var att man skulle prenumerera och få två album och en leksak varje månad. Men för att göra allt lite extra lockande för den som vill ha ordning och reda i bokhyllan så bildade bokryggarna tillsammans en bild som byggs på för varje ny bok. Ingen som ens har minimala tendenser till OCD står ut med att inte köpa alla böcker i serien (lite extra svettigt blir det förstås att nu upptäcka att flera av albumen är slutsålda, så den som hoppar på tåget så här sent kanske aldrig kan få ihop “hela bilden”).

Nu har man gjort om prenumerationsdealen, men böckerna säljs också en och en på Eaglemoss hemsida i Storbritannien. Och så vitt jag förstår kan i varje fall en del av innehållet även köpas  förpackade på annat sätt i främst amerikanska utgåvor. Men inte allt.

I de första av de här lite lyxigare hardback-samlingsalbumen mixar man gammalt och nytt, och kombinerar ett modernt avsnitt med en gammal sextiotalsserie från Gold Key-samlingen – och efter ett tag kommer man fram till de där utgåvorna från just det förlaget som aldrig getts ut som samlingsalbum.

Som ni förstår är ju upplägget rena rama triggerfesten för köpgalna komplettister. Kanske är det därför som jag in i det längsta struntade i att ens bläddra i de där utgåvorna som jag fick med mig hem från konventet. För jag vet ju att om jag ens börjar titta åt deras håll så kommer jag genast att få impulsen att beställa hem alla de, i skrivande stund, 120 delarna och den handfull specialutgåvor som man gett ut (eller, i alla fall de som finns inne på lager).

Nu känns ju inte alla de serier som man samlat i seriens senare delar lika angelägna eller intressanta som de som gavs ut de första åren. Men, och det här är lite viktigare, här finns flera samlingar av de serier som gavs ute efter att Golden Key lagt ner sin utgivning och andra förlag tagit över (både DC och Marvel). Så att några spridda ryggar av Eaglemoss-samlingen kommer att stå där i bokhyllan och irritera mig för alltid kommer nog inte att kunna undvikas.


Star Trek-serier: The Key Collection Volume 5. Steriliseringsduschar och kristallvarelser.

I väntan på nya Discovery-serien känns det lite angeläget att avsluta några gamla bloggtrådar. Som den om de gamla Golden Key-samlingarna, som jag ju ägnat mig åt de senaste månaderna. Helt avslutad blir kanske aldrig min seriedokumentation av den här eran, för det verkar nästan ligga någon form av förbannelse över återutgivningarna av de gamla Star Trek-tidningarna. Både The Gold Key Archive och The Key Collection kom ju bara upp i fem samlingsutgåvor, sedan avbröt de utgivningen.

I och med den här samlingen har jag i alla fall kommit en bit på väg. Ända fram till serierna som gavs ut 1977, det vill säga nummer 43 av totalt 61 utgivna tidningar (varav i alla fall ett av de nummer jag saknar var en återutgivning av en serie jag redan skrivit om). Helt oåtkomliga är däremot inte resten av serierna. I Eaglemoss stora utgivning av Star Trek-serier (som jag tänkte skriva om i nästa blogginlägg) finns alla Gold Key-serier utgivna som ett slags extramaterial till volymens huvudäventyr. Eventuellt får jag starta ett separat sparkonto för de där sista sjutton albumen, om jag ska ha råd att köpa dem också. För just serieböcker är nog bland det dyraste man kan ge sig in på när det gäller Star Trek-utgivning. Det är mycket snyggutgåvor och komplettistbeten där ute.

Kanske blir det trots allt några sådana inköp, för de här senaste åtta seriehistorierna var förvånansvärt roliga att läsa. Det kändes som att alla hade haft det riktigt kul på jobbet när de kom till, och man tar sig lite härliga friheter med kanon: McCoy får till hux flux en dotter, man hittar på en rad nya konstiga tekniska hjälpmedel och vi får till och med se manskapet på Enterprise duscha nakna i en virusdödande steriliseringskammare. Det är kanske bara bra att ta små mikropauser i sitt Star Trek-bloggande då och då, för att liksom återfå lite av lusten för det här projektet och kunna uppskatta alla konstigheterna som det bjuds på i Trekiversumet. Däremot är det allra första äventyret i just den här samlingen kanske också bland de svagaste.

The Psychochrystals

Enterprise far till en fjärran planet för att samla in lite mineraler, stenar och andra saker som kan vara bra att ha. Det visar sig att planeten är full av kristaller, men med telepatiska krafter – de gör Kirk paranoid och får Scotty att svimma av efter att ha visat honom flera olika och motsägelsefulla sidor av hans personlighet. Det är förstås bara Spock som inte blir nämnvärt omskakad av upplevelsen.

De enkla kristallerna på planetens yta är egentligen kristallbebisar. När de sedan växer upp blir de sjukt fula kristallvarelser med humanoid form. De är dessutom inte särskilt gästvänliga, bittra efter olika närkontakter med gruvarbetare och olika utforskare. Därför döms alla från Enterprise till döden, men benådas efter att de oskadliggjort ett kristallmonster (allt liv på den här planeten är exakt som på andra planeten, men i kristallform). Enterprise-snubbarna lämnar kvar lite vetenskapliga fakta och läroböcker så att kristallvarelserna kan fortsätta att monstersäkra sin civilisation i framtiden – och kanske förstå att böcker och kunskap kan behövas även om man är supertelepatiska och kan dela allt med varandra. Ett rätt så tramsigt moraliserande slut på en rätt meningslös historia. Kanske kan Enterprisebesättningen sluta att mobba Spock, i stället för att vara så himla självgoda och nedlåtande. Vill man vara lite välvilligt inställd kan man däremot se det här äventyret som ett slags förebådande inför de tidskristaller som senare introduceras i Star Trek-universumet.

Oavsett hur illa läget är, så finns det alltid tid att dra ett taskigt skämt om Spock.

A Bomb in Time

Oj, tidsresor med hög insats här. Ett massförstörelsevapen färdas bakåt i tiden, och Federationen utpressas på en massa pengar. Om man inte betalar i tid så förstörs Jorden någongång för länge sedan.

Scotty och Kirk ger sig iväg för att försöka spåra upp bomben, men eftersom det är lite oklart till vilket århundrade som den färdats så far man olika långt tillbaka i historien. Scotty hamnar i 1800–talets vilda västern, och är så pass slarvig att hans phaserpistol nästan hamnar i klorna på ett gäng skurkar. Kirk hamnar i 1900-talets Hollywood och jobbar lite tillfälligt som stuntman. Specialeffekter hos den där filmstudion är nämligen lite väl häftiga för sin tid, och det visar sig förstås att den fx-ansvarige är vetenskapsmannen som dragit iväg med den där bomben. Det hela utmynnar i en härlig jaktscen där de bägge åker längs en motorväg i gamla romerska hästkärror – som en motorvägsversion av Ben Hur, typ. Och forskaren visar sig egentligen vara en ärlig och hederlig typ, som for tillbaka i tiden för att förhindra att det hemska vapnet han varit med och uppfunnit någonsin skulle användas. Det här var ett av de få serieavsnitten i den här samlingen med samma känsla som i tv-serien. Ja, om den då inte hade varit nedlagd vid det här laget och redan tidigare använt både vilda västern och romarriket som miljöer där avsnitt utspelas.

One of our Captains is Missing!

Kirk får tillfälligt lämna Enterprise för att fara ut på ett hemligt uppdrag. Kaptensstolen på hans gamla skepp fylls av en vikarie som bara vill hålla på med olika krisövningar, gång på gång på gång. Men det egentliga temat i det här äventyret är faktiskt kolonialism.

Intrigen i One of our Captains is Missing kretsar kring ett utsatt urfolk som blir utnyttjade när de upptäcks av den “moderna” civilisationen på planeten. När övergreppen pågått ett tag får man hjälp och vapen av klingoner för att kunna slå tillbaka mot sina antagonister. Men klingonerna är förstås själva rätt sugna på att själva kolonisera det där folket och dess planet. Man kan väl säga att storylinen är lite som kalla kriget, fast i rymden.

Visst brukar de tecknade äventyren ofta avvika från Star Trek-kanon, men det är ändå en aning uppseendeväckande att Kirk i den här storyn tycker att klingonerna bör dela med sig av sina bomber till urfolket. Visst, det är i det här fallet ett sätt att förhindra att folket helt ska hamna i knät på klingonerna – hellre egna vapen än att de sköts av klingonska konsulter – men det är kanske inte helt glasklart hur en ständig upprustning ska kunna skapa fred på planeten.

På innovationsfronten finns en del nyheter. I det här äventyret använder sig till exempel Kirk av olika förklädnader, där man liksom kan dra av hela ansiktet som en mjuk mask – sådana där som jag har för mig att man kunnat se i olika Mission Impossible-filmer.

Rent berättartekniskt gillar jag att det där urfolket kommunicerar telepatiskt, vilket öppnar upp lite nya möjligheter i bildberättandet (anka med ungar betyder fred på jorden), samt att Kirk flera gånger får chansen att brottas med en musklig klingon (det känns som lite sexigare brottningsmatcher än det kanske var tänkt från början?). Däremot är jag lite frågande över den nya form av demokratiskt styre som besättningen på Enterprise försöker införa när deras t f kapten inte vill fara iväg och rädda Kirk på en planet långt, långt borta. Hade Kirk ens tolererat den där typen av uppförande, att man ska rösta om vad som ska göras? Tror inte det. Och så noterar jag också att fenomenet med fjolliga maskörer/frisörer tydligen – bokstavligt talat – är ett universellt fenomen.

Prophet of Peace

Det här äventyret börjar lite som den gamla storyn om Khan, fast tvärtom. Enterprise har lokaliserat en kapsel som flyter runt i rymden. Där inuti, i en kryokammare, finns doktor Alfred Bleikoff – en gammal forskare och fredsaktivist som frusit ner sig själv i väntan på ett botemedel mot en dödlig sjukdom som han led av.

Så fort Bleikoff är återupplivad så fortsätter han sitt okonventionella arbete för fred. Mest av allt retar han sig på det rymdförsvar som monterats på olika höga byggnader och som han vill montera ner, och han har en sällsynt förmåga att få med sig folket och skapa masspsykos i den här frågan. Efter ett tag förstår våra vänner från Enterprise att det är något skumt på gång, och lyckas till sist avslöja att Bleikoff egentligen är en robot. Hans hjärna har blivit ersatt av någon form av civilisation där ute i rymden, som lurat ut att det här skulle vara ett suveränt sätt att förbereda en invasion av Jorden. Tyvärr en så pass långsiktig plan att deras egen civilisation nog råkat gå under medan de väntade på att Bleikoff skulle bli återupplivad – i alla fall spekuleras det kring det i serien på ett orimligt detaljerat sätt.

Ett rätt så tramsigt äventyr, som ändå är lite roligt berättat. Lite extra bonuspoäng för att vi får se en utdelning av Nobelpriset, som mest påminner om någon galaföreställning, där svensk militär burar in fredsaktivister som demonstrerar.

Mest exalterad blev jag ändå när jag eventuellt hittade det som är ursprunget till de där desinfektionsrummen med blått ljus i Discovery. Ni vet, det där rummet där de flesta i besättningen åtminstone någon gång får sitta halvnakna för att stimulera seriens tittarsiffror. I den här serien är det faktiskt ännu mera naket när besättningen ska bli renade från virus. Även om man förstås måste lägga till att de rengörande strålarna kittlar, så det inte ska bli för homoerotiskt där i duschen. Eller, för att använda korrekt språkbruk här, de står och fnissar i ett steri-bath med steri-rays. Ett påpassligt ditritat räcke ser också till att det inte blir allt för snuskigt i serien.

Furlough to Fury

Ett telepatiskt djur, en Vrell, spelar en av huvudrollerna i det här dramat. Det gör också McCoys dotter Barbara, som forskar inom främmande djurarter. Men det handlar inte bara om underliga djur och förlorade döttrar – här finns också en rätt tramsig krim-intrig om en före detta besättningsman på Enterprise som stulit någon form av ädelsten och gömt ombord på skeppet.

Det största avtrycket i den här serien gör Barbara, en stor djurvän som kan tämja både bläckfiskar och jättebjörnar som kan sända vidare telepatiska budskap utan att en förstå dem själv (för övrigt en väldigt märklig förmåga som egentligen bara kan komma till användning när man ska utforma en plot som den som finns i den här serien). Barbara är till en början rätt vresigt inställd till både sin farsa och Stjärnflottan, men mjuknar sedan något. Själv undrar jag hur Alphaurisk opera låter efter att ha läst det här äventyret, det är tydligen en konstform där man sjunger mellan tonarterna. Och så är jag lite extra fascinerad av de balla “flygande tefat”skeppen i serien. De som dyker upp i den King Kong-liknande scenen där Vrellen klättrar upp i ett torn.

The Evictors

På planeten Nraka så tillber man den store Zotar. Denna gudaliknande figur som lärde hjälpte folket där att utforma sin civilisation, skapade ett skriftspråk och lärde dem livsviktig teknik. Men under det här äventyret visar sig att historieskrivningen hade ganska många luckor. Zotar var egentligen en del av en äldre civilisation som tidigare funnits på den här planeten, och nu – 500 000 år senare — har hans ättlingar återvänt för att kräva tillbaka sitt gamla hem. .

Ett lite tuffare avsnitt det här, där Kirk och Spock bestämmer sig för att försvara befolkningen på Nraka, för att senare inse att varelserna på rymdskeppet egentligen talade sanning om sitt ursprung där. Frågan är väl ändå om man inte förlorar sitt förstahandskontrakt på en planet efter en halv miljon år? Framför allt eftersom de som nu lever på planeten är ättlingar till de som Zotars folk lämnade kvar när de evakuerade sin hotade planet – sjuka, störda och kriminella.

Noterar lite roliga tekniska innovationer här, som en deco-blazer (en pistol som skjuter ut fyrverkerier) samt en jättestor filmduk i himlen. Sedan är i alla fall jag alltid lite svag för serier där folkmassor utbrister i ett GUD ÄR DÖD!

World against Time

Crewen på Enterprise upptäcker en planet som drabbats av omvänt åldrande. Radioaktiv strålning från en helig grotta får befolkningen att bli yngre och yngre, tills de en dag inte längre existerar. Nu ska Enterprisebesättningen försöka stoppa den här utvecklingen, helst innan de själva blivit bebisar.

I World against Time kombineras alltså två teman vi sett förut, barnplaneten och en omvänt åldrande-storyline. Planeter bebodda av barn har vi ju sett i såväl originalseriens Miri och serieremaken Child’s Play, medan det omvända åldrandet finns både i den animerade serien och i ett tidigare nummer av serietidningen.

Scotty utmärker sig lite extra här, han lyckas både bli nedkissad av en jättebaby och försöker uppfostra ett av “barnen” genom smisk på stjärten. Annars är väl höjdpunkten när Scotty och Spock ska placera en sprängladdning i vad som blivit ungdomens källa, och blir små pojkar på kuppen. Men som helhet är det här en rätt så klumpigt berättad story, som förstås slutar med att McCoy på nolltid får fram ett botemedel som gör alla som vill vuxna igen.

Ändå värt att notera en innovation som jag inte hört talas om förrän i det här äventyret, är att den universella översättaren som Enterprisebesättningen använder sig av kallas för en lingua-disc och är baserad på telepati, inte på igenkänning av språk.

The World Beneath the Waves

Här dyker doktor McCoys dotter Barbara upp igen. Och allt gulligull som fanns mellan henne och farsan i slutet av Furlough to Fury är nu som bortblåst. Hon är fortfarande sur över att farsan varit extremt frånvarande under hennes uppväxt, och valt rymden istället för familjelivet. Men hon gör fortfarande det på ett rätt coolt sätt. När en ovanligt pilsk Scotty försöker ragga på henne genom att utlova att han kan vara hennes daddy och ge henne smisk, så hanterar hon även den obehagliga situationen på ett berömvärt sätt. (Det här är andra avsnittet i rad som Scott och smisk kopplas samman – vad är det egentligen som är på gång?)

Storylinen om dottern är betydligt mer intressant än det här undervattensäventyret. Det handlar om ett folk som börjat leva under vattenytan för att undkomma någon form av strålning från rymden. Med tiden har man blivit genetiskt anpassade till att vara vattenvarelser, vilket dessvärre lett till att man börjat med utrensningar av de barn som fötts med “vanliga” luftandningsorgan.

När Enterprise-expeditionen hälsar på under ytan så hamnar man nästan i finkan. Man lyckas ta sig ut från fängelsehålan, men för att komma upp till ytan igen måste man döda ett stort genetiskt förändrat monster, en Agaara. När man väl gjort det så hittar man en liten grupp av luftandande människor som flytt undervattensriket och nu lever ovan jord. Efter lite fredsmäklande sluter de två civilisationerna fred, och efter att McCoy räddat sin dotters liv blir hon på nytt mer vänligt inställd till honom.

Allra mest intressant i det här avsnittet är väl som vanligt de tekniska uppfinningarna som lanseras. Menta-pix-tekniken, små filmer som upplevs i 3D och med smaker och dofter. Samt Comp-ox-tabletten som låter en person leva under vattenytan i 24 timmar.

De här blogginläggen blir extremt långa, men det är något som är så spännande med att folk som inte varit nere med Star Trek fått missbruka franchisen på det sättet som man gör här. När det är som bäst finns det både visuell berättarglädje och visionära tankar kring framtiden – som när man lite i förbifarten lanserar idén med undervattenshotell i ett äventyr. Vi får se när jag får chansen att återbesöka Golden Key-produktionen igen. Ber om ursäkt om några av bilderna i det här blogginlägget är lite suddiga, satt och fotade med kameran sent på natten, och ljusförhållandena var kanske inte idealiska.

Det här är volym 5 (av 5) av The Key Collection, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan oktober 1975 och februari 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tretton seriealbum – och lite till.

Star Trek-serier: The Key Collection Volume 4. Komplettisten läser ännu mer Gold Key-serier.

Innan IDW började ge ut gamla Star Trek-serier under namnet Gold Key Archives (de utgåvor som jag skrivit om här på bloggen de senaste veckorna), så gjorde förlaget Checker samma sak under vinjetten The Key Collection på 00-talet. Inte heller Checker orkade ge ut alla serier som gjorts under Gold Key-tiden, men då deras utgåvor var lite mer generösa än IDW:s (varje volym innehåller två serier till) så hann man lite längre bort i tidslinjen. Alltså kan man i volym 4 av The Key Collection läsa inte bara serierna som finns i Gold Key Archives femte och (troligtvis) sista utgåva, utan även nummer 32 och 33 av Star Trek-tidningarna. Den här möjligheten att gräva ner mig ännu lite längre ner i Star Trek-seriernas historia kunde jag förstås inte motstå – på nätet hittade jag ett gammalt begagnat ex, som visade sig vara en utrangerad gammal brittisk biblioteksbok. Förutom tjockare nummer så utmärker Checkers-utgåvorna sig med att alla färger är lite matta, en del rentav urvattnade – inte alls lika bjärta som IDW:s version. Jag har en vag känsla av att de ligger lite närmre hur förlagan faktiskt såg ut. Ibland har färgskalan i IDW:s utgåvor känns lite väl starka och skrikiga i färgskalan.

Två bonusäventyr här alltså – och känslan av att Star Trek-serierna fått allt friare tyglar förstärktes verkligen av den här läsningen. Det som om man nästan drabbats av hybris, det verkar inte ha funnits några gränser för vad man kunde ta upp och avhandla på varje äventyrs knappt 25 seriesidor. Med lite blandade resultat.

The Animal People

Kirk och de andra kallas till planeten Hercula för att hjälpa folket där med deras problem med galna djur. Ett ganska gåtfullt begrepp som blir ännu mer märkligt när herculanerna berättar att djuren blivit ett allt större problem efter att de lärt sig använda vapen. Bildrutan där vi alla inser att “djuren” i det här fallet består av primitiva människor, yerbas, som sitter inspärrade på ett Zoo är nästan lite chockartad (även om man väl kan ana att manusförfattaren Arnold Drake sett filmen Apornas Planet några gånger).

För att vara ett tecknat Star Trek-äventyr så är det här ändå ett ovanligt komplext äventyr. För yerbasfolket visar sig förstås inte vara fullt så primitiva som deras förtryckare vill ge intryck av. Rasismen är däremot metodisk, bland annat så opereras stämbanden hos yerbasfolket så att de inte kan tala med varandra – på det sättet förlorade man snabbt sin historia och var lättare att hålla som slavar. Men upproret och revolutionen ligger och bubblar under ytan.

Förutom Apornas Planet så finns det också tydliga Romeo och Julia-influenser i The Animal People. Härskarens son är kär i de primitiva människornas ledare, Germal, som tydligen räddade hans liv när han var liten. Hon har inte fått sina stämband förstörda och är alltså i sig ett bevis för att yerbafolket är långt ifrån så primitiva som deras härskare vill ge intryck av (som om man nu måste prata för att tas på allvar – yerbas har till exempel ett komplicerat teckenspråk som visar på deras intelligens).

Konflikten trappas upp, bland annat på grund av en mordisk överste som bara verkar längta efter att få utrota yerbasfolket. De har å andra sidan laddat upp inför den kommande fajten, bland annat med stulna mini-atomvapen som avlossas med hjälp av pilar (!). När härskarens son berättar att han vill gifta sig med sin yerbabrud har hans pappa, rikets monark, ett avslöjande att göra. Den mörka hemligheten: härskarfolket kommer inte alls från Herculia från början, utan flydde dit och förslavade sedan urbefolkningen. Men att han berättar sanningen för sin son kan inte stoppa inbördeskriget, precis som den sorgliga shakesperianska upplösningen.

Det här måste vara det mest politiska äventyret så här långt i Star Treks tecknade serie-universum. Smolket i bägaren är väl att de antennprydda slavägarna ser väldigt mycket ut som någon form av asiatisk karikatyr.

The Choice

En lite svår grej i just det här äventyret är att varken Kirk eller hans dubbelgångare från en annan dimension ser särskilt mycket ut som just…Kirk.

Ambitiöst är väl också mitt omdöme när det gäller det sista äventyret i den här samlingen, men med tilläggsadjektivet “rörigt”. Här introducerar man teorierna kring Big Bang och tankarna om parallella universum på två och en halv sida innan själva äventyret tar fart. Enterprise är nämligen på väg till platsen för den stora, ursprungliga Big Bang-explosionen. Ett stort “ingenstans” där varken rymdskeppets motorer eller vapen fungerar. Här får man ett oväntat besök av en Kirk från ett parallellt, eller kanske snarare tidigare universum som på något sätt ska utmana Kirk till att utnyttja sin fria vilja, och på det viset förändra det repetitiva mönster som varje generation av vårt kända universum befinner sig i. Varje gång universum dras samman och sedan exploderar i en Big Bang så upprepas nämligen i stort sett exakt samma händelser i universumet som skapas, gång på gång. Tjatigt. Dock oklart vad det är den där forntida Kirk vill ändra på, och varför.

Har man redan svårt att köpa orsak/verkan i tidsresesammanhang, så blir det inte lättare att hänga med när det nu handlar om parallella universum på olika ställen i tidslinjen. Det vill säga identiska, men linjärt olika placerade universum. Här är det kanske ändå inte meningen att man ska förstå riktigt hur allt hänger ihop, manusförfattaren Allan Monitz låter det mesta vara så pass skumt och oklart att avsnittet slutar med att Kirk grubblar om han utnyttjade sin fria vilja mot sin tvilling från en annan dimension på rätt sätt. En extra bonus dock för att man här lär sig styra Enterprise genom telepati när inte motorerna fungerar. Ett helt nytt koncept som Spock skruvar ihop på en bildruta eller två. Så praktiskt!

Lyckligtvis hann Checker ge ut ytterligare en volym med sex avsnitt till. Så än är inte den här seriearkeologin slut!

Det här är volym 4 (av 5 utgivna på engelska) av The Key Collection med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller samma material som Gold Key-archives nummer fem, samt ytterligare två nummer (32 och 33 från augusti och september 1975) av den amerikanska Star Trek-tidningen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 12 seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 5. Från Gullivers resor till skärselden.

Innan jag går vidare med de noveller och romaner som jag skrev om i förra blogginlägget, är det hög tid att knyta ihop några trådar i serietidningsvärlden. Dags för den sista av de fem volymerna av gammalt serietidningsguld från IDW:s utgivning av Star Treks Gold Key-arkiv. Den här gången har jag läst den amerikanska serietidningen från nummer 25 till 31 (nummer 29 var en reprint av den första tidningen i serien, så den hoppar vi över).

Efter att ha läst den här samlingen känns det som om berättelserna successivt blir allt mer avancerade, och eventuellt också kräver en del technobabble för att hänga ihop rent logiskt. Lite mindre saga och lite mer pseudovetenskap, tänkte jag – men var sedan tvungen att ändra mig efter att ha läst äventyret där man stöter på en sol i formen av en gammal gumma. Däremot känns det väldigt fint med en intrig där Enterprise-besättningen tampas med en fiende som bland annat materialiserar sig som en protein-sträng. Det är sånt jag vill läsa om i Star Trek-tidningar.

I det första av äventyren, Dwarf Planet, (skriven av Arnold Drake) bjuds vi på ett slags Gullivers resor-ripoff. Eller ska man kanske se det här äventyret mer som en hyllning? Jonathan Swifts bok ska ju trots allt ha varit en av inspirationskällorna när Gene Roddenberry skapade Star Trek-konceptet.

Kirk och de andra anländer här till en planet där det finns städer i flera olika storleksskalor. Först en “normal”, sedan en där husen är lite mindre. Bägge helt övergivna. Skälet, upptäcker man så småningom, är att befolkningen långsamt krymper – en åkomma som man skyller på någon form av mystisk strålning från solen. Man har alltså successivt varit tvungna att bygga nya städer i mindre skala när man blivit allt kortare. Man skulle kunna tro att det krympande folket skulle bli glada för besök utifrån, lite större personer skulle eventuellt kunna vara till hjälp med att stoppa den där strålningen. Men att vara liten är också att vara utsatt, så den första reaktionen när man råkar på kapten Kirk är att ta honom tillfånga, Gulliver-style. Man binder honom med en massa små rep, och samma sak händer med Uhura och Spock.

Våra vänner lyckas till sist övertyga sina fångvaktare om att de är snälla, inte farliga, och Enterprise far iväg mot närmaste sol, även om man i och med det riskerar sin egen besättnings storlek. Den som först drabbas är Scotty. Han lämnar skeppet för att fixa en grej på skrovet, men blir utsatt för så mycket strålar att han börjar krympa. (Det konstiga här är att det beror på ett hål i dräkten, men borde inte ett sådant också leda till att syret inne i den tar slut?) Krympningsprocessen fortsätter dessvärre när Scotty kommer in i skeppet. Eftersom det inte finns några dockkläder ombord så måste han nu använda sig av delar av en näsduk för att skyla sig. Och när han blir riktigt liten stängs han in i en liten kupa – vanliga bakterier eller andra partiklar skulle kunna bli den superlilla Scottyns död.

Som om inte krympandet var tillräckligt mycket av ett problem, så har en av generalerna i lilleputtlandet smugglat ombord två soldater på Enterprise. Deras uppgift är att sabotera expeditionen – eftersom generalen fortfarande tror att jättarna vill invadera hans planet. Deras första (och sista) insats ombord blir att skära hål i slangen till Scottys lilla akvarium, och på det sättet utsätta honom för fara när en massa skit strömmar in i hans boy in the bubble-tillvaro. Ett bakteriemonster, till exempel.

Givetvis slutar det hela lyckligt. Man hittar ett sätt att stoppa strålarna, samtidigt som den paranoida kaptenen blir avsatt. Känns storyn en smula bekant så kan man väl se det här som ett slags remake av den animerade seriens avsnitt The Terratin Incident.

The Perfect Dream var ett ganska ointressant äventyr. Man råkar på en planet där hela civilisationen är en kopia av Japan under samurajtiden. Hierarkierna är extremt hårda, och varje person som bryter mot sin kasts beteende (tänker självständigt, till exempel) avrättas. Såklart är alla i själva verket androider, och bakom projektet står en galen vetenskapsman som är supersugen på att göra nya kopior av Spock. Och på tal om kopior, så är det lite komiskt att hela den här storyn är en lite tristare upprepning av historien om en vetenskapsman som rekonstruerat kända personer ur Jordens historia i androidform, The Legacy of Lazarus, i ett tidigare nummer i serien,

Det är återkommande manusförfattaren John David Warner som skrivit både Samurajhistorien och nästa äventyr i samlingen, The Ice Journey. Och han verkar ha fastnat för det där med avvikande mutationer som straffas med döden, för han återanvänder idén här. Eller i alla fall tror jag det, för det här är en rätt rörigt berättad story.

Enterprisebesättningen besöker en isplanet, där den rödskinnade befolkningen visar sig vara biologiskt utrustade att leva i kylan. När de utsätts för eld så tappar de helt enkelt sina sköldpaddsskalsliknande skydd och kan sedan hänga lite avslappnat inomhus i värmen inomhus. Men det finns även blå personer här. De har is i ådrorna och används som slavar av de röda. Om de blå inte uppför sig så hamnar man de i en tortyrkammare fylld med eld och lava. Och tortyren sänds dessutom ut på någon form av intern-tv. Tror verkligen att repliken “It’s a showcase concentration camp!'” är en av de bästa i hela den här franchisen. Detta ramas fint in av ett gäng serierutor som känns inspirerade av de där medeltida bilderna där osaliga andar plågas av skärselden.

Jag kanske är korkad, men fattar inte riktigt allt här. Det finns någon form av mutationsbooster, som eventuellt har gjort att de där röda utvecklat skal när deras planet blev allt kallare, men den får inte de blå ta del av. Men det är oklart om de skulle bli röda om de fick bli boostade? Det enda som är tydligt är att Enterprise lämnar planeten när fullt inbördeskrig brutit ut, troligtvis möjliggjort av saker som Kirk och de andra gjort. I de sista bildrutorna konstaterar man att de “röda” isplanetinvånarna främst var intresserade av att deras civilisation skulle bli ihågkommen som en fin och demokratisk plats. Om de så var tvungna att hota Kirk med vapen för att han skulle diktera ett sånt meddelande till Federationen. Ett testamente är det enda det där skulle kunna fungera som eftersom hela planeten är dödsdömd och väntas gå under om bara några dagar. Därför var det lite mer okej för Kirk och de andra att låta alla ta livet av varandra, snarare än att stoppa det där inbördeskriget. Alla skulle ju ändå dö. Konstig sensmoral.

Lite mer naturvetenskapligt inriktat är nästa äventyr, The Mimicking Menace. En till synes obebodd asteroid visar sig gömma en livsform som skapar kopior av sina besökare, och sedan suger livet ur dem (ett slags snabbverkande Invasion of the Body Snatchers, ungefär). Som tur är visar sig vulcaner (som vanligt) vara mer motståndskraftiga än människor när det gäller det här energitappet, så Spock hinner komma på ett sätt att även rädda resten av patrullen innan det är för sent. Dubbelgångartematik är lite svår att komma undan med i tecknad form, men det känns ändå som de där lysande proteinsträngarna är ännu mer av en utmaning för den här seriens skapare. En replik som: “En proteinmolekylkedja! Men varför?” andas kanske inte direkt superraffel. Men det blir ändå ganska mystiskt och spännande. Dessutom, alla avsnitt med avrättningar eller skelett i bild ger ändå en känsla av lite “vuxet” innehåll.

I Death of a Star är Enterprise på plats för att observera en stjärna som står i begrepp att förvandlas till en supernova. Men när man sitter där och väntar på explosionen så upptäcker man oväntade livstecken på en planet man trodde var obebodd. Massor av folk verkar det finnas där, till och med. Fast när man landar på planeten finns det bara ett imponerande soltempel och en gammal gumma på plats. Det tar orimligt lång tid innan Kirk och de andra fattar att den gamla tanten är den döende solen förkroppsligad. Solgudinnan som man tillbad på den där planeten förr i tiden, men som en gammal döende tant. Inte ens ögat-i-en-pyramid-symbolen som oprovocerat dyker upp får dem att fatta (eller tror de bara att tanten är frimurare?). När tantgudinnan retats färdigt med Enterprise-folket ser hon till att de undkommer den exploderande stjärnan med livet i behåll. Däremot har Spocks övertygelse att allt går att koka ner till fakta och logik fått sig en allvarlig törn.

Pretentionerna är inte mindre i den här samlingens sista del The Final Truth. Visst, flera av standardingredienserna finns här (två grannplaneter som blivit osams, en hemlig orden i munkkåpor som fängslar alla främlingar, en ensam vetenskapsman som håller på att bli nipprig och paranoid av sin egen kunskap), men här finns också en irriterande utomjording med svans, en magisk mossa och – inuti av en av de två planeterna – koncentrerad livsenergi. Exakt vad den består av är vi som läsare inte riktigt mogna att ta del av, precis som huvudpersonerna i det här äventyret. En rätt så trixig story, det här, och precis som med storyn om de där ismänniskorna känns det inte riktigt som han lyckas knyta ihop alla trådarna i slutet. .

Med det är IDW:s utgivning härmed genomläst. Den utlovade sjätte delen i serien av återutgivningar verkar nämligen inte riktigt bli av, trots att man bara gett ut 31 av de totalt 61 nummerna så här långt. Lyckligtvis har jag hittat andra sätt att kolla in en del av de resterande Gold Key-serietidningarna. Så jag återkommer med ytterligare några blogginlägg om den här delen av Star Trek-historien, hälsar komplettisten.

Det här är volym 5 (av 5) av Gold Key Archives, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tolv seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: The Classic UK Comics, Vol 1. Den brittiska serieversionen av Star Trek.

Som om inte allt redan kändes ganska invecklat när det gäller amerikanska Star Trek-serietidningar, med förlagsbyten och en uppsjö av olika upphovspersoner, så finns det också en form av parallell verklighet att ta in i den här undergenren av Trekkiana. Samtidigt som Gold Key gav ut sina Star Trek-tidningar i USA, så gjordes det även brittiska Trek-serier. Här fanns det ingen egen Star Trek-titel, utan berättelserna om Kirk och de andra ingick som en av flera serier i olika tidningar. Och jag använder pluralformen här eftersom de där serietidningarna hade en tendens att slås samman då och då. Ytterligare ett tillskott till Trek-seriens brokiga historia alltså, som nu samlats i en rad lyxiga nyutgåvor.

Den brittiska looken på serierna är mer stilren och snyggare färglagd än den lite mer plastiga och skrikiga amerikanska varianten, tycker jag, så det känns verkligen helt i sin ordning att serierna är tryckta på ett lite bättre papper och i en utgåva som till och med har ett sånt där litet tygband, så man kan markera hur långt man kommit i boken. Men herrejesus vad irriterande det är när man ska publicera serieuppslag i bokform, och serierna blir helt oläsliga i mitten. Så här ser ett uppslag ut i en digital version…

Och så här när jag försöker läsa det i min bok…

Äventyren är betydligt kortare än i den amerikanska versionen, de allra mest komprimerade ryms på bara några uppslag, men åtta sidor verkar vara standardformatet. Rätt lite plats för att hinna med att introducera en ny värld/ett nytt folk, och sedan både starta och lösa en konflikt.

Rent generellt känns det här också som serier med en brutalare ton än tv-serien, och i många fall även den amerikanska versionen. På det extremt begränsade utrymmet finns det liksom inte plats för särskilt mycket filosoferande – det är mycket pang på rödbetan och upp med vapnen Blir man attackerad av främmande makter så håller man inte direkt tillbaka när man besvarar elden, eller gör en motattack. Det kompakta berättandet blir inte direkt lättare att följa med i när tecknarna envisas med att introducera nya skyttelmodeller och andra tekniska innovationer i sin serie (att kalla Kirk för Kurt tror jag däremot att man slutar med efter premiäräventyret). Överhuvudtaget finns det något väldigt jobbigt med hela berättarstilen. Jag misstänker att den första tidningen som publicerade Star Trek hade ett lite större format än boken den getts ut i, för den här skumögde femtioåringen har lite svårt att hänga med i pratbubblornas pyttelilla text i äventyren i den första halvan av den här samlingen. Och handlingen i teckningarna är ofta lika oklar den. “Vem var det där igen?”, undrar jag när graden av porträttlikhet på nytt faller under igenkänningsnivån.

Harry F Lindfield, som tecknat lite mer än den första halvan av den här samlingen, verkar vara den mest begåvade av tecknarna, men hans serieberättande drar inte direkt in mig i handlingen. Från och med avsnittet The Marshall plan tar Mike Noble över. Vid det laget har serien bytt format och är lite lättare att hänga med i, och allt är lite mer serietidningsaktigt än tidigare (mycket zapp, bloff, paff etc). Sista serien i boken har Ron Turner tecknat, det är också den där britternas koloniala blick är tydligast – så kanske inte superupphetsad över honom som tecknare så här långt.

Trots att den brittiska Star Trek-serien efter ett tag inte längre berättas över uppslag, och så småningom också bjussar på lite större pratbubblor och tydligare handling, så blir jag ofta helt slut efter att ha tagit mig igenom ett blott åttasidigt äventyr. Somnar på sängen eller soffan. Det kan väl inte bara ha att göra med att det är första veckan av min semester? Snarare känns det som om de här historierna rent generellt är rätt illa berättade. Men nu har jag i alla fall tagit mig igenom den första av de tre brittiska serievolymerna som finns utgivna.

Totalt finns det 18 historier samlade i den här boken, så här kommer en längre och lite utförligare beskrivning av kapten Kirks äventyr i UK:

Om det ibland känns som om de amerikanska Star Trek-serierna står i konflikt med tv-seriens ideologi, så är det nästan standardläget i den brittiska upplagan. Som i den första storyn i det här albumet, där Enterprise stöter på en helautomatiserad robotplanet. Tydligen en mänsklig konstruktion från början – men som utvecklat en AI som klarar sig helt på egen hand. Ja, förutom det där med energikällor. När robotarna söker kontakt med Enterprise är det inte för att iscensätta någon form av tårfylld återförening, utan avsikten är att lösa energiförsörjningen på robotplaneten. Man vill komma åt Enterprises bränslestavar och teknologi, men är helt ointresserade av personalen ombord.

Kirk vill förstås rymma, och lyckas spränga robotplanetens centrala energikälla i luften. De robotar som inte förstörs av explosionen, slutar att fungera på grund av energibrist. I äventyrets två sista rutor diskuterar Spock och Kirk hur civilisationens eftermäle kommer att formuleras i Kirks loggbok:

Spock: We are free, captain. This will read like an adventure story in your log book
Kirk: I doubt it, Mister Spock. Our task is to map the stars…All my log will state is, “explored uninhabited planet…life form non-existent.

Okej, så Kirk låter helt enkelt bli att berätta för Federationen om den här robotcivilisationen, som faktiskt grundats av människor. En superintressant pusselbit till människans historia och ursprunget till Jordens civilisation spränger man helt enkelt bara i bitar och skiter i att ens dokumentera. Sugigt uppförande.

I äventyr 2, som bokens redaktörer döpt till The Crucial Element, blir delar av Enterprise-besättningen helt tossiga efter att ha andats in någon form av knarkigt pollen under ett studiebesök på en planet. Ett försök till myteri äger rum, och som ett led i att försöka ta kontroll över Enterprise skickar myteristerna iväg Kirk, McCoy och Scotty i en skyttel och säger åt dem att aldrig komma tillbaka.

De landar i sin tur på en döende planet, Vultra, vars militära ledare, Zella, vill få hjälp att transporteras därifrån. Men bara han, resten av befolkningen struntar han typ i. När Kirk inte vill hjälpa honom på de villkoren kastas han och de andra in i en fängelsecell med så kallade “sub-humans” – håriga grottmänniskor som genast börjar slåss. Men vistelsen i fängelsehålan visar sig bara vara ett försök att få Kirk och de andra att ge upp. Kirk vägrar ändå envist att samarbeta, men kanske skulle han också ha struntat i att berätta vad som var hans personliga röstkommandot – det som som låser upp rymdskeppet. I alla fall när Zella kunde spela in det. Hej då, rymdskeppet!

Men när Zella far iväg med Kirks “space wagon” så tror myteristerna att det är Kirk som kommer tillbaka – och skjuter den i bitar. När Spock som hämnd skickar sina män till Vultra så upptäcker han att Kirk fortfarande är i livet. Tillsammans hjälper man den kvarvarande befolkningen att bygga om sina rymdskepp så att hela befolkningen på den dödsdömda planeten kan emigrera. Ett actionfyllt äventyr – men man undrar ju vad som händer med de där sub-människorna på planeten? Men det kanske man inte hann få med på de här åtta sidorna.

I nästa äventyr fångas Kirk och några till av ett gäng gigantiska bönsyrsor. Jätteinsekterna tycker att några homo sapiens är ett perfekt tillskott till det Zoo som de driver. Männen från Enterprise lyckas, genom att samarbeta med ett folk av apliknande varelser, till sist stänga ner den där zoologiska trädgården, men inte förrän man besökt en främmande planet med vildar (mörkhyade kannibaler förstås) och gått till dödlig attack mot bönsyrsorna. I den senare fajten ger Spock till och med det väldigt icke-Trekkiga kommandot “sikta på deras huvuden”. Och för er som känner igen det där med ett zoo för galaxens olika varelser, så förekommer ju temat åtminstone i både The Cage och den animerade seriens The Eye of the Beholder. Det kommer dessutom ett liknande äventyr lite senare i den här samlingvolymen.

I The Third Party blir Kirk tillfrågad om att medla i en konflikt mellan två tvillingplaneter. Kirk vägrar, men blir ändå indragen i det här inbördeskriget mellan två befälhavare med väldigt utdragna pannor – hade jag varit från Göteborg hade jag kanske kallat dem för långpannor rakt av. Det här är en rätt förvirrande historia, där jag gärna hade kunnat läsa även serierutorna i mitten för att kunna hänga med – men till sist verkar det i alla fall som om det finns en tredje makt som tänker passa på att invadera bägge de stridande planeterna. Enterprise slår tillbaka anfallarna, och det anordnas demokratiska val på planeterna i stället för inbördeskrig. Men valet vinns inte av någon av huvudantagonisterna i historien, utan av en tredje, självständig kandidat. Det mest anmärkningsvärda med det här avsnittet är att de brittiska tecknarna verkar ha haft ett spånmöte för att ta fram snyggare skyttlar åt Enterprise. På gränsen till att vara oetiskt, tycker jag.

I The Children of Stai stöter vi för första (och eventuellt sista) gången på den Galaktiska Unionen. Ett hårdfört imperium, där folk går klädda som gamla romare (var det så här britterna egentligen tyckte att romulaner skulle se ut?). Det här riket har ett lite eget sätt att behålla planeter i sin union. När det gäller planeten Stai, som Enterprise besöker i det här avsnittet, så har man snott alla barn och placerat dem på imperiets internatskolor på en annan planet. Där hjärntvättas kidsen effektivt.

Kirk försöker frita skolbarnen, men blir själv hjärntvättad. Manipulationen av hans hjärna fungerar så pass bra att Kirk är beredd att skjuta sin egen besättning när han får order om det. Lyckligtvis har Spock sinnesnärvaro nog att transportera ner en trupp från Enterprise till planeten med barnen på och på det sättet lyckas man återföra alla kids till sina gamla hem (efter avprogrammeringen). Stai lämnar unionen när de fått sina barn tillbaka, men det är väldigt oklart hur de ska klara av att försvara sig mot det stora imperiet i framtiden. Just ovissa slut av den här typen återkommer flera gånger i de här serierna. Lite irriterande, faktiskt.

Skin Deep är ett lite längre äventyr, sexton sidor i stället för de vanliga åtta, så här får man för första gången plats med både lite upptakt och flera olika vändningar. Men redan från början sitter jag och förundras över något så korkat som att Kirk skriver sin loggbok för hand – vad är det här? 1800-talet?

Poängen med bildrutan med skrivandet i, är att vi ska få se hur Kirk skriver “Spock” av misstag när han ska summera dagen i sin loggbok. Och den skrivna besattheten fortsätter. Kirk rafsar ner “Spock must die” när han ska signera ett dokument (det där utropet är för övrigt titeln på en Star Trek-roman som släpps först året efter att den här serien publicerades). Till sist, och det är nu alla inser att det är något jättekonstigt på gång, ristar han in “I MUST KILL SPOCK” på Enterprises skrov. Vad det är som händer? Jo, Kirk är telepatiskt påverkad av främmande ljusvarelser som försöker röja Spock och kaptenen ur vägen för att ta över Enterprise.

Det där hade ju räckt som premiss för ett vanligt sådant här avsnitt, men med sin utökade längd så hinns så mycket mera med. Uhura får till exempel vara med i bild. Och så är Enterprise fångad i en svart energisäck, som får alla ombord att tro att instrumenten ombord på skeppet gått sönder. Allt blir ännu lite mer komplicerat när de illasinnade eldvarelserna bara är halva populationen på sin planet. Den andra halvan är fredliga och vill inte skada Kirk och de andra.

De elaka eldvarelsernas plan att ta över Enterprise går om intet. Det blir ett slags Världarnas Krig-antiklimax när de gulliga eldslågefigurerna sprängs i syremättad atmosfär. Först att möta är de elaka rödtottarnas ledare. När hen är borta kanske det, trots allt, kan bli fred mellan de två eldfolken på planeten? Vem vet – Kirk och hans crew drar iväg innan det blivit tal om några verkliga fredssamtal. Det är som att de tror att deras blotta närvaro garanterar ett lyckligt slut.

The Eagles have Landed är ett rätt skruvat äventyr. Enterprise stöter på en jättestor örn ute i rymden. Det visar sig till sist vara ett rymdskepp, designat av ett slags fågelvarelser. Men på det fientligt inställda skeppet finns också en massa humanoider som ser mer ut som människor, och som hålls fångna där. Kirk tar fajten med örnskeppet, befriar fångarna och för dem till en närbelägen planet. Sen kommer det massor av örnskepp, och efter ett lite mer avslappnat samtal inser Kirk att fågelfolket är intergalaktiska poliser, och att männen han befriade var brottslingar. Så han rättar till sitt fel, och låter fågelmännen återta sina fångar. Enda problemet är väl hur Kirk kan lita på den där fågelpersonen sådär helhjärtat. Det är ju inte som att han visar upp sin legitimation.

Det här med att det dyker upp ett örnskepp i den här serien kan eventuellt ha sitt ursprung i en alltför bokstavlig tolkning av klingonernas/romulanernas skeppmodell Bird of Prey. irds Begreppsförvirringen är givetvis total när även dessa örnskepp liknas vid samma namn i en av serierutorna.

Target: Zargot är det kortaste äventyret i samlingen, bara sex sidor. Enterprise undsätter en sjuk alien i ett främmande skepp. Innan han dör ber han om hjälp å sin planets vägnar, där hela befolkningen håller på att dö i en sjukdom. Botemedlet visar sig finnas på en planet i närheten, och efter att ha skjutit en massa på vad som ser ut som förhistoriska djur så kan Enterprise återvända med de örter som sedan räddar planetens befolkning. Mest förvånande med det här avsnittet är att ingen pratar om karantän eller isolering av de sjuka, och att Kirk och de andra transporterar ner sig till en planet drabbad av vad som låter som pestsmitta utan någon som helst skyddsdräkt. Inte ens ett futtigt andningsskydd, liksom…

The Spectre of the Zond är egentligen samma grundstory som The Eagles has landed – det vill säga Kirk blir lurad att hjälpa vad som sedan visar sig vara ett gäng skurkar. Men den här storyn börjar åtminstone lite kul, som en spökhistoria. Osynliga varelser som knackar folk på axeln och kastar Kirks täcke och kläder upp i luften när han ligger och sover. De osynliga varelserna är zonds, och de har en smart plan för att ta över Enterprise. Först berättar de om hur de blivit i stort sett utrotade av ett primitivt folk som bor under jord på deras planet. Nu vill de ha hjälp med att ta tillbaka en maskin som kan ge dem deras kroppar tillbaka

Men allt är en stor bluff. Egentligen är det zonderna som invaderat det andra folkets planet, och nu är de ute efter Enterprise för att kunna dra vidare och plåga någon annan planets befolkning. Spock gömmer sig på Enterprise och lyckas ensam överta kontrollen över rymdskeppet. När zonderna skickas tillbaka till planeten de kom från så spränger de hellre skeppet än blir fångar. Väldigt irriterande att Enterprise-crewen fortsätter att kalla planetens urfolk för “primitives”. Urrk.

Nor any drop to drink utspelas under vatten. Efter örnar och ett gäng platthuvade björndjur så är det nu dags att dyka under vatten och möta lite läskiga gädd-liknande monster. Enterprise går nämligen på grund på en planet som helt och hållet består av vätska, och varken hennes motorer eller vapen fungerar där under ytan. Skeppet fångas snabbt in av ett gäng undervattenvarelser som är väldigt angelägna att döda människorna, så man kan dissekera dem och använda dem till forskning. Vändpunkten kommer när Kirk kommer stjäl ett av deras frysvapen, och inser att om man gör om Enterprise till en isbit så kommer hon att återvända upp till ytan. Oklart vad som hände med personalen ombord under den där nedfrysningen, men i slutet av historien så lyckas i alla fall Enterprise ta sig därifrån utan allt för stora skador.

I Menace of the Moloth hamnar Enterprise mitt i kriget mellan två parter, Eldor och Norus. Här är det inte så mycket finlir eller ambivalens. Norusierna kidnappar Spock och Kirk, medan Eldorerna (med hjälp av överlägsen teknik) sedan hjälper till att både frita de två bortrövade Enterprisesnubbarna, samtidigt som de krossar den norusiska civilisationen. Exakt varför norusierna helt plötsligt hade extremt överlägsen teknik jämfört med sina fiender förtäljer inte historien. Men kanske viktigast i det här avsnittet är det märkliga gladiatorspelet där Kirk och Spock slåss mot en jättestor spindelkräfta (eller är det en kräftsköldpadda) (som sedan visar sig vara ett jättestort robotdjur.

Jag är inte säker på vad klingonerna i The Final Ultimatum ser ut som, men det är i varje fall inte klingoner. Oavsett utseende så har de uppfunnit ett supereffektivt vapen som kan få människor och planeter att falla sönder i sina beståndsdelar (om klingonerna är på gott humör kan de även sätta ihop saker igen). Efter att ha visat vapnets effekter på en besättningsman från Enterprise vill man nu att Kirk ska fara tillbaka till Jorden och berätta om vad klingonerna kan göra, och på det sättet få Jorden att ge upp inför den klingonska övermakten. Annars pulvriserar man Jorden. Som tur är ger sig Scotty på egen hand iväg tillbaka till klingonerna och saboterar deras vapen så att hela deras bas och alla dess forskare pulvriseras istället. En spegeleffekt liksom. Men vid det här laget har jag tröskat mig igenom så många sådana här Star Trek-stories att jag ändå börjat fundera på hur det kan komma sig att vetenskapsmännen i de här serierna aldrig har en backup på sin forskning någon annanstans.

  • I The Marshall Plan kommer en skitjobbig ambassadör till Enterprise. Han tar befälet över skeppet inför en diplomatisk förhandling med en värld som är strategiskt placerad på gränsen mellan Romulus och Federationen. Men allt visar sig vara en avancerad och ondskefullt uttänkt maskerad, med en kirurgiskt förändrad ambassadör som egentligen är romulan. Även här används romarriket-inspirerade outfits av romulanerna. Och så har färgen försvunnit från sidorna, det här är det enda avsnittet i den här samlingen där hela avsnittet är gjort i svartvitt. Men det finns en hel del tecknarglädje, ändå.
  • Som namnet antyder så handlar Mutiny on the Dorado om ett myteri. En skitstövel till kapten på ett av Federationens rymdskepp blir avsatt av sina mannar. Men den nya bossen verkar om möjligt ännu mer olämplig än den första. Han styr skeppet mot klingonskt område för att söka asyl där – fullt medveten om att det är skeppet som den forne fienden är mest intresserad av. Rätt många turer fram och tillbaka i det här äventyret när myteristerna först angriper Enterprise, sedan håller på att luras av klingonerna (genom en ond robot laddad med någon form av gas) och till sist bestämmer sig för att på egen hand attackera klingonerna.
  • Genom avancerad telepati tar Spock över medvetandet hos sin vulcanske kusin som finns ombord på myteristernas skepp. En lustig grej här är att den vulcanske kusinen måste vara medvetslös för att kunna fjärrstyras av Spock – när kusinen börjar vakna upp så får Spock honom att banka sitt huvud i en kontrollpanel för att på nytt tappa medvetandet. Med hjälp av kusinen får Spock instrumenten på myteristernas skepp att visa helt motsatta utslag än de verkliga, så skeppet slutar att attackera klingonerna och far i stället rakt i famnen på Enterprise. Anmärkningsvärt: att Spock först hejdar Kirk från att förstöra myteristskeppet (i sig ett rätt så allvarligt disciplinbrott – dessutom av en så o-spockig orsak som att rädda en kusins liv), men att det ändå sedan, mot slutet av serien, går att fånga in myteristernas skepp genom att Enterprise skickar en missil med någon form av sömngas mot den. Men som helhet ett av de bättre avsnitten i den här samlingen. Myterister inom Federationen känns ju nästan som ett helt förbjudet ämne i Roddenberrys idealistiska Star Trek-universum.
  • The Ageless One är ytterligare en sån där zoo-historia, där Spock och Kirk kidnappas av en mystisk blå enögd filur, som vill ha dem i sitt privata museum över olika livsformer. Och för att göra allt lite svårare så förvarar han sin samling 1 000 år in i framtiden. Förutom en väldigt blå skurk så var det här en rätt ointressant historia.
  • Thorpex är ett av de första serieäventyren som fokuserar ordentligt på “natten” ombord på Enterprise. Vi får reda på så mycket om det här skeppet och hur det fungerar, men det där med skiftbyten och nattarbete tycker jag att man slarvat över – även om jag har för mig att ämnet i alla fall dök upp i The Next Generation. Tydligen vill jag se en dokumentär om bara allt det tråkiga som görs ombord, tur att den kommande animerade serien Lower Decks verkar ha ett visst fokus på detta.

Det finns lite ekon av tv-serien Picard också här, eftersom Enterprise här använder sig av en skock med robotmekaniker som ska underhålla skeppets utsida. Men en av de där robotarna har blivit kapad av ett slags ljusvarelse. Ett glödande klot, som sedan visar sig vara en komprimerad version av en varkan, ettintelligent kattdjur. I alla fall, den här ockuperade roboten skickar ett falskt meddelande till Federationen, om att skeppet blivit attackerad av en främmande makt. Eftersom katten/ljusvarelsen/roboten samtidigt sätter kommunikationssystemet ur spel så är tanken att Federationen ska skjuta sönder Enterprise innan de hunnit säga att allt är lugnt ombord.

  • Jag tycker att det här är ett äventyr med en hyfsat sofistikerad intrig med en massa detaljer och utvikningar, som till exempel The Meissner test som kan läsa av en persons undermedvetna. Till sist drar det ändå ihop sig till en lite större konflikt. Resten av ljusklotsvarelserna attackerar Enterprise med sin stora farkost, som ser ut som en meteorit. Lösningen på problemet är inte riktigt lika avancerad som restenb av storyn. Enterprise bländar sina motståndare med jättestarka lampor, och lyckas på det sättet få skyttlar laddade med bomber att explodera på varkanernas konstgjorda meteorit. Från det här avsnittet tar jag främst med mig den onomatopoetiska glädjen i serieberättandet.
  • Under the Sea är berättelsen om planeten Tekkor, som för 900 år sedan drabbades av en syndaflod. Tre månaders regnande förstörde hela den blomstrande civilisationen. Nu skickas Enterprise till planeten för att undersöka varför en tidigare expedition dit försvann spårlöst. Redan på den tredje sidan får vi en tänkbar lösning: en treögd jättebläckfisk.
  • Men faktum är att bläckfiskarna är rätt snälla, jätteålarna däremot! Tekkorianerna bor i små baser under vattnet, men Kirk lyckas missförstå dem hela tiden, och tror att de är fiender när de egentligen bara vill hjälpa mänskligheten. Ett ganska simpelt äventyr som främst bygger på en massa missförstånd – men som räddas av djuphavsmonster och undervattensmiljöer. Och så gillar jag att den/de som skrev manus till den här serien verkligen älskar ord som pandemonium.

  • Revolt on Dak-Alpha känns som ett ännu mer ovanligt avsnitt än det som handlade om myterier. Här uppstår en revolution på en planet som Federationen koloniserat. Oklart om det är urbefolkning eller bara en del av den inflyttade befolkningen som är osams med Federationen, men det känns som om de brittiska kolonialvibbarna är ganska starka i det här avsnittet. Både när det gäller hur revolutionärerna ser ut, och det totala ointresset för varför någon överhuvudtaget skulle dra igång ett uppror. Revoltörerna är dessutom helt ointresserade av att följa ens någon form av spelregler inom krigföring, eftersom man till exempel spränger det fängelse där de gamla makthavarna sitter fångna.

Vi får se när jag vågar mig på de två återstående volymerna i den här seriesamlingen. Är inte helt övertygad om de brittiska tecknade Star Trek-äventyrens charm. Mer än som en konstig återvändsgränd inom ett franchise som vid det här laget inte alls hade funnit sin form.

Star Trek – The Classic UK Comics Volume One 1969-1970. Det här är volym ett (av tre) med brittiska Star Trek-serier. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan januari 1969 och december 1970. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och elva seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Star Trek/Legion of Super-Heroes. När kapten Kirk träffade Rymdens Hjältar!

Nej, jag kan inte hålla på att bara sitta och läsa gamla tecknade serier. Så här kommer en utgåva som i alla fall gjordes på den här sidan sekelskiftet. Star Trek/Legion of Super-Heroes är alltså en så kallad crossover-serie. IDW/Eaglemoss har gett ut några sådana Star Trek-varianter, som ett slags specialutgåvor i sin längre, sammanhängande serie av Star Trek Graphic Novels. Här finns äventyr med Gröna lyktan och Apornas planet. Men det album jag fastnade för var alltså det med Legion of Super-Heroes, eller Rymdens Hjältar som de hette på svenska. En av de serietidningar jag brukade försöka köpa på Ica i Vallåkra när jag var liten. Ibland hette den Stålpojken och ibland Rymdens Hjältar (på konditoriet i Vallåkra hade de Atlanticserien och Fantastiska Fyran också, men de brukade ramla in mer sporadiskt där).

Jag har alltid varit lite skeptisk till den här typen av samarbeten, men faktum är att korsningen mellan DC-universumet och Star Trek-världen den här gången känns hyfsat logisk, i alla fall när äventyret kommit igång. Och här använder jag alltså logisk i ett väldigt speciellt sammanhang, en genre och koncept där tidsanomalier, äventyr i olika tidslinjer och orsak/verkan-effekter vid tidsresor är sånt som sker mest hela tiden.

Historien börjar med att både rymdhjältarna och Enterprise, var och en på sitt håll, fastnar i någon form av tidsvirvel och spottas ut i ett universum de inte känner till. Eller, det känns bekant men samtidigt inte. Man kan beskriva platsen ungefär som Star Treks spegeluniversum, fast värre, och med inslag av både DC- och Star Trek-universumen. Rymdimperiet som har Jorden som bas är den här gången ännu större, vidrigare och mäktigare än någon gång tidigare. När man forskar lite i den lokala tidslinjen verkar det som om den här jordcivilisationen for till månen när man på vår jord fortfarande höll på att “upptäcka” Jordens kontinenter med segelfartyg.

Efter lite initial fajt mellan de både grupperna kommer de till sist på att de faktiskt har en hel del gemensamt, och att de troligtvis behöver varandra för att kunna ta sig hem till sina respektive tidslinjer och universum igen. Men det finns gränser för samarbetet. Man kommenterar både Kirks gubbsjuka och Spocks sätt att säga självklarheter som om de vore otroligt djupsinniga och genomtänkta. Och så gör man en hyfsat woke kommentar om en av de kvinnliga superhjältarnas minimala outfit.

Några smarta saker man gjort här: försökt hitta likheter mellan medlemmarna i de två gängen, så att till exempel Brainiac och Spock liksom genast börjar samarbeta kring vetenskapliga lösningar på deras problem. Man har också hittat varsin skurk ur respektive universum som man slagit samman till en: Vandal Savage från DC och Flint från Star Trek.
Jag kanske inte riktigt tycker att den här eran inom serietidningsskapande ser särskilt bra ut, men storyn är däremot rätt rapp och humoristiskt.
Och så tycker jag att det är rätt roligt att man skapat ett superhjältegäng för det onda imperiet, där man kombinerat Star Trek och DC-trådar lite hej vilt.

Själv blev jag mest lite förbluffad över hur kul jag hade när jag läste det här. Och att det faktiskt gick att sy ihop de här två världarna hyfsat enkelt, även om Star Trek-crewen egentligen har rätt lite att sätta emot ett gäng hjältar med superkrafter. Att McCoy går runt och söver ner folk med en spruta gång på gång är inte en supersofistikerad skill.

Betyg: 7/10.

Jag har läst utgåvan av Star Trek/Legion of Superheroes som Eaglemoss gett ut som en del av sin Graphic Novel Collection. Skriven av Chris Roberson och ritad av Jeffrey Mo. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tio seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 4. Kungligheter, växtmonster och en kackig remake.

Egentligen hade jag tänkt sticka emellan med ett blogginlägg om ett album med brittiska Star Trek-serier här, men det är faktiskt så jobbigt att läsa de där serierna att jag hann med att klämma ytterligare ett Gold Key-album i pauserna. De här amerikanska serierna är liksom lite mer lättlästa, även om jag i det här albumet tycker att man börjat utveckla en rätt rå och oempatisk ton. Ber om ursäkt för extremt långt blogginlägg, men det finns i alla fall en massa fina bilder här!

Jag är inte heller riktigt lika förtjust i teckningarna i den här utgåvan. Framför allt i det första äventyret känns det som om allt är lite plattare än tidigare, är det en slump att det är en ny tecknare, Sal Trapani, inblandad här? I de övriga avsnitten är det bara huvudtecknaren Alberto Giolitti som är inblandad.

De första två avsnitten är skrivna av Arnold Drake, som jag skrev om i förra blogginlägget. I The Haunted Asteroid ska Enterprise-crewen undersöka varför gravplundrare försvinner på den mytomspunna asteroiden där drottning Saeenas mausoleum finns. På vägen in i mausoleet möts de av olika uppenbarelser och andar (fast allt visar sig sedan vara projektioner) som försöker skrämma bort dem. Nästa svårighetsnivå innebär att man blir bortförd av androider, och satt i finkan. Tanken är att åsynen av en hög benknotor i en av fängelsecellerna ska få folk att lämna asteroiden ifred. Eftersom inget verkar kunna skrämma våra kära trekkers så står de till sist inför lösningen på mysteriet: Den åldrade Saeena. Hon är inte död, som alla tror, utan har i alla tider använt asteroiden som ett gömställe. Här bodde hon under många år tillsammans med sin kung, som övergav sin planet när han insåg att hans drottning hade en genetisk åkomma som innebar att hon skulle åldras extremt långsamt.

Men att känna till Saeenas hemlighet kommer med ett pris. Att man måste stanna där med henne på asteroiden i all evinnerlighet (eller tills hon dör). För Kirk och de andra återstår bara att ta sig ut genom våld. Och det är nu som den kvinnliga forskaren, som är ett slags gästartist i den här storyn, blir hysterisk. Tidigare har hon varit sassy och rapp i käften, men nu blir hon så rädd för att gänget ska dö när de flyr från drottningen att hon får ett psykbryt. Så pass jobbig blir hon att Kirk måste ge henne en örfil. (När äventyret är avklarat ber hon sedan om ursäkt för att hon varit så jobbig, varpå Kirk tar det som intäkt för en romantisk middag. Allt blev faktiskt rätt äckligt här. Är straffet för att bli hysterisk att man måste ligga med Kirk? Eller blev han så tänd av att ge henne en örfil?)

Gänget lyckas i alla fall ta sig ut, kort därefter sprängs hela asteroiden, så som drottningen sagt skulle ske när hon dog. Det enda sättet jag kan tolka det här på är att det var Enterprise-patrullen som tröttade ut henne så pass mycket att hon kolade. Ett inte helt lyckat uppdrag, i mina ögon. Själva verkar de vara rätt så obekymrade. Och ser asteroiden inte mystiskt mycket ut som det där museet som vi fick besöka i förra samlingen. Någon verkar ha velat recykla lite.

Även nästa story handlar om kungligheter. En ung, bortskämd prins ska föras till sin hemplanet – där det eventuellt finns en konspiration som går ut på att döda honom. En ond general har gillat att vara t f despot, och vill inte se sin maktsfär förstörd av en ung monark. Och det verkar som om han har bråttom att röja sin konkurrent ur vägen. Redan på flygplatsen försöker två personer döda prinsen, och sedan – inne i palatset – utför även hans syster ett mordförsök. Spock kommer fram till att det här INTE enbart är bevis på en konspiration, utan snarare har folk blivit galna och lättpåverkade av stoft från en komet som passerat planeten.

När Spock och McCoy är ute på en rymdpromenad för att samla in det här stoftet med hjälp av två dammsugare (som av någon anledning fungerar i rymden) blir även McCoy snurrig och attackerar Spock. En rätt snygg scen, faktiskt. (Det är tydligt att just den där ständiga irritationen mellan McCoy/Spock är en av serietidningsförfattarnas favoritkonflikter. I förra äventyret var det McCoy som räddade Spocks liv när hans kläder börjat brinna, varpå Spock klagade över att läkarens intensiva räddningsaktion lett till revbensskador).

Givetvis kommer man efter ett tag på ett motgift mot galenskapssjukan och kan strö den över en arg folkmassa som precis ska lyncha den unge prinsen. Varför galenskapen yttrar sig nästan enbart som att man vill döda just prinsen, förtäljer inte historien, men hans konkurrent missar ingen chans att hetsa folket mot monarken. Men vi får åtminstone se en soldat köra sin motorcykel rakt ut i en lavasjö i början av historien, så kanske pågår det fler konstiga saker på den där planeten som vi aldrig får se i detalj.

John David Warner har skrivit nummer 21 av Star Trek-tidningen, The Mummies of Heitius VII. Det här äventyret känns så himla sjuttiotal, på något vis. När jag tänker på min barndom, så känns det som att GÅTAN MED PYRAMIDERNA verkligen var en sån där sak som man alltid gick runt och tänkte på. Ett koncept som än idag dyker upp inom populärkulturen, men det känns inte lika frekvent som då.

I Star Treks fall handlar alltså storyn om hur man hittar resterna av en typisk egyptisk civilisation på en planet långt borta. Här finns också mumier, men de är snarare att betrakta som cyborger. En blandning av människor och maskiner, där den mänskliga sidan ruttnat bort genom åren. När robotarna av misstag aktiveras försöker de följa sin ursprungliga programmering – att evakuera befolkningen från sin dödsdömda civilisation. En evakuering som robotarna och den forskare som tagit fram dem aldrig lyckades genomföra – befolkningen dog hellre ut än att bli omgjorda till maskiner.

När en av mumierna tagit kontroll över Enterprise håller skeppet nästan på att hamna på Romulanskt territorium. Värt att lägga märke till är att Romulanerna i den här tecknade versionen har lite romerska riket-inspirerade outfits, som ju passar lite bättre med namnet men inte stämmer överens med tv-serien. Även i den här storyn finns förresten en kvinnlig forskare, och även här får hon ett slags bryt. Hon försöker skydda en av mumierna, eftersom hon som forskare tycker att det är så angeläget att de bevaras. Den här gången oskadliggör Kirk kvinnan med en elchock. Även hon ber om ursäkt, den här gången i sista rutan — så vi får aldrig reda på om det blir en middag på tu man hand med Kirk efter även denna incident.

I Siege in Superspace recyklar man helt fräckt konceptet med växtmonster från Star Trek-seriens allra första nummer. Fast den här gången är inte de vegetabiliska skräckfigurerna organiska, snarare styrs de av någon form av kretskort. Hela äventyret utspelas på en planet som Enterprise kommer till efter att ha sugits in i ett svart hål.

Uhura får vara med i även det här äventyret, men av någon anledning är hon vit. Hennes medverkan är dock marginell jämfört med det här äventyrets andra kvinnliga karaktär och gästande love interest, Rhuna. Hennes folk har flyttat under jordytan på sin planet. Dit tvingades man efter att planetens avancerade försvarssystem vänt sig mot sina egna herrar. (Som man ser på bilden nedan så passar tecknaren på att bjussa på en uppdragen kjol mitt i katastrofen).

De kassa levnadsförhållandena blev ännu sämre när en besökare från en annan planet först aktiverade det där försvarssystemet, och sedan utlöste en atomkraftverksexplosion.

Det var efter det som hjärnan från försvarssystemet började liera sig med växter och skapa livsfarliga hybrider. I en inte allt för chockerande upplösning visar det sig att det är Rhuna som har det där kretskortet, i ett armband som hon fått av sin nu avlidne pojkvän. I en symbolisk scen skriker Kirk åt henne att ta det av sig, för att sedan förstöra det. Och så slutar även växtmonstren att fungera. När Enterprise tagit sig tillbaka till sitt eget universum genom ett svart hål så sitter han och drömmer om Rhuna. Tänk om…

Avsnittet är skrivet av Gerry Boudreau, som här gör ett kort inhopp i Star Trek-universumet med två äventyr. Det andra är en märklig remake av tv-seriens avsnitt Miri. Historien om planeten där alla vuxna dör, men barn åldras outsägligt långsamt. Men här är allt det roliga från tv-versionen borta, känns det som. Liksom i stort sett alla flickor från den här planeten (om de finns spelar de i alla fall ingen större roll i handlingen).

Boudreau verkar mest av allt bara ha snott grundförutsättningen för tv-serieavsnittet och sedan hittat på en egen story. Handlingen har förflyttats från 60-tal till någon obestämd medeltid. Eller, man kan tro det från början. Egentligen är riddarna man stöter på en del av en högteknologisk försvarsmodell, som aldrig riktigt förklaras.

För tredje gången i den här seriesamlingen stöter vi på en kunglighet, även om den här lillkillen som styr och ställer nog utsett sig själv till kung. Barnen på Argylus, som planeten heter i det här äventyret, är intellektuellt helt mogna vid tre års ålder. Känslomässigt är de däremot fortfarande barn, men efter en farsot som drabbat planetens alla vuxna så är även deras livs utmätta. Vid 13 års ålder så slår sjukdomen till. Nu vill man att Enterprise och dess besättning ska hjälpa dem att få fram ett motgift. Och för att göra alla lite mer motiverade så berättar de inte det här med sjukdomen förrän Enterprise-crewen är på planetens yta och redan blivit smittade. Fem dagar har de på sig att hitta en lösning.

Nurse Chapel är i alla fall med på utflykten till den här planeten, och står för det kanske mest bevingade uttrycket i det här äventyret (se bild). Annars är den generella känslan mest att det känns lite tråkigt. Som att Enterprise åker fram och tillbaka till Ominnus för att få tag i ämnet Genitum Lars som behövs för att framställa ett botemedel mot åldrandesjukdomen. De blir förstås genast överraskade av vildar i höftskynken. Platsen där man hittar växterna med Genitum Lars är en av deras heliga platser. Men slagsmål blir det i alla fall, och Spock verkar ovanligt glad över att få ge primitiva humanoider stryk.

Arnold Drake är tillbaka som manusförfattare i The Trial of Captain Kirk, där en av de mer intressanta tekniska innovationerna i den tecknade Star Trek-serien görs. Ett slags robotar, i vars minne man kan mata in sin egen personlighet och kunskap. På det sättet kan dom göra grovgörat på farliga platser, medan man själv ligger avsvimmad av hjärnchocken som den här sinnesöverföringen leder till.

Uppdraget den här gången är att jaga illegala gruvpirater, som utvinner saker i ett astreoridbälte som förklarats fridlyst. En uppgift som är omöjligt att få rätt på eftersom gruvbolagen mutat sig till inflytande långt upp i Federationens maktsfärer. Så långt upp i hierarkierna att Kirk själv håller på att åka fast när han skjuter sönder ett av gruvpiraternas skepp (förklätt till en asteroidklippa, förstås).

Medan Kirk ska upp inför krigsrätt så drar Spock och de andra iväg för att hitta bevis som kan fria honom. Exakt vilka bevis de för med sig hem är oklart, men eftersom Kirk genomgår en tillfällig skönhetsoperation så kan han själv hitta den skyldige bakom komplotten mot honom. Kirks förklädnad varar bara en viss tid, men han lyckas ändå få klarhet i att den skyldige är en av politikerna i juryn som ska ställa Kirk inför rätta (han dejtar en sekreterare, förstås). Som tur var är den där politikern inte lika skicklig på slagsmål som Kirk, så allt ordnar upp sig till slut. Äventyr och historier som handlar om korruption inom Federationen är alltid lite extra spännande, eftersom de väl egentligen strider mot seriens grundtanke. Men här lyckas man inte riktigt få till någon vidare intressant historia av det hela.

Varje del av den här samlingen åtföljs av en artikel, och den här gången handlar det om de målade omslagen till Star Trek-tidningen. Alltid lite häftigare och mer fantasifulla än serien inuti. Falsk marknadsföring, men extremt snygg sådan.

Det här är volym 4 (av 5) med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och nio seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 3. Nu med sex, åtrå och femme fatales (och ett besök i limbo)

Jo, jag har blivit lite besatt av det här med de gamla tecknade Star Trek-serierna. Avslutar i stort sett varje kväll med att klicka mig igenom ytterligare ett märkligt avsnitt. Men helst bara ett. Dels för att en viss skevhet och konstighet i plottarna gör mig lite utmattad. Men också för att inte serierna ska ta slut för snabbt. Det är något med den tonen och uttrycket i de här 70-talsserierna som känns väldigt nostalgiskt.

När jag nu scrollat mig igenom nummer 13 – 18 av förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning så är det Len Wein (som jag ju presenterade i förra blogginlägget) som skrivit manusen till de första fyra äventyren. De två sista historierna är däremot gjorda av Arnold Drake. Han är ytterligare en sån där erfaren serieskapare som kallats in för att riva av några Star Trek-historier, mest känd är han över att ha varit med och skapat DC-figurer som Deadman och The Doom Patrol, samt Marvels Guardians of the Galaxy. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, utan börjar med en Wein-story, som påminner ganska mycket om det vi sett av honom tidigare i den här franchisen.

I Dark Traveler har Len Wein på nytt skrivit en “ensam makthungrig galning”-historia, men den här gången väntar han i alla fall med att introducera det förryckta geniet tills vi kommit in i äventyrets andra halva. Till en början så handlar nämligen den här storyn mest om en man med magiska krafter som liftar med Enterprise till sin gamla hemplanet. Eller, liftar och liftar. Kirk och de andra har inte mycket att säga till om i frågan, den främmande mannen dyker bara upp på Enterprise och tar, till synes helt utan ansträngning, kontroll över skeppets navigation. När Enterprise kommer fram till främlingens hemplanet bestämmer Kirk och de andra sig för att följa med dit och kolla på platsen som mannen lyriskt beskrivit som ett paradis. Men när man kommer till planetens yta är inget som förr. Fripassagerarens galne bror (som verkar vara onaturligt kort, eventuellt sitter han i rullstol) har låtit sina robotar ta makten och förslavat befolkningen eftersom han upplevde att han, som kort, var hånad och förlöjligad. Liftaren och Enterprise-besättningen arbetar tillsammans för att avsätta den korte despoten, men utan att göra någon närmare efterforskning kring hur utbredd funkofobin är på planeten. Pluspoäng för att Enterprise-gänget får testa på att flyga på en matta i det här äventyret.

Vilken Kirk är den riktigt, och vilken är den klingonska kopian?

The Enterprise Mutiny var även med i den första Gold Key-samlingen som jag skrev om. Det här är en rätt underhållande historia där man för första gången i tecknad form undersöker tropen med dubbelgångare. I det här fallet en falsk Kirk som tar kontroll över Enterprise, men där hans trogna besättning snart gör myteri mot bedragaren. Det är också i den här serien som det finns klingoner som inte ser ut som klingoner (bara skalliga människor i någon form av shortsdress). Samt en skräcködla. Och så tvingas Spock lista ut vem som är den riktige Spock och bedragaren i en laddad scen – som dessutom är snodd rakt av från avsnittet Whom Gods Destroy. Valuta för pengarna, helt enkelt.

Ett museum vid världens ände…

I Museum at the End of Time för någon slags rymdorkan Enterprise till Limbo. Där, i mellanrummet mellan liv och död, träffar de på ett museum med en massa gamla rymdskepp och rymdresenärer som också dragits in i en liknande rymdvortex. När ett klingonskt skepp (där bara en i gruppen ens påminner om tv-seriens sextiotalsklingoner) dyker upp i limbot så blir det förstås bråk. Men efter lite fajtande inser man att gemensamma krafter är det enda sättet som man kan ta sig ur den här märkliga icke-världen på – viljan till en lösning är dessutom ovanligt stor eftersom Spock just konstaterat att hela limbo-bubblan man befinner sig i håller på att kollapsa. Av någon trist anledning så väljer alla de gamla rymdfararna att stanna i museet och invänta slutet. “Alla vi känner har dött”, säger dom, och då har de ändå inte ens sett det där avsnittet av The Next Generation där ett tre personer vaknar upp från sin kryosömn och hade extremt svårt att anpassa sig till framtidens samtid.

Som helhet var ändå det här ett lite väl mesigt äventyr. Det saknades faktiskt en galen tyrann eller vetenskapsman. Höhöhö.

Day of the Inquisitors: Kirk och hans crew har varit ute på ett diplomatiskt uppdrag, men på vägen tillbaka till Enterprise skadas deras skyttel av en meteoritstorm och man tvingas nödlanda på en planet i närheten. Det visar sig dessvärre vara en plats som styrs av ett gäng xenfober som går klädda i KKK-liknande kåpor. De stämplar allt som de inte gillar som den ondes verk. Gissa om de blir förskräckta när de ser Spock. Honom skickar de raka vägen in i tortyrkammaren.

Det finns flera märkliga saker i det här äventyret. Som att Kirk och hans män helt oprovocerat slår ner vakterna som de träffar på vid en stadsport. Då har de fortfarande inte en susning om att staden styrs av onda män i kåpor. Vad hände med att man inleder en kontakt med ett främmande folk med att i varje fall försöka prata lite? Men våldsamheterna verkar vara centrala för den här seriens skapare. Rent generellt har de tecknade serierna som getts ut av Gold Key så här långt hängett sig åt mer knytnävsvåld än jag minns från originalserien. Fajterna utgör liksom höjdpunkten i många av serierna jag läst. På samma sätt är kvinnorna helt osynliga i de civilisationer som Kirk och de andra kommer i kontakt med. Visst, i den här serien finns Uhura och en nypåhittad kvinnlig besättningsmedlem med, men på planeten man kommer till syns inte ens kvinnorna till på stan. Det blir allt som oftast nästan lite löjligt patriarkalt.

På pluskontot kan vi kanske lägga det faktum att man i det här avsnittet i varje fall experimenterar med två parallella handlingar. Ombord på Enterprise får nämligen tf-kaptenen Scotty order om att avbryta sökandet efter Kirk och de andra, för att i stället ge sig ut på ett uppdrag i SIGMA-kvadranten – den tror jag aldrig att jag hört talas om!

Kirks och de andras problem med inkvisitorerna löses när de religiösa fanatikerna tvingar Spock att använda skyttelns radioutrustning för att visa hur han håller kontakten med hin håle. På det sättet kan han anropa Enterprise och se till att han och resten av besättningen blir transporterade bort från planeten. Enterprise-crewen har också varit i kontakt med den lokala motståndsrörelsen. Oklart om de verkligen fått tillräckligt med luft under vingarna för att kunna avsätta planetens religiösa ledare. Helt ärligt verkar Kirk mest intresserad av att åka hem till sitt rymdskepp igen.

The Cosmic Cavemen har faktiskt en kvinnlig huvudperson. Men hon verkar å andra sidan vara den enda kvinnan på en planet fylld med olika grupper av muskulösa, halvnakna män som utkämpar olika krig mot varandra. Men så är hon också en telepatisk drottning, som väntat på Spocks ankomst hur länge som helst. Spock, eller Unruho som han kallas på planeten, är så viktig att man karvat fram hans ansikte ur berget, som man tillbedjer. Hur det där blev till är ett av äventyrets större mysterier – men till sist kommer Spock på att drottningen måste ha plockat upp en stark telepatisk signal från honom när han blev jätterädd för en stor dinosaurliknande varelse under en expedition.

Drottningens fok heter Tol, och hotas av den mer “barbariska” Kovars-stammen. Enterprise-crewen försöker hålla sig utanför konflikten, men till sist gör Spock ett framträdande – en gudomlig uppenbarelse – som får de två stammarna att enas. Det här är då den första Star Trek-historien som Arnold Drake skrivit, och jag tycker att det känns lite annorlunda. Mer fartfyllt och omväxlande än tidigare. Men också lite mer gubbsjukt och smårasistiskt. Förutom drottningen så blir inte befolkningen på den här planeten mycket mer än ett gäng vildar, även om Tol-folket är duktiga på hantverk och har viss potential, enligt Spock.

Det här är också det första äventyret som har både Alberto Giolitti och Giovanni Ticci som tecknare. Bildspråket är faktiskt lite mer expressivt i det här avsnittet, och färglagt lite annorlunda. Men kombinationen av de här tre upphovspersonerna ger också en lite mer våldsam och brutal serie – vi får till exempel se förberedelserna till en avrättning, och i slutet av den här historien försöker Scotty till och med börja slåss med Spock (Scotty står förresten också för den tecknade seriens första riktigt utvecklade romans – lite för sent inser han att den där drottningen egentligen kanske bara var ute efter hans vapen). Varför kapten Kirk har en orange tröja får vi däremot inte riktigt någon bra förklaring på.

Det är tydligt att manusförfattaren här har tröttnat på begränsningarna när det gäller de tekniska landvinningarna i Star Trek. I The Hijacked Planet hittar därför Arnold Drake på en makalös maskin som kan spela in en hel planets befolkning på någon form av fantastiskt band. Ja, till och med hela planeten, visar det sig. Den komprimerade planeten i fråga, som man spelat in för att den inte ska brinna upp av en sol som håller på att förvandlas till en supernova, utgör också ett ytterst attraktivt byte för en skurk som vill utpressa Federationen. “Ge mig massor av pengar, annars dödar jag 600 miljoner människor”.

Det framstår med all önskvärd tydlighet att den gode Arnold Drake gärna vill ha lite mer romance och åtrå i Star Trek-serien – vilket i och för sig också ligger helt i linje med tv-serien som den utgår från. Lite skeptiskt blir jag ändå när han här låter en femme fatale anlända till Enterprise för att förföra Spock. Hennes plan är att stjäla den där inspelade planeten för sin brors räkning. Och Spocks ovanligt tillmötesgående sätt mot kvinnan förklaras sedan med att han redan börjat misstänka henne för att vara en bedragare, och därför valde att spela med i charaden. Men inte ens Spocks logik kan förhindra att han blir lurad. Och så måste han och Kirk och de andra jaga fatt i hennes bror, utpressaren, och försöka få tillbaka det där bandet. Och faktum är att Spock, i en av äventyrets sista rutor, erkänner att han nog ändå tappade huvudet en smula i det där romantiska dubbelspelet. En vändning i intrigen som väl nästan är ännu mer orimligt än den där maskinen som kunde komprimera hela planeter?

Det här är ett ovanligt sprittande äventyr. Inte särskilt smart, men med åtminstone några oväntade vändningar.

Det här är volym 3 (av 5) med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan februari 1972 och maj 1973. Boken är slut på förlag, så jag har läst den som digital utgåva. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och åtta seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives Volume 2. Knäppgökar med storhetsvansinne och gammalmodiga rymdpirater.

I den andra samlingsvolymen av gamla Gold Key-tidningar känns det som att den tecknade serien närmat sig tv-serien något. Allt är lite mer bekant, även om manusförfattarna är oproportionerligt förtjusta i de vassa ordväxlingarna mellan Spock och McCoy. Spock fortsätter också att flera gånger vara den tecknade seriens centrum. Kirk fyller ibland mest funktionen som en något mer verbal hjältefigur än Spock, en sidekick som är bättre på knytnävsslagsmål än att fundera ut lösningar på kluriga problem.

Det första äventyret i den här samlingsvolymen är skrivet av Dick Wood (som skrev alla de sex historierna i förra boken), men sedan tar Len Wein över ansvaret för seriemanusen. Och ganska snart märker vi att Wein har en viss förkärlek för stories om galna vetenskapsmän. Eller åtminstone ensamma “genier” som drabbats av storhetsvansinne gärna offrar allt och alla för sin egen vinnings skull. En smula tjatigt en bit in i den här boken, faktiskt. Wein var dock knappast någon oprövad kraft när han tog det här jobbet, och efter Star Trek ägnade han sig åt göttiga arbetsuppgifter som att vara medskapare till Swamp Thing och X-Men’s Wolverine. Och så var han redaktör för Watchmen en gång i tiden. Men han gjorde alltså även några skift i Star Trek-fabriken.

Det här albumet innehåller serier som gavs ut 1970-71. En period då Star Trek var nedlagd som tv-serie, och den animerade serien ännu inte hade börjat visas på amerikansk tv. Det här var berättelserna som skulle hålla fansen nöjda under tiden, eller kanske rentav hålla varumärket vid liv. Ju mer jag läser om de tecknade serierna, desto tydligare blir bilden av att de var den enda kontinuerliga Star Trek-utgivningen under de allra magraste åren.

Dick Woods sista Star Trek-äventyr är också ett av de märkligaste. The Voodoo Planet handlar om en planet som är identisk med Jorden, men fylld med papier maché-kopior av byggnader och städer på planeten. Dent är en förrymd brottsling från Jorden, greve Dressler, som använder sig av Jordkopian som ett slags gigantisk voodoo-docka. Genom att förstöra byggnader på sin papier maché-planet kan han även utplåna dem på Jorden.

Både Spock och Kirk känner igen Dressler, trots att det här är hans första framträdande i Star Trek någonsin. Vi läsare får i varje fall reda på att han regerade över ett litet rike på Jorden, men flydde därifrån efter att han hamnat i bråk. Tydligen fortsatte han med att framställa vätebomber, när resten av planeten försökte utplåna vapnet. Nu ska Dressler hämnas på Jorden. Tanken är att använda sitt nya voodoovapen för att utpressa myndigheterna på Jorden så att han kan återvända dit som en fri man. Utöver Eiffeltornet hinner Dressler också med att förstöra Colosseum, det lutande tornet i Pisa samt Sfinxen i Giza. Men även Spock och Kirk får känna av hur det är att bli utsatt för voodoo-docktortyr när Dressler hamnar i en fajt med dem.

Spock hittar så småningom en liknande voodoo-teknik i någon gammal Vulcansk historisk källa (tydligen har han med sig ett helt bibliotek av gamla böcker ombord på Enterprise). Genom att bekämpa Dressler med hans egna vapen så får man till sist honom på fall. Sedan bestämmer man sig för att göra en “Khan” och släppa av honom på en obebodd planet. Ett bra sätt att göra en sequel möjlig, tänker jag. Men hittills har faktiskt ingen annan Star Trek-produkt valt att plocka upp Dressler från det allra dammigaste hörnet av Star Trek-arkivet.

När Bones blir en ung man i The Youth Trap får Kirk panik. Lägg också märke till ryggsäckarna på bilden, en adderad detalj i serierna som irriterar alla Star Trek-historiker.

I nästa äventyr, The Youth Trap, påminner storyn till viss del om ett kommande avsnitt av The Animated Series, som också kretsar kring ett omvänt åldrande som ett slags hot. I det här tecknade äventyret har en vetenskapsman tagit fram ett vapen som kan påverka en persons ålder, och han använder Enterprises besättning för att testa och finjustera det. Det vill säga, han ligger på en klippa och skjuter på dem.

Men när vapnet väl fungerar tillfredsställande så snor hans vapendragare Kooba det. Han planerar att använda det för att ta makten över sin hemplanet. Efter en hel del action och slagsmål så lyckas Kirk sätta stopp för Kooba, genom att använda en bit blank plåt som reflektera åldersvapnets strålar tillbaka mot angriparen. På det sättet förvandlar han den onde Kooba till ett litet barn, varpå han sedan slår sönder vapnet. Brottslingen får chansen att terrorisera sin omvärld på dagis, och Kirk slipper ta itu med problemet under sin livstid. Det här är det andra äventyret i rad där Kirk på något sätt är både domare och jury. Ett extra plus till scenen där Kirk och de andra liksom surfar fram på en klipphylla som lossnat från ett berg.

Slagsmål med historiska personer i The Legacy of Lazarus.

Uhura får äntligen en biroll i The Legacy of Lazarus (inte jättestor, men i alla fall något). Den här gången är skurken en knäppgök till historiker som byggt androider programmerade med kända individers personligheter (kändisarnas hjärnmönster har han lyckats spela in med hjälp av en en jättestor antenn, oavsett hur länge de varit döda). I hans samling finns bland annat George Washington, Kejsar Nero, Alexander den store, Cleopatra och Abraham Lincoln (som ju även dykt upp i ett vanligt Star Trek-äventyr). Här finns faktiskt också Hitler (beviset för att historien inte utspelas i himmelriket). Däremot lyckades man inte förutspå vem den 45:e presidenten i USA skulle bli, han heter ju inte Anton York, som han gör här.

Den galne historikern, Alexander Lazarus, har nu blivit uttråkad av att älta Jordens historia och vill därför dammsuga Spocks hjärna på historiekunskap (en process som tyvärr också gör den obruklig). Men planen går sådär, Lazarus lyckas låsa in sig själv i brain-drain-maskinen och dör på kuppen. Enterprisebesättningen lyckas transportera sig ombord Enterprise, just innan hela planeten de besökt exploderar.

Ytterligare lite slagsmål med skäggiga fredsaktivister gone barbarkrigare i Sceptre of The Sun.

I Sceptre of The Sun är historikern utbytt mot en magiker, Chang. Han hävdar att han ligger i krig med en annan trollkarl, Xandu, och pekar på det stora brinnande svärdet som svävar över hemstaden. Chang tvingar iväg Kirk, Spock och de andra på ett uppdrag: att hämta en magisk spira i ett annat hörn av planeten. På vägen dit får man bland annat slåss med stenjättar och en argsint robot. Lyckligtvis har de Marla som leder dem på rätt väg mot spiran, klädd i minimala magdansöskläder, förstås. I och med det blir hon , den tecknade Star Trek-seriens första renodlade babe. Även här har man alltså rättat sig lite efter tv-seriens estetik och ton. Man ser också till att rätta till det där misstaget från de tidigare serierna där Enterprise flyger runt i olika planeters atmosfär, här är det FULLSTÄNDIGT omöjligt.

Chang visar sig vara en bedragare, en illusionist vars största förmåga är att lura folk till att tro att han har magiska krafter (hur Spock kan gå igenom en illusion med samtidigt kan klättra på en annan blev aldrig riktigt klart). Changs egentliga mål är att sno Enterprise för att lägga under sig fler världar genom sin magi. Han genomskådas, och när han försöker döda Kirk med ett svärd, blir han träffad av en dödlig blixt. En intressant detalj är att .Chang och delar av befolkningen på planeten egentligen är gamla fredsaktivister som flydde från Jorden och krigen där för att testa ett nytt liv på en annan planet.

I nästa äventyr blir besättningen försöksdjur för en man med flugögon. Jo, The Brain Shocker börjar i och för sig med att vulcanska känslor tappade på flaska smiter ut på Enterprise. En något bisarr grundstory, men som ger tecknaren en chans att skapa suggestiva bilder om demoner som försöker angripa besättningen på Enterprise. Men historien fortsätter sedan med att Enterprises besättning lockas besöka en planet där en mystisk man med fasettögon använder besökare som ett slags liveunderhållning. Men hans sätt att manipulera sina försökspersoners känslor straffar sig, och han blir själv instängd i sin plastkupol med de vulcanska demonerna.

Rymdålderns pirater shoppar tydligen sina kläder på någon form av Buttericks-outlet.

Berättelserna om de ensamma galningarna/genierna får ett välbehövligt avbrott i The Flight of the Buckaneer – en historia om rymdpirater. Och det här är pirater som tar sin yrkestillhörighet på allvar. De har ringar i ena örat, randiga tröjor och slåss med värjor. Dessutom designar de sina skepp så att de ser ut som gamla segelfartyg. Och låter sina fångar gå på plankan (i små tunna rymddräkter så att de ska dö långsamt). Ja, i det här äventyret finns till och med en skattkarta som leder till en skatt av stulet dilithium. Men även här utkristalliseras efter en stund en huvudskurk, Black Jack Nova. Han sprängs i luften på slutet, något med att någonting i hans farkost punkterades av Kirks värja.

Ett extremt tramsigt äventyr, det här. Men ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det är tramset som jag är ute efter när jag läser de här serierna. Jag tycker nästan att det är lite tråkigt att den tecknade serien nu börjar inordna sig i tv-seriens konventioner. Det är i överdrifterna, fjompigheterna och de campiga ögonblicken som jag gillar de här gamla tecknade serierna som bäst (drag som i och för sig även återfinns i originalserien, men mer sällan lika hejdlöst som här). Antagligen en åsikt som är den helt motsatta mot vad jag hade tyckt om jag läst den här serien när jag var liten. Men så har barn ofta en alldeles för dåligt utvecklad känsla för ironi. Fast just rymdpiraterna i maskeradkostymer blev kanske väl mycket, även för mig.

Det här är volym 2 av 5 med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan mars 1970 och november 1971. Boken är slut på förlaget, så jag har läst den digital utgåvan. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sju seriealbum. Och lite till.