Assignment: Earth. Det som egentligen är en pilot för en helt annan serie.

st ass 5Medan jag såg det här avsnittet kände jag mig märkligt upprymd. Vilka ovanligt påkostade miljöer (allt som inte är en grotta i papier mache känns i och för sig som lyx). Vilka ovanligt genomarbetade gästroller. Vilken ovanligt dramatisk handling om hela mänsklighetens överlevnad. Men så väldigt lite Star Trek det egentligen var… Mina misstankar om ett underliggande dolt motiv, om en plan i det fördolda, bekräftades när jag började kolla fakta på nätet. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie. Om än förklätt till ett sorts rymdäventyr.

I avsnittet har Enterprise på ett bekymmerslöst sätt färdats tillbaka i tiden till 1968. Mitt i det kalla kriget och atomvapenrustningen. Eller för att vara exakt – samma dag som USA ska skjuta upp en atomvapenplattform i rymden. Men det är inte bara framtidens federation som är intresserad av atomvapenutvecklingen på Tellus. En man och en katt fastnar på något sätt i Enterprises transportörstråle, och hamnar på skeppet. Kirk har extremt svårt att avgöra om de två tänker verka i det goda eller ondas riktning. När de börjar ta sig in och börjar mecka med missilens programmering vet vi fortfarande inte om det är för att undvika eller framkalla krig?

Men trots dessa dramatiska förutsättningar så kretsar det här avsnittet främst kring Star Treks skapare Gene Roddenberry och hans uppblåsta ego. Han var nämligen inte nöjd med att bara ha Star Trek som sitt levebröd. Hans ambitioner var större än så, särskilt som han var fullt medveten om hur opålitliga och ombytliga tv-chefer kan vara. Bättre två hästar i stallet än bara en, liksom. Så varför inte försöka lansera en ny serie i ett Star Trek-avsnitt?

st ass 2Nu hade han och en medförfattare klurat ut en historia om en hemlig agent som var uppväxt på en annan planet och skickad till jorden för att undanröja dess undergång. Mr Seven, som han heter, är klädd i oklanderliga kostymer och har ett artigt sätt. Det enda som är lite märkligt med honom är den intima relationen till hans katt, Isis. Som eventuellt också kan ta en mänsklig (sexig) skepnad. Och så dyker privatsekreteraren Ms Lincoln, upp, spelad av redan fantastiska Teri Garr, som en del kanske känner igen från Närkontakt av tredje graden, Vänner eller Tootsie.

st ass 6Assignement: Earth var förstås lite extra komplicerad att spela in, eftersom man försökte sig på vågspelet att lansera tre nya rollfigurer i det redan späckade Star Trek-konceptet. Och det är lite oroväckande att jag tycker att det hela är så underhållande, att jag efter att ha plöjt mer än 50 avsnitt tycker att Enterprise känns klaustrofobiskt i jämförelse med det här. För Gene Roddenberry verkar det nya programkonceptet ha varit så viktigt att han var beredd att ge avkall på saker som annars hade varit heliga. Som att det är lite ologiskt att tidsresan till 1968 bara avfärdas med en mening i avsnittets början. Förra gången skeppet reste i tiden innebar det en skitjobbig slangbellegrej runt solen och så vidare. Nu är det bara några ord i en avmätt introduktion.

Assignement: Earth var ett exempel på den då ganska nya företeelsen backdoor pilot – att försöka bluffa in ett helt nytt programkoncept på bekostnad av Star Treks egna säsongsfinal.  Och om jag ska gå in på detaljkritik av själva avsnittet, så är det fortfarande diskutabelt om scenerna med fyra killar framför en dator räknas som rafflande tv-underhållning.

Sammanfattning: Det är intressant att det är så läskigt att lyssna på en katt som är dubbad av en människa. Jätteobehagligt. Det är också bra att veta att Spock är en genuin katt-tant. Sättet som han tyr sig till Isis på är bedårande. Kanske det mest passionerade som Spock gett uttryck för så här långt. Klappa, mys, spinn.

Tycker också mycket om att datorn i avsnittet är en bitch, och att Assignement: Earth får mig att tänka på både filmen War Games och pilotavsnittet av Lost in Space. Som Star Trek-avsnitt är det här annars ganska värdelöst. Men som tidsdokument över 60-talets vätebombsångest är det förstås ovärderligt. Betyg: 8/10.

Bread and Circuses. Det om gladiatorspel, tv-underhållning och Guds son.

st bread 7

Saker att lägga märke till i detta avsnitt:

1. I Star Treks universum finns det något som kallas för Hodgkins lag. Ett jättebra påhitt för manusförfattare som desperat söker en förklaring till att planet efter planet som Enterprise upptäcker ser ut precis som Jorden – om än under olika tidsepoker. Lagen handlar om parallell planetär utveckling. Efter Urbefolkningsplaneten och Vuxendödsplaneten i Miri är det nu dags att besöka Romarrikeplaneten. En plats med en kultur som utvecklats likadant som på Jorden, men med den avgörande skillnaden att Romarriket aldrig gick under. Och att man av någon anledning pratade engelska i den här planetens romarrike. (Det är viktigt att notera att Gangsterplaneten och Naziplaneten inte ser ut som de gör på grund av Hodgkins lag, utan är resultaten av jordkulturell nedsmutsning).

st bread 2

2. Kirk har sex (ja, det antyds i varje fall det) med den slavkvinna som tilldelas honom. Ikk!

st bread3. Spock, McCoy och Kirk får slåss mot utvalda kämpar i tv-sända Gladiatorspel, som sänds live på tv och där de medverkande uppmanas att bjuda på en bra show så att tittarsiffrorna inte sjunker. Om jag tidigare antydde att tv-formatet Gladiatorerna har sitt ursprung i Star Trek så vill jag nu å det bestämdaste hävda detta faktum. När det gäller att gladiatorspelen i det här avsnittet främst används som en satir över tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så är det bara att sucka djupt och börja sjunga på Alanis Morisettes Ironic.

st bread 34. Men eftersom det handlar om tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så var det nog bra att Bread and Circuses låg som näst sista avsnitt på säsongen. Förhoppningsvis var serien redan förnyad för ytterligare ett år vid det laget. Eller?

5. Orkar inte ens skriva om att det är det andra avsnittet under samma säsong som inehåller gladiatorspel.

6. Det allra bästa med hela avsnittet är reklamen och produkterna. Som att det finns en sportbil som heter Jupiter 8. Eller att tv-bolaget heter Empire TV,

7. Jesus föddes uppenbarligen även på den här planeten. Den problematiken med parallella Jesusar skulle jag gärna se att Star Trek utforskade ytterligare.

Sammanfattning: Jag tror inte på Hodgkins lag. Det är ett problem när jag ser det här avsnittet. Ett annat är att avsnittet tar sig själv på lite för stort allvar, om man tar hänsyn till de absurda förutsättningarna för storyn. Ett extra plus dock för att Uhura är den som knäcker ordleken med sun och son på slutet. Betyg: 4/10

The Ultimate Computer. Det med skeppsdatorn som blir galen.

st ultimate computerVisst har ni känt av den stora robotångesten på sistone? Att allt fler skriver och pratar om robotar som arbetsmarknadens nya vinnare. De som kommer att stöta bort människorna från en allt hårdare arbetsmarknad (även journalisttjänster är hotade, vilket leder till att medierna förstås tar upp frågan oftare än någonsin tidigare). Och då dyker plötsligt The Ultimate Computer upp i min playlist. Star Trek-avsnittet som ger AI-skräcken ett ansikte.

st ultimate 4Det är självaste Kirk som ska bytas ut mot den multitroniska datorn M-5, designad av Dr Richard Daystrom, geniförklarat underbarn som belönades med ett nobelpris tidigt i sin karriär. Och det första skeppet som ska testa den nya kaptensdatorn är Enterprise. William Shatner låter sin Kirk flacka smådesperat med blicken som en daglönare på en potatisodling ett år när knölarna ruttnar bort när han hör om planerna. Han börjar fundera på hur hans liv ska bli när han inte längre ens har Enterprise kvar. Var ska han jobba? Vad ska han göra med all tid? Vem kommer han att vara utan den där tajta kaptenströjan? Finns Fas 3 inom Federationen?

st ultimate 3Dessvärre har Dr Daystrom programmerat datorn med sin egen något paranoida personlighet, och M-5:an är lång ifrån stabil. Den missuppfattar krigsövningar och håller på att förinta andra  skepp från Federationen. Och inte går det att koppla ur den där datorn heller, det är den för smart för. Det är inte förrän Kirk inser att M-5 inte tror på att döda sina fiender som han ytterligare en gång lyckas med det ständigt återkommande AI-tricket. Att vända den konstgjorda intelligensen mot sig själv. I det här fallet lyckas han med nöd och näppe hindra M-5:an från att begå självmord (och ta med sig Enterprises besättning på kuppen).

st ultimate 2Sammanfattning: Trots att det här avsnittet på många sätt liknar flera tidigare på temat artificiell intelligens, så är det något som  känns annorlunda. Det är hotet om arbetslöshet som gör att The Ultimate Computer blir så nära socialrealism som Star Trek kan komma, tror jag. Rädslan för att bli överflödig, hotet från den nya tekniken, bristen på kontinuitet i en föränderlig värld – det är lätt att känna igen sig i det här avsnittet, även om man aldrig arbetat som kapten på ett rymdskepp. Betyg: 8/10

The Omega Glory. Det med yanger och kohmer. Och ohejdad amerikansk nationalism även i framtiden.

st omega ny

Jag var helt säker på att det här var en Apornas planet rip-off. Och att upplösningen av The Omega Glory är Star Treks egen version av Apornas planets fantastiska slutscen. Den där man får se resterna av Frihetsgudinnan och inser att den främmande, märkliga planeten som filmen utspelas på faktiskt är Jorden – fast efter ett kärnvapenkrig. I Star Trek-versionen hittar man en amerikansk fana hos ett folk av vildar. Samma idé – bara så himla mycket sämre genomförd.

Star Trek slapp dock någon stämningsansökan. Filmen Apornas planet och det här Star Trek-avsnittet hade premiär med bara några veckors mellanrum (New York-premiären åtminstone), och på den tiden hinner man ju inte skriva, förbereda, spela in, klippa och skriva musik till en tv-episod. Dessutom var det här ett av de manus som pitchades för att bli en eventuell pilot av Star Trek. Å andra sidan släpptes ju romanen som Apornas Planet bygger på långt tidigare.

st omega 3Kirk och hans mannar hamnar på planeten Omega IV när de letar efter överlevande från systerfarkosten Exeter. Skeppet verkar ha drabbats av en farsot, och besättningens uniformer ligger tomma på golvet, efter att kropparna förvandlats till kristaller (Jo, på riktigt. Helt sjukt. Bara ett avsnitt efter att Enterprise besättning blev kuber av aska). Så småningom visar det sig att Exeters kapten lyckats ta sig ner till Omega IV och sluppit undan att bli strösocker. Kirk med patrull följer efter och blir snabbt indragna i en blodig konflikt mellan planetens invånare – ett asiatiskt folk (kohmer) som bor i små byar och pälsklädda kaukasier (yanger) som bor i skogen. ‘

Alltså här orkar jag nästan inte fortsätta med den kackiga fortsättningen på den här historien. Tar ett djupt andetag. I alla fall, Kirk och hans mannar upptäcker så småningom att utvecklingen på den här planeten och Jorden är så identisk att man även på Omega IV haft ett USA, en självständighetsförklaring och en amerikansk flagga. Yanger kommer från yankees, kohmer från kommunister – och livet på planeten är ungefär som om kommunister vunnit över USA i ett krig på 90-talet med hjälp av kemiska vapen. Resterna av civilisationen är primitiv, men hatet mellan de två grupperna verkar inte ha blivit mindre av ett stort världskrig, snarare tvärtom.

Jag skulle förresten gärna vilja sudda ut scenen där Kirk hittar självständighetsförklaringen hos yangerna från mitt minne. Det är bara för mycket. Urk.

st omega 4Utöver allt annat är The Omega Glory en inte så lyckad blandning av två olika subgenrer. Dels är det ett Generalorder ett-avsnitt där Exeters kapten på ett tydligt sätt tar ställning i ett lokalt krig för att rädda sitt liv. Men det är också ett slags parallella verklighets-avsnitt. Även om Star Trek-författarna i det här fallet inte ens tänker förklara utförligt hur invånarna på Omega IV på egen hand kommit på en nationsflagga som är exakt lik USA:s.

Sammanfattning: Det här avsnittet har använts av en del som ett bevis på Star Treks antirasistiska agenda, eftersom de vita männen bor i skogen klädda i djurhudar, medan asiaterna har en fungerande, om än enkel, civilisation. Så ser det åtminstone ut till en början. Sedan blir det här ett så öppet USA-propagandistiskt avsnitt att jag skäms. Töntfaktorn. Patriotismen. Det enda som räddar avsnittet från en etta är de där kristalliserade besättningsmedlemmarna på Exeter. De var coola. Betyg: 2/10.

By any other name. Det med Kelvanerna och de mänskliga frestelserna (sex, sprit och läkemedel)

st by any otherEgentligen är det konstigt att Enterprise svarar på nödanrop överhuvudtaget. Det verkar ju vara det enklaste sättet för en potentiell fiende att locka skeppet och dess besättning in i en fälla. Oftare det än att man faktiskt räddar någon. Och i By any other name verkar Kirk och hans manskap nästan angelägna om att kunna tas som gisslan, så hals över huvud springer de rakt in i det bakhåll som kelvanerna har gillrat. Kelvanernas plan?  Att kapa Enterprise, förvandla personalen till porösa kuber av aska och mineraler och sedan trycka plattan i mattan för att ta sig till sin hemplanet i Andromedagalaxen, 300 år bort. st by any other 3Kelvanernas hemliga vapen är en knapp på deras bälte som förvandlar människor till något i stil med levande statyer. Ett otroligt bra vapen. Man skadar ingen, man bara förhindrar ens fiende från att röra sig. Och vi kan väl säga så här, om skådespelarna i Star Trek hade försökt dryga ut kassan med att stå som levande staty på någon gågata någonstans hade de inte fått mycket pengar i kassan. Det visar sig att det här att stå stilla faktiskt är Star Trek-kollektivets absolut sämsta gren – ibland är det verkligen korkat att spara in på specialeffekter. Och på tal om specialeffekter, i det här avsnittet bjuds vi inte på några extravaganser i alienska utseenden heller. Kelvanerna ser ut som människor, trots att de kommer från en annan galax och egentligen är någon sorts Lovecraftska tentakelmonster. På något sätt (som ingen förklarar) har de nu människokroppar istället. Fyllda av funktioner, känslor och begär som kelvanerna varken känner igen eller förstår.

st by any other 6Det visar sig vara just mänskligheten som är de hyperintelligenta Kelvanernas blotta. Kirks enda hopp är att utnyttja mänskliga svagheter för att få Kelvanerna ur balans. Var och en i den kvarvarande besättningen utnyttjar sin personliga superkraft för att förvirra fienden. Scotty super en kelvan under bordet. McCoy säger att åt en annan kelvan att han behöver en  vitaminspruta, men injicerar istället medel som påverkar humöret. Spock slår kelvanernas befälhavare i 3D-schack och försöker få honom att komma ur balans rent känslomässigt. Och Kirk. Ja, vad tror ni Kirks uppgift är? Att hångla med en av de kvinnliga kelvanerna, förstås. Och hon har förresten helt omotiverat mycket lite kläder på sig hela tiden. Alltså väldigt små kläder. Nej, inte i storlekar utan som i väldigt lite tyg. Ja, ni förstår. st by any other 2 st by any other 8Kelvanerna blir till sist så mycket människor att de bestämmer sig för att strunta i sin uppgift, ställa in uppdraget och bli människor på heltid istället. På samma planet som de räddades ifrån. Från disciplinmaskiner till slackers, alltså. För övrigt skämdes jag lite när jag såg det här avsnittet. Här har jag skrivit intergalaktiskt gång efter annan i den här bloggen och så visar det sig att Enterprise hållit sig hemma i den här galaxen hela serien. Det har har inte jag förstått. Jag fintade bort mig själv efter avsnittet Where no man has gone before.  Där är ju Enterprise på väg ut ur vår galax, men hindras av en gigantisk magnetisk storm. Jag tänkte att man krånglat sig genom den på något annat sätt, men så verkar inte vara fallet. Tvärtom, det där stormmolnet fungerar som en barriär mellan galaxerna, som även skadat kelvanernas skepp på vägen till Jorden. Det är därför de behöver Enterprise. För att kunna ta sig hem.

st by any other 5Sammanfattning: Vad tyckte jag egentligen, då? Jag vet att jag gillade dödskuberna väldigt mycket. Att det verkligen var läskigt när kelvanernas befälhävara smulade sunder ett i sin hand. Det var den brutalaste närbild jag sett av en avrättning. Men i övrigt? Tja, det här kapningsfösöket kändes tråkigt. Kelvanerna var också trista. Och jag orkar inte med att se Shatner hångla en endaste gång till! Det räcker nu! Förresten, det här med att mänsklighetens svagheter består av svartsjuka, hormoner, sprit och sex – hade man inte kunnat hitta några mer överraskande och mer spektakulära saker att sätta på listan? Betyg: 4/10

Patterns of Force. Det med naziplaneten.

st patterns 5Det här är ett slags tvillingavsnitt till gangsterplaneten i A Piece of the Action. Fast här har influenserna från Jordens kultur lett till ännu värre konsekvenser än gangstervälde. På planeten Ekos styr ett nazistparti, och man hetsar mot och förföljer befolkningen från grannplaneten Zeon. Så kan det gå om man inte följer generalorder ett.

st patternsI det här fallet är det en observatör från Federationen som inte kunnat låta bli att ingripa i den lokala civilisationens utveckling. En historiker som tyckte att det var en smart idé att lansera nationalsocialism på Ekos för att ena den splittrade befolkningen. Allt rekonstruerat in i minsta detalj (vilket också är praktiskt för kostymavdelningen som kan hyra in lite begagnade kläder som använts i en WW2-rulle) Snart blev den fredlige historikern dessvärre bortmanövrerad, och konsekvenserna av ideologin slog igenom. Att uppfinna en hotbild och en fiende är också ett effektivt sätt att ena nationen. Och en grundläggande princip inom nazismen. Det borde väl en historiker veta?

För att handla om nazism så är det oväntat mycket humor i Patterns of Force Kanske för att undvika gravallvaret i ämnesvalet i det som ju faktiskt ska vara en äventyrsserie. Men jag har också en känsla av att ett uppsving för nazistiska partier kändes omöjligt och otroligt i slutet av sextiotalet. Som science fiction. Så känns det inte idag. Och jag har svårt att bestämma mig för om användandet av tematiken i det här avsnittet var extremt naiv eller extremt förutseende.

st patterns 3På handlingsplanet är det däremot ett ganska rörigt och virrigt avsnitt. Upplösningen är lite för osannolikt enkel för team Enterprise. Motståndarna lite för korkade. Den tekniska lösningen för att öppna ett lås i ett fängelse lite för osannolik. Dessutom är innovationen med inopererade transpondrar lite oväntad för någon som sett alla avsnitt i rad. En sändare under huden som ger Enterprise en möjlighet att lokalisera besättningsmän och transportera dem till skeppet även utan deras kommunikator – en sådan hade förändrat utgången i massor av tidigare avsnitt. Det här är lite som när Enterprise skyttel introducerades halvvägs in i säsong ett. Teknisk utrustning som sabbar intrigen i en massa avsnitt som redan är inspelade.

Märklig bonusinfo: Gene Roddenberry ska ha tvingat William Shatner att raka överkroppen för sin roll i serien.

Märklig bonusinfo 2: En av toppnazisterna heter Eneg. Det är Gene baklänges. Han visar sig dock inte vara så ondskefull som han verkar till en början.

st patterns 2Sammanfattning: Jag gillar de här “möjliga konsekvenser”-avsnitten. De är som skrattspeglar och påminnelser om det bisarra och brutala i mänskliga civilisationer. Sedan dras förstås omdömet ner av att upphovspersonerna flera gånger låter det här avsnittet  gå åt komedihållet när de borde gjort tvärtom. Betyg: 6/10

Return to tomorrow. Det med Sargon och andarna i discobollarna

st return 4Jag är helt beroende av Star Trek-poddar just nu (nya blogginlägg om det kommer snart). Det känns som om podd-programledarna de är mina kamrater och följeslagare i det här långdragna Star Trek-äventyret. Även om många av dem förstås pratar om och associerar kring saker kors och tvärs genom Star Trek-produktionen, från alla säsonger samtidigt. Detaljer om avsnitt som jag inte har sett ännu låter jag bara passera, men varje gång jag kan plocka en ny referens så blir jag förstås lite extra själaglad. Return of Tomorrow såg jag i förrgår, och redan dagen efter lyssnade jag på ett avsnitt av This week in Star Trek där man i förbifarten nämnde Sargon. Och jag förstod! Nördlyckan!!

st return 2Jag nämner det där eftersom det är den detalj jag kan uppbåda mest entusiasm kring när det gäller det här avsnittet. Inte för att Return to Tomorrow är direkt dåligt, det är bara hemskt förutsägbart: Enterprise kallas till en planet, träffar Sargon, en uråldrig förfader som kapslat in sin själ i en blinkande discoboll. Han ber om lov att få låna kropparna av några utvalda i besättningen, och låta dem tas över av honom och hans polare för en tid. Då kan de använda kropparna för att bygga androider som sedan kan rymma Sargons och de andras själar, minnen och personligheter i framtiden. Och så får de som lånat ut sina kroppar dem tillbaka. För att lägga lite extra tryck på Kirk och de andra förklarar Sargon att han troligtvis är mänsklighetens anfader, och att Adam och Eva var två astrounauter utskickade från Sargons planet.

st return 3Att låna ut sin kropp till en ande är alltid en stor risk, främst eftersom det är så himla mycket roligare att hångla med läppar än utan. Och är man en ande som fått smak för hångel är det frestande att helt enkelt vägra ge tillbaka kroppen. Ockupera den och vägra låta sig vräkas, som en sorts mental squatter. Och bara för att Sargon är en hedersknyffel som går att lita på så betyder inte det att hans kollega eller flickvän är lika ädla. Eller att de inte försöker ta livet av varandra – medan de använder sig av någon annans kropp! Kanske din, om du är dum nog att låna ut den!

st tomorrowSammanfattning: Hade jag varit sjukt pretentiös hade jag försökt mig på en liknelse i stil med att Return to Tomorrow egentligen är ett avsnitt om handlar om kolonialism. Hur kolonialmakter lovar på allt som är heligt att de bara vill “låna” lite naturresurser, men sedan vägrar att lämna tillbaka dem till sina rättmätiga ägare. Men jag nöjer mig med att konstatera att Return to tomorrow är ett helt okej avsnitt, men ett som lämnar mig tämligen oberörd. Det roligaste som händer är väl egentligen att Spock får spela ond, elak och glad när hans kropp tagits över av någon annan. Och visst sitter han och glor på sjuksköterskans bröst hur länge som helst i första scenen som “förvandlad” en scen. I övrigt är det här en flatliner, dessvärre. Betyg: 4/10