DS9: Crossfire. Det om Odos crush på Kira. Och Kiras nya kille.

ds9 crossfire 6

Vet ni vad? I och med det här avsnittet har jag kommit halvvägs på Deep Space Nines sju säsonger. Och det är ju en ren fröjd att kunna slå fast att den här serien har gått från att ha varit en notoriskt ojämn skapelse med pseudoreligiösa förtecken, till att bli självsäker, kul och lite…ja, skön faktiskt. Crossfire känns också som ett avsnitt som representerar den här utvecklingen ganska väl. För mig framstår det som både starkt självupptaget och osannolikt rart att vika ett helt avsnitt åt att skildra Odos olyckliga kärlek. Precis som tidigare är det Kira han är förälskad i, men nu ställs saker och ting på sin spets. Hon blir nämligen uppvaktad av den bajoranske försteministern Shakaar (han som höll på att bråka om jordbruksmaskiner i förra säsongen). Och som säkerhetsansvarig och livvakt så tvingas Odo se deras romans födas och ta fart på lite för nära håll.

Shakaar kommer alltså och besöker Deep Space 9, men det är en visit som gör Odo direkt orolig. Dels handlar det ju om säkerhetsfrågan. Efter terrordådet då en av Deep Space 9:s skyttlar sprängdes så är han på helspänn. Och här finns faktiskt en ovanligt nervig scen där jag för en gångs skull tycker att man fått till den där känslan av hotfullhet och fara när folkmassan trängs för att få se en glimt av sin nye försteminister (lika spännande var den dock inte när jag såg om scenen, men då visste jag ju hur det skulle sluta).

ds9 crossfire 3Det andra som oroar Odo är ju det här med kärleken. Bra tänkt där när man Odo i rollen som livvakt tvingsa att vara alldeles för nära det mysande kärleksparet Kira och Shakaar. Precis som scenen där han slår sönder hela sin lägenhet (och slänger iväg växten han fått av Kira), att Odo ständigt ska kunna hålla sitt humör i styr blir ju bara tråkigt. Liksom det är lite fint att han blir så distraherad av Kiras romans att han håller på att riskera allas liv i en hiss. Och faktiskt även försummar att jaga rätt på terroristen som försökte göra hissen till en dödsfälla. Det är ett sånt där klassiskt scenario, att vara bästis med någon som man egentligen är kär i. Inklusive den där obligatoriska scenen där en person försöker förklara att hen är kär i den andre, men inte kommer sig för att säga något eftersom den andra personen är upp över öronen förälskad i någon annan. Ett ofta använt scenario, men när det är Odo så känns hela den där slitna tropen helt ny och naken.

ds9 crossfireMen frågan är ju om inte nyckelscenen i det här avsnittet egentligen är den långa dialogen mellan Quark och Odo. Quark kommer till Odos lägenhet för att klaga på oväsendet som uppstår när shapeshiftern demolerar hela sin lägenhet. Quark är den ende som tidigare lagt märke till att Odo har kärat ner sig i Kira, och inser genast vad det är som har inträffat. Och försöker faktiskt vara snäll. Faktum är den här scenen nog är det närmaste Quark kommer en kärleksförklaring till Odo. Så pass gosigt att han för säkerhets skull är tvungen att lägga till en försäkran på slutet om att Odo verkligen inte kan räkna honom som en av sina vänner. Men hur trovärdigt kändes det egentligen? Kanske är det egentligen Quark och Odo som står för rymdstationens mest intressanta kärlekshistoria?

QUARK: Anytime there’s an unusual crime committed on the station, I run a pool so that people can bet on how long it’ll take for you to catch the perpetrator. It’s very popular. Frankly, I don’t care whether you and Major Kira end up living happily ever after or not. I just want to see the situation resolved. The way I see it, you’ve either got to tell her how you feel, or forget about her and get on with your life. Concentrate on the essentials. Because you can’t keep going like this. It’s interfering with your job. And my profits.
ODO: Your profits?
QUARK: Unless you do something about the situation, I’m going to have to stop running the pool.
ODO: I’m devastated.
QUARK: You should be. The fact that that pool exists says something about you, about who you are. People see you as the guy who always gets his man. Now you’re becoming the guy who tears up his quarters and sits alone in the rubble. And no one’s going to want to place bets on how long someone’s going to sit around in the dark. Well, I’ve said my piece. Sorry for butting in. But I’m just looking out for my business.
ODO: Funny. For a minute there I thought you were talking to me as a friend.
QUARK: (big pause) Nah.

ds9 crossfire 4Lite skvallrigt skrev jag ju om att Our man Bashir var det första avsnittet som Nana Visitor spelade in efter att hon och Bashirskådespelaren Alexander Siddig blivit ett par. Det har väl inte synts så mycket av de känslorna i serien, trots allt. Men i Crossfire strålar verkligen Visitor. Hon är på exakt rätt plats i livet för att spela nykär. Hon är nästan självlysande glad och lycklig här. Det enda som eventuellt kanske är lite missvisande med det, är att hon är exakt lika glad genom hela avsnittet. Från den första kaffestunden med Odo, fram till när hon kilar stadigt med Shakaar. Men det är härligt att se, även om Visitor som vanligt missar det här med nyanserna.

Jo, jag fortsätter att vara helnöjd med Deep Space Nine. Tycker att det här avsnittet lyckas med att kombinera en relationsintrig med en hel del action (terrorism och shapeshifteraction i hissen måste ju räknas som action). Kul att se att Deep Space Nine numera fungerar även som romance-serie.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 410 tv-avsnitt. Och nu har jag kommit halvvägs på hela Deep Space Nine också. 

DS9: Homefront & Paradise lost. Dubbelavsnittet där Grundarna infiltrerar Federationen på Jorden.

ds9 paradise lost 2Om jag fattat allt rätt så var det alltså en variant av den här storyn som var tänkt som sista avsnittet i säsong tre och det första i säsong fyra. Men så kom visst beslutet om Worfs återkomst och förstörde hela det upplägget. Som tittare känns det däremot väldigt skönt att så här halvvägs in i säsongen få titta på några avsnitt som inte utspelas på den dystra rymdstationen, utan i stället mest tilldrar sig på Jorden. Intrigen som leder fram till det är däremot inte lika lustfylld. Grundarna/changelings/shapeshifters-varelserna har tagit sig till Jorden, och bland annat smällt av en bomb på en diplomatisk konferens. Odo och Sisko skickas till Jorden, eftersom känner till varelserna bäst, men hamnar mitt i vad som utvecklas till en maktkamp mellan Stjärnflottan och Federationen.

ds9 homefrontMen allt börjar precis om ett vanligt avsnitt. Maskhålet utanför Deep Space Nine öppnas stup i kvarten, och ingen vet varför. Dax busar med Odo genom att flytta hans möbler några centimeter medan han är i  regenereringsfasen i sin spann – ett helt meningslöst prank eftersom Odo vet att det är Dax som gör det, och hon måste komma dit efteråt och flytta tillbaka alla möblerna. O’Brien och Bashir står i baren efter att ha lekt flygare i holorummen, och får en insikt i Quarks själsliv som de kanske hade velat slippa:

O’BRIEN: It’s Earth. You probably wouldn’t understand this, Quark, but when you care about a place and it’s in trouble, and you want to do something about it and you can’t, it’s very frustrating.
QUARK: I know exactly what you mean. When the Great Monetary Collapse hit Ferenginar, I was hundreds of light years away, serving as a ship’s cook on a long haul freighter. I can’t tell you the heartbreak I suffered, knowing that rampant inflation and currency devaluation were burning like wildfires through the lush financial landscapes of my home. It still depresses me even today. I remember thinking my accounts needed me, and there was nothing I could do. I felt so, so helpless. So you see, I do understand.
O’BRIEN: Somehow, you telling me that doesn’t make me feel the least bit better.
QUARK: Humans. All you care about is yourselves.

ds9 paradise lost 3När Odo och Sisko kommer till Jorden går det undan snabbt. Sisko blir utsedd till Jordens säkerhetsansvarige av sitt gamla befäl, amiral Leyton. Skådespelaren som spelar honom var ett kul återseende. För mig kommer Robert Foxworth  alltid att vara Chase Gioberti från Falcon Crest – den snälle mannen som allting alltid gick åt helvete för – och ett av de få riktigt snygga skäggen i tv på 80-talet. Här, i Star Trek, spelar Foxworth snarare den helt motsatta typen av roll, även om skägget fortfarande hänger med.

ds9 homefront 2En viktig arbetsuppgift för Odo och Sisko är att få Federationens president Jaresh-Inyo att inse allvaret i situationen. Bland anat vill man införa blodprov som en del av säkerhetskontrollerna inom Federationen och Stjärnflottan, för att på det sättet hitta changelings som kan ha infiltrerat organisationerna. Att det krävs striktare säkerhet blir mer än tydligt när Odo upptäcker att Leyton för en stund ersatts av en changeling. Riktig kris blir det när hela Jorden samtidigt drabbas av ett strömavbrott efter ett sabotage, vid det laget inser även den defensive Jaresh-Inyo att man måste införa undantagstillstånd.

När jag läser om de här avsnitten i min Deep Space Nine-companion förklarar upphovspersonerna att de inte är nöjda med hur Jaresh-Inyo framstod i avsnittet. De hade tänkt sig något mer i stil med en antilop – en ras med rötterna i en pacifistisk växtätande kultur. Vilket genast fick mig att undra om Jaresh-Inyo i själva verket prototypen för Discoverys räddhågsne Saru?

Homefront slutar i en rätt så bister ton. Efter att ha sett avsnittet sent på kvällen så gick jag och la mig med en massa tankar snurrande runt i huvudet. Vad var det egentligen för bild som det här avsnittet gav av demokrati? En feg folkvald ledare som inte inser farans allvar, och som tänker mer på att hålla folk lugna än vidta de nödvändiga åtgärderna inför en stundande katastrof ställs mot den handlingskraftiga militären som är de enda som förstår vad som måste göras. Och ett avslut där man för säkerhetens skull förvandlar Jorden till en tillfällig polisstat med soldater på gatorna, som tar blodprov på måfå på alla som kommer i deras väg. Hur Star Trek kändes det här, egentligen?

Man kan ju säga att jag svalde Homefronts bete, med flöte och allt. Fortsättningen i Paradise lost handlar ju om att det är paranoian och rädslan som är det stora hotet mot det öppna samhället. Det där stora elavbrottet var i själva verket iscensatt av amiral Leyton, och det första steget i ett militärt övertagande av Federationen. Vilket ju efter ett tag också får mig att inse hur dålig koll jag egentligen har på hur Federationen är uppbyggd – är det någon som vet hur man röstar fram de där presidenterna egentligen?

Överhuvudtaget är utvecklingen mellan avsnitt ett och två i den här historien smart på flera nivåer. Nogs problem i skolan visar sig till exempel ha med den militära komplotten att göra. Ett snyggt villospår som sedan vävs ihop med huvudintrigen. Men kanske tycker jag att det andra avsnittet blir lite segt. När man väl har förstått hur det hela hänger ihop så tar det ganska lång tid för Sisko att sätta stopp för militärens maktövertagande. Samtidigt sker det hela förhållandevis fredligt. Leyton går att resonera med in i det sista, de enda stridigheterna man får se sker i rymden mellan Defiant och ett federationsskepp.

Det är däremot obegripligt för mig varför en av Grundarna ska sätta sig ner med Sisko och förklara hur få de är på Jorden, (bara fyra) och att människornas panik och rädsla kommer att göra deras jobb åt dem. Jo, jag vet att det är ett vanligt grepp för att få in en massa information i en serie (hej, jag är en övermodig skurk som tänker berätta hur hela min plan var uppbyggd, varpå jag sedan misslyckas med slutförandet och hjälten segrar trots allt). men här kändes det ändå kanske lite väl onödigt – och kontraproduktivt från Grundarnas eget perspektiv.

ds9 homefront 3Sist, men inte minst fungerar de här två avsnitten också som ett sätt att ge en hel del bakgrundsinformation om Sisko. Vi får veta att han tjänstgjort under Lanley, och träffa hans envise far som har en restaurang i New Orleans. Framför allt papparelationen är nog tänkt att ge någon form av emotionellt djup till avsnitten, men för mig fungerade den bihandlingen inte alls på det sättet. Det är svårt att få till det där känslomässiga djupet när Avery Brooks ständigt gör sin Sisko med flera skopor överspel. Nä, men jisses vad han tar i, precis hela tiden. Oavsett om han är arg, glad eller road så är han konstant för mycket. Han spelstil känns väldigt mycket som teaterskådespeleri, den är liksom inte kalibrerad med de andra i serien. Och eftersom mycket av handlingen kretsar kring Sisko så gör Avery de här avsnitten rätt så svårtittadem – framför allt den andra delen.

ds9 paradise lostJag gillar verkligen ambitionerna med de här två avsnitten. Man är verkligen beredda att ta ut svängarna i manusen i den här säsongen, och driva handlingen om Grundarna och Dominion vidare. Det är underbart. Sedan har jag som sagt en hel del reservationer när det gäller Averys skådespeleri. Bihandlingarna känns inte heller riktigt bra. Varken scenerna från Siskos pappas restaurang eller eldstriden i rymden mellan Defiance och ett Federationsskepp känns helt och hållet genomförda. De hänger liksom lite löst, tycker jag. Även om det alltid är kul med lite pangpang och lite käk.

Betyg: Homefront: 8/10, Paradise Lost: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 407 tv-avsnitt.

DS9: Our man Bashir. Det där Bashir lever ut sina Bond-drömmar på holodäck.

ds9 our man bashir 2

Ett holodäcksäventyr där Bashir lever ut sina fantasier om att vara James Bond… Alltså, man kan väl säga att jag var en smula förskräckt efter anslaget i det här avsnittet. Skräckslagen, nästan. Gissade att det här var Deep Space Nines version av de andra seriernas ganska så irriterande Robin Hood och Beowulf-avsnitt. Men de där farhågorna var faktiskt onödiga. Här nöjer man sig inte bara med att leka Bond och hemlig agent, utan väger ihop det med en bihandling som tar upp en problematik som nog bara ökat i angelägenhet sedan det här avsnittet gjordes. Ett av vår tids största irritationsmoment, och en källa till evig oro och frustration. Men det är inte bara jag som kämpar med ett evigt underskott på minne på min telefon, ipad, dator och jobbmail. Till och med rymdstationen Deep Space Nine långt in i framtiden har samma brist!

ds9 our man bashir 4När ett av rymdstationens skepp utsätts för ett terrordåd (hela skeppet exploderar) så fastnar Sisko, Kira, O’Brien, Worf och Dax i ett sånt där transportörlimbo – lite mittemellan de olika maskinerna, liksom. För att spara datan om deras personer som fortfarande flyter runti sajberspejsen måste man snabbt som attan ge Deep Space 9:s dator ordern att rensa sina minnen och spara besättningsmedlemmarnas existenser där i stället. Minnena hamnar tydligen lite här och var på skeppet, och själva de fysiska kännetecknen hamnar i Quarks holosvitsdator. Därifrån migrerar de in i Bashirs holoagentdrama. Nu blir den svåra uppgiften för Bashir inte bara att spela en hemlig agent som ska sätta dit skurkarna. Nej, huvuduppgiften blir att hålla alla besättningsmedlemmarna vid liv inne i holohistorien.  Dör de finns risken att de också raderas för gott från datorminnet. Det hela blir förstås inte lättare av att några av dem har tilldelats roller som mest av allt vill ta livet av Bashir.

Även om det som vanligt är kul att se de nu välkända skådespelarfejsen i lite annorlunda roller, så handlar det här avsnittet egentligen mest om Bashir och Garak. Cardassiern tar sig olovligt in i Bashirs holostory, och genom hela storyn vill han gärna förklara för Bashir hur det är att vara en hemlig agent – på riktigt. Allt ställs på sin spets när Garak vill stoppa holoprogrammet för att rädda sitt eget liv (den där säkerhetsspärren är utslagen igen),, men Bashir faktiskt skjuter på honom – kanske till och med för att döda.

ds9 our man bashir 5Jag tycker att Our man Bashir är en rolig bagatell. Ett klassiskt holodäcksavsnitt, men med tillräckligt många nya twists och komplikationer för att det hela ändå ska kännas fräscht. Några extra pluspoäng för de vettlöst fjantiga namnen som alla har i holoäventyret. Mest är det kvinnsen som får heta roliga saker: Honey Bare och Mona Luvsitt. Galningen som vill dränka världen (Sisko) får heta Noah. Bara en liten smula av den sexism som man lyckas komma undan med genom att skylla på genren. Our man Bashir leker nämligen inte bara med James Bond-filmernas konventioner, utan också andra agentfilmer och -serier från 60-talet.  Som Star Trek-nörd hade jag gärna sett en tydligare blinkning åt Mission: Impossibles håll. Det var ju Lucille Balls produktionsbolag Desilu som producerade de första säsongerna av både den serien och Star Treks originalserie.

Om jag någonsin ser om det här avsnittet, så ska jag kolla in scenerna mellan Nana Visitor (Kira) och Alexander Siddig (Bashir) lite noggrannare. Det här var första avsnittet som spelades in efter att de två blivit tillsammans, nämligen.

Sedan kan man förstås också notera den accelererande våldsspiralen i serien i det här avsnittet, Federationens skepp utsätts alltså för ett sabotage som en cardassisk organisation står bakom. Terrorismen kommer från Cardassien.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 404 tv-avsnitt.

 

DS9: The Sword of Kahless. Jakten på den försvunna Bat’lethen.

ds9 swordNär Worf nu flyttat in i Deep Space Nine-universumet, så följer också hans komplicerade förhållande till klingonimperiet med. Det har ju varit flera jobbiga turer kring hans familj och ära och rätt att få vara en del av det klingonska samhället i The Next Generation. Hans medverkan i Deep Space Nine introduceras i samma stil. I The Way of The Warrior blev han ju på nytt utkastad från allt som är klingonskt. Kanske inte så märkligt då att Worf i det här avsnittet med liv och lust ger sig in i jakten på en gammal klingonsk artefakt, den skulle ju kunna fungera som hans återinträdesbiljett till den klingonska makteliten.

ds9 sword 2Den som ger honom den här möjligheten är Kor, en av klingonseniorerna från Blood Oath, och på många sätt känns det här som en ren uppföljare till det avsnittet. Samma äventyrskänsla, halvtaskiga slagsmålsscener och irriterande huvudperson. Hur som helst, Kor har fått nys om var den legendariske krigaren Kahless försvunna Bat’leth finns – ett mytomspunnet vapen som väl kan sägas vara klingonernas motsvarighet till den heliga graalen. Han vill ha med sig Dax på äventyret, och Dax vill ha med sig Worf. Men efter en fylleslagsliknande kickoff med sitt nya resesällskap på Deep Space 9 blir Kor överfallen på sitt rum, Han blir elchockad medvetslös och sedan scannad på sina minnen – det är fler som är ute efter den där magiska bat’lethen.

Det gör mig lite ont att skriva det här, men det här avsnittet var bitvis outhärdligt tradigt för mig. Kapplöpningen med det andra klingongänget om vem som först skulle lägga vantarna på bat’hlethen kändes väl cirka som standardupplägg 1A, liksom dess inramning –  grottor, grottor, ständigt dessa Star Trek-grottor. Inte helt oväntat blir Kor och Worf så småningom oense om vem som ska få använda bat’lethen för att ställa sig in hos de klingonska ledarna. Det gamla vapnet verkar till och med ha samma effekt som ringen i Sagan om ringen, för både Worf och Kor blir allt mer förryckta av de möjligheter som den heliga bat’lethen kan ge dem. Den annars så korrekte Worf försöker till och med ta livet av Kor när den stackars gamlingen hänger på kanten av ett stup, genom att övertala honom att stå på en instabil klipphylla.

KOR: You call that a ledge?
WORF: It would’ve been sufficient.
KOR: For a Degebian mountain goat, not a Klingon warrior. You were going to let me fall. You wanted me to die so you could keep the Sword for yourself.
WORF: And you were willing to take the Sword to your death and rob our people of their future.

Jag gillar Worf, verkligen. Men han har inte varit sig själv sen han kom till Deep Space 9. Och nu är han till och med någon som försöker ta livet av sina fiender på ett väldigt icke-ärofyllt sätt. Jag är chockad. Men däremot inte lika överraskad över att jag inte gick igång på det här avsnittet. Det är tydligen något med klingonsk mytologi och maktkampen om dess imperium som mest känns tråkigt och jobbigt att se på. Klingonerna är groteska, primitiva och skrikiga, huvudpersoner i ett drama där alla kopplat bort jaget och överjaget, och detet får löpa amok. Till och med ferengierna är mer nyanserat skildrade vid det här laget. Jag blev dessutom rätt besviken och förbannad på upplösningen. Här har man pinat sig igenom ett rätt kasst avsnitt, bara för att se hur hela den kamp man följt var förgäves. När Dax, Kor och Worf inser att bat’lethens symbolvärde går att missbruka, så tycker de att det därför är bättre att bara slänga ut den i rymden lite på måfå, än ta den till klingonernas kejsare – en lite sämre och mindre symbolladdad lösning än i Sagan om ringen.

WORF: But are we ready for it? The Sword turned you and me against each other. Imagine how it would divide the Empire.
KOR: Just let me hold it one last time.
WORF: The Sword is not meant for us. It was never our destiny to find it.
KOR: You’re wrong. It was our destiny to find it. It just wasn’t our destiny to keep it.

Om bat’lethen nu är så helig så dyker den väl upp igen, verkar man resonera. Jag hoppas verkligen inte det.

Det är något allvarligt fel med ett avsnitt som så tydligt placerar sig i äventyrsfacket, men där jag blev mest upphetsad av att få se en glimt av Siskos blå rakapparat. Det enda som räddar det här från ett riktigt bottenbetyg är att jag i grunden ÄR intresserad av Worf. Det är resten av klingonerna som hela tiden gör mig besviken. Bu!

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 403 tv-avsnitt.

 

DS9: Little green men. Det där Quark och de andra kraschlandar i Roswell. På 40-talet.

ds9 green men

I all sin enkelhet är faktiskt det här avsnittet smått genialiskt. Att koppla samman Deep Space Nine med myterna och konspirationsteorierna kring Roswellincidenten 1947 blir svinbra. Här får vi äntligen reda på hur allt hänger ihop. Att de små gröna männen som störtade i New Mexico i själva verket var ferengierna Quark, Rom och Nog som rest tillbaka i tiden efter att deras rymdskepp utsatts för sabotage.

ds9 green men 2De tre vaknar upp i ett undersökningsrum som fångar hos den amerikanska militären. Armébossarna vet inte riktigt vad man ska göra med utomjordingarna, och några trevande försök till kontakt uppstår (bland annat den famösa scenen där människorna härmar alla Quarks rörelser, som till exempel slå sig själv i pannan). Problemet är att ferengiernas universalöversättare strejkar. Jag visste faktiskt inte att de satt i öronen – fast alla andra platser vore ju i och för sig märkligare.Här uppstår ett av de få stunder i serien då vi för en gångs skull får vi faktiskt höra hur människor ofiltrerat uppfattar ferengiernas språk, och tvärtom. Sedan är det en annan sak att jag inte förstår en apparat i örat kan göra så att även människorna förstår ferengiernas snack. Jaja, jag släpper det.

ds9 green men 4När översättarna väl börjar fungera så reagerar våra ferengiska vänner ytterst olika på den prekära situation man hamnat i. Quark ser förstås genast möjligheter till affärer, och har redan planer på hur han ska göra sig en förmögenhet på att sälja modern teknik till 40-talets Jorden (och i ett senare skede också ta över ferengiernas territorium). Nog är den som har läst på om Jordens historia, och har redan blivit så pass Federationsindoktrinerad att han oroar sig för brott i tidslinjen (snygg passning när Nog upptäcker en rest från Siskos resa i tiden i sin guidebok om Jorden). Rom är den som kommer på de avancerade tekniska lösningarna som ligger bakom tidsresorna, för mest av allt vill han bara komma hem igen.

40-talets upplaga av mänskligheten må sakna en del tekniska landvinningar, men de känner igen en skitsnackare när de ser en. Quarks inte så diskreta försök att utnyttja sin situation gör att han snabbt hamnar i det föraktade bilförsäljarfacket. Att hota med att sälja sina idéer till ryssarna istället fungerar inte heller så bra, hade inte Odo varit fripassagerare på ferengiernas skepp så hade nog de tre antagligen slutat på obduktionsbordet. Men Odo dyker upp och hjälper till att fixa allt. Att han är så pass pepp på att sätta dit Quark för smuggling att han smyger sig ombord på hans skepp visar sig bli ferengiernas lycka. Liksom det faktum att de två människor som fått i uppdrag att ha kontakt med ferengierna visar sig vara fredsälskande typer som drömmer om en allians mellan planeter i framtiden. Sedan är det ju, trots allt, fortfarande lite märkligt att man alltid lyckas resa fram och tillbaka till exakt rätt plats i tiden i Star Trek –trots att själva resandet inte går att kalibrera. Men det får jag väl, eventuellt, också ha lite överseende med. Det skulle ju bli så enormt röriga storylines annars.

Den fjärde, lite roligare, säsongen fortsätter alltså med ytterligare ett smart och underhållande avsnitt. Det känns verkligen som om Deep Space Nine-skaparna släpper loss nu. Flera rätt så flippade manusidéer har blivit verklighet och experimentlustan verkar vara stor. Dock lite svårt för mig att avgöra om det här handlar om extremt gott självförtroende eller att serien befann sig under så pass mycket nedläggningshot att man bestämt sig för att förverkliga alla kul grejor man kommer på – må det bära eller brista.

Gillar också att man äntligen lyckats karaktärsutveckla ferengierna i serien nu. Quark har ju sedan länge fått nyanser och personlighetsdrag, men sedan det där jobbiga familjeavsnittet i slutet av säsong tre, så har även hans bror Rom blivit något annat än en korkad kliché. Han tar fajterna med sin bror allt oftare, framför allt när det gäller Nogs karriär inom stjärnflottan. Något avgörande har också hänt med Roms intelligens, en utveckling som gått så snabbt att man till och med kommenterar den i manus i det här avsnittet:

QUARK: When did you get so smart?
ROM: I’ve always been smart, brother. I’ve just lacked self-confidence.

Sista scenen i Little Green Men, där Odo drar iväg med Quark till arresten säger också något om Roms utveckling. Rom njuter av det där, och jag får känslan av att om han fick bestämma så skulle Quark aldrig komma tillbaka.

Är lite konfunderad när det är dags för betyg. Jag trodde att jag egentligen inte gillade tidsreseavsnitt, men det visar ju sig att det bara är dåliga tidsreseavsnitt jag har svårt för. Och just Deep Space Nine har lyckats väldigt bra med sina. Så även den här gången.

Betyg: 9/10

PS: Små, små delmål är viktiga för att hålla uppe discipinen i det här projektet. Så när jag nu kommit igång med skrivandet igen, kan det ju vara på sin plats att uppmärksamma mig själv och er om att jag I och med det här blogginlägget passerar jag 400-avsnittsgränsen (enligt min räkning åtminstone). Nästa mål som är inom räckhåll, är att ha mindre än hälften av Deep Space Nine kvar att skriva om.. Bara några avsnitt till så är jag där.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 400 tv-avsnitt.

DS9: Starship down. Det med u-båtsjakt i rymden och en grundkurs i kapitalistiskt kickberoende.

ds9 starship down 2

Starship Down lyckas rymma alla de beståndsdelar som definierar Deep Space Nine.  Här finns actionscenerna, där Siskos Defiant försöker förhindra att blodtörstiga Jem’Hadar-attackplan ska hämnas på skeppen från Karemma för att planeten gör business med Federationen – Jem’Hadars handelsblockader är ju av princip extremt våldsamma. Uppdraget tar dem långt ner i en planets atmosfär, där man inte kan se någonting utan får förlita sig till ekolodsliknande mekanismer. Det påminner bitvis ganska mycket om det där fina u-båtsavsnittet Balance of terror i originalserien (från början var det till och med tänkt att delar av avsnittet skulle utspelas med Defiant under vatten).

ds9 starship downHär finns också plats för humorn, som vanligt kanaliserad via Quark. Han blir ertappad när han försöker lura både Federationen och de lite extremt ärliga och korrekta Karemmerna på pengar. När han försöker charma Karemmernas representant Hanok för att ändå få fortsätta att göra affärer så lyckas inga av hans vanliga trick. Men så kommer det en torped igenom Defiants vägg, en torped som inte exploderar. Genom att desarmera den ihop med den skeptiske mannen från Karemma så lyckas Quark trigga någon slags speldjävul i Hanok.

HANOK: That was exciting. 
QUARK: Feels good, doesn’t it? 
HANOK: Yes. 
QUARK: That’s how it works. The bigger the risk, the bigger the win. You know, there’s another risk you could take. Staying in business with me. 
HANOK: You never give up, do you? 
QUARK: No. I tried to cheat you, and I lost, but that doesn’t mean I’m going to give up the game. Come on, Hanok. What do you say? You want to keep playing? 
HANOK: Let’s talk about these Bolian currency fluctuations.

Till slut finns här förstås också rikligt av den pågående såpan på Deep Space 9, den som består av besättningens relationer till varandra. Här blir Bashirs och Dax före detta flirt plötsligt verbaliserad när de blir instängda i ett litet utrymme med begränsad tillgång till syre. Worf får lite coachning av O’Brien om hur man leder en besättning utan att vara sjukt stel och fyrkantig. Medan Kira och Sisko på sitt håll lyckas reda ut varför deras förhållande är så spänt – jag antar att det lätt blir så när ens underordnade tror att man är en religiös budbärare. Att det skulle krävas ett hårt slag mot huvudet och en misstänkt hjärnskakning för att de skulle få det där utrett är väl också typiskt för de där två. Uppskattar verkligen att man in det här avsnittet valt att inte längre begränsa sig till en rak b-handling utan istället låta en rad olika trådar och relationell utveckling ske parallellt.

Ett varierat och välstrukturerat avsnitt, tycker jag. Ett lite stelt sätt att säga att det höll mig underhållen och nyiken genom hela storyn. Jag blir ju alltid lite extra tacksam när Star Trek-avsnitten faktiskt bjuder på lite action, men kunde samtidigt inte låta bli att sitta och flabba när Quark och Hanok får en gemensam fnissattack bredvid den armerade torpeden. Fortsätter att känna att den här fjärde säsongen känns mycket lovande, när vi nu klarat av den första fjärdedelen.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 398 tv-avsnitt.

 

DS9. Rejoined. Det där Dax träffar sin före detta fru igen. Ett så-nära-lesbiskt-man-vågar-komma-avsnitt.

ds9 rejoined

Men så kom det då äntligen. Lagom till Pride, också. Det lesbiska avsnittet! Det som jag första gången hörde talas om på ett queerseminarium under Brittiska filminstitutets storsatsning Days of fear and wonder i London 2014. För Rejoined är väl så homosexuellt som Star Trek vågade sig på att bli på den tiden. Alltså, fram till de nya filmerna och Discoveryserien. Jag är i och för sig medveten om att jag redan kört i diket när jag kallar det här Rejoined för ett lesbiskt avsnitt – att könsbestämma identitet och åtrå känns både omöjligt och oviktigt när vi pratar om triller och symbionter. Men kanske skulle man kunna kalla det ett pansexuellt avsnitt? Med lite girl-on-girl-action!

Egentligen dök den här tematiken  upp redan första gången som en symbiont var med i Star Trek. I The Host, där doktor Crusher blir hals över huvud förälskad i en man, men sedan backar ut från dejtandet när symbionten byter värdkropp till en kvinna. Rejoined är lite  av ett spegelavsnitt till The Host. Här är det två triller som blir attraherade av varandra, eftersom deras symbionter tidigare varit gifta. Att de bägge just nu är kvinnor är inget som de, eller någon annan ens nämner. Relationen är problematisk på helt andra sätt.

Den ena av de här två kvinnorna är alltså Jadzia Dax, och för er som är nya i Deep Space Nine-gamet så är hon en trill. Detta folk upplåter i vissa fall sina kroppar till en symbiotisk varelse, kallad symbiont. Då delar symbionten och trillen medvetande och minnen med varandra. En symbiont har längre livstid än en trill, och kan alltså hinna med att ha många olika värdar, av bägge könen, under sitt liv. Exakt vilket kön symbionten har, är däremot okänt.

ds9 rejoined 6I det här avsnittet träffar alltså Jadzia Dax för första gången Lenara Kahn, en trill som bär en symbiont som tidigare varit tillsammans med hennes symbiont. Eller, man kanske snarare ska se det som att de triller som bar deras symbionter var tillsammans. Äsch, det känns som om allt blev ännu mer krångligt så fort jag försökte förklara det. Ungefär som i scenen där doktor Bashir och Kira försöker reda ut hur allt hänger ihop för Quark:

BASHIR: The Kahn symbiont which is now joined to Lenara used to be joined to a woman named Nilani, and it was Nilani who married Torias Dax.
KIRA: But Torias was killed in a shuttle accident.
BASHIR: And Nilani became a widow. Years later, when Nilani died, the Kahn symbiont was joined to Lenara.
QUARK: And now Nilani is Lenara, and Torias is Jadzia. So that makes Lenara Jadzia’s ex-wife.
KIRA: It’s a little more complicated than that, Quark.
QUARK: I’m sure it is. But to be honest, I’m sorry I brought the whole thing up. It’s giving me a headache.

ds9 rejoined 3Det är inte bara Jadzia och Lenara som är lite nervösa inför att de två ska börja jobba ihop på Deep Space 9. Alla andra iakttar också vad som händer med stort intresse. För allt utöver ett platoniskt förhållande mellan de två är strängt förbjudet inom den trill/symbiotiska kulturen. Regler som man i och för sig kan förstå. Det känns som upplagt för rätt röriga konsekvenser om varje trill som bar en symbiont skulle vara tvingad att fortsätta hans flera hundra år gamla relationer. Eller konflikter som varade i århundraden. Och hur många halvsyskon skulle man kunna ha i den typen av familjebildningar?

ds9 rejoined 7Men trots att Jadzia och Lenara känner till de där reglerna så är det snart uppenbart för alla hur oerhört attraherade de är av varandra. Fråga bara doktor Bashir som tillbringar sitt livs tristaste kväll som femte hjulet under vagnen tillsammans med de två på en middag. Flirten blir så småningom till kyssar, och sedan allvarliga diskussioner om framtiden mellan de två. För de vet att straffet för att bryta mot den där regeln är allvarligt. Man blir förvisad, och då blir det inte fler värdkroppar för symbionten. Då är hens tid utmätt. Och det blir inget lyckligt slut. Jadzia står där på promenaden och ser sitt livs kärlek, förlåt…Dax livs kärlek, försvinna bort för alltid.

Jag tycker att det här är ett välspelat och smart avsnitt. Sympatiskt också att man faktiskt väljer att inte på något sätt låta det lesbiska vara ett issue i avsnittet. I stället tar man vara på det Star Trek.iga i storyn, och får ihop en berättelse om en kärlekshistoria som inte skulle kunna utspelas i någon annan tv-serie. Det känns verkligen som om Deep Space Nines fjärde säsong befinner sig i en helt annan division jämfört med de tidigare. Hoppas att det håller i sig!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 397 tv-avsnitt.