Star Trek-musik: Soundtrack i P2 ägnar hela programmet åt Trek-kompositioner.

Musiken i Star Trek har jag faktiskt skrivit ganska lite om under min resa in i Trekiversumet. Därför känns det extremt skönt att någon annan gjort hela grundjobbet åt mig. I senaste Soundtrack i P2 ägnar min gamla kollega Johanna Koljonen hela programmet åt Star Trek-musik (ett program som Kaj ocksåp tipsade om i kommentarerna här på bloggen) Om bläckblåsets betydelse, och hur musiken flera gånger räddat hyfsat ojämna filmer. Själv blev jag mest fascinerad av berättelsen om instrumentet “The Blaster Beam”, ett mycket speciellt musikverktyg som eventuellt överanvänds en hel del i The Motion Picture. I klippet här nedanför kan man bland annat se uppfinnaren av instrumentet, Craig Huxley, gå loss i samband med inspelningen av 10 Cloverfield Lane.

Och så här såg Huxley ut när han var med som skådespelar i Star Trek, ett antal år tidigare.

Du kan lyssna på hela Johannas program, Soundtrack i P2, här! Gör det! Jag kommer i alla fall att lyssna lite mer noggrannt på hur Star Trek låter efter den här genomgången1

Star Trek-serier: The Key Collection Volume 4. Komplettisten läser ännu mer Gold Key-serier.

Innan IDW började ge ut gamla Star Trek-serier under namnet Gold Key Archives (de utgåvor som jag skrivit om här på bloggen de senaste veckorna), så gjorde förlaget Checker samma sak under vinjetten The Key Collection på 00-talet. Inte heller Checker orkade ge ut alla serier som gjorts under Gold Key-tiden, men då deras utgåvor var lite mer generösa än IDW:s (varje volym innehåller två serier till) så hann man lite längre bort i tidslinjen. Alltså kan man i volym 4 av The Key Collection läsa inte bara serierna som finns i Gold Key Archives femte och (troligtvis) sista utgåva, utan även nummer 32 och 33 av Star Trek-tidningarna. Den här möjligheten att gräva ner mig ännu lite längre ner i Star Trek-seriernas historia kunde jag förstås inte motstå – på nätet hittade jag ett gammalt begagnat ex, som visade sig vara en utrangerad gammal brittisk biblioteksbok. Förutom tjockare nummer så utmärker Checkers-utgåvorna sig med att alla färger är lite matta, en del rentav urvattnade – inte alls lika bjärta som IDW:s version. Jag har en vag känsla av att de ligger lite närmre hur förlagan faktiskt såg ut. Ibland har färgskalan i IDW:s utgåvor känns lite väl starka och skrikiga i färgskalan.

Två bonusäventyr här alltså – och känslan av att Star Trek-serierna fått allt friare tyglar förstärktes verkligen av den här läsningen. Det som om man nästan drabbats av hybris, det verkar inte ha funnits några gränser för vad man kunde ta upp och avhandla på varje äventyrs knappt 25 seriesidor. Med lite blandade resultat.

The Animal People

Kirk och de andra kallas till planeten Hercula för att hjälpa folket där med deras problem med galna djur. Ett ganska gåtfullt begrepp som blir ännu mer märkligt när herculanerna berättar att djuren blivit ett allt större problem efter att de lärt sig använda vapen. Bildrutan där vi alla inser att “djuren” i det här fallet består av primitiva människor, yerbas, som sitter inspärrade på ett Zoo är nästan lite chockartad (även om man väl kan ana att manusförfattaren Arnold Drake sett filmen Apornas Planet några gånger).

För att vara ett tecknat Star Trek-äventyr så är det här ändå ett ovanligt komplext äventyr. För yerbasfolket visar sig förstås inte vara fullt så primitiva som deras förtryckare vill ge intryck av. Rasismen är däremot metodisk, bland annat så opereras stämbanden hos yerbasfolket så att de inte kan tala med varandra – på det sättet förlorade man snabbt sin historia och var lättare att hålla som slavar. Men upproret och revolutionen ligger och bubblar under ytan.

Förutom Apornas Planet så finns det också tydliga Romeo och Julia-influenser i The Animal People. Härskarens son är kär i de primitiva människornas ledare, Germal, som tydligen räddade hans liv när han var liten. Hon har inte fått sina stämband förstörda och är alltså i sig ett bevis för att yerbafolket är långt ifrån så primitiva som deras härskare vill ge intryck av (som om man nu måste prata för att tas på allvar – yerbas har till exempel ett komplicerat teckenspråk som visar på deras intelligens).

Konflikten trappas upp, bland annat på grund av en mordisk överste som bara verkar längta efter att få utrota yerbasfolket. De har å andra sidan laddat upp inför den kommande fajten, bland annat med stulna mini-atomvapen som avlossas med hjälp av pilar (!). När härskarens son berättar att han vill gifta sig med sin yerbabrud har hans pappa, rikets monark, ett avslöjande att göra. Den mörka hemligheten: härskarfolket kommer inte alls från Herculia från början, utan flydde dit och förslavade sedan urbefolkningen. Men att han berättar sanningen för sin son kan inte stoppa inbördeskriget, precis som den sorgliga shakesperianska upplösningen.

Det här måste vara det mest politiska äventyret så här långt i Star Treks tecknade serie-universum. Smolket i bägaren är väl att de antennprydda slavägarna ser väldigt mycket ut som någon form av asiatisk karikatyr.

The Choice

En lite svår grej i just det här äventyret är att varken Kirk eller hans dubbelgångare från en annan dimension ser särskilt mycket ut som just…Kirk.

Ambitiöst är väl också mitt omdöme när det gäller det sista äventyret i den här samlingen, men med tilläggsadjektivet “rörigt”. Här introducerar man teorierna kring Big Bang och tankarna om parallella universum på två och en halv sida innan själva äventyret tar fart. Enterprise är nämligen på väg till platsen för den stora, ursprungliga Big Bang-explosionen. Ett stort “ingenstans” där varken rymdskeppets motorer eller vapen fungerar. Här får man ett oväntat besök av en Kirk från ett parallellt, eller kanske snarare tidigare universum som på något sätt ska utmana Kirk till att utnyttja sin fria vilja, och på det viset förändra det repetitiva mönster som varje generation av vårt kända universum befinner sig i. Varje gång universum dras samman och sedan exploderar i en Big Bang så upprepas nämligen i stort sett exakt samma händelser i universumet som skapas, gång på gång. Tjatigt. Dock oklart vad det är den där forntida Kirk vill ändra på, och varför.

Har man redan svårt att köpa orsak/verkan i tidsresesammanhang, så blir det inte lättare att hänga med när det nu handlar om parallella universum på olika ställen i tidslinjen. Det vill säga identiska, men linjärt olika placerade universum. Här är det kanske ändå inte meningen att man ska förstå riktigt hur allt hänger ihop, manusförfattaren Allan Monitz låter det mesta vara så pass skumt och oklart att avsnittet slutar med att Kirk grubblar om han utnyttjade sin fria vilja mot sin tvilling från en annan dimension på rätt sätt. En extra bonus dock för att man här lär sig styra Enterprise genom telepati när inte motorerna fungerar. Ett helt nytt koncept som Spock skruvar ihop på en bildruta eller två. Så praktiskt!

Lyckligtvis hann Checker ge ut ytterligare en volym med sex avsnitt till. Så än är inte den här seriearkeologin slut!

Det här är volym 4 (av 5 utgivna på engelska) av The Key Collection med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller samma material som Gold Key-archives nummer fem, samt ytterligare två nummer (32 och 33 från augusti och september 1975) av den amerikanska Star Trek-tidningen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 12 seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 5. Från Gullivers resor till skärselden.

Innan jag går vidare med de noveller och romaner som jag skrev om i förra blogginlägget, är det hög tid att knyta ihop några trådar i serietidningsvärlden. Dags för den sista av de fem volymerna av gammalt serietidningsguld från IDW:s utgivning av Star Treks Gold Key-arkiv. Den här gången har jag läst den amerikanska serietidningen från nummer 25 till 31 (nummer 29 var en reprint av den första tidningen i serien, så den hoppar vi över).

Efter att ha läst den här samlingen känns det som om berättelserna successivt blir allt mer avancerade, och eventuellt också kräver en del technobabble för att hänga ihop rent logiskt. Lite mindre saga och lite mer pseudovetenskap, tänkte jag – men var sedan tvungen att ändra mig efter att ha läst äventyret där man stöter på en sol i formen av en gammal gumma. Däremot känns det väldigt fint med en intrig där Enterprise-besättningen tampas med en fiende som bland annat materialiserar sig som en protein-sträng. Det är sånt jag vill läsa om i Star Trek-tidningar.

I det första av äventyren, Dwarf Planet, (skriven av Arnold Drake) bjuds vi på ett slags Gullivers resor-ripoff. Eller ska man kanske se det här äventyret mer som en hyllning? Jonathan Swifts bok ska ju trots allt ha varit en av inspirationskällorna när Gene Roddenberry skapade Star Trek-konceptet.

Kirk och de andra anländer här till en planet där det finns städer i flera olika storleksskalor. Först en “normal”, sedan en där husen är lite mindre. Bägge helt övergivna. Skälet, upptäcker man så småningom, är att befolkningen långsamt krymper – en åkomma som man skyller på någon form av mystisk strålning från solen. Man har alltså successivt varit tvungna att bygga nya städer i mindre skala när man blivit allt kortare. Man skulle kunna tro att det krympande folket skulle bli glada för besök utifrån, lite större personer skulle eventuellt kunna vara till hjälp med att stoppa den där strålningen. Men att vara liten är också att vara utsatt, så den första reaktionen när man råkar på kapten Kirk är att ta honom tillfånga, Gulliver-style. Man binder honom med en massa små rep, och samma sak händer med Uhura och Spock.

Våra vänner lyckas till sist övertyga sina fångvaktare om att de är snälla, inte farliga, och Enterprise far iväg mot närmaste sol, även om man i och med det riskerar sin egen besättnings storlek. Den som först drabbas är Scotty. Han lämnar skeppet för att fixa en grej på skrovet, men blir utsatt för så mycket strålar att han börjar krympa. (Det konstiga här är att det beror på ett hål i dräkten, men borde inte ett sådant också leda till att syret inne i den tar slut?) Krympningsprocessen fortsätter dessvärre när Scotty kommer in i skeppet. Eftersom det inte finns några dockkläder ombord så måste han nu använda sig av delar av en näsduk för att skyla sig. Och när han blir riktigt liten stängs han in i en liten kupa – vanliga bakterier eller andra partiklar skulle kunna bli den superlilla Scottyns död.

Som om inte krympandet var tillräckligt mycket av ett problem, så har en av generalerna i lilleputtlandet smugglat ombord två soldater på Enterprise. Deras uppgift är att sabotera expeditionen – eftersom generalen fortfarande tror att jättarna vill invadera hans planet. Deras första (och sista) insats ombord blir att skära hål i slangen till Scottys lilla akvarium, och på det sättet utsätta honom för fara när en massa skit strömmar in i hans boy in the bubble-tillvaro. Ett bakteriemonster, till exempel.

Givetvis slutar det hela lyckligt. Man hittar ett sätt att stoppa strålarna, samtidigt som den paranoida kaptenen blir avsatt. Känns storyn en smula bekant så kan man väl se det här som ett slags remake av den animerade seriens avsnitt The Terratin Incident.

The Perfect Dream var ett ganska ointressant äventyr. Man råkar på en planet där hela civilisationen är en kopia av Japan under samurajtiden. Hierarkierna är extremt hårda, och varje person som bryter mot sin kasts beteende (tänker självständigt, till exempel) avrättas. Såklart är alla i själva verket androider, och bakom projektet står en galen vetenskapsman som är supersugen på att göra nya kopior av Spock. Och på tal om kopior, så är det lite komiskt att hela den här storyn är en lite tristare upprepning av historien om en vetenskapsman som rekonstruerat kända personer ur Jordens historia i androidform, The Legacy of Lazarus, i ett tidigare nummer i serien,

Det är återkommande manusförfattaren John David Warner som skrivit både Samurajhistorien och nästa äventyr i samlingen, The Ice Journey. Och han verkar ha fastnat för det där med avvikande mutationer som straffas med döden, för han återanvänder idén här. Eller i alla fall tror jag det, för det här är en rätt rörigt berättad story.

Enterprisebesättningen besöker en isplanet, där den rödskinnade befolkningen visar sig vara biologiskt utrustade att leva i kylan. När de utsätts för eld så tappar de helt enkelt sina sköldpaddsskalsliknande skydd och kan sedan hänga lite avslappnat inomhus i värmen inomhus. Men det finns även blå personer här. De har is i ådrorna och används som slavar av de röda. Om de blå inte uppför sig så hamnar man de i en tortyrkammare fylld med eld och lava. Och tortyren sänds dessutom ut på någon form av intern-tv. Tror verkligen att repliken “It’s a showcase concentration camp!'” är en av de bästa i hela den här franchisen. Detta ramas fint in av ett gäng serierutor som känns inspirerade av de där medeltida bilderna där osaliga andar plågas av skärselden.

Jag kanske är korkad, men fattar inte riktigt allt här. Det finns någon form av mutationsbooster, som eventuellt har gjort att de där röda utvecklat skal när deras planet blev allt kallare, men den får inte de blå ta del av. Men det är oklart om de skulle bli röda om de fick bli boostade? Det enda som är tydligt är att Enterprise lämnar planeten när fullt inbördeskrig brutit ut, troligtvis möjliggjort av saker som Kirk och de andra gjort. I de sista bildrutorna konstaterar man att de “röda” isplanetinvånarna främst var intresserade av att deras civilisation skulle bli ihågkommen som en fin och demokratisk plats. Om de så var tvungna att hota Kirk med vapen för att han skulle diktera ett sånt meddelande till Federationen. Ett testamente är det enda det där skulle kunna fungera som eftersom hela planeten är dödsdömd och väntas gå under om bara några dagar. Därför var det lite mer okej för Kirk och de andra att låta alla ta livet av varandra, snarare än att stoppa det där inbördeskriget. Alla skulle ju ändå dö. Konstig sensmoral.

Lite mer naturvetenskapligt inriktat är nästa äventyr, The Mimicking Menace. En till synes obebodd asteroid visar sig gömma en livsform som skapar kopior av sina besökare, och sedan suger livet ur dem (ett slags snabbverkande Invasion of the Body Snatchers, ungefär). Som tur är visar sig vulcaner (som vanligt) vara mer motståndskraftiga än människor när det gäller det här energitappet, så Spock hinner komma på ett sätt att även rädda resten av patrullen innan det är för sent. Dubbelgångartematik är lite svår att komma undan med i tecknad form, men det känns ändå som de där lysande proteinsträngarna är ännu mer av en utmaning för den här seriens skapare. En replik som: “En proteinmolekylkedja! Men varför?” andas kanske inte direkt superraffel. Men det blir ändå ganska mystiskt och spännande. Dessutom, alla avsnitt med avrättningar eller skelett i bild ger ändå en känsla av lite “vuxet” innehåll.

I Death of a Star är Enterprise på plats för att observera en stjärna som står i begrepp att förvandlas till en supernova. Men när man sitter där och väntar på explosionen så upptäcker man oväntade livstecken på en planet man trodde var obebodd. Massor av folk verkar det finnas där, till och med. Fast när man landar på planeten finns det bara ett imponerande soltempel och en gammal gumma på plats. Det tar orimligt lång tid innan Kirk och de andra fattar att den gamla tanten är den döende solen förkroppsligad. Solgudinnan som man tillbad på den där planeten förr i tiden, men som en gammal döende tant. Inte ens ögat-i-en-pyramid-symbolen som oprovocerat dyker upp får dem att fatta (eller tror de bara att tanten är frimurare?). När tantgudinnan retats färdigt med Enterprise-folket ser hon till att de undkommer den exploderande stjärnan med livet i behåll. Däremot har Spocks övertygelse att allt går att koka ner till fakta och logik fått sig en allvarlig törn.

Pretentionerna är inte mindre i den här samlingens sista del The Final Truth. Visst, flera av standardingredienserna finns här (två grannplaneter som blivit osams, en hemlig orden i munkkåpor som fängslar alla främlingar, en ensam vetenskapsman som håller på att bli nipprig och paranoid av sin egen kunskap), men här finns också en irriterande utomjording med svans, en magisk mossa och – inuti av en av de två planeterna – koncentrerad livsenergi. Exakt vad den består av är vi som läsare inte riktigt mogna att ta del av, precis som huvudpersonerna i det här äventyret. En rätt så trixig story, det här, och precis som med storyn om de där ismänniskorna känns det inte riktigt som han lyckas knyta ihop alla trådarna i slutet. .

Med det är IDW:s utgivning härmed genomläst. Den utlovade sjätte delen i serien av återutgivningar verkar nämligen inte riktigt bli av, trots att man bara gett ut 31 av de totalt 61 nummerna så här långt. Lyckligtvis har jag hittat andra sätt att kolla in en del av de resterande Gold Key-serietidningarna. Så jag återkommer med ytterligare några blogginlägg om den här delen av Star Trek-historien, hälsar komplettisten.

Det här är volym 5 (av 5) av Gold Key Archives, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tolv seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: The Classic UK Comics, Vol 1. Den brittiska serieversionen av Star Trek.

Som om inte allt redan kändes ganska invecklat när det gäller amerikanska Star Trek-serietidningar, med förlagsbyten och en uppsjö av olika upphovspersoner, så finns det också en form av parallell verklighet att ta in i den här undergenren av Trekkiana. Samtidigt som Gold Key gav ut sina Star Trek-tidningar i USA, så gjordes det även brittiska Trek-serier. Här fanns det ingen egen Star Trek-titel, utan berättelserna om Kirk och de andra ingick som en av flera serier i olika tidningar. Och jag använder pluralformen här eftersom de där serietidningarna hade en tendens att slås samman då och då. Ytterligare ett tillskott till Trek-seriens brokiga historia alltså, som nu samlats i en rad lyxiga nyutgåvor.

Den brittiska looken på serierna är mer stilren och snyggare färglagd än den lite mer plastiga och skrikiga amerikanska varianten, tycker jag, så det känns verkligen helt i sin ordning att serierna är tryckta på ett lite bättre papper och i en utgåva som till och med har ett sånt där litet tygband, så man kan markera hur långt man kommit i boken. Men herrejesus vad irriterande det är när man ska publicera serieuppslag i bokform, och serierna blir helt oläsliga i mitten. Så här ser ett uppslag ut i en digital version…

Och så här när jag försöker läsa det i min bok…

Äventyren är betydligt kortare än i den amerikanska versionen, de allra mest komprimerade ryms på bara några uppslag, men åtta sidor verkar vara standardformatet. Rätt lite plats för att hinna med att introducera en ny värld/ett nytt folk, och sedan både starta och lösa en konflikt.

Rent generellt känns det här också som serier med en brutalare ton än tv-serien, och i många fall även den amerikanska versionen. På det extremt begränsade utrymmet finns det liksom inte plats för särskilt mycket filosoferande – det är mycket pang på rödbetan och upp med vapnen Blir man attackerad av främmande makter så håller man inte direkt tillbaka när man besvarar elden, eller gör en motattack. Det kompakta berättandet blir inte direkt lättare att följa med i när tecknarna envisas med att introducera nya skyttelmodeller och andra tekniska innovationer i sin serie (att kalla Kirk för Kurt tror jag däremot att man slutar med efter premiäräventyret). Överhuvudtaget finns det något väldigt jobbigt med hela berättarstilen. Jag misstänker att den första tidningen som publicerade Star Trek hade ett lite större format än boken den getts ut i, för den här skumögde femtioåringen har lite svårt att hänga med i pratbubblornas pyttelilla text i äventyren i den första halvan av den här samlingen. Och handlingen i teckningarna är ofta lika oklar den. “Vem var det där igen?”, undrar jag när graden av porträttlikhet på nytt faller under igenkänningsnivån.

Harry F Lindfield, som tecknat lite mer än den första halvan av den här samlingen, verkar vara den mest begåvade av tecknarna, men hans serieberättande drar inte direkt in mig i handlingen. Från och med avsnittet The Marshall plan tar Mike Noble över. Vid det laget har serien bytt format och är lite lättare att hänga med i, och allt är lite mer serietidningsaktigt än tidigare (mycket zapp, bloff, paff etc). Sista serien i boken har Ron Turner tecknat, det är också den där britternas koloniala blick är tydligast – så kanske inte superupphetsad över honom som tecknare så här långt.

Trots att den brittiska Star Trek-serien efter ett tag inte längre berättas över uppslag, och så småningom också bjussar på lite större pratbubblor och tydligare handling, så blir jag ofta helt slut efter att ha tagit mig igenom ett blott åttasidigt äventyr. Somnar på sängen eller soffan. Det kan väl inte bara ha att göra med att det är första veckan av min semester? Snarare känns det som om de här historierna rent generellt är rätt illa berättade. Men nu har jag i alla fall tagit mig igenom den första av de tre brittiska serievolymerna som finns utgivna.

Totalt finns det 18 historier samlade i den här boken, så här kommer en längre och lite utförligare beskrivning av kapten Kirks äventyr i UK:

Om det ibland känns som om de amerikanska Star Trek-serierna står i konflikt med tv-seriens ideologi, så är det nästan standardläget i den brittiska upplagan. Som i den första storyn i det här albumet, där Enterprise stöter på en helautomatiserad robotplanet. Tydligen en mänsklig konstruktion från början – men som utvecklat en AI som klarar sig helt på egen hand. Ja, förutom det där med energikällor. När robotarna söker kontakt med Enterprise är det inte för att iscensätta någon form av tårfylld återförening, utan avsikten är att lösa energiförsörjningen på robotplaneten. Man vill komma åt Enterprises bränslestavar och teknologi, men är helt ointresserade av personalen ombord.

Kirk vill förstås rymma, och lyckas spränga robotplanetens centrala energikälla i luften. De robotar som inte förstörs av explosionen, slutar att fungera på grund av energibrist. I äventyrets två sista rutor diskuterar Spock och Kirk hur civilisationens eftermäle kommer att formuleras i Kirks loggbok:

Spock: We are free, captain. This will read like an adventure story in your log book
Kirk: I doubt it, Mister Spock. Our task is to map the stars…All my log will state is, “explored uninhabited planet…life form non-existent.

Okej, så Kirk låter helt enkelt bli att berätta för Federationen om den här robotcivilisationen, som faktiskt grundats av människor. En superintressant pusselbit till människans historia och ursprunget till Jordens civilisation spränger man helt enkelt bara i bitar och skiter i att ens dokumentera. Sugigt uppförande.

I äventyr 2, som bokens redaktörer döpt till The Crucial Element, blir delar av Enterprise-besättningen helt tossiga efter att ha andats in någon form av knarkigt pollen under ett studiebesök på en planet. Ett försök till myteri äger rum, och som ett led i att försöka ta kontroll över Enterprise skickar myteristerna iväg Kirk, McCoy och Scotty i en skyttel och säger åt dem att aldrig komma tillbaka.

De landar i sin tur på en döende planet, Vultra, vars militära ledare, Zella, vill få hjälp att transporteras därifrån. Men bara han, resten av befolkningen struntar han typ i. När Kirk inte vill hjälpa honom på de villkoren kastas han och de andra in i en fängelsecell med så kallade “sub-humans” – håriga grottmänniskor som genast börjar slåss. Men vistelsen i fängelsehålan visar sig bara vara ett försök att få Kirk och de andra att ge upp. Kirk vägrar ändå envist att samarbeta, men kanske skulle han också ha struntat i att berätta vad som var hans personliga röstkommandot – det som som låser upp rymdskeppet. I alla fall när Zella kunde spela in det. Hej då, rymdskeppet!

Men när Zella far iväg med Kirks “space wagon” så tror myteristerna att det är Kirk som kommer tillbaka – och skjuter den i bitar. När Spock som hämnd skickar sina män till Vultra så upptäcker han att Kirk fortfarande är i livet. Tillsammans hjälper man den kvarvarande befolkningen att bygga om sina rymdskepp så att hela befolkningen på den dödsdömda planeten kan emigrera. Ett actionfyllt äventyr – men man undrar ju vad som händer med de där sub-människorna på planeten? Men det kanske man inte hann få med på de här åtta sidorna.

I nästa äventyr fångas Kirk och några till av ett gäng gigantiska bönsyrsor. Jätteinsekterna tycker att några homo sapiens är ett perfekt tillskott till det Zoo som de driver. Männen från Enterprise lyckas, genom att samarbeta med ett folk av apliknande varelser, till sist stänga ner den där zoologiska trädgården, men inte förrän man besökt en främmande planet med vildar (mörkhyade kannibaler förstås) och gått till dödlig attack mot bönsyrsorna. I den senare fajten ger Spock till och med det väldigt icke-Trekkiga kommandot “sikta på deras huvuden”. Och för er som känner igen det där med ett zoo för galaxens olika varelser, så förekommer ju temat åtminstone i både The Cage och den animerade seriens The Eye of the Beholder. Det kommer dessutom ett liknande äventyr lite senare i den här samlingvolymen.

I The Third Party blir Kirk tillfrågad om att medla i en konflikt mellan två tvillingplaneter. Kirk vägrar, men blir ändå indragen i det här inbördeskriget mellan två befälhavare med väldigt utdragna pannor – hade jag varit från Göteborg hade jag kanske kallat dem för långpannor rakt av. Det här är en rätt förvirrande historia, där jag gärna hade kunnat läsa även serierutorna i mitten för att kunna hänga med – men till sist verkar det i alla fall som om det finns en tredje makt som tänker passa på att invadera bägge de stridande planeterna. Enterprise slår tillbaka anfallarna, och det anordnas demokratiska val på planeterna i stället för inbördeskrig. Men valet vinns inte av någon av huvudantagonisterna i historien, utan av en tredje, självständig kandidat. Det mest anmärkningsvärda med det här avsnittet är att de brittiska tecknarna verkar ha haft ett spånmöte för att ta fram snyggare skyttlar åt Enterprise. På gränsen till att vara oetiskt, tycker jag.

I The Children of Stai stöter vi för första (och eventuellt sista) gången på den Galaktiska Unionen. Ett hårdfört imperium, där folk går klädda som gamla romare (var det så här britterna egentligen tyckte att romulaner skulle se ut?). Det här riket har ett lite eget sätt att behålla planeter i sin union. När det gäller planeten Stai, som Enterprise besöker i det här avsnittet, så har man snott alla barn och placerat dem på imperiets internatskolor på en annan planet. Där hjärntvättas kidsen effektivt.

Kirk försöker frita skolbarnen, men blir själv hjärntvättad. Manipulationen av hans hjärna fungerar så pass bra att Kirk är beredd att skjuta sin egen besättning när han får order om det. Lyckligtvis har Spock sinnesnärvaro nog att transportera ner en trupp från Enterprise till planeten med barnen på och på det sättet lyckas man återföra alla kids till sina gamla hem (efter avprogrammeringen). Stai lämnar unionen när de fått sina barn tillbaka, men det är väldigt oklart hur de ska klara av att försvara sig mot det stora imperiet i framtiden. Just ovissa slut av den här typen återkommer flera gånger i de här serierna. Lite irriterande, faktiskt.

Skin Deep är ett lite längre äventyr, sexton sidor i stället för de vanliga åtta, så här får man för första gången plats med både lite upptakt och flera olika vändningar. Men redan från början sitter jag och förundras över något så korkat som att Kirk skriver sin loggbok för hand – vad är det här? 1800-talet?

Poängen med bildrutan med skrivandet i, är att vi ska få se hur Kirk skriver “Spock” av misstag när han ska summera dagen i sin loggbok. Och den skrivna besattheten fortsätter. Kirk rafsar ner “Spock must die” när han ska signera ett dokument (det där utropet är för övrigt titeln på en Star Trek-roman som släpps först året efter att den här serien publicerades). Till sist, och det är nu alla inser att det är något jättekonstigt på gång, ristar han in “I MUST KILL SPOCK” på Enterprises skrov. Vad det är som händer? Jo, Kirk är telepatiskt påverkad av främmande ljusvarelser som försöker röja Spock och kaptenen ur vägen för att ta över Enterprise.

Det där hade ju räckt som premiss för ett vanligt sådant här avsnitt, men med sin utökade längd så hinns så mycket mera med. Uhura får till exempel vara med i bild. Och så är Enterprise fångad i en svart energisäck, som får alla ombord att tro att instrumenten ombord på skeppet gått sönder. Allt blir ännu lite mer komplicerat när de illasinnade eldvarelserna bara är halva populationen på sin planet. Den andra halvan är fredliga och vill inte skada Kirk och de andra.

De elaka eldvarelsernas plan att ta över Enterprise går om intet. Det blir ett slags Världarnas Krig-antiklimax när de gulliga eldslågefigurerna sprängs i syremättad atmosfär. Först att möta är de elaka rödtottarnas ledare. När hen är borta kanske det, trots allt, kan bli fred mellan de två eldfolken på planeten? Vem vet – Kirk och hans crew drar iväg innan det blivit tal om några verkliga fredssamtal. Det är som att de tror att deras blotta närvaro garanterar ett lyckligt slut.

The Eagles have Landed är ett rätt skruvat äventyr. Enterprise stöter på en jättestor örn ute i rymden. Det visar sig till sist vara ett rymdskepp, designat av ett slags fågelvarelser. Men på det fientligt inställda skeppet finns också en massa humanoider som ser mer ut som människor, och som hålls fångna där. Kirk tar fajten med örnskeppet, befriar fångarna och för dem till en närbelägen planet. Sen kommer det massor av örnskepp, och efter ett lite mer avslappnat samtal inser Kirk att fågelfolket är intergalaktiska poliser, och att männen han befriade var brottslingar. Så han rättar till sitt fel, och låter fågelmännen återta sina fångar. Enda problemet är väl hur Kirk kan lita på den där fågelpersonen sådär helhjärtat. Det är ju inte som att han visar upp sin legitimation.

Det här med att det dyker upp ett örnskepp i den här serien kan eventuellt ha sitt ursprung i en alltför bokstavlig tolkning av klingonernas/romulanernas skeppmodell Bird of Prey. irds Begreppsförvirringen är givetvis total när även dessa örnskepp liknas vid samma namn i en av serierutorna.

Target: Zargot är det kortaste äventyret i samlingen, bara sex sidor. Enterprise undsätter en sjuk alien i ett främmande skepp. Innan han dör ber han om hjälp å sin planets vägnar, där hela befolkningen håller på att dö i en sjukdom. Botemedlet visar sig finnas på en planet i närheten, och efter att ha skjutit en massa på vad som ser ut som förhistoriska djur så kan Enterprise återvända med de örter som sedan räddar planetens befolkning. Mest förvånande med det här avsnittet är att ingen pratar om karantän eller isolering av de sjuka, och att Kirk och de andra transporterar ner sig till en planet drabbad av vad som låter som pestsmitta utan någon som helst skyddsdräkt. Inte ens ett futtigt andningsskydd, liksom…

The Spectre of the Zond är egentligen samma grundstory som The Eagles has landed – det vill säga Kirk blir lurad att hjälpa vad som sedan visar sig vara ett gäng skurkar. Men den här storyn börjar åtminstone lite kul, som en spökhistoria. Osynliga varelser som knackar folk på axeln och kastar Kirks täcke och kläder upp i luften när han ligger och sover. De osynliga varelserna är zonds, och de har en smart plan för att ta över Enterprise. Först berättar de om hur de blivit i stort sett utrotade av ett primitivt folk som bor under jord på deras planet. Nu vill de ha hjälp med att ta tillbaka en maskin som kan ge dem deras kroppar tillbaka

Men allt är en stor bluff. Egentligen är det zonderna som invaderat det andra folkets planet, och nu är de ute efter Enterprise för att kunna dra vidare och plåga någon annan planets befolkning. Spock gömmer sig på Enterprise och lyckas ensam överta kontrollen över rymdskeppet. När zonderna skickas tillbaka till planeten de kom från så spränger de hellre skeppet än blir fångar. Väldigt irriterande att Enterprise-crewen fortsätter att kalla planetens urfolk för “primitives”. Urrk.

Nor any drop to drink utspelas under vatten. Efter örnar och ett gäng platthuvade björndjur så är det nu dags att dyka under vatten och möta lite läskiga gädd-liknande monster. Enterprise går nämligen på grund på en planet som helt och hållet består av vätska, och varken hennes motorer eller vapen fungerar där under ytan. Skeppet fångas snabbt in av ett gäng undervattenvarelser som är väldigt angelägna att döda människorna, så man kan dissekera dem och använda dem till forskning. Vändpunkten kommer när Kirk kommer stjäl ett av deras frysvapen, och inser att om man gör om Enterprise till en isbit så kommer hon att återvända upp till ytan. Oklart vad som hände med personalen ombord under den där nedfrysningen, men i slutet av historien så lyckas i alla fall Enterprise ta sig därifrån utan allt för stora skador.

I Menace of the Moloth hamnar Enterprise mitt i kriget mellan två parter, Eldor och Norus. Här är det inte så mycket finlir eller ambivalens. Norusierna kidnappar Spock och Kirk, medan Eldorerna (med hjälp av överlägsen teknik) sedan hjälper till att både frita de två bortrövade Enterprisesnubbarna, samtidigt som de krossar den norusiska civilisationen. Exakt varför norusierna helt plötsligt hade extremt överlägsen teknik jämfört med sina fiender förtäljer inte historien. Men kanske viktigast i det här avsnittet är det märkliga gladiatorspelet där Kirk och Spock slåss mot en jättestor spindelkräfta (eller är det en kräftsköldpadda) (som sedan visar sig vara ett jättestort robotdjur.

Jag är inte säker på vad klingonerna i The Final Ultimatum ser ut som, men det är i varje fall inte klingoner. Oavsett utseende så har de uppfunnit ett supereffektivt vapen som kan få människor och planeter att falla sönder i sina beståndsdelar (om klingonerna är på gott humör kan de även sätta ihop saker igen). Efter att ha visat vapnets effekter på en besättningsman från Enterprise vill man nu att Kirk ska fara tillbaka till Jorden och berätta om vad klingonerna kan göra, och på det sättet få Jorden att ge upp inför den klingonska övermakten. Annars pulvriserar man Jorden. Som tur är ger sig Scotty på egen hand iväg tillbaka till klingonerna och saboterar deras vapen så att hela deras bas och alla dess forskare pulvriseras istället. En spegeleffekt liksom. Men vid det här laget har jag tröskat mig igenom så många sådana här Star Trek-stories att jag ändå börjat fundera på hur det kan komma sig att vetenskapsmännen i de här serierna aldrig har en backup på sin forskning någon annanstans.

  • I The Marshall Plan kommer en skitjobbig ambassadör till Enterprise. Han tar befälet över skeppet inför en diplomatisk förhandling med en värld som är strategiskt placerad på gränsen mellan Romulus och Federationen. Men allt visar sig vara en avancerad och ondskefullt uttänkt maskerad, med en kirurgiskt förändrad ambassadör som egentligen är romulan. Även här används romarriket-inspirerade outfits av romulanerna. Och så har färgen försvunnit från sidorna, det här är det enda avsnittet i den här samlingen där hela avsnittet är gjort i svartvitt. Men det finns en hel del tecknarglädje, ändå.
  • Som namnet antyder så handlar Mutiny on the Dorado om ett myteri. En skitstövel till kapten på ett av Federationens rymdskepp blir avsatt av sina mannar. Men den nya bossen verkar om möjligt ännu mer olämplig än den första. Han styr skeppet mot klingonskt område för att söka asyl där – fullt medveten om att det är skeppet som den forne fienden är mest intresserad av. Rätt många turer fram och tillbaka i det här äventyret när myteristerna först angriper Enterprise, sedan håller på att luras av klingonerna (genom en ond robot laddad med någon form av gas) och till sist bestämmer sig för att på egen hand attackera klingonerna.
  • Genom avancerad telepati tar Spock över medvetandet hos sin vulcanske kusin som finns ombord på myteristernas skepp. En lustig grej här är att den vulcanske kusinen måste vara medvetslös för att kunna fjärrstyras av Spock – när kusinen börjar vakna upp så får Spock honom att banka sitt huvud i en kontrollpanel för att på nytt tappa medvetandet. Med hjälp av kusinen får Spock instrumenten på myteristernas skepp att visa helt motsatta utslag än de verkliga, så skeppet slutar att attackera klingonerna och far i stället rakt i famnen på Enterprise. Anmärkningsvärt: att Spock först hejdar Kirk från att förstöra myteristskeppet (i sig ett rätt så allvarligt disciplinbrott – dessutom av en så o-spockig orsak som att rädda en kusins liv), men att det ändå sedan, mot slutet av serien, går att fånga in myteristernas skepp genom att Enterprise skickar en missil med någon form av sömngas mot den. Men som helhet ett av de bättre avsnitten i den här samlingen. Myterister inom Federationen känns ju nästan som ett helt förbjudet ämne i Roddenberrys idealistiska Star Trek-universum.
  • The Ageless One är ytterligare en sån där zoo-historia, där Spock och Kirk kidnappas av en mystisk blå enögd filur, som vill ha dem i sitt privata museum över olika livsformer. Och för att göra allt lite svårare så förvarar han sin samling 1 000 år in i framtiden. Förutom en väldigt blå skurk så var det här en rätt ointressant historia.
  • Thorpex är ett av de första serieäventyren som fokuserar ordentligt på “natten” ombord på Enterprise. Vi får reda på så mycket om det här skeppet och hur det fungerar, men det där med skiftbyten och nattarbete tycker jag att man slarvat över – även om jag har för mig att ämnet i alla fall dök upp i The Next Generation. Tydligen vill jag se en dokumentär om bara allt det tråkiga som görs ombord, tur att den kommande animerade serien Lower Decks verkar ha ett visst fokus på detta.

Det finns lite ekon av tv-serien Picard också här, eftersom Enterprise här använder sig av en skock med robotmekaniker som ska underhålla skeppets utsida. Men en av de där robotarna har blivit kapad av ett slags ljusvarelse. Ett glödande klot, som sedan visar sig vara en komprimerad version av en varkan, ettintelligent kattdjur. I alla fall, den här ockuperade roboten skickar ett falskt meddelande till Federationen, om att skeppet blivit attackerad av en främmande makt. Eftersom katten/ljusvarelsen/roboten samtidigt sätter kommunikationssystemet ur spel så är tanken att Federationen ska skjuta sönder Enterprise innan de hunnit säga att allt är lugnt ombord.

  • Jag tycker att det här är ett äventyr med en hyfsat sofistikerad intrig med en massa detaljer och utvikningar, som till exempel The Meissner test som kan läsa av en persons undermedvetna. Till sist drar det ändå ihop sig till en lite större konflikt. Resten av ljusklotsvarelserna attackerar Enterprise med sin stora farkost, som ser ut som en meteorit. Lösningen på problemet är inte riktigt lika avancerad som restenb av storyn. Enterprise bländar sina motståndare med jättestarka lampor, och lyckas på det sättet få skyttlar laddade med bomber att explodera på varkanernas konstgjorda meteorit. Från det här avsnittet tar jag främst med mig den onomatopoetiska glädjen i serieberättandet.
  • Under the Sea är berättelsen om planeten Tekkor, som för 900 år sedan drabbades av en syndaflod. Tre månaders regnande förstörde hela den blomstrande civilisationen. Nu skickas Enterprise till planeten för att undersöka varför en tidigare expedition dit försvann spårlöst. Redan på den tredje sidan får vi en tänkbar lösning: en treögd jättebläckfisk.
  • Men faktum är att bläckfiskarna är rätt snälla, jätteålarna däremot! Tekkorianerna bor i små baser under vattnet, men Kirk lyckas missförstå dem hela tiden, och tror att de är fiender när de egentligen bara vill hjälpa mänskligheten. Ett ganska simpelt äventyr som främst bygger på en massa missförstånd – men som räddas av djuphavsmonster och undervattensmiljöer. Och så gillar jag att den/de som skrev manus till den här serien verkligen älskar ord som pandemonium.

  • Revolt on Dak-Alpha känns som ett ännu mer ovanligt avsnitt än det som handlade om myterier. Här uppstår en revolution på en planet som Federationen koloniserat. Oklart om det är urbefolkning eller bara en del av den inflyttade befolkningen som är osams med Federationen, men det känns som om de brittiska kolonialvibbarna är ganska starka i det här avsnittet. Både när det gäller hur revolutionärerna ser ut, och det totala ointresset för varför någon överhuvudtaget skulle dra igång ett uppror. Revoltörerna är dessutom helt ointresserade av att följa ens någon form av spelregler inom krigföring, eftersom man till exempel spränger det fängelse där de gamla makthavarna sitter fångna.

Vi får se när jag vågar mig på de två återstående volymerna i den här seriesamlingen. Är inte helt övertygad om de brittiska tecknade Star Trek-äventyrens charm. Mer än som en konstig återvändsgränd inom ett franchise som vid det här laget inte alls hade funnit sin form.

Star Trek – The Classic UK Comics Volume One 1969-1970. Det här är volym ett (av tre) med brittiska Star Trek-serier. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan januari 1969 och december 1970. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och elva seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Star Trek/Legion of Super-Heroes. När kapten Kirk träffade Rymdens Hjältar!

Nej, jag kan inte hålla på att bara sitta och läsa gamla tecknade serier. Så här kommer en utgåva som i alla fall gjordes på den här sidan sekelskiftet. Star Trek/Legion of Super-Heroes är alltså en så kallad crossover-serie. IDW/Eaglemoss har gett ut några sådana Star Trek-varianter, som ett slags specialutgåvor i sin längre, sammanhängande serie av Star Trek Graphic Novels. Här finns äventyr med Gröna lyktan och Apornas planet. Men det album jag fastnade för var alltså det med Legion of Super-Heroes, eller Rymdens Hjältar som de hette på svenska. En av de serietidningar jag brukade försöka köpa på Ica i Vallåkra när jag var liten. Ibland hette den Stålpojken och ibland Rymdens Hjältar (på konditoriet i Vallåkra hade de Atlanticserien och Fantastiska Fyran också, men de brukade ramla in mer sporadiskt där).

Jag har alltid varit lite skeptisk till den här typen av samarbeten, men faktum är att korsningen mellan DC-universumet och Star Trek-världen den här gången känns hyfsat logisk, i alla fall när äventyret kommit igång. Och här använder jag alltså logisk i ett väldigt speciellt sammanhang, en genre och koncept där tidsanomalier, äventyr i olika tidslinjer och orsak/verkan-effekter vid tidsresor är sånt som sker mest hela tiden.

Historien börjar med att både rymdhjältarna och Enterprise, var och en på sitt håll, fastnar i någon form av tidsvirvel och spottas ut i ett universum de inte känner till. Eller, det känns bekant men samtidigt inte. Man kan beskriva platsen ungefär som Star Treks spegeluniversum, fast värre, och med inslag av både DC- och Star Trek-universumen. Rymdimperiet som har Jorden som bas är den här gången ännu större, vidrigare och mäktigare än någon gång tidigare. När man forskar lite i den lokala tidslinjen verkar det som om den här jordcivilisationen for till månen när man på vår jord fortfarande höll på att “upptäcka” Jordens kontinenter med segelfartyg.

Efter lite initial fajt mellan de både grupperna kommer de till sist på att de faktiskt har en hel del gemensamt, och att de troligtvis behöver varandra för att kunna ta sig hem till sina respektive tidslinjer och universum igen. Men det finns gränser för samarbetet. Man kommenterar både Kirks gubbsjuka och Spocks sätt att säga självklarheter som om de vore otroligt djupsinniga och genomtänkta. Och så gör man en hyfsat woke kommentar om en av de kvinnliga superhjältarnas minimala outfit.

Några smarta saker man gjort här: försökt hitta likheter mellan medlemmarna i de två gängen, så att till exempel Brainiac och Spock liksom genast börjar samarbeta kring vetenskapliga lösningar på deras problem. Man har också hittat varsin skurk ur respektive universum som man slagit samman till en: Vandal Savage från DC och Flint från Star Trek.
Jag kanske inte riktigt tycker att den här eran inom serietidningsskapande ser särskilt bra ut, men storyn är däremot rätt rapp och humoristiskt.
Och så tycker jag att det är rätt roligt att man skapat ett superhjältegäng för det onda imperiet, där man kombinerat Star Trek och DC-trådar lite hej vilt.

Själv blev jag mest lite förbluffad över hur kul jag hade när jag läste det här. Och att det faktiskt gick att sy ihop de här två världarna hyfsat enkelt, även om Star Trek-crewen egentligen har rätt lite att sätta emot ett gäng hjältar med superkrafter. Att McCoy går runt och söver ner folk med en spruta gång på gång är inte en supersofistikerad skill.

Betyg: 7/10.

Jag har läst utgåvan av Star Trek/Legion of Superheroes som Eaglemoss gett ut som en del av sin Graphic Novel Collection. Skriven av Chris Roberson och ritad av Jeffrey Mo. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tio seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 4. Kungligheter, växtmonster och en kackig remake.

Egentligen hade jag tänkt sticka emellan med ett blogginlägg om ett album med brittiska Star Trek-serier här, men det är faktiskt så jobbigt att läsa de där serierna att jag hann med att klämma ytterligare ett Gold Key-album i pauserna. De här amerikanska serierna är liksom lite mer lättlästa, även om jag i det här albumet tycker att man börjat utveckla en rätt rå och oempatisk ton. Ber om ursäkt för extremt långt blogginlägg, men det finns i alla fall en massa fina bilder här!

Jag är inte heller riktigt lika förtjust i teckningarna i den här utgåvan. Framför allt i det första äventyret känns det som om allt är lite plattare än tidigare, är det en slump att det är en ny tecknare, Sal Trapani, inblandad här? I de övriga avsnitten är det bara huvudtecknaren Alberto Giolitti som är inblandad.

De första två avsnitten är skrivna av Arnold Drake, som jag skrev om i förra blogginlägget. I The Haunted Asteroid ska Enterprise-crewen undersöka varför gravplundrare försvinner på den mytomspunna asteroiden där drottning Saeenas mausoleum finns. På vägen in i mausoleet möts de av olika uppenbarelser och andar (fast allt visar sig sedan vara projektioner) som försöker skrämma bort dem. Nästa svårighetsnivå innebär att man blir bortförd av androider, och satt i finkan. Tanken är att åsynen av en hög benknotor i en av fängelsecellerna ska få folk att lämna asteroiden ifred. Eftersom inget verkar kunna skrämma våra kära trekkers så står de till sist inför lösningen på mysteriet: Den åldrade Saeena. Hon är inte död, som alla tror, utan har i alla tider använt asteroiden som ett gömställe. Här bodde hon under många år tillsammans med sin kung, som övergav sin planet när han insåg att hans drottning hade en genetisk åkomma som innebar att hon skulle åldras extremt långsamt.

Men att känna till Saeenas hemlighet kommer med ett pris. Att man måste stanna där med henne på asteroiden i all evinnerlighet (eller tills hon dör). För Kirk och de andra återstår bara att ta sig ut genom våld. Och det är nu som den kvinnliga forskaren, som är ett slags gästartist i den här storyn, blir hysterisk. Tidigare har hon varit sassy och rapp i käften, men nu blir hon så rädd för att gänget ska dö när de flyr från drottningen att hon får ett psykbryt. Så pass jobbig blir hon att Kirk måste ge henne en örfil. (När äventyret är avklarat ber hon sedan om ursäkt för att hon varit så jobbig, varpå Kirk tar det som intäkt för en romantisk middag. Allt blev faktiskt rätt äckligt här. Är straffet för att bli hysterisk att man måste ligga med Kirk? Eller blev han så tänd av att ge henne en örfil?)

Gänget lyckas i alla fall ta sig ut, kort därefter sprängs hela asteroiden, så som drottningen sagt skulle ske när hon dog. Det enda sättet jag kan tolka det här på är att det var Enterprise-patrullen som tröttade ut henne så pass mycket att hon kolade. Ett inte helt lyckat uppdrag, i mina ögon. Själva verkar de vara rätt så obekymrade. Och ser asteroiden inte mystiskt mycket ut som det där museet som vi fick besöka i förra samlingen. Någon verkar ha velat recykla lite.

Även nästa story handlar om kungligheter. En ung, bortskämd prins ska föras till sin hemplanet – där det eventuellt finns en konspiration som går ut på att döda honom. En ond general har gillat att vara t f despot, och vill inte se sin maktsfär förstörd av en ung monark. Och det verkar som om han har bråttom att röja sin konkurrent ur vägen. Redan på flygplatsen försöker två personer döda prinsen, och sedan – inne i palatset – utför även hans syster ett mordförsök. Spock kommer fram till att det här INTE enbart är bevis på en konspiration, utan snarare har folk blivit galna och lättpåverkade av stoft från en komet som passerat planeten.

När Spock och McCoy är ute på en rymdpromenad för att samla in det här stoftet med hjälp av två dammsugare (som av någon anledning fungerar i rymden) blir även McCoy snurrig och attackerar Spock. En rätt snygg scen, faktiskt. (Det är tydligt att just den där ständiga irritationen mellan McCoy/Spock är en av serietidningsförfattarnas favoritkonflikter. I förra äventyret var det McCoy som räddade Spocks liv när hans kläder börjat brinna, varpå Spock klagade över att läkarens intensiva räddningsaktion lett till revbensskador).

Givetvis kommer man efter ett tag på ett motgift mot galenskapssjukan och kan strö den över en arg folkmassa som precis ska lyncha den unge prinsen. Varför galenskapen yttrar sig nästan enbart som att man vill döda just prinsen, förtäljer inte historien, men hans konkurrent missar ingen chans att hetsa folket mot monarken. Men vi får åtminstone se en soldat köra sin motorcykel rakt ut i en lavasjö i början av historien, så kanske pågår det fler konstiga saker på den där planeten som vi aldrig får se i detalj.

John David Warner har skrivit nummer 21 av Star Trek-tidningen, The Mummies of Heitius VII. Det här äventyret känns så himla sjuttiotal, på något vis. När jag tänker på min barndom, så känns det som att GÅTAN MED PYRAMIDERNA verkligen var en sån där sak som man alltid gick runt och tänkte på. Ett koncept som än idag dyker upp inom populärkulturen, men det känns inte lika frekvent som då.

I Star Treks fall handlar alltså storyn om hur man hittar resterna av en typisk egyptisk civilisation på en planet långt borta. Här finns också mumier, men de är snarare att betrakta som cyborger. En blandning av människor och maskiner, där den mänskliga sidan ruttnat bort genom åren. När robotarna av misstag aktiveras försöker de följa sin ursprungliga programmering – att evakuera befolkningen från sin dödsdömda civilisation. En evakuering som robotarna och den forskare som tagit fram dem aldrig lyckades genomföra – befolkningen dog hellre ut än att bli omgjorda till maskiner.

När en av mumierna tagit kontroll över Enterprise håller skeppet nästan på att hamna på Romulanskt territorium. Värt att lägga märke till är att Romulanerna i den här tecknade versionen har lite romerska riket-inspirerade outfits, som ju passar lite bättre med namnet men inte stämmer överens med tv-serien. Även i den här storyn finns förresten en kvinnlig forskare, och även här får hon ett slags bryt. Hon försöker skydda en av mumierna, eftersom hon som forskare tycker att det är så angeläget att de bevaras. Den här gången oskadliggör Kirk kvinnan med en elchock. Även hon ber om ursäkt, den här gången i sista rutan — så vi får aldrig reda på om det blir en middag på tu man hand med Kirk efter även denna incident.

I Siege in Superspace recyklar man helt fräckt konceptet med växtmonster från Star Trek-seriens allra första nummer. Fast den här gången är inte de vegetabiliska skräckfigurerna organiska, snarare styrs de av någon form av kretskort. Hela äventyret utspelas på en planet som Enterprise kommer till efter att ha sugits in i ett svart hål.

Uhura får vara med i även det här äventyret, men av någon anledning är hon vit. Hennes medverkan är dock marginell jämfört med det här äventyrets andra kvinnliga karaktär och gästande love interest, Rhuna. Hennes folk har flyttat under jordytan på sin planet. Dit tvingades man efter att planetens avancerade försvarssystem vänt sig mot sina egna herrar. (Som man ser på bilden nedan så passar tecknaren på att bjussa på en uppdragen kjol mitt i katastrofen).

De kassa levnadsförhållandena blev ännu sämre när en besökare från en annan planet först aktiverade det där försvarssystemet, och sedan utlöste en atomkraftverksexplosion.

Det var efter det som hjärnan från försvarssystemet började liera sig med växter och skapa livsfarliga hybrider. I en inte allt för chockerande upplösning visar det sig att det är Rhuna som har det där kretskortet, i ett armband som hon fått av sin nu avlidne pojkvän. I en symbolisk scen skriker Kirk åt henne att ta det av sig, för att sedan förstöra det. Och så slutar även växtmonstren att fungera. När Enterprise tagit sig tillbaka till sitt eget universum genom ett svart hål så sitter han och drömmer om Rhuna. Tänk om…

Avsnittet är skrivet av Gerry Boudreau, som här gör ett kort inhopp i Star Trek-universumet med två äventyr. Det andra är en märklig remake av tv-seriens avsnitt Miri. Historien om planeten där alla vuxna dör, men barn åldras outsägligt långsamt. Men här är allt det roliga från tv-versionen borta, känns det som. Liksom i stort sett alla flickor från den här planeten (om de finns spelar de i alla fall ingen större roll i handlingen).

Boudreau verkar mest av allt bara ha snott grundförutsättningen för tv-serieavsnittet och sedan hittat på en egen story. Handlingen har förflyttats från 60-tal till någon obestämd medeltid. Eller, man kan tro det från början. Egentligen är riddarna man stöter på en del av en högteknologisk försvarsmodell, som aldrig riktigt förklaras.

För tredje gången i den här seriesamlingen stöter vi på en kunglighet, även om den här lillkillen som styr och ställer nog utsett sig själv till kung. Barnen på Argylus, som planeten heter i det här äventyret, är intellektuellt helt mogna vid tre års ålder. Känslomässigt är de däremot fortfarande barn, men efter en farsot som drabbat planetens alla vuxna så är även deras livs utmätta. Vid 13 års ålder så slår sjukdomen till. Nu vill man att Enterprise och dess besättning ska hjälpa dem att få fram ett motgift. Och för att göra alla lite mer motiverade så berättar de inte det här med sjukdomen förrän Enterprise-crewen är på planetens yta och redan blivit smittade. Fem dagar har de på sig att hitta en lösning.

Nurse Chapel är i alla fall med på utflykten till den här planeten, och står för det kanske mest bevingade uttrycket i det här äventyret (se bild). Annars är den generella känslan mest att det känns lite tråkigt. Som att Enterprise åker fram och tillbaka till Ominnus för att få tag i ämnet Genitum Lars som behövs för att framställa ett botemedel mot åldrandesjukdomen. De blir förstås genast överraskade av vildar i höftskynken. Platsen där man hittar växterna med Genitum Lars är en av deras heliga platser. Men slagsmål blir det i alla fall, och Spock verkar ovanligt glad över att få ge primitiva humanoider stryk.

Arnold Drake är tillbaka som manusförfattare i The Trial of Captain Kirk, där en av de mer intressanta tekniska innovationerna i den tecknade Star Trek-serien görs. Ett slags robotar, i vars minne man kan mata in sin egen personlighet och kunskap. På det sättet kan dom göra grovgörat på farliga platser, medan man själv ligger avsvimmad av hjärnchocken som den här sinnesöverföringen leder till.

Uppdraget den här gången är att jaga illegala gruvpirater, som utvinner saker i ett astreoridbälte som förklarats fridlyst. En uppgift som är omöjligt att få rätt på eftersom gruvbolagen mutat sig till inflytande långt upp i Federationens maktsfärer. Så långt upp i hierarkierna att Kirk själv håller på att åka fast när han skjuter sönder ett av gruvpiraternas skepp (förklätt till en asteroidklippa, förstås).

Medan Kirk ska upp inför krigsrätt så drar Spock och de andra iväg för att hitta bevis som kan fria honom. Exakt vilka bevis de för med sig hem är oklart, men eftersom Kirk genomgår en tillfällig skönhetsoperation så kan han själv hitta den skyldige bakom komplotten mot honom. Kirks förklädnad varar bara en viss tid, men han lyckas ändå få klarhet i att den skyldige är en av politikerna i juryn som ska ställa Kirk inför rätta (han dejtar en sekreterare, förstås). Som tur var är den där politikern inte lika skicklig på slagsmål som Kirk, så allt ordnar upp sig till slut. Äventyr och historier som handlar om korruption inom Federationen är alltid lite extra spännande, eftersom de väl egentligen strider mot seriens grundtanke. Men här lyckas man inte riktigt få till någon vidare intressant historia av det hela.

Varje del av den här samlingen åtföljs av en artikel, och den här gången handlar det om de målade omslagen till Star Trek-tidningen. Alltid lite häftigare och mer fantasifulla än serien inuti. Falsk marknadsföring, men extremt snygg sådan.

Det här är volym 4 (av 5) med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och nio seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 3. Nu med sex, åtrå och femme fatales (och ett besök i limbo)

Jo, jag har blivit lite besatt av det här med de gamla tecknade Star Trek-serierna. Avslutar i stort sett varje kväll med att klicka mig igenom ytterligare ett märkligt avsnitt. Men helst bara ett. Dels för att en viss skevhet och konstighet i plottarna gör mig lite utmattad. Men också för att inte serierna ska ta slut för snabbt. Det är något med den tonen och uttrycket i de här 70-talsserierna som känns väldigt nostalgiskt.

När jag nu scrollat mig igenom nummer 13 – 18 av förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning så är det Len Wein (som jag ju presenterade i förra blogginlägget) som skrivit manusen till de första fyra äventyren. De två sista historierna är däremot gjorda av Arnold Drake. Han är ytterligare en sån där erfaren serieskapare som kallats in för att riva av några Star Trek-historier, mest känd är han över att ha varit med och skapat DC-figurer som Deadman och The Doom Patrol, samt Marvels Guardians of the Galaxy. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, utan börjar med en Wein-story, som påminner ganska mycket om det vi sett av honom tidigare i den här franchisen.

I Dark Traveler har Len Wein på nytt skrivit en “ensam makthungrig galning”-historia, men den här gången väntar han i alla fall med att introducera det förryckta geniet tills vi kommit in i äventyrets andra halva. Till en början så handlar nämligen den här storyn mest om en man med magiska krafter som liftar med Enterprise till sin gamla hemplanet. Eller, liftar och liftar. Kirk och de andra har inte mycket att säga till om i frågan, den främmande mannen dyker bara upp på Enterprise och tar, till synes helt utan ansträngning, kontroll över skeppets navigation. När Enterprise kommer fram till främlingens hemplanet bestämmer Kirk och de andra sig för att följa med dit och kolla på platsen som mannen lyriskt beskrivit som ett paradis. Men när man kommer till planetens yta är inget som förr. Fripassagerarens galne bror (som verkar vara onaturligt kort, eventuellt sitter han i rullstol) har låtit sina robotar ta makten och förslavat befolkningen eftersom han upplevde att han, som kort, var hånad och förlöjligad. Liftaren och Enterprise-besättningen arbetar tillsammans för att avsätta den korte despoten, men utan att göra någon närmare efterforskning kring hur utbredd funkofobin är på planeten. Pluspoäng för att Enterprise-gänget får testa på att flyga på en matta i det här äventyret.

Vilken Kirk är den riktigt, och vilken är den klingonska kopian?

The Enterprise Mutiny var även med i den första Gold Key-samlingen som jag skrev om. Det här är en rätt underhållande historia där man för första gången i tecknad form undersöker tropen med dubbelgångare. I det här fallet en falsk Kirk som tar kontroll över Enterprise, men där hans trogna besättning snart gör myteri mot bedragaren. Det är också i den här serien som det finns klingoner som inte ser ut som klingoner (bara skalliga människor i någon form av shortsdress). Samt en skräcködla. Och så tvingas Spock lista ut vem som är den riktige Spock och bedragaren i en laddad scen – som dessutom är snodd rakt av från avsnittet Whom Gods Destroy. Valuta för pengarna, helt enkelt.

Ett museum vid världens ände…

I Museum at the End of Time för någon slags rymdorkan Enterprise till Limbo. Där, i mellanrummet mellan liv och död, träffar de på ett museum med en massa gamla rymdskepp och rymdresenärer som också dragits in i en liknande rymdvortex. När ett klingonskt skepp (där bara en i gruppen ens påminner om tv-seriens sextiotalsklingoner) dyker upp i limbot så blir det förstås bråk. Men efter lite fajtande inser man att gemensamma krafter är det enda sättet som man kan ta sig ur den här märkliga icke-världen på – viljan till en lösning är dessutom ovanligt stor eftersom Spock just konstaterat att hela limbo-bubblan man befinner sig i håller på att kollapsa. Av någon trist anledning så väljer alla de gamla rymdfararna att stanna i museet och invänta slutet. “Alla vi känner har dött”, säger dom, och då har de ändå inte ens sett det där avsnittet av The Next Generation där ett tre personer vaknar upp från sin kryosömn och hade extremt svårt att anpassa sig till framtidens samtid.

Som helhet var ändå det här ett lite väl mesigt äventyr. Det saknades faktiskt en galen tyrann eller vetenskapsman. Höhöhö.

Day of the Inquisitors: Kirk och hans crew har varit ute på ett diplomatiskt uppdrag, men på vägen tillbaka till Enterprise skadas deras skyttel av en meteoritstorm och man tvingas nödlanda på en planet i närheten. Det visar sig dessvärre vara en plats som styrs av ett gäng xenfober som går klädda i KKK-liknande kåpor. De stämplar allt som de inte gillar som den ondes verk. Gissa om de blir förskräckta när de ser Spock. Honom skickar de raka vägen in i tortyrkammaren.

Det finns flera märkliga saker i det här äventyret. Som att Kirk och hans män helt oprovocerat slår ner vakterna som de träffar på vid en stadsport. Då har de fortfarande inte en susning om att staden styrs av onda män i kåpor. Vad hände med att man inleder en kontakt med ett främmande folk med att i varje fall försöka prata lite? Men våldsamheterna verkar vara centrala för den här seriens skapare. Rent generellt har de tecknade serierna som getts ut av Gold Key så här långt hängett sig åt mer knytnävsvåld än jag minns från originalserien. Fajterna utgör liksom höjdpunkten i många av serierna jag läst. På samma sätt är kvinnorna helt osynliga i de civilisationer som Kirk och de andra kommer i kontakt med. Visst, i den här serien finns Uhura och en nypåhittad kvinnlig besättningsmedlem med, men på planeten man kommer till syns inte ens kvinnorna till på stan. Det blir allt som oftast nästan lite löjligt patriarkalt.

På pluskontot kan vi kanske lägga det faktum att man i det här avsnittet i varje fall experimenterar med två parallella handlingar. Ombord på Enterprise får nämligen tf-kaptenen Scotty order om att avbryta sökandet efter Kirk och de andra, för att i stället ge sig ut på ett uppdrag i SIGMA-kvadranten – den tror jag aldrig att jag hört talas om!

Kirks och de andras problem med inkvisitorerna löses när de religiösa fanatikerna tvingar Spock att använda skyttelns radioutrustning för att visa hur han håller kontakten med hin håle. På det sättet kan han anropa Enterprise och se till att han och resten av besättningen blir transporterade bort från planeten. Enterprise-crewen har också varit i kontakt med den lokala motståndsrörelsen. Oklart om de verkligen fått tillräckligt med luft under vingarna för att kunna avsätta planetens religiösa ledare. Helt ärligt verkar Kirk mest intresserad av att åka hem till sitt rymdskepp igen.

The Cosmic Cavemen har faktiskt en kvinnlig huvudperson. Men hon verkar å andra sidan vara den enda kvinnan på en planet fylld med olika grupper av muskulösa, halvnakna män som utkämpar olika krig mot varandra. Men så är hon också en telepatisk drottning, som väntat på Spocks ankomst hur länge som helst. Spock, eller Unruho som han kallas på planeten, är så viktig att man karvat fram hans ansikte ur berget, som man tillbedjer. Hur det där blev till är ett av äventyrets större mysterier – men till sist kommer Spock på att drottningen måste ha plockat upp en stark telepatisk signal från honom när han blev jätterädd för en stor dinosaurliknande varelse under en expedition.

Drottningens fok heter Tol, och hotas av den mer “barbariska” Kovars-stammen. Enterprise-crewen försöker hålla sig utanför konflikten, men till sist gör Spock ett framträdande – en gudomlig uppenbarelse – som får de två stammarna att enas. Det här är då den första Star Trek-historien som Arnold Drake skrivit, och jag tycker att det känns lite annorlunda. Mer fartfyllt och omväxlande än tidigare. Men också lite mer gubbsjukt och smårasistiskt. Förutom drottningen så blir inte befolkningen på den här planeten mycket mer än ett gäng vildar, även om Tol-folket är duktiga på hantverk och har viss potential, enligt Spock.

Det här är också det första äventyret som har både Alberto Giolitti och Giovanni Ticci som tecknare. Bildspråket är faktiskt lite mer expressivt i det här avsnittet, och färglagt lite annorlunda. Men kombinationen av de här tre upphovspersonerna ger också en lite mer våldsam och brutal serie – vi får till exempel se förberedelserna till en avrättning, och i slutet av den här historien försöker Scotty till och med börja slåss med Spock (Scotty står förresten också för den tecknade seriens första riktigt utvecklade romans – lite för sent inser han att den där drottningen egentligen kanske bara var ute efter hans vapen). Varför kapten Kirk har en orange tröja får vi däremot inte riktigt någon bra förklaring på.

Det är tydligt att manusförfattaren här har tröttnat på begränsningarna när det gäller de tekniska landvinningarna i Star Trek. I The Hijacked Planet hittar därför Arnold Drake på en makalös maskin som kan spela in en hel planets befolkning på någon form av fantastiskt band. Ja, till och med hela planeten, visar det sig. Den komprimerade planeten i fråga, som man spelat in för att den inte ska brinna upp av en sol som håller på att förvandlas till en supernova, utgör också ett ytterst attraktivt byte för en skurk som vill utpressa Federationen. “Ge mig massor av pengar, annars dödar jag 600 miljoner människor”.

Det framstår med all önskvärd tydlighet att den gode Arnold Drake gärna vill ha lite mer romance och åtrå i Star Trek-serien – vilket i och för sig också ligger helt i linje med tv-serien som den utgår från. Lite skeptiskt blir jag ändå när han här låter en femme fatale anlända till Enterprise för att förföra Spock. Hennes plan är att stjäla den där inspelade planeten för sin brors räkning. Och Spocks ovanligt tillmötesgående sätt mot kvinnan förklaras sedan med att han redan börjat misstänka henne för att vara en bedragare, och därför valde att spela med i charaden. Men inte ens Spocks logik kan förhindra att han blir lurad. Och så måste han och Kirk och de andra jaga fatt i hennes bror, utpressaren, och försöka få tillbaka det där bandet. Och faktum är att Spock, i en av äventyrets sista rutor, erkänner att han nog ändå tappade huvudet en smula i det där romantiska dubbelspelet. En vändning i intrigen som väl nästan är ännu mer orimligt än den där maskinen som kunde komprimera hela planeter?

Det här är ett ovanligt sprittande äventyr. Inte särskilt smart, men med åtminstone några oväntade vändningar.

Det här är volym 3 (av 5) med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan februari 1972 och maj 1973. Boken är slut på förlag, så jag har läst den som digital utgåva. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och åtta seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives Volume 1. Den rätt ojämna början på Star Trek-serierna.

Fick ju blodad tand efter att ha läst samlingsalbumet Gold Key – 100-page spectacular. Så jag beställde genast hem den första volymen av Star Trek Gold Key Archives. Den innehåller de sex första Star Trek-serieäventyren någonsin. 180 färgglada sidor om Enterprises äventyr i galaxen. Precis som i den förra samlingen så är det här serier som avviker en del från tv-serien. De flesta tekniska termer är egna påhitt, som till exempel användningen av en “teleporter chamber” i stället för ett transportörrum. Sen finns det även lite mer naiva avvikelser, som att mätinstrumenten ombord på rymdskeppet har displayer som visar sina utslag med nålar, eller de fåniga namn som alla planeter måste ha. Och är i den tecknade serien löses alla språkförbistringar med främmande civilisationer genom ett slags universell rymdesperanto. Hur alla tvärs över galaxen lärt sig det där språket förtäljer inte historien.

Alla sex äventyren i den här samlingen skrevs av Dick Wood (interesting name), en garvad serieveteran när de här äventyren publicerades. Han började skriva för serietidningar redan på 40-talet, och hantverkskunnandet märks framför allt i de första serierna i det här albumet. Det är rutinerat och rappt berättat, men snarare genom rutin än genom briljanta manus. Berättarstilen känns också typisk för de serier jag läste som barn – som det här med att alla äventyr inleds med en bild från avsnittets höjdpunkt. Gärna med lite överdrivna och missvisande premisser i den första teasern, jämfört med vad som sedan händer i själva äventyret. De två första nummerna är illustrerade av Nevio Zaccara och de andra fyra av Alberto Giolitti – som också fortsatte med serien under en lång tid framöver. Så, vad händer då i de olika äventyren?

The Planet of No Return har jag skrivit om tidigare. En smått vansinnig historia om en planet som bebos av växtvarelser vars sporer kan förvandla varelser av kött och blod till växter. Det blir givetvis helt sjuka äventyr för teamet som hamnar på planeten, en av dem transformeras och blir ett gående träd. Så aggressiva är de här sporerna att Spock i slutet av äventyret bestämmer sig för att ta det säkra före det osäkra och helt enkelt utplåna allt liv på den här planeten. Chockerande o-treckig avslutning på ett äventyr som annars verkligen använder sig av den tecknade seriens frihet att kunna berätta om helt sanslösa intriger.

Det icke-empatiska förhållningssättet till omvärlden fortsätter i tidning nummer två. I The Devil’s Isle of Space. En fängelseplanetsstory med en twist. De dödsdömda fångarna är här förvisade till en asteroid som kommer att explodera – men fångarna vet inte när. Ett slags dödsdom med fördröjning, alltså. Enterprise fastnar i den här fånganstaltens energifält, och de desperata fångarna försöker ta sig ombord på Enterprise för att fly när Kirk och de andra försöker hitta något sätt att stänga av kraftfältet på själva planeten. Till sist lyckas Spock komma på ett sätt att både ta sig ur det där energifältet och rädda de ur besättningen som var fångar på själva planeten. De dödsdömda fångarna lämnar man åt sitt öde. En halv serieruta ägnas åt empati kring detta när asteroiden exploderar medan Enterprise är på väg därifrån. Men kallblodigheten förklaras den här gången med en prime directive-liknande tankegång.

Invasion of the City Builders var väl det av äventyren i den här volymen som kändes mest angelägen. Inte bokstavligen, men historien om civilisationen som bygger maskiner som de tappar kontrollen över är ett klassiskt AI-skräckscenario som alltid framstår som aktuellt. Här hamnar befolkningen på planeten i ett nödläge när maskinen som “gör mat” går sönder, medan maskinerna som bygger städer löper amok. När Enterprise anländer till planeten har maskinerna nästan byggt städer över hela planetens yta, så det finns inte längre någon plats att odla mat på – om befolkningen vetat hur man skulle gå till väga för att göra det. Storyn är lite tillkrånglad, men har en i det närmaste filosofisk tyngd jämfört med de andra avsnitten i den här boken. Ett slags actionfylld fundering kring samhällsutveckling, mekanisering och priset en civilisation kan få betala för att prioritera bekvämlighet framför allt annat. Men jag fastnar också för det faktum att Enterprise har sina gamla arkivband på riktiga filmrullar!

Bild från nätet – nyutgåvan ser betydligt bättre ut än det här.

I The Peril of Planet Quick Change hamnar gänget från Enterprise på en planet som går igenom extrema förändringar omkring var tionde minut: klimatet, geografin, växtligheten – allt förändras totalt. I hopp om att kunna utvinna det sällsynta ämnet tiantianium så landar våra vänner från Stjärnflottan ändå där. Planeten framstår som helt obebodd, men efter ett tag förstår vi att de förvandlats till ett slags ljusandar. Ljusfenomen som tar över Spocks hjärna och instruerar honom om hur man ska stoppa planetens forcerade evolution. När man väl gjort det så återfår befolkningen sin fysiska form igen – betydligt mer orimligt är väl att även deras städer återuppstår, helt oskadade av alla tusentals omvälvande förändringar som skett kring dem. Några kvinnor syns däremot inte till på den här planeten, en trend som återkommer i de flesta av de civilisationer som Enterprise besöker i den här volymen. Lite bonusdramatik på slutet av äventyret är att en av de där ljusandarna försöker stanna kvar i Spocks huvud – men efter en del komplikationer lyckas vulcanen till sist få ut honom.

Hela intrigen är en variant av ett ofta använt Star Trek-grepp, med aliens utan kroppar som på telepatisk väg får kontroll över någon ur besättningen. Det här var väl ett halvbra försök i vad man väl får kalla en egen subgenre. Så här långt in i samlingen börjar jag också känna att Spock utvecklats till att bli den egentliga huvudpersonen i de här tecknade serierna. Kirk är inte bara ganska anonymt tecknad, han tar inte heller överdrivet mycket plats i intrigerna.

The Ghost Planet var kanske den allra tröttaste av historierna i den här volumen. Enterprises besättning upptäcker en märklig planet med regnbågsfärgade ringar. De må vara vackra, men tydligen också farliga för befolkningen, som tvingats fly till rymdstationer för att överleva. Enterprise kontaktas av två tvillingbröder som ber om hjälp med att få bort regnbågarna. Vad man däremot inte berättar för Kirk och de andra är att de två tvillingmännen varit i luven på varandra under lång tid, och utkämpat ständiga krig om makten över deras sargade planet. Så djupt sitter oenigheten att man till och med försöker gömma undan sina vapenarsenaler för att kunna fortsätta kriga när Enterprises besättning har dragit från deras planet. Orimlig och rätt trist intrig, som väl någonstans är lite inspirerad av kalla kriget. Förresten, vem döper en planet till Numero Uno? Då är ändå de flesta av namnen och platserna ganska töntigt döpta. En liten höjdpunkt i det här äventyret är däremot genomskärningen av Enterprise i en av bildrutorna.

I avslutande When Planets Collide hamnar två planeter på kollisionskurs eftersom deras respektive grundämnen dras till varandra. Enterprise upptäcker det här, och för att skydda de två och andra omkringliggande världar försöker man lösa problemet. Men det är inte så enkelt som att spränga den ena planeten, som man först tänkte, för ganska snart inser man att det på bägge planeterna finns civilisationer där livet levs under jordytan med hjälp av konstgjorda solar. Men allt ordnar sig, även om det krävs att man bogserar resterna av en gammal sol genom några solsystem för att förhindra planetkrocken. Äventyrets bästa serierutor är dock inte den dramatiska upplösningen utan när Spock, Kirk och Scotty (som här fortfarande är blond) fångas in i ett slags transparenta ballonger. Eller när Spock åter i en jättelång underjordisk rutschkana. Lite mer frågande ställer jag mig till scenen där det regnar in meteoriter på Enterprise brygga utan att skeppet går under. Trots en hel del action blir den här interplanetära thrillern mest forcerad och ointressant, tycker jag.

Kanske är det på grund av att utgivningstakten ökat en hel del så här långt i Gold Keys Star Trek-produktion som de tre sista äventyren i den här boken känns mycket slarvigare och sämre än de tre första. Eller så var det så att Dick Wood bara hade tre riktigt bra Star Trek-stories i sig. Vi får se i nästa samling, då har man bytt manusförfattare. Det här är ju, trots allt, bara början på Gold Keys Star Trek-serier. Av de totalt 61 nummer som Gold Key gav ut mellan 1967 och 1979 har IDW gjort fem samlingsalbum med sex nummer i vardera utgåva – alltså fram till nummer 30. Inte heller en tidigare reprintserie, The Key Collection, lyckades komma till slutet av utgivningen. Men 30 avsnitt kanske räcker för att få en extremt bra bild av Star Trek-seriernas allra tidigaste ursprung.

Det här är volym 1 av 5 med Star Trek-serier från det amerikanska förlaget Gold Key, med serier som gavs ut mellan oktober 1967 och december 1969. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sex seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key – 100-page spectacular. Gott och blandat från de första trekserieåren.

Mjukstartar utforskandet av tecknade Star Trek-serier med ett samlingsalbum med minnesvärda Gold Key-utgåvor.

Det finns en kort text i slutet av det här samlingsalbumet, ett slags sammanfattning av Star Trek-seriens enkla, och ofta rätt så slarvigt utförda, ursprung. En summering som nästan frossar i hur fel det blir här och där. Misstag som väl egentligen inte är orimliga med tanke på att de stackars serieskaparna skulle göra en tie-in-produkt till en tv-serie som de inte ens sett. Bland annat är färgen på tröjorna fel, Enterprise genomför intergalaktiska resor och äventyren tar sig då och då vägar som är helt otänkbara i tv-serien. Och visst kan man se det där som pinsamma missar, men egentligen tycker jag att det nu — drygt 50 år senare – mest piggar upp. Felaktigheterna känns mer som lite anarkistiska injektioner i Star Trek-konceptet, anomalier som faktiskt innebär att i stort sett vad som helst kan hända i den tecknade serievärlden. Det är ju rent generellt också den stora fördelen med tecknat. Produktionskostnaden för en serietidning blir ju inte dyrare för att man skriver in en gigantisk dinosaurie eller sporer som förvandlar marsvin till träd i handlingen.

Serien om besöket på växtplaneten, från den allra första Star Trek-tidningen någonsin, blir bara konstigare och konstigare ju längre det pågår. Besättningen upptäcker en planet där sporer förvandlar vissa organismer till träd, men där buskarna och växterna även använder djur – och eventuellt också människor –som föda (inte så konstigt, egentligen, till och med jag har ju köttätande växter hemma på fönsterbrädan). Vi har alltså hamnat på en ombytta roller-planet. Allting är jättebisarrt och surrealistiskt.

Det här var bland det roligaste jag läst i serieväg på ett bra tag. Nostalgin var total. De här tidiga Star Trek-försöken påminde mig så mycket om min barndoms serieupplevelser. Dels den här typen av tie-ins, där huvudpersonerna i den tecknade upplagan ibland inte var särskilt lika sina förlagor. Men jag kände också igen hela estetiken från när jag var liten (jag fick helt plötsligt ett enormt sug efter att gräva fram mina gamla nummer av Rymdens Hjältar). Manusförfattarna har också kryddat texten med märkliga alliterationer, vilket förstärker den där käcka 60-talskänslan. Och slutet på The Planet of No Return måste ha gett Gene Roddenberry en hjärtattack. Eftersom de där humanoida växterna avger sporer som reser genom rymden så anser Spock att man måste utplåna allt liv på planeten så att de här livsformerna inte kan sprida sig. Så man eldar upp allt liv där. Ojojoj.

De andra två avsnitten bjuder också på härliga äventyr. Dels ett om ett vapen som gör att man kan förändra varelsers ålder (ett liknande tema undersöks ju faktiskt i ett avsnitt av den animerade serien). Här finns också ett lite mer traditionellt äventyr där Kirk blir personlighetsförändrad – men här kan man fröjdas åt klingoner som inte alls ser ut som klingoner. Däremot gillar de vinröda uniformer med små shorts.

Det här var ett kul litet samlingsalbum, som jag köpte digitalt. Det enda irriterande med den här utgåvan är nämligen att den överlappar de andra samlingsvolymerna som förlaget IDW gett ut med gamla Star Trek-serier. Men det här kändes å andra sidan som en mycket lustfylld introduktion. Jag blev enormt sugen på mer. Mer! MER!!

Star Trek Gold Key 100-page spectacular ges ut av IDW, och finns till exempel på webtjänsten Comixology. Den innehåller äventyren i nummer 1, 8 och 14 av Gold Keys Star Trek-äventyr, i tidningar som gavs ut 1967, 1970 och 1972. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och fem seriealbum. Och lite till.

Star Trek Beyond. Rebootfilmen med Idris Elba i en konstig mask. Och om ett bloggprojekt som går i mål! I alla fall för den här veckan.

JAG HAR GÅTT I MÅL! Jag har skrivit om all Star Trek som finns (disclaimers nedan). I alla fall fram till nästa fredag, då det kommer ett nytt avsnitt av Picard. De gamla Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag skrev ju faktiskt om Star Trek: Beyond när den hade premiär, men för att fullfölja det här bloggprojektet på ett någorlunda ordnat sätt så skriver jag väl några rader här också. I och med den här bloggposten hamnar jag nämligen i fas med Star Trek-universumet just nu. Har alltså sett allt som gjorts tillgängligt för mig när det gäller rörliga bilder (det finns i och för sig några Short Treks-kortfilmer som ännu inte släppts för svenska tittare, dem jag återkomma när det börjar dra ihop sig till säsongsstart för Discovery.)

Sedan varar ju förstås inget för evigt. Redan på fredag kommer det ju ett nytt avsnitt av Picard, och som det ser ut nu så tänker jag fortsätta att skriva om den och kommande säsonger, samt börja jobba mig igenom en hel del Star Trek-litteratur som legat här hemma och skräpat (även facklitteratur kan ju innehålla spoilers, så jag har liksom aktat mig för att läsa för mycket i dem). Och så finns det ju en och annan Star Trek-dokumentär… Ja, ni förstår. Det kommer att finnas en del att skriva om framöver. Men just nu, i denna stund, är jag oerhört glad, tacksam och lättad över att ha nått fram hit på min resa genom all things Star Trek. Ett tag kändes det som att jag aldrig skulle komma i kapp.

Så, nu till filmen i fråga, denna tredje del i serien av rebootade Star Trek. Den som underpresterade intäktsmässigt jämfört med de tidigare, och som – just nu – är den sista som producerats i Kelvinuniversumet. Det är också i viss månett föräldralöst projekt. J.J. Abrams – som varit ansvarig för att Star Trek återuppstod från de döda – hoppade av det här projektet för att sticka och jobba med det mer pengastinna Star Wars-universumet (även om han fortfarande står som producent för den här filmen). Tanken var att hans parhäst Roberto Orci skulle både skriva manus och regissera den tredje filmen, men Paramount var tydligen skeptiska så i till sist blev det Simon Pegg och Doug Jung som stod för manus, och Fast & Furious-regissören Justin Ling som regisserade.

När jag läser om min gamla text, efter att ha sett om Beyond, så är jag nästan lite chockad över min entusiasm – även om jag väl i skrivande stund erkänner att jag håller på att förvandlas till en fanboy. För när jag ser om filmen håller jag inte med mitt gamla jag. Kanske kan jag skylla på att specialeffekterna på Imax-visningen kanske bländade mitt omdöme? Hemma på min tv framstår de inte som lika häftiga, vilket gör det rätt så tydligt att manuset inte håller måttet. Filmen vacklar mellan att vilja göra något helt nytt, men samtidigt återknyta till franchisens historia. Det blir inte det språng framåt, som hade behövts för att göra film tre mer angelägen än de två tidigare.

Man har till exempel frångått det gamla konceptet, att den första kvarten av filmen ska få en att känna att man fått valuta för biobiljetten. I stället får vi ett mikroäventyr där Kirk misslyckas med en fredsmäkling och angrips av knähundsliknande rymdvarelser med opropertionerligt stora egon. Tyngdpunkten i början av den här filmen handlar snarare om att Pike befinner sig i en mitt-i-livet-kris. Han har börjat tycka att utforskandet av rymden är meningslöst, och har sökt jobb på annat håll. Inte världens mest upphetsande start (inte ens för att den påminner lite om originalseriens första pilotavsnitt). Och definitivt inte heller något som drar in en Trek-novis i storyn (trots att instruktionen till Pegg när han skulle skriva manus var att göra en mer “inkluderande” story). Även Spock funderar på att hoppa av – när han nås av beskedet om att Spock den äldre dött, så tänker han att han borde åka till den hemvärld där resterna av det vulcanska folket finns och börja producera lite minivulcaner. Men ingen av våra två huvudpersoner pallar riktigt med att berätta för den andre om förändringarna som komma skall.

IS-associationerna om hotet mot det öppna samhället, som präglade min läsning av filmen första gången jag såg den, känns inte alls lika påträngande vid omtittningen. I stället reagerar jag mer på att hela storyn känns konstruerad. Filmens superskurk Krall är verkligen en rätt konstig hybrid. Ett före detta stjärnflottsbefäl som blivit till till ett slags högteknologisk vampyr som lever på andra varelsers livskraft, och som hatar Federationen mer än något annat. Man måste verkligen kalla honom för radikaliserad, för att det på något sätt ska kännas angeläget.

Krall är den obehagliga överraskningen som väntar Kirk och de andra när de luras iväg på ett fejkat räddningsuppdrag. Det visar sig vara en fälla, och Enterprise äts liksom upp av Kralls armé av bisvärmsliknande grupperingar av små, obemannade, drönare. Bara själva tallriksdelen av skeppet och en del räddningskapslar landar på planeten där svärmarna hör hemma. De flesta ur Enterprises besättning hamnar i Kralls fångläger, där vissa av dem används för att ladda upp Kralls energidräkt. Men egentligen är Krall ute efter en artefakt som finns ombord på Enterprise. Den ska användas för att skapa ett biovapen som först ska förstöra Federationens skrytbas Yorktown, och sedan utplåna resten av organisationen och dess hemvärldar. Och genom att tortera några ur Enterprisebesättningen får han till sist den i sina händer.

Det enda som står till buds för Kirk och de andra när de ska förhindra Kralls attack är ett gammalt federationsskepp, The Franklin, som en gång i tiden störtat på planeten. På något okänt och orimligt sätt lyckas Scotty få igång motorerna. Och sedan kommer någon på idén att störa ut de små drönarskeppen genom att spela Beastie Boys Sabotage på en radiofrekvens. Krall själv tar sig ändå ner till Yorktown, och han och Kirk får slåss lite och brottas i luften innan attentatet är undanröjt. På vägen till upplösningen har vi då fått reda på att Krall egentligen är människa, att han heter Edison och är var kapten på The Franklin. Han var en gammal stridshök som motsatte sig fredsavtalen med romulaner och xindier, så när Federationen inte kom och räddade han och hans skeppsbrutna kollegor så blev han besatt av hämnd. Och så bestämde han sig för att det var en cool grej att klä ut sig till en klingon i Discovery. Typ. Kirk och Spock bestämmer sig däremot för att det är askul att hänga ihop igen. Äventyren på Enterprise går vidare, känns det som i slutet. Förutom att det ju inte blivit någon film sedan dess.

Den första av de tre rebootfilmerna handlade alltså om romulaner från framtiden som ville hämnas Romulus utplånande genom att utplåna Federationsplaneter. Den andra om en krigshetsande Stjärnflotteboss som ville starta krig med klingonerna. Den tredje om ett befäl från förr i tiden som på egen hand ville starta ett krig mot Federationen eftersom den blivit för fredsälskande. Vill man se något gemensamt drag i de tre filmerna är det väl som ett slags påminnelser om hur fred och frihet ständigt är under attack från krigshetsande militärer (i alla fall de två sista filmerna). Men det handlar också väldigt mycket om Jorden och försvarandet av Federationen, och väldigt lite av det där som brukade vara Star Treks grej: Att ge sig ut i galaxen och upptäcka och utforska.

Efter min andra titt på den här filmen är jag alltså ganska besviken. Jaylah, spelad av Sofia Boutella under ett tjockt lager smink, är ett lyckat försök att bryta upp den numera rätt mansdominerade Star Trek-ensemblen. Men samtidigt så skriver man ut Carol Marcus, rollfiguren som just etablerats som en del av ensemblen i slutet av förra filmen. Och när någon skrivit in en motorcykelscen för att få lite Fast & Furious-känsla i filmen, så blir jag väldigt trött. Däremot älskar jag delar av Yorktown-arkitekturen. Hur rymdskeppen liksom åker in i rymdstationen. Samtidigt som jag undrar hur de kan komma upp hur fontäner, utan att det blir läckage någonstans.

Jag tror att Star Trek: Beyond verkligen var ett avskräckande exempel när man skulle konstruera serier som Discovery och Picard. Ett exempel på hur man inte ska göra när man modifierar och moderniserar Star Trek-konceptet. Blandningen mellan bete för fansen, påskägg för meganördarna och tillräckligt mycket action för noobsen. Och ett bevis på att ingen specialeffektbudget i världen kan kompensera en produkt som tappat sin själ. Sedan är det här förstås ingen urusel film. Men den har en dålig halveringstid. Och jag skyller det mest på Krall. Jag tycker att det är helt rätt att hitta på en ny originalskurk, i stället för att skriva in saker från kanon i det nya konceptet. Men varför I ALL SIN DAR hittar man då på en originalskurk som är en gammal Stjärnflottekapten. När man har allt annat i hela världen att välja på?

Nu har jag skrivit länge och väl om denna film. Nu ska jag försöka summera alla tankar med ett betyg mellan ett och tio. Ett som hamnar någonstans mellan den här texten och den förra som jag skrev i samband med premiären. Men visst, som åktur är det här förstås en helt okej rulle.

Betyg: 6/10.

Star Trek är den trettonde Star Trek-biofimen. I och med det här blogginlägget har jag sett allt som producerats inom Star Trek-universumet (och som gjorts tillgängligt i Sverige, det finns några Short Treks som jag måste vänta in). Det vill säga, min Startrekathon består just nu av 13 långfilmer och 766 tv-avsnitt.