Statistikextra: The Next Generation, säsong ett.

st hide and q 4

Eftersom den här bloggen har några av bloggosfärens mest ambitiösa läsare så kan jag nu stolt presentera en statistikspecial kring The Next Generations första säsong. Det är signaturen LDL som ytterligare en gång åtagit sig att sätta samman alla mina betyg på avsnitten med hjälp av lättfattliga grafer, tabeller och kommentarer. Stort Tack! Ordet till LDL:

Eftersom det här var säsongsavslutningen för TNG Säsong 1 så är det väl lika bra att köra direkt. Tidigare har jag väntat på slutet på serien, men TNG har till skillnad från de tidigare serierna sju säsonger och en väldans massa avsnitt, så det är nog bättre att dela upp det hela.
Det är alltså dags för lite statistik!
Grafer för TNG:

tng i graf 1

tng säsong 1 graf 2

Jämförelse av medelbetyg mellan serier:

tng jämförelse 2
OBS! (1) De dubbelavsnitt som visas som ett men numreras som två, t.ex. TNGs pilotavsnitt, räknas i statistiken endast som ett enda avsnitt. Därmed blir avsnitten därefter lite felplacerade på X-axeln, så att säsongen endast verkar ha 25 avsnitt istället för 26.
OBS! (2) För större grafer där ni kanske vill titta närmre kan ni högerklicka och öppna bilden i en ny flik, där ni eventuellt kan zooma in ännu mer genom att klicka på bilden igen.
Medelbetyg S01: 4,92
Median S01: 5
Säsong 1 av TNG anses ju av väldigt många som den sämsta säsongen av TNG, och mycket möjligtvis av alla Star Trek serierna. Som lojala läsare av bloggen och det enorma projektet du åtagit dig, så varnade vi i förväg, så att du fick chansen att stålsätta dig. 😛 Med facit i hand så hade folk nog rätt om den här säsongen. Det var en säsong, enligt dina egna betyg, fylld av avsnitt som var så dåliga att du blev arg, långtråkiga och intetsägande avsnitt som du hade svårt att skriva om och rent av något enstaka avsnitt som du hade svårt att ens se. Det positiva är att säsongen samlar en hel del av det sämsta i TNG som nu alltså ligger bakom oss, tack och lov. Men vi går tillbaka och tittar lite noggrannare på säsongen först.
Först och främst kan vi konstatera att medan serien hade en helt okej inledning så föll den snabbt ner i en bedrövlig sekvens av avsnitt som fyllde den första tredjedelen av säsongen. Denna sekvens började typiskt nog med säsongens och – än så länge – Star Treks sämsta avsnitt, 1×04 Code of Honor, som bara fick 1/10. Ett riktigt bottenbetyg hur man än vänder och vrider på det. Detta gjorde att medelbetyget för säsongen rasade ner direkt.
Mitten på säsongen karakteriserades av en liten kvalitetshöjning som gjorde att de flesta avsnitt höjde sig till att iaf vara halvdana eller okej, om än på gräsen till tråkiga och intetsägande i flera fall. Ett undantag var 1×11 Haven som fick en 8/10, mycket tack vare Lwaxana Troi, och därmed också kom att bli säsongens bästa avsnitt.
Den sista tredjedelen av säsongen lyfte sig ännu ett litet snäpp och byggde på avsnitt som var okej eller i en del fall rent av bra. Efter den första bedrövliga tredjedelen av säsongen så började säsongens medelbetyg gå uppåt igen väldigt sakta och det verkade som att det iaf skulle nå en femma. Tyvärr så grusade säsongens näst sämsta avsnitt, 1×24 We’ll Always Have Paris, sent omsider de ambitionerna.
Med tanke på det så är det klart och tydligt att TNG S01 mycket riktigt var den sämsta säsongen av Star Trek så här långt. Säsongen som tidigare höll den titeln, TOS S03 (TAS S02 är för kort för en rättvis jämförelse), slog den med hästlängder och de bättre säsongerna hittills var ungefär en hel poäng bättre i medelbetyg, vilket är enorm skillnad.

Vi får ha i åtanke att de här graferna har en tendens att dras till mitten på skalan, om en säsong inte är väldigt jämn och bra/dålig. Därav att de tidigare betygsatta säsongernas medelbetyg verkar ligga relativt nära varandra, trots att vi minns att det var en hel del skillnad mellan flera av dem i kvalitet och jämnhet. Att den här säsongen ligger så klart sist är en rejäl varningssignal.
Men det är, tro det eller ej, inte det värsta med den här säsongen. För vi kan också se detaljer och mönster som det ackumulerade medelbetyget i slutet på serien inte plockar upp. Den stora kvantiteten av tråkiga eller halvdana avsnitt är något som håller det redan låga medelbetyget ganska stabilt, men kan vara en plåga att ta sig igenom. Dessutom måste man som tittare ta sig igenom säsongen ett avsnitt i taget, därmed blir det relevant att titta på hur medelbetyget utvecklades under säsongens gång. Där måste den första tredjedelen av säsongen ses som katastrofal i början på en serie, där den ett tag hade svårt att hålla ens en fyra i medelbetyg. Vi tittade tidigare kritiskt mot hur det slutliga medelbetyget låg en hel poäng från de bästa av de tidigare betygsatta säsongerna, men i den första tredjedelen av säsongen så låg medelbetyget t.o.m. ett poäng ifrån TOS S03 och uppemot två poäng ifrån de bästa av de tidigare betygsatta säsongerna…
Positivt finns inte så mycket att ta med sig som är specifikt för den här säsongen.
Personligen blev jag positivt överraskad av att det faktiskt var kvalitetsskillnad på olika delar av säsongen och att den dessutom verkade ha blivit bättre och bättre under tidens gång. Intrycket som jag alltid hade haft av första säsongen var att det bara var en grå sörja som inte var speciellt bra. Det ger en ändå lite hopp om att serien ska fortsätta bli bättre.
Mot slutet av säsongen så började man väl märka av (väldigt) små tendenser att serien höll på att lämna det helt episodiska tänket lite, genom att öppna upp för fortsättningar och referenser samt att introducera en vettig motståndare i Romulanerna. Även vissa av de främsta rollfigurerna började fyllas ut och bli mer realistiska, tredimensionella personer, till skillnad från hur de var i början på säsongen.
Bästa avsnitten i TNG S01:
8/10 – Haven (1×11)
7/10 – The Naked Now (1×03)
7/10 – Home Soil (1×18)
7/10 – Skin of Evil (1×23)
7/10 – Conspiracy (1×25)
Sämsta avsnitten i TNG S01:
1/10 – Code of Honor (1×04)
2/10 – We’ll Always Have Paris (1×24)
3/10 – The Last Outpost (1×05)
3/10 – Lonely Among Us (1×07)

The Neutral Zone. Säsongsavslutning med antiklimax. Eller knappt ens det.

tng neutral

Säsongsavslutning!

Första säsongen av The Next Generation är över, och jag är både lite lättad och konfunderad. Det har varit en rätt skumpig färd hit. Mycket hit och dit, serien har liksom vacklat sig igenom säsongen utan att det verkat som om någon vetat åt vilket håll man egentligen är på väg. Det enda konsekventa valet verkar ha varit att hålla tillbaka. Ja, skulle jag försöka beskriva den här säsongen med ett ord skulle det nog bli “avvaktande”.

tng neutral 2Inte ens huvudpersonerna, den nya besättningen ombord på det nya rymdskeppet Enterprise, har fått ta särskilt mycket plats. Först mot andra halvan av säsongen blev det äntligen tid för lite fördjupningar och bakgrundshistorier, och det var i senaste laget. Besättningen i The Next Generation är långt ifrån lika tydliga som typer som deras motsvarigheter i originalserien, och fortfarande – efter 26 avsnitt – så framstår de som märkligt anonyma. Ja, förutom Wesley Crusher. Han har fått gott om tid och utrymme för att etablera sin motbjudande personlighet. Men han är åtminstone det. De andra är mest lite småtrista, faktiskt.

Kanske ligger problemets kärna i att seriens skapare, Gene Roddenberry, både ville förvalta och förnya Star Trek-konceptet med The Next Generation. Det är förstås en svår kombination. I en del texter står det till exempel att Roddenberrys skäl till att introducera de lismande ferengierna var för att inte TNG skulle kännas som en repris av originalserien. Det borde åtminstone ha dykt upp någon ny, jobbig livsform som man kunde ha en konflikt med. Samtidigt lät han en rad av den nya seriens avsnitt låna sin tematik och delar av intrigen från originalserien. Kanske blev han avskräckt av att ferengierna floppade så katastrofalt att de nästan fasades ut redan i premiärsäsongen.

tng neutral 3Säsongsavslutningen känns också ganska typisk för serien som den varit så här långt. Avsnittet har två storylines som drar iväg i helt olika riktningar. Dels för man seriösa diplomatiska samtal med Romulanerna ring mysteriet att någon utraderat bägge civilisationernas baser i närheten av den neutrala zonen. Dels försiggår det ett slags buskisstoryline om tre nyupptinade personer från nittonhundratalets Jorden som man hittade drivande i en rymdstation. Det mest intressanta i det här avsnittet är väl insikten om att det verkligen inte finns några som helst säkerhetssystem ombord på Enterprise. Det är fritt fram för vem som helst att stega in på bryggan om man har lust. Så gör i varje fall en av de nytinade i protest över att ingen gett honom den senaste Wall Street Journal.

Den här gången går det faktiskt att skylla manusets bristande kvalitet på yttre omständigheter. En stor strejk bland manusförfattarna i Hollywood gjorde att det här avsnittet snoddes ihop på bara en och en halv dag. Stressen gjorde bland annat att vi blev snuvade på det som egentligen skulle bli det här avsnittets stora grej, lanseringen av The Next Generations nya superskurkar, borgerna. Det får vi vänta på tills en bra bit in på säsong två, verkar det som.

Jag var ändå lite road av det här avsnittet. De där tokarna från nittonhundratalet är i varje fall lite roliga. En av dom är förkrossad över att alla hon känner är döda, en annan vill bara fortsätta att droga sönder sin kropp och den tredje funderar på vad hans aktieportfölj kan vara värd så här långt in i framtiden. Den pedagogiska poängen man vill förmedla är det faktum att mänskligheten utvecklats sedan 1900-talet, och att egoismen, girigheten och det egocentrerade liksom jobbats bort. Exakt hur får vi aldrig reda på, Och, allvarligt talat, filurerna från 1900-talet framstår som rätt så mycket mer intressanta personligheter än de lydiga halvfigurerna som finns ombord på Enterprise. Tyvärr leder varken den här eller Romulantråden fram till något vettigt. Vem som egentligen sabbat alla de där rymdstationerna får vi fortsätta att fundera på tills säsong två drar igång, medan de nytinade far till Jorden för att omskolas.

Lång säsongs färd mot ett visst antiklimax alltså. Även det känns lite missvisande dramatiskt uttryckt för ett avsnitt som snarare utmynnar i en gäspning.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 128 tv-avsnitt.

Conspiracy. Det med splatter och parasiter i hjärnan.

tng conspiracy

Åh! Vilket underbart kitschigt avsnitt!! Jag blir ändå imponerad av personen som kom på att man skulle kunna korsa mind control-insekterna i The Wrath of Khan med något slags Alien-inspirerat mammamonster och sedan kryddat det hela med lite Bodysnatcher-intrig. Och dessutom kom undan med det! Eller, vänta. Nu läser jag i The Next Generation Companion att det här är ett mörkt och “moody” avsnitt. Fan, är det bara jag som tycker att det var helt hysteriskt? Jag menar, folk äter maskar! Djur bor inuti folks hjärnor och andas med gadden! För mig var det som att Star Trek hittade tillbaka till sin gamla surrealism från 60-talet i och med det här avsnittet, dessvärre kändes specialeffektskompetensen som samtida med den (blev lite chockad över att avsnittet fick en Emmy för mask och make-up, men jag vet ju inte vad de tävlade emot).

tng conspiracy 3I Conspiracy följer man alltså upp den konspirationsteori som det hintades om i avsnittet Coming of Age. Jag har ju förstått att det är en ganska stor sak att man i Star Treks idealistiaka universum ens antyder att korruption och egenintressen existerar inom Stjärnflottan, så givetvis utvecklas det som från början ser ut som smutsigt internt maktspel till att i själva verket var ett försök till ett maktövertagande av en yttre fiende. Attacken kommer från en ras som specialiserat sig på att krypa in i varelsers munnar och sedan ta kontroll över deras hjärnor. Utom modervarelsen. Hon, som tydligen föder fram alla undersåtar, verkar bo någonstans mellan lungorna och magen hos sin värdmänniska. Just den detaljen framgår på ett…ja, vad ska vi kalla det….splatterartat sätt. Eller som jag skulle vilja kalla det: det skojiga sättet. I alla fall när det är så här dåligt gjort. Ingen kan på allvar ens bli äcklad av det här gore-tramset.

Min enda egentliga invändning är att en parasitattack av det här slaget borde ta lite tid att avvärja. Rimligtvis har de spridit sig till olika delar av federationen. Men här kändes det som att dte räckte att ta livet av en handfull parasiter för att vara klara med utrensningen.

Det här var också första gången som jag på allvar började fundera lite över schemaläggningen ombord på Enterprise. Hur organiseras dygnet ombord? Är det egentligen rimligt att alla tre som har de högsta befälen ombord är på bryggan samtidigt? Finns det ett natt-team som vi aldrig fått se tidigare? Så många frågor. Är nästan säker på att det finns en sajt någonstans där ute kring hur de olika arbetspassen ser ut.

Men tillbaka till själva avsnittet. Jag har förstått att det här är en vattendelare inom vissa Trekker-kretsar. Jag gillade i varje fall avsnittet. Det börjar lite vagt och blir sedan mer och mer crazy, och efter en svag och ganska försiktig säsong så känns det härligt ju knäppare det blir. För den flippar på rätt sätt. Jag tycker helt enkelt att det är mycket mer spännande med vidriga skalbaggar som äter sig in i hjärnorna på folk än när det uppstår hicka i tidsväven. Dessutom. Det äts maskar!

tng conspiracy 5

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 127 tv-avsnitt.

We’ll always have Paris. Bromsklossavsnittet som nästan fick mig att ge upp.

tng paris 5

Det var väl nästan givet att det skulle hända, förr eller senare. Att jag skulle köra fast. Komma till ett avsnitt som jag varken ville se eller skriva om. Så det här blir ganska mycket av ett meta-inlägg. I brist på annat att skriva om får jag väl skriva om hur det kändes att inte kunna skriva om det här avsnittet.

tng parisWe’ll always have Paris var alltså det första avsnittet under det här projektet som jag var tvungen att stänga av mitt i. Det gick bara inte att fortsätta. Någon hade lyckats med att göra ett avsnitt som både var sjukt ointressant och samtidigt väldigt komplicerat – det handlar bland annat om ett fenomen som yttrar sig som små hopp och omtag i tiden, eller som någon beskriver det i avsnittet, “som om tiden fått hicka”.
Nästa dag stålsatte jag mig, och lyckades utan några egentliga problem ta mig igenom hela We’ll always have Paris. Men jag kunde däremot inte uppbåda någon som helst energi för att skriva om Picards gamla oförlösta kärlekshistoria, vilket bland annat innefattar två ganska pinsamma besök på Café des Artistes i den franska huvudstaden på holodäck (FYI: Eiffeltornet står kvar på 2300-talet). Den vetenskapliga ingången, där det verkar som om hela universum drabbas av vågor av déjà vu, kändes också rätt meningslös (jag antar att så fort det ens pratas om passager som öppnas mellan olika parallella universum så drabbas jag av post-traumatisk stress på grund av de själsliga såren efter The Alternative Factor).

tng paris 2Nej, det som till sist fick mig att gå igång åtminstone en liten smula var när min trogna källa till inspiration och sci fi-pepp, Stefan Gemzell, i en bisats nämnde att det här ju var avsnittet med Michelle Phillips, den före detta medlemmen i The Mamas and the Papas. Men då drog jag visst iväg åt ett helt annat håll. Plötsligt satt jag och googlade på Wilson Phillips istället – 90-talsgruppen där Michelles dotter Chynna ju var med. Eller, är med, kanske man ska säga. Gruppen hade ju en sorts revival efter att de gjorde en cameo i fimen Bridesmaids. De försökte kapitalisera på det genom dels ett nytt album samt en riktigt dålig dokusåpa, Still holding on:

Och vad är Star Trek-vinkeln på det här, undrar du. Den är ju självklar! För visst är Chynnas frisyr back in the days ganska mycket lik Tashas? Lite mer utväxt bara?

Chynna är förresten gift med William Baldwin, kristen och hade ett drogproblem i slutet av 80-talet (om någon undrar varför jag har ständig sömnbrist, så beror det på den här typen av besattheter som dyker upp sent på kvällarna).
Förresten, när jag slutligen gjorde lite research på det här avsnittet så visade det sig att det var skrivet på fem dagar, att författaren själv uppskattade att 75% av hennes idéer försvann när avsnittet skrevs om och skrevs om, och att det inte ens fanns dialog i alla scener när manuset började spelas in. När det sedan blev författarstrejk fick man höfta ihop något på telefon med manusförfattaren.  Det kanske inte var kanske inte så konstigt att jag körde fast här?

Själv tycker jag nog att det enda av substans i det här avsnittet är att Beverly Crushers crush (sorry) på Picard nu är uttalad. Vilket i sig eventuellt är den minst intressanta intrigutveckling jag skulle kunna tänka mig. Haha.

Betyg: 2/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 126 tv-avsnitt.

Skin of Evil. Det med spökplumpen och dödschocken. Och tårarna! Faktiskt. Tårarna!

skin of evil

Går det ens att skriva om det här avsnittet utan att spoila? Och eftersom det är en ganska avgörande spoiler, vill du ens läsa det här om du inte redan sett avsnittet? Så jag börjar i andra änden av historien, för säkerhets skull.

tng skin 4Först och främst. Någon form av eloge till den som kom på att man skulle kunna göra en skurk av något som mest påminner om pöl med tjära. Fast som då och då förvandlas till en kletig version av seriefiguren Spökplumpen. Eller kanske är den mest korrekta beskrivningen av den superonda värstingen Armus att han ser ut som en pingvin som råkat simma in i ett oljeutsläpp? En del har kallat det här för den sämsta specialeffekten i Star Treks historia. Jag tycker mest att den är så fånig att jag faktiskt blir imponerad.

Kletig, kladdig, oljig och utan ansikte – och för en gångs skulle ska man tydligen döma boken efter omslaget. För Armus är lika tjockflytande obehaglig på insidan som på utsidan. När Enterprise besättning kommer till planeten där han levt ensam i flera hundra år så blir han inte särskild glad över att få sällskap. Han blir överlycklig. Över att ha någon att manipulera och plåga. Och Deanna Troi håller han fången, och vägrar låta henne transporteras upp till Enterprise.

Deanna Troi försöker få Armus att släppa henne fri genom förstående samtalsterapi, medan kapten Picard pratar med den stränga papparösten. Men ingen av dem får Armus att lämna den mörka sidan. men ingenting fungerar. Till sist lämnas han kvar på planeten för att marinera i sin egen bitterhet och övergivenhet i det oändliga. Utan att jag fick svar på min viktigaste fråga i det här avsnittet. Hur känner han till Trollkarlen från Oz? För varför skulle han annars kalla Data för Tin Man).

Med detta avsklarat kan vi övergå till att diskutera det historiska med det här avsnittet. Det chockerande och unika med Skin of Evil. För i det här avsnittet inträffar något som aldrig tidigare skett i tv-serien Star Trek: för första gången dör någon som har en återkommande roll i serien. (Visst, Spock dog i en av filmerna, men återuppstod ju faktiskt redan i nästa film och flaxade sedan till och med runt i rebooten, så han räknas inte). Och den som har den tvivelaktiga lyckan att göra avsnittet så epokgörande är skådespelerskan Denise Crosby, som ju spelar säkerhetsofficer Tasha Yar. Fast det var efer hennes eget önskemål som hon skrevs ut ur serien. Missbelåten med hur rollfiguren utvecklat sig ville hon hellre satsa på film. Istället blev hon tv-historia.

tng skin 3Det lustiga är hur lite regissör och manusförfattare mjölkar det dramatiska med det här dödsfallet. Det är liksom ingen utdragen dödskamp utan bara en snabb, nästan slumpartad död, orsakad av den där levande oljeläckan Armus. Å andra sidan kompenserar man det med en extremt känslosam begravning där Yar i ett hologram-testamente tar farväl av resten av personalen ombord, som hon själv kallar för sin “familj”. Den här förhärdade gamla filmkritikern upptäckte plötslig att han grät så tårarna sprutade under den här scenen. Trots att det förekommer sådana märkliga detaljer som att Yars hologram vänder sig till var och en i rummet när hon håller sitt tal, fast det är förinspelat utan att hon kunde veta var folk stå. Men tårarna. Första gången hittills i Star Trek för mig, tror jag. Fast jag gapflabbade förstås rakt ut när Yar tackar Troi med orden:

Deanna, you are capable of so much love. You taught me without ever having to say a word. I realised I could be feminine without losing anything.

tng skinEgentligen är jag inte särskilt imponerad av det här avsnittet. Tyckte att det var tjatigt med alla turerna med Armus, där man dessutom använde sig av exakt samma, ganska kackiga, specialeffekter om och om igen (däremot gillar jag när Rikers skalle dyker upp mitt i oljan – snyggt!) Egentligen var inte ens den där testamentescenen någon höjdare, genomförd som den var i en superkitschig holodäck-miljö. Men mina tårar hade kunnat dra upp betyget ett snäpp om man inte hade sabbat allt man åstadkommit hitintills med att låta Data göra en barntv-sammanfattning av hela begravningsceremonin:

DATA: Sir, the purpose of this gathering confuses me.
PICARD: Oh? How so?
DATA: My thoughts are not for Tasha, but for myself. I keep thinking how empty it will feel without her presence. Did I miss the point?
PICARD: No, you didn’t, Data. You got it.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 125 tv-avsnitt.

Symbiosis. En moraliskt uppbygglig historia om riskerna med “knarket”.

tng symbiosis

Vi verkar ha hamnat i ett skov av moraliskt uppbyggliga historier här. I förra Star Trek-avsnittet fick vi ju reda på att vapen var dåligt. I det här handlar det om riskerna med narkotiska preparat. Och inte bara konsekvenserna av själva knarkmissbruket, utan också en lektion i ekonomin bakom ruset – vem som skor sig på vem. Koppla samman den analysen med valfri relation mellan I- och U-land, addera med förra avsnittet om vapenexport och det känns rentav som om The Next Generation i och med Symbiosis tar ett jättekliv mot att bli en renodlad vänsterserie.

Ja, om det inte vore för Generalorder ett, då. Trots allt tjat om The Prime Directive genom alla avsnitt så tror jag faktiskt att det här är första gången som någon faktiskt respekterar den fullt ut – även när saker och ting börjar gå åt helvete. Picard står stelbent fast vid paragrafernas formuleringar och försöker inte ens komma på något sätt att sätta den ur spel (jo, ett jättelitet sätt, men det går faktiskt att tolka som att Picard är ännu mer strikt kring att följa regeln in i minsta detalj). Efter att jag tjatat om återanvända intriger i de senaste blogginläggen så är det väl inte mer än rätt att jag uppmärksammar att det här avsnittet känns helt originellt, och inte påminner om något annat jag sett – visst, det handlar om Generalordet ett, men på ett nytt och striktare sätt.

tng symbiosis 4Symbiosis skildrar om dynamiken mellan de två planeterna Ornara och Brekka. Grannar med en mycket speciell och ojämlik handelsbalans. På den ena planeten, Ornara, lider hela befolkningen av en obotlig sjukdom. Grannplaneten Brekka är den enda plats där växten som kan lindra den här sjukdomen kan odlas. Givetvis är ornaranerna beredda att betala vad som helst för preparatet som botar deras smärta och gör att de överlever, vilket lett till att man på Brekka inte behöver producera något annat än medicinen. Allt annat man kan tänkas behöva får man som betalning av ornaranerna. På Brekka blir man alltså bara rikare och rikare, På Ornara bara fattigare och fattigare. Det enda de två folken har gemensamt är att de kan samla på sig solenergi rent fysiskt, och alltså kan slåss med blixtar och energi som alstras från deras kroppar.

tng symbiosis 3Det är skeppsläkaren Beverly Crusher som till slut genomskådar det verkligt ruttna i affärsmodellen mellan de två planeterna. Hon inser att det inte är någon medicin som brekkierna säljer till ornaranerna. Det är narkotika. Besvären som Ornaras befolkning känner när de inte får sitt preparat i tid är bara abstinens, inte någon dödshotande sjukdom. Crusher vill förstås sätta stopp för hela den här charaden, men Picard låter inte henne ingripa. “Generalorder ett är en filosofi”, förklarar han. På sin höjd kan han låta bli att ge ornaranerna reservdelar till deras rymdskepp, och hoppas att handeln mellan planeterna på det sättet ska ta slut. Och att befolkningen på Ornara på det ganska tuffa sättet inser att de inte är dödssjuka utan bara en planet full med pundare.

I sina sämsta stunder känns det här avsnittet som en after school special, snarare än en science fiction-serie för en vuxenpublik. Framför allt är det scenen där  säkerhetsofficeren Tasha Yar ska förklara för überpräktige unge herr Wesley Crusher varför folk brukar narkotika. Hon berättar hur folk som har det jobbigt flyr från sin verklighet genom droger. Men trots en målande och insatt beskrivning så förstår förstås Wesley inte. Tydligen är begreppet “må dåligt” inte något han ens kan föreställa sig.

Jag vill också gärna notera att Symbiosis är avsnittet där man börjar utforska möjligheterna med näsproteser som utomjordingsmaskering. Eller, rättare sagt, näsrotsprotesen.

tng symbiosis 2Jag lite extra förtjust i kapten Picard när han är så här fyrkantig, butter, stingslig, lättirriterad och…konsekvent.  Kanske kunde han använda en del av den energin för att styra upp Federationens minst sagt vaga och slumpartade inställning till planeter vars civilisationer är för primitiva för att bli medlemmar i deras organisation. Att inte ha kollat in vad som händer i Ornara och Brekkas solsystem på 200 år känns lite väl…slappt.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 124 tv-avsnitt.

The Arsenal of Freedom. En moralitet om vapenexport (och korkad artificiell intelligens).

tng arsenal 2  Det här är kanske det mest politiska avsnittet så här långt i The Next Generation. Jag skulle vilja kalla The Arsenal of Freedom för en moralistisk betraktelse över vapenexportens konsekvenser. Intressant i ett politiskt debattklimat i USA där man nästan aldrig pratar om hur snabbt allierade runtom i världen (som man hjälper med vapen) kan förvandlas till fiender. Fast egentligen kanske ännu mer träffande för ett land som Sverige, där vapenexporten ständigt är ett känsligt och delikat politiskt ämne. Det där med att exportera vapen på ett ansvarsfullt sätt kan vara bland de mest omöjliga föresatserna någonsin. Det går förstås också att läsa det här avsnittet som en kommentar till helautomatiska vapensystem, men det kändes för uppenbart (och som en upprepning).

tng arsenal 4På planeten Minos i Star Treks universum har man däremot skippat moralen och etiken helt och hållet. Här är man mer än villiga att sälja vapen till vem som helst som är beredd att betala. Så fort man närmar sig planeten sänds ett automatiskt förinspelat reklammeddelande. En videofilm med det enkla budskapet: köp! köp! köp! (spelad av Vincent Schiavelli som försäljningsinriktat hologram som sedan även dyker upp på själva planeten).

Girigheten har dock ett pris. När vapenteknikerna på Minos skapar ett vapensystem som automatiskt analyserar motståndet och uppgraderar sin arsenal så kan det bara sluta på ett sätt. Katastrof, förstås. Det enda som finns kvar på Minos när besättningen på Enterprise transporteras dit är just…vapensystemet. Alla andra är redan utplånade. Som så ofta förr slutar det på ett förskräckligt sätt när ett visst mått av primitiv artificiell intelligens får för mycket inflytande och ansvar. För till sist behöver Minos inte attackeras av några fiender, då själva vapnet i sig vänder sig emot sina skapare. Vapensystemet kan inte skilja demonstration från verklighet, fiender från potentiella köpare. Det enda sättet att få ett stopp på dödandet är att langa fram sitt kreditkort (och det menar jag rent symboliskt då) och teckna upp sig för ett köp.

tng arsenalDet här är ett ovanligt actionfyllt avsnitt av The Next Generation. Mystiska svävande robotar med dödliga vapen, folk som trillar ner i grottor, Beverly Crusher som håller på att tuppa av när hon ligger och förblöder. Fast ändå gjort på det där lite taffliga Star Trek-sättet som blivit till seriens signum. Som action, men bara nästan. Trots allt uppfriskande med ett The Next Generation-avsnitt som är lite mer rörligt. Med två, kanske tre scenrum utomhus på den främmande planeten överskrider man med marginal snittet för den här säsongen. Ofta känns det ju som om Star Treks landsättningspatruller utforskar cirka 50 kvadratmeter av varje planet de kommer till, och som bloggaren Henrik Tornberg konstaterat när han skrev om Star Trek, besynnerligt ofta utspelas handlingen i underjordiska grottor (sista punkten i blogginlägget).

tng arsenal 3Jag vet att någon av er (ingen nämnd, ingen glömd) verkar tröttna lite på mina paralleller till tidigare avsnitt. Men jag ihärdar och tänker åtminstone namedroppa That which survives och For the world is hollow and I have touched the sky som två avsnitt där planeters datoriserade försvarsmekanismer löper amok. Skillnaden den här gången är förstås att det inslaget nu är kontextualiserat, försett med en moralisk dimension samt är en tydligare kommentar till samtiden. En utveckling, alltså av tidigare använd tematik. Och det måste ju uppmuntras.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 123 tv-avsnitt.