DS9: In the Pale Moonlight. Det där Sisko drar in romulanerna i dominionkriget.

Redan från början är det tydligt att det här är ett annorlunda avsnitt. Det märks på allvaret, det dramatiska anslaget, den ödesmättade tonen. Sisko, med plågat samvete, använder sig av sin loggfunktion som ett biktbås. Han kan inte berätta för någon annan om det som hänt, vad han gjort sig skyldig till, men måste ändå prata av sig. Han har dragit igång något som kanske kan avgöra kriget mot Dominion, men som bygger på lögner och bedrägerier.

Den väpnade konflikten med Dominion går som bekant inget vidare. Och situationen känns förstås ännu mera hopplös när en stormakt som det romulanska imperiet håller sig neutrala i kriget. Romulanerna ser dessutom genom fingrarna med att Dominion angriper Federationsskepp från deras territorium, något som skördar nya dödsoffer varje vecka. Efter att motgångarna radat upp sig ett tag får Sisko till sist nog av den hopplösa sitsen. Han lovar sig själv att på något sätt dra in Romulanerna i kriget, och med det löftet börjar en slippery slope för Sisko.

För vem ska han vända sig till för att genomföra detta omöjliga uppdrag? Han börjar med Garak, den cardassiske skräddaren/hemlige agenten/spionen/frilansaren på Deep Space 9. Sisko hade tänkt sig något sjukt avancerat, men samtidigt ärofyllt, uppdrag. Kanske att dra hela vägen till Cardassia Prime och leta rätt på bevis för att Dominion planerar att attackera romulanerna om och när man besegrat Federationen. Men eftersom Garaks alla kontakter i Cardassien försvinner eller dör så fort han pratat med dem, så lanserar han i stället ett motförslag. Ett avfilmat hologram, som en filmscen ungefär, där en Vorta och ett gäng högt uppsatta Cardassier diskuterar en nära förestående invasion av Romulanernas territorium. Detta ska visas upp för romulanerna som kommer att bli så oroliga att de går med i kriget. Sisko tvekar, men så kommer nyheten om att Dominion har invaderat Betazed, och det finns inte längre tid för eftertanke. Bara att agera.

Den romulanske höjdaren Vreenak, som man lockat till Deep Space 9 för att se på den där filmen, är en stram och skarp herre. Garak och Siskos iscensatta bedrägeri avslöjas nästan omgående av honom, och han lämnar rymdstationen med det illavarslande löftet om att sprida historien om Siskos misslyckade lurendrejeri över hela kvadranten. Men det är då det visar sig att Garak hela tiden haft en helt annan plan i bakfickan. Garak har placerat en bomb på Vreenaks rymdskepp, och tydligen sett till att bland de få saker som hittas i vraket efter explosionen är just den där fejkade videofilmen där man ser Cardassier diskutera en invasion av Romulanernas imperium. Gissa vem man kommer tro låg bakom den där explosionen? Ja, inte är det Garak och Sisko, i varje fall.

Jag gillar verkligen sättet det här avsnittet är uppbyggt på. Tycker om hur scenerna där Sisko sammanbitet pratar rakt in i kameran varvas med den otroligt kackiga plan som Garak satt samman för att lura romulanerna. Samtidigt som han i hemlighet förbereder en betydligt mer konkret och dödlig lösning på problemet med romulanernas neutralitet. Garak blir riktigt irriterad på Sisko när han blir chockerad över nyheten om att Vreenak har dött.

GARAK: If your conscience is bothering you, you should soothe it with the knowledge that you may have just saved the entire Alpha Quadrant and all it cost was the life of one Romulan senator, one criminal, and the self-respect of one Starfleet officer. I don’t know about you, but I’d call that a bargain.

Jag tycker också om scenen där Sisko och Dax kör någon form av rollspel med varandra, och hon spelar romulan. En ovanligt piggt gestaltad expositionsscen om läget mellan federationen och romulanerna. Förnedringen när Sisko måste muta Quark. Och så gillar jag förstås Vreenak, som är härligt snobbig och vidrig. Tycker också att det är fint hur han bara klipps in väldigt kort när han upptäckt bluffen, för att säa “It’s a faaaake!“. Och så gillar jag slutet på hela avsnittet , där Sisko raderar hela inspelningen vi just sett, bekännelsen om hur det egentligen gick till när Romulanerna gick med i kriget mot Dominion.

SISKO: So I lied, I cheated, I bribed men to cover the crimes of other men. I am an accessory to murder. But most damning thing of all, I think I can live with it. And if I had to do it all over again, I would. Garak was right about one thing. A guilty conscience is a small price to pay for the safety of the Alpha Quadrant, so I will learn to live with it. Because I can live with it. I can live with it.

Computer, erase that entire personal lo

Det här är bra på riktigt. Allt sitter ovanligt tajt. In the pale moonlight är också ytterligare ett exempel på den typ av avsnitt om Dominionkriget som jag väntat på och längtat efter. En sån där realpolitiskt historia, där moral och rättrådighet blir allt svagare, medan krigets dehumaniserande sidor faktiskt blir tydliga. En del hävdar att det här är det mörkaste Star Trek-äventyret någonsin. Bra, kan vi få mer av den varan och mindre slapstick nu i Deep Space Nine? Eller kommer det att bli som det brukar – att nästa avsnitt är något farsinspirerat om Quarks kvarskatteinbetalning?

Handlingen i det här avsnittet kretsar ju egentligen kring ett fenomen som även förekom i avsnittet om Bashirs påstådda spionage. Problemen som uppstår i en värld där man inte kan tro sin ögon. Tydligen kan man, som med Bashir, stoppa in folk i en holosimulering som känns som verkligheten – hur kan man då någonsin lite på att saker och ting är verkliga? Och går det ens att tro på ett vad man ser på film, när holodäcken skapar i stort sett obegränsade möjligheter att simulera nästan vad som helst? Deep Space Nine låter och känns allt mer som någon form av post-sanningsvärld där bildbevis är helt värdelösa. Det är en rätt jobbig och problematisk värld – jag antar att det är därför man bara tar upp den frågan på ett indirekt sätt i de här avsnitten. Man pratar ju aldrig om det som hänt, liksom.

Betyg: 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 545 tv-avsnitt.

DS9. Inquisition. Första avsnittet med Sektion 31!

Bashir har verkligen en urusel dag i Inquisition. Först så är han jättejättejättetrött när väckarklockan ringer tidigt, sen måste han ställa in resan till en läkarkonferens eftersom en sur Federationsgubbe tror att någon ombord på Deep Space 9 spionerar åt Dominion. När alla befälen sätts i husarrest så får han fel frukost till rummet (maskar istället för pannkakor) och sedan, till sist, on top of everything else, så inser han vem det är som är misstänkt för det här spionaget. Han själv.

Som om inte det var illa nog så tror alla Bashirs bästa kompisar också att han spionerat (fast att han kanske inte fattat det själv utan eventuellt varit under någon form av psykisk blockering under själva spionjobbet). Sedan, mitt i natten (Bashir får aldrig sova ut i det här avsnittet), så kommer den onde internutredaren för att i smyg föra iväg doktorn till en annan rymdbas där han ska sättas i isoleringscell. Fast då transporteras Bashir helt plötsligt iväg till ett Dominionskepp där en Vorta säger att han faktiskt ÄR en Dominionspion. Vilka MARDRÖMSLIKA DYGN, eller hur?

Men så var det ju inte heller på riktigt, utan någon form av extremt sadistiskt holodäckstest som den sure Stjärnflottegubben, Luther Sloan, satt samman för att kolla om Bashir är spion eller inte. Egentligen hade de tänkt plåga Bashir ytterligare några dygn, men så hade de gjort en miss och glömt lägga in i programmet att O’Brien vridit axeln ur led nyligen. Det räckte för att den klipske Bashir skulle förstå att allt var fejk (O’Brien skrek inte när Bashir tog honom på axeln, och sedan gav han fel svar på var han vridit den ur led).

Helt och hållet förvånad blev jag kanske inte över den här vändningen i intrigen. Några ledtrådar till bluffen fanns det ju invävda i handlingen. Jag reagerade nog ändå starkast på att alla var så tjaskiga mot Bashir, och det utan att några egentliga bevis mot honom presenterats. I övrigt var jag fullt upptagen med att njuta av den krypande mardrömslika stämning som man skapat i Inquisition. Där liksom saker och ting först sakta blir värre och värre, för att sedan accelerera mot allt mer kafkaeska situationer.

Från början tänker både jag som tittar och Bashir själv att anklagelserna mot honom måste vara någon form av missförstånd, något som måste gå att reda ut på någon timme eller så. Men mot avsnittets slut så finns det inte längre någon alls som tror på Bashirs oskuld, utan alla verkar tycka att det räcker med indicier för att fängsla honom. Att han ljög om att vara genetiskt modifierad en gång i tiden verkar diskvalificera allt han säger till sitt försvar.

När Bashir avslöjat Sloans lilla teaterstycke får han veta att det hela är en operation iscensatt av den hemliga, autonoma underrättelsetjänsten Sektion 31. Och när man nu clearat Bashir från spionmisstankarna så erbjuder man istället honom jobb som spion för Sektion 31. Feltajmat är väl ett understatement. Hur ska Bashir kunna vara säker på att det här inte bara är ytterligare någon form av konstigt test, som sedan kommer att användas mot honom? Men faktum är att Bashir verkar skita i det där med rädslan, han är framför allt moraliskt upprörd över blotta tanken på att det finns verksamheter som Sektion 31 inom Stjärnflottan.


SLOAN: Section thirty one was part of the original Starfleet charter. 
BASHIR: But that was two hundred years ago. Are you telling me you’ve been working on your own ever since? Without specific orders? Accountable to nobody but yourselves? 
SLOAN: You make it sound so ominous. 
BASHIR: Isn’t it? Because if what you say to me is true, you function as judge, jury and executioner, and I think that’s too much power for anyone.

Det är inte så konstigt att Bashir aldrig hört talas om organisationen tidigare, eftersom de uppfanns till just det här avsnittet. Ett faktum som jag antar att de som är showrunners för Discoverys andra säsong är ganska tacksamma över (vad skulle den säsongen annars ha handlat om?). Vi kan också notera att den där lite kinkyklubb-aktiga dresscoden var i bruk inom Sektionen redan här. En betydligt tuffare stil än de konstfiberpyjamaser som resten av Stjärnflottans medlemmar tvingas bära, både i Deep Space Nine och i Discovery.

Det här ett ganska raffinerat avsnitt. Jag gillar den där lite overkliga känslan kring Bashir, när alla successivt börjar ta avstånd och se på honom med misstro. Hade jag inte vetat hur stor roll Sektion 31 har i Discovery, så hade jag nog sett introduktionen av dem här som något av ett fuskslut. Hmm, vi vet inte hur det här avsnittet ska sluta, så vi HITTAR HELT ENKELT PÅ EN HELT NY HEMLIG ORGANISATION SOM FÅR GÖRA VAD DE VILL. DET GJORDE VI JU MED CARDASSIERNA OCH DET BLEV JU COOLT.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 543 tv-avsnitt.

DS9: Wrongs Darker Than Death or Night. Det där Kira färdas tillbaka i tiden och nästan dödar sin morsa.

Okej, nu har jag skrivit en alldeles för lång text igen, om ett avsnitt som egentligen bara är jättekonstigt. Men häng med.

Det pratas ibland om det här med att Star Trek-serierna till stor del kretsar kring en hård och militärisk disciplin, fixerad vid rangordning och lydnad. Men det gäller inte i lika stor utsträckning för Deep Space Nines del av ST-universumet. Här är undantagen i det närmaste regel, och det mesta verkar faktiskt bli…mest som det blir. Som i det här avsnittet där en underordnad (Kira) frågar sin chef (Sisko) om hon får resa tillbaka i tiden för att faktakolla en grej om sin morsa. Bossen blir lite orolig och försöker förklara hur många saker som kan förändras i tidslinjen genom en sån resa, även om han försöker göra det lite diplomatiskt. Ungefär så här:

SISKO: Major, the Federation has very strict regulations 
KIRA: This has nothing to do with the Federation. I need your help as the Emissary, not as Starfleet captain. The Emissary can see to it that I am allowed access to the orb. After that, it’s up to the Prophets. If they feel that my request is worthy, they’ll send me where I need to go. If not, I’ve made a trip to Bajor for nothing. 
SISKO: And if they do send you back, what then? What makes you so sure you won’t interfere with the timeline? 
KIRA: The Prophets will be guiding me. Nothing will happen without their blessings. Please, Emissary, please, let me seek the will of the Prophets.

Visst finns det något rent ut sagt olämpligt i att personalen på Deep Space 9 (i varje fall Kira) ibland kan ställa sina frågor till Sisko som stjärnflottebefäl och ibland som religiös uttolkare. Det är nästan lite samma beteende som när man var liten och fick nej från den ena föräldern, varpå man genast gick och frågade den andre samma fråga. Förutom det faktum att Sisko i det här fallet råkar ha bägge rollerna, och borde upptäcka när han – som här – blir manipulerad.

Kira lyckas sedan faktiskt resa tillbaka i tiden med hjälp av en orb (kan det måhända vara en klingonsk tidskristall?), och det tar säkert hela två minuter på plats i dåtiden innan hon är inblandad i ett slagsmål. Det där diskreta och observerande som ideal kring tidsresor kan Sisko tydligen glömma när det gäller Kira. Å andra sidan kanske Sisko börjat acceptera att försiktighet och låg profil inte går att kombinera med Kiras envishet. Ännu mer märkligt att han ens släppte iväg henne på den där tidsresan, alltså.

För mig, som ju ägnar lite överdrivet mycket tid åt att försöka förstå det här med eventuella konsekvenser av resor i tiden, så känns det extremt slappt att Kira här kommer undan med att lägga allt ansvar på profeterna. Typ: om de nu går med på att skicka mig tillbaka i tiden så är de också ansvariga för det som händer där. Antar hon i varje fall. Fast det är ju inte som att de där profeterna är särskilt konsekventa i vilka frågor de lägger sig i och vilka de håller sig utanför. Och sedan när fungerar de som reseledare för resor i tiden? Har helt missat den expansionen av varumärket.

Sedan kanske man ändå kan ha en viss förståelse för Kiras yviga beteende under det här avsnittet. Hon hamnar ju trots allt i extremt kniviga situationer under den här tidstrippen, lägen där det är svårt att förhålla sig passiv. Jag menar, vem skulle kunna stå tyst och se på när några idioter försöker sno maten från unga upplagor av ens egen morsa och farsa? Ja, det står till och med en yngre miniversion av Kira själv i ett hörn och ser hungrig när det här händer. Fast att försåtligt lägga ut en bomb som är tänkt att ta livet av ens egen mor kanske ändå är att ta i, oavsett hur arg man är. Dessutom, hade Kira verkligen lyckats ta kål på Gul Dukat med sin bomb, som planerat, så hade hon ju verkligen fuckat upp tidslinjen. Jag orkar nog inte ens börja tänka på vad konsekvenserna hade blivit. Kanske hade Kira rentav varit död nu.

Om det här låter knepigt, så är det ändå bara småsaker jämfört med hur weird resten av Wrongs Darker Than Death or Night är. Intrigen tar fart i och med ett bisarrt videosamtal. Det är den tydligen fortsatt sinnesförvirrade Gul Dukat som ringer upp Kira på hennes döda mammas födelsedag. Helt plötsligt har han fått för sig att det är dags att berätta för Kira att hennes mor, Meru, brukade vara hans älskarinna. Och att hela den där historien om att Kiras mor dog i ett flyktingläger, som Kiras pappa berättat för henne genom åren, varit ren och skär lögn.

När Kira går till de cardassiska registren för att faktakolla Gul Dukats påståenden så verkar det faktiskt som om hans story skulle kunna stämma. Och det är nu hon ber Sisko om lov att gå till tidens orb för att be om att få resa i tiden. Varpå hon genast hamnar i ett flyktingläger under den cardassiska ockupationen, just före det ögonblick då Kiras mor (och den tidsresande versionen av Kira) tvångsvärvas som konkubiner och transporteras till Deep Space 9.

Det är när Kiras mamma anpassar sig lite för snabbt och enkelt till rollen som Gul Dukats älskarinna som Kira fylls av besinningslös ilska. Hon får kontakt med motståndsrörelsen och går med på att lägga ut en bomb i Gul Dukats bostad – hyfsat obekymrad över att hennes egen mor kanske också skadas i samma explosion. Men på väg ut ur deras hytt så hör hon ett meddelande som hennes pappa läst in till sin fru, och som ger ett nytt perspektiv på saker och ting. Att mamman kanske stannade hos Gul Dukat för familjens skull.

TABAN [on monitor]: I can’t believe how much I miss you. I think about you all the time. You’ve saved all our lives. I hope you realise that. (Meru is crying) Never forget it, not even for an instant. Every day I pray to the Prophets that you’ll find some peace in this new life of yours. I believe that even in the worst of times, we can still find moments of joy and kindness. If you can find that kindness, hold on to it. And remember, no matter what happens, I love you, Meru. I’ll always love you.

Det finns förstås ett tydligt budskap här. Sanningen om Kiras mamma visar sig ligga någonstans mellan Gul Dukats och pappans version, i någon form av moralisk gråskala. Jo, hon var Gul Dukats älskarinna under många år. Men det var också tack vare det som Kiras familj fick lämna det där flyktinglägret och fick extra mat och tryggad försörjning. Kiras syn på historien om sit liv måste alltså uppdateras, och kanske även hennes moral. Hon som alltid hatat kollaboratörer, med bilden av sin mamma som en fallen hjälte i bakhuvudet, måste nu inse att folk kan ha sina skäl för att samarbeta med fienden.

Jag läser på Memory Alpha att teamet bakom det här avsnittet var ganska nöjda med att det fanns ett öppet slut, att de inte skrev någon på näsan, att man på slutet faktiskt inte vet exakt vad Kira tänker om sin mor. Det finns för en gångs skull inget försonande slut eller någon klyschig moralkaka som avslutning. Mest bara ambivalens. Och det var kanske den där osäkerheten som först irriterade mig med det här avsnittet. Vad var det egentligen som man ville säga? ´Men det finns förstås även några andra saker som irriterar mig i det är avsnittet.

Ju mer jag tänker på det, desto sjukare tycker jag att valet av perspektiv i det här avsnittet är. Så Kiras mamma blev alltså mer eller mindre tvingad och utpressad att vara Gul Dukats konkubin. Ett hemskt öde. Men det är alltså Kiras reaktion på det som hände som är det viktiga att utforska för manusförfattarna? Det känns helt sjukt. Har man läst eller sett något som verkligheten för så kallade comfort women så kanske man hade kunnat uppmärksamma mammans eller hennes medsystrars situation istället. Eller gjort scenerna med “konkubinerna” något mer trovärdiga. Det vill säga otäcka.

Jag tycker också att hela den här grejen med att Gul Dukat haft ett förhållande med Kiras mamma skapar en extremt creepy kontext kring hur han under hela serien sökt kontakt med Kira. Visst, det skulle ju kunna förklara en del av Gul Dukats stora intresse för Kira, och att han tycker att de två hör ihop på något vis. Men visst har han också visat ett visst sexuellt intresse för henne? Så ytterst obehagligt. Men det dealar man förstås inte med i här i serien.

Sedan har jag som vanligt invändningar mot det andliga inslaget i Wrongs Darker than Day or Night. Att Kiras tidsresa alltså övervakas av en högre kraft. Att man överhuvudtaget kan göra tidsresor på det här enkla sättet, genom att ställa sig framför en orb. Helt utan att ens behöva ladda den med energi från en supernova – som i systerserien Discovery.

Det känns som om manusförfattarna verkligen tagit sig vatten över huvudet i det här avsnittet. Man försöker göra ett Star Trek-avsnitt som innehåller flera komponenter som man inte klarar av att härbärgera inom seriens konceptet. Inte utan ett betydligt större mått av allvar, i varje fall. Sorteras in i mitt arkiv under fliken “ett avsnitt med goda avsikter som slutade i ett magplask”.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 540 tv-avsnitt.

DS9: Change of Heart. Det där Worf trotsar order för att rädda Dax liv.

Om man gillar långdragna scener där Worf och Dax promenerar runt i en studio som är hjälpligt förklädd till en djungel, garnerad med en och annan ödla och orm – ja, då är Change of Heart ett avsnitt för dig! Tror inte jag varit med om ett Star Trek-avsnitt med så här många och långa transportsträckor – och då menar jag det för en gångs skull bokstavligt.

De här vandringarna är en del av ett hemligt uppdrag som Worf och Dax fått. De ska plocka upp en avhoppad cardassisk spion långt bakom fiendens linjer, och då kan man ju inte köra fram med sin rymdskyttel till huvudentrén, liksom. Utan istället gömma den någonstans i djungeln och sedan försöka ta sig fram genom terrängen. Men på sin långa, och något enformiga, vandring stöter de två ihop med en fiendepatrull och Dax blir skjuten med ett slags antikoagulerande medel som gör att hon sakta men säkert förblöder.

Både Worf och Dax är förstås proffs, så efter att Worf dragit runt med en allt svagare Dax ett tag, så lämnar han till sist henne i en glänta och lovar att komma tillbaka när han hämtat avhopparen. Spionen sitter ju inne på information som kan rädda miljoner människor, och att då prioritera sin frus överlevnad funkar inte om man är en plikttrogen stjärnflottesoldat. Så bägge försöker liksom låtsas om att Worf inte just dömt Dax till döden när han lämnar henne där i skogen. Fast, efter ett tag ångrar han sig och rusar tillbaka för att rädda sitt livs stora förälskelse. Störst av allt är kärleken, tydligen även för Worf.

Och det är väl lite det som är temat för hela det här avsnittet – kärleken har förändrat Worf. Han började skämta redan för något avsnitt sedan faktiskt, och sedan dess har han utvecklat sitt koncept genom att även visa känslor. Att nu till och med bryta mot order är peak Worf 2.0.

När de två kommer tillbaka till Deep Space 9 får Worf mycket riktigt också en avhyvling av Sisko. Men inte bara skäll.

SISKO: As your captain, it is my duty to tell you that you made the wrong choice. I don’t think Starfleet will file any formal charges. Even a secret court martial would run the risk of revealing too much about their intelligence operations. But this will go into your service record, and to be completely honest, you probably won’t be offered a command on your own after this. 
WORF: I understand. 
SISKO: I have also issued new orders. You and Jadzia are not to be assigned to a mission on your own ever again. (Paus) And one last thing. As a man who had a wife, if Jennifer had been lying in that clearing I wouldn’t have left her either.

Så här i efterhand verkar det ju ganska konstigt att man skickar iväg ett äkta par på ett äventyr tillsammans. Jag menar, när jag jobbade på Sveriges Radio på 90-talet så minns jag att det vissa lokalradiostationer tvingade par att jobba på olika arbetsplatser, vilket ledde till att en del som blev kära på jobbet höll sina relationer hemliga ett tag – så bara för att en av dem skulle slippa att pendla till en annan stad. Men på Deep Space 9 är det alltså tänkt att man ska vara så pass proffsig att man kan jobba sida vid sida utan att det där ska betyda någonting. Eller så var det kanske inte någon slump att Worf sökt sig till arbetsuppgifter utanför rymdstationen, han kanske inte ville blanda jobb och relationer för mycket. Ännu lite märkligare blir det dock att till exempel Bashir ju ville att man skulle bryta mot order för att rädda Sisko, för bara några avsnitt sedan. Det var ju inte som att han fick hur mycket skit som helst för att han hade en sådan åsikt. Å andra sidan var det just Worf som den gången bestämde sig för att reglementet och givna order vägde tyngre än privata relationer.

För övrigt tycker jag att scenerna mellan Worf och Dax i det här avsnittet fungerar ovanligt bra. Satt liksom och skrockade mig igenom flera scener där de gnabbas med varandra, som när de försöker bestämma vart de ska åka på bröllopsresa. Helt plötsligt fungerar komedin i den här serien. Ja, i varje fall fram tills dess att Dax-skådisen Terry Farrell väljer att spela över i stället för att köra lite mer med understatements.

Fullt lika förtjust är jag kanske inte i avsnittets b-handling, där O’Brien övertalar Bashir att utmana Quark på ett parti Tongo – ett spel där Quark innehar någon form av rekord efter mer än tvåhundra matcher utan förlust. När Bashir, efter en hel del träning, utmanar Quark så blir han fullständigt bortkollrad. Quark börjar nämligen prata om Dax, och river upp alla gamla sår som finns hos Bashir – all den obesvarade kärlek han känt för henne, och hur knäckt han innerst inne är över att se henne vara lyckligt med Worf. Bashir tappar helt kollen på spelet, och Quark kan lägga ytterligare en seger till samlingen. Ja, det är ungefär lika ospännande som det låter när jag skriver om det.

Men i övrigt är det ett ovanligt kul avsnitt, trots att Dax alltså nästan stryker med på kuppen. Det här känns faktiskt också som första gången man får en ordentlig inblick i Worf och Dax förhållande – och kanske till och med förstår en del av attraktionen. Tongo-intrigen är väl uthärdlig när man kollar på avsnittet, men när den är slut känns den som bland de mest meningslösa b-handlingar man tryckt in i den här serien. Och det drar också ner betyget en del för mig.

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 539 tv-avsnitt.

DS9: Honor Among Thieves. Det där O’Brien är en undercover agent.

O’Brien som hemlig agent, som undercover infiltrerar kriminella kretsar på planeten Farius. Jag har nog sällan känt mig så osugen på ett Star Trek-avsnitt som efter anslaget i Honor among thieves. Och för en gångs skull var det en känsla som höll i sig genom hela avsnittet. Inga oväntade twists and turns här, inte. Snarare än väldigt typisk genreövning, om problematiken för någon som jobbar undercover med kriminella och blir bästis med personer som man sedan måste förråda. I O’Briens fall utvecklar han något av en bromance med en man som heter Bilby, en underhuggare i det stora och farliga Orionsyndikatet.

O’Briens uppgift är att ta reda på vem inom Stjärnflottan som förser Orionsyndikatet med hemlig information, men på vägen snubblar han över ett planerad mord på en klingonsk ambassadör. När han förvarnat Stjärnflottan om konspirationen inser han att Bilby och hans underhuggare troligtvis kommer att dödas direkt när de försöker mörda ambassadören. O’Brien försöker rädda sin nya bästis, men har inte förstått att Bilby står utan alternativ. Han kan inte smita undan, i så fall skulle hans familj råka illa ut:

BILBY: I’m dead already. Can’t you see that? I witnessed for you. Do you have any idea what that means? 
O’BRIEN: What if I can get you off Farius, find you a place to hide? 
BILBY: There’s no hiding from the Syndicate. You know that. 
O’BRIEN: Well then, turn yourself in. You’ll be safe in prison. 
BILBY: No! They’d go after my family. They’d make an example of me. Raimus may leave them alone if he thinks that I died not knowing about you. 

Det där är väl också en av de få intressanta scenerna i det här avsnittet, men slutar även den i någon form av antiklimax – med att O’Brien tar hand om Bilbys katt, Chester.

De andra sakerna av intresse i Honor among thieves är:

  • att Orionsyndikatet samarbetar med Dominion, och tjänster åt dem.
  • att Dominion försöker vända den klingonska opinionen mot ett samarbete med Federationen. Till exempel genom att lönnmörda en regimkritiskt klingonsk ambassadör.

I övrigt kan vi kanske bara lämna det här avsnittet åt sitt öde. Vissa av Star Treks övningar i andra genrer känns verkligen helt onödiga.

Betyg: 2/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 536 tv-avsnitt.

DS9: One little ship. Det där Dax, Bashir och O’Brien åker runt i ett yttepyttelitet skepp.

Jag tycker att man kan se One little ship som en internremake av det animerade Star Trek-avsnittet The Terratin Incident. Fast den här gången har man växlat upp från förlagans halvtramsiga lustifikationer om hur svårt det är för besättningsmän som är en tvärhand höga att styra ett fullvuxet rymdskepp. I den nya, uppdaterade versionen så kör man i stället runt med en pytteliten skyttel inuti rymdskeppet Defiant. En skyttel som kanske är ungefär lika stor som en tekopp, och besättningen ombord troligtvis ännu mindre än en teskedsgumma.

Det är ett misslyckat experiment som ligger bakom de här smått bisarra händelserna. Mitt under brinnande krig är nämligen Defiant ute på ett vetenskapligt uppdrag. Man ska undersöka någon form av kompressionsanomali, eller något liknande påhitt som jag inte riktigt förstår. Genom att skicka några sonder genom den här avvikelsen har man kunnat observera hur de först krymper en stund, men sedan återfår sina normala storlek. Nu skickar man iväg O’Brien, Dax och Bashir i en skyttel för att de ska testa att åka igenom den där anomalin, medan Defiant håller koll på deras farkost genom en traktorstråle.

Men mitt i experimentet anfaller några Jem’Hadar-skepp Defiant. Traktorstråle bryts, och man tappar bort skytteln – just när den är som allra minst. Så extremt olägligt. Och så himla dumt att man skickade iväg tre av sina viktigaste besättningsmedlemmar för att krympa ihop till lilleputtar. Har de aldrig hört talas om Stjärnflottans tradition att skicka iväg lågkvalificerade rödskjortor på alla farliga uppdrag?

Jag hade viss beredskap för att det här skulle kunna vara ett rätt corny avsnitt, men det var faktiskt snarare helt omöjligt för mig inte bli helt charmad av den pyttelilla skytteln med dess pyttelilla besättning ute på äventyr – och inte helt ofarliga sådana.

De lyckas till exempel ta sig in i Defiant genom olika utblås och ventiler – men är bara en hårsmån från att brinna upp när Jem’Hadar-soldaterna startar Defiants motorer. När man väl kommit in i skeppet så får man hjälpa till så gott man kan när Sisko och de andra gör uppror mot Dominiontrupperna. Det visar sig att även torpeder från ett litet skepp kan slå ut en och annan soldat. Och i några väldigt härliga scener så promenerar Bashir och O’Brien omkring i ett kretskort för att koppla om skeppets styrsystem. Så himla gulligt!

Men det kanske viktigaste i One little ship är introduktionen av en ny generation Jem’hadar-soldater – alfor. Uppfödda i Alfakvadranten, och genetiskt anpassade för det krig som ska föras här mot Federationen. De föraktar den förra upplagan – Gamma-soldaterna. Alforna tycker att gammorna är uråldriga och omoderna – medan gammorna tycker att alforna är oerfarna och naiva. Hur som helst ett intressant sätt som Dominion löst problemet med att det inte får några förstärkningar från hemmabasen och gammakvadranten. Men idén är väl några snäpp mer intressant än det där gnabbandet mellan den högst rankade alfan och gamman. Lite tjatigt blir det allt.

One little ship var alltså inte så töntigt som jag varit rädd för, men det är ändå ganska svårt att ta det här avsnittet på allvar. Det är liksom alldeles för…gulligt med den där rara miniskytteln som far omkring i Defiants korridorer! Jag gillar också att man här, precis som i förra avsnittet, ändå håller kriget mot Dominion aktuell och levande i storylinen. Men charmoffensiven med miniatyrskeppet till trots, resten av avsnittet är rätt så tunt.

För att sammanfatta det hela med risk för att bli lite tjatig. Efter One little ship kan jag nu definitivt slå fast att jag är betydligt mer förtjust i SF-författare och pyttesmå skepp än bröllopsfester och fritagningsförsök av ferengiska mammor (ja, jag har svårt att komma över de där två avsnitten – känner mig faktiskt smått traumatiserad efter dem). Jag gillar också att det här avsnittet blir lite som en SF-tribut till några andra mikroskopiska hjältar – jag kommer ju osökt att tänka på Fantasic Voyage och Innerspace (även om de där ju var inne i en människokropp och inte i ett rymdskepp). En annan uppenbar inspirationskälla, Älskling, jag krympte barnen, har jag dessvärre alltid vägrat att se. För mig kommer däremot alltid det viktigaste verket i den här subgenren att vara Teskedsgumman.

Däremot måste jag också skriva två rader om hur chockad jag blev av den sista scenen i det här avsnittet. Härregud. Skämtade just Worf????

DAX: Is that your poem? 
WORF: Yes. Bloodwine. 
DAX: Can I hear it? 
WORF: It is not finished yet. 
DAX: Please, just the first line? 
WORF: All right. But it is my first poem. 
DAX: I understand. 
WORF: And I have worked very hard and very long on this. 
DAX: I know. 
WORF: And I do not wish to be ridiculed. 
DAX: I promise. 
WORF: Very well. (declaims) This is the story of a little ship that took a little trip. What do you think? 
DAX: It’s, er, well, it rhymes. (takes the PADD) There’s nothing on this PADD! 

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 533 tv-avsnitt.

DS9: Far Beyond the Stars. Det där Sisko är en sf-författare på femtiotalet.

Här hade jag ju kunnat skriva ytterligare en rant om hur Deep Space Nines manusförfattare verkar helt uppenbart ointresserade av att ta itu med den pågående storylinen kring Dominionkriget, så till den milda grad att man mitt under säsongen slänger in ett avsnitt som utspelas på Jorden vid 50-talet mitt. Men den typen av gnäll känns en smula missriktat just den här gången. I Far beyond the stars så utnyttjar upphovspersonerna inte sin kreativa frihet för att skriva ytterligare ett tramsigt ferengiavsnitt eller något om en bröllopsfest, utan skapar istället en angelägen historia om rasism, politisk kamp och science fiction-genrens historia. Nästan oemotståndlig, faktiskt.

Man har ju dessutom faktiskt skrivit in en liten, om än något krystad, koppling till det pågående kriget i ramberättelsen. Sisko är nämligen sliten och trött efter alla strider, och när han får reda på att en god väns skepp försvunnit nära den cardassiska gränsen så börjar han till sist fundera på om det kanske är dags att säga upp sig. Låta någon annan, kanske yngre och hungrigare, ta över den otacksamma uppgiften att försöka hålla stånd mot Dominions styrkor. Men då griper profeterna in, det vill säga de där gudaliknande sakerna som finns i maskhålet mellan alfa och gammakvadranten, och ger Sisko en vision som är tänkt att återställa hans kampvilja.

Under större delen av avsnittet är Sisko sedan förvandlad till Benny Russell, en svart science fiction författare. Ja, så pass förvandlad att minnet av Sisko nästan är som bortblåst. Vi befinner oss i något som liknar en parallell verklighet, där Russell i ett tillstånd av nästan drömlik trans skriver berättelser om den fiktiva karaktären Jake Sisko, befälhavare på rymdstationen Deep Space Nine. Fantastiska historier, är alla hans kollegor på sf-tidningen Incredible Tales eniga om, men de kan inte tryckas. Ägaren till tidningen låter hellre hela upplagan försvinna ner i papperstuggen än ger ut ett nummer där en av sf-novellerna har en svart hjälte.

Runt omkring Russell finns den vanliga Deep Space Nine-ensemblen, men i nya roller. Som vanligt förtjusta över att få sätta tänderna i en ny rollfigur när chansen ges. Extra kul är det förstås att se skådespelare som i vanliga fall har en massa silikon i ansiktet få spela fritt. Som Armin Shimerman (Quark), Michael Dorn (Worf) och René Auberjonois (Odo). Det tog mig däremot flera dygn innan jag insåg att den där tidningsförsäljaren spelades av samma skådespelare som i vanliga fall är Nog. Dessvärre lät man däremot stackars Cirroc Loften (Jake) spela över några megaton för mycket i sin roll som sorglös småkriminell street hustler. Avsnittet innehåller också några moment med ett mer filosofiskt anslag, där Russell till exempel ser sig själv som Sisko i en reflektioner i fönstret, eller några repliker om vad som är verklighet och vad som är fiktion. Snyggt.

Femtiotalsstorylinen är alltså ingen nostalgisk eller munter historia, utan fick mig snarare att sitta och tänka på filmen If Beale Street could talk. Far beyond the stars tar upp ämnen som polisbrutalitet, en dödsskjutning av en obeväpnad person och det allmänna förtrycket mot svarta.

Star Trek-franchisen har ju alltid sett sig själv som en progressiv kraft, men det måste vara ett av de mest öppet och uttalat politiska avsnitten som någonsin producerats. Dessvärre kring ämnen som fortfarande är högaktuella inom både samhällsdebatten som film och tv. Frågan är ju om man ska vara stolt över att Deep Space Nine tog upp det här redan 1998, eller bara extremt upprörd över att så lite har hänt sedan dess.

Avery Brooks regisserade Far beyond the stars, en kämpainsats med tanke på att han faktiskt är med typ i varenda scen i avsnittet. Och har jag någonting att invända emot så är det väl, som vanligt, just Brooks skådespeleri i rollen som Sisko/Russell. Avery har vissa operamässiga manér som verkligen gör mig helt galen, och de håller han verkligen inte tillbaka här. Synd på ett avsnitt hade kunnat vara nästintill perfekt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 531 tv-avsnitt.