The Man Who Folded Himself är ytterligare ett dåligt samvete som jag kunde stryka från min att göra-lista den här sommaren. Boken sattes i mina händer för flera år sedan av min kompis Marcus med motiveringen att den var queerig SF av en författare som inte bara var homosexuell utan också skrivit Star Trek-avsnitt. Och nu i efterhand undrar jag ju hur jag lyckats undgå David Gerrold så här länge. Inte bara skrev han det legendariska originalserieavsnittet The Trouble With Tribbles, och den animerade uppföljaren More Tribbles, More Troubles, utan också The World of Star Trek. En bok som bland annat innehåller kapitlet “Star Trek Analyzed – The Unfulfilled Potential”, där han kritiserade saker som han tyckte att serien misslyckats med. Tankar som han lär ha försökt realisera när han senare arbetade med Star Trek: The Next Generation under seriens första säsong. Ja, eller under ganska mycket av den första säsongen. Tydligen ska bråk med Gene Roddenberry ha varit orsaken till att han inte pallade jobba kvar säsongen ut.
Utöver det här skrev Gerrold förresten också det animerade avsnittet Bem. Plus att han gjort cameos, både IRL och i animerad form i Star Trek. Så, visserligen kunde jag stryka den här boken från min lista, men fick nu också lägga till The World of Star Trek, Gerrolds Star Trek-romaner The Galactic Whirlpool och Encounter at Fairport och den delvis självbiografiska The Martian Child. Och hans bokserier Star Wolf och The War Against The Chorr verkar ju också intressanta. Varför blir det så här hela tiden? Nya Star Trek-trådar vecklar ständigt ut sig in i ännu mer läsning och research. Evighetsprojekt, man kan inte annat än älska dem.
The Man Who Folded Himself är för övrigt en mestadels rappt berättad (och ganska kort) roman som beskriver tidsresor på ett ovanligt inspirerat och förvirrande sätt. Personen som reser i tiden i boken kan träffa och prata med tidigare versioner av sig själv, vilket skapar en rad märkliga situationer. Han upptäcker så småningom även både faror och fördelar med att ändra i tidslinjen, förstås. Och det är de där erfarenheterna och resonemangen kring dem som upptar större delen av texten. Hur huvudpersonen försöker orientera sig i sin nya roll som tidsresare, och hur tiden trots allt hinner ifatt honom. Som utlovat finns det definitivt homosexuella inslag, och så många möjliga och omöjliga tidsparadoxer problematiserade att en tidsreseskeptiker som jag blir väldigt nöjd.
I min utgåva, från 2002, finns för säkerhets skulle ett efterord som sätter romanen i ett tidsrese-sammanhang, ett sånt hade jag nog gärna velat att flera Star Trek-säsonger avslutades med. Men mer än så här om själva boken vill jag nog inte skriva, den här ska läsas ospoilad tycker jag. Rekommenderas varmt, medan jag fortsätter att fördjupa mig i Gerrold-Trekiana. Så småningom.
The Man Who Folded Himself är skriven av David Gerrold. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.
utöver att man producerat en rad avsnitt i samma stil som Star Treks originalserie, så har man också gjort 
Men Enterprise besättning dör inte, istället hamnar de och deras skepp i en annan dimension, en sorts tvärtom-värld där tiden går baklänges. Och inte bara tiden. Enterprise åker verkligen baklänges genom rymden och människorna som bor där föds som gamla och dör som barn (exakt hur den där själva födelse/döds-processen går till redovisas däremot inte). Men det här betyder också att besättningen på Enterprise blir yngre och yngre medan de befinner sig i det här universumet.
Det här är nytt: Jag kanske är lite partisk kring det här avsnittet eftersom jag t
Det här har vi sett förut: Avsnittet slutar med att man använder sig av det där påhittet om att “transportören kan återställa alla som de en gång var”, och hela besättningen återfår alltså sin “rätta” ålder. Även Robert April och hans fru går tillbaka till att bli gamla igen. De tycker att livet varit så perfekt att de inte behöver leva om det en gång till, säger de. Blir lite sur varje gång manusförfattarna kör det där transportörtricket. Det är ett så himla bekvämt grepp som tillåter dem att flippa ut fullständigt under avsnittet och sedan liksom nollställa handlingen under den sista minuten så att allt är som vanligt i nästa avsnitt.
Aldrig blir den principen tydligare än i How sharper than a serpent’s tooth, för här dyker maya/aztek-guden 
Kirk håller inte med, och det hela utmynnar till sist i ett slags fadersuppror. Kirk, å mänsklighetens vägnar, förklarar att man inte vill bli behandlade som okunniga barn, att man själv vill styra sin utveckling. Vad han också nog är lite orolig över är att bli ytterligare ett av de djur som Kukulkan håller fångna i sitt skepp. De sitter inspärrade i glasburar och verkar försatta i ett hypnosliknande tillstånd där de tror att de fortfarande är kvar på sina hemplaneter.
Det här är nytt: Det är ju lite märkligt att avsnittet med den mest avancerade teologiska diskussionen hittills återfinns i den animerade Star Trek-serien. Den amerikanska tv-världen var också så pass imponerade av detta att de gav avsnittet en Daytime Emmy.
Det här har vi sett förut: Det här avsnittet är lite av en pendang till 
Sen har jag funderat lite på om det kanske finns ett direktiv även bland de där mer utvecklade civilisationerna. En regel om att man inte ens får avslöja att man existerar för de korkade och krigiska människorna. Kanske framstår den stora konflikten i Star Trek mellan Federationen, klingonerna och romulanerna bara som löjlig, primitv och futtig för de andra, mer utvecklade varelserna. Vem vet, de kanske till och med har en egen über-federation – för civilisationer med stort C. Hoppas att det tänket ska föra mig in i The Next Generation och mötena med Q utan att jag blir sådär irriterad och förbannad som jag blev sist jag försökte se den serien.
Nu är jag framme vid avsnitt hundra. AVSNITT HUNDRA!! Bara så ni inte missar denna märkesdag. Firar det med ett upbeat avsnitt om pest, falska beskyllningar om folkmord och ett regnbågsfärgat norrsken som tar livet av folk. Låter väl som ett schysst 100-avsnittskalas, eller hur?
Handling: Intrigen i Albatross är nästan som hämtad från dagens vaccinationsdebatt. McCoy blir nämligen satt bakom lås och bom när Enterprise besöker planeten Dramia. Orsaken är en massvaccinationskampanj han genomförde på planeten Dramia II för 19 år sedan. Kort efter att McCoy lämnat planeten utbröt en pest som dödade i stort sett hela befolkningen. För Dramierna är sambandet glasklart, men kan det verkligen stämma? Till och med McCoy tvivlar på sig själv.
Medan McCoy är fängslad drar Kirk till Dramia II för att göra en egen utredning kring det som hänt. Han hittar en överlevande på planeten som McCoy behandlade mot det saurianska viruset, vilket skyddade honom även från pesten. Han är sanningsvittnet som Kirk behöver för att rädda McCoy. Men på resan tillbaka till Dramia insjuknar både han och resten av besättningen i den dödliga pesten – en sjukdom som bland annat visar sig genom att man ändrar färg – först blir man blå, sedan grön, till sist röd, sedan är man död.
Det här är nytt: Det här är troligtvis första gången som jag hör talas om Federationens sjätte generalorder. Den går ut på att om alla på skeppet dör inom 24 timmar så ska Enterprise spränga sig själv i luften för att förhindra spridning av smitta.
Handling: Enterprise hamnar i ett romulanskt bakhåll och måste fly in i ett mystiskt och sprakande energifält. När man skakat av sig förföljarna börjar en rad märkliga incidenter inträffa ombord på skeppet: bestick böjer sig, matreplikatorn vräker ut mat över den som beställer och någon har skrivit “Kirk is a Jerk” på ryggen på kaptenens nytvättade uniformströja. När datorn själv börjar högljutt börjar skratta åt skämten i skeppets högtalarsystem inser man att det är den som iscensätter alla practical jokes ombord.
När Kirk och Spock försöker ändra programmeringen slår datorn tillbaka. Lustgas pumpas ut genom ventilationssystemet, och en trevlig promenad på 
Det här är nytt: För första gången får vi här se ett holodeck i Star Trek, även om det fortfarande kallas för recreation room i det här avsnittet – en uppfinning som sedan återkommer i The Next Generation-serien. Jag tycker nog också att den som kom på idén med en uppblåsbar version av Enterprise borde få ett specialpris för den mest bisarra idén någonsin.
Handling: Ari bn Bem är för övrigt en extremt irriterande figur. Han är observatör ombord på Enterprise och representerar den nya Federationsmedlemmen Pandra. Men Bem nöjer sig inte med att observera, han bestämmer sig för att på egen hand utforma resan som ett slags test för att se hur kompetent besättningen och kapten Kirk egentligen är. Detta innebär bland annat att han på egen hand ger sig ut på strövtåg på en planet där befolkningen är både primitiv och aggressiv. För att göra prövningen för Spock och Kirk extra tuff så byter han också ut deras vapen och kommunikatörer mot värdelösa attrapper.
Som om inte det var nog så beskyddas planeten av en märklig kraft (med kvinnoröst) som kallar ödleinvånarna för “sina barn” och inte tänker gå med på att Kirk och de andra skadar dem.
Det här har vi sett förut: Olika gudomliga krafter har ju Enterprise snubblat över ett antal gånger tidigare, likaså dessa energifält med magiska krafter. Det här energifältet påminner mest om 
Enterprise spårar upp piratskeppet, men att få tillbaka medicinen visar sig vara ytterst snårigt. Manskapet på Orion är oroliga för de diplomatiska konsekvenserna om det blir känt att deras skepp anfaller och stjäl från federationens farkoster. Då är det kört med planetens neutrala status, och en öppen konflikt med federationen kan bli resultatet. Besättningarna från Orion har till och med direkta order om att utplåna alla spår när deras uppdrag går fel: alla misslyckade orionuppdrag slutar med självmord.
Det krävs lite fix och trix från Kirks sida, men till slut ordnar förstås sig allt. Just när Orions befälhavare ska utlösa sin självmordsbomb som ska spränga såväl honom, en asteroid, Enterprise och hans eget skepp i luften så strålas han ombord på Enterprise. Där tvingas han att kapitulera. Spock hämtar sig när han fått sin medicin och männen från Orion överlämnas till rättvisan.
När några av galaxens främsta får i uppdrag att återfinna en stulen relik på en galen planet förvandlas Star Trek till en sorts blandning av superhjälteäventyr, Mission Impossible och realityserien Mullvaden. Det är faktiskt rätt så kul!
Handling: En udda samling individer samlas för att bli briefade om sitt uppdrag: att hitta och återta reliken “Skorrs själ”, där Skorrfolkets store ledares tankemönster är bevarade. Exakt vad det där betyder med bevarade tankemönster förstod jag aldrig, men de gyllne fågelliknande medlemmarna av Skorr-folket är i vilket fall som helst en potentiell oroshärd i galaxen. Kommer det ut att Skorrs själ blivit stulen är det stor risk för ett krig.
Själva handlingen i sig är inte särskild exceptionell. Det intressanta är snarare hur den animerade Star Trek-serien med det här avsnittet slutligen närmar sig en “normal” barnserie – det typiska formatet med tydligt utmejslade figurer som måste samarbeta för att lösa en gåta eller ett mysterium. Och det fungerar. Så bra att jag för ett ögonblick funderar på om det här är en förtäckt pilot för en spin-off om ett gäng aliens som far galaxen runt och löser gåtor – på samma sätt som 
Fast helt och hållet barnvänligt blir det förstås aldrig i Star Treks animerade upplaga, inte med en intrig som kretsar kring hur nationalistiska element medvetet stulit Skorrs nationalklenod för att uppvigla planetens befolkning till krig mot omvärlden. Star Treks barnserie innehöll alltid lite extra tuggmotstånd för de yngre tittarna.
Det här har vi sett förut: Jag känner inte igen något, faktiskt, förutom de flygande ödlorna som är recyklade från tidigare avsnitt, precis som Skorr-fågeln påminner väldigt mycket om en annan Big Bird-liknande figur som förekommer tidigare i serien.