Medan jag såg det här avsnittet kände jag mig märkligt upprymd. Vilka ovanligt påkostade miljöer (allt som inte är en grotta i papier mache känns i och för sig som lyx). Vilka ovanligt genomarbetade gästroller. Vilken ovanligt dramatisk handling om hela mänsklighetens överlevnad. Men så väldigt lite Star Trek det egentligen var… Mina misstankar om ett underliggande dolt motiv, om en plan i det fördolda, bekräftades när jag började kolla fakta på nätet. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie. Om än förklätt till ett sorts rymdäventyr.
I avsnittet har Enterprise på ett bekymmerslöst sätt färdats tillbaka i tiden till 1968. Mitt i det kalla kriget och atomvapenrustningen. Eller för att vara exakt – samma dag som USA ska skjuta upp en atomvapenplattform i rymden. Men det är inte bara framtidens federation som är intresserad av atomvapenutvecklingen på Tellus. En man och en katt fastnar på något sätt i Enterprises transportörstråle, och hamnar på skeppet. Kirk har extremt svårt att avgöra om de två tänker verka i det goda eller ondas riktning. När de börjar ta sig in och börjar mecka med missilens programmering vet vi fortfarande inte om det är för att undvika eller framkalla krig?
Men trots dessa dramatiska förutsättningar så kretsar det här avsnittet främst kring Star Treks skapare Gene Roddenberry och hans uppblåsta ego. Han var nämligen inte nöjd med att bara ha Star Trek som sitt levebröd. Hans ambitioner var större än så, särskilt som han var fullt medveten om hur opålitliga och ombytliga tv-chefer kan vara. Bättre två hästar i stallet än bara en, liksom. Så varför inte försöka lansera en ny serie i ett Star Trek-avsnitt?
Nu hade han och en medförfattare klurat ut en historia om en hemlig agent som var uppväxt på en annan planet och skickad till jorden för att undanröja dess undergång. Mr Seven, som han heter, är klädd i oklanderliga kostymer och har ett artigt sätt. Det enda som är lite märkligt med honom är den intima relationen till hans katt, Isis. Som eventuellt också kan ta en mänsklig (sexig) skepnad. Och så dyker privatsekreteraren Ms Lincoln, upp, spelad av redan fantastiska Teri Garr, som en del kanske känner igen från Närkontakt av tredje graden, Vänner eller Tootsie.
Assignement: Earth var förstås lite extra komplicerad att spela in, eftersom man försökte sig på vågspelet att lansera tre nya rollfigurer i det redan späckade Star Trek-konceptet. Och det är lite oroväckande att jag tycker att det hela är så underhållande, att jag efter att ha plöjt mer än 50 avsnitt tycker att Enterprise känns klaustrofobiskt i jämförelse med det här. För Gene Roddenberry verkar det nya programkonceptet ha varit så viktigt att han var beredd att ge avkall på saker som annars hade varit heliga. Som att det är lite ologiskt att tidsresan till 1968 bara avfärdas med en mening i avsnittets början. Förra gången skeppet reste i tiden innebar det en skitjobbig slangbellegrej runt solen och så vidare. Nu är det bara några ord i en avmätt introduktion.
Assignement: Earth var ett exempel på den då ganska nya företeelsen backdoor pilot – att försöka bluffa in ett helt nytt programkoncept på bekostnad av Star Treks egna säsongsfinal. Och om jag ska gå in på detaljkritik av själva avsnittet, så är det fortfarande diskutabelt om scenerna med fyra killar framför en dator räknas som rafflande tv-underhållning.
Sammanfattning: Det är intressant att det är så läskigt att lyssna på en katt som är dubbad av en människa. Jätteobehagligt. Det är också bra att veta att Spock är en genuin katt-tant. Sättet som han tyr sig till Isis på är bedårande. Kanske det mest passionerade som Spock gett uttryck för så här långt. Klappa, mys, spinn.
Tycker också mycket om att datorn i avsnittet är en bitch, och att Assignement: Earth får mig att tänka på både filmen War Games och pilotavsnittet av Lost in Space. Som Star Trek-avsnitt är det här annars ganska värdelöst. Men som tidsdokument över 60-talets vätebombsångest är det förstås ovärderligt. Betyg: 8/10.
3. Spock, McCoy och Kirk får slåss mot utvalda kämpar i tv-sända Gladiatorspel, som sänds live på tv och där de medverkande uppmanas att bjuda på en bra show så att tittarsiffrorna inte sjunker. Om jag tidigare antydde att tv-formatet Gladiatorerna har sitt ursprung i Star Trek så vill jag nu å det bestämdaste hävda detta faktum. När det gäller att gladiatorspelen i det här avsnittet främst används som en satir över tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så är det bara att sucka djupt och börja sjunga på Alanis Morisettes 
4. Men eftersom det handlar om tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så var det nog bra att Bread and Circuses låg som näst sista avsnitt på säsongen. Förhoppningsvis var serien redan förnyad för ytterligare ett år vid det laget. Eller?
Visst har ni känt av den stora robotångesten på sistone? Att allt fler skriver och pratar om robotar som arbetsmarknadens nya vinnare. De som kommer att stöta bort människorna från en allt hårdare arbetsmarknad (även journalisttjänster är hotade, vilket leder till att medierna förstås tar upp frågan oftare än någonsin tidigare). Och då dyker plötsligt The Ultimate Computer upp i min playlist. Star Trek-avsnittet som ger AI-skräcken ett ansikte.
Det är självaste Kirk som ska bytas ut mot den multitroniska datorn M-5, designad av Dr Richard Daystrom, geniförklarat underbarn som belönades med ett nobelpris tidigt i sin karriär. Och det första skeppet som ska testa den nya kaptensdatorn är Enterprise. William Shatner låter sin Kirk flacka smådesperat med blicken som en daglönare på en potatisodling ett år när knölarna ruttnar bort när han hör om planerna. Han börjar fundera på hur hans liv ska bli när han inte längre ens har Enterprise kvar. Var ska han jobba? Vad ska han göra med all tid? Vem kommer han att vara utan den där tajta kaptenströjan? Finns Fas 3 inom Federationen?
Dessvärre har Dr Daystrom programmerat datorn med sin egen något paranoida personlighet, och M-5:an är lång ifrån stabil. Den missuppfattar krigsövningar och håller på att förinta andra skepp från Federationen. Och inte går det att koppla ur den där datorn heller, det är den för smart för. Det är inte förrän Kirk inser att M-5 inte tror på att döda sina fiender som han ytterligare en gång lyckas med det ständigt återkommande AI-tricket. Att vända den konstgjorda intelligensen mot sig själv. I det här fallet lyckas han med nöd och näppe hindra M-5:an från att begå självmord (och ta med sig Enterprises besättning på kuppen).
Sammanfattning: Trots att det här avsnittet på många sätt liknar flera tidigare på temat artificiell intelligens, så är det något som känns annorlunda. Det är hotet om arbetslöshet som gör att The Ultimate Computer blir så nära socialrealism som Star Trek kan komma, tror jag. Rädslan för att bli överflödig, hotet från den nya tekniken, bristen på kontinuitet i en föränderlig värld – det är lätt att känna igen sig i det här avsnittet, även om man aldrig arbetat som kapten på ett rymdskepp. Betyg: 8/10
Kirk och hans mannar hamnar på planeten Omega IV när de letar efter överlevande från systerfarkosten Exeter. Skeppet verkar ha drabbats av en farsot, och besättningens uniformer ligger tomma på golvet, efter att kropparna förvandlats till kristaller (Jo, på riktigt. Helt sjukt. Bara ett avsnitt efter att Enterprise besättning blev kuber av aska). Så småningom visar det sig att Exeters kapten lyckats ta sig ner till Omega IV och sluppit undan att bli strösocker. Kirk med patrull följer efter och blir snabbt indragna i en blodig konflikt mellan planetens invånare – ett asiatiskt folk (kohmer) som bor i små byar och pälsklädda kaukasier (yanger) som bor i skogen. ‘
Utöver allt annat är The Omega Glory en inte så lyckad blandning av två olika subgenrer. Dels är det ett 
Egentligen är det konstigt att Enterprise svarar på nödanrop överhuvudtaget. Det verkar ju vara det enklaste sättet för en potentiell fiende att locka skeppet och dess besättning in i en fälla. Oftare det än att man faktiskt räddar någon. Och i By any other name verkar Kirk och hans manskap nästan angelägna om att kunna tas som gisslan, så hals över huvud springer de rakt in i det bakhåll som kelvanerna har gillrat. Kelvanernas plan? Att kapa Enterprise, förvandla personalen till porösa kuber av aska och mineraler och sedan trycka plattan i mattan för att ta sig till sin hemplanet i Andromedagalaxen, 300 år bort. 
Kelvanernas hemliga vapen är en knapp på deras bälte som förvandlar människor till något i stil med levande statyer. Ett otroligt bra vapen. Man skadar ingen, man bara förhindrar ens fiende från att röra sig. Och vi kan väl säga så här, om skådespelarna i Star Trek hade försökt dryga ut kassan med att stå som levande staty på någon gågata någonstans hade de inte fått mycket pengar i kassan. Det visar sig att det här att stå stilla faktiskt är Star Trek-kollektivets absolut sämsta gren – ibland är det verkligen korkat att spara in på specialeffekter. Och på tal om specialeffekter, i det här avsnittet bjuds vi inte på några extravaganser i alienska utseenden heller. Kelvanerna ser ut som människor, trots att de kommer från en annan galax och egentligen är någon sorts Lovecraftska tentakelmonster. På något sätt (som ingen förklarar) har de nu människokroppar istället. Fyllda av funktioner, känslor och begär som kelvanerna varken känner igen eller förstår.
Det visar sig vara just mänskligheten som är de hyperintelligenta Kelvanernas blotta. Kirks enda hopp är att utnyttja mänskliga svagheter för att få Kelvanerna ur balans. Var och en i den kvarvarande besättningen utnyttjar sin personliga superkraft för att förvirra fienden. Scotty super en kelvan under bordet. McCoy säger att åt en annan kelvan att han behöver en vitaminspruta, men injicerar istället medel som påverkar humöret. Spock slår kelvanernas befälhavare i 3D-schack och försöker få honom att komma ur balans rent känslomässigt. Och Kirk. Ja, vad tror ni Kirks uppgift är? Att hångla med en av de kvinnliga kelvanerna, förstås. Och hon har förresten helt omotiverat mycket lite kläder på sig hela tiden. Alltså väldigt små kläder. Nej, inte i storlekar utan som i väldigt lite tyg. Ja, ni förstår. 
Kelvanerna blir till sist så mycket människor att de bestämmer sig för att strunta i sin uppgift, ställa in uppdraget och bli människor på heltid istället. På samma planet som de räddades ifrån. Från disciplinmaskiner till slackers, alltså. För övrigt skämdes jag lite när jag såg det här avsnittet. Här har jag skrivit intergalaktiskt gång efter annan i den här bloggen och så visar det sig att Enterprise hållit sig hemma i den här galaxen hela serien. Det har har inte jag förstått. Jag fintade bort mig själv efter avsnittet 
Sammanfattning: Vad tyckte jag egentligen, då? Jag vet att jag gillade dödskuberna väldigt mycket. Att det verkligen var läskigt när kelvanernas befälhävara smulade sunder ett i sin hand. Det var den brutalaste närbild jag sett av en avrättning. Men i övrigt? Tja, det här kapningsfösöket kändes tråkigt. Kelvanerna var också trista. Och jag orkar inte med att se Shatner hångla en endaste gång till! Det räcker nu! Förresten, det här med att mänsklighetens svagheter består av svartsjuka, hormoner, sprit och sex – hade man inte kunnat hitta några mer överraskande och mer spektakulära saker att sätta på listan? Betyg: 4/10
Det här är ett slags tvillingavsnitt till gangsterplaneten i 
I det här fallet är det en observatör från Federationen som inte kunnat låta bli att ingripa i den lokala civilisationens utveckling. En historiker som tyckte att det var en smart idé att lansera nationalsocialism på Ekos för att ena den splittrade befolkningen. Allt rekonstruerat in i minsta detalj (vilket också är praktiskt för kostymavdelningen som kan hyra in lite begagnade kläder som använts i en WW2-rulle) Snart blev den fredlige historikern dessvärre bortmanövrerad, och konsekvenserna av ideologin slog igenom. Att uppfinna en hotbild och en fiende är också ett effektivt sätt att ena nationen. Och en grundläggande princip inom nazismen. Det borde väl en historiker veta?
På handlingsplanet är det däremot ett ganska rörigt och virrigt avsnitt. Upplösningen är lite för osannolikt enkel för team Enterprise. Motståndarna lite för korkade. Den tekniska lösningen för att öppna ett lås i ett fängelse lite för osannolik. Dessutom är innovationen med inopererade transpondrar lite oväntad för någon som sett alla avsnitt i rad. En sändare under huden som ger Enterprise en möjlighet att lokalisera besättningsmän och transportera dem till skeppet även utan deras kommunikator – en sådan hade förändrat utgången i massor av tidigare avsnitt. Det här är lite som när Enterprise skyttel introducerades halvvägs in i säsong ett. Teknisk utrustning som sabbar intrigen i en massa avsnitt som redan är inspelade.
Sammanfattning: Jag gillar de här “möjliga konsekvenser”-avsnitten. De är som skrattspeglar och påminnelser om det bisarra och brutala i mänskliga civilisationer. Sedan dras förstås omdömet ner av att upphovspersonerna flera gånger låter det här avsnittet gå åt komedihållet när de borde gjort tvärtom. Betyg: 6/10
Jag är helt beroende av Star Trek-poddar just nu (nya blogginlägg om det kommer snart). Det känns som om podd-programledarna de är mina kamrater och följeslagare i det här långdragna Star Trek-äventyret. Även om många av dem förstås pratar om och associerar kring saker kors och tvärs genom Star Trek-produktionen, från alla säsonger samtidigt. Detaljer om avsnitt som jag inte har sett ännu låter jag bara passera, men varje gång jag kan plocka en ny referens så blir jag förstås lite extra själaglad. Return of Tomorrow såg jag i förrgår, och redan dagen efter lyssnade jag på ett avsnitt av This week in Star Trek där man i förbifarten nämnde Sargon. Och jag förstod! Nördlyckan!!
Jag nämner det där eftersom det är den detalj jag kan uppbåda mest entusiasm kring när det gäller det här avsnittet. Inte för att Return to Tomorrow är direkt dåligt, det är bara hemskt förutsägbart: Enterprise kallas till en planet, träffar Sargon, en uråldrig förfader som kapslat in sin själ i en blinkande discoboll. Han ber om lov att få låna kropparna av några utvalda i besättningen, och låta dem tas över av honom och hans polare för en tid. Då kan de använda kropparna för att bygga androider som sedan kan rymma Sargons och de andras själar, minnen och personligheter i framtiden. Och så får de som lånat ut sina kroppar dem tillbaka. För att lägga lite extra tryck på Kirk och de andra förklarar Sargon att han troligtvis är mänsklighetens anfader, och att Adam och Eva var två astrounauter utskickade från Sargons planet.
Att låna ut sin kropp till en ande är alltid en stor risk, främst eftersom det är så himla mycket roligare att hångla med läppar än utan. Och är man en ande som fått smak för hångel är det frestande att helt enkelt vägra ge tillbaka kroppen. Ockupera den och vägra låta sig vräkas, som en sorts mental squatter. Och bara för att Sargon är en hedersknyffel som går att lita på så betyder inte det att hans kollega eller flickvän är lika ädla. Eller att de inte försöker ta livet av varandra – medan de använder sig av någon annans kropp! Kanske din, om du är dum nog att låna ut den!
Sammanfattning: Hade jag varit sjukt pretentiös hade jag försökt mig på en liknelse i stil med att Return to Tomorrow egentligen är ett avsnitt om handlar om kolonialism. Hur kolonialmakter lovar på allt som är heligt att de bara vill “låna” lite naturresurser, men sedan vägrar att lämna tillbaka dem till sina rättmätiga ägare. Men jag nöjer mig med att konstatera att Return to tomorrow är ett helt okej avsnitt, men ett som lämnar mig tämligen oberörd. Det roligaste som händer är väl egentligen att Spock får spela ond, elak och glad när hans kropp tagits över av någon annan. Och visst sitter han och glor på sjuksköterskans bröst hur länge som helst i första scenen som “förvandlad” en scen. I övrigt är det här en flatliner, dessvärre. Betyg: 4/10
Jag tror jag är kär. Kär i en Mugato. Finns det något gulligare djur i hela universum? Jo, jag vet att den är livsfarlig och kan döda med bara ett bett. Men. Det är något speciellt med enhörningsalbinogorillor (efter att avsnittet tog slut tog det cirka 30 sekunder innan jag började googla efter Mugatodockor).
Annars är den egentliga stjärnan i det här avsnittet Nona, en häxa som är gift med Tyree. Hon är härligt ond, trolös och slampig. Till exempel använder hon någon sorts kvistar som hon gnider mot mäns hud för att göra dem förvirrade och pilska. Men bäst av allt är förstås den DRAMATISKA ritualen (som mest liknar någon sorts förtäckt samlag) när hon ska bota Kirk från det livsfarliga bettet han fått av en gullig mugato. Lägg märke till att Mahkoroten som hon använder ser ut ungefär som en bajskorv, och att skådespelaren måste skaka den lite för att det ska se ut som om den rör sig i hennes hand.
Ett mått på Kirks enorma semestersug är att han i det här avsnittet till och med försöker prata sig ur uppdraget när stjärnflottans order kommer. Detta trots att man fått nödsignaler från rymdskeppet Intrepid. Och Spock just fått ett svimingsanfall på bryggan efter att han sagt sig känna hur Intrepid och hela dess besättning dött. Eftersom hela skeppets besättning består av vulcaner kan han mentalt känna deras smärta genom rymden. Men Kirk tycker att personalen i allmänhet, och han själv i synnerhet är värda att få ligga på en strand och dricka drinkar. Men inte ens Kirk kan säga nej till en order.
Enterprise kommer däremot aldrig fram till platsen där Intrepid försvunnit. På vägen möter skeppet i stället en gigantisk blob i rymden. En blob som både suger Enterprise till sig och tömmer farkosten på energi (av någon anledning som jag aldrig riktigt förstod så måste man därför åka framåt för att backa – varför är oklart). Ja, den suger även i sig hela besättningens kraft. Och ger ifrån sig jobbiga tinnitusljud som får folk att svimma (det är från det här avsnittet som klippen till 
Sammanfattning: Det jag gillar mest med det här avsnittet är att alla är så trötta hela tiden. Framför allt Kirk. Han ser verkligen jättetrött ut. Och som om det inte räckte att de alla var på väg in i väggen så måste de också acceptera att döden väntar bara någon timme bort. Cellen i sig är däremot synnerligen okarismatisk. Betyg: 7/10
Uppdraget för Enterprise den här gången är att åka till planeten Sigma Iotia II. Ett rymdskepp som hette Horizon besökte samma planet för 100 år sedan, just innan det försvann. Då var civilisationen där på väg in i industrialismen, var det sagt. Men när Kirk, Spock och McCoy transporterar sig ner till planeten hamnar de rakt in i en gangsterfilm från 20-talet – fast med extra allt. Här bär alla på gatan pistol, det finns inga poliser och krig mellan olika gäng är vardag. Och Star Trek-personalen blir förstås genast tagna som gisslan – den lokala maffiabossen Oxmyx vill ha nya, moderna vapen för att kunna utplåna sina konkurrenter.
Intrigen i avsnittet är rätt snårig (jag vet inte hur många gånger Star Trek-besättningen tas som gisslan av olika gäng) men det märks tydligt hur bekväm William Shatner känner sig i komedigenren. Och han får ovanligt många chanser att vara rolig här. Kirk inser nämligen ganska snart att det enda sättet att stävja gangsterbossarna på planeten är att låtsas vara en ännu större gangster själv. Så han tar på sig, kostym, hatt och börjar prata en så märklig slang att han inte ens själv kan vara riktigt säker på vad han säger. Det slutar i varje fall med att 40% av alla intäkter på planeten ska gå till the Feds, vilket är det nya smeknamnet på maffiaorganisationen Federationen. Pengar som Kirk dock lovar ska fonderas för en utveckling mot ett mer etiskt samhälle på planeten.