Category: VOY Säsong 6.

VOY: Unimatrix Zero, del 1. Det om borgdrönarnas virtuella paradis.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det här är ju faktisktVoyagers sista chans att få till en riktigt maffig cliffhanger avslutning på säsongen, eftersom den kommande, sjunde, omgången av serien också är den sista. Så vilket ess är det som man slänger ut på det spelbordet för att uppnå den effekten? Jo, men självklart blir det borgfest. Igen. I ett avsnitt som egentligen mest av allt är Janeways egen cover på Picards assimilering till borg. Och för att det hela inte ska kännas som en upprepning så slutar avsnittet med Janeway, B’Elanna och Tuvok är förvandlade till borger. Tre huvudpersoner med implantat och allt. Ät det, Picard!

Vägen till assimileringen går via upptäckten av Unimatrix Zero, ett slags virtuellt paradis där vissa av drönarna (de som har en särskild genetisk avvikelse) tillbringar tiden då deras kropppar regenereras. Här har ingen implantat i ansiktet eller kroppen, utan alla är fullständigt fria att leva och vara som man vill. Men när man sedan vaknar upp som drönare igen så minns man inget av Unimatrix Zero. Det är liksom som en pågående dröm som du bara kan få access till när du sover. Och det är in i Unimatrix Zero som Seven glider en natt när hon regenereras. Hon minns inte något av några tidigare besök i unimatrixen när hon kommer dit, men så småningom börjar hon komma ihåg. Den där snubben som är så trevlig mot henne, är inte han kanske hennes unimatrix zero-pojkvän.

Andra hade kanske blivit glada av att återfinna sitt livs kärlek, men Seven freakar förstås. Blir oerhört stel. Hon kan tänka sig att slåss för att försvara unimatrixen, men bara om hon aldrig någonsin tvingas till att hångla med sin virtuella pojkvän. Samtidigt är borgdrottningen regenereringsdrömmarna på spåren. Det här är exakt den typen av verksamhet som hon inte tolererar. Och hon känns härligt medeltida när hon hugger huvudet av sina drönare och börjar rota i deras huvuden för att förstå hur man länkar upp sig till paradiset.

Så givetvis söker man hjälp hos Janeway, som genom lite tankeöverföringshjälp från Tuvok kan komma på besök i unimatrix-nollan. Men under hennes besök där så angrips platsen av borger. I brist på andra sätt att förstöra det virtuella paradiset, så skickar borgdrottningen sina krigare dit för att döda och sabba. Så nu är det plötsligt skarpt läge igen mellan Janeway och borgdrottningen. Drottningmöte! Och Janeway ser för sin egen del här en chans att för första gången på riktigt hota borgerna. Man konstruerar ett virus som får unimatrix zero-drönarna att minnas vad de varit med om, så att de kan bli en motståndsrörelse inom borgkollektivet. Och för att plantera viruset inuti borgernas kollektiva medvetande så låter Janeway, Tuvok och B’Elanna sig fångas och assimileras. Fast att det var ett medvetet val att bli tillfångatagna inser vi först i slutet av avsnittet.

Det här var ett späckat avsnitt, med många vändningar. Som jag hintat om tidigare så tycker jag att drivet i berättelserna blivit bättre den här säsongen, och man väver samman intrigtrådar och handling mycket elegantare än i det gamla systemet med en tydlig a- och b-handling som de andra upplagorna av Star Trek-serier ofta höll sig till. Jag tycker också att avsnitten ser bättre ut, som att man antingen fått en högre budget och/eller en bättre specialeffektsavdelning.

Borgernas kuber börjar också snart kännas som ett “home away from home” i Voyager. Deltakvadranten verkar krylla av borgskepp, samtidigt som de inte längre utmålas som den där helt oövervinneliga fienden som de var i The Next Generation. Så mitt helhetsintryck är nog ändå att man fick till en riktig rökare här. Att intrigen på många sätt är helt orimlig hann jag inte ens tänka på, så mycket hände det. Dessvärre fanns det rätt så mycket tid att fundera på den problematiken under del 2 av det här äventyret. Men det återkommer vi till i nästa blogginlägg, tänker jag.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 636 tv-avsnitt.

VOY: The Haunting of Deck Twelve. Det där Neelix berättar en spökhistoria.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

The Haunting of Deck Twelve är en lekfull variation av den vanliga Voyager-dramaturgin Den här gången berättas intrigen i form av en spökhistoria som Neelix drar för borg-barnen. Vi får se en rad flashbacks som ska förklara varför Voyager kör rakt in i en nebulosa med warphärden och all elektronik avstängd. Det är under den här blackouten, i ett rum endast upplyst av en ensam lanterna, som den läskiga historien berättas för kidsen. Det handlar om en oönskad fripassagerare, en varelse som ser ut som ren energi, som tar över skeppet och dess dator, mixtrandes med Voyagers livsuppehållande system för att få besättningen att göra som hen vill.

Har ni hört den förut? Den om varelsen som är en energiform som lyckas ta över ett Federationsskepp? Mmm, det har blivit ett gäng sådana stories genom tiderna (nu senast i avsnittet om Janeways utfärd med skeppets losers). Men tack vare det här avsnittets ramberättelse/spökhistoria så känns den här tropen, den kanske mest slitna av alla Star Treks återkommande intriger, nästan som ny. Allt som sker känns en smula mer mystiskt än vad det brukar vara, skeppet aningen mer ogästvänligt och inkräktaren ombord ovanligt gåtfull (ibland har den till och med ett ansikte!)

Hela avsnittet är ju också lite av ett mysterium utan lösning. För det som till en början verkar vara en påhittad spökhistoria, känns så småningom mer och mer rimligt. Även om vi inte kan vara helt säkra på någonting i det här avsnittet. Det slutar som ett slags gåta. Kanske hände hela det här maktövertagandet, och kanske har den där energiformen fått bo på däck 12 ett tag, eller så är Janeway bara superintresserad av nebulosor.

I det här avsnittet får vi också träffa några av våra “nya” återkommande rollfigurer. Jag gillar till exempel att en ur losergänget dyker upp i en korridor och genast blir anklagad för att ha förorsakat en massa fel, trots att hon inte ens hunnit börja med sin reparation. Precis som att det är kul att borgbarnen skapar ramen till den här storyn, några av dem helt förskräckta när de lyssnar på spökhistorien. Andra av dem kommer med högst detaljerad vetenskaplig kritik mot hans utsagor.

Neelix borde däremot kanske jobba lite mer med slutet på spökhistorien. Den blir lite av ett antiklimax. Den mystiska varelsen har nämligen tagit över skeppsdatorn, och använder sig av den för att kommunicera med Janeway. Inkräktaren vill att alla ska lämna skeppet, medan Janeway pedagogiskt försöker förklara för varelsen att besättningen behövs, om så bara för att sköta underhållet på skeppet på färden till nästa nebulosa som varelsen kan bo i. Nog för att förhandlingar kan vara intressanta, men att börja en berättelse som en spökhistoria och avsluta den som en berättelse om en fackförhandling känns ju lite sådär.

JANEWAY: You’re going to kill everyone on this ship. Do you understand what that means? 
COMPUTER: To deprive of life. Extinguish. 
JANEWAY: Yes, and if you extinguish us, you’ll be extinguishing yourself. You need this crew. 
COMPUTER: Clarify. 
JANEWAY: The technology you’re using needs to be maintained. Who do you think is going to do that when we are gone? Voyager’s secondary systems have already begun to fail. In a few weeks, primary systems will start to go offline. 
COMPUTER: Unable to confirm. 
JANEWAY: Access the internal sensors. Run a ship-wide diagnostic. See for yourself. 
COMPUTER: Abandon ship. 

Närkontakten med energiformsvarelsen blir tuff, alla besättningsmän lämnar skeppet och bara Janeway är kvar. Och hon måste bevisa för den främmande livsformen att hon är beredd att dö, snarare än att överlämna kontrollen av farkosten till henom. Å andra sidan är Neelix en lurig berättare. När han dragit hela storyn för barnen låter han dem tro att allt bara var en påhittad historia, även om vi som tittar inser att den nog var sann. Så dribblar man bort barn, och eventuellt några slökollande tv-tittare som inte fattar ett skvatt av vad det här avsnittet handlar om.

Jag gillade i varje fall tonen i berättelsen, och tyckte än en gång att man blivit bättre på att skapa mer action i serien. Trots att det är femtielfte gången jag sett ett avsnitt på det här temat så fanns det ändå så många olika spänningsmoment och dramaturgiska toppar i det att det kändes hyfsat fräscht

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 635 tv-avsnitt.

VOY: Life Line. Det där hololäkaren botar sin skapare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Någon fick tydligen blodad tand kring det här med skådespelare som spelar mot sig själva efter avsnittet där Kes övermannar Kes och gömmer henne i en låda. Så i Life Line får Robert Picardo mycket att göra när hololäkaren vårdar sin skapare, en äldre och sjukare version av sig själv. Doktor Lewis Zimmerman skapade ju den första upplagan av hololäkaren med sig själv som förebild, så de är bägge lika vresiga, asociala och lättsårade. Upplagt för mysig, avslappnad och högfungerande stämning, helt enkelt. Eller inte.

En sak är säker, den som kom på att det skulle finnas med ett talande iguanahologram i det här avsnittet borde fått en Emmy. Eller kanske två. Det är det absolut bästa med hela Life Line, och att vi inte får lära känna Leonard (som iguanan heter) bättre är en stor sorg för mig. Leonard är bara ett av flera hologram som den folkilske doktor Zimmerman omger sig med. Det verkar bara vara den lika socialt handikappade Reg Barclay i Zimmermans umgängeskrets som är människa.

Samme Barclay som ju lyckades ta kontakt med Voyager tidigare under säsongen, och som nu lyckats upprätta månatliga datautbyten mellan Janeways skepp och Jorden. Och det är i det första av dessa datapaket som han skriver ett brev till hololäkaren för att berätta att hologrammets konstruktör, doktor Zimmerman, är sjuk. Varpå hololäkaren kräver att få åka med i nästa komprimerade datorpaketssvar för att försöka bota den person i hela galaxen som han eventuellt skulle kunna kalla…pappa.

Hololäkaren kommer fram, men möts inte direkt av en öppen famn. Tvärtom. Större delen av det här avsnittet upptas av hololäkarens och Zimmermans inkompatibla personligheter. Relationen mellan de två blir inte direkt enklare av att hololäkaren gärna vill ha sin skapares erkännande, att Zimmerman ska se hur mycket hololäkaren utvecklats bortom sin grundprogrammering. Ur Zimmermans synvinkel är hololäkaren däremot främst en påminnelse om hans kanske mest förödmjukande professionella nederlag. Efter att den första prototypen för ett medicinskt akuthologram testats, Mark One, ville Federationen ha en rad förbättringar och förändringar. Den första generationen av programvaror som producerats kasserades dock inte, utan fick nya, enklare arbetsuppgifter inom avfalls- och lokalvård.

ZIMMERMAN: Emergency Medical Hotheads. Extremely Marginal Housecalls. That’s what everyone used to call the Mark Ones until they were bounced out of the Medical Corps. I tried to have them decommissioned, but Starfleet in its infinite wisdom overruled me and reassigned them all to work waste transfer barges. That’s where you’d be too, if you hadn’t been lost in the Delta Quadrant. Do you know how humiliating it is to have six hundred and seventy five Mark Ones out there, scrubbing plasma conduits, all with my face? 

Eftersom det här på många sätt är en fristående fortsättning på Pathfinder så dyker Deanna Troi upp i en gästroll även här. Hon ska försöka medla mellan de två Zimmermanska tvillingssjälarna, och efter en del rätt jobbiga gräl kommer hon också på lösningen på problemet: ömsesidig svaghet ger ömsesidigt förtroende. Om hon ser till att hololäkaren håller på att paja så kommer Zimmerman att laga den, och då kanske även hololäkaren kan få komma till och försöka bota Zimmerman.

Life Line är en smula tjatigt i längden. En hololäkare eller en doktor Zimmerman i taget kan vara kul, men att höra två skitjobbiga gubbar stå och gnabbas i scen efter scen blir ganska jobbigt i längden. Deanna Trois andra appearance under en och samma säsong tydliggör också hur liten skillnaden är mellan ett exklusivt framträdande och en “jaha, är du här igen”-reaktion från mig som tittar. She overstayed her welcome, liksom.

En intressant grej, kanske det mest spännande i det här avsnittet: Janeway får ett meddelande från en av sina bossar där de vill bli uppdaterade kring läget för Maquismedlemmarna på hennes skepp. De forna rebellerna ser hon ju idag på som fullvärdiga medlemmar av besättningen, men om och när Voyager anländer jorden kanske de kommer att ses som skurkar och banditer av Federationen. Chakotay är dock inte lika chockerad över frågan från Federationen. De som varit medlemmar av Maquis har aldrig glömt det. Själv verkar han mest intresserad av att flirta med Janeway över en lunch.

JANEWAY: I don’t think of you or B’Elanna or the others as Maquis. I think of you as part of my crew. 
CHAKOTAY: You may have forgotten, but we haven’t. You heard the Admiral. It’ll be years before we have to deal with those issues. Let’s worry about it then. 
JANEWAY: Do you have lunch plans? 
CHAKOTAY: Is that aninvitation? 
JANEWAY: I was hoping you’d help me compose a response. 
CHAKOTAY: You’re on.

Trots att jag har en rad invändningar mot det här avsnittet (som vanligt) så måste jag ändå betona hur bra och omväxlande den här säsongen varit så här långt. Nya berättargrepp och infallsvinklar i ovanligt många avsnitt, och nu till och med en bihandling som pågår i alfakvadranten. Sjätte säsongen av Voyager känns verkligen så långt ifrån slentrian-Star Trek man kan komma. Men det betyder inte att man lyckas med varje enskilt avsnitt eller storyline. Däremot att mina förväntningar på varje enskilt avsnitt är högre under den här säsongen än tidigare.

Det här avsnittet var, som jag mer än antytt tidigare, en smula påfrestande. Men allt som innehåller en talande iguana som heter Leonard är stor tv-serie-konst, om man frågar mig (även om han tyvärr säger alla sina repliker off camera).

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 634 tv-avsnitt.

VOY: Fury. Det där Kes kommer tillbaka. Och är skitförbannad.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag hade hört talas om det här avsnittet tidigare. Att Kes faktiskt skulle göra comeback i serien, om än bara för ett avsnitt. Ni har väl inte glömt henne? Den där väna lilla varelsen som följde med Voyager bort från sin hämmande hemplanet. En tid senare lämnade hon ju även Voyager för att fara i väg på egna äventyr i något upplöst läge, mer som en kraftfull telepatisk energi än en person.

Eftersom hennes folk bara lever i några år så har hon åldrats ordentligt nu när hon återvänder till Voyager nästan tre år senare. Dessvärre är hennes ärende inte att arrangera någon slags mysig reunion. Tvärtom, hon är där för att se till att Voyager och dess besättning går under, och för att radera deras gemensamma historia. Och hon dessutom ännu mäktigare än när hon lämnade Voyager.

Så här långt är jag absolut med på noterna. Makt gör ju dessvärre sällan folk trevligare, så jag tycker att det är ganska förväntat att Kes kraschar sitt skepp rakt in i Voyager samtidigt som hon transporterar sig själv ombord.Jag har till och med viss acceptans för att hon travar skitförbannad genom Voyagers korridorer som hon samtidigt sabbar och sliter i stycken med sina mentala krafter. Det är när hon dödar B’Elanna som jag kanske tycker att hon går en smula för långt. Men Kes stoppar inte ens där. Nej, den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes är inte nöjd förrän hon sabbat det här avsnittet helt och hållet, och gjort det till ett TIDSRESEAVSNITT.

Med hjälp av energin från Voyagers warphärd så far den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som- Kes tillbaka i tiden. Tanken är att kidnappa sig själv som lite yngre, och dra iväg med den yngre upplagan till deras gamla hemplanet. Livet som mäktigt telepatiskt väsen i rymden var tydligen inte lika kul som det verkade till en början, och nu vill Kes bara spola tillbaka bandet. Se till att hennes yngre jag aldrig får några idéer om att fara ut i rymden, utan nöjer sig med att hänga med familj och vänner. Den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes drar sig inte heller för att skylla allt jobbigt som hänt på Janeway. Att det var hon som uppmuntrade Kes att utveckla sina telepatiska krafter, HUR KUNDE HON GÖRA EN SÅN SAK??? Så inte nog med att hon tänker kidnappa sig själv, den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes tänker också ge Vidiierna information så att de kan ta kontroll Voyager. Janeway och de andra kommer helt enkelt att bli reservdelslager för den sjukdomsdrabbade rasen, så även om den yngre versionen av Kes inte vill stanna på sin gamla hemplanet så finns det ingen att få hjälp av.

Men där borta, på Voyager från det förgångna, får Tuvok märkliga déjà vu-upplevelser, eller ska man kanske kalla dem för föraningar. Visioner om framtiden, vilket i sin tur får Janeway att inse att någon form av tidsresor skett på skeppet. Vidden av eländet går dock inte upp för henne förrän vidiierna anfaller och hon konfronteras med den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes. En duell som slutar med att Janeway tvingas döda Kes från framtiden.

Tuvoks föraningar gör dock att Janeway och Tuvok kan förändra det som händer i framtiden. Avsnittet hoppar framåt i tiden igen, så att vi är tillbaka i början av avsnittet, då den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes är på väg mot Voyager. Men den här gången vet Tuvok och Janeway vad som väntar dem. Man har till och med spelat in ett holo-meddelande från den unga Kes som säger att allt måste ha varit ett missförstånd, någonstans.

HOLO-KES: Remember me? The innocent child you’re here to save? You blame Captain Janeway, but the choice was yours. You made the decision to leave Ocampa, and you made the decision to leave Voyager. If you’re watching me now, you’ve come back to take revenge on the people who cared about you. That’s not who you are, and that’s not who I am. Don’t do this. Find another way home. Captain Janeway will help you if you give her a chance. Try to remember who you were. Try to remember me. 

Och precis så töntigt är det här avsnittet att det där räcker med det där meddelandet för att förvandla den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes till bara en åldrad upplaga av henne. Tre minuters terapi, det var allt som behövdes för att hon skulle bli normal igen, och dra iväg till Ocampafolket på egen hand.

Jag är enormt splittrad efter att ha sett det här avsnittet, som både känns actionfyllt och råtöntigt.

Om vi bara börjar med det här med tidsresan, så känns den lite extra wobbly den här gången. Tuvoks föraningar, var kom det där ifrån? Och hur kan det komma sig att den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes död där borta i det förgångna inte har några som helst konsekvenser för tidslinjen? Jag är inte heller nöjd med att det där holomeddelandet genast får Kes att minnas vem hon brukade vara. På ett ögonblick är hon därmed förlöst från all gammal ilska och ångest.

Två roliga saker finns det ändå i det här avsnittet. Dels att den den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes väljer att hålla sin drogade yngre upplaga gömd i en låda. Jag vet inte, det såg bara så absurt ut. Hon drar ut en låda och där ligger det en kropp. Hennes egen kropp! Det andra är det där med att Tuvok springer på Naomi Wildman i en av sina visioner från framtiden. Ändå lite fnissigt att hennes mors graviditet blir beviset för att Tuvok inte bara hallucinerar (fast i ett annat avsnitt hade man säkert lika gärna kunnat komma till slutsatsen att Tuvok på ett undermedvetet plan snappat upp att Samantha Wildman var gravid).

Men de där två (ganska små) roligheterna hjälper inte upp ett avsnitt som känns hemskt rörigt. Jag tror inte att det bara är en arbetstopp som gjort att det tagit flera dagar för mig att skriva klart det här blogginlägget. Snarare så har det här avsnittet trilskats med mig när jag försökt sammanfatta det. En ovanlig kombination av en ytterst komplicerad, delvis ologisk och (på sina ställen) rätt tunn handling. Samtidigt är den fylld av så pass mycket action och parallella skeenden och tidslinjer att man verkligen aldrig har det tråkigt (jag har ju inte ens nämnt Tuvoks födelsedagstårta eller Vidiianernas hemska krokarmar som de fångar Voyager med).

Kan ändå inte låta bli att surna till över att man grävt upp Kes från seriens elefantkyrkogård för ett sådant här luftslott. Och för att man nu lät rollfiguren gå till historien som en smått galen figur som misslyckats i sitt värv att bli en varelse med kosmiska krafter. De kunde väl ha låtit henne sluta, som det heter, på topp.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 633 tv-avsnitt

VOY: Muse. Det om när B’Elanna blir skeppsbruten och möter en dramatiker som har idétorka.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Men vad är det som händer under den här säsongen? Det är liksom den ena mysiga manusidén efter den andra. Här i Muse dessutom med ett härligt metaperspektiv,: storyn kretsar kring en ung dramatiker som hittar inspiration i skeppsloggarna efter att B’Elanna kraschat med Delta Flyern på hans planet. Resultatet blir att han skriver en följetong, varje vecka en ny del om äventyren på Rymdskeppet Voyager, som sedan framförs på en liten amfiteater. Det vill säga, han har i stort sett samma jobb som manusförfattarna till den här serien som jag bloggar om har. Även om just den här dramatikern/regissören valt att framföra verket ungefär som ett grekiskt drama, och skildra personalen på Voyager som någon form av gudar.

Alltså. Gillade det här så himla mycket. Fnissade för mig själv varenda gång som det kändes lite extra meta. Som när Den Unge Dramatikern inser att han kanske kan påverka sin härskare i en mer pacifistisk riktning genom sina pjäser.(har vi sett några sådana Star Trek-avsnitt, eller?). Samt när han och B’Elanna diskuterar vilka beståndsdelar som krävs för att göra ett riktigt bra drama:

KELIS: The Rescue of B’Elanna Torres. We begin with Harry Kim reaching Voyager in the escape pod. He tells Captain Janeway that B’Elanna Torres is lost. We continue to the point where they discover a piece of the Delta Flyer. After that 
TORRES: It’s simple. They search for B’Elanna Torres. B’Elanna Torres is found. 
KELIS: Or not found. 
TORRES: Or not found. The end. It sounds pretty straightforward to me.
KELIS: That’s exactly the problem. Where is the mistaken identity, the discovery, the sudden reversal? Mistaken identity, a character who is someone else. Discovery, the moment when that identity is revealed. Reversal, a situation that turns from good to bad in a blink of an eye. 
ACTOR: Find the truth of your story and you won’t need all those tricks. I don’t know how things are done across the Eastern Sea, but here poets have become lazy. They rely on manipulation to move their audience. It wasn’t always that way. 

Det här skulle eventuellt kunna vara ett replikskifte skrivet av någon som tröttnat på allt prat om dramaturgiska vändpunkter och den uppsjö av manusdoktorer och handböcker som alla predikar om hur man skriver ett bra manus.

Lite pliktskyldigast pågår också lite andra saker vid sidan av den här alternativa iscensättningen av Voyager. Janeway och de andra försöker hitta Torres och Kim. Kim, som for iväg i en räddningsskyttel när Delta Flyern fick problem, hittar Torres och hennes kraschade farkost efter att ha promenerat i 200 kilometer. Torres och Kim försöker, och lyckas till sist med, att laga Delta Flyern och få iväg en nödsignal.

Men innan hon drar från planeten vill B’Elanna trots allt bjussa Den Unge Dramatikern på något alldeles extra. Hon går upp på scen under hans föreställning och låter sig sedan transporteras därifrån. Att hon försvinner i tomma intet är den bästa specialeffekt som någonsin visats på en teaterscen i den där stan. Synd att det kommer att bli skitjobbigt för Den Unge Dramatikern nästa vecka när hans härskare och finansiär vill se det där coola hända igen.

Jag gillade verkligen greek drama-versionen av Voyager. Och blev faktiskt helt rörd av B’Elannas farväl på scen. Men visst kan jag hitta på några invändningar. Som det märkliga att Den Unge Poeten, eller Kelis som han då egentligen heter, kan skriva en lapp med ett meddelande åt B’Elanna. Kan hon läsa hans språk? Och hur förstod Kelis loggarna när han hittade Delta Flyern. Sådana där skitproblem har de manusförfattaren bara lämnat därhän. De tror antagligen att vi som tittar är så universal translator-avtrubbade att vi helt slutat tänka på det här med språkförbistringar.

Om det inte framgått ovan så är jag alltså helt betagen i det här avsnittet. Det känns som en kärleksfull hyllning till både Star Trek: Voyager som koncept, och de stackars manusförfattarnas våndor. Och jag ser fram emot Voyager-avsnittet där det kommer fram att Seven of Nine egentligen är Borg-drottningen. Det kändes som en bra twist när den gjordes som grekiskt drama i det här avsnittet. Det känns som om Voyager-producenterna måste skärpa sig så att de inte blir frånsprungna av sin egen skapelse, det vill säga Kelis i det här avsnittet.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 632 tv-avsnitt

VOY: Live Fast and Prosper. Det med skurkarna som är Voyager-imitatörer.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Ytterligare ett avsnitt som bygger på en väldigt rolig grundidé. I Live fast and prosper snor ett gäng bedragare Janeways, Tuvoks och Chakotays identiteter och drar runt och stjäl pengar och varor i deras namn. Men med en jättefiffig plan lyckas Janeway fånga skurkarna.

Redan teasern gör det här avsnittet värt att kolla på. Det blir en lätt surrealistisk känsla när några som kallar sig Tuvok och Janeway, men inte riktigt ser ut som dem, förhandlar med två gruvarbetare om byteshandel. Gruvpersonalen är i akut behov av Dilithium, och de två fejk-federationsrepresentanterna ger dem en jätteförmånlig deal i utbyte mot en massa bolomit. Men när varan är levererad och det är dags för betalning så blir det tyvärr jättesnabbt jättemycket störningar på linan mellan rymdskepp och gruvplanet. Janeway-kopian skyller på en storm och drar iväg utan att betala för sig. Det är först när den ilskne gruvägaren spårat upp det riktiga Voyagerskeppet som den verkliga Janeway blir medveten om att hon har en dubbelgångare som lovar guld och gröna skogar runt om i deltakvadranten. Det kan hon förstås inte acceptera. Jakten är påbörjad, om så bara för att bli av med den där jobbige gruvägaren.

Men det är som att man inte riktigt vet vad man ska göra av den här roliga intrigen. Visst, det är kul att se hur mannen som låtsas vara Tuvok går in i sin rolltolkning lite för serieöst och börjar strula till olika förhandlingar genom att säga saker som den verklige Tuvok skulle säga. Men storyn om hur bedragarna fick all sin information om Voyager och Federationen är dessvärre rätt kackig. Det är Tom Paris och Neelix som går på en helt uppenbar lögn om något samfund som samlar in mat till svältande barn och bjuder in två skenheliga skurkar invirade i vita tyger till Delta Flyern. Medan besättningsmännen blundar under en bön så laddas all information ner från deras databas (är den inte ens lösenordsskyddad?).

Äventyret slutar med en hyfsat komplicerad upplösning. Efter att man kastat en av bedragarna – Janeway-imitatören Dala – i finkan så når man också något av en återvändsgränd i fallet. Hon vägrar att berätta någonting om sina kumpaner eller var deras byte är gömt. Men Janeway vet att det enda sättet man kan överlista en sofistikerad bedragare på är genom att själv luras.. Planen omfattar bland annat att Neelix ska spela extra godtrogen och bli övermannad i en av cellerna, varpå man sedan följer efter Dala när hon flyr från Voyager. På hennes skepp gömmer sig Tom Paris och hololäkaren, och den sistnämnde antar Dalas fysiska utseende för att lura hennes kumpaner att säga var bytet befinner sig. Ett trick som hade kunnat läsa så många besvärliga och komplicerade intriger tidigare i serien – varför fick vi se det först nu?

Det här är ett avsnitt med en otroligt bra grundidé, som sedan tar sig i mål på ett ytterst svajigt och ojämnt sätt. Vi får trösta oss med en minnesvärd scen där Janeway får huvudvärk av en alltför högljudd ljuddusch. Eller “den soniska skuren” som den urusle Netflix-översättaren till det här avsnittet kallar den.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 631 tv-avsnitt

VOY: Good Shepherd. Det där Janeway åker på uppdrag med besättningens losers.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Good Shepherd är väl lite av Voyagers motsvarighet till TNG-avsnittet Lower Decks. Precis som i det avsnittet får vi här följa några av besättningsmedlemmar med lite lägre rank. De som inte ständigt jobbar på skeppets brygga eller alltid får åka ut på olika spännande uppdrag. Nej, i Good Shepherd är det till och med de som tillhör besättningens riktiga losers som är i fokus: Tal, vars jobb alltid måste dubbelkollas eftersom hon jämt gör fel. Telfer, en hypokondriker som alltid sjukskriver sig så fort han får en lite mer krävande arbetsuppgift. Och så till sist Harren, den asociale enstöringen som sitter i en skrubb nere på femtonde våningsplanet och hatar sitt jobb – han vill bara jobba med sin avhandling och är otroligt bitter över att den korta tjänstgöringsperiod som krävdes för vidare studier nu blivit sex år lång.

Det är under en extremt petig effektivitetsgenomgång som Seven håller i som Janeway plötsligt inser att hon försummat de här tre personerna. Nästan lite hög på sin egen självgodhet så bestämmer hon sig för att ta med de här tre hopplösa fallen på ett spaningsuppdrag – hon går till och med så långt att hon kallar sig själv för Den Gode Herden som vågar sitt eget liv för att hitta ett får som kommit bort från flocken när hon ska förklara sitt val av manskap.

De där orden får hon flera tillfällen att äta upp, för de här fåren inser exakt vad det är för välgörenhetsarbete som hon sysslar med, och är också fullt medvetna om att de alla hade blivit utbytta mot någon mer kompetent person om skeppet hade befunnit sig i alfakvadranten. Upplösningen på avsnittet är förstås given, en farlig situation uppstår och alla de där underpresterande personerna visar sig vara hjältar på sitt eget sätt. Men jag tycker att det här avsnittet är otroligt underhållande fram till att den där vändpunkten kommer. Det inträffar ganska många och långa stunder av obekväm stämning ombord på vägen mot upplösningen. Framför allt är det den överintelligente Mortimer Harren som stretar emot varje gång Janeway försöker starta ett samtal eller uppfostra sina tre problembarn. Janeway blir extremt trött på honom, och sitter mest och grimaserar uppgivet för sig själv till svar..

Jag tycker också att de märkliga aliens som man stöter på känns fräscha. Tillräckligt mystiska och farliga för att få mig att känna att varken Janeway eller de andra har någon som helst koll på vad som händer. Ett extra plus när hypokondrikern plötsligt har en främmande organism inuti sig, som sedan borrar sig ut ur kroppen. Det blir till en liten komprimerad version av filmen Alien där mitt i avsnittet.

Det är efter avsnitt som det här som de vanliga Voyager-episoderna börjar kännas lite märkliga. Ja, nästan bisarra. För det mesta känns det ju som att det typ bara jobbar tolv personer på hela skeppet. Lite klaustrofobiskt i längden, och enformigt. Det gör man bot på i det här avsnittet, samtidigt som man sticker hål på den självgoda myten om att alla i Stjärnflottan är övermänniskor och perfekta arbetsmyror.

Rent generellt har några av de senaste avsnitten ändå testat att föra in nya element i serien, som till exempel Borgbarnen. Och det har i sin tur också lett till lite nya takes på intrigerna och avsnitten. Ett extra plus också till öppningsscenen där vi får följa en padds resa genom Voyagers befälsgång, uppifrån och ner. Men inget gott som inte för något ont med sig. Det här är ett avsnitt som är riktigt ruttet översatt på Netflix. Jag har inte riktigt tyckt att det varit lika undermåligt som det här tidigare. Om någon säger till Paris: ” I imagine it gets tedious up at the helm” så har det faktiskt inget med hjälmar att göra.

Extra bonusinfo: Michael Reisz som spelar den nervöse hypokondrikern var en av manusförfattarna bakom Boston Legal.

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 630 tv-avsnitt

VOY: Child’s Play. Det där ett av borgbarnen lämnas tillbaka till sina föräldrar.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Borgbarnen är tillbaka ! Men i Child’s Play verkar det som om de fyras gäng med junior-ex-borger redan ska splittras. Den äldste killen, Icheb, ska lämnas tillbaka till sina föräldrar, som personalen på Voyager på något sätt lyckats spåra upp. Men beskedet om återföreningen tas inte emot med särskilt stor glädje av varken Seven of Nine eller Icheb själv.

För Sevens del innebär beskedet om Ichabs föräldrar att hennes moders- och beskyddarinstinkter börjar gå på på högvarv, och hon är öppet fientlig och lite aggressiv mot Ichebs morsa och farsa när de besöker Voyager. Dessutom minns inte Icheb något av sina föräldrar, och vill till en början mest av allt vara kvar på Voyager och ägna sig åt forskning. Men det visar sig att Ichebs morsa känner till det allra bästa sättet att få en bortrövad son att älska sina föräldrar på nytt. Hon bjuder helt enkelt honom på hans gamla favoriträtt, och redan vid första eller andra tuggan så börjar han tina upp. Att få hänga med morsan och farsan på deras semimoderna planet kanske inte är så dumt, trots allt.

Dessvärre stämmer Sevens intuition och onda aningar kring Ichebs föräldrar. Nästan direkt efter att Ichebs mor och far återfått vårdnaden av Ichebs så söver de ner honom. Pojken vet inte det själv, men han är egentligen uppfödd till att vara ett biologiskt vapen. Ichebs föräldrar bor på en planet som upprepade gånger utsatts för attacker från borgerna. Att avla fram barn som genetiska vapen är det enda sättet som de kan försvara sig på, och Icheb är ett av dem. I sin genuppsättning har han det virus som smittade ner och dödade alla drönarna på den Borgkub där Seven hittade honom. Därför är han för värdefull och unik för att bara få stanna kvar på hemplaneten och växa upp som en vanlig pojke. Så nu vill föräldrarna göra om tricket igen. Skicka ut honom i ett skepp och hoppas att Borgerna assimilerar honom.

När jag skriver det här så kan man ju lätt få intrycket att det här avsnittet handlar om Icheb och/eller hans föräldrar. Men avsnittets huvudperson är på nytt Seven of Nine. Det är hennes inre drama som står i centrum, för hon vet verkligen inte hur hon ska hantera de nya moderskänslor som rasar i hennes kropp. Hon går runt och är rasande och arg över att Icheb ska tas ifrån henne, och tycker att det är djupt orättvist att föräldrar som redan slarvat bort sitt barn en gång ska få ytterligare en chans.

Men det här fokuset på Seven och hennes modersinstinkt gör att man också missar en del dramatisk potential i det här avsnittet. Icheb och hans föräldrars svek slarvas kanske inte över, men utvecklas inte heller till maximal smärtpunkts- och dramakaliber. Säga vad man vill om Seven, men särskilt mycket Sturm und Drang blir det inte kring henne. Inte om man jämför med andra, mer normala rollfigurer, och särskilt mer utlevande blir det inte när avsnittets andra person, Icheb, är ytterligare en något emotionellt borghämmad person.

Däremot blev i varje fall jag helt amazed över att det i en scen ser ut som om Sevens ögon nästan tåras. Så ledsen tror jag aldrig att jag sett henne tidigare, Sevens känslor brukar ju främst uttryckas som antingen förakt eller ilska. Men ett fuktigt öga känns trots allt kanske inte heller som maximal känslomässig utväxling av det här här avsnittet. Man tar helt enkelt inte vara på potentialen här, i en story om barn som föds som vapen och föräldrarna som sviker dem. Jag får trösta mig med att det trots allt blev lite action i det här avsnittet, när Voyager med nöd och näppe undviker att bli insugen i en borgkub när man ska rädda Icheb.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 629 tv-avsnitt

VOY: Ashes to Ashes. Det där Harrys crush återvänder från de döda.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

“Hej, jag är tillbaka från de döda. Ja, jag vet att jag inte ser ut alls som innan, men låt inte fläckarna i ansiktet eller den knöliga flinten lura dig. Jag är fortfarande samma tokroliga tjej som förut, bara återupplivad av en ras som använder sig av lik som råmaterial för att föra sitt släkte vidare”.

Av alla rätt långsökta intriger i den här tv-serien så är väl ändå historien om Lyndsay Ballards återkomst till Voyager en av de märkligaste. Hon dog på ett uppdrag för tre år sedan, skickades ut i en kista i rymden och blev sedan upphittad och recyklad av Kobalierna. Men även om hennes yttre förändrats så att hon ser ut som en Kobalier så har hon fortfarande minnena kvar från sitt gamla liv som medlem i besättningen på Voyager. Storyn blir ännu svårare att hänga med i eftersom det här ska föreställa en av Harry Kims bästa vänner, men att vi inte sett skymten av henne tidigare i serien, än mindre hört något om hennes död.

Under sin tid hos kobalierna har Lyndsay suttit och gjort långa listor på vad hon skulle kunna göra om hon finge komma tillbaka till Voyager, och när hon nu lyckats fly från sina fångvaktare så är det äntligen dags att genomföra allt. Men trots att hon får vara med om bonusaktiviteten att ligga med Harry Kim så känns inte saker och ting lika bra som hon hade trott. Hon har förändrats för mycket och är inte den hon var förut. När hennes kobalifarsa kommer tillbaka för att hämta henne så beslutar hon sig till sist för att följa med honom hem (även om det krävdes att kobaliskeppen först höll på att skjuta Voyager i småbitar).

Parallellt med det här äventyret, i en klassisk b-storyline, så får vi veta hur det gick för de där Borgbarnen som Seven blev styvmorsa för i avsnittet Collective. Det är ju ytterst sällan som gästskådespelare tillåts följa med i ytterligare några avsnitt – men kanske har barn så pass låga timlöner att det är enklare att få behålla dem på lönelistan (se bara på Naomi Wildman som är med hela tiden, medan hennes morsa kanske synts till i något enstaka avsnitt). I det här avsnittet används kidsen för att lära Seven en läxa: att hon inte kan uppfostra de där barnen som om de fortfarande vore delar av ett Borgkollektiv. Snarare ska hon uppmuntra till lek, kreativitet och individualitet. Till sist förstår hon – men lyckas vara en mardrömslärare fram tills dess. Jag menar, något lite mer lekfullare än “Fun will now commence” och “Resume your disorder” kanske hon kunde kläcka ur sig.

Att Lyndsay Ballard däremot skulle få fortsätta vara kvar på Voyager var givetvis för bra för att vara sant. Trots att hololäkaren nästan fick henne att se ut som en människa igen genom någon form av avancerad snabbskönhetsoperation. Tydligen är det lag på att alla Harry Kims romanser måste sluta tragiskt – och skulle man ha svårt att hålla reda på alla misslyckade flingar så ställer Tom Paris gärna upp med en resumé: ” a hologram, a Borg, the wrong twin and now, the dearly departed“. Men Paris måste skärpa sig, han missade både den trevliga alientjejen i Disease och de hiskeliga häxorna som ville sno hans livsenergi (hittar inte avsnittet i rappet).

Ytterligare ett avsnitt om mellanförskap, tänker jag försiktigt för mig själv medan jag kollar på Ashes to Ashes och historien om en person som varken känner sig hemma i sitt gamla eller nya hem. Men till sist kommer jag fram till att det nog inte var huvudsaken för producenterna här. Snarare ville man kanske diskutera vad en individ består av: minnen, utseende, temperament, DNA? Hur mycket kan man förändra en person rent fysiskt och ändå hävda att det är samma person?

I det här fallet är det hela ju ett slags makaber historia där kobalierna använder sig av lik för att bygga nya individer. Man kan ju undra hur den sedvänjan eller traditionen växte fram? För en art kan väl inte ta sin början på operationsbordet, liksom? På det viset blir Ashes to ashes nästan som ett slags Frankensteins monster-historia, där vissa delar av den återvunna individen fortfarande minns sitt ursprung och vill passa in i sitt gamla liv. Även om det visar sig vara omöjligt i längden.

En kul grundidé som man utforskar lite lagom djupt, antagligen eftersom det skulle bli sjukt komplicerat om man började tänka för mycket på hela den kobaliska livsprocessen. I stället blev det ytterligare ett avsnitt där Harry Kims hjärta krossas, något som är så pass vanligt att vi inte ens får se honom fälla en liten tår över det i det här avsnittet. Slarva bort sånt göttigt känslotjafs, det borde vara någon form av böter för det!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 628 tv-avsnitt

VOY: Spirit Folk. Det där holodäcksinvånarna vill bränna Federationister på bål.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vi är tillbaka i den lilla irländska holodäcksbyn Fair Haven, där Janeway blev ihop med en holokille för några veckor sedan. Ett holodäcksprogram som är så populärt bland personalen på Voyager att det nästan håller på att braka samman. Tekniken bakom programmet är överansträngd, och det börjar dyka upp en massa buggar i programmet som ingen riktigt verkar ha koll på. Den allvarligaste av dem är att folket i Fair Haven börjat få ett något mer förhöjt medvetande. De har helt enkelt börjat lägga märke till alla konstiga saker som gästerna från Voyager har för sig.

På puben sitter de och skvallrar förskrämt om hur de besökarna försvinner mitt framför ögonen på dem, hur någon lyckas laga en punktering som genom trolleri och hur en annan av byns nykomlingar verkar kunna påverka vädret. Det kanske mest graverande beviset på att något riktigt konstigt är i görningen är när några av byborna ser Tom Paris förvandla stackars Maggie O’Halloran till en kossa (ett ganska drastiskt practical joke när Paris vill retas med Harry Kim som är ute på en dejt med henne). Alla tecken tyder på en och samma sak, enligt byborna: svart magi.

De allt mer självmedvetna holograminvånarna bestämmer sig för att ta tag i problemet. Det innefattar bland annat att ta Tom Paris och Harry Kim till fånga. Janeway är fortfarande lite för kär i sin pojkvän Michael Sullivan för att tvångsavsluta holodäcksdriften och riskera att han raderas, det är tydligen den enda lösningen för att få rätt på det allt mer trilskande Fair Haven-programmet. I stället skickar hon in hololäkaren, tanken är att han i rollen som byns präst ska kunna rädda Tom och Harry. Han blir givetvis också fastbunden vid en stol, och dessutom förs hans program över till holodäckets matris. Nu går det inte att ens tvångsavsluta programmet för att lösa problemet.

För att stävja det man tror är Voyagerbesättningens svarta magi läser byborna besvärjelser, genomför förhör under hypnos och börjar till och med förbereda sig för att kanske bränna sina fångar på bål. Janeways metod för att ta sig ur den här knipan är lika enkel som dramaturgiskt mesig. Hon berättar helt enkelt sanningen för Michael Sullivan, och visar honom Voyager. Eller, ja, en variant av sanningen ska man kanske kalla den information hon delar med sig av. Övergripande saker, som att hon och de andra lever på ett rymdskepp, förklarar hon för Sullivan, men utelämnar mindre detaljer som att Fair Haven och att alla dess invånare bara är en fantasiskapelse. Sullivan låter sig i varje fall övertygas av Janeways bekännelse, och på något extremt myndigt sätt övertalar han sedan byborna att lugna ner sig. De nya gästerna från Voyager må ha vidunderliga krafter, men de gör ju inget illa med dem, hävdar han. Ja, förutom den där ko-förvandlingen då.

Så Janeway får behålla sin pojkvän, och Voyager sin irländska idyll, men inte i samma omfattning som tidigare. Det fixar inte holodäckstekniken ombord. Men att allt fortfarande vilar på en enda stor lögn låtsas varken Janeway eller manusförfattarna om. Inte i det här avsnittet i varje fall.

Jag gillar upptakten, där Fair Havens invånare på sitt sätt revolterar mot sina mystiska gästerna, de som uppför sig som hemmasnickrade kolonialherrar i ett lydrike där de faktiskt kan bestämma allt. Men sen är det inte lika festligt att upproret genast utmynnar i vidskepelser och nästintill lynchning och häxbränning. Framför allt är hela problematiken kring hologrammens rättigheter egentligen minst lika infekterad och konstig när det här avsnittet är slut som det var när det började.

Hur man än vrider och vänder på saken så skulle ju ett revolutionärt hologram kunna ha ett case kring hur Federationen delar in sina hologramslavar i olika kaster, med olika tillgång till matrisen, sanningen och självbestämmande. Vissa, som Michael Sullivan, kommer aldrig att vara något annat än Janeways sexslav. Så är det ju bara. Även om han inte vet om det själv. Det här är ju också något som man snuddat vid men inte velat ta tag i på allvar, både när hololäkaren övertygar Janeway om fördelarna med att ha en holo-lover, och när han övertygar kaptenen om att hon borde bevilja hans avskedsansökan (då när han höll på att bli operastjärna på en matematikintresserad planet).

Spirit Folk var väl tänkt att vara ett lättsamt och komiskt avsnitt, men kanske är det ett tecken på att man inte helt lyckats med det när jag sitter och skriver ett långt blogginlägg om holograms mänskliga rättigheter i stället för allt tokroligt som händer i det här äventyret. Men så blir det när man skriver blogginlägget några dagar efter man sett avsnittet, och hunnit problematisera sönder det för sig själv. För övrigt, tänk vad intressant det här avsnittet hade blivit om någon verkligen hade blivit bränd på bål i Fair Haven. Det hade verkligen ställt saker och ting på sin spets.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 627 tv-avsnitt.