Assignment: Earth. Det som egentligen är en pilot för en helt annan serie.

st ass 5Medan jag såg det här avsnittet kände jag mig märkligt upprymd. Vilka ovanligt påkostade miljöer (allt som inte är en grotta i papier mache känns i och för sig som lyx). Vilka ovanligt genomarbetade gästroller. Vilken ovanligt dramatisk handling om hela mänsklighetens överlevnad. Men så väldigt lite Star Trek det egentligen var… Mina misstankar om ett underliggande dolt motiv, om en plan i det fördolda, bekräftades när jag började kolla fakta på nätet. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie. Om än förklätt till ett sorts rymdäventyr.

I avsnittet har Enterprise på ett bekymmerslöst sätt färdats tillbaka i tiden till 1968. Mitt i det kalla kriget och atomvapenrustningen. Eller för att vara exakt – samma dag som USA ska skjuta upp en atomvapenplattform i rymden. Men det är inte bara framtidens federation som är intresserad av atomvapenutvecklingen på Tellus. En man och en katt fastnar på något sätt i Enterprises transportörstråle, och hamnar på skeppet. Kirk har extremt svårt att avgöra om de två tänker verka i det goda eller ondas riktning. När de börjar ta sig in och börjar mecka med missilens programmering vet vi fortfarande inte om det är för att undvika eller framkalla krig?

Men trots dessa dramatiska förutsättningar så kretsar det här avsnittet främst kring Star Treks skapare Gene Roddenberry och hans uppblåsta ego. Han var nämligen inte nöjd med att bara ha Star Trek som sitt levebröd. Hans ambitioner var större än så, särskilt som han var fullt medveten om hur opålitliga och ombytliga tv-chefer kan vara. Bättre två hästar i stallet än bara en, liksom. Så varför inte försöka lansera en ny serie i ett Star Trek-avsnitt?

st ass 2Nu hade han och en medförfattare klurat ut en historia om en hemlig agent som var uppväxt på en annan planet och skickad till jorden för att undanröja dess undergång. Mr Seven, som han heter, är klädd i oklanderliga kostymer och har ett artigt sätt. Det enda som är lite märkligt med honom är den intima relationen till hans katt, Isis. Som eventuellt också kan ta en mänsklig (sexig) skepnad. Och så dyker privatsekreteraren Ms Lincoln, upp, spelad av redan fantastiska Teri Garr, som en del kanske känner igen från Närkontakt av tredje graden, Vänner eller Tootsie.

st ass 6Assignement: Earth var förstås lite extra komplicerad att spela in, eftersom man försökte sig på vågspelet att lansera tre nya rollfigurer i det redan späckade Star Trek-konceptet. Och det är lite oroväckande att jag tycker att det hela är så underhållande, att jag efter att ha plöjt mer än 50 avsnitt tycker att Enterprise känns klaustrofobiskt i jämförelse med det här. För Gene Roddenberry verkar det nya programkonceptet ha varit så viktigt att han var beredd att ge avkall på saker som annars hade varit heliga. Som att det är lite ologiskt att tidsresan till 1968 bara avfärdas med en mening i avsnittets början. Förra gången skeppet reste i tiden innebar det en skitjobbig slangbellegrej runt solen och så vidare. Nu är det bara några ord i en avmätt introduktion.

Assignement: Earth var ett exempel på den då ganska nya företeelsen backdoor pilot – att försöka bluffa in ett helt nytt programkoncept på bekostnad av Star Treks egna säsongsfinal.  Och om jag ska gå in på detaljkritik av själva avsnittet, så är det fortfarande diskutabelt om scenerna med fyra killar framför en dator räknas som rafflande tv-underhållning.

Sammanfattning: Det är intressant att det är så läskigt att lyssna på en katt som är dubbad av en människa. Jätteobehagligt. Det är också bra att veta att Spock är en genuin katt-tant. Sättet som han tyr sig till Isis på är bedårande. Kanske det mest passionerade som Spock gett uttryck för så här långt. Klappa, mys, spinn.

Tycker också mycket om att datorn i avsnittet är en bitch, och att Assignement: Earth får mig att tänka på både filmen War Games och pilotavsnittet av Lost in Space. Som Star Trek-avsnitt är det här annars ganska värdelöst. Men som tidsdokument över 60-talets vätebombsångest är det förstås ovärderligt. Betyg: 8/10.

Bread and Circuses. Det om gladiatorspel, tv-underhållning och Guds son.

st bread 7

Saker att lägga märke till i detta avsnitt:

1. I Star Treks universum finns det något som kallas för Hodgkins lag. Ett jättebra påhitt för manusförfattare som desperat söker en förklaring till att planet efter planet som Enterprise upptäcker ser ut precis som Jorden – om än under olika tidsepoker. Lagen handlar om parallell planetär utveckling. Efter Urbefolkningsplaneten och Vuxendödsplaneten i Miri är det nu dags att besöka Romarrikeplaneten. En plats med en kultur som utvecklats likadant som på Jorden, men med den avgörande skillnaden att Romarriket aldrig gick under. Och att man av någon anledning pratade engelska i den här planetens romarrike. (Det är viktigt att notera att Gangsterplaneten och Naziplaneten inte ser ut som de gör på grund av Hodgkins lag, utan är resultaten av jordkulturell nedsmutsning).

st bread 2

2. Kirk har sex (ja, det antyds i varje fall det) med den slavkvinna som tilldelas honom. Ikk!

st bread3. Spock, McCoy och Kirk får slåss mot utvalda kämpar i tv-sända Gladiatorspel, som sänds live på tv och där de medverkande uppmanas att bjuda på en bra show så att tittarsiffrorna inte sjunker. Om jag tidigare antydde att tv-formatet Gladiatorerna har sitt ursprung i Star Trek så vill jag nu å det bestämdaste hävda detta faktum. När det gäller att gladiatorspelen i det här avsnittet främst används som en satir över tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så är det bara att sucka djupt och börja sjunga på Alanis Morisettes Ironic.

st bread 34. Men eftersom det handlar om tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så var det nog bra att Bread and Circuses låg som näst sista avsnitt på säsongen. Förhoppningsvis var serien redan förnyad för ytterligare ett år vid det laget. Eller?

5. Orkar inte ens skriva om att det är det andra avsnittet under samma säsong som inehåller gladiatorspel.

6. Det allra bästa med hela avsnittet är reklamen och produkterna. Som att det finns en sportbil som heter Jupiter 8. Eller att tv-bolaget heter Empire TV,

7. Jesus föddes uppenbarligen även på den här planeten. Den problematiken med parallella Jesusar skulle jag gärna se att Star Trek utforskade ytterligare.

Sammanfattning: Jag tror inte på Hodgkins lag. Det är ett problem när jag ser det här avsnittet. Ett annat är att avsnittet tar sig själv på lite för stort allvar, om man tar hänsyn till de absurda förutsättningarna för storyn. Ett extra plus dock för att Uhura är den som knäcker ordleken med sun och son på slutet. Betyg: 4/10

The Ultimate Computer. Det med skeppsdatorn som blir galen.

st ultimate computerVisst har ni känt av den stora robotångesten på sistone? Att allt fler skriver och pratar om robotar som arbetsmarknadens nya vinnare. De som kommer att stöta bort människorna från en allt hårdare arbetsmarknad (även journalisttjänster är hotade, vilket leder till att medierna förstås tar upp frågan oftare än någonsin tidigare). Och då dyker plötsligt The Ultimate Computer upp i min playlist. Star Trek-avsnittet som ger AI-skräcken ett ansikte.

st ultimate 4Det är självaste Kirk som ska bytas ut mot den multitroniska datorn M-5, designad av Dr Richard Daystrom, geniförklarat underbarn som belönades med ett nobelpris tidigt i sin karriär. Och det första skeppet som ska testa den nya kaptensdatorn är Enterprise. William Shatner låter sin Kirk flacka smådesperat med blicken som en daglönare på en potatisodling ett år när knölarna ruttnar bort när han hör om planerna. Han börjar fundera på hur hans liv ska bli när han inte längre ens har Enterprise kvar. Var ska han jobba? Vad ska han göra med all tid? Vem kommer han att vara utan den där tajta kaptenströjan? Finns Fas 3 inom Federationen?

st ultimate 3Dessvärre har Dr Daystrom programmerat datorn med sin egen något paranoida personlighet, och M-5:an är lång ifrån stabil. Den missuppfattar krigsövningar och håller på att förinta andra  skepp från Federationen. Och inte går det att koppla ur den där datorn heller, det är den för smart för. Det är inte förrän Kirk inser att M-5 inte tror på att döda sina fiender som han ytterligare en gång lyckas med det ständigt återkommande AI-tricket. Att vända den konstgjorda intelligensen mot sig själv. I det här fallet lyckas han med nöd och näppe hindra M-5:an från att begå självmord (och ta med sig Enterprises besättning på kuppen).

st ultimate 2Sammanfattning: Trots att det här avsnittet på många sätt liknar flera tidigare på temat artificiell intelligens, så är det något som  känns annorlunda. Det är hotet om arbetslöshet som gör att The Ultimate Computer blir så nära socialrealism som Star Trek kan komma, tror jag. Rädslan för att bli överflödig, hotet från den nya tekniken, bristen på kontinuitet i en föränderlig värld – det är lätt att känna igen sig i det här avsnittet, även om man aldrig arbetat som kapten på ett rymdskepp. Betyg: 8/10

The Omega Glory. Det med yanger och kohmer. Och ohejdad amerikansk nationalism även i framtiden.

st omega ny

Jag var helt säker på att det här var en Apornas planet rip-off. Och att upplösningen av The Omega Glory är Star Treks egen version av Apornas planets fantastiska slutscen. Den där man får se resterna av Frihetsgudinnan och inser att den främmande, märkliga planeten som filmen utspelas på faktiskt är Jorden – fast efter ett kärnvapenkrig. I Star Trek-versionen hittar man en amerikansk fana hos ett folk av vildar. Samma idé – bara så himla mycket sämre genomförd.

Star Trek slapp dock någon stämningsansökan. Filmen Apornas planet och det här Star Trek-avsnittet hade premiär med bara några veckors mellanrum (New York-premiären åtminstone), och på den tiden hinner man ju inte skriva, förbereda, spela in, klippa och skriva musik till en tv-episod. Dessutom var det här ett av de manus som pitchades för att bli en eventuell pilot av Star Trek. Å andra sidan släpptes ju romanen som Apornas Planet bygger på långt tidigare.

st omega 3Kirk och hans mannar hamnar på planeten Omega IV när de letar efter överlevande från systerfarkosten Exeter. Skeppet verkar ha drabbats av en farsot, och besättningens uniformer ligger tomma på golvet, efter att kropparna förvandlats till kristaller (Jo, på riktigt. Helt sjukt. Bara ett avsnitt efter att Enterprise besättning blev kuber av aska). Så småningom visar det sig att Exeters kapten lyckats ta sig ner till Omega IV och sluppit undan att bli strösocker. Kirk med patrull följer efter och blir snabbt indragna i en blodig konflikt mellan planetens invånare – ett asiatiskt folk (kohmer) som bor i små byar och pälsklädda kaukasier (yanger) som bor i skogen. ‘

Alltså här orkar jag nästan inte fortsätta med den kackiga fortsättningen på den här historien. Tar ett djupt andetag. I alla fall, Kirk och hans mannar upptäcker så småningom att utvecklingen på den här planeten och Jorden är så identisk att man även på Omega IV haft ett USA, en självständighetsförklaring och en amerikansk flagga. Yanger kommer från yankees, kohmer från kommunister – och livet på planeten är ungefär som om kommunister vunnit över USA i ett krig på 90-talet med hjälp av kemiska vapen. Resterna av civilisationen är primitiv, men hatet mellan de två grupperna verkar inte ha blivit mindre av ett stort världskrig, snarare tvärtom.

Jag skulle förresten gärna vilja sudda ut scenen där Kirk hittar självständighetsförklaringen hos yangerna från mitt minne. Det är bara för mycket. Urk.

st omega 4Utöver allt annat är The Omega Glory en inte så lyckad blandning av två olika subgenrer. Dels är det ett Generalorder ett-avsnitt där Exeters kapten på ett tydligt sätt tar ställning i ett lokalt krig för att rädda sitt liv. Men det är också ett slags parallella verklighets-avsnitt. Även om Star Trek-författarna i det här fallet inte ens tänker förklara utförligt hur invånarna på Omega IV på egen hand kommit på en nationsflagga som är exakt lik USA:s.

Sammanfattning: Det här avsnittet har använts av en del som ett bevis på Star Treks antirasistiska agenda, eftersom de vita männen bor i skogen klädda i djurhudar, medan asiaterna har en fungerande, om än enkel, civilisation. Så ser det åtminstone ut till en början. Sedan blir det här ett så öppet USA-propagandistiskt avsnitt att jag skäms. Töntfaktorn. Patriotismen. Det enda som räddar avsnittet från en etta är de där kristalliserade besättningsmedlemmarna på Exeter. De var coola. Betyg: 2/10.

By any other name. Det med Kelvanerna och de mänskliga frestelserna (sex, sprit och läkemedel)

st by any otherEgentligen är det konstigt att Enterprise svarar på nödanrop överhuvudtaget. Det verkar ju vara det enklaste sättet för en potentiell fiende att locka skeppet och dess besättning in i en fälla. Oftare det än att man faktiskt räddar någon. Och i By any other name verkar Kirk och hans manskap nästan angelägna om att kunna tas som gisslan, så hals över huvud springer de rakt in i det bakhåll som kelvanerna har gillrat. Kelvanernas plan?  Att kapa Enterprise, förvandla personalen till porösa kuber av aska och mineraler och sedan trycka plattan i mattan för att ta sig till sin hemplanet i Andromedagalaxen, 300 år bort. st by any other 3Kelvanernas hemliga vapen är en knapp på deras bälte som förvandlar människor till något i stil med levande statyer. Ett otroligt bra vapen. Man skadar ingen, man bara förhindrar ens fiende från att röra sig. Och vi kan väl säga så här, om skådespelarna i Star Trek hade försökt dryga ut kassan med att stå som levande staty på någon gågata någonstans hade de inte fått mycket pengar i kassan. Det visar sig att det här att stå stilla faktiskt är Star Trek-kollektivets absolut sämsta gren – ibland är det verkligen korkat att spara in på specialeffekter. Och på tal om specialeffekter, i det här avsnittet bjuds vi inte på några extravaganser i alienska utseenden heller. Kelvanerna ser ut som människor, trots att de kommer från en annan galax och egentligen är någon sorts Lovecraftska tentakelmonster. På något sätt (som ingen förklarar) har de nu människokroppar istället. Fyllda av funktioner, känslor och begär som kelvanerna varken känner igen eller förstår.

st by any other 6Det visar sig vara just mänskligheten som är de hyperintelligenta Kelvanernas blotta. Kirks enda hopp är att utnyttja mänskliga svagheter för att få Kelvanerna ur balans. Var och en i den kvarvarande besättningen utnyttjar sin personliga superkraft för att förvirra fienden. Scotty super en kelvan under bordet. McCoy säger att åt en annan kelvan att han behöver en  vitaminspruta, men injicerar istället medel som påverkar humöret. Spock slår kelvanernas befälhavare i 3D-schack och försöker få honom att komma ur balans rent känslomässigt. Och Kirk. Ja, vad tror ni Kirks uppgift är? Att hångla med en av de kvinnliga kelvanerna, förstås. Och hon har förresten helt omotiverat mycket lite kläder på sig hela tiden. Alltså väldigt små kläder. Nej, inte i storlekar utan som i väldigt lite tyg. Ja, ni förstår. st by any other 2 st by any other 8Kelvanerna blir till sist så mycket människor att de bestämmer sig för att strunta i sin uppgift, ställa in uppdraget och bli människor på heltid istället. På samma planet som de räddades ifrån. Från disciplinmaskiner till slackers, alltså. För övrigt skämdes jag lite när jag såg det här avsnittet. Här har jag skrivit intergalaktiskt gång efter annan i den här bloggen och så visar det sig att Enterprise hållit sig hemma i den här galaxen hela serien. Det har har inte jag förstått. Jag fintade bort mig själv efter avsnittet Where no man has gone before.  Där är ju Enterprise på väg ut ur vår galax, men hindras av en gigantisk magnetisk storm. Jag tänkte att man krånglat sig genom den på något annat sätt, men så verkar inte vara fallet. Tvärtom, det där stormmolnet fungerar som en barriär mellan galaxerna, som även skadat kelvanernas skepp på vägen till Jorden. Det är därför de behöver Enterprise. För att kunna ta sig hem.

st by any other 5Sammanfattning: Vad tyckte jag egentligen, då? Jag vet att jag gillade dödskuberna väldigt mycket. Att det verkligen var läskigt när kelvanernas befälhävara smulade sunder ett i sin hand. Det var den brutalaste närbild jag sett av en avrättning. Men i övrigt? Tja, det här kapningsfösöket kändes tråkigt. Kelvanerna var också trista. Och jag orkar inte med att se Shatner hångla en endaste gång till! Det räcker nu! Förresten, det här med att mänsklighetens svagheter består av svartsjuka, hormoner, sprit och sex – hade man inte kunnat hitta några mer överraskande och mer spektakulära saker att sätta på listan? Betyg: 4/10

Patterns of Force. Det med naziplaneten.

st patterns 5Det här är ett slags tvillingavsnitt till gangsterplaneten i A Piece of the Action. Fast här har influenserna från Jordens kultur lett till ännu värre konsekvenser än gangstervälde. På planeten Ekos styr ett nazistparti, och man hetsar mot och förföljer befolkningen från grannplaneten Zeon. Så kan det gå om man inte följer generalorder ett.

st patternsI det här fallet är det en observatör från Federationen som inte kunnat låta bli att ingripa i den lokala civilisationens utveckling. En historiker som tyckte att det var en smart idé att lansera nationalsocialism på Ekos för att ena den splittrade befolkningen. Allt rekonstruerat in i minsta detalj (vilket också är praktiskt för kostymavdelningen som kan hyra in lite begagnade kläder som använts i en WW2-rulle) Snart blev den fredlige historikern dessvärre bortmanövrerad, och konsekvenserna av ideologin slog igenom. Att uppfinna en hotbild och en fiende är också ett effektivt sätt att ena nationen. Och en grundläggande princip inom nazismen. Det borde väl en historiker veta?

För att handla om nazism så är det oväntat mycket humor i Patterns of Force Kanske för att undvika gravallvaret i ämnesvalet i det som ju faktiskt ska vara en äventyrsserie. Men jag har också en känsla av att ett uppsving för nazistiska partier kändes omöjligt och otroligt i slutet av sextiotalet. Som science fiction. Så känns det inte idag. Och jag har svårt att bestämma mig för om användandet av tematiken i det här avsnittet var extremt naiv eller extremt förutseende.

st patterns 3På handlingsplanet är det däremot ett ganska rörigt och virrigt avsnitt. Upplösningen är lite för osannolikt enkel för team Enterprise. Motståndarna lite för korkade. Den tekniska lösningen för att öppna ett lås i ett fängelse lite för osannolik. Dessutom är innovationen med inopererade transpondrar lite oväntad för någon som sett alla avsnitt i rad. En sändare under huden som ger Enterprise en möjlighet att lokalisera besättningsmän och transportera dem till skeppet även utan deras kommunikator – en sådan hade förändrat utgången i massor av tidigare avsnitt. Det här är lite som när Enterprise skyttel introducerades halvvägs in i säsong ett. Teknisk utrustning som sabbar intrigen i en massa avsnitt som redan är inspelade.

Märklig bonusinfo: Gene Roddenberry ska ha tvingat William Shatner att raka överkroppen för sin roll i serien.

Märklig bonusinfo 2: En av toppnazisterna heter Eneg. Det är Gene baklänges. Han visar sig dock inte vara så ondskefull som han verkar till en början.

st patterns 2Sammanfattning: Jag gillar de här “möjliga konsekvenser”-avsnitten. De är som skrattspeglar och påminnelser om det bisarra och brutala i mänskliga civilisationer. Sedan dras förstås omdömet ner av att upphovspersonerna flera gånger låter det här avsnittet  gå åt komedihållet när de borde gjort tvärtom. Betyg: 6/10

Return to tomorrow. Det med Sargon och andarna i discobollarna

st return 4Jag är helt beroende av Star Trek-poddar just nu (nya blogginlägg om det kommer snart). Det känns som om podd-programledarna de är mina kamrater och följeslagare i det här långdragna Star Trek-äventyret. Även om många av dem förstås pratar om och associerar kring saker kors och tvärs genom Star Trek-produktionen, från alla säsonger samtidigt. Detaljer om avsnitt som jag inte har sett ännu låter jag bara passera, men varje gång jag kan plocka en ny referens så blir jag förstås lite extra själaglad. Return of Tomorrow såg jag i förrgår, och redan dagen efter lyssnade jag på ett avsnitt av This week in Star Trek där man i förbifarten nämnde Sargon. Och jag förstod! Nördlyckan!!

st return 2Jag nämner det där eftersom det är den detalj jag kan uppbåda mest entusiasm kring när det gäller det här avsnittet. Inte för att Return to Tomorrow är direkt dåligt, det är bara hemskt förutsägbart: Enterprise kallas till en planet, träffar Sargon, en uråldrig förfader som kapslat in sin själ i en blinkande discoboll. Han ber om lov att få låna kropparna av några utvalda i besättningen, och låta dem tas över av honom och hans polare för en tid. Då kan de använda kropparna för att bygga androider som sedan kan rymma Sargons och de andras själar, minnen och personligheter i framtiden. Och så får de som lånat ut sina kroppar dem tillbaka. För att lägga lite extra tryck på Kirk och de andra förklarar Sargon att han troligtvis är mänsklighetens anfader, och att Adam och Eva var två astrounauter utskickade från Sargons planet.

st return 3Att låna ut sin kropp till en ande är alltid en stor risk, främst eftersom det är så himla mycket roligare att hångla med läppar än utan. Och är man en ande som fått smak för hångel är det frestande att helt enkelt vägra ge tillbaka kroppen. Ockupera den och vägra låta sig vräkas, som en sorts mental squatter. Och bara för att Sargon är en hedersknyffel som går att lita på så betyder inte det att hans kollega eller flickvän är lika ädla. Eller att de inte försöker ta livet av varandra – medan de använder sig av någon annans kropp! Kanske din, om du är dum nog att låna ut den!

st tomorrowSammanfattning: Hade jag varit sjukt pretentiös hade jag försökt mig på en liknelse i stil med att Return to Tomorrow egentligen är ett avsnitt om handlar om kolonialism. Hur kolonialmakter lovar på allt som är heligt att de bara vill “låna” lite naturresurser, men sedan vägrar att lämna tillbaka dem till sina rättmätiga ägare. Men jag nöjer mig med att konstatera att Return to tomorrow är ett helt okej avsnitt, men ett som lämnar mig tämligen oberörd. Det roligaste som händer är väl egentligen att Spock får spela ond, elak och glad när hans kropp tagits över av någon annan. Och visst sitter han och glor på sjuksköterskans bröst hur länge som helst i första scenen som “förvandlad” en scen. I övrigt är det här en flatliner, dessvärre. Betyg: 4/10

A private little war. Det med Mugaton och den inte så diskreta Vietnamreferensen

st private

st mugatoJag tror jag är kär. Kär i en Mugato. Finns det något gulligare djur i hela universum? Jo, jag vet att den är livsfarlig och kan döda med bara ett bett. Men. Det är något speciellt med enhörningsalbinogorillor (efter att avsnittet tog slut tog det cirka 30 sekunder innan jag började googla efter Mugatodockor).

A private little war är annars ytterligare ett avsnitt som bygger på konflikter kring generalorder ett – prime directive. Alltså federationens regel om att man inte får ingripa i eller skynda på utvecklingen på de planeter man besöker som har primitiva civiisationer. En regel som nu, i slutet av den andra säsongen, blivit en allt mer tacksam dramaturgisk ingrediens och dyker upp allt oftare.

Man kan säga att avsnitten som kretsar kring generalorder ett tillhör två huvudkategorier. Antingen så handlar de a) om vad som händer om man frångår principen – som i A piece of the action där en kvarglömd historiebok om gangsters gjorde att en planets civilisation utvecklades till ett enda stort maffiavälde.

Den andra huvudkategorin är b) avsnitt som handlar om hur jobbigt det är att följa generalordern och varför Kirk så ofta tvingas att bryta mot den. Det kan handla om att man hamnar mitt i ett krig på en planet, eller att besättningen svävar i livsfara. Våndan och den moraliska diskussionen kring beslutet är oftast det centrala i de här avsnitten. I exemplet A private little war så handlar det om hur federationens utsända ska agera när de upptäcker att ett mindre folkmord håller på att genomföras på planeten Neural.

Kirk har varit på Neural förr, och beskriver planeten som ytterst fredlig. Men ganska snart efter att han transporterats dit inser han att saker och ting har förändrats medan han var borta. Halva befolkningen har NU primitiva gevär, andra halvan – som Kirks gamle polare Tyree tillhör – kan inte försvara sig alls. Så småningom upptäcker Kirk att det är klingoner som ligger bakom den plötsliga upprustningen på planeten. De lär ut hur man tillverkar gevär, men försöker få det att se ut som om folket på planeten själva har kommit på alla innovationer, på så vis kan ingen anklaga dem för att bryta mot det rådande fredsavtalet, antar jag. Kirks dilemma består i det här avsnittet kring om han ska följa generalordern och låta sin väns folk förföljas och kanske utrotas, eller om ska han beväpna även den andra sidan så att jämvikt uppstår.

Det pågående Vietnamkriget har smugit sig in även i tidigare avsnitt av Star Trek, när det gäller motiv och bakomliggande teman i manus. Men här talar Kirk direkt om Vietnamkonlikten, ja han håller till och med ett sorts kort försvarstal för upprätthållandet av en terrorbalans, med just Vietnam som det goda exemplet att ta efter från jordens historia. Ovanligt klumpigt skrivet och faktiskt inte riktigt i linje med Star Treks vanliga ideologi, som jag uppfattat den (varför skulle man i så fall ens ha en generalorder i seriens universum, den måste ju ha skrivits in just för att serien inte skulle handla om att kolonisera andra folk eller agera som militära “rådgivare” i olika konflikter).

st private 3Annars är den egentliga stjärnan i det här avsnittet Nona, en häxa som är gift med Tyree. Hon är härligt ond, trolös och slampig. Till exempel använder hon någon sorts kvistar som hon gnider mot mäns hud för att göra dem förvirrade och pilska. Men bäst av allt är förstås den DRAMATISKA ritualen (som mest liknar någon sorts förtäckt samlag) när hon ska bota Kirk från det livsfarliga bettet han fått av en gullig mugato. Lägg märke till att Mahkoroten som hon använder ser ut ungefär som en bajskorv, och att skådespelaren måste skaka den lite för att det ska se ut som om den rör sig i hennes hand.

Sammanfattning: Alltså, det händer ju en del här. Utöver det jag nämnt ovan så lyckas Spock också bli skjuten, och går igenom en märklig procedur för att läka sig själv som innebär att skeppets sjuksköterska ge honom en massa örfilar. Men trots att avsnittet innehåller såväl häxritualer som sjukhusdramatik och en James Kirk som nästintill blir indragen i en otrohetsaffär, så känns det här hafsigt, ojämnt i tempot och plakatpolitiskt på ett ytterst osmidigt sätt. Betyg: 5/10 (men 10/10 till både mugaton och den där FANTASTISKA läkningsritualen!)

The Immunity Syndrome. Det med den gigantiska rymdamöban.

st immunity

Ni vet den där känslan man kan ha sista dagarna innan semester? När hjärnan känns som gröt och man liksom bara försöker uthärda och räknar timmarna fram till ledigheten? Inte? Ja, jag och besättningen på Enterprise har i varje fall varit med om det här. The Immunity Syndrome inleds till exempel med en scen där Kirk längtansfyllt pratar om allt mys han ska hinna med efter att de kommit fram till en rymdstation. Men gissa om det dyker upp något oförutsett precis när han sagt det.

st immunity 4Ett mått på Kirks enorma semestersug är att han i det här avsnittet till och med försöker prata sig ur uppdraget när stjärnflottans order kommer. Detta trots att man fått nödsignaler från rymdskeppet Intrepid. Och Spock just fått ett svimingsanfall på bryggan efter att han sagt sig känna hur Intrepid och hela dess besättning dött. Eftersom hela skeppets besättning består av vulcaner kan han mentalt känna deras smärta genom rymden. Men Kirk tycker att personalen i allmänhet, och han själv i synnerhet är värda att få ligga på en strand och dricka drinkar. Men inte ens Kirk kan säga nej till en order.

st immunity 3Enterprise kommer däremot aldrig fram till platsen där Intrepid försvunnit. På vägen möter skeppet i stället en gigantisk blob i rymden. En blob som både suger Enterprise till sig och tömmer farkosten på energi (av någon anledning som jag aldrig riktigt förstod så måste man därför åka framåt för att backa – varför är oklart). Ja, den suger även i sig hela besättningens kraft. Och ger ifrån sig jobbiga tinnitusljud som får folk att svimma (det är från det här avsnittet som klippen till den här Miley Cyrus-parodin har hämtats). Snart kommer Spock och de andra fram till att blobben är någon slags gigantisk encellig organism. Som dessvärre verkar redo att dela sig och bli massor av rymdskeppsätande blobbar.

Det hela påminner, rent visuellt, om Fantastic Voyage från 1966 (den vars remake hette Innerspace). Den gick ju ut på att man gjorde ett slags rymdfärd inuti människokroppen. I Star Trek gör man tvärtom – ger sig ut i rymden för att hitta gigantiska celler. Att det trots allt blir någon action att tala om hänger helt och hållet på dramatiken när Spock ensam ger sig in i en skyttel för att undersöka mega-cellen. Trots det är jag ändå mest fascinerad av det som inte visas i det här avsnittet. Den fakta om federationen som kommer oss till del enbart genom en bisats: att det finns skepp där bara folk från Vulcan jobbar. Jag hoppas förstås att det är temat för nästa Star Trek-serie. Universums tristaste dramaproduktion där übersmarta, känslokalla personer går runt och är logiska och rationella tillsammans. Som någon sorts antites till allt vad tv-serier och action går ut på.

st immunity 5Sammanfattning: Det jag gillar mest med det här avsnittet är att alla är så trötta hela tiden. Framför allt Kirk. Han ser verkligen jättetrött ut. Och som om det inte räckte att de alla var på väg in i väggen så måste de också acceptera att döden väntar bara någon timme bort. Cellen i sig är däremot synnerligen okarismatisk. Betyg: 7/10

A Piece of the Action. Det där Star Trek blir gangster-sci fi.

st action

Igår gnällde jag lite på Star Trek. Längtade efter sammanhängande avsnitt. Tyckte att idéerna inte var tillräckligt spektakulära och unika för alla dessa singeläventyr. Om man nu ska upptäcka nya världar i varje avsnitt så får ju inte Star Trek-författarna upprepa sig hela tiden. Tyckte jag då. Men det där gnället fick jag ju äta upp direkt.

A Piece of the Action är ett utmärkt exempel på hur bra avsnitt i genren “hej, vi åker till en planet och titta vad vi hittade här. Oj, så konstigt och nu åker vi vidare” faktiskt kan bli. Och trots att det här avsnittet också går att sortera in under kategorin “så mycket billigare det blir om alla äventyr i rymden går att spela in i gamla kulisser” så tyckte jag att det här var riktigt roligt. Ja, inte bara jag. Det syns på William Shatner hur mycket han trivs med att spela över som mafiosio. Och hur kul författarna haft när de pepprat manus fullt med obegripliga slanguttryck.

st action 2Uppdraget för Enterprise den här gången är att åka till planeten Sigma Iotia II. Ett rymdskepp som hette Horizon besökte samma planet för 100 år sedan, just innan det försvann. Då var civilisationen där på väg in i industrialismen, var det sagt. Men när Kirk, Spock och McCoy transporterar sig ner till planeten hamnar de rakt in i en gangsterfilm från 20-talet – fast med extra allt. Här bär alla på gatan pistol, det finns inga poliser och krig mellan olika gäng är vardag. Och Star Trek-personalen blir förstås genast tagna som gisslan – den lokala maffiabossen Oxmyx vill ha nya, moderna vapen för att kunna utplåna sina konkurrenter.

Den märkliga utvecklingen på planeten visar sig vara en oförutsedd bieffekt av besöket från Horizon hundra år tidigare. Då fanns inte Generalorder Ett, eller Prime Directive som den heter på engelska – alltså federationens gränser om hur man inte får ingripa i eller manipulera en civilisations utveckling. Men förutom tekniska handböcker råkade någon i Horizons personal också glömma kvar en bok om den amerikanska maffians på Sigma Iotia II. Den blev så småningom Boken – rättesnöret för hur planetens civilisation skulle utvecklas. Och invånarna verkar ha varit bokstavstrogna kring Boken, vilket har gjort hela planeten till rena rama gangsterparodin.

st action 3Intrigen i avsnittet är rätt snårig (jag vet inte hur många gånger Star Trek-besättningen tas som gisslan av olika gäng) men det märks tydligt hur bekväm William Shatner känner sig i komedigenren. Och han får ovanligt många chanser att vara rolig här. Kirk inser nämligen ganska snart att det enda sättet att stävja gangsterbossarna på planeten är att låtsas vara en ännu större gangster själv. Så han tar på sig, kostym, hatt och börjar prata en så märklig slang att han inte ens själv kan vara riktigt säker på vad han säger. Det slutar i varje fall med att 40% av alla intäkter på planeten ska gå till the Feds, vilket är det nya smeknamnet på maffiaorganisationen Federationen. Pengar som Kirk dock lovar ska fonderas för en utveckling mot ett mer etiskt samhälle på planeten.

Sammanfattning: Det jag gillar mest med det här avsnittet är att man inte tar till de vanliga Star Trek-tricken. Här är det inte fråga om något parallellt universum, utan istället en sedelärande historia om hur viktig generalordern är. Glöm kvar en bok som inte är moraliskt uppbygglig och en hel planet kan gå åt skogen. Och medan det var lite hoppsan hejsan och rätt så godtyckligt med den där generalordern i första säsongen, så är det tydligt att den nu har blivit en bärande idé för intrigen i flera avsnitt. Ja, för Star Trek i stort. En extra bonus just här är för övrigt att se Leonard Nimoy kombinera full gangstermundering och sina Spock-öron – ljuvligt.

Betyg: 6/10