Turnabout Intruder. Det där en kvinna blir kapten Kirk.

st turnabout 5Åh, älskade body swap-genre! Äntligen ett helt Star Trek-avsnitt som bara tillhör dig. Visst har vi fått vara med om några halvdana imitationer under de här tre säsongerna, men om vi ska vara helt ärliga har det ju alltid handlat om några vilsna shape shifters som låtsats vara någon annan. Inte att man låtit två personer byta kroppar med varandra. Men i Turnabout Intruder går man äntligen hela vägen när en gammal ex-flickvän till kapten Kirk tar över både hans kropp och jobb. En hämnd, inte bara på Kirk utan på hela den patriarkala stjärnflottan!

st turnabout 6När Kirk anländer till planeten Camus II (ett så bra planetnamn!) i avsnittets början ser det annars ut som om det är ett sista farväl han ska ta av sitt ex Janice Lester. Hon ligger döende i sjuksängen och verkar bara ha timmar kvar att leva. Men det hela visar sig vara en noggrant gillrad fälla. Lester har hittat en maskin som kan få själar att byta kroppar med varandra. När Kirk väl övertygats om att hon är döende så övermannar Lester honom och spänner fast honom i maskinen. Och bytet av kroppar sker. Men så misslyckas hon med nästa steg i sin plan. Janice i Kirks kropp hinner inte mörda Kirk i Janices kropp (strypning med scarf) innan hon blir avbruten. Lyckligtvis är Kirk fortfarande medvetslös i Janice drogade kropp, men vad ska hända när hen vaknar?

st turnabout 8Orsaken till dramat är Janice Lesters dröm om att få bli kapten på ett Federationsskepp, en dröm hon anser att hon blivit fråntagen på grund av sitt kön. Alltså är ett kroppsbyte hennes sista och enda chans för att kunna förverkliga sin högsta önskan. Kan hon dessutom i samma veva hämnas på Kirk, Federationsflottans kanske störste manschauvinist, så är det förstås bonus på jackpoten. Och övertagandet av Enterprise har föregåtts av noggranna förberedelser. Hon vet vad alla på skeppet heter, hur rutinerna fungerar och hur kommandona ges.

st turnaboutJust med tanke på alla dessa förberedelser verkar det ju vara lite slarvigt att hon inte tänker på att undvika feminina rörelser och gester när hon nu är en man. Eller att det kanske framstår som lite underligt att kapten Kirk filar naglarna när han pratar med sina underordnade i besättningen. Och framför allt verkar hon oförmögen att behärska sin hämndlystnad och makthunger. Hon tar helt enkelt i för mycket och för snabbt när hon anklagar delar av besättningen för myteri, iscensätter en krigsdomstol och försöker döma Kirk till döden. Den verklige Kirk, däremot, tappar inte för ett ögonblick fattningen trots att han vaknar upp fången i Janice Longs kropp på sjukan på Enterprise.

st turnabout 7Till sist visar det sig att det där själsbytet bara var temporärt – själarna hoppar tillbaka till rätt kroppar igen efter en stund. Janice Lesters plan faller isär, och hon kommer nu att bestraffas för sitt högmod och ärelystnad. Värst av allt, hon är tillbaka i sin kvinnokropp, som hon hatar. Eller som hon själv uttrycker det tidigare i avsnittet: “Believe me, it’s better to be dead than to live alone in the body of a woman. It’s better to be dead.” 

st turnabout 3Många tycker att det här avsnittet är ovanligt sexistiskt – även för att vara Star Trek (bland annat Leonard Nimoy) och enligt Wikipedia ska det också vara det avsnitt som fansen tycker är originalseriens näst sämsta. Själv ser jag Turnabout Intruder mer som en av Star Treks stora camp-upplevelser.  Shatner spelar frejdigt över när han ska gestalta en maktgalen kvinna, det syns att han har roligt (trots att det är det sista avsnittet av serien någonsin) och jag tycker att hela spektaklet är oerhört underhållande (Kirk är inte riktigt i klass med Jamie Lee Curtis i Freaky Friday, men nästan – bara så ni inser nivån på ett ungefär).
Men jag läser också avsnittet som att Janice Long nog inte är en galen hysterika, trots allt. Jag tänker att hennes analyser kring mansväldet inom Federationen antagligen stämmer. Och även om Janice Lester och hennes teorier avfärdas av samtliga andra rollfigurer i det här avsnittet, så är det ändå det första jag sett som trots allt försöker ha någon form av diskussion kring feminism, och ett av de få som trots allt antyder att det finns svagheter och fel inom Roddenberrys älskade Federation. Själv tycker jag att de mest sexistiska avsnitten av originalserien snarare är de där kvinnor saknar vilja eller personlighet och där Kirk och de andras gubbighet ges fritt spelrum. Så avsnittet som så många andra tydligen hatade, blev visst en av mina favoriter. Jag hade helt enkelt ovanligt kul när jag såg det. Betyg: 9/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 24/24. Avsnitt 80 i min Startrekathon.

All our yesterdays. Det om laserdiscbiblioteket med levande historia.

st yesterdays 3

Vad gör man om man bor på en planet vars sol kommer att bli en supernova? Hur ska man rädda sin befolkning om man inte har tillgång till teknologin som gör rymdfärder möjliga? På planeten Sarpeidon kom man på en egen lösning. Man evakuerade sin befolkning tillbaka i historien. Hela planetens förflutna finns samlad på små laserdiscar som man sätter i en sorts spelare, sedan kan man hoppa in i valfri plats i historien.

st yesterdays 5Tyvärr förstår inte Kirk och hans grabbar mekanismen kring det här när de kommer till Sarpeideon, så när Kirk hör en kvinna ropa på hjälp hoppar han rakt in i 1600-talets England. Och när Spock och McCoy springer efter för att rädda honom så åker de istället 5 000 år tillbaka i tiden, till något slags sarpeidisk istid.

Det här avsnittet är ytterligare ett exempel på hur Spocks popularitet gav Leonard Nimoy allt mer utrymme i serien. Kirk hamnar visserligen i en fängelsehåla och är den som lyckas knäcka hur man ska ta sig tillbaka till framtiden igen, men det är Spocks istidsromans som är den bärande delen av handlingen i All our yesterdays. För där, mitt i snöstormen, träffar han Zarabeth. Hon har blivit skickad till istiden som ett straff för att hennes familj varit en del av en komplott, men Spock faller som en fura för henne.

st yesterdays 1Det händer fler saker med Spock där i istiden. Han blir mister humöret när McCoy häver ur sig ännu ett av sina rasistiska tillmälen till honom. Ja, till sist försöker han nästan döda honom. De här fullt normala beteendena (McCoy måste vara den jobbigaste person som finns) är tecken på att han håller på att bli personlighetsförändrad. Han börjar förvandlas till en invånare på vulcan som de var för 5 000 år sedan. McCoy förändras däremot inte alls – mänsklighetens förmåga att vara vidrig verkar vara konstant.

st all our yesterdays komplTill sist hittar alla inblandade öppningar till tidsportaler som kan ta dem tillbaka till nutiden igen. Men Spock tvekar. Länge. Och jag skulle nog vilja utnämna hans kärlekshistoria med Zarabeth som den enda i Star Treks orginalserie som är skildrad med någon som helst trovärdighet. Eller så är det bara som blir helt chockerad över att se Spock luta sig tillbaka, slappna av och bli sådär gosig, liksom. Och, förresten, det här med att han är vegetarian – har han sagt det tidigare? I det här avsnittet förvandlas han nämligen till så mycket av Vulcansk grottmänniska att han börjar äta kött.

st yesterdays 6Sammanfattning: Det känns som om manusförfattarna hade ambitionerna att göra det här till något i stil med ett systeravsnitt till The City on the Edge of Forever. Kanske hade det kunnat bli det också, om det inte var för en del tramsiga detaljer, som att det går att hojta till varandra mellan olika tidsdimensioner, Zarabeths minimala grottmänniskesoutfit eller det taffliga sätt som Kirk lyckas ta sig ur en bevakad fängelsecell på. Sedan, sen sista grej. Det här med att Spock och grabbarna har tid för en liten avslappnad pratstund när de återförenas i Sarpeidons bibliotek trots att det bara är några sekunder kvar till solen intill förvandlas till en supernova? Blir så stressad. Betyg: 7/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 23/24. Avsnitt 79 i min Startrekathon

The Savage Curtain. Det med president Lincoln och den pratande bajskorven.

st savage 2Ja, herrejisses. När jag såg bilderna från det här avsnittet förväntade jag mig det värsta. Abraham Lincoln i Star Trek. Det blev inte fullt så pinsamt som jag hade befarat. Bara mediokert på alla sätt och vis.

st savage 3Det här är tredje eller fjärde gången som Star Trek-producenterna kör konceptet “en form av gladiatorspel på liv och död iscensätts av aliens för att testa mänsklighetens förmågor”. I The Savage Curtain är det märkliga stenvarelser på en ogästvänliga planeten Excalbia som försöker klargöra skillnaden mellan gott och ont genom att samla ihop två dream team som får slåss mot varandra. På ena sidan Kirk, Spock, samt något slags inkarnationer av Abraham Lincoln och den Vulcanske hjälten Surak. På den andra slåss brutala ledare och kända förbrytare. Från Star Treks eget universum kommer överste Green (opportunist och rasbiolog), Zora (en kriminell och ond vetenskapsman) och Kahless (klingonsernas historiska chefsideolog). De tre förstärks av Djingis Khan. Vilket gäng!

st savage 4Men innan fajten kommer igång har vi först fått vara med om de märkliga scenerna när Abraham Lincoln besöker Enterprise. Han tas vördnadsfullt emot och får göra en rundvandring på skeppet. När han träffar Uhura råkar han använda n-ordet, något hon inte har något emot. “But why should I object to that term, sir? You see, in our century we’ve learned not to fear words.” Hmmm. Har svårt att tro att den repliken hade funkat i dagens debattklimat.

När det sedan äntligen är dags för Death Match: goda vs onda blir det jättemärkligt på så många olika plan samtidigt. Det är förstås fullständigt orimligt att se en åldrad Abraham Lincoln i en slagsmålsscen, men å andra sidan är det knappast konstigare än att varelser av sten och lava på något mystiskt sätt kan återskapa personer ur minnesbankerna på ett rymdskepp. Och det blir egentligen aldrig så mycket av det där gladiatorspelet, det är som helhet underväldigande. Man kastar lite hemmagjorda spjut och sten på varandra i en miljö som aldrig känns som något annat än en fattigt inredd filmstudio. Och den där moraliska poängen på slutet som ska förklara meningen med hela spektaklet infinner sig inte riktigt. Om jag verkligen anstränger mig kan jag hitta någon tanke kring det komplicerade med att använda våld för att kämpa för det goda, men det utvecklas aldrig ordentligt.

st savage 1Inte heller Excalbias invånare får ut något av det här. Kanske hade Kirk trots allt kunnat få ur sig några ord om solidaritet, att kämpa för annat än sin egen vinning eller åtminstone betona lagarbete kontra individualism. Men han verkar mest förbannad över att ytterligare en gång behöva slåss i en märklig där någon fått bestämma reglerna.

Däremot är den excalbiska representanten Yarnek det enda egentliga skälet att se det här avsnittet. Yarnek ska föreställa en varelse gjord av rykande lava och sten. Men hen ser mest ut som en levande bajskorv med klor. Och det är ju alltid roligt.

Betyg: 2/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 22/24. Avsnitt 78 i min Startrekathon. 

The Cloud Minders. Det om de revolutionära gruvarbetarna och överklassen som bor i molnen.

st cloud 2Till en början ser det här ut att vara The Original Series första (och enda) socialistiska avsnitt. Klassperspektivet är inte bara närvarande, utan snarare övertydligt. På planeten Ardana bor överklassen i en stad bland molnen, medan underklassen kämpar i gruvor på planeten nedanför – i gruvgångar fyllda av en gas som gör att de blir korkade.

st cloud 3Men alla accepterar inte sakernas tillstånd. När Kirk och Spock anländer till Ardana blir de nästan tagna som gisslan av den gerillaarmé som gruvarbetarna startat för att få sin beskärda del av överskottet uppe bland molnen. De besuttna svarar med att använda sig av tortyr när de tillfångatar gerillasoldater – trots att de i nästa andetag hävdar att våld är helt utrotat i deras civilisation.

Det hela påminner otroligt mycket om Neill Blomkamps ganska orättvist utskällda Elysium, där ju överklassen också lämnat jordytan och bor på en rymdstation. Men i motsats till Elysium så sjabblar Star Trek-versionen ganska snart bort den fördelningspolitiska sprängkraften i upplägget. Som vanligt ägnar man sig åt genetik och rasism istället. Befolkningen i molnstaden Stratos anser sig nämligen vara av en annan sort än de som arbetar i gruvorna. Förfäderna till invånarna i Stratos lyckades bygga en stad i molnen, medan gruvarbetarna – Troglyterna – och deras civilisation fortfarande är primitiva. Och så länge de inte utvecklas har de inget att göra i Stratos, resonerar man.

st cloudIntrigen fortsätter inte med att  peka på möjligheten till en rättvisare fördelning av planetens resurser eller ojämlikheter när det gäller tillgång till utbildning. I stället har man uppfunnit en gas som frigörs vid gruvbrytningen, och som helt enkelt förhindrar en intellektuell utveckling hos Troglyterna. Något som ska bevisas genom att Kirk stänger inne Stratos ledare, en gerillakvinna och sig själv i en grotta utan syretillförsel. Eftersom de alla tre blir knäppa så har man bevisat existensen av gasen och dess konsekvenser. Själv tyckte jag att Kirk betedde sig mer eller mindre som vanligt.

Sammanfattning: Känslan jag hade av att se konturerna av ett annat avsnitt skymta bakom en lite urvattnad storyline bekräftas efter lite research. Den ursprungliga manusidén från författaren David Gerrold var mycket mer hardcore. Hollywood-elitens liv i Beverly Hills hade fått honom att fundera över klassamhället och han ville skriva om det verklighetsfrånvända att bo isolerade i lyxvillor fyllda med uppassare, utan att veta något om villkoren för livet utanför murarna. Men halvvägs in i manusprocessen lämnades hela beställningen över till Margaret Armen, som fick en muntlig överlämning. Hon fick alltså inte ens se Gerrolds mer socialistiska manusversion.

Sedan är förstås inbitna trekkers förbannade på att Spock diskuterar pon farr med en kvinna i en flirtig scen. Pon farr ju är precis som fight club – det är inget som man snackar om. Men avsnittet har några andra grejor som jag inte heller gillar, här sammanfattade i tre små punkter.

1. Intrigen förklaras en bit in i avsnittet genom att Spock sitter och tänker för sig själv, bildsatt med klipp ur olika scener. Det är lite som en resumé av ett avsnitt medan det fortfarande håller på. Otroligt otajt berättarlösning.

2 Jag tyckte att det var lite obehagligt när den kvinnliga gerillasoldaten försöker döda Kirk i hans säng, varpå det ganska snart förvandlas till en scen där han ligger och brottas med henne på ett lite vällustigt sätt. Ew!

st cloud 53. Det andningsfilter som skyddar människor från den fördummande gasen är det kanske mest otäta jag någonsin sett. Däremot är hattarna hos Stratossoldaterna en intressant hybrid av duschmössa och skoskydd.

Som helhet är The Cloud Minders ett avsnitt som har alla ingredienserna som krävs för att bli intressant, men lyckas sjabbla bort precis alla sina förutsättningar (lägg till valfritt skämt om hur producenterna borde haft bättre ett munskydd som skyddade mot Hollywoods fördumningsgas än de som Enterprise-besättningen bär). Betyg: 4/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 21/24. Avsnitt 77 i min Startrekathon. 

The Way to Eden. Det som är en hippiemusikal. Med onda hippies.

st eden 2

Star Treks tredje säsong går från klarhet till klarhet. Eller ska jag kanske kalla det från weirdness till weirdness. I vilket fall tycker jag att det är alldeles fantastiskt bedårande. Som i The Way to Eden som inte bara handlar om interstellära hippies och en ond sektledare – det rymmer också flera rena musikalnummer. Plus ett antal repliker där logiske och behärskade Spock säger sig tro och känna för hippiesaken. “De känner sig som aliens i sina egna världar”, förklarar Spock, “och det är ju ett tillstånd jag har viss erfarenhet av”.

eden 1Från hippiesarna yttras det också för första gången i serien kritik mot hela livsstilen ombord Enterprise, ja faktiskt mot hela Federationens koloniala projekt – hur man skapar atmosfären på koloniserade planeter genom artificiella processer, hur maten på Enterprise är syntetisk och hur livet ombord helt styrs av olika datorprogram. Plötsligt framstår Kirk och de andra som slavar under en opersonlig teknologisk diktatur. I varje fall för ett ögonblick – tills jag fick reda på att hippieledaren dessvärre var galen.

Men innan vi går vidare i handlingen – lite pausmusik:

st eden 5Det har funnits musikinslag då och då i Star Trek, redan i första säsongen framförde till exempel Uhura en liten sång om Spocks sataniska öron och oemotståndliga charm. Men aldrig tidigare har det varit flera sånger på rad i ett och samma avsnitt, framförda ungefär som om Hair hade flyttat ut i rymden. Det är chockerande kackigt, men också helt oemotståndligt camp. Precis som när hippiesarna ombord på Enterprise skriker “Herbert, Herbert, Herbert” till alla som de tycker är för fyrkantiga och stela. Eller när de iscensätter en sittdemonstration utanför sjukavdelningen där deras ledare hålls kvar för undersökning.

st eden 3För även om The Way to Eden är en kärleksfull drift med hippierörelsen så handlar det också om hur goda avsikter och idealism kan utnyttjas av onda krafter. I det här fallet är det mannen med blomkålsöronen, Dr Sevrin, som är besatt att till varje pris hitta planeten Eden, där han vill leva på ett primitivt sätt – trots att hans egen överlevnad hänger på att han kan hålla en kronisk sjukdom under kontroll genom kontinuerlig medicinering. Och att han riskerar att smitta ner en eventuell urbefolkning i Eden med sin sjukdom. Jepp, Sevrin är en inbiten vaccinförnekare, trots att hans agerande kan få galaktiska konsekvenser.

Sevrin och hans gäng tar efter ett tag kontroll över ett av maskinrummen och kan på det sättet kapa hela skeppet. Eftersom de också har kontroll över de livsuppehållande systemen på Enterprise vågar inte Kirk gå till attack (Vet inte för vilken gång i ordningen som bryggan tappar kontrollen när någon tar över maskinrummet. En sån himla irriterande säkerhetsrisk). För att kunna lämna Enterprise och ta sig ner till Eden använder sig hippiesarna av högfrekventa ljud som gör hela besättningen medvetslösa (Sevrins plan är i och för sig att typ döda alla ombord med det där ljudet, men Kirk hittar av-knappen i sista minuten).

st eden 6Men alla dessa besvär visar sig vara förgäves. Tyvärr visar sig Edens lustgård vara allt annat än ett paradis. Växtlivet innehåller syra, och när gitarristen (symboliskt döpt till) Adam tar ett bett av ett päron i Lustgården faller han död till marken.

Sammanfattning: Den typ av camp som det här avsnittet innehåller är oemotståndligt. Fula peruker, löjliga kostymer, samhällskritik förklätt i kitschiga outfits. Beyond the Valley of the Dolls möter Hair möter Star Trek. Samtidssatir möter samhällskritik möter rockmusikalestetik. Älskar det! Betyg: 8/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 20/24. Avsnitt 76 i min Startrekathon. 

Requiem for Methuselah. Det där Kirk blir förälskad, kåt och deprimerad och vi får se en glimt av Spocks stora kärlek.

st requiem 5    För mig var det här ett genomvidrigt avsnitt. Under tiden jag såg det så satt jag och tänkte ut dräpande meningar för mig själv, tänkta att användas i det här blogginlägget. Formuleringar där ord som pretentiös, stolpig och manschauvinistisk ingick. Men så, alldeles på slutet, under de sista 25 sekunderna innan eftertexterna, så kommer en liten, liten scen som för mig blev nästan…rörande. Den om den verkliga kärlekshistorien i Star Trek.

Men för den scenen ska bli förståelig så måste jag ganska grundligt gå igenom handlingen i det här avsnittet. Låt oss redan från början sortera in Requiem for Methuselah under etiketten “recyklad scenografi”. Varför hitta på en ny planet med märkliga rymdvarelser när man kan låta någon stofil från Jorden sitta och uggla på en planet med lite gammal inredning omkring sig istället? Stofilen visar sig den här gången vara av den odödliga sorten. Känd på jorden som diverse olika genier, krigsherrar och mystiker: Da Vinci, Brahms, Alexander, Lazarus, Methuselah, Merlin. Fullt så skojigt som att hävda att alla dessa var en och samma utomjording får vi dock inte ha det. I stället berättar mannen – som numera kallar sig för Flint – att han under ett krig insåg att han var odödlig efter att hans livshotande skador inte tog kål på honom.

st requiem 6Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.

Medan allt detta händer försöker Spock gång på gång påminna Kirk om att han borde prioritera sin sjuka besättning och framtagandet av ett vaccin istället för att ge sig in i en bisarr kärlekstriangel, men förgäves. Den interstellära häradsbetäckaren Kirk blir som besatt av Reyna och vill till varje pris rädda henne från Flint, för första gången hittills i serien är han så kär att han vill ta med en kvinna till Enterprise. De starka känslorna blir dessvärre Raynas död. Androiden klarar inte av att hantera passion och förälskelse. Hårddisken kraschar av överbelastningen, helt enkelt.

Kirk lyckas rädda sin besättning från döden med vaccinet men är trots det otröstlig när han väl kommer tillbaka till Enterprise. Hans hjärta är krossat, och han inser plötsligt vidden av tomheten och ensamheten i sitt liv. När han till sist, utmattad av sin sorg, somnar halvliggande över sitt skrivbord inträffar ett obehagligt meningsutbyte mellan Spock och McCoy medan de står och tittar på den utslagne Kirk. Skeppsläkaren försöker, som vanligt, trycka till Spock för hans oförmåga till känslor. McCoy förklarar att det inte är Kirk som han har medlidande med och tycker synd om i den här situationen. I stället är det Spock som är den verkligen förloraren, eftersom han aldrig kommer att få uppleva varken kärlek eller passionens rus.

MCCOY: You see, I feel sorrier for you than I do for him because you’ll never know the things that love can drive a man to. The ecstasies, the miseries, the broken rules, the desperate chances, the glorious failures, the glorious victories. All of these things you’ll never know simply because the word love isn’t written into your book. Goodnight, Spock.
SPOCK: Goodnight, Doctor.
MCCOY: I do wish he could forget her.

McCoy lämnar rummet och Spock står kvar, och ser på Kirk. Till sist går han fram till honom och gör en mind meld, den där sammansmältningen av hjärnor som gör att Spock kan uppleva andras känslor. “Aha! Han tänker smälta samman med Kirk för att slutligen få känna en människas kärlesraseri”, tänker jag. Men det är inte det Spock är ute efter. Han vill istället hjälpa Kirk genom att ta bort minnet av Reyna. Allt medan smäktande musik hörs på ljudspåret. Och det är då jag inser det. Spock behöver inte ta reda på hur det känns att vara förälskad. Han vet det ytterst väl. Precis som Kirk älskar Enterprise så älskar Spock Kirk. Och med den där sista viskningen “forget” blir det tydligt och klart för alla som ser det här avsnittet att McCoy som vanligt inte har en aning om vad han pratar om. Spock älskar, lider och känner bakom sin kalla yta.

st reqiemBetyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.

st reqiem 2

Övrig fakta av intresse: Visst ser det ut som om någon Star Trek-scenograf passade på att uppfinna platt-TV:n i det här avsnittet?

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 19/24. Avsnitt 75 i min Startrekathon. 

The Lights of Zetar. Det om hur man mår när man får in hundra Zetarer i sitt huvud.

st zetar 2

Hundra Zetarers själar far fram genom rymden på jakt efter en kropp, eller framför allt en hjärna, som kan hysa dem alla. Medvetandet hos person efter person bränns ut av deras mentala energi, tills de kommer fram till Enterprise och Mira Romaine, Hon är någon sorts bibliotekarie i yttre rymden och verkar ha precis den typ av välorganiserad hjärna som de där discoljussjälarna är ute efter. Nu måste Kirk och de andra hitta på ett sätt att få ut Zetarerna från hennes huvud, innan hennes medvetande helt trängts ut.

st zetarPrecis som förra avsnittet så har The Lights of Zetar en ganska enkelt konstruerad intrig, fylld av en hel del logiska luckor. Som till exempel varför Zetarerna far vidare och dödar en massa människor på biblioteksplaneten Memory Alpha när man redan tagit sig in i Miras huvud? Och hur man kan få ut dem genom en tryckkammare? Jag har tidigare klagat en del över okarismatiska fiender i den här serien. Här har vi på nytt en billig ljuseffekt som far runt, först i rymden och sen på skeppet, ungefär som i Day of the Dove. Den här gången har man försökt kompensera discobolleffektens opersonliga drag genom att göra Scotty hals över huvud förälskad i Mira Romaine. Eller som Kirk uttrycket det i sin logg:

“When a man of Scotty’s years falls in love, the loneliness of his life is suddenly revealed to him. His whole heart once throbbed only to the ship’s engines. He could talk only to the ship. Now he can see nothing but the woman.”

Det känns ju ganska så mycket som att Kirk pratar om sig själv här, eller?

st zetar 6Sammanfattning: Ett ganska snällt och utslätat avsnitt. Vi har träffat på så många konstiga existenser ute i rymden så här långt att en discoboll liksom inte fungerar längre. Även om Zetarernas jakt på ett värddjur känns helt rimlig till en början så kan jag ändå inte riktigt förstå mig på hur deras tanke med att alla trängas i en enda person skulle fungera. Vem skulle bestämma? Vad händer om man inte kan enas kring vilken tv-serie man vill följa? Och vem av de hundra får bestämma vad man ska äta till middag.

Det bästa med det här avsnittet är egentlige främst att ytterligare en pusselbit av Star Trek-pusslet nu hamnat på rätt plats. Nu förstår jag ju varför den stora Star Trek-sajten heter Memory Alpha. Den är ju döpt efter den biblioteksplanetoid som Zetarljusen skövlar på sin jakt efter lite själsfrid i just det här avsnittet. Betyg 5/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 18/24