Det har varit säsongsavslutning igen, och det betyder att den här bloggens toppkommentator LDL på nytt får agera gästskribent på bloggen. Det blir ju lite speciellt den här gången eftersom det faktiskt är två säsonger i två olika serier som avslutats samtidigt, men vi börjar med långköraren – The Next Generation – och dess sjätte säsong. Take it away LDL! /Roger
Medelbetyg för S06: 6,92 (S04:6,85 | S05:6,35)
Median för S06: 7 (S04:7 | S05:7)
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Efter att S05 blev lite av en besvikelse och inte ens nådde upp till S03s medelbetyg, så fortsatte alltså S04 att vara säsongen med högst medelbetyg i TNG när vi gick in i S06. Frågan var alltså, i och med att TNGs gyllene år överlag anses vara från S04 till just S06, om S06 skulle lyckas övertyga Roger om att S04 inte är den bästa säsongen av TNG. För inte förväntar vi väl oss att S07 ska ta hem det priset, …eller? Man skulle ju kunna tro att eftersom S06 klassas som den sista säsongen i de här gyllene åren så kanske det redan hade börjat gå utför vid det här laget. S05 var ju ingen vidare indikation ur den synvinkeln.
Som tur är så verkar TNG faktiskt ha ryckt upp sig efter S05 och lyckas i och med S06 knappt slå S04s medelbetyg och ta över TNG-tronen när det kommer till medelbetyg. Därmed så verkar Roger i alla fall hålla med större delen av fansen i att det finns all anledning att se S04 till S06 som ett spann av serien som står ut, trots att S05 förvånansvärt nog var en solklar svacka när det kommer jämnheten i det spannet.
Dock så skulle Rogers åsikter ge trovärdighet till de som menar att S03 med all rätt bör inkluderas i det spannet också, då det faktiskt hade bättre medelbetyg än S05 med en liten marginal. Den enda lilla detaljen som ändå differentierar dem är att S05 trots allt hade många fler “väldigt bra” avsnitt (8+) än S03, men helt enkelt var alldeles för ojämn.
Frågan är snarare hur man ska karakterisera S06 utifrån de här siffrorna och graferna baserat på hur tidigare säsonger sett ut.
Med en stark säsongsöppning och jämn fortsättning fram till ungefär halvvägs in i säsongen så kan man definitivt likna S06 till S04 så långt. Tittar man på grafen så ser S06 lite ojämnare ut, vilket förmodligen inte är en fördel, men alltid inom samma betygsspann. Här ändrade säsongen karaktär något, för halvvägs in så hade vi en liten kort dipp, något som skulle återupprepas framåt slutet på säsongen. Däremot skulle vi under den här andra halvan av säsongen även få många av de absolut bästa avsnitten i säsongen, avsnitt som fick åttor eller högre, i vad som ändå kom att bli en ganska stark avslutning. Så, trots att det var mer ojämnt i andra halvan så hölls medelbetyget ändå relativt högt.
Den tydligaste karakteriseringen av S04 var att den var så förbaskat jämn hela tiden, om vi tittar på grafen över betygsfördelningar så har den väldigt få avsnitt på den nedre halvan av skalan och medan den har mest åttor hittills så har den faktiskt inga avsnitt över det. Jämnheten i S04 var utan tvekan dess styrka jämfört med många av de andra säsongerna, men kanske var det rent av del av varför S06 precis i slutet av säsongen lyckades knipa titeln som TNG-säsongen med bäst medelbetyg. S06 kommer nämligen väldigt nära S04 när det kommer till den jämnheten, den har bara några enstaka avsnitt mer på nedre halvan av skalan – på liknande betygsnivåer – och den har bara ett ynka avsnitt mindre som fick en åtta. S06 lyckades alltså nästintill tangera S04s jämnhet som ledde till ett så högt medelbetyg. Man ser det också på grafen som visar hur medelbetyget utvecklas under säsongens gång, att tendensen alltid är uppåt. Även de gångerna ett av de få sämre avsnitten kom och sänkte medelbetyget så verkade utvecklingen av medelbetyget alltid peka uppåt igen.
Samtidigt som S06 nästan tangerade S04s jämnhet så utmärkte den sig dock också lite genom att den hade färre mellanavsnitt runt mitten på skalan (t.ex. sexor, i det här fallet) till förmån för en större andel fullträffar, riktiga toppavsnitt (9-10). Ett av dessa var seriens och franchisens hittills ända tia dessutom. Toppavsnitten var inte alltför många, men S04 hade å andra sidan inga såna. Statistiskt sett så är det lätt att konstatera att medelbetyget kunde ha varit ännu högre om det skippat de allra sämsta och allra bästa avsnitten, om S06 bara fortsatt vara superjämn i stil med S04. Men det är inte lika enkelt sagt som gjort och det är även lite väl simplistiskt i verkligheten. Kan vi egentligen veta vad det, till synes, större risktagandet i andra halvan av S06 bidrog till? Många av de sämre avsnitten kommer i andra halvan av säsongen, men även många av de bästa avsnitten. Kanske sänkte den här lilla ojämnheten medelbetyget, eller kanske så bidrog den till att säsongen verkligen kunde skina.
Kort och gott, nästan lika jämn som S04 men där fåtalet fler sämre betyg och toppbetyg delades ut, vilket gav samma medianbetyg men snäppet högre medelbetyg.
För min egen betygsättning hamnade medelbetyget för S06 på 7,15, den första säsongen som når en sjua. Så ja, tydligen fortsätter jag på det stora hela hålla med Roger om säsongernas ranking. Min vana trogen så fortsätter jag även tycka att säsongerna är några tiondelar bättre än Roger i medel.
I S06 var det faktiskt så att jag länge och väl i inledningen tyckte att säsongen började klart sämre än vad Roger tyckte, men avsnitt för avsnitt så jämnades det ut. Annars var en stor del av anledningen till att jag återigen har gett några tiondelar högre medelbetyg än Roger avsnitt som 6×12 Ship in a Bottle (3/10) och 6×15 Tapestry(7/10), som jag tyckte klart bättre om.
Bästa avsnitten i TNG S06:
10/10 – Frame of Mind (6×21)
9/10 – Lessons (6×19)
8/10 – Time’s Arrow, Part II (6×01)
8/10 – Realm of Fear (6×02)
8/10 – Rascals (6×07)
8/10 – Chain of Command, Part II (6×11)
8/10 – Starship Mine (6×18)
8/10 – The Chase (6×20)
8/10 – Second Chances (6×24)
8/10 – Timescape (6×25)
8/10 – Descent, Part I (6×26)
Sämsta avsnitten i TNG S06:
3/10 – Ship in a Bottle (6×12)
4/10 – Rightful Heir (6×23)
5/10 – True Q (6×06)
5/10 – Aquiel (6×13)
/LDL
Fast. Något har hänt med borgerna. När besättningsmedlemmarna från Enterprise hamnar i eldstrid med dem så är de hämndlystna istället för känslokalla, de använder pronomet “jag” och har namn på varandra. Riktiga namn. Som Bosus, till exempel. Okej, det kanske inte låter som ett “riktig” namn, men är betydligt bättre än typ “third of five” som borger brukar heta. Men även borgernas beteende i stort har förändrats. De är inte längre intresserade av att assimilera främmande civilisationer, utan vill istället utrota alla lägre stående samhällen och raser. Federationen och mänskligheten ingår där.
Borgerna i alla ära, men det stora mysteriet i det här avsnittet är att deras närvaro gör Data förbannad. Alltså, jättearg. På riktigt. Det är faktiskt första gången som Data känner en riktig känsla, och det är ett trauma som han har svårt att komma över. Inga genomgångar av hans mekanik eller databaser kan förklara hur känslorna uppstod, och trots att Data lägger ner en massa timmar på holodäck för att rekonstruera situationen som gjorde honom superarg så går det inte att framkalla känslan på nytt.
Svaret på alla frågor stavas 
Men så stelnar plötsligt Picard och Data till, mitt i en mening. Troi förstår inte vad som händer, men efter en liten stund är allt som vanligt igen. Sen är det Troi som fastnar mitt i en rörelse. De tre ombord på den lilla rymdskytteln har på lite olyckligt sätt upptäckt mystiska tidsströmmar i rymden där tiden antingen står still eller går snabbare. Roligast exempel: när Picards hand hamnar i en sån här zon och plötsligt åldras jättesnabbt. Det tar bara ett litet ögonblick, så har hans naglar vuxit ut på ett halvläskigt 
Det intressanta tidsfenomenet blir snabbt till dödligt allvar när Enterprise och ett romulanskt skepp fryses i tiden just när romulanerna håller på att spränga Enterprise i luften (kan man använda det uttrycket ute i den syrelösa rymden?). De tre på skytteln upptäcker det bisarra stillebenet och bestämmer sig för att ta sig ombord på skeppen för att se om de kan förhindra en katastrof. Väl ombord utvecklas avsnittshandlingen för en ny variant av pusseldeckare, i stället för att granska en brottsplats i efterhand så går Picard, Troi och Data omkring i de frusna miljöerna och försöker förstå vad som händer medan det sker – men utan att kunna fråga romulanerna och Enterprisbesättningen som blivit pausade. Rätt kul variation på deckartemat, faktiskt.
Trots det här avsnittets till en början skenbart enkla grundidé (stoppa tiden!) så lyckas man fylla Timescape med en massa roliga vändningar och minidramer. Ja, som till exempel att Enterprise faktiskt sprängs i bitar (
Nu har jag varit på Göteborgskalaset och Crimetime Gotland och sänt radio.Skönt att få komma hem till mitt Star Trek-bloggande igen. Så sakteliga börjar jag ju närma mig slutet på säsong sex av The Next Generation, en säsong som verkar avslutas ovanligt starkt. Det är inget mindre än en fröjd att få skriva om ett avsnitt där manusförfattarna på nytt bestämt sig för att plåga stackars Riker och hans psyke. Tidigare har vi ju bland annat sett honom 
Det är när Enterprise besöker den övergivna basen på Nervala IV som ett livsavgörande kapitel i Rikers liv kommer i dagen. Det visar sig att Riker brukade arbeta på basen, och evakuerades från den under dramatiska omständigheter för åtta år sedan. Så pass dramatiska och fyllda av hjältemod att de blev en direkt orsak tills hans karriär inom Stjärnflottan. Först när alla andra i personalen hade transporterats ombord på rymdskeppet Potemkin lämnade Riker basen, med fara för livet eftersom någon form av atmosfäriska störningar gjorde det omöjligt att använda transportören. Nu, några år senare, gör korta uppehåll i strålningen det möjligt för Riker och besättningen ombord på Enterprise att besöka planeten för att försöka rädda informationen som finns i basens datorer.
ÄNTLIGEN får vi alltså reda på exakt hur Troi och Rikers kärlekshistoria har utvecklats och avvecklats genom åren. Det känns väldigt påhittigt och smart att göra det genom en klonad Riker. I och för sig ett ganska krångligt sätt också. Men vi förstår i varje fall att det var Rikers fel att det tog slut, och mötet med den gamla versionen av honom river upp en hel del gamla sår hos Troi. För den här Rikern har saknat och längtat efter henne under alla år på den övergivna databasen, och nu vill han leva med henne…säger han. Det är väldigt mycket 
I viss mån lyckas man ändå slarva bort den här skarpa idén även den här gången. Fokuset är i hög usträckning på Troi, medan Riker på sin höjd verkar vara lite småirriterad över att det finns ett identiskt skägg på Enterprise.Nog för att Riker är lite träig, men det här var något slags rekord. Antagligen är det jag saknar något riktigt såpaliknande utbrott, men som vanligt är Enterprise bebott av personer med lite för mycket kontroll över sina känslor. Dock vill jag ge en stor eloge till seriens skapare som INTE låter det bli såpa på fel sätt här, man undviker den enkla utvägen och tar faktiskt inte livet av Rikers kopia. Extrapoäng till detaljen att kopian byter namn i slutet av avsnittet. Han tar sitt andranamn som tilltalsnamn istället, samma namn som Enterprise-Riker hatar. Nu undrar jag bara, är det här sista gången vi får se Thomas Riker i The Next Generation? Det är ju bara lite drygt en säsong kvar!
Efter att ha genomlidit ett avsnitt med oerhört många klingoner som mestadels talar med andra varanda, så grunnar jag lite på om det behövs en ny glosa för fenomenet. Sedan tidigare har vi ju Technobabble, namnet på det mestadels obegripliga teknikspråk som utgör stora delar av dialogen i många Star Trek-avsnitt. Kanske skulle det kunna kompletteras med Klingonbabble, det där lite halvhögtidliga kostymfilmssättet som klingoner ibland gestaltas som. Ett maner som gör att det ofta tar otroligt lång tid innan rollfigurerna kommer fram till poängen i sina utläggningar.
Doktor Crushers första försök att bli en vetenskapsambassadör går inte direkt bra. Forskare bråkar och dör till höger och vänster, och när hon sedan bestämmer sig för att gå helt miss Marple för att hitta mördaren håller hon på att bli av med jobbet som skepssläkare.
Jag har ju haft blandade känslor för doktor Crusher. I första säsongen tyckte jag att hon mest bara var en sur hönsmamma till sonen Wesley. Men under seriens gång har hon blivit en rätt så rolig karaktär – vars fäbless för både showdans och amatörteater lett till flera av The Next Generations mer campiga höjdpunkter. Men hennes enorma envishet, bevisat i till exempel avsnitt som 
Den viktigaste nyheten med det här avsnittet är väl att vi för första gången får se en ferengier som är forskare, något som också kommenteras flera gånger i avsnittet. Jag ser det som ytterligare ett steg i nyanseringen av ferengierna, humaniseringen av folket har smittat av sig från Deep Space Nine. Själva deckargåtan får väl annars sägas ligga snäppet under en Mord och inga visor-intrig. Och att man måste mystifiera det hela med att dra in Guinan i handlingen känns mest lite tvångsmässigt – som att Whoopi Goldberg haft lite för lite att göra den här säsongen. Det roligaste är väl att samspelet mellan en grupp av forskare från olika planeter. Som en lite mer forskningsinriktad fortsättning av 
Jag är oerhört förtjust i det här avsnittet. Det är på sätt och vis en recykling av 
Så var det det där med betygsättningen. Har jag tittat så mycket på Star Trek att jag skaffat mig en egen värderingsskala för det som sker under Star Trek-brandet? Alltså: är det här ett fantastiskt avsnitt inom Star Trek-kontexten enbart, eller står det även sig i jämförelse med andra tv-serier? Sånt man tänker lite extra på efter ett sånt här avsnitt där verklighetsbegreppet är minst sagt vagt och opålitligt. Jag drämmer i varje fall till med ett toppbetyg. Jag tyckte att det här var det mest genomtänkta och genomförda som jag sett hittills i den här serien.
Det visar sig att det finns någon form av datorkod inlagd i dna-trådar från olika delar av galaxen. Galen lyckades samla på sig en hel del, men hade ännu inte lyckats få till en komplett tråd av kod. Successivt så utvecklas storyn till något som mest liknar Jakten på den försvunna skatten. Picard har en ledtråd, Cardassierna en annan och klingonerna en tredje. Dessutom skuggar romulanerna alla tre, dolda bakom sin osynlighetsmantel. Det blir nästan som ett best of-avsnitt med alla seriens skurkstater samlade på ett och samma ställe, om än med vissa uppdateringar. Till exempel får vi får se en cardassier av kvinnligt kön för första gången, spelad av en fabulös Linda Thorson.
Jakten på den sista strängen av kodad dna tar hela gänget till en planet där livet dött ut, men där det kan finnas spår av liv i en gammal havsbotten. Medan alla står och grälar om vem som har rätt till den fortfarande okända gåva som ledtrådarna ska leda fram till, så matar Picard i smyg in dna:t i sin tricorder. Ett helt nytt program tar kontroll över tricordern (operativsystemkrångel finns inte i Star Trek) och drar igång ett hologram (visste vi att man kunde visa film med tricordern?). I hologrammet håller en uråldrig kvinna ett tal till de församlade.
Det här är alltså The Next Generations egen interstellära version av de där uppmärksammade Benetton-kampanjerna, och kanske också seriens stora fredsavsnitt. Betydligt mer lyckat än Deep Space Nines försök nyss i 
Svaren ges alltså i det här avsnittet som lika gärna kunde ha hetat något i stil med “så här kan det gå om man låter hjärtat va’ me'”. För när Picard släpper garden och låter sig själv falla för en kvinna som jobbar ombord, så hamnar han nästan genast i skitjobbiga situationer. Kommer de andra i besättningen att misstänka honom för att favorisera sin flickvan? Och kommer han att kunna vara lika kall och logisk i sitt beslutsfattande när det är hans livs stora kärlek som påverkas av besluten?
Sedan är det ju också underbart att flirten mellan Picard och Nella Daren utvecklas genom musik. Han spelar flöjt och hon ett syntpiano som går att rulla ihop som en liten duk. När de ska ha träff letar hon upp stället där de olika Jeffreytuberna möts så att akustiken är fantastisk. Och musiken får också Picard att för första gången ta upp det som hände i 
Det blir nästan lite komiskt hur teamet bakom The Next Generation verkligen kämpar emot varje gång det öppnar sig en förutsättning för intriger och såpaliknande inslag i serien. I stort sett alla andra tv-makare i universum hade låtit Picards kärleksliv vara en stor del av seriens handling, eller åtminstone utvecklat flirten mellan honom och doktor Crusher. Istället leder det här avsnittet till ytterligare en avbruten kärlekshistoria ombord. Men upplösningen är ändå vacker och lite smartare på något vis, och hjälper till att skapa en bild av Picard som rollfigur. Scenen där två karriärister som kämpat hela sina liv för att nå sin nuvarande position inte kan välja bort jobbet för kärlekens skull säger också en hel del om idealen i The Next Generation. Kontroll, disciplin, arbete – det är vad som är viktigt i denna utopi. Ingen av huvudpersonerna i serien tillåts heller, åtminstone så här långt i serien, att ha en fungerande privat relation förutom till ett barn. Till viss del beror det här säkert på budgetskäl, och att manusförfattarna och producenterna alltid varit extremt ovilliga att skriva in en enda återkommande rollfigur till i manuset. Som någon av er skrev i kommentarerna till ett tidigare avsnitt, men “vet” ju att varenda ny kärlekshistoria ombord är dömd att misslyckas eftersom de alltid kretsar kring gästskådespelare.
Kanske känns också Starship mine lite annorlunda jämfört med resten av säsongen eftersom man den här gången är snubblande nära en Deep Space 9-intrig. Enterprise ligger i docka i det här avsnittet, så det är inget anfallande skepp eller mystiskt väsen som tar sig ombord den här gången, utan istället terrorister förklädda till tekniker.De ska stjäla restprodukten trilithiumharts som kan användas som ett biologiskt vapen. Ämnet ska hämtas från warpmotorn samtidigt som Enterprise är evakuerat för en baryonbestrålning, ett slags desinfektion av skeppet som är skadligt för allt organiskt liv ombord. När Picard blir ensam kvar ombord på skeppet tillsammans med terroristerna så utvecklas det hela till ytterligare en “kampen mot klockan”-intrig, men ovanligt avancerad den här gången. Skeppet utsätts nämligen av baryonstrålen från ena sidan till den andra, och personerna ombord jagas av den dödliga strålen som skoningslöst arbetar sig igenom Enterprise.
Vi får också se en ovanligt vital och actionhjältemässig Picard bluffa, slåss, arrangera fällor och sabotera för sina motståndare. Ja, när han inte står och klappar på trädetaljerna på bryggan, oförmögen att skiljas ens ett dygn från sitt kära skepp utan att hans hjärta nästan brister. En tydligare etablering av att något ont ska hända ombord kan man ju knappast heller önska sig. Och på slutet drar sig inte den vanligtvis så stele och formelle Picard att själv bestämma bestraffningen för vapensmugglararna/terroristerna.
Istället för en fullt utbyggd b-plot kör man i det här avsnittet mer ett running gag som återkommer i olika former. Det stående skämtet kretsar kring att Data försöker lära sig kallprat, något som slutligen når sin höjdpunkt när han får mingla med den ökände skitsnackaren kommendör Hutchinson på databasen intill rymdskeppsdockan. På nytt ett av de där skämten som får en att misstänka att Star Treks manusförfattare närde en hemlig dröm att skriva manus till