DS9: Statistical Probabilities. Det med Bashir och genimutanterna.

Tycker att det är bra att man här på nytt tar upp att Bashir är “genetiskt redigerad” (som det ju heter nuförtiden) i serien, och inte bara låter det glömmas bort som en utsliten storyline som gjort sitt. I Statistical Probabilities görs det genom att Bashir tillfälligt tar hand om ett gäng genetisk förbättrade genier som i vanliga fall förvaras och behandlas på någon form av institut. Deras överintelligens till trots, så uppvisar det här gänget en hel del brister när det gäller sociala förmågor. Vi har den stumma och interaktionsundvikande kvinnan, en äldre känslomässigt instabil man (han går mest runt och gråter), en sexuellt fixerad kvinna samt en hyperintelligent snubbe med tics som gärna vill hoppa upp och ner eller slå volter mellan sina verbala utfall. Helt enkelt en hel provkarta av extremt grovt tillyxade nidbilder kring överbegåvade kufar.

Men deras genialitet har förstås även sina fördelar. Mutantgenierna snappar upp saker där vanliga personer (även Bashir) inte uppfattar något alls. Givetvis helt orimliga saker, som att enbart med hörseln identifiera orsaken till ett knappt hörbart missljud på stationen. Eller att utifrån ett enda tv-sänt tal med Cardassiens nye befälhavare, Damar, dra slutsatsen att han dödat sin företrädares dotter. När genisärlingarna får information om det fredsfördrag som Dominon och Cardassien har föreslagit för Federationen så inser de på några ögonblick att fienden är ute efter en svamp som kan användas till att framställa Ketracel white, drogen som håller legosoldatsrasen Jem’Hadar lydiga.

Genierna är så pass skickliga på att ställa upp ekvationer på utgången av ett eventuellt krig mellan Federationen och Dominion att de efter lite arbete inser att det är lika bra för Stjärnflottan att ge upp. Man kommer ändå att förlora kriget, så varför ödsla så många människoliv? Framför allt eftersom de räknat sig fram till att en revolution kommer att starta på Jorden efter fem år av Dominionstyre (att Dominion har liknande föraningar och därför tänkt utplåna livet på Jorden finns däremot inte med i deras beräkningar). Mutantgänget är så uppfyllda av förträffligheten i sin uträkning att de på egen hand försöker kontakta Dominions förhandlingskommitté på Deep Space 9 för att överlämna Federationens krigshemligheter. De förhindras enbart genom att Bashir (som genigänget slagit ner och bundit fast i en stol) lyckas få kontakt med den tillbakadragna, stumma tjejen i mutantgänget. Hon som de andra lämnat kvar. Hon som de inte tagit med i sina egna ekvationer om sitt uppdrags framgång.

För Bashir verkar interaktionen med mutanterna till en början vara en arbetsuppgift han helst hade sluppit. Det är uppenbart att han är väldigt kluven kring det hela och att en rad obekväma frågor dyker upp i interaktionen med de här inspärrade genierna. Som till exempel vad är det som gör att de här människorna tvingas vistas på ett hem, medan han (tack vare att han höll sin bakgrund hemlig) arbetar inom en hög position inom stjärnflottan. På samma sätt undrar han förstås hur nära det egentligen var att han själv blev en särling utan social kompetens. Var det en fråga om att hans föräldrar kostade på sig en dyrare läkare, eller bara slumpen?

Men viljan att gestalta Bashirs ambivalens slutar i en lätt bipolär upplevelse i det här avsnittet. Skiftningarna i attityd och inställning rör sig verkligen blixtsnabbt från det ena till det andra. Först ansträngd och nästan lite äcklad inför de särbegåvade individerna han träffar. Sedan argt försvarstal å deras vägnar inför Worf, Varpå han övergår till att bli försiktigt imponerad, sedan helsåld på deras teorier om kriget mot Dominion. Detta följs sedan av att han verkar bli genomdeprimerad efter deras förutsägelser om kriget, och sedan skitarg på mutanternas uppförande och till slut helt knäckt. Så mycket känslor, och så lite tid att bygga upp dem trovärdigt.

Mitt genomgående intryck av det här avsnittet är just det där: Grovt tillyxat. Bitvis nästan farsartat i sina överdrivna karakteriseringar av de genredigerade rollfigurerna. Och trots att man på ett ytligt plan vill förmedla ett humanistiskt budskap om hur även särlingar har något att bidra med i samhället, så slutar man ju ändå i tropen kring galna genier som är beredda att förråda alla omkring dem. Det är egentligen bara några få saker som jag tar med mig från det här avsnittet. Det är Bashirs lycka när han för första gången i sitt liv hittar gemenskap i sitt utanförskap. Och sedan den rätt snygga bildlösningen där jag för ett ögonblick tror att man släppt in genierna i rummet där fredsförhandlingarna med Dominion pågår (det visar sig förstås vara en hologramprojektion av mötet).

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 519 tv-avsnitt.

DS9: Resurrection. Det där Kira blir ihop med spegeluniversumsversionen av sitt ex.

Om jag tyckte att bröllopsavsnittet You are cordially invited… var såpigt, så känns det som att Resurrection tar det hela ännu närmre en bisarr telenovela-intrig. Här transporterar plötsligt spegeluniversumversionen av Kiras döda ex Vedek Bareil sig ombord på Deep Space 9. Trots att inkräktaren är beväpnad och försöker använda Kira som gisslan för att få tag i ett skepp att fly med, så uppstår det någon form av ljuv musik mellan de två (hans vapen var skadat – så något skepp att dra iväg med kom inte på fråga). Kira ser till att spegel-Bareil inte hamnar i finkan för sitt kapningsförsök, ligger med honom och tar med honom till kyrkan. Såväl sexet som sessionen med profeternas romb verkar vara personlighetsförändrande för spegel-Bareil. Han börjar tvivla på sig själv, och det uppdrag som fört honom hit.

För, givetvis, eftersom han är en spegeluniversumversion av den religiöse Vedek Bareil, så är han ganska långt ifrån att vara en snäll kille. Han och Kiras spegelkopia (ni vet, hon som gillar kinky-sex, orättvisor och dödsdomar), har planerat att komma till Deep Space 9 för att sno just en av de där heliga profetromberna. Romben ska i sin tur bli ett viktigt vapen i deras försök att bekämpa den klingon-cardassiska alliansen som styr och ställer i spegeluniversumet. Men det visar sig att vaniljsex med Kira slår kinkyversionen med hennes spegelupplaga. Och att den bajoranska religionen kan göra så att en tjuv och en lögnare förvandlas till en någotsånär hjältemodig gentleman.

Ja, vi börjar närma oss de riktigt krystade intrigernas land här. Man ska fan vara ytterst försiktig med de där spegeluniversumsintrigerna, för bara några snäpp fel så blir det en konsekvent cringefest. I Resurrection bryr man sig faktiskt inte ens om att försöka dölja att det här dessutom är som ett slags remake av Siskos upplevelser med sin spegel-fru i förra säsongen. Det är trots allt hedrande för upphovspersonerna att de faktiskt erkänner sin lathet i en scen:

SISKO: I know what you’re going through, Major. When I met the other Jennifer Sisko it was very confusing, to say the least. I knew she wasn’t my wife, but sometimes she would smile at me a certain way and then the light would hit her eyes, and it was my Jennifer. At least, that’s what I wanted to believe.
KIRA: Captain, I know this man is not Vedek Bareil. He doesn’t talk like him, he doesn’t act like him. He’s a totally different person. 
SISKO: But you still feel this connection with him that you can’t explain, don’t you? 
KIRA: It’s not a problem. 
SISKO: Good. Just make sure it doesn’t become one.

Oavsett hur kärlekstörstande Kira nu är, så känns det ju som om det borde ha ringt någon varningsklocka innan hon kastade sig in i ett förhållande med en helt främmande person, som råkar se ut som hennes ex. Men inte då. I stället är det ytterligare en gång Quark som saves the day, genom att observera och tjalla om spegel-Bareils snokande runt det bajoranska templet.

Helt utan behållning är trots allt inte Resurrection. Att skådespelarna mäktar med att åtminstone bitvis ge denna fnoskiga intrig trovärdighet gör mig faktiskt riktigt imponerad. Antingen är de enormt begåvade, eller så saknar de helt självrespekt. Kanske handlar det om en kombination. Och på tal om självrespekt, jag hoppas verkligen att det hädanefter införs ett nytt moment i utbildningen av Odos säkerhetsvakter. Något i stil med “gå inte med på att massera axlarna på folk som inte kan uppge sin säkerhetskod till dig”. Det verkar som om det funnits en lucka i kursplanen just där. Lite jobbigt eftersom man faktiskt ligger i krig med ett gäng shapeshifters.

Dessutom. Vad hände med kriget? Varför lägger man inte ut nya minor vid maskhålets öppning? Varför förhåller sig Federationen på nytt passiv i konflikten med Dominion, och liksom sitter och väntar på nästa attack utan att ha någon plan? Det känns ju mest som att det här var ett avsnitt som blev till medan resten av personalen var upptagna med något annat.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 515 tv-avsnitt.

DS9: You are cordially invited… Det där Worf och Dax gifter sig.

Jag tror att jag främst kommer att minnas det här avsnittet som det exakta ögonblick då Deep Space Nine omfamnade sin såpighet fullt ut. Inte för att det i sig måste vara något negativt. Tvärtom, de flesta framgångsrika amerikanska tv-serier innehåller åtminstone några av såpans drag i berättarstruktur eller dramaturgi. Serier som till exempel Empire, Days of our Lives eller Vänner hanterar de där såpiga ingredienserna på olika sätt (nu kanske en del undrar över vad jag menar med att Friends är en såpa, här är en rolig artikel från Slate som förklarar). Men i You are cordially invited… slutar liksom Deep Space Nine att bara flirta med såpigheten utan går all in i stället.

Vad menar jag då med såpighet? Min egen hemmasnickrade definition är väl ungefär det som inträffar när handlingen i en serie som Deep Space Nine allt mer börjar drivas av relationer, snarare än mer action- eller äventyrsdrivna intriger. I dessa relationsskildringar blir intriger kring sex och kärlek allt viktigare, precis som användandet av starka melodramatiska inslag i berättandet. Ett visst mått av orimlighet är också viktigt för att ge den rätta känslan av såpighet, det kan hända riktigt vrickade saker – och ingen i seriens universum ska tycka att de händelserna är det minsta konstiga. Weird är det normala, vilket i och för sig inte är helt ovanligt inom SF-genren heller.

Av Star Trek-serierna har Deep Space Nine definitivt varit den som drivit den här såpiga utvecklingen längst. Det här är ju egentligen en serie om ett slags storfamilj i rymden, där huvudpersonernas personliga utveckling och relationer fått fylla allt mer speltid ju längre serien hållit på. Samtidigt har de mer kantiga relationerna i livet på rymdstationen filats ner en hel del. Ingen av huvudpersonerna är längre riktigt ondskefull. Det var till exempel länge sedan Quark gjorde något verkligt reglementsvidrigt, och den mystiske Garak har ju allt mer blivit en tillgång för Sisko och de andra, snarare än det hot han var tidigare. Det gör att det nu finns plats för en annan typ av relationer mellan huvudpersonerna i serien. Mer pussande och kramande, helt enkelt.

Men det här avsnittet bjussar på mer än så. I You are cordially invited.. har vi nu kommit fram till det som väl är såpans motsvarighet till ett storslaget rymdslag med hundratals skepp inblandade – nämligen ett… bröllopsavsnitt. Och man kan ju liksom fatta att det var svårt att motstå en sådan här idé när man väl kläckt den. Jag menar, så otroligt pårökt stämning producenter och författare måste ha upplevt när de fick fundera ut hur ett generiskt bröllopsavsnitt skulle se ut i en Deep Space Nine-version? (Exakt samma, det är bara formen för svärmorsångest och genomlidande av svensexor som är annorlunda.) Vilka vedermödor skulle bruden vara tvungen att stå ut med om den ställföreträdande svärmodern är en matriark i ett klingonskt hus? (Ganska mycket som i de flesta Hollywoodskildringar, förutom att Dax måste kvalificera sig till att bli invald i Worfs hus genom att göra saker som att recitera klingonska texter samtidigt som hon bär på tunga saker.) Hur ofestlig och fylld av lidande är en klingonsk svensexa? (Tja, jag tror att det handlade om fyra dagars fasta och kul aktiviteter som hänga i armarna från en pinne placerad ovanför en eld.) Eller, hur icke-romantiskt är det som sägs i en klingonsk bröllopsceremoni? (Den går alltså ut på att de första klingonerna, deras motsvarighet till Adam och Eva, dödade gudarna som skapat dem.)

Worfs uppenbara bridezillatendenser hamnar däremot lite i bakgrunden, eftersom det är Dax vedermödor som är det centrala i storyn. För att få gifta sig med Worf så måste hon godkännas av Martoks fru, Sirella, som alltså leder huset Martok. Hon är inte särskilt förtjust i Worf, och definitivt inte road av att få in en trill i sin släkt med kejserligt påbrå.

Den något extrema taken på tropen “svärmor gillar inte mig”, kulminerar när Sirella stormar in på Worfs möhippeparty. Ordväxlingen övergår snart i att Sirella drar krig och Dax knockar henne. Det blir Sisko som får övertala Dax att gå och be Sirella om ursäkt så att det bröllopet med Worf kan bli av. Just den intressanta konversationen mellan de två damerna får vi däremot inte se. Men bröllop blir det till sist, hur som helst.

Man kan förstås landa i åsikten att You are cordially invited… är lite underhållande, nästan som om serien testade att göra en parodi på sig själv. Eller så kan man tycka att serien ungefär urartar här. Jag tillhör det senare, tämligen humorlösa, lägret kring detta. Jag tyckte nog att det här var metadels vidrigt. Det var väl mest Dax möhippeparty som eventuellt stack ut. Ska man hitta något positivt med det här avsnittet är det väl att det var tänkt som en upprättelse för de klingonska kvinnorna. Här fick vi, för första gången på länge, se en bossig klingon-kvinna sprida bitchigheter och skräck omkring sig. Detta efter att man skrivit in att kvinnor inte fick sitta i klingonernas högsta råd så långt tillbaka som i avsnittet Redemption. Det här var då ett bevis på att de åtminstone var bossen hemma, om inte i rådet.

Men det finns fler besvikelser i det här avsnittet, förutom själva huvudhandlingen:

Worfs son Alexander blir ju uppenbarligen utskriven ur serien här, när vi får reda på att han blivit förflyttad till ett annat skepp. Det kanske var lika bra. Det kändes ju inte som om man gjort honom till en särskilt rolig typ i den här vändan. Lite synd på en rollfigur som ju ändå går ända tillbaka till The Next Generation.

Det är också verkligen jättekonstigt att det enda som egentligen är intressant i hela det här avsnittet, försoningen mellan Kira och Odo, sker i en städskrubb under festen. Och att vi inte ens får reda på vad de pratade om. Extremt dålig hantering av en relationsproblematik som ändå pågått hur länge som helst.

Sedan kan man ju ÄNDÅ, blödig som man är, inte låta bli att tycka att “naaaah, vad gulligt att de fann varandra”.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 514 tv-avsnitt.

DS9: Call to arms. Det där Sisko överger Deep Space 9.

Säsongsavslutning! Dags att skriva ner de sista raderna om det allra sista avsnittet i den femte säsongen av Deep Space Nine. Efter det blir det åtminstone en vecka av bara Discoverytjat på den här bloggen, i skrivande stund är det ju faktiskt bara några dagar till den andra säsongen av den serien. Men innan vi kommer dit – lite tankar kring slutet som är en början på kriget.

Det är verkligen en hel del för Sisko att fixa i det här avsnittet. Det känns lite som en gigantisk flyttstädning när han försöker arrangera en kontrollerad sorti bort från Deep Space 9. En Deexit som förstås ska bli så dålig som möjligt för nästa hyresvärd på rymdstationen – cardassierna och dominion.

Som det där minfältet som Defiant lägger ut vid maskhålets mynning, till exempel. Ett fiffigt sätt att stoppa ytterligare Dominion-förstärkningar från Gammakvadranten. Eller att Sisko, när han lämnar Deep Space 9, ordnar så att hela stationens datorsystem kortsluts nästa gång någon försöker använda det. Och så, förstås, en ordentlig sista strid mot Dominions skepp. I alla fall en tillräckligt lång strid så man hinner lägga ut hela det där minfältet.

Sisko är också den som avgör hur förhandlingarna mellan Bajor och Dominion slutar. Inför beskedet om att flera olika stater i alfakvadranten slutit icke angrepps-pakter med Dominion, så ser han ingen annan utväg än att Bajor gör samma sak. Federationen kan inte skydda varken Deep Space 9 eller Bajor, förklarar han. Först mot slutet av Call to arms får vi reda på att det beror på att Stjärnflottan är fullt upptagna med att förstöra ett stort skeppsvarv

Det finns flera fina twists and turns i det här avsnittet. Små, men viktiga och välformulerade replikskiften. Som när Garak pratar om att han faktiskt hade chansen att döda Gul Dukat på stationen en gång:

GARAK: It’s ironic. When the Klingons attacked the station, Gul Dukat and I were fighting side by side. At one point he turned his back to me, and I must to admit that, for a moment, he made a very tempting target. 
ODO: You’d shoot a man in the back? 
GARAK: Well, it’s the safest way, isn’t it? But then I thought, ‘oh, no, I can’t fight all these Klingons by myself.’ So I let him live. 
ODO: And now you regret it. 
GARAK: Ah, my dear Constable, before this day is over everyone on this station is going to regret it.

Eller när sköldarna på Deep Space 9 håller mycket längre än Cardassierna och Dominion hade väntat sig:

DAMAR: Sir, the station’s shields are holding. 
WEYOUN: Impossible. Federation shields have always proven useless against our weapons. 
DUKAT: I’ve found it wise to never underestimate the Federation’s technical skill or Captain Sisko’s resourcefulness. Damar, bring us around for another pass.

En bra scen är också den där Weyoun står och smilar, fjäskar och ljuger Sisko rakt upp i ansiktet. Men han förstår exakt vad som är på gång:

SISKO: They’re going to attack. 
BASHIR: Are you sure? 
SISKO: I am positive. The moment I mentioned that we weren’t going to remove the mines, we both knew there’d be war. Everything else was just words, a feeble attempt to lull the other side into a false sense of security. I didn’t buy it, and I’m sure Weyoun didn’t either. 

Redovisar också i punktform statusen för några viktiga och avgörande händelser på rymdstationen:

Relationsstatus: Här händer det en del. Rom och Leeta gifter sig, Dax lovar att gifta sig med Worf på andra sidan kriget, medan Odo och Kira bestämmer sig för att inte låtsas om att hon vet att han gillar henne förrän allt är lite lugnare.

Vem är kvar på stationen? Kira och Odo är välkomstkommitté när Gul Dukat återvänder till sin gamla kära rymdstation. Quark finns också där för att serva sina nya herrar. Och så har unge herr Jake Sisko gripits av korrespondentsjukan och beslutat sig för att stanna kvar på stationen för att rapportera för Federationens nyhetsservice. Vi får väl se vad Gul Dukat tycker om den fria pressen.

Vad är Gul Dukats första ord när han möts av välkomstkommittén på Deep Space 9?

KIRA: Gentlemen. On behalf of the Bajoran government 
QUARK: And the Promenade Merchants’ Association 
KIRA: I officially welcome you to Deep Space Nine. 
DUKAT: You mean Terok Nor, don’t you?

Det här är ett avsnitt som bjuder på rymdstrider, bröllop, nyhetsrapportering, minläggning, frierier och diplomatiska förhandlingar. Kanske är det därför det känns lite…splittrat. Och på nytt ett rymdslag som egentligen mest ebbar ut i ett stillsamt maktskifte på stationen.

Visst, det är mycket som ska hinnas med, men det känns mer sammanbitet än ödesmättat. Jag efterfrågar som vanligt en liten smula mer melodrama. Eller i alla fall någon jättesorglig scen. Tänk Casablanca, eller något i den stilen. Nu känns det mer som om alla ska ta sommarlov, men vet att resten av gänget är tillbaka i plugget nästa höst. Det mest imponerande med Call to arms är faktiskt hur många olika saker man lyckades klämma in i ett enda avsnitt, och det kan ju inte ha varit meningen.

Betyg:7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 487 tv-avsnitt.

DS9: In the cards. Det med basebollkortet och de goda gärningarna.

Av det näst sista avsnittet av den femte säsongen av Deep Space Nine hade jag väntat mig en seriös uppladdning inför det ofrånkomliga. Det faktum att alfakvadranten står på tröskeln till ett avgörande och förgörande krig. Ödesmättat drama av det storslagna slaget, helt enkelt. I stället fick jag ett avsnitt som slutar med de här väl valda (?) orden…

Captain’s log, stardate 50929.4.:

‘Two days ago, this station felt like a tomb. I’d never seen so many of my crew depressed at the same time. But for some reason, it now seems as though a new spirit has swept through the station, as if someone had opened a door and let a gust of fresh air blow through a musty old house. Why this is happening, frankly, is a mystery to me. After all, nothing has really changed. The Dominion is still a threat, the Cardassians are still threatening to take the station, and I can still see the clouds of war gathering on the horizon. So why do I sense a new-found optimism in the air? But maybe I’m over-thinking this. Maybe the real explanation is as simple as something my father taught me a long time ago. Even in the darkest moments, you can always find something that’ll make you smile. 

De som står bakom den här injektionen av optimism och masspsykotiska leenden på rymdstationen är Jake och Nog. På ett nästan Karl-Bertil Jonssonskt sätt har de gått runt på Deep Space 9 för att fråga alla vad de egentligen längtar efter i livet. Och sedan levererat det till dem: O’Brien fick lite fritid så han kunde paddla kajak på holodäcket, Bashir fick björnen Kukalak som Leeta inte velat lämna tillbaka, Kira fick hjälp med att lätta upp sitt tal och Worf fick sina operainspelningar rensade från fula ljud och störningar (eller var det undertoner?)

Fast helt utan baktankar var ju inte Jake och Nog när de erbjöd sina tjänster. De var en del av en avancerad byteshandel för att komma över varor och råmaterial för att de i sin tur skulle kunna byta till sig ett antikt basebollkort från 1951 som en galen professor lagt beslag på. En vetenskapsman som hävdar att döden uppstår på grund av att ens celler blir uttråkade. Därför har han, i sitt rum på Deep Space 9, byggt ett underhållningscenter för celler som man kan ligga i för att sedan kunna leva för evigt. Basebollkortet skulle Jake sen ge i present till sin farsa, som just arrangerat den kanske mest genomdeprimerade middagen i rymdstationens historia. Svårt att undvika att varje större middag känns som sista nattvarden i det här läget, liksom.

När jag läser om det här avsnittet i Deep Space Nine Companion så verkar det varit ganska mycket lekstuga över hela processen. Det nästa sista avsnittet är inte, som jag trodde, en viktig plattform inför avslutningen, utan snarare något av en tummelplats där man kan hitta på lite vad man vill,. Ett avsnitt som existerar lite i skymundan inför den mycket mer hajpade säsongsavslutningen. Och med tanke på allt krig och bedrövelse som var på ingång så passade man på att ha lite kul.

Jag kan tänka mig att det här ett sånt där avsnitt som är en fanfavorit. Själv ser jag kanske saker och ting på ett annat sätt just nu. Jag har väntar rätt otåligt på att handlingen i Deep Space Nine ska ta sig framåt, och tycker egentligen bara att sånt här dödkött irriterar. Men så blev lite ovanligt kul på slutet. När Dominion-sändebudet Veoyoun provligger i den där regenereringsmaskinen var jag tvungen att kapitulera. Dessutom blev In the Cards till och med lite storslaget där på slutet. Trots att hela serien är på väg in i en gigantisk väpnad konflikt, så blev de där och då också enskilda personer som faktiskt bara försöker ta sig igenom ytterligare en arbetsdag. Och som läget är nu handlar det mycket om att hitta glädjen i det lilla.

Det finns även en lite mer seriös b-handling i In the Cards, faktiskt. Den handlar om hur Bajor håller på att förhandla om att sluta ett icke-aggressionsavtal med Dominion. Fast lite trams fanns det ändå plats för även här, att se Kai Winn dra i Weyouns öra innan hon dissar honom var lite av avsnittets höjdpunkt.

Så jag blev hemskt kluven här. Gick från att hata avsnittet till att tycka att det var hemskt charmigt. Snopet.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 486 tv-avsnitt.

DS9: Empok Nor. Det med reservdelshämtningen som blir till en psykopatthriller.

Att hämta lite reservdelar på en övergiven cardassisk rymdbas, det ska väl inte behöva bli så komplicerat? För det är ju inte som att den där basen kommer att vara inpyrd med psykotronisk mördarinstinktsförstärkande gas, och vaktad av två mordgalna soldater. Eller så är det faktiskt exakt vad man som tittare förstår är på gång efter att ha sett några lite nervösa besättningsmedlemmar småprata med varandra medan de bordar roundabouten som ska ta dem till Empok Nor. Repliker mellan birollsinnehavare är lite som en dödsdom inom Star Trek, även om det numera brukar ta några avsnitt från introduktion tills de möter sitt grymma öde. Men den här gången krävdes det inte några röda tröjor för att jag skulle förstå att ingen av dem skulle komma hem levande från det här uppdraget.

Bryan Fuller (medskapare till Star Trek: Discovery) kom med idén till Empok Nor, och redan här kan man märka att han är inne på en betydligt mörkare och brutalare version av Star Trek än sina kollegor. Det finns bland annat en hel del klaustrofobisk Alien-känsla över scenerna när den osäkra DS9-personalen irrar runt på den nedsläckta rymdstationen medan de cardassiska soldaterna ruvar i skuggorna. Det är tur för Federationssoldaterna att de har med sig skräddaren/spionen/hemlige agenten Garak som förstärkning. Fast efter att även Garak blivit utsatt för den där psykotroniska substansen så blir han sugen på att döda alla sorters inkräktare på basen. Även de han kallade sina vänner för ett tag sen. Och han gör det på ett väldigt lustfyllt sätt, dessutom.

Allt ska man kanske inte skylla på gasen, redan på väg till rymdstationen börjar Garak insinuera och kommentera O’Briens förflutna som soldat, och hans hjältemodiga insats vid Setlik Tre där han tydligen dödade en massa cardassier – väl medveten om att han river upp gamla sår hos både O’Brien och sig själv på det sättet. Men från att ha pratat om att vilja spela strategispel med O’Brien, så iscensätter Garak nu en duell mellan de två på rymdstationen i värsta psykopatstil. Bland annat hänger han upp döda kroppar på stationens promenad som en sorts morbida dekorationer. Nu ordnar förstås allt upp sig på slutet, O’Brien har riggat en bomb som oskadliggör Garak utan att döda honom. Men i avsnittets sista replikväxling på Deep Space 9:s sjukavdelning finns det inte direkt någon plats för gos. Även om O’Brien förstår att Garak var påverkad av en drog så måste han ändå markera för honom vad han faktiskt har gjort.

GARAK: I’d like you to express my deepest regrets to Amaro’s wife. I’d talk to her myself, but I’m not sure she’d welcome that. 
O’BRIEN: I’ll tell her. 
GARAK: I’d appreciate it. 
O’BRIEN: Julian tells me the blast broke a couple of your ribs. 
GARAK: Well, it could have been worse. If I’d been any closer to that phaser, it would have killed me. 
O’BRIEN: Don’t take this the wrong way, but that was the plan. 
GARAK: I understand. 
O’BRIEN: I’ll see you around.

Jag gillar verkligen den här vuxna och brutala versionen av Deep Space Nine, och tycker att man för en gångs skull nästan lyckas behärska berättarstilen i den genre man försöker efterlikna. Men emellanåt var det kanske lite väl mörkt i rutan, i varje fall för mig som försökte se det här avsnittet på min tv en solig vinterförmiddag. Fick dra ner alla persienner för att ha en chans att följa handlingen. Men även under de förutsättningarna så kände jag ju nästan genast att det här var ett riktigt bra äventyr. Även om man, så här i efterhand, nog kan tycka att Empok Nor egentligen är mer av ett Discovery-avsnitt än DS9-material.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 484 tv-avsnitt

DS9: Blaze of Glory. Slutet på berättelsen om Eddington och Maquisrebellerna.

Det här är ett rätt så svårt avsnitt att skriva om. Mest för att jag faktiskt inte riktigt förstår premissen.

Sisko åker alltså på uppdrag med Maquisens numera fängslade ledare, Michael Eddington, för att försöka stoppa missiler som motståndsorganisationen har skickat mot Cardassien. Sisko är orolig att attacken, om han inte lyckas stoppa den, kommer att dra igång ett fullt krig mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och Federationen. Trots att jag uppskattar Siskos strävan efter att bevara freden i Alfakvadranten så länge som möjligt så blir jag ändå fundersam över vilken status som egentligen föreligger mellan Federationen och Cardassien. Jag menar, Grundarna skickade ju faktiskt en kopia på Bashir till rymdstationen för att få en sol att förvandlas till en supernova och utplåna Deep Space 9 och Bajor. Vad är det diplomatiska svaret på det, egentligen? Och hur svarar man militärt när man nätt och jämnt lyckas avvärja ett sådant extremt illasinnat attentat? Terrorbalansen mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och resten av alfakvadrantens befolkning verkar ju hänga på en så pass skör tråd att konflikten egentligen är oundviklig i det långa loppet. Så försöker Sisko skapa lite mer tid för att mobilisera, eller är han bara sjukligt besatt av att bekämpa Maquis-rebellerna– som han ju ser som förrädare?

Det här oklara läget gör på nytt det svårt att känna någon sympati för Sisko i det här avsnittet. Men även motståndsmannen Eddington framstår som mindre sympatisk i Blaze of Glory, än tidigare. Hans dramatiska och självupptagna drag verkar ha förstärkts under hans tid i fängelse. Till och med när han pratar om tomatodling så gör han det med lite för mycket emfas för att det ska kännas sunt. Replikväxlingarna mellan Sisko och Eddington, som någon jämför med Shakespeare i Deep Space Nine Companion, är mest pinsamma och påfrestande. Lite som riktigt dålig dialog i en superhjälte/superskurk-rulle.

EDDINGTON: Let’s get one thing straight, Captain. I’ll get you to the launch site and I’ll help you deactivate those missiles. But then you and I are going to have it out once and for all. 
SISKO: You want a fight, mister? I will give you one. 
EDDINGTON: I don’t intend to fight you, Captain. I intend to kill you. 

Att det här är ett avsnitt vars främsta syfte är att avsluta Eddingtons och Maquisrebellernas intrigtråd i Deep Space Nine framgår med önskvärd tydlighet i Blaze of Glorys avslutning. Den lilla spillra rebeller som finns kvar får åka hem med Sisko, medan Eddington dödas av Jem’Hadar när han heroiskt offrar sig själv för att rädda de andra. De där uppgifterna om ett missilanfall mot Cardassien som kom till Siskos vetskap var aldrig något annat än ett villospår, ett kodat meddelande om att rebellerna hade nått sin back up-bas och att Eddington skulle lura Sisko att ta honom dit.

Jag tyckte att Blaze of Glory var en ganska medioker och ointressant soppa. Förstod inte riktigt varför det här var intressant och tyckte på nytt att Sisko mest verkade oroväckande besatt av rebellerna. Nej, de intressanta sakerna jag tar med mig från det här avsnittet handlar om matlagning. Det har ju hintats om det tidigare, men när Eddington pratar om färska grönsaker i kontrast till replikatorernas maträtter så är det väl ändå det tydligaste påhoppet på matkulturen inom Federationen. Även Sisko har ju odlat saker och ting på sin rymdbas för att kunna bjuda på “riktig” mat. Det väcker ju en del frågor kring jordbruk, ekonomi och fördelningspolitik som aldrig blivit besvarade. Man kan ju förstås även se Eddingtons prat om tomater och andra grönsaker som ytterligare en allegori kring hur vardagen inom Federationen är ett andra klassens liv. En syntetisk kompromiss för att skapa ett imperium.

Parallellt med dödandet av Maquisintrigen i Deep Space Nine så lyckas man faktiskt också klämma in en torftig parallellhandling Blaze of Glory. Den handlar om Nog som försöker sätta sig i respekt hos rymdbasens klingoner, som mestadels struntar i de ordningsregler som finns på Deep Space 9. Den redan tunna handling som det här spåret består av hjälps inte upp av att det framstår som extremt trivialt jämfört med a-handlingens skeende som trots allt är på liv och död. Skämtet om Morns utbrott efter några förlupna ord från Quark hade kanske varit en bättre idé för en hel parallellintrig.

KIRA: I didn’t really do anything. I was in the Bajoran shrine, meditating, and he burst in stark naked, and fell to his knees crying out to the Prophets for protection. 
BASHIR: Morn, of all people. Who would have thought he’d just snap like that? 
ODO: Certainly not me. Which makes me wonder what could’ve pushed him over the edge? 
QUARK: Why are you looking at me? I’m the victim here. He hit me with a barstool. 

Jag kommer inte att sakna Maquisrebellerna särskilt mycket. Det har aldrig känts som om de fått en verklig chans att etablera sig i Deep Space Nine, utan mest varit ett irriterande fenomen någonstans i utkanten av serien ( i motsats till Voyager där organisationen faktiskt spelat en större roll). Därför var det kanske vettigt av författarna att avsluta just det här spåret. Man har ju en del annat på sitt bord. När jag försökte se Blaze of Glory med en Star Trek-novis så gav vi upp efter ungefär tre minuter. Det strategiska läget inför det (antar jag) stundande kriget med Jem’Hadar är verkligen extremt komplex. Game of Thrones känns nästan som en barnlek i jämförelse.

Förresten, kan någon ge Sisko en uniformsjacka i rätt storlek? Jag tror faktiskt att han genomför Picardmanövern mer frekvent i Blaze of Glory än vad Picard någonsin lyckades med i ett och samma avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 482 tv-avsnitt.