Star Trek-serier: Gold Key Archives Volume 1. Den rätt ojämna början på Star Trek-serierna.

Fick ju blodad tand efter att ha läst samlingsalbumet Gold Key – 100-page spectacular. Så jag beställde genast hem den första volymen av Star Trek Gold Key Archives. Den innehåller de sex första Star Trek-serieäventyren någonsin. 180 färgglada sidor om Enterprises äventyr i galaxen. Precis som i den förra samlingen så är det här serier som avviker en del från tv-serien. De flesta tekniska termer är egna påhitt, som till exempel användningen av en “teleporter chamber” i stället för ett transportörrum. Sen finns det även lite mer naiva avvikelser, som att mätinstrumenten ombord på rymdskeppet har displayer som visar sina utslag med nålar, eller de fåniga namn som alla planeter måste ha. Och är i den tecknade serien löses alla språkförbistringar med främmande civilisationer genom ett slags universell rymdesperanto. Hur alla tvärs över galaxen lärt sig det där språket förtäljer inte historien.

Alla sex äventyren i den här samlingen skrevs av Dick Wood (interesting name), en garvad serieveteran när de här äventyren publicerades. Han började skriva för serietidningar redan på 40-talet, och hantverkskunnandet märks framför allt i de första serierna i det här albumet. Det är rutinerat och rappt berättat, men snarare genom rutin än genom briljanta manus. Berättarstilen känns också typisk för de serier jag läste som barn – som det här med att alla äventyr inleds med en bild från avsnittets höjdpunkt. Gärna med lite överdrivna och missvisande premisser i den första teasern, jämfört med vad som sedan händer i själva äventyret. De två första nummerna är illustrerade av Nevio Zaccara och de andra fyra av Alberto Giolitti – som också fortsatte med serien under en lång tid framöver. Så, vad händer då i de olika äventyren?

The Planet of No Return har jag skrivit om tidigare. En smått vansinnig historia om en planet som bebos av växtvarelser vars sporer kan förvandla varelser av kött och blod till växter. Det blir givetvis helt sjuka äventyr för teamet som hamnar på planeten, en av dem transformeras och blir ett gående träd. Så aggressiva är de här sporerna att Spock i slutet av äventyret bestämmer sig för att ta det säkra före det osäkra och helt enkelt utplåna allt liv på den här planeten. Chockerande o-treckig avslutning på ett äventyr som annars verkligen använder sig av den tecknade seriens frihet att kunna berätta om helt sanslösa intriger.

Det icke-empatiska förhållningssättet till omvärlden fortsätter i tidning nummer två. I The Devil’s Isle of Space. En fängelseplanetsstory med en twist. De dödsdömda fångarna är här förvisade till en asteroid som kommer att explodera – men fångarna vet inte när. Ett slags dödsdom med fördröjning, alltså. Enterprise fastnar i den här fånganstaltens energifält, och de desperata fångarna försöker ta sig ombord på Enterprise för att fly när Kirk och de andra försöker hitta något sätt att stänga av kraftfältet på själva planeten. Till sist lyckas Spock komma på ett sätt att både ta sig ur det där energifältet och rädda de ur besättningen som var fångar på själva planeten. De dödsdömda fångarna lämnar man åt sitt öde. En halv serieruta ägnas åt empati kring detta när asteroiden exploderar medan Enterprise är på väg därifrån. Men kallblodigheten förklaras den här gången med en prime directive-liknande tankegång.

Invasion of the City Builders var väl det av äventyren i den här volymen som kändes mest angelägen. Inte bokstavligen, men historien om civilisationen som bygger maskiner som de tappar kontrollen över är ett klassiskt AI-skräckscenario som alltid framstår som aktuellt. Här hamnar befolkningen på planeten i ett nödläge när maskinen som “gör mat” går sönder, medan maskinerna som bygger städer löper amok. När Enterprise anländer till planeten har maskinerna nästan byggt städer över hela planetens yta, så det finns inte längre någon plats att odla mat på – om befolkningen vetat hur man skulle gå till väga för att göra det. Storyn är lite tillkrånglad, men har en i det närmaste filosofisk tyngd jämfört med de andra avsnitten i den här boken. Ett slags actionfylld fundering kring samhällsutveckling, mekanisering och priset en civilisation kan få betala för att prioritera bekvämlighet framför allt annat. Men jag fastnar också för det faktum att Enterprise har sina gamla arkivband på riktiga filmrullar!

Bild från nätet – nyutgåvan ser betydligt bättre ut än det här.

I The Peril of Planet Quick Change hamnar gänget från Enterprise på en planet som går igenom extrema förändringar omkring var tionde minut: klimatet, geografin, växtligheten – allt förändras totalt. I hopp om att kunna utvinna det sällsynta ämnet tiantianium så landar våra vänner från Stjärnflottan ändå där. Planeten framstår som helt obebodd, men efter ett tag förstår vi att de förvandlats till ett slags ljusandar. Ljusfenomen som tar över Spocks hjärna och instruerar honom om hur man ska stoppa planetens forcerade evolution. När man väl gjort det så återfår befolkningen sin fysiska form igen – betydligt mer orimligt är väl att även deras städer återuppstår, helt oskadade av alla tusentals omvälvande förändringar som skett kring dem. Några kvinnor syns däremot inte till på den här planeten, en trend som återkommer i de flesta av de civilisationer som Enterprise besöker i den här volymen. Lite bonusdramatik på slutet av äventyret är att en av de där ljusandarna försöker stanna kvar i Spocks huvud – men efter en del komplikationer lyckas vulcanen till sist få ut honom.

Hela intrigen är en variant av ett ofta använt Star Trek-grepp, med aliens utan kroppar som på telepatisk väg får kontroll över någon ur besättningen. Det här var väl ett halvbra försök i vad man väl får kalla en egen subgenre. Så här långt in i samlingen börjar jag också känna att Spock utvecklats till att bli den egentliga huvudpersonen i de här tecknade serierna. Kirk är inte bara ganska anonymt tecknad, han tar inte heller överdrivet mycket plats i intrigerna.

The Ghost Planet var kanske den allra tröttaste av historierna i den här volumen. Enterprises besättning upptäcker en märklig planet med regnbågsfärgade ringar. De må vara vackra, men tydligen också farliga för befolkningen, som tvingats fly till rymdstationer för att överleva. Enterprise kontaktas av två tvillingbröder som ber om hjälp med att få bort regnbågarna. Vad man däremot inte berättar för Kirk och de andra är att de två tvillingmännen varit i luven på varandra under lång tid, och utkämpat ständiga krig om makten över deras sargade planet. Så djupt sitter oenigheten att man till och med försöker gömma undan sina vapenarsenaler för att kunna fortsätta kriga när Enterprises besättning har dragit från deras planet. Orimlig och rätt trist intrig, som väl någonstans är lite inspirerad av kalla kriget. Förresten, vem döper en planet till Numero Uno? Då är ändå de flesta av namnen och platserna ganska töntigt döpta. En liten höjdpunkt i det här äventyret är däremot genomskärningen av Enterprise i en av bildrutorna.

I avslutande When Planets Collide hamnar två planeter på kollisionskurs eftersom deras respektive grundämnen dras till varandra. Enterprise upptäcker det här, och för att skydda de två och andra omkringliggande världar försöker man lösa problemet. Men det är inte så enkelt som att spränga den ena planeten, som man först tänkte, för ganska snart inser man att det på bägge planeterna finns civilisationer där livet levs under jordytan med hjälp av konstgjorda solar. Men allt ordnar sig, även om det krävs att man bogserar resterna av en gammal sol genom några solsystem för att förhindra planetkrocken. Äventyrets bästa serierutor är dock inte den dramatiska upplösningen utan när Spock, Kirk och Scotty (som här fortfarande är blond) fångas in i ett slags transparenta ballonger. Eller när Spock åter i en jättelång underjordisk rutschkana. Lite mer frågande ställer jag mig till scenen där det regnar in meteoriter på Enterprise brygga utan att skeppet går under. Trots en hel del action blir den här interplanetära thrillern mest forcerad och ointressant, tycker jag.

Kanske är det på grund av att utgivningstakten ökat en hel del så här långt i Gold Keys Star Trek-produktion som de tre sista äventyren i den här boken känns mycket slarvigare och sämre än de tre första. Eller så var det så att Dick Wood bara hade tre riktigt bra Star Trek-stories i sig. Vi får se i nästa samling, då har man bytt manusförfattare. Det här är ju, trots allt, bara början på Gold Keys Star Trek-serier. Av de totalt 61 nummer som Gold Key gav ut mellan 1967 och 1979 har IDW gjort fem samlingsalbum med sex nummer i vardera utgåva – alltså fram till nummer 30. Inte heller en tidigare reprintserie, The Key Collection, lyckades komma till slutet av utgivningen. Men 30 avsnitt kanske räcker för att få en extremt bra bild av Star Trek-seriernas allra tidigaste ursprung.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sex seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key – 100-page spectacular. Gott och blandat från de första trekserieåren.

Mjukstartar utforskandet av tecknade Star Trek-serier med ett samlingsalbum med minnesvärda Gold Key-utgåvor.

Det finns en kort text i slutet av det här samlingsalbumet, ett slags sammanfattning av Star Trek-seriens enkla, och ofta rätt så slarvigt utförda, ursprung. En summering som nästan frossar i hur fel det blir här och där. Misstag som väl egentligen inte är orimliga med tanke på att de stackars serieskaparna skulle göra en tie-in-produkt till en tv-serie som de inte ens sett. Bland annat är färgen på tröjorna fel, Enterprise genomför intergalaktiska resor och äventyren tar sig då och då vägar som är helt otänkbara i tv-serien. Och visst kan man se det där som pinsamma missar, men egentligen tycker jag att det nu — drygt 50 år senare – mest piggar upp. Felaktigheterna känns mer som lite anarkistiska injektioner i Star Trek-konceptet, anomalier som faktiskt innebär att i stort sett vad som helst kan hända i den tecknade serievärlden. Det är ju rent generellt också den stora fördelen med tecknat. Produktionskostnaden för en serietidning blir ju inte dyrare för att man skriver in en gigantisk dinosaurie eller sporer som förvandlar marsvin till träd i handlingen.

Serien om besöket på växtplaneten, från den allra första Star Trek-tidningen någonsin, blir bara konstigare och konstigare ju längre det pågår. Besättningen upptäcker en planet där sporer förvandlar vissa organismer till träd, men där buskarna och växterna även använder djur – och eventuellt också människor –som föda (inte så konstigt, egentligen, till och med jag har ju köttätande växter hemma på fönsterbrädan). Vi har alltså hamnat på en ombytta roller-planet. Allting är jättebisarrt och surrealistiskt.

Det här var bland det roligaste jag läst i serieväg på ett bra tag. Nostalgin var total. De här tidiga Star Trek-försöken påminde mig så mycket om min barndoms serieupplevelser. Dels den här typen av tie-ins, där huvudpersonerna i den tecknade upplagan ibland inte var särskilt lika sina förlagor. Men jag kände också igen hela estetiken från när jag var liten (jag fick helt plötsligt ett enormt sug efter att gräva fram mina gamla nummer av Rymdens Hjältar). Manusförfattarna har också kryddat texten med märkliga alliterationer, vilket förstärker den där käcka 60-talskänslan. Och slutet på The Planet of No Return måste ha gett Gene Roddenberry en hjärtattack. Eftersom de där humanoida växterna avger sporer som reser genom rymden så anser Spock att man måste utplåna allt liv på planeten så att de här livsformerna inte kan sprida sig. Så man eldar upp allt liv där. Ojojoj.

De andra två avsnitten bjuder också på härliga äventyr. Dels ett om ett vapen som gör att man kan förändra varelsers ålder (ett liknande tema undersöks ju faktiskt i ett avsnitt av den animerade serien). Här finns också ett lite mer traditionellt äventyr där Kirk blir personlighetsförändrad – men här kan man fröjdas åt klingoner som inte alls ser ut som klingoner. Däremot gillar de vinröda uniformer med små shorts.

Det här var ett kul litet samlingsalbum, som jag köpte digitalt. Det enda irriterande med den här utgåvan är nämligen att den överlappar de andra samlingsvolymerna som förlaget IDW gett ut med gamla Star Trek-serier. Men det här kändes å andra sidan som en mycket lustfylld introduktion. Jag blev enormt sugen på mer. Mer! MER!!

Star Trek Gold Key 100-page spectacular ges ut av IDW, och finns till exempel på webtjänsten Comixology. Den innehåller äventyren i nummer 1, 8 och 14 av Gold Keys Star Trek-äventyr, i tidningar som gavs ut 1967, 1970 och 1972. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och fem seriealbum. Och lite till.

Star Trek Beyond. Rebootfilmen med Idris Elba i en konstig mask. Och om ett bloggprojekt som går i mål! I alla fall för den här veckan.

JAG HAR GÅTT I MÅL! Jag har skrivit om all Star Trek som finns (disclaimers nedan). I alla fall fram till nästa fredag, då det kommer ett nytt avsnitt av Picard. De gamla Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag skrev ju faktiskt om Star Trek: Beyond när den hade premiär, men för att fullfölja det här bloggprojektet på ett någorlunda ordnat sätt så skriver jag väl några rader här också. I och med den här bloggposten hamnar jag nämligen i fas med Star Trek-universumet just nu. Har alltså sett allt som gjorts tillgängligt för mig när det gäller rörliga bilder (det finns i och för sig några Short Treks-kortfilmer som ännu inte släppts för svenska tittare, dem jag återkomma när det börjar dra ihop sig till säsongsstart för Discovery.)

Sedan varar ju förstås inget för evigt. Redan på fredag kommer det ju ett nytt avsnitt av Picard, och som det ser ut nu så tänker jag fortsätta att skriva om den och kommande säsonger, samt börja jobba mig igenom en hel del Star Trek-litteratur som legat här hemma och skräpat (även facklitteratur kan ju innehålla spoilers, så jag har liksom aktat mig för att läsa för mycket i dem). Och så finns det ju en och annan Star Trek-dokumentär… Ja, ni förstår. Det kommer att finnas en del att skriva om framöver. Men just nu, i denna stund, är jag oerhört glad, tacksam och lättad över att ha nått fram hit på min resa genom all things Star Trek. Ett tag kändes det som att jag aldrig skulle komma i kapp.

Så, nu till filmen i fråga, denna tredje del i serien av rebootade Star Trek. Den som underpresterade intäktsmässigt jämfört med de tidigare, och som – just nu – är den sista som producerats i Kelvinuniversumet. Det är också i viss månett föräldralöst projekt. J.J. Abrams – som varit ansvarig för att Star Trek återuppstod från de döda – hoppade av det här projektet för att sticka och jobba med det mer pengastinna Star Wars-universumet (även om han fortfarande står som producent för den här filmen). Tanken var att hans parhäst Roberto Orci skulle både skriva manus och regissera den tredje filmen, men Paramount var tydligen skeptiska så i till sist blev det Simon Pegg och Doug Jung som stod för manus, och Fast & Furious-regissören Justin Ling som regisserade.

När jag läser om min gamla text, efter att ha sett om Beyond, så är jag nästan lite chockad över min entusiasm – även om jag väl i skrivande stund erkänner att jag håller på att förvandlas till en fanboy. För när jag ser om filmen håller jag inte med mitt gamla jag. Kanske kan jag skylla på att specialeffekterna på Imax-visningen kanske bländade mitt omdöme? Hemma på min tv framstår de inte som lika häftiga, vilket gör det rätt så tydligt att manuset inte håller måttet. Filmen vacklar mellan att vilja göra något helt nytt, men samtidigt återknyta till franchisens historia. Det blir inte det språng framåt, som hade behövts för att göra film tre mer angelägen än de två tidigare.

Man har till exempel frångått det gamla konceptet, att den första kvarten av filmen ska få en att känna att man fått valuta för biobiljetten. I stället får vi ett mikroäventyr där Kirk misslyckas med en fredsmäkling och angrips av knähundsliknande rymdvarelser med opropertionerligt stora egon. Tyngdpunkten i början av den här filmen handlar snarare om att Pike befinner sig i en mitt-i-livet-kris. Han har börjat tycka att utforskandet av rymden är meningslöst, och har sökt jobb på annat håll. Inte världens mest upphetsande start (inte ens för att den påminner lite om originalseriens första pilotavsnitt). Och definitivt inte heller något som drar in en Trek-novis i storyn (trots att instruktionen till Pegg när han skulle skriva manus var att göra en mer “inkluderande” story). Även Spock funderar på att hoppa av – när han nås av beskedet om att Spock den äldre dött, så tänker han att han borde åka till den hemvärld där resterna av det vulcanska folket finns och börja producera lite minivulcaner. Men ingen av våra två huvudpersoner pallar riktigt med att berätta för den andre om förändringarna som komma skall.

IS-associationerna om hotet mot det öppna samhället, som präglade min läsning av filmen första gången jag såg den, känns inte alls lika påträngande vid omtittningen. I stället reagerar jag mer på att hela storyn känns konstruerad. Filmens superskurk Krall är verkligen en rätt konstig hybrid. Ett före detta stjärnflottsbefäl som blivit till till ett slags högteknologisk vampyr som lever på andra varelsers livskraft, och som hatar Federationen mer än något annat. Man måste verkligen kalla honom för radikaliserad, för att det på något sätt ska kännas angeläget.

Krall är den obehagliga överraskningen som väntar Kirk och de andra när de luras iväg på ett fejkat räddningsuppdrag. Det visar sig vara en fälla, och Enterprise äts liksom upp av Kralls armé av bisvärmsliknande grupperingar av små, obemannade, drönare. Bara själva tallriksdelen av skeppet och en del räddningskapslar landar på planeten där svärmarna hör hemma. De flesta ur Enterprises besättning hamnar i Kralls fångläger, där vissa av dem används för att ladda upp Kralls energidräkt. Men egentligen är Krall ute efter en artefakt som finns ombord på Enterprise. Den ska användas för att skapa ett biovapen som först ska förstöra Federationens skrytbas Yorktown, och sedan utplåna resten av organisationen och dess hemvärldar. Och genom att tortera några ur Enterprisebesättningen får han till sist den i sina händer.

Det enda som står till buds för Kirk och de andra när de ska förhindra Kralls attack är ett gammalt federationsskepp, The Franklin, som en gång i tiden störtat på planeten. På något okänt och orimligt sätt lyckas Scotty få igång motorerna. Och sedan kommer någon på idén att störa ut de små drönarskeppen genom att spela Beastie Boys Sabotage på en radiofrekvens. Krall själv tar sig ändå ner till Yorktown, och han och Kirk får slåss lite och brottas i luften innan attentatet är undanröjt. På vägen till upplösningen har vi då fått reda på att Krall egentligen är människa, att han heter Edison och är var kapten på The Franklin. Han var en gammal stridshök som motsatte sig fredsavtalen med romulaner och xindier, så när Federationen inte kom och räddade han och hans skeppsbrutna kollegor så blev han besatt av hämnd. Och så bestämde han sig för att det var en cool grej att klä ut sig till en klingon i Discovery. Typ. Kirk och Spock bestämmer sig däremot för att det är askul att hänga ihop igen. Äventyren på Enterprise går vidare, känns det som i slutet. Förutom att det ju inte blivit någon film sedan dess.

Den första av de tre rebootfilmerna handlade alltså om romulaner från framtiden som ville hämnas Romulus utplånande genom att utplåna Federationsplaneter. Den andra om en krigshetsande Stjärnflotteboss som ville starta krig med klingonerna. Den tredje om ett befäl från förr i tiden som på egen hand ville starta ett krig mot Federationen eftersom den blivit för fredsälskande. Vill man se något gemensamt drag i de tre filmerna är det väl som ett slags påminnelser om hur fred och frihet ständigt är under attack från krigshetsande militärer (i alla fall de två sista filmerna). Men det handlar också väldigt mycket om Jorden och försvarandet av Federationen, och väldigt lite av det där som brukade vara Star Treks grej: Att ge sig ut i galaxen och upptäcka och utforska.

Efter min andra titt på den här filmen är jag alltså ganska besviken. Jaylah, spelad av Sofia Boutella under ett tjockt lager smink, är ett lyckat försök att bryta upp den numera rätt mansdominerade Star Trek-ensemblen. Men samtidigt så skriver man ut Carol Marcus, rollfiguren som just etablerats som en del av ensemblen i slutet av förra filmen. Och när någon skrivit in en motorcykelscen för att få lite Fast & Furious-känsla i filmen, så blir jag väldigt trött. Däremot älskar jag delar av Yorktown-arkitekturen. Hur rymdskeppen liksom åker in i rymdstationen. Samtidigt som jag undrar hur de kan komma upp hur fontäner, utan att det blir läckage någonstans.

Jag tror att Star Trek: Beyond verkligen var ett avskräckande exempel när man skulle konstruera serier som Discovery och Picard. Ett exempel på hur man inte ska göra när man modifierar och moderniserar Star Trek-konceptet. Blandningen mellan bete för fansen, påskägg för meganördarna och tillräckligt mycket action för noobsen. Och ett bevis på att ingen specialeffektbudget i världen kan kompensera en produkt som tappat sin själ. Sedan är det här förstås ingen urusel film. Men den har en dålig halveringstid. Och jag skyller det mest på Krall. Jag tycker att det är helt rätt att hitta på en ny originalskurk, i stället för att skriva in saker från kanon i det nya konceptet. Men varför I ALL SIN DAR hittar man då på en originalskurk som är en gammal Stjärnflottekapten. När man har allt annat i hela världen att välja på?

Nu har jag skrivit länge och väl om denna film. Nu ska jag försöka summera alla tankar med ett betyg mellan ett och tio. Ett som hamnar någonstans mellan den här texten och den förra som jag skrev i samband med premiären. Men visst, som åktur är det här förstås en helt okej rulle.

Betyg: 6/10.

Star Trek är den trettonde Star Trek-biofimen. I och med det här blogginlägget har jag sett allt som producerats inom Star Trek-universumet (och som gjorts tillgängligt i Sverige, det finns några Short Treks som jag måste vänta in). Det vill säga, min Startrekathon består just nu av 13 långfilmer och 766 tv-avsnitt.

ENT: Countdown. Jakten på massförstörelsevapnet.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Vi närmar oss slutet på den här historien, precis som namnet på avsnittet också indikerar. Det händer ganska mycket, samtidigt som hela avsnittet just är ett slags nedräkning inför den sista, slutgiltiga, striden. Som ju kommer i nästa avsnitt.

Stackars Hoshi är alltså kidnappad av reptilerna. De behöver henne för att utlösa det där vapnet och förstöra jorden. Varje del av xindikollektivet har nämligen fått var sin aktiveringskod, och det behövs tre koder för att avfyra vapnet. Reptilerna och insekts-xindierna använder nu Hoshi för att knäcka de vattenlevande xindiernas kod ur någon form av data som de lagt beslag på. Och för att få henne att ställa upp på jobbet injicerar man någon sorts parasiter i hennes hjärna.

Hoshi gör motstånd, ja hon försöker till och med begå självmord snarare än att hjälpa reptilerna. Men efter att ha fått dubbla injektioner av parasiter i hjärnbarken så har hon förlorat all egen vilja. Mot slutet av avsnittet får lyckligtvis Enterprise-besättningen till ett lyckat fritagningsförsök av henne. Rätt så dramatiskt och actionfyllt, faktiskt. Tyvärr skadas Hayes, bossen för arméstyrkan på Enterprise, så pass allvarligt att han avlider i Phlox sjukstuga.

Tucker och T’Pol jobbar vidare med informationen man hämtat från en av sfärerna i förra avsnittet. De har upptäckt att sfärerna hänger ihop genom ett slags nätverk, där man genom att förstöra några få av de gigantiska metallkloten kan sätta allihopa ur spel.

Viss irritation uppstår mellan de två under arbetet, men när T’Pol till sist släpper ner garden och förklarar att hon varit i känslomässig obalans så känns det faktiskt som att de är halvvägs till kyrkan. Framför allt eftersom T’Pol tidigare i avsnittet sagt att hon funderar på att ansluta sig till Stjärnflottan. Att inte Tucker förstod att det var ett slags frieri säger något om hur korkad han är när det gäller mellanmänskliga relationer. Inte konstigt att T’Pol surar en del.

Ganska mycket tid och möda ägnas också åt att skildra Archers olika övertalningsförsök när han ska få de vattenlevande xindierna att ställa upp och slåss mot reptilerna och insekterna. De där aquatics-typerna visar sig vara ökända för att dra ut på alla beslut under extremt lång tid. Trots det så hinner de faktiskt bestämma sig under det här avsnittet, och skickar iväg ett gäng skepp för att stoppa massförstörelsevapnets färd mot Jorden.

Just som det ser ut som om Archer och de andra allierade xindierna har en rimlig chans att vinna mot reptilerna och insekterna så griper sfärbyggarna/väktarna in. De skapar en barriär av anomalier som skyddar det där vapenklotet. Det får dock insekterna att bli misstänksamma – kan det faktiskt finnas ett samband mellan sfärerna anomalierna och de varelser som hjälpt xindierna att bygga upp sitt gemensamma råd? Reptilernas svar på deras frågor är att skjuta ner insektsskeppen.

Det har förstås varit på gång ett tag, men i det här avsnittet tar Enterprise slutligen steget fullt ut in i en ganska förutsägbar och actionbetonad sf-genre. Archers radikalisering har pågått under hela den här säsongen, men här blir han verkligen en amerikansk actionhjälte-klon, och det är en ton som går igenom i stora delar av hela avsnittet. På samma sätt som det känns så himla förutsägbart och okreativt att låta insekter och reptiler vara fiender. Bland xindierna har ju ett tydligt mönster visat sig genom den här säsongen – ju mer människolika varelserna är, desto mer resonabla och sympatiska är de också. De gamla Star Trek-idealen om mångfald känns långt borta när det här äventyret allt mer börjar påminna om ett märkligt raskrig.

Rent berättartekniskt är det däremot ett steg framåt, med ovanligt hög nivå på både action och rymdstridsscener. Extra förtjust är jag i att ett av de stora aquatic-skeppen transporterar Enterprise inuti sin “mage”.

Betyg. 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 23/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 739 tv-avsnitt.

Turnabout Intruder. Det där en kvinna blir kapten Kirk.

st turnabout 5Åh, älskade body swap-genre! Äntligen ett helt Star Trek-avsnitt som bara tillhör dig. Visst har vi fått vara med om några halvdana imitationer under de här tre säsongerna, men om vi ska vara helt ärliga har det ju alltid handlat om några vilsna shape shifters som låtsats vara någon annan. Inte att man låtit två personer byta kroppar med varandra. Men i Turnabout Intruder går man äntligen hela vägen när en gammal ex-flickvän till kapten Kirk tar över både hans kropp och jobb. En hämnd, inte bara på Kirk utan på hela den patriarkala stjärnflottan!

st turnabout 6När Kirk anländer till planeten Camus II (ett så bra planetnamn!) i avsnittets början ser det annars ut som om det är ett sista farväl han ska ta av sitt ex Janice Lester. Hon ligger döende i sjuksängen och verkar bara ha timmar kvar att leva. Men det hela visar sig vara en noggrant gillrad fälla. Lester har hittat en maskin som kan få själar att byta kroppar med varandra. När Kirk väl övertygats om att hon är döende så övermannar Lester honom och spänner fast honom i maskinen. Och bytet av kroppar sker. Men så misslyckas hon med nästa steg i sin plan. Janice i Kirks kropp hinner inte mörda Kirk i Janices kropp (strypning med scarf) innan hon blir avbruten. Lyckligtvis är Kirk fortfarande medvetslös i Janice drogade kropp, men vad ska hända när hen vaknar?

st turnabout 8Orsaken till dramat är Janice Lesters dröm om att få bli kapten på ett Federationsskepp, en dröm hon anser att hon blivit fråntagen på grund av sitt kön. Alltså är ett kroppsbyte hennes sista och enda chans för att kunna förverkliga sin högsta önskan. Kan hon dessutom i samma veva hämnas på Kirk, Federationsflottans kanske störste manschauvinist, så är det förstås bonus på jackpoten. Och övertagandet av Enterprise har föregåtts av noggranna förberedelser. Hon vet vad alla på skeppet heter, hur rutinerna fungerar och hur kommandona ges.

st turnaboutJust med tanke på alla dessa förberedelser verkar det ju vara lite slarvigt att hon inte tänker på att undvika feminina rörelser och gester när hon nu är en man. Eller att det kanske framstår som lite underligt att kapten Kirk filar naglarna när han pratar med sina underordnade i besättningen. Och framför allt verkar hon oförmögen att behärska sin hämndlystnad och makthunger. Hon tar helt enkelt i för mycket och för snabbt när hon anklagar delar av besättningen för myteri, iscensätter en krigsdomstol och försöker döma Kirk till döden. Den verklige Kirk, däremot, tappar inte för ett ögonblick fattningen trots att han vaknar upp fången i Janice Longs kropp på sjukan på Enterprise.

st turnabout 7Till sist visar det sig att det där själsbytet bara var temporärt – själarna hoppar tillbaka till rätt kroppar igen efter en stund. Janice Lesters plan faller isär, och hon kommer nu att bestraffas för sitt högmod och ärelystnad. Värst av allt, hon är tillbaka i sin kvinnokropp, som hon hatar. Eller som hon själv uttrycker det tidigare i avsnittet: “Believe me, it’s better to be dead than to live alone in the body of a woman. It’s better to be dead.” 

st turnabout 3Många tycker att det här avsnittet är ovanligt sexistiskt – även för att vara Star Trek (bland annat Leonard Nimoy) och enligt Wikipedia ska det också vara det avsnitt som fansen tycker är originalseriens näst sämsta. Själv ser jag Turnabout Intruder mer som en av Star Treks stora camp-upplevelser.  Shatner spelar frejdigt över när han ska gestalta en maktgalen kvinna, det syns att han har roligt (trots att det är det sista avsnittet av serien någonsin) och jag tycker att hela spektaklet är oerhört underhållande (Kirk är inte riktigt i klass med Jamie Lee Curtis i Freaky Friday, men nästan – bara så ni inser nivån på ett ungefär).
Men jag läser också avsnittet som att Janice Long nog inte är en galen hysterika, trots allt. Jag tänker att hennes analyser kring mansväldet inom Federationen antagligen stämmer. Och även om Janice Lester och hennes teorier avfärdas av samtliga andra rollfigurer i det här avsnittet, så är det ändå det första jag sett som trots allt försöker ha någon form av diskussion kring feminism, och ett av de få som trots allt antyder att det finns svagheter och fel inom Roddenberrys älskade Federation. Själv tycker jag att de mest sexistiska avsnitten av originalserien snarare är de där kvinnor saknar vilja eller personlighet och där Kirk och de andras gubbighet ges fritt spelrum. Så avsnittet som så många andra tydligen hatade, blev visst en av mina favoriter. Jag hade helt enkelt ovanligt kul när jag såg det. Betyg: 9/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 24/24. Avsnitt 80 i min Startrekathon.

All our yesterdays. Det om laserdiscbiblioteket med levande historia.

st yesterdays 3

Vad gör man om man bor på en planet vars sol kommer att bli en supernova? Hur ska man rädda sin befolkning om man inte har tillgång till teknologin som gör rymdfärder möjliga? På planeten Sarpeidon kom man på en egen lösning. Man evakuerade sin befolkning tillbaka i historien. Hela planetens förflutna finns samlad på små laserdiscar som man sätter i en sorts spelare, sedan kan man hoppa in i valfri plats i historien.

st yesterdays 5Tyvärr förstår inte Kirk och hans grabbar mekanismen kring det här när de kommer till Sarpeideon, så när Kirk hör en kvinna ropa på hjälp hoppar han rakt in i 1600-talets England. Och när Spock och McCoy springer efter för att rädda honom så åker de istället 5 000 år tillbaka i tiden, till något slags sarpeidisk istid.

Det här avsnittet är ytterligare ett exempel på hur Spocks popularitet gav Leonard Nimoy allt mer utrymme i serien. Kirk hamnar visserligen i en fängelsehåla och är den som lyckas knäcka hur man ska ta sig tillbaka till framtiden igen, men det är Spocks istidsromans som är den bärande delen av handlingen i All our yesterdays. För där, mitt i snöstormen, träffar han Zarabeth. Hon har blivit skickad till istiden som ett straff för att hennes familj varit en del av en komplott, men Spock faller som en fura för henne.

st yesterdays 1Det händer fler saker med Spock där i istiden. Han blir mister humöret när McCoy häver ur sig ännu ett av sina rasistiska tillmälen till honom. Ja, till sist försöker han nästan döda honom. De här fullt normala beteendena (McCoy måste vara den jobbigaste person som finns) är tecken på att han håller på att bli personlighetsförändrad. Han börjar förvandlas till en invånare på vulcan som de var för 5 000 år sedan. McCoy förändras däremot inte alls – mänsklighetens förmåga att vara vidrig verkar vara konstant.

st all our yesterdays komplTill sist hittar alla inblandade öppningar till tidsportaler som kan ta dem tillbaka till nutiden igen. Men Spock tvekar. Länge. Och jag skulle nog vilja utnämna hans kärlekshistoria med Zarabeth som den enda i Star Treks orginalserie som är skildrad med någon som helst trovärdighet. Eller så är det bara som blir helt chockerad över att se Spock luta sig tillbaka, slappna av och bli sådär gosig, liksom. Och, förresten, det här med att han är vegetarian – har han sagt det tidigare? I det här avsnittet förvandlas han nämligen till så mycket av Vulcansk grottmänniska att han börjar äta kött.

st yesterdays 6Sammanfattning: Det känns som om manusförfattarna hade ambitionerna att göra det här till något i stil med ett systeravsnitt till The City on the Edge of Forever. Kanske hade det kunnat bli det också, om det inte var för en del tramsiga detaljer, som att det går att hojta till varandra mellan olika tidsdimensioner, Zarabeths minimala grottmänniskesoutfit eller det taffliga sätt som Kirk lyckas ta sig ur en bevakad fängelsecell på. Sedan, sen sista grej. Det här med att Spock och grabbarna har tid för en liten avslappnad pratstund när de återförenas i Sarpeidons bibliotek trots att det bara är några sekunder kvar till solen intill förvandlas till en supernova? Blir så stressad. Betyg: 7/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 23/24. Avsnitt 79 i min Startrekathon

The Savage Curtain. Det med president Lincoln och den pratande bajskorven.

st savage 2Ja, herrejisses. När jag såg bilderna från det här avsnittet förväntade jag mig det värsta. Abraham Lincoln i Star Trek. Det blev inte fullt så pinsamt som jag hade befarat. Bara mediokert på alla sätt och vis.

st savage 3Det här är tredje eller fjärde gången som Star Trek-producenterna kör konceptet “en form av gladiatorspel på liv och död iscensätts av aliens för att testa mänsklighetens förmågor”. I The Savage Curtain är det märkliga stenvarelser på en ogästvänliga planeten Excalbia som försöker klargöra skillnaden mellan gott och ont genom att samla ihop två dream team som får slåss mot varandra. På ena sidan Kirk, Spock, samt något slags inkarnationer av Abraham Lincoln och den Vulcanske hjälten Surak. På den andra slåss brutala ledare och kända förbrytare. Från Star Treks eget universum kommer överste Green (opportunist och rasbiolog), Zora (en kriminell och ond vetenskapsman) och Kahless (klingonsernas historiska chefsideolog). De tre förstärks av Djingis Khan. Vilket gäng!

st savage 4Men innan fajten kommer igång har vi först fått vara med om de märkliga scenerna när Abraham Lincoln besöker Enterprise. Han tas vördnadsfullt emot och får göra en rundvandring på skeppet. När han träffar Uhura råkar han använda n-ordet, något hon inte har något emot. “But why should I object to that term, sir? You see, in our century we’ve learned not to fear words.” Hmmm. Har svårt att tro att den repliken hade funkat i dagens debattklimat.

När det sedan äntligen är dags för Death Match: goda vs onda blir det jättemärkligt på så många olika plan samtidigt. Det är förstås fullständigt orimligt att se en åldrad Abraham Lincoln i en slagsmålsscen, men å andra sidan är det knappast konstigare än att varelser av sten och lava på något mystiskt sätt kan återskapa personer ur minnesbankerna på ett rymdskepp. Och det blir egentligen aldrig så mycket av det där gladiatorspelet, det är som helhet underväldigande. Man kastar lite hemmagjorda spjut och sten på varandra i en miljö som aldrig känns som något annat än en fattigt inredd filmstudio. Och den där moraliska poängen på slutet som ska förklara meningen med hela spektaklet infinner sig inte riktigt. Om jag verkligen anstränger mig kan jag hitta någon tanke kring det komplicerade med att använda våld för att kämpa för det goda, men det utvecklas aldrig ordentligt.

st savage 1Inte heller Excalbias invånare får ut något av det här. Kanske hade Kirk trots allt kunnat få ur sig några ord om solidaritet, att kämpa för annat än sin egen vinning eller åtminstone betona lagarbete kontra individualism. Men han verkar mest förbannad över att ytterligare en gång behöva slåss i en märklig där någon fått bestämma reglerna.

Däremot är den excalbiska representanten Yarnek det enda egentliga skälet att se det här avsnittet. Yarnek ska föreställa en varelse gjord av rykande lava och sten. Men hen ser mest ut som en levande bajskorv med klor. Och det är ju alltid roligt.

Betyg: 2/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 22/24. Avsnitt 78 i min Startrekathon. 

The Cloud Minders. Det om de revolutionära gruvarbetarna och överklassen som bor i molnen.

st cloud 2Till en början ser det här ut att vara The Original Series första (och enda) socialistiska avsnitt. Klassperspektivet är inte bara närvarande, utan snarare övertydligt. På planeten Ardana bor överklassen i en stad bland molnen, medan underklassen kämpar i gruvor på planeten nedanför – i gruvgångar fyllda av en gas som gör att de blir korkade.

st cloud 3Men alla accepterar inte sakernas tillstånd. När Kirk och Spock anländer till Ardana blir de nästan tagna som gisslan av den gerillaarmé som gruvarbetarna startat för att få sin beskärda del av överskottet uppe bland molnen. De besuttna svarar med att använda sig av tortyr när de tillfångatar gerillasoldater – trots att de i nästa andetag hävdar att våld är helt utrotat i deras civilisation.

Det hela påminner otroligt mycket om Neill Blomkamps ganska orättvist utskällda Elysium, där ju överklassen också lämnat jordytan och bor på en rymdstation. Men i motsats till Elysium så sjabblar Star Trek-versionen ganska snart bort den fördelningspolitiska sprängkraften i upplägget. Som vanligt ägnar man sig åt genetik och rasism istället. Befolkningen i molnstaden Stratos anser sig nämligen vara av en annan sort än de som arbetar i gruvorna. Förfäderna till invånarna i Stratos lyckades bygga en stad i molnen, medan gruvarbetarna – Troglyterna – och deras civilisation fortfarande är primitiva. Och så länge de inte utvecklas har de inget att göra i Stratos, resonerar man.

st cloudIntrigen fortsätter inte med att  peka på möjligheten till en rättvisare fördelning av planetens resurser eller ojämlikheter när det gäller tillgång till utbildning. I stället har man uppfunnit en gas som frigörs vid gruvbrytningen, och som helt enkelt förhindrar en intellektuell utveckling hos Troglyterna. Något som ska bevisas genom att Kirk stänger inne Stratos ledare, en gerillakvinna och sig själv i en grotta utan syretillförsel. Eftersom de alla tre blir knäppa så har man bevisat existensen av gasen och dess konsekvenser. Själv tyckte jag att Kirk betedde sig mer eller mindre som vanligt.

Sammanfattning: Känslan jag hade av att se konturerna av ett annat avsnitt skymta bakom en lite urvattnad storyline bekräftas efter lite research. Den ursprungliga manusidén från författaren David Gerrold var mycket mer hardcore. Hollywood-elitens liv i Beverly Hills hade fått honom att fundera över klassamhället och han ville skriva om det verklighetsfrånvända att bo isolerade i lyxvillor fyllda med uppassare, utan att veta något om villkoren för livet utanför murarna. Men halvvägs in i manusprocessen lämnades hela beställningen över till Margaret Armen, som fick en muntlig överlämning. Hon fick alltså inte ens se Gerrolds mer socialistiska manusversion.

Sedan är förstås inbitna trekkers förbannade på att Spock diskuterar pon farr med en kvinna i en flirtig scen. Pon farr ju är precis som fight club – det är inget som man snackar om. Men avsnittet har några andra grejor som jag inte heller gillar, här sammanfattade i tre små punkter.

1. Intrigen förklaras en bit in i avsnittet genom att Spock sitter och tänker för sig själv, bildsatt med klipp ur olika scener. Det är lite som en resumé av ett avsnitt medan det fortfarande håller på. Otroligt otajt berättarlösning.

2 Jag tyckte att det var lite obehagligt när den kvinnliga gerillasoldaten försöker döda Kirk i hans säng, varpå det ganska snart förvandlas till en scen där han ligger och brottas med henne på ett lite vällustigt sätt. Ew!

st cloud 53. Det andningsfilter som skyddar människor från den fördummande gasen är det kanske mest otäta jag någonsin sett. Däremot är hattarna hos Stratossoldaterna en intressant hybrid av duschmössa och skoskydd.

Som helhet är The Cloud Minders ett avsnitt som har alla ingredienserna som krävs för att bli intressant, men lyckas sjabbla bort precis alla sina förutsättningar (lägg till valfritt skämt om hur producenterna borde haft bättre ett munskydd som skyddade mot Hollywoods fördumningsgas än de som Enterprise-besättningen bär). Betyg: 4/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 21/24. Avsnitt 77 i min Startrekathon. 

The Way to Eden. Det som är en hippiemusikal. Med onda hippies.

st eden 2

Star Treks tredje säsong går från klarhet till klarhet. Eller ska jag kanske kalla det från weirdness till weirdness. I vilket fall tycker jag att det är alldeles fantastiskt bedårande. Som i The Way to Eden som inte bara handlar om interstellära hippies och en ond sektledare – det rymmer också flera rena musikalnummer. Plus ett antal repliker där logiske och behärskade Spock säger sig tro och känna för hippiesaken. “De känner sig som aliens i sina egna världar”, förklarar Spock, “och det är ju ett tillstånd jag har viss erfarenhet av”.

eden 1Från hippiesarna yttras det också för första gången i serien kritik mot hela livsstilen ombord Enterprise, ja faktiskt mot hela Federationens koloniala projekt – hur man skapar atmosfären på koloniserade planeter genom artificiella processer, hur maten på Enterprise är syntetisk och hur livet ombord helt styrs av olika datorprogram. Plötsligt framstår Kirk och de andra som slavar under en opersonlig teknologisk diktatur. I varje fall för ett ögonblick – tills jag fick reda på att hippieledaren dessvärre var galen.

Men innan vi går vidare i handlingen – lite pausmusik:

st eden 5Det har funnits musikinslag då och då i Star Trek, redan i första säsongen framförde till exempel Uhura en liten sång om Spocks sataniska öron och oemotståndliga charm. Men aldrig tidigare har det varit flera sånger på rad i ett och samma avsnitt, framförda ungefär som om Hair hade flyttat ut i rymden. Det är chockerande kackigt, men också helt oemotståndligt camp. Precis som när hippiesarna ombord på Enterprise skriker “Herbert, Herbert, Herbert” till alla som de tycker är för fyrkantiga och stela. Eller när de iscensätter en sittdemonstration utanför sjukavdelningen där deras ledare hålls kvar för undersökning.

st eden 3För även om The Way to Eden är en kärleksfull drift med hippierörelsen så handlar det också om hur goda avsikter och idealism kan utnyttjas av onda krafter. I det här fallet är det mannen med blomkålsöronen, Dr Sevrin, som är besatt att till varje pris hitta planeten Eden, där han vill leva på ett primitivt sätt – trots att hans egen överlevnad hänger på att han kan hålla en kronisk sjukdom under kontroll genom kontinuerlig medicinering. Och att han riskerar att smitta ner en eventuell urbefolkning i Eden med sin sjukdom. Jepp, Sevrin är en inbiten vaccinförnekare, trots att hans agerande kan få galaktiska konsekvenser.

Sevrin och hans gäng tar efter ett tag kontroll över ett av maskinrummen och kan på det sättet kapa hela skeppet. Eftersom de också har kontroll över de livsuppehållande systemen på Enterprise vågar inte Kirk gå till attack (Vet inte för vilken gång i ordningen som bryggan tappar kontrollen när någon tar över maskinrummet. En sån himla irriterande säkerhetsrisk). För att kunna lämna Enterprise och ta sig ner till Eden använder sig hippiesarna av högfrekventa ljud som gör hela besättningen medvetslösa (Sevrins plan är i och för sig att typ döda alla ombord med det där ljudet, men Kirk hittar av-knappen i sista minuten).

st eden 6Men alla dessa besvär visar sig vara förgäves. Tyvärr visar sig Edens lustgård vara allt annat än ett paradis. Växtlivet innehåller syra, och när gitarristen (symboliskt döpt till) Adam tar ett bett av ett päron i Lustgården faller han död till marken.

Sammanfattning: Den typ av camp som det här avsnittet innehåller är oemotståndligt. Fula peruker, löjliga kostymer, samhällskritik förklätt i kitschiga outfits. Beyond the Valley of the Dolls möter Hair möter Star Trek. Samtidssatir möter samhällskritik möter rockmusikalestetik. Älskar det! Betyg: 8/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 20/24. Avsnitt 76 i min Startrekathon. 

Requiem for Methuselah. Det där Kirk blir förälskad, kåt och deprimerad och vi får se en glimt av Spocks stora kärlek.

st requiem 5    För mig var det här ett genomvidrigt avsnitt. Under tiden jag såg det så satt jag och tänkte ut dräpande formuleringar, tänkta att användas i det här blogginlägget. Meningar där ord som pretentiös, stolpig och manschauvinistisk ingick. Men så, alldeles på slutet, under de sista 25 sekunderna innan eftertexterna, så kommer en liten, liten scen som för mig blev nästan…rörande. Den om den verkliga kärlekshistorien i Star Trek.

Men för den scenen ska bli förståelig så måste jag ganska grundligt gå igenom handlingen i det här avsnittet. Låt oss redan från början sortera in Requiem for Methuselah under etiketten “recyklad scenografi”. Varför hitta på en ny planet med märkliga rymdvarelser när man kan låta någon stofil från Jorden sitta och uggla på en planet med lite gammal inredning omkring sig istället? Stofilen visar sig den här gången vara av den odödliga sorten. Känd på jorden som diverse olika genier, krigsherrar och mystiker: Da Vinci, Brahms, Alexander, Lazarus, Methuselah, Merlin. Fullt så skojigt som att hävda att alla dessa var en och samma utomjording får vi dock inte ha det. I stället berättar mannen – som numera kallar sig för Flint – att han under ett krig insåg att han var odödlig efter att hans livshotande skador inte tog kål på honom.

st requiem 6Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.

Medan allt detta händer försöker Spock gång på gång påminna Kirk om att han borde prioritera sin sjuka besättning och framtagandet av ett vaccin istället för att ge sig in i en bisarr kärlekstriangel, men förgäves. Den interstellära häradsbetäckaren Kirk blir som besatt av Reyna och vill till varje pris rädda henne från Flint, för första gången hittills i serien är han så kär att han vill ta med en kvinna till Enterprise. De starka känslorna blir dessvärre Raynas död. Androiden klarar inte av att hantera passion och förälskelse. Hårddisken kraschar av överbelastningen, helt enkelt.

Kirk lyckas rädda sin besättning från döden med vaccinet men är trots det otröstlig när han väl kommer tillbaka till Enterprise. Hans hjärta är krossat, och han inser plötsligt vidden av tomheten och ensamheten i sitt liv. När han till sist, utmattad av sin sorg, somnar halvliggande över sitt skrivbord inträffar ett obehagligt meningsutbyte mellan Spock och McCoy medan de står och tittar på den utslagne Kirk. Skeppsläkaren försöker, som vanligt, trycka till Spock för hans oförmåga till känslor. McCoy förklarar att det inte är Kirk som han har medlidande med och tycker synd om i den här situationen. I stället är det Spock som är den verkligen förloraren, eftersom han aldrig kommer att få uppleva varken kärlek eller passionens rus.

MCCOY: You see, I feel sorrier for you than I do for him because you’ll never know the things that love can drive a man to. The ecstasies, the miseries, the broken rules, the desperate chances, the glorious failures, the glorious victories. All of these things you’ll never know simply because the word love isn’t written into your book. Goodnight, Spock.
SPOCK: Goodnight, Doctor.
MCCOY: I do wish he could forget her.

McCoy lämnar rummet och Spock står kvar, och ser på Kirk. Till sist går han fram till honom och gör en mind meld, den där sammansmältningen av hjärnor som gör att Spock kan uppleva andras känslor. “Aha! Han tänker smälta samman med Kirk för att slutligen få känna en människas kärlesraseri”, tänker jag. Men det är inte det Spock är ute efter. Han vill istället hjälpa Kirk genom att ta bort minnet av Reyna. Allt medan smäktande musik hörs på ljudspåret. Och det är då jag inser det. Spock behöver inte ta reda på hur det känns att vara förälskad. Han är ytterst bekant med känslan. Precis som Kirk älskar Enterprise så älskar Spock Kirk. Och med den där sista viskningen “forget” blir det tydligt och klart för alla som ser det här avsnittet att McCoy som vanligt inte har en aning om vad han pratar om. Spock älskar, lider och känner bakom sin kalla yta.

st reqiemBetyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.

st reqiem 2

Övrig fakta av intresse: Visst ser det ut som om någon Star Trek-scenograf passade på att uppfinna platt-TV:n i det här avsnittet?

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 19/24. Avsnitt 75 i min Startrekathon.