Som vanligt när jag avslutat en säsong så lämnar jag ordet åt en av bloggens toppkommentatorer, LDL, och hans statistikbonanza över avsnitten som kommit och gått. Varsågod! /R.
Så var ännu en säsong avklarad i det här projektet, den här gången TNG Säsong 4. Det är nu vi får se om vi kommentatorer och fansen i allmänhet har haft rätt om att TNGs bästa år började i.o.m. Säsong 4.
Grafer för TNG
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Medelbetyg för S04: 6,85 (S03: 6,42)
Median för S04: 7 (S03: 6)
Först och främst måste vi konstatera att det inte bör vara lätt att slå alla tidigare säsongerna på fingrarna, för om vi sätter de här förväntningarna i perspektiv så krossade Säsong 3 de tidigare säsongerna i TNG och slog dessutom alla andra betygsatta säsonger. Även om de första två säsongerna av TNG och TAS rent allmänt inte hålls så högt i jämförelse med allt annat så inkluderar ju det också två säsonger av TOS. Allt det slog alltså Säsong 3. Och nu förväntas Säsong 4 höja på ribban ytterligare.
Som tur för oss kommentatorer som vill ha någon trovärdighet kvar – efter att ha sagt att TNG S02 iaf var bättre än S01, vilket Roger kom fram till var felaktigt – så klarade Säsong 4 av att leva upp till förväntningarna i Rogers ögon. Säsong 4 slog med god marginal Säsong 3s relativt imponerade medelbetyg med nästan en halv poäng, samt dess medianbetyg med 1 poäng. Det låter kanske ganska lite, men med tanke på att det var den klart bästa betygsatta säsongen hittills i projektets gång och att alla värden är utslagna över 26 avsnitt per säsong, så är det faktiskt en ganska ordentlig marginal.
Säsongen började väldigt starkt med ett par åttor, som höll medelbetyget på samma värde och gjorde inledningen av Säsong 4 till den starkaste vi sett hittills. Det följdes dock av en liknande sekvens av sexor i betyg, vilket sänkte medelbetyget drastiskt till ett fortfarande relativt högt 6,83. För att sätta det medelbetyget i perspektiv så tangerade det Säsong 3s högsta punkt, som kom efter samma antal avsnitt. Till skillnad från Säsong 3 så gick Säsong 4s medelbetyg återigen uppåt och nådde ungefär halvvägs igenom säsongen 7,17.
Det kan se konstigt ut, då Roger inte tyckte att det fanns några riktiga toppavsnitt (9+/10) i Säsong 4, till skillnad från de flesta av de tidigare säsongerna som vi jämför med. Men Roger tyckte faktiskt inte att det fanns några riktiga toppavsnitt så här långt in i Säsong 3 heller och det var bara i slutet på den säsongen som det kom ett sånt avsnitt. Istället var det Säsong 3s jämnhet som var dess största statistiska styrka och det ännu mer fallet med Säsong 4. Så här, halvvägs igenom Säsong 4, så hade alla avsnitt betygsatts mellan 6/10 och 8/10 och betygsfördelningen lutade oftast mot de högre betygen i det spannet.
Andra halvan av säsongen blev aningen mer ojämn, med fler sexor och höll säsongens medelbetyg strax över en sjua. Det blev i den här delen av säsongen även några enstaka avsnitt som fick sämre betyg än en sexa, däribland säsongens sämsta avsnitt 4×20 Qpid(3/10). Det avsnittet sänkte definitivt medelbetyget klart under en sjua och även om det fanns små tendenser på att medelbetyget försökte gå uppåt igen så höll det fortsatt större antalet sexor kvar medelbetyget på ungefär den nivån hela vägen. Trots detta och trots att slutet på den konkurrerande säsongen – Säsong 3 – gick starkt uppåt på slutet så var som sagt medelbetyget för Säsong 4 klart bättre.
Om jämnheten var Säsong 3s största stryka, så var Säsong 4 ännu bättre på den punkten. Medan betygsfördelningen för den föregående säsongen höll sig nästan helt i spannet 5-8, med den högsta punkten på fördelningskurvan på en sexa, så höll sig den här säsongen nästan helt inom spannet 6-8. P.g.a. den lite mer ojämna andra halvan av säsongen så blev det en liten fördelningstopp på en sexa, men den högsta punkten på fördelningskurvan låg ändå på en åtta. En klar förbättring alltså.
I.o.m. förra säsongen så började jag ju att betygsätta avsnitten själv, av ren nyfikenhet. Ännu en gång har jag därmed analyserat vad jag själv tyckte om den här säsongen. Även för mig var tydligen Säsong 4 bättre än Säsong 3, då mina betyg gav ett medelbetyg på 6,96 (S03: 6,69). Precis som för förra säsongen så är mitt medelbetyg alltså lite högre än Rogers, men inte mycket. Det fanns lite avsnitt här och där under säsongen där vi tyckte lite olika, men kort och gott så tog skillnaderna mestadels ut varandra. Den allra största anledningen till att mitt medelbetyg blev något högre till slut var avsnittet 4×21 The Drumhead (7/10), som jag gav 10/10 då det är ett av mina favoritavsnitt.
Mer intressant, iaf för mig, var att vi kan återkoppla härifrån till något som jag skrev om Säsong 2. Jag mindes ju Säsong 2 som snäppet bättre än Säsong 1, men det visade sig på Rogers betyg att så inte var fallet trots att den hade ett par väldigt bra avsnitt, framför allt då Säsong 2 var väldigt ojämn. Jag teoretiserade då någonting i stil med att man kanske minns längre sekvenser av avsnitt i en serie bättre om de har riktiga höga toppar här och där, även om de generellt är ojämnare och har sämre medelbetyg. Jämfört med sekvenser som är jämnare, men allt som oftast ligger på en ganska ljummen nivå och inte har de där höga topparna.
När jag tittade igenom mina betyg för Säsong 3 och tittade framåt mot avsnitten i Säsong 4, så tänkte jag att det förmodligen skulle visa sig vara fallet att jag tycker att Säsong 3 är minst lika bra som Säsong 4. Enligt mig hade nämligen Säsong 3 flera riktiga toppavsnitt (9+/10), där jag bara tycker att Säsong 4 hade ett. Därmed mindes jag Säsong 3 mer positivt. Men här sitter jag med fakta, betyg som jag själv har delat ut, och resultatet är alltså att Säsong 4 tydligen är klart bättre. Förvånande, men det stämmer iaf in i min teori.😛
Bästa avsnitten i TNG S04:
8/10 – The Best of Both Worlds: Part II (4×01)
8/10 – Family (4×02)
8/10 – Future Imperfect (4×08)
8/10 – Data’s Day (4×11)
8/10 – The Wounded (4×12)
8/10 – First Contact (4×15)
8/10 – Night Terrors (4×17)
8/10 – Identity Crisis (4×18)
8/10 – The Host (4×23)
8/10 – In Theory (4×25)
Sämsta avsnitten i TNG S04:
3/10 – Qpid (4×20)
5/10 – Galaxy’s Child (4×16)
Det här är mitt tjugofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning. Även om det nog räknas som fusk att publicera någon annans inlägg.
Oj, vad påskledigheten ställde till det med postandet här på bloggen. Det blev väldigt litet skrivet, trots all ledig tid. Men nu är det vardag och äntligen dags att säga tack och hej då till säsong fyra med första delen av ett dubbelavsnitt. Precis som mina kära toppkommentatorer tidigare nämnt så repriserar man upplägget från förra säsongsavslutningen och låter Redemption del 1 avsluta säsong fyra, medan del två inleder säsong fem. Men där slutar väl egentligen likheterna. 
Trots att den glosögde Gowron blev vald till ny ledare för klingonerna i avsnittet 
Det blir –kort sagt – mer Jag, Claudius och Game of Thrones i det här avsnittet än någonsin tidigare i Star Treks historia. Mycket konspirationer inom hovet, tillfälliga och oheliga allianser samt ingen som helst känsla för den där hedern som klingoner tjatar om hela tiden. Men den klingonska krisen är ändå ganska ytligt tecknad. Visst, jag förstår att alliansen med Federationen är en av de saker som orsakat splittring, men visst borde väl även klingonska intriger och politik innehålla lite mer sofistikerade intriger än bara makthunger. Manusförfattarna nöjer sig alldeles för ofta med ungefär den här orsaken till allt som klingoner gör: för att de är klingoner, liksom.
Det ska då stå i kontrast till det vanliga huvudtemat när det handlar om Worf – arv och miljö. Hur mycket har Worfs uppväxt med människoföräldrar format honom, och hur mycket av hans uppförande och reaktioner är genetiskt förutbestämda? Och kan en stor del av hans klingonska drag egentligen ha skapats av honom själv, efter ett ihärdigt sökande efter en identitet? Därav det faktum att han, enligt Guinan, är en av de få klingoner hon mött som aldrig skrattar?
Det här är ett helt okej avsnitt, framför allt med tanke på att det till stor del handlar om klingonska intriger. De stora åthävorna och pretentiösa replikerna har dock skalats ner den här gången, till förmån för mer småsint kackel och intrigerande.Även om konsekvenserna för Federationen förstås kan vara väl så allvarliga om “fel” sida vinner konflikten så kändes det här inte som material för en rafflande säsongsfinal. Så bortskämd är jag efter förra säsongens Borgdrama.
Sekvensen där Data går runt till sina kompisar och ber om råd är ovanligt rappt berättad (för att vara Star Trek), lite roligt klippt (för att vara Star Trek) och Data får höra en rad levnadsvisdomar som givetvis säger mest om den som yttrar dem. Det hindrar inte Data från att spotta upp sig och ta lite initiativ. Eller som han uttrycker det, i avsnittets kanske vackraste replikväxling:
Lite fjantigt tycker jag att det är att Data’s finmotorik ofta helt ballar ur när han ska visa känslor, till exempel ge en kram – även om man skulle kunna argumentera för att det beror på bristfällig programmering för den här typen av fysisk interaktion. Det gifta paret O’Brien dyker förresten upp även i det här avsnittet och visar sig även den här gången vara hemskt konventionella i sina könsroller – den här gången berättas det till exempel en lång sedelärande (?) historia om strumpor som inte plockas upp. Själv är jag mest intresserad av att det för första gången talas om hur man tvättar kläder ombord på skeppet.
SF-handlingen i den här avsnittet är betydligt tristare än Datas kamp med kärleken. Lite pliktskyldig nästan.Enterprise befinner sig i en nebulosa med mycket mörk materia i. Ganska snart inträffar mystiska händelser ombord – saker i rum flyttar på sig, eller trillar ner på golvet. När en kvinna ur besättningen fastnar mellan två våningsplan ombord på Enterprise (ett av de snyggaste och mest mystiska dödsfallen i serien) så inser man att deformerad materia flyter in i skeppet, och då och då liksom skapar ett slags glapp eller hål i den fysiska verkligheten. För att inte Enterprise ska kunna skadas av sådana fickor så sätter sig Picard i en skyttel och agerar lots mellan isbergen av farlig materia. En upplösning som är lite för lik den i 
Tänk om det bara hade varit så enkelt att radera ett program för att komma över hjärtesorg.
Romulanerna är verkligen på hugget här i slutet av säsong fyra, och de mysko samarbetena med regimkritiska klingoner fortsätter också. För bara några avsnitt sedan fick vi ju se en 
Det här avsnittet är i stort sett en enda lång hyllning till filmen 
Avsnittet är också ovanligt välskrivet, man bygger successivt på med ledtrådar till vem och vilka som står bakom komplotten ombord på Enterprise. Det är helt enkelt en lång och omsorgsfull uppladdning inför avsnittets klimax, scenen där La Forge ska skjuta ihjäl den klingonske guvernören Vagh. Och som vanligt i den här serien slutar det hela med vad som väl bara kan kallas för ett antiklimax. När La Forge ska avfyra sin phaser (som förresten mest ser ut som en fjärrkontroll till någon enkel elektronisk apparat) så avväpnar Picard honom lite för lätt, som om La Forge vore ett viljelöst barn. Varför blir det så här gång på gång? Här hade man ju för en gångs skull faktiskt lyckats bygga upp lite spänning genom korsklippning och ledtrådar – men ändå känner jag att avsnittet slutar i ett “jaha”.
Har ni hört talas om begreppet 
När Crusher rapporterar att klumpen riskerar att dö utanför en värdkropp erbjuder Riker sig att vara tillfällig surrogatvärdkropp för Odan. Riker menar att hans liv är försumbart jämfört med mängden liv som kan räddas om Odans medling går bra. Även om den innehåller det lite märkliga momentet när Odan förklarar att han är en klump i någons mage. Det här öppnar förstås även upp för nya kärleksförvecklingar, när Crusher nu måste hångla med Riker för att få vara med sin stora kärlek. Och det blir ännu mer komplicerat för henne när Odans nya, permanenta värdkropp kommer till Enterprise. Det är nämligen en kvinna. Och alla öppna tankar och föresatser som Crusher haft kring att inte döma en klump i magen efter hens värdkropp faller plötsligt som ett korthus. Riker kan hon hångla med, men inte en kvinna, tydligen. Så långt verkar alltså inte den sexuella frigörelsen ha kommit ombord på Enterprise och inom Stjärnflottan. Förhållanden verkar kunna vara flytande och frigjorda, men den sexuella läggningen högst enkelspårig.
Tvåloperainslagen i det här avsnittet fungerar enastående bra, eftersom manusförfattarna den här gången kombinerar en klassisk melodramatisk form med den frihet som finns inom science fiction. Vem har inte hört den gamla bisexuella sloganen att man blir kär i en person och inte ett kön. Well, i det här avsnittet får doktor Crusher inse att hon inte fixar att bli kär i en klump i en mage. Hon är betydligt mer intresserad av ett bestämt och fast köttsligt utbyte än hon kanske trodde. Att The Next Generation i sig fortarande hankar sig kvar vid binära kön och klyschiga könsuttryck som långt hår på alienkvinnor blir däremot bara konstigare och konstigare.
Veckans alien, vetenskapsmannen doktor Timicin, är också helt inställd på att han ska återvända till sin hemplanet åör att dö efter fullgjort uppdrag ombord på Enterprise. Helt övertygad och bestämd kring det där, faktiskt. Åtminstone tills han träffar en kärlekskrank och vältalig Lwaxana Troi som inte tänker gå med på att hennes nya, stora kärlek frivilligt ska gå in i döden.
Det här är ett riktigt fint Lwaxana-avsnitt tycker jag. Det börjar förstås som vanligt. Picard blir paralyserad och rädd när han stöter på henne ombord på skeppet, och hon börjar förstås tvångsmässigt flirta. Tanken är att vi på nytt ska skratta åt den kåta, galna tanten, hon som inte förstår att hon alla ser på henne som ett skämt. Sen upptäcker Lwaxana den gästande vetenskapsmannen Timicin, som försiktigt verkar roas av hennes uppvaktning. Det utvecklas så småningom till grovhångel och ligga, samtidigt som han också brejkar för henne att han har ingått ett löfte om att dö inom kort.
Lwaxana försöker på alla sätt få Timicin att hoppa av och söka asyl ombord på Enterprise. Dels genom skarp argumentatin med honom, dels är hon praktiskt taget på väg ner till planeten Kaelon II på egen hand för att se till att de ändrar på sina lagar. En diplomatisk kris uppstår, och det ser nästan ut som om det ska bli en väpnad konflik innan Timicin beslutar sig för att stå fast vid sitt löfte, trots allt. Då åker Lwaxana med honom till planeten, för att ta farväl av sin älskade och vara med honom under hans sista dagar. Jag tycker att vi mot slutet av det här avsnittet får se en smartare och mer mångbottnad Lwaxana än någonsin tidigare. För varje avsnitt får vi ytterligare en bit lagd till en av seriens, faktiskt, mest fascinerande rollfigurer. Från ren karikatyr till excentriker med hjärta. Nej, men det var väl ord som jag absolut inte trodde att jag skulle skriva för bara några veckor sedan!
På sistone har jag undrat lite vart politiken tog vägen. Originalserien var ju inne och gjorde statement om både det enda och det andra, titt som tätt (även om det oftast handlade om Vietnamkriget). Men The Next Generation har mest kretsat kring att bygga upp ett sammanhängade universum och då och då göra mer allmänna statements om respekt för andra raser och civilisationer. Fast här kommer det faktiskt ett lite vassare avsnitt. Ja, men skulle kunna kalla det för Star Treks egen version av nu bioaktuella filmen Trumbo – den som handlar om kommunistjakten i Hollywood på 40- och 50-talen.
Det börjar med en spionmisstänkt klingon, en som ingår i det där 
Men allt spårar ganska snart ur. Satie ser spår av konspirationer överallt, och varje fel, svaghet eller lögn blir till bevis för att det finns en sammansvärjning ombord. Trots att den där explosionen visar sig ha naturliga orsaker så fortsätter hon att leta efter sammansvurna. Picard käftar emot, men ganska snart vänds hans egna fel och misstag emot honom. Till exempel att han brutit mot Generalorder Ett flera gånger (jag visste väl att det skulle ställa till problem förr eller senare – hittills har det känts som om jag är den enda i galaxen som bryr mig om den där jävla huvudregeln). Fallet med den 
Det har redan tidigare under avsnittet antytts att Satie har en nästan sjuklig respekt och fixering vid sin döda far, som också arbetade inom Federationen. När Picard sitter i ett offentligt förhör så får han Satie att flippa genom att citera hennes far. Efter att ha förlorat ansiktet lämnar hon skeppet med svansen mellan benen, och alla utredningar verkar omedelbarn nedlagda.
Om man ska ta det här avsnittet som intäkt för någonting så verkar Federationen inte å särskilt bra. Romulanerna mobiliserar, och klingonerna uppvaktas eventuellt för en gemensam union mot Federationen. Samtidigt jagar en av Federationens veteraner påhittade fiender ombord på Enterprise ungefär på samma sätt som en totalitär stat med skenrättegångar. Men det är fortfarande oklart om Federationen ruttnar inifrån eller bara hotas utifrån. Jag får väl se om de här trådarna plockas upp i kommande avsnitt. Men främst är det här ju ett avsnitt som handlar om att njuta av skådespelarveteranen Jean Simmons, oscarsnominerad två gånger och med en lång karriär – men för min generation nog ändå mest igenkänd för sin roll i Törnfåglarna.
Han förflyttar hela Enterprises järngäng till Sherwoodskogen, där Picard får ta rollen som Robin Hood, Data blir broder Tuck, och så vidare. Vash är Marion, som sitter i fängslad i väntan på sin avrättning. Det ser ut som om hennes enda hopp är att Robin och hans posse kan rädda henne. Antagligen håller det här projektet på att trubba av mig, för jag tycker inte att det här blir fullt så katastrofalt som det finns potential för (det kan också bero på att jag tycker att Patrick Stewart klär i tajts). Men själva grundidén irriterar mig något oerhört.
I början av det här avsnittet får vi se att Barclay inte bara suger på sitt jobb, han är rätt kass på att spela teater också, det blir plågsamt tydligt när han och doktor Crusher försöker spela upp en scen från Cyrano de Bergerac. Att besättningen ombord på Enterprise har ett så stort och levande intresse för teater att man till och med har en amatörteatergrupp med offentliga uppspel framstår mer och mer som en raffinerad form av tortyr av personalen. Men jag antar att det är tänkt som ett sätt att beskriva hur bildning och kulturarv är viktiga saker i framtiden (skrev först “även i framtiden”, blev sedan deprimerad över samtiden och tog bort “även”). Som filmkritiker undrar jag ändå över vad som har hänt med filmkonsten i framtiden. Eller, för den delen, datorspelen. Har holodäcken helt ersatt de konstarterna med sina skräddarsydda 3D-upplevelelser? Det känns lite trist att vi fortarande inte sett Picard springa runt på skeppet med en gammal, älskad vhs-kassett (dvd-spelaren var ju inte lanserad ännu 🙂 ), på samma sätt som han gör med böcker. Shakespeare verkar liksom ha överlevt, men inte Spielberg, Bergman eller Godard.
I vilket fall så stöter Enterprise på en okänd sond, en kraftig ljusblixt från den påverkar ovan nämnde Barclay, som går från att vara en urvattnad medelmåtta till en hypersnabb tänkare och vars dåliga självförtroende förbytts mot ett ständigt växande ego. Kanske tydligast visad i en scen där han i ett holodäck-program korrigerar Einstein framför svarta tavlan under en uträkning. Eller är det scenen där han frågar ut Troi på en dejt som är peak självförtroende? När en nödsituation senare uppstår så kopplar han sedan upp sin nya superhjärna mot skeppets dator för att kunna interagera snabbare än programvarans gränssnitt tillåter. Snart har han tagit kontroll över alla skeppets funktioner, och hans tankeverksamhet expanderar så mycket utanför hans kropp i skeppsdatorn, att den inte längre ryms i Barclays egen hjärna.
et visar sig att den nya supersmarta Barclay fungerade som ett slags agent för cytherianerna. Ett folk som också utforskar galaxens olika livsformer, men som transporterar dem hem till sig genom sina sonder, istället för att åka ut på upptäcksfärd. Så när Barclay väl tagit kontroll över skeppet så tar han det till cytherianerna, i galaxens mitt. Så. Nu har alltså Enterprise hittat en skitsmart livsform i vår galax, efter alla dessa avsnitt och allts ökande. Dessutom en skitsmart livsform som är intresserad av att snacka med mänskligheten och utbyta kunskap. Vad händer då i själva avsnittet? Jo, en rask avslutning varpå Enterprise stävar vidare ut i universum. Jo, jag vet att det här bara en tv-serie, och inte på riktigt – men det skulle ju vara kul att se lite resultat av Picard och de andras arbete lite oftare i serien. Vägen är målet, verkar manusförfattarna ha resonerat, och slapp därmed lägga ner en massa möda och budget på att hitta på hur en otroligt avancerad civilisation fungerar.
Lösningen på gåtan är känns ovanligt originell i Star Trek-sammanhang: De försvunna har blivit attackerade av en parasit som fortplantar sig genom att successivt ta över och förändra dna:t i sin värdkropp (en så pass bra idé att den verkar ha återanvänts senare i serien). När förvandlingen är påbörjad drabbas den smittade av en oerhört stark drift som gör att hen blir besatt av tanken på att återvända till Tarchannen III. När förvandlingen är fullbordad kan man inte längre se personen med blotta ögat. Bara med ett särskilt uv-ljus går det att upptäcka de mystiska nattvarelser som är organismens ursprungsform (skådespelare klädda i fantastiska spräckliga pyjamaser målade med uv-färger – sann Star Trek-kitsch).
Bäst i det här avsnittet gillar jag nog scenerna när La Forges gamla polare Susanna Lejten genomgår sin förvandling i sjukstugan på Enterprise. Otroligt obehagligt att bara tänka sig att ens kropp skulle börja förändras på det där sättet. Dessutom tycker jag att man verkar ha använt mer och bättre smink än man brukar i de här scenerna. Men det som framför allt gör att jag gillar det här avsnittet är kombinationen av psykologisk skräck (att ha en fiende inuti sin kropp) och ett stort mått av stillsam gåtfullhet. Det här är ett mysterium som långt in i avsnittet verkligen får vara mystiskt.