Eftersom den här bloggen har några av bloggosfärens mest ambitiösa läsare så kan jag nu stolt presentera en statistikspecial kring The Next Generations första säsong. Det är signaturen LDL som ytterligare en gång åtagit sig att sätta samman alla mina betyg på avsnitten med hjälp av lättfattliga grafer, tabeller och kommentarer. Stort Tack! Ordet till LDL:
Eftersom det här var säsongsavslutningen för TNG Säsong 1 så är det väl lika bra att köra direkt. Tidigare har jag väntat på slutet på serien, men TNG har till skillnad från de tidigare serierna sju säsonger och en väldans massa avsnitt, så det är nog bättre att dela upp det hela.
Det är alltså dags för lite statistik!
Grafer för TNG:
Jämförelse av medelbetyg mellan serier:
OBS! (1) De dubbelavsnitt som visas som ett men numreras som två, t.ex. TNGs pilotavsnitt, räknas i statistiken endast som ett enda avsnitt. Därmed blir avsnitten därefter lite felplacerade på X-axeln, så att säsongen endast verkar ha 25 avsnitt istället för 26.
OBS! (2) För större grafer där ni kanske vill titta närmre kan ni högerklicka och öppna bilden i en ny flik, där ni eventuellt kan zooma in ännu mer genom att klicka på bilden igen.
Medelbetyg S01: 4,92
Median S01: 5
Säsong 1 av TNG anses ju av väldigt många som den sämsta säsongen av TNG, och mycket möjligtvis av alla Star Trek serierna. Som lojala läsare av bloggen och det enorma projektet du åtagit dig, så varnade vi i förväg, så att du fick chansen att stålsätta dig. 😛 Med facit i hand så hade folk nog rätt om den här säsongen. Det var en säsong, enligt dina egna betyg, fylld av avsnitt som var så dåliga att du blev arg, långtråkiga och intetsägande avsnitt som du hade svårt att skriva om och rent av något enstaka avsnitt som du hade svårt att ens se. Det positiva är att säsongen samlar en hel del av det sämsta i TNG som nu alltså ligger bakom oss, tack och lov. Men vi går tillbaka och tittar lite noggrannare på säsongen först.
Först och främst kan vi konstatera att medan serien hade en helt okej inledning så föll den snabbt ner i en bedrövlig sekvens av avsnitt som fyllde den första tredjedelen av säsongen. Denna sekvens började typiskt nog med säsongens och – än så länge – Star Treks sämsta avsnitt, 1×04 Code of Honor, som bara fick 1/10. Ett riktigt bottenbetyg hur man än vänder och vrider på det. Detta gjorde att medelbetyget för säsongen rasade ner direkt.
Mitten på säsongen karakteriserades av en liten kvalitetshöjning som gjorde att de flesta avsnitt höjde sig till att iaf vara halvdana eller okej, om än på gräsen till tråkiga och intetsägande i flera fall. Ett undantag var 1×11 Haven som fick en 8/10, mycket tack vare Lwaxana Troi, och därmed också kom att bli säsongens bästa avsnitt.
Den sista tredjedelen av säsongen lyfte sig ännu ett litet snäpp och byggde på avsnitt som var okej eller i en del fall rent av bra. Efter den första bedrövliga tredjedelen av säsongen så började säsongens medelbetyg gå uppåt igen väldigt sakta och det verkade som att det iaf skulle nå en femma. Tyvärr så grusade säsongens näst sämsta avsnitt, 1×24 We’ll Always Have Paris, sent omsider de ambitionerna.
Med tanke på det så är det klart och tydligt att TNG S01 mycket riktigt var den sämsta säsongen av Star Trek så här långt. Säsongen som tidigare höll den titeln, TOS S03 (TAS S02 är för kort för en rättvis jämförelse), slog den med hästlängder och de bättre säsongerna hittills var ungefär en hel poäng bättre i medelbetyg, vilket är enorm skillnad.
Vi får ha i åtanke att de här graferna har en tendens att dras till mitten på skalan, om en säsong inte är väldigt jämn och bra/dålig. Därav att de tidigare betygsatta säsongernas medelbetyg verkar ligga relativt nära varandra, trots att vi minns att det var en hel del skillnad mellan flera av dem i kvalitet och jämnhet. Att den här säsongen ligger så klart sist är en rejäl varningssignal.
Men det är, tro det eller ej, inte det värsta med den här säsongen. För vi kan också se detaljer och mönster som det ackumulerade medelbetyget i slutet på serien inte plockar upp. Den stora kvantiteten av tråkiga eller halvdana avsnitt är något som håller det redan låga medelbetyget ganska stabilt, men kan vara en plåga att ta sig igenom. Dessutom måste man som tittare ta sig igenom säsongen ett avsnitt i taget, därmed blir det relevant att titta på hur medelbetyget utvecklades under säsongens gång. Där måste den första tredjedelen av säsongen ses som katastrofal i början på en serie, där den ett tag hade svårt att hålla ens en fyra i medelbetyg. Vi tittade tidigare kritiskt mot hur det slutliga medelbetyget låg en hel poäng från de bästa av de tidigare betygsatta säsongerna, men i den första tredjedelen av säsongen så låg medelbetyget t.o.m. ett poäng ifrån TOS S03 och uppemot två poäng ifrån de bästa av de tidigare betygsatta säsongerna…
Positivt finns inte så mycket att ta med sig som är specifikt för den här säsongen.
Personligen blev jag positivt överraskad av att det faktiskt var kvalitetsskillnad på olika delar av säsongen och att den dessutom verkade ha blivit bättre och bättre under tidens gång. Intrycket som jag alltid hade haft av första säsongen var att det bara var en grå sörja som inte var speciellt bra. Det ger en ändå lite hopp om att serien ska fortsätta bli bättre.
Mot slutet av säsongen så började man väl märka av (väldigt) små tendenser att serien höll på att lämna det helt episodiska tänket lite, genom att öppna upp för fortsättningar och referenser samt att introducera en vettig motståndare i Romulanerna. Även vissa av de främsta rollfigurerna började fyllas ut och bli mer realistiska, tredimensionella personer, till skillnad från hur de var i början på säsongen.
Bästa avsnitten i TNG S01:
8/10 – Haven (1×11)
7/10 – The Naked Now (1×03)
7/10 – Home Soil (1×18)
7/10 – Skin of Evil (1×23)
7/10 – Conspiracy (1×25)
Sämsta avsnitten i TNG S01:
1/10 – Code of Honor (1×04)
2/10 – We’ll Always Have Paris (1×24)
3/10 – The Last Outpost (1×05)
3/10 – Lonely Among Us (1×07)
Inte ens huvudpersonerna, den nya besättningen ombord på det nya rymdskeppet Enterprise, har fått ta särskilt mycket plats. Först mot andra halvan av säsongen blev det äntligen tid för lite fördjupningar och bakgrundshistorier, och det var i senaste laget. Besättningen i The Next Generation är långt ifrån lika tydliga som typer som deras motsvarigheter i originalserien, och fortfarande – efter 26 avsnitt – så framstår de som märkligt anonyma. Ja, förutom Wesley Crusher. Han har fått gott om tid och utrymme för att etablera sin motbjudande personlighet. Men han är åtminstone det. De andra är mest lite småtrista, faktiskt.
Säsongsavslutningen känns också ganska typisk för serien som den varit så här långt. Avsnittet har två storylines som drar iväg i helt olika riktningar. Dels för man seriösa diplomatiska samtal med Romulanerna ring mysteriet att någon utraderat bägge civilisationernas baser i närheten av den neutrala zonen. Dels försiggår det ett slags buskisstoryline om tre nyupptinade personer från nittonhundratalets Jorden som man hittade drivande i en rymdstation. Det mest intressanta i det här avsnittet är väl insikten om att det verkligen inte finns några som helst säkerhetssystem ombord på Enterprise. Det är fritt fram för vem som helst att stega in på bryggan om man har lust. Så gör i varje fall en av de nytinade i protest över att ingen gett honom den senaste Wall Street Journal.
I Conspiracy följer man alltså upp den konspirationsteori som det hintades om i avsnittet 
We’ll always have Paris var alltså det första avsnittet under det här projektet som jag var tvungen att stänga av mitt i. Det gick bara inte att fortsätta. Någon hade lyckats med att göra ett avsnitt som både var sjukt ointressant och samtidigt väldigt komplicerat – det handlar bland annat om ett fenomen som yttrar sig som små hopp och omtag i tiden, eller som någon beskriver det i avsnittet, “som om tiden fått hicka”.
Nej, det som till sist fick mig att gå igång åtminstone en liten smula var när min trogna källa till inspiration och sci fi-pepp, Stefan Gemzell, i en bisats nämnde att det här ju var avsnittet med Michelle Phillips, den före detta medlemmen i The Mamas and the Papas. Men då drog jag visst iväg åt ett helt annat håll. Plötsligt satt jag och googlade på Wilson Phillips istället – 90-talsgruppen där Michelles dotter Chynna ju var med. Eller, är med, kanske man ska säga. Gruppen hade ju en sorts revival efter att de gjorde en cameo i fimen Bridesmaids. De försökte kapitalisera på det genom dels ett nytt album samt en riktigt dålig dokusåpa, Still holding on:
Det lustiga är hur lite regissör och manusförfattare mjölkar det dramatiska med det här dödsfallet. Det är liksom ingen utdragen dödskamp utan bara en snabb, nästan slumpartad död, orsakad av den där levande oljeläckan Armus. Å andra sidan kompenserar man det med en extremt känslosam begravning där Yar i ett hologram-testamente tar farväl av resten av personalen ombord, som hon själv kallar för sin “familj”. Den här förhärdade gamla filmkritikern upptäckte plötslig att han grät så tårarna sprutade under den här scenen. Trots att det förekommer sådana märkliga detaljer som att Yars hologram vänder sig till var och en i rummet när hon håller sitt tal, fast det är förinspelat utan att hon kunde veta var folk stå. Men tårarna. Första gången hittills i Star Trek för mig, tror jag. Fast jag gapflabbade förstås rakt ut när Yar tackar Troi med orden:
Egentligen är jag inte särskilt imponerad av det här avsnittet. Tyckte att det var tjatigt med alla turerna med Armus, där man dessutom använde sig av exakt samma, ganska kackiga, specialeffekter om och om igen (däremot gillar jag när Rikers skalle dyker upp mitt i oljan – snyggt!) Egentligen var inte ens den där testamentescenen någon höjdare, genomförd som den var i en superkitschig holodäck-miljö. Men mina tårar hade kunnat dra upp betyget ett snäpp om man inte hade sabbat allt man åstadkommit hitintills med att låta Data göra en barntv-sammanfattning av hela begravningsceremonin:
Symbiosis skildrar om dynamiken mellan de två planeterna Ornara och Brekka. Grannar med en mycket speciell och ojämlik handelsbalans. På den ena planeten, Ornara, lider hela befolkningen av en obotlig sjukdom. Grannplaneten Brekka är den enda plats där växten som kan lindra den här sjukdomen kan odlas. Givetvis är ornaranerna beredda att betala vad som helst för preparatet som botar deras smärta och gör att de överlever, vilket lett till att man på Brekka inte behöver producera något annat än medicinen. Allt annat man kan tänkas behöva får man som betalning av ornaranerna. På Brekka blir man alltså bara rikare och rikare, På Ornara bara fattigare och fattigare. Det enda de två folken har gemensamt är att de kan samla på sig solenergi rent fysiskt, och alltså kan slåss med blixtar och energi som alstras från deras kroppar.
Det är skeppsläkaren Beverly Crusher som till slut genomskådar det verkligt ruttna i affärsmodellen mellan de två planeterna. Hon inser att det inte är någon medicin som brekkierna säljer till ornaranerna. Det är narkotika. Besvären som Ornaras befolkning känner när de inte får sitt preparat i tid är bara abstinens, inte någon dödshotande sjukdom. Crusher vill förstås sätta stopp för hela den här charaden, men Picard låter inte henne ingripa. “Generalorder ett är en filosofi”, förklarar han. På sin höjd kan han låta bli att ge ornaranerna reservdelar till deras rymdskepp, och hoppas att handeln mellan planeterna på det sättet ska ta slut. Och att befolkningen på Ornara på det ganska tuffa sättet inser att de inte är dödssjuka utan bara en planet full med pundare.
Jag lite extra förtjust i kapten Picard när han är så här fyrkantig, butter, stingslig, lättirriterad och…konsekvent. Kanske kunde han använda en del av den energin för att styra upp Federationens minst sagt vaga och slumpartade inställning till planeter vars civilisationer är för primitiva för att bli medlemmar i deras organisation. Att inte ha kollat in vad som händer i Ornara och Brekkas solsystem på 200 år känns lite väl…slappt.
På planeten Minos i Star Treks universum har man däremot skippat moralen och etiken helt och hållet. Här är man mer än villiga att sälja vapen till vem som helst som är beredd att betala. Så fort man närmar sig planeten sänds ett automatiskt förinspelat reklammeddelande. En videofilm med det enkla budskapet: köp! köp! köp! (spelad av Vincent Schiavelli som försäljningsinriktat hologram som sedan även dyker upp på själva planeten).
Det här är ett ovanligt actionfyllt avsnitt av The Next Generation. Mystiska svävande robotar med dödliga vapen, folk som trillar ner i grottor, Beverly Crusher som håller på att tuppa av när hon ligger och förblöder. Fast ändå gjort på det där lite taffliga Star Trek-sättet som blivit till seriens signum. Som action, men bara nästan. Trots allt uppfriskande med ett The Next Generation-avsnitt som är lite mer rörligt. Med två, kanske tre scenrum utomhus på den främmande planeten överskrider man med marginal snittet för den här säsongen. Ofta känns det ju som om Star Treks landsättningspatruller utforskar cirka 50 kvadratmeter av varje planet de kommer till, och som bloggaren Henrik Tornberg konstaterat när han skrev om Star Trek, besynnerligt ofta utspelas handlingen i 
Jag vet att någon av er (ingen nämnd, ingen glömd) verkar tröttna lite på mina paralleller till tidigare avsnitt. Men jag ihärdar och tänker åtminstone namedroppa 
Hans ursprung gör sig påmint när två rebell-klingoner hamnar på Enterprise. De är på rymmen från den klingonska rymdflottan, förbannade på det i deras tycke förnedrande fredsfördraget som sett till att det råder vapenstillestånd mellan klingonerna och Federationen. De hävdar att det är nedbrytande för det klingonska folket att inte ständigt vara ute i krig. Harmsenheten över att inte få lov att gå ut i strid påminner lite om moderata riksdagsmän som protesterar mot DÖ.
För Worf verkar det till en början vara rätt spännande att få nya kompisar. Skönt att få hänga med sin egen sort efter att ha umgåtts med alla dessa människor i så många år. Lite som att komma hem. De två rebellerna försöker förstås värva honom till sin sida. Och när inte det lyckas gör de sitt bästa för att dö i strid, istället för att bara bli överlämnade till klingonerna.
I sina memoarbok Beyond Uhura så skriver Nichelle Nichols (som ju spelade Uhura i originalserien) om hur Paramount i omgångar under utvecklingsarbetet på sjuttiotalet funderade på att göra sig av med hela originalseriens rolluppsättning. Varför inte flytta handlingen till stjärnflottans akademi istället? Då skulle man kunna börja om från början och anlita unga oprövade skådespelare som inte hade hunnit förhandla till sig stjärnlöner, istället för de gamla rävarna. Man skulle kunna slippa komplicerade förhandlingar inför varje film, där Leonard Nimoy och William Shatner ställde krav på att få regissera filmerna själva. Och inte längre behöva dras med deras avancerade avtal där klausuler gav dem rätt att ändra i inspelningsmanuset. Nu smög ju sig delar av livet på akademin in i långfilmerna också, men alltid med den gamla besättningen på plats som lärare och instruktörer.
Med Nichols bok färskt i minnet kändes Coming of age mest av allt som ett slags pilotavsnitt för en kommande tv-serie. En som skulle utspelas på just stjärnflottans akademi istället för Enterprise. I avsnittet får vi nämligen följa unge herr Crusher, som ska göra ett lämplighetstest för framtida studier. Och eftersom det i provsalen lanseras en helt ny typ av utomjording så blir det automatiskt pluspoäng i marginalen. Det är Mordock från planeten Benzar som gör provet samtidigt som Crusher, och det mest fascinerande med honom är nog att han har en sorts portabel andningsmaskin på bröstet, Det här är förresten också det första avsnittet i The Next Generation där vi få se en Vulcan – en annan av Crushers konkurrenter i kampen om platsen på akademin.
Avsnittets parallella intrig utspelas ombord på Enterprise där en nitisk inspektör förtvivlat försöker hitta något fel eller problem ombord på skeppet. Så småningom får vi veta att kontrollen egentligen bara är ett sätt att försöka klargöra kapten Picards lojalitet mot Federationen. Tydligen finns det onda krafter i den annars så perfekta organisationen, och nu vill man värva Picard i kampen mot de destruktiva elementen. Genom att göra honom till….rektor för stjärnflottans akademi! Picard tackar nej, men konspirationen verkar vara en etablering inför framtida avsnitt…och det är ju något helt nytt i Star Trek-universumet.
Jag tycker att bägge handlingstrådarna i Coming of age visar på en vilja att gå mot ett berättande med länge dramaturgiska bågar än bara avslutade avsnitt. Ingen av intrigerna är visserligen jätterafflande i sig själv, och inget har egentligen förändrats när avsnittet är slut, men kombinerade med varandra blir de de trots allt ett ganska bra följetongsavsnitt.
Vi verkar vara inne i ett stim av avsnitt som löst bygger på gamla idéer från originalserien och den animerade serien. Den här gången är det 
Efter att ha sett Home soil vill jag bara säga att jag respekterar jag Patrick Stewart ännu mer som skådespelare – det vill säga, otroligt sanslöst mycket. Den inlevelse och innerlighet som han visar när han spelar mot de där lysdioderna är fenomenal. Nästan i klass med Leonard Nimoys utspel mot den varma mackan i The Devil in the Dark. Men hans rollfigur Picard kommer nog att akta sig för att kalla någon för microhjärna i framtiden efter att han fått svar på tal i avsnittets allra bästa replik, när lysdioden beskriver människorna:
Det är nog den är totala inlevelsen som gör att det här avsnittet faktiskt funkar, trots att vi långa stunder sitter och tittar på några lysdioder som blinkar. Terraform-manskapet var också ovanligt intressanta för birollsfigurer, de hade till och med inbördes relationer, egna hemligheter och olika drivkrafter.