VOY: Star Trek: Basics, del 1. Det där kazonerna tar över Voyager och allt går åt helvete.

voy basics p1 1 3

Och så var det dags för…säsongsavslutning! Helt plötsligt var den bara där, med ett sånt där tudelat avsnitt igen. Ett sånt som ska få alla fansen att oroa sig hela sommaren över vad som ska hända nästa säsong.

Den här gången har man ju faktiskt verkligen ansträngt sig för att skapa en riktigt skitjobbig cliffhanger. En sån där allt gått fel för Janeway och hennes besättning. När vi lämnar dem i slutet av Basic är de dumpade på en planet där det finns både grottmänniskor och dinosaurier. Men själv står de utan både vapen och redskap. Men det finns några orimligt små möjligheter till räddning. Tre stycken, närmare bestämt.

voy basics pt 1 6Deras enda hopp är att 1. Paris skyttel inte är fullt så nedskjuten som det verkade. 2. Att hololäkaren, som ju är kvar ombord på Voyager på något sätt kan rädda dem. Eller att 3. Lon Suder, den galne betazoiden från avsnittet Meld, ska ha genomgått en total personlighetsförändring under de tio avsnitt som han suttit inspärrad i sin hytt. Han är också kvar ombord på Voyager. Den senaste tiden har han främst pysslat med växter, och det är oklart om hans mordiska sida är helt borta.å är det väldigt bra att den inte är det.

Jag börjar det här inlägget med att skriva om slutet på avsnittet, för vägen dit är mest plågsam. Det här är den där typen av avsnitt där alla säger saker som “det här är misstänkt likt en fälla”, och sedan ändå fortsätter rakt in i bakhållet.

voy basics p1 1 4Allt börjar, som så många gånger förut i Star Trek, med ett nödrop. Den här gången från Seska. Ni vet, cardassiern som låtsades vara bajoransk maquis och som nu jobbar tillsammans med Kazon-Nistrim-klanen (så bra CV). Hennes samarbete med kazonerna är extremt intimt, eftersom hon är ihop med dess ledare Maje Culluh. Det förhållandet hindrade ändå inte Seska från att stjäla DNA från Chakotay i ett tidigare avsnitt, och göra sig själv gravid med hjälp av det (Seska, alltså. Det är som att allt hon tar i blir en såpa). Nu är barnet fött, och i det där nödropet vädjar hon till Chakotay att komma och rädda henne och hennes son. Culluh blev inte superglad när barnet inte var hans, låter hon oss förstå.

voy basics pt 1 5Lika sinnrikt har hon gillrat resten av fällan: en kazonsk självmordsbombare med sprängmedel i kroppen som låtsas att han blivit övergiven av Culluh, och påstår att Seska är död. När Voyager fortsätter att leta efter Culluhs skepp utsätts skeppet för upprepade attacker mot den del av Voyager där självdestruktionsfunktionen finns, så att Janeway inte kan spränga skeppet i luften om och när kazonerna lyckas borda det. Däremot tror jag inte att ens Seska var så förslagen att hon kunde nästla sig in på ett hörn när Chakotay rådfrågade andevärlden om vad han skulle göra, och fick rådet av sin farsa att söka rätt på sin son.

Här finns dock avsnittets eventuella politiska udd. Chakotays pappa pratar i hans dröm om hur deras stam valt att ta hand om de barn som blivit till när vita våldtagit deras stams kvinnor. Därför ska Chakotay leta upp sitt barn. Å andra sidan har Seska sagt till Culluh att Chakotay har våldtagit henne, och Culluh väljer också han att ta hand om barnet. Mot Federationsbesättningen är han däremot inte lika välvilligt inställd. De kastar han bara av på en lämplig planet.

voy basics pt 1Nu hoppas jag att 1. Janeway hade någon fiffig plan i bakfickan när hon trots alla varningar och misstankar bestämde sig för att gå rakt in i en fälla, annars förlorar jag dessvärre all respekt för henne. Eller att 2. Seska inte orkar vara förtryckt av det kazonska patriarkatet och skapar en feministisk allians tillsammans med Janeway som redan tidigare är dödstrött på Culluhs fasoner. Han är nämligen skitjobbig. 3. Någon förklarar för mig hur man får fram kazonernas försvarsstruktur genom att trycka in en enkel kod i en dator på Voyager. Eller hur en helt otränad kazonsk besättning utan några som helst problem kan göra ett Federationsrymdskepp. Så många avancerade tekniska saker som går superslätt i det här avsnittet. Kanske kan vi till och med få reda på varför det var 4. nödvändigt att låta hololäkaren hamna ute i rymden mitt under ett kazonskt anfall. Ibland är Star Trek-författarna verkligen desperata efter att få till åtminstone ett skratt i en annars nattsvart story.

voy basics pt 1 2Fast innerst inne är jag förstås nästan säker på att allt till slut kommer att ordna sig för Janeway och de andra, det är ju trots allt fem säsonger kvar av serien. Vi får se hur det går i del två av den här historien, i starten av säsong tre. Men visst är det lite ödesmättat, hopplöst och sorgligt här och nu.

 

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 433 tv-avsnitt.

VOY: Resolutions. Det där ett insektsbett tvingar Janeway och Chakotay att leva nybyggarliv tillsammans med en apa.

voy resolutions 2

På ett plan handlar Resolutions om ett ständigt problem ombord på Voyager. Om befälet på rymdskeppet verkligen fortfarande kan organiseras som om skeppet är i kontakt med och en aktiv del av Federationens flotta, eller om det är rimligt att besättningen (som ju består av både Federationspersonal och individer från utbrytargruppen Maquis) åtminstone har ett visst inflytande på de övergripande beslut som fattas kring skeppets framtid. På ett helt annat plan handlar avsnittet också om en annan av de ständiga frågeställningarna ombord på rymdskeppet: Om och när Chakotay och Janeway kommer att ligga med varandra.

Den senare frågan ställs på sin spets efter att Janeway och Chakotay fått mystiska insektsbett efter ett ha landstigit på en obebodd planet. Ombord på Voyager gör bettet dem sjuka, men nere på den aktuella planeten blommar inte infektionen ut. Efter att hololäkaren gång på gång misslyckats med att finna ett botemedel så fattar Janeway ett drastiskt beslut. Att Voyager ska lämna henne och Chakotay kvar på planeten, och fortsätta sin långa resa hem utan dem. Befälet överlämnas till Tuvok som ju, lite oroväckande, är den mest fyrkantiga och reglementsrunkande person man kan hitta ombord. En sista instruktion lämnar Janeway dock till Tuvok och besättningen inför deras färd: kontakta inte Vidiierna för att försöka få tag i ett botemedel åt henne och Chakotay. De må vara i besittning av en väldigt avancerad läkarvård, men att förhandla med en civilisation som satt storskaliga organstölder i system är helt enkelt för farligt (det är ju faktiskt bara några avsnitt sedan de försökte borda Voyager senast). Gissa vad som händer sen?

voy resolutions 6Stämningen ombord på Voyager efter att man lämnat sina två ledare åt sitt öde på en obebodd planet är usel, till och med genomsnälle Harry Kim verkar vara beredd att dra igång ett myteri mot Tuvok för att rädda sin kapten. Tuvok håller stenhårt fast vid att följa Janeways order, men efter att han kallas till ett stormöte på bryggan så backar han. Eller, han försöker liksom inte låtsas om att han känt av den hotfulla stämningen, utan vill få det att framstå som han egentligen själv fattat beslutet om att ta kontakt med vidiierna.

Tuvok: In general, I believe it demonstrates faulty leadership to be guided by the emotions of a distraught crew. However, as Captain, I must not ignore the sensibilities of those I command. We will contact the Vidiians. This is my decision and mine alone. You are all absolved of responsibility in the matter. I will accept any consequences which may ensue. Lieutenant, set a course for the Vidiian convoy. Mister Kim, let me know when we’re within hailing range.

voy resolutions 5På den numera bebodda planeten forskar Janeway vidare för att själv kunna hitta ett botemedel mot infektionen. Men medan hon går upp i sitt forskande, så håller Chakotay på att bygga bo. Han snickrar, bygger ett badkar till Janeway och verkar rent allmänt  förbereda sig för att stanna på planeten för gott. Efter att han en kväll masserat Janeways axlar så blir det lite obekväm och kåt stämning i de två nybyggarnas stuga. De har då ett tala ut-samtal av det mer inlindade slaget. Jag tolkar ändå samtalets utgång som att Chakotay bedyrar att han finns där för Janeway, men utan baktankar eller drömmar om en romantisk eller sexuell relation. Givetvis talar han i gåtor och inte rakt på sak när det gäller sådana här delikata saker, vilket ju också lämnar öppet för lite andra tolkningar för hur samlivet utvecklas för de två. Innerst inne tycker jag ju ändå att det mest rimliga alternativet är att det blev ligga av. Antagligen direkt efter att de bestämt sig för att de inte skulle ligga. Lite som en kompis till mig berättade en gång  “så fort folk omotiverat börjar prata om att de är lyckliga i sina förhållanden med mig så vet jag att vi kommer att hamna i säng ihop redan samma kväll”.

För Tuvok blir det också lite svettigt. Vidiierna låtsas bara vilja hjälpa Voyager, och lägger sig istället i bakhåll. Endast med hjälp av den vidiianska läkaren Danara Pel (hon som räddades till livet Lifesigns) får man det serum som behövs för att rädda Chakotay och Janeway. Och enbart genom att detonera en antimateriabehållare kan man oskadliggöra och undkomma de vidiianska skeppen.

voy resolutions 3Och så uppstår den märkliga situationen att Voyagers besättning triumfatoriskt kommer för att undsätta Janeway och Chakotay, som liksom inte blir helt överlyckliga över att räddas. Man kan lite förstå dem. Livet på en grön planet är kanske ändå bättre än det i ett instängt och unket rymdskepp, till och med om planeten med jämna mellanrum plågas av elaka plasmastormar. Jag menar, med bara lite mer tid kanske Janeway hade kunnat få lite bättre kontakt med den apa hon träffar på planeten (Är apan möjligtvis en symbol för det barn som hon och Chakotay kanske hade kunnat få tillsammans?). Blicken hon ger sina tomatplantor när hon måste lämna skeppet känns också som om den hade passat i typ Sophie’s Choice (är det odlarseparationsångest eller barnlängtan som vi ser i hennes ägon). Och är det ändå inte lite märkligt att varken Janeway eller Chakotay, när de väl är tillbaka i sina fåtöljer på bryggan, ens med en min låter det märkas att de faktiskt delat något speciellt tillsammans på den där planeten. Det är för mig ändå bland det mest misstänkta med deras beteende. Något outrett finns det där.

Ett bra avsnitt, med både lite rymdskeppsaction, karaktärsutveckling och bitterljuv “det kan aldrig bli vi”-romantik. Det enda jag skulle kunna tänka mig att klaga på är Janeways stela stunder med apan. Det samspelet känns faktiskt inte helt hundra.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 431 tv-avsnitt.

VOY: Tuvix. Det där Tuvok och Neelix smälter ihop till en person.

voy tuvix

dsp tuvix 6Vid första anblick verkade det här vara ett lite sköj avsnitt. Tuvok och Neelix, Voyagers mest anala respektive spontana besättningsmedlemmar, smälter samman till en person efter en olycka med transportören. Resultatet blir Tuvix. Upplagt för en del humor är det visar sig att de två är lite bättre som kombination än var för sig. Janeway får i och med det här får en säkerhetsofficer med lite humor, för att inte tala om att Tuvix lagar bättre mat än Neelix (hemligheten är tydligen att krydda lite mer logiskt). Oklart dock om Tuvix jobbar dubbla skift för att hinna med två personers arbetsuppgifter.

voy tuvix 3Man kan säga att Tuvix är som en omvänd variant av handlingen i Faces,  Där delas ju B’Elanna upp i två personer, en klingonsk och en mänsklig. I det här avsnittet blir Tuvix i stället en intressant kombination av Tuvoks logik och känslokyla kombinerat med Neelix frejdighet och intuition. Men det här är förstås något som besättningen ombord på Voyager först inser efter att det gått lite tid. Deras första reaktion när Tuvix anländer är att stå och råstirra på honom med en lite äcklad min. Mest knäckt av alla inför den nya personen ombord på skeppet är Kes, som någonstans ser sin pojkvän försvinna in i den genetiska mix som utgör Tuvix.

Men oavsett vad folk tycker om det som har hänt så lyckas ingen omdelbart hitta ett sätt att vända den process som skapat Tuvix. Och när möjligheten att återskapa Neelix och Tuvok inte längre finns, så ger besättningen Tuvix en chans. Efter lite uppvaktning börjar Kes till och med överväga att börja dejta honom, istället för att gå runt och sörja Neelix. Hennes uppskattade livslängd som ocampa är ju trots allt bara nio år. Det finns liksom inte tillräckligt med tid för långa sorgeperioder, helt enkelt

Just när allt verkar på väg att ordna sig till det bästa för Tuvix så kommer hololäkaren på ett sätt att reversera processen som skapade honom. Det finns bara ett problem med den nya metoden. Tuvix vill inte dö. Och vill inte försvinna. Han trivs med att leva, säger han, och hävdar att Janeway i praktiken dömer honom till döden om hon tvingar fram en separation. Det blir plötsligt väldigt allvarligt, alltsammans. Ska Janeway kunna verkligen döma någon till döden? En så trevlig prick som Tuvix, dessutom?

Jag sitter och väntar på den vanliga Star Trek-twisten. Att Tuvix själv ska inse att det nobla här är att gå med på delningen. Eller, kanske att hans kärlek till Kes ska göra att han accepterar splitten för att hon ska få sin älskade Neelix tillbaka. Eller, varför inte en plötslig sjukdom som gör att Tuvix måste delas för att överleva, lite som det var i Faces? Istället blir det en ovanligt jobbig upplösning. För Tuvix vill fortfarande inte dö.

ds9 tuvix 8Så det blir riktigt mörkt och obehagligt i slutet av det här avsnittet. Där Tuvix ber alla sina kollegor och vänner om hjälp ochh ingen ingriper. Sedan måste Janeway tillkalla säkerhetsvakter för att tvinga Tuvix till sjukstugan, där hololäkaren i sin tur vägrar att utföra sin arbetsuppgift eftersom det skulle strida mot hans hederskodex som läkare.  Janeways sammanbitna fejs och svarta, nästan tomma blick när hon får utföra skitjobbet själv. Och hur hon ensam går ut i en mörk korridor i avsnittets sista scen. Det här är moralisk hardcore i Star Trek. Och avsnittet som jag trodde skulle handla om en kul gimmick visade sig innehålla mer än dagsbehovet av allvar. Helt ärlig, det tog en bra stund för mig att hämta mig efter det slag i magen som den här storyn kulminerade som..

Dessutom lyckas manusförfattarna till det här avsnittet med att koppla Kes och hennes ambivalens inför Tuvix till Janeways och alla andras dilemma ombord. Ska man släppa livet hemma, och acceptera att man kanske aldrig kommer att återvända dit? Satt i det perspektivet blir Tuvix öde högst symboliskt. Han står för förändring, anpassning, något nytt som skapats i gammakvadranten. Att utplåna honom blir på sätt och vis för Janeway som ett sätt att fortsätta att hålla blicken på målet. Resan hem, oavsett hur lång tid det kommer att ta att komma fram.

Ytterligare ett sånt där avsnitt som verkligen förvånade mig. Ja, kanske till och med gav mig en mindre chock. Upplösningen kändes faktiskt otroligt obehagligt och läskigt. Det är för den här typen av oväntade avsnitt som jag fortsätter med det här bloggandet. Så himla kul!

Betyg: 9/10 .

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 429 tv-avsnitt.

VOY: The Thaw. Det med AI:n som halshugger sina användare som underhållning.

voy the thaw 5

Från campiga The Muse går vi vidare till surrealistiska The Thaw. Ett avsnitt som stilmässigt egentligen skulle passa bättre i originalserien. Den här typen av “datormaskinen blev galen och världen förvandlades till en mordisk version av lustiga huset”-intriger känner man ju igen från till exempel Shore leave.  Men det är också något med estetiken och retrokänslan som liksom passar bättre i sextiotalstelevisionens formspråk än på mitten av nittiotalet.

voy the thaw 7Allt börjar ändå förhållandevis normalt. Voyager kommer till en planet som brukade vara en handelskoloni, men nu är ödelagd efter en soleuroption och en massa annan skit. De möts av ett automatiskt meddelande om att lämna planeten i fred, eftersom några av dess invånare ligger nedfrysta under planetens yta och väntar på att den ska bli beboelig igen. Men trots att atmosfären och växtlivet hämtat sig från katastrofen, så verkar inga människor finnas på dess yta. I meddelandet säger mannen att personerna i koma kommer att återupplivas 15 år efter katastrofen, men de ligger fortfarande kvar i sina behållare trots att det gått 19 år. Janeway transporterar över hela apparaten till Voyager för att lösa problemet. Vilken tur att den hade warpteknologi, så hon kunde göra det med gott samvete.

voy the thaw 3Två av de fem personerna i den här djupsömnsapparaten är döda, men systemets dator verkar kommunicera med de andra tre personernas hjärnor. De är liksom vakna trots att de befinner sig i dvala. B’Elanna Torres och Harry Kim tar de döda personernas plats i maskinen för att ta reda på vad det är som gått snett. Och möts av…ja, hur ska man beskriva det? Som en mardrömslik blandning mellan cirkus, freakshow och familjeorienterade varietéprogram från sjuttiotalet. Kroppsstrumpor, märkliga masker och varelser i monsterdräkter. Ledare verkar en man i ful vitgrå sminkning vara. Alla är liksom jätteglada på ett extremt obehagligt sätt.

voy the thaw 8Den sällsamma underhållningsvärlden är skapad för att hålla igång de sovande människornas hjärnor under deras tid i dvala. Men dessvärre har maskinen som styr den insett att om personerna som den är uppkopplad till väcks till liv igen, så är det slut på det roliga i datorvärlden. Alltså får ingen lämna det här rekreationsprogrammet från helvetet. Om någon käftar emot så rullas en rosa giljotin fram av en tjock bödel i mask och svarta trikåer, och så hugger man av det virtuella huvudet inne i datorsimuleringen. Blott skräckupplevelsen av att uppleva en avrättning på det här sättet räcker tydligen för att trigga igång en hjärtattack hos den som ska straffas. Det är det som drabbat de två döda i djupsömnsmaskinen.

Den enda som kan sätta den onda clownen på plats är holodäcksläkaren. Hans virtuella hjärna kan clownen inte läsa av. Efter många turer lyckas också hololäkaren och Janeway att komma på ett sätt att överlista clownen, som Janeway kallar för Fear, rädslan.

JANEWAY: You know as well as I do that fear only exists for one purpose. To be conquered.
CLOWN: She tricked me.
JANEWAY: Did she? Or was a part of you actually hoping to be defeated? Isn’t that why you allowed Captain Janeway to come here? Because you sensed she had the power to subdue you.
(It is getting dark.)
CLOWN: No. She lied. That was very un-Starfleet of her.
JANEWAY: Starfleet captains don’t easily succumb to fear.
CLOWN: What will become of us? Of me?
JANEWAY: Like all fear, you eventually vanish.

voy the thaw 6När vi första hamnar i den där otäcka nöjesvärlden så satt jag faktiskt och himlade med ögonen lite hemma i soffan. Det är något väldigt amerikanskt med att en ondskefull fantasivärld ska vara fylld av gycklare, clowner och freaks. En snedtripp på kommersiell barnkultur på något vis. Allt ska vara technicolor, starka färger, hysterisk glädje (det är liksom ingen slump att den där onde clownen själv gör referenser till Trollkarlen från Oz).

Men efter ett tag la jag ner det där kritiska och började bara förundras över det sjuka flowet som finns i det här avsnittet. Att en giljotin används i en scen är rätt grovt för att vara Star Trek. Och den sagolika, men samtidigt brutala och mordiska festen är liksom genial i all sin töntighet. När jag sedan läste att det fanns med personal från Cirque du Solei  i den här scenen så insåg jag plötsligt varför den framstod som så mardrömslik. Toppa det med lite pop-psykologi från Janeways sida och jag är såld. Älskar liksom när Star Trek dippar över rena rama vansinnet på det här sättet, och ändå lyckas få ihop det på slutet.  Det är liksom både jättebra och jättedåligt samtidigt. Och i min bok betyder det oemotståndligt.

För övrigt, är det här första gången vi får se Harry Kim spela klarinett? Jag har för mig att han bara har stått och hållit i sitt instrument tidigare. Klarinettscenen var dock inte så spännande som den lät när skådespelaren Garett Wang berättade om hur han fick intensivlära sig att spela på instrumentet inför inspelningen. Tvärtom. Kanske sämsta scenen, även om vi fick reda på att det är lyhört ombord på Voyager. Och förlåt om jag är genusskadad nu, men är det så att männen spelar instrument ombord på de olika Star Trek-skeppen, och kvinnorna gillar teater, dans och kampsport? Undrar åt en kompis.

Betyg: 9/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 427 tv-avsnitt.

VOY: Innocence. Det där Tuvok blir barnvakt åt Benjamin Button-barnen.

voy innocence

Tänkte mycket på originalseriens avsnitt Miri när jag såg Innocence. Miri handlar ju om en planet där barn blir sjuka när de når puberteten. Även här handlar det om små föräldralösa barn, strandsatta på en annars öde planet där deras liv är i fara. Men själva intrigen är egentligen en spegelbild av den i Miri. Den här historien handlar om barn som måste dö för att de blir…yngre.

voy innocence 3Ytterligare en gång vävs a- och b-handlingarna ihop på ett snyggt sätt här. Voyagers besättning är på jakt efter polyferanid, och söker därför igenom månarna runt planeten Drayan II. Man vill gärna ha en god relation med befolkningen på planeten, men det visar sig vara en högst motsträvig civilisation att närma sig. Drayanerna är liksom kvadrantens motsvarighet till Greta Garbo – de håller sig gärna på sin egen kant. Till sist kommer ändå deras ledare Alcia på studiebesök på Voyager, men hennes attityd är redan från början rätt så dissig. Det visar sig vara helt fel strategi att visa upp warpmotorer och andra tekniska framsteg för representanter från en civilisation som upplevt vad som händer när man prioriterar teknik istället för andlighet. Så jag får väl korrigera det där jag skrev tidigare.  Kanske är det snarare mer korrekt att säga att Drayanerna är kvadrantens high tech-version av amish-folket än att kalla dem för Garbo-wannabes.

ALCIA: I find it interesting that you chose this to show me first. Do your people consider advanced technology to be their highest achievement?
JANEWAY: Not as an end in itself. The purpose of all this is to help up gain knowledge about the universe and the people in it.
ALCIA: Our ancestors were brilliant scientists and engineers. They were continually developing better, smarter, more efficient machines, until the technology became more important than the people. I believe our society would have self-destructed if it weren’t for the reformation. My great-grandfather helped to return us to ourselves, and since that time we’ve remained isolated to avoid the influence of those who might lead us back down the wrong path.
CHAKOTAY: Some human cultures have done the same.

voy innocence 4Parallellt med det här får vi också följa Tuvok. Han har kraschlandat på en av månarna med sin skyttel. Fänrik Bennet som också var med på skytteln dör i kraschen, men lite oväntat får Tuvok istället sällskap av en grupp drayanska barn som springer runt på egen hand i skogen. Skeppet som tog dem dit kraschade också, och alla vuxna dog. Men kidsen är ganska tacksamma över det, eftersom de skickats till just den här månen för att dö. De berättar att det är något som kallas för en Morrok som kommer och hämtar dem när de sover på natten.

voy innocence 2Tuvok visar sig vara världens sämsta barnvakt, och inte blir hans jobb enklare när drayanerna skickar patruller till månen för att leta efter barnen. Han tar dessvärre inte heller barnens berättelser om Morrok på allvar, vilket får allvarliga konsekvenser. Tre barn går och lägger sig på natten, men bara ett finns kvar nästa morgon. Och som om inte det var besvärligt nog så förbjuder Alcia faktiskt Janeway att skicka en räddningspatrull för att undsätta Tuvok på månen – han har lyckats kraschlanda på det som är den dayanska kulturens allra heligaste plats (kanske skulle ändå Janeway ha väntat in svar från Alcia innan hon skickade ut sina patruller. Framför allt med det rykte som hon och Voyager redan hunnit skaffa sig i deltakvadranten. Då slipper man nämligen att göra bort sig genom att använda lokala helgedomar som landningsplatser). Inte för att Janeway respekterar Alcias protester kring det där med räddningspatruller särskilt länge. Fast när allt ska redas ut så visar det sig att hon och Tuvok har fått helt fel bild av vad som står på spel på den heliga månen. Visst är det en lokal och lite snällare variant av ättestupan – men barnen är i själva verket inga barn.

Jag blir faktiskt lite imponerad av att upphovspersonerna till Innocence lyckas ge ett så pass dåligt intryck av dayanerna att jag i slutet av Innocence faktiskt tror att det är en civilisation som offrar sina barn till ett monster. Det passar liksom ihop med min fördomsprofil kring kulturer som inte vill ha kontakt med andra civilisationer. Men så kommer twisten: Dayan II är Benjamin Button-planeten: man föds som gammal och åldras baklänges. De olydiga barnen som Tuvok försöker få pli på är alltså i själva verket debila åldringar. Och ritualerna på den där hemliga månen handlar om att de där barnen, som de urgamla personer de är, ska gå upp i någon form av större energi (det vill säga dö) inuti en grotta. Jo, jag hade gärna också velat ha en något mer detaljerad beskrivning av exakt hur det där går till –men det kändes logiskt när de sa det i avsnittet.

voy innocence 5Jag köpte i varje fall hela grejen. Gick på finterna. Men så framstår också barnen som just barn, åtminstone ett av dem kunde ju ha varit lite lillgammalt – så man fick någon ledtråd om hur det stod till. Däremot gick här ytterligare ett avsnitt från botten- till toppbetyg (eller i varje fall okej-betyg) under de avslutande fem minuterna. Ja, det blir till och med lite gripande i sista scenen, när Tuvok blir den som ska ledsaga den lilla flickan in i grottan där hon ska dö.

Men det allra bästa med hela Innocence är egentligen scenerna där Tuvok försöker passa och uppfostra tre bångstyriga barn. Han är så urusel på det där. Barn ställer frågor till en Vulcan-momentet i avsnittet är också Trekker-guld! Förutom frågor om öronen så reder man också ut hur man ser på familjeband i en känslokall kultur.

ELANI: If Vulcans don’t feel anything, does that mean you don’t love them?
TUVOK: My attachment to my children cannot be described as an emotion. They are part of my identity, and I am incomplete without them.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 422 tv-avsnitt.

VOY: Deadlock. Det där Voyager blir dubblerad – eller ska man kalla det dubbelexponerad?

voy deadlock.jpg

Alltså. Fattar inte att någon Star Trek-kapten någonsin vågar åka in i något ett sådant där mystiskt plasmamoln med okänt innehåll, oavsett hur läskiga fiender man försöker undvika. Nio gånger av tio händer ju något jättekonstigt och (nästintill) oförklarligt ombord. I Deadlock skapas till exempel en exakt kopia av Voyager och hennes besättning, men i en annan fas, typ. Så de två skeppen existerar på nästan samma plats, bara genom en ytterst liten spricka kan man röra sig mellan de två. Det betyder dessvärre också att det ena skeppets nödåtgärder för att få fart på sin warp-motor håller på att totalförstöra tvillingskeppet.

voy deadlock 5Min reaktion just nu när jag ser Voyager-avsnitt följer väldigt ofta samma mönster. Först blir jag bara trött, för jag får uppfattningen att man recyklar något gammalt och slitet Star Trek-grepp (när det gäller dubbleringstemat så kan det ju vara värt att påpeka att handlingen redan i det tredje avsnittet av Voyager kretsade kring att man höll på att anropa en spegling av sitt eget skepp i någon form av märklig tidsförskjutning som jag aldrig förstod). I det här fallet måste dessutom en så här märklig företeelse förklaras genom flera manussidor av technobabble – vilket inte heller muntrar upp mig. Men sedan visar det sig nästan varenda gång att manusförfattarna bara lurar mig. De är också väl förtrogna med Star Trek-konventionerna och vet precis hur man vaggar in en van Trek-tittare i en falsk känsla av att veta exakt hur det ska sluta. Men som regel visar det sig allt oftare numera att det finns en oväntad twist, ibland två inbyggda i manuset. Eventuellt så lurar de också mig för att jag är lite korkad – men det är svårare för mig att avgöra.

voy deadlock 3Drastiska händelser i ett avsnitt, såsom att en ur den fasta ensemblen dör, brukar ju också vara ett tecken på att det vi är med om är en illusion, dröm, holodäcksäventyr eller parallellt universum. I det här fallet så anar jag oråd när Kim försvinner ut i rymden och den höggravida Wildman förlorar sitt barn efter skadorna på skeppet. Så när det visar sig att det finns en annan, intakt, upplaga av Voyager där alla våra favoriter lever så antar jag ju att det är den skadade versionen av Voyager som kommer att försvinna mot avsnittets slut. Framför allt efter den scen där de två Janewayupplagorna möts, och den med rufsigt hår och skrapsår i ansiktet säger att hon ska spränga sitt skepp i luften för att rädda det andra. Men så är det precis tvärtom. Vidiierna bordar den oskadade versionen av skeppet, och börjar genast skörda Voyagerbesättningens kroppar på organ (rätt otäcka scener faktiskt – inte så mycket för vad som händer utan snarare för vidiiernas totala känslokyla). Intakt-Janeway beslutar sig då för att spränga sitt skepp i luften. Men hur ska man lösa det här med Kims död och Wildmans förlorade barn i den version av Voyager som vi får fortsätta att följa? Jo, men intakt-Kim får i uppdrag att springa över med intakt-babyn till den skadade versionen av Voyager. På det sättet lyckas man alltså med konststycket att både döda en känd profil ur besättningen, och samtidigt låta honom fortsätta leva i serien.

voy deadlock 2Men kontinuitet och dubbla upplagor av besättningen till trots, det som jag funderar på mest efter det här avsnittet är varför man inte transporterar ut alla barn ur sina mödrar, istället för att låta dem genomgå en vanlig förlossning. Framför allt när modern bär på ett barn som är till hälften ktarier. Det vill säga föds med en massa vassa piggar i pannan. Inte helt oväntat att vissa komplikationer skulle kunna uppstå, liksom.

Så ännu en gång, tänkte vi början av avsnittet att jag skulle ge bottenbetyg, men så blev det ett sånt där högt istället. Är verkligen väldigt förtjust i Star Trek-avsnitten just nu. För mig är de här årgångarna rena rama guldåldern.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 421 tv-avsnitt.

VOY: Investigations. Det där Neelix blir undersökande journalist och avslöjar en förrädare.

voy investigations

Ingen kan anklaga Voyager för att vara en likformig eller enahanda tv-serie. I Investigations får vi vara med om Neelix begynnande karriär som tv-stjärna, Tom Paris avsked från Stjärnflottan samt upplösningen i Michael Jonas förräderi mot kapten Janeway. Och, lite överraskande, allt hänger ihop!

Jag har ju alltid undrat över varför man nästan aldrig pratar om film eller tv-serier i Star Trek-universumet (har jag missat någon referens så hoppas jag att någon här rättar mig). Jag menar, så här långt i serien har jag sett flera konserter och teateruppsättningar, men ingen filmklubb. Det är som om hela den delen av det mänskliga kulturarvet anses som oviktigt. Visst, jag skulle kunna köpa att filmkonsten på något sätt utvecklats till någon form av holodäcksföreställningar– så att man kan vara med i filmen snarare än se på den – men lite märkligt känns det att hela det tvådimensionella filmarvet verkar ha gått upp i rök.

I Investigations får vi i varje fall se att behovet av morgon-tv verkar vara konstant ända in i framtiden. Det är Neelix som i sin roll som stämningsambassadör ombord tycker att det behövs en talkshow på Voyagers intern-tv. A briefing with Neelix börjar i samma amatörmässiga stil som alla de där interna skoltv-sändningarna som brukar finnas i amerikanska high shool-filmer. Men Neelix är ju som vanligt en man med ambitioner, och hyfsat snart utvecklas hans program till en lokal version av The Oprah Winfrey show. Men inte ens det räcker för Neelix i det långa loppet. När Kim berättar om hur han arbetade med grävande journalistik på skoltidningen på sitt universitet så inser Neelix att det kanske snarare är en lokal variant av Janne Josefsson som behövs ombord (Det här är troligtvis också första gången jag hör talas om journalistik i Star Trek-universumet. Hur totalitär är den här världen, egentligen?).

voy investigations 2En av de nyheter som Neelix breakar är att Tom Paris ska lämna Voyager, för att istället börja jobba på ett talaxiskt fraktrymdskepp. Ett drastiskt beslut, men inte helt oväntat eller orimligt efter alla de konflikter som Paris haft med Chakotay i de senaste avsnitten. Tom Paris verkar helt enkelt vantrivas oerhört mycket ombord. Först mot avsnittets slut får vi reda på att hela den där “missanpassad besättningsmedlem”-grejen var fejk. Ett led i en rätt så avancerad plan från Tuvoks och Janeways sida för att få Paris avhopp att verka trovärdigt, så att han sedan skulle bli tillfångatagen av kazonerna. De hade nämligen upptäckt att någon ombord hade kontakt med Seska och de andra fienderna på Kazon-Nistrim-skeppet och tänkte att det här var det enklaste sättet att ta reda på vem det var. Vi kan väl säga som så här, Chakotay uppskattade inte jättemycket att vara den i ledningsgruppen som inte fick reda på hur det låg till, och som fick agera ovetande skådespelare i dramat kring Tom.

voy investigations 3Frågan är väl också hur länge underskattandet av Neelix ska fortgå ombord på Voyager. I det här avsnittet hittade han på egen hand luckor i dokumentationen av Voyagers kommunikation med omvärlden. Han gav sig in i ett slagsmål med kazonernas informator Michael Jonas, med så pass bra slagsmålsteknik att Jonas visst trillade över ett räcke och skrevs ut ur serien. Och sen var det faktiskt Neelix som satte igång alla skeppets vapensystem igen, efter Jonas kuppförsök.

Det hela slutar i ett elegant sammanfogande av tre storylines – varav två puttrat på under en rad avsnitt. Det är rätt snyggt vävt – även om jag förstås undrar hur avsnittet hade sett ut om de gjort det på det sätt som först planerades av producenterna. Det vill säga att hela storyn skulle berättas som inslag och rapporter i Neelix tv-show. Det hade varit ett intressantare val, tycker jag – och mer i stil med de experiment som systerserien Deep Space Nine kostat på sig på sistone.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 420 tv-avsnitt.

VOY: Lifesigns. Det där hololäkaren blir kär i sin vidiianska patient.

voy lifesigns 2

Det verkar vara kärlekssäsong i alla Star Trek-outlets just nu. Efter Wax (Worf  & Dax) och Reeta (Rom & Leeta) i Deep Space Nine är det nu dags för Voyagers svar på turturduvsvågen: Hololäkaren och den vidiianska patienten Danara Pel. Eller, rättare sagt, hologrammet av den vidianska patienten. Jepp, nu är det en nästan hundraprocentig virtuell romans på gång här. Så modernt!

Vidiierna får alltså vara med i Voyager igen, det där folket som lider av en vidrig sjukdom som gör att de snor organ från andra för att ersätta sina egna, sjuka, med. I det här fallet räddar Voyager en svårt sjuk kvinna ur ett skepp. Väl i sjukstugan så bygger hololäkaren upp en holografisk kopia av den medvetslösa och fysiskt nedbrutna patienten. När han får liv i holokopian blir Danara först chockad när hon ser sig själv i en spegel. Sedan hon var sju har hon varit drabbad av sjukdomen, the Phage, men hologramupplagan av henne är helt orörd av den.

voy lifesignsDet där blir början på en gullig romans. Den första för dem båda, verkar det som. Hon är van vid att bli ratad på grund av sitt utseende, och varken romantik eller kärlek ingår i hololäkarens grundprogrammering. Men på något vis lär sig läkarens program förälskelsemomentet av sig själv. Hur man ska omsätta det i handling är däremot en svårare sak. Uppvaktandet tar egentligen först fart efter att hololäkaren frågar Paris om råd, och tar med Danara på dejt i en hologrammiljö som troligtvis just Paris har rekommenderat. Tror inte att de kommit på idén att sitta och hångla i en gammal amerikanare på planeten Mars av sig själv.

Alla dessa Star Trek-romanser som aldrig får leva längre än ett ynka avsnitt – det här är förstås en sån. Men det är nära att den inte ens håller avsnittet ut. Danara försöker döda sin egen fysiska kropp, så mycket bär det henne emot att bli sitt gamla jag – ihopsatt av kroppsliga reservdelar. Men hon pratas förstås tillrätta, och njuter av den tid som återstår på Voyager, innan hon måste fortsätta med sitt vanliga liv igen.

Parallellt med den här historien så puttrar några andra gamla surdegar vidare: 

voy lifesigns 5Tom Paris har inte en av sina topplägen just nu. Hans konflikter med Chakotay blir bara värre och värre. Allt kulminerar i att han puttar till Chakotay på bryggan, varpå han hamnar i arresten. Hur ska det gå?

Michael Jonas fortsätter att berätta om allt som händer ombord för Seska. Men hon är inte nöjd med information bara. Nu försöker hon få honom att sabotera Voyager, så hon kan få chansen att ta över farkosten. Jonas säger först emot, men verkar sedan bli skrämd till lydnad.

Dessutom: det verkar nästan som om Hololäkaren fick ett namn av Danara i det här avsnittet, men på något sätt hoppas jag ändå att Shmullus inte fastnar.

Ett gulligt avsnitt, det här. Kanske lite väl gulligt. Precis som i Bar Association så får jag bitvis lite barnprogramskänsla här. Framför allt när Kes ska förklara för hololäkaren vad kärlek är – och att han inte har fel på sitt program utan bara är kär. Då skäms jag lite. Fast i och för sig är ju hela kärlekshistorien i det här avsnittet lite som att se två vuxna barn försöka uttrycka känslor. Klumpigt och naivt.

Annars gillar jag att det finns flera små b-handlingar (i alla fall två) i det här avsnittet, och att de knyter an till tidigare avsnitt i säsongen. En bra kombo här mellan fristående och sammanhängande stories, helt enkelt. Snyggt också att man fick in B’Elannas PTSD efter att vidianerna höll på att att experimentera med hennes gener.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 418 tv-avsnitt.

VOY: Death Wish. Det med en självmordsbenägen Q.

voy death wish 4

ÅH NEJ, INTE Q I DEN HÄR SERIEN OCKSÅ. (PANIK I TV-SOFFAN!)

Nej, jag reagerade inte så bra på att Q-världen tråcklade sig in även i den här Star Trek-serien. Visst, det var en ny och lite snällare Q, men den andre jäveln (ska vi kalla honom  primär-Q?) joinade ju efter ett tag. Och så hamnade fokus i serien genast på vardagen och livsvalen för supermäktiga, nästan allsmäktiga, varelser i galaxen – ganska långt från Voyagers vanliga problem med ransonering och brist på drivmedel.

voy death wish 2Den första ilskan avtog i och för sig ganska snabbt. Det visade sig att Death Wish så småningom utvecklas till ett rätt så filosofiskt avsnitt, om evigt liv och dödshjälp. Men i bakhuvudet mal hela tiden något harmset. Hela premissen för serien, Voyagers sökande efter en väg hem, blir ju en smula meningslös när man samtidigt introducerar varelser som Q:na, som hade kunnat lösa besättningens problem på ett ögonblick. Kan man förflytta Voyager till ögonblicket för Big Bang så är det förstås en barnlek att skjutsa över skutan till alfakvadranten också. Nu berör man just den problematiken i det här avsnittet – primär-Q erbjuder Janeway en snabb väg hem som en muta – men det mildrar bara min irritation en smula.

När jag lugnat mer mig ytterligare lite grand,  kan jag förstås också se att det finns ett slags filosofisk dimension även när det gäller Q. Att kampen som Voyagers besättning utkämpar för sin överlevnad är en betydelselös bagatell ur någon annan, mäktigare varelses perspektiv. Men de olika upplagorna av Q verkar ju, trots sina enorma förmågor, vara sjukligt intresserade av de olika Federationsskeppen och människornas öden – ja, till och med Woodstockfestivalen bryr de sig om. Deras förhållande till mänskligheten påminner lite om grekiska gudasagor,  och det är tyvärr inte min favoritgenre.

voy death wish 6Nåväl, Death Wish går alltså ut på att Janeway och de andra av misstag räddar en Q-person ur hans fängelse – en komet. Där har han suttit inspärrad i 300 år, och när han nu har kommit ut vill han helst av allt ta livet av sig. Enter: vår vanliga Q (a k a primär-Q) som vill ha tillbaka sin fånge och sätta honom i en ny komet – någon dödshjälp eller benådning vill han inte höra talas om. Varpå nya Q, vi kan kalla honom Quinn, ansöker om asyl på Voyager. Så följer ett slags domstolsförhandling där Janeway ska besluta om Quinn har tillräckliga skäl för flyktingstatus. En förhandling där bland annat Isaac Newton kallas in som vittne, och Janeway erbjuds den ultimata mutan – fatta rätt beslut och primär-Q skickar Voyager tillbaka till Jorden, ögonaböj. Eller om det är så att erbjudandet sedan transformeras till att primär-Q vill ligga med Janeway – saker och ting blir lite grumliga när han dyker upp i Janeways säng på natten.

voy death wishAvsnittets höjdpunkt är den drömliknande sekvens där Quinn-Q försöker visualisera den tillvaro han tröttnat på, och nu vill göra slut på. Han vill att Janeway ska kunna se evigheten som en plats där inget händer, där allt är sagt och gjort. Total stiltje. Dessutom visar han henne hur han brukade vare ett slags filosof i Q-världen, men att han inte längre får skriva sina krönikor eller sprida sina idéer eftersom hans de anses  för radikala. Det där besöket i den stentrista evigheten får Janeway att till slut bestämma sig för att Quinn-Q ska få den där asylen. Med det hoppas hon ändå att Quinn ska kunna se sitt liv som dödlig som en ny utmaning, och inte ta livet av sig det första han gör. Men det är förstås precis vad han gör. Och lite överraskande får han hjälp med självmordet av primär-Q, som efter den där domstolsförhandlingen i sin tur börjat ifrågasätta sig själv och hur lydig han blivit mot de styrande i Q-världen. Så det gamla fejset lär ju med största säkerhet att poppa upp igen framöver. Kan dock säga att kombinationen Janeway och Q känns roligare och vassare än den mellan Picard och Q, i alla fall så här långt. Mer bitchigheter och salta kommentarer – även om greppet med att primär-Q ska uppvakta Janeway känns lite creepy.

voy death wish 2Så, förvirringen är verkligen total efter det här avsnittet. Jag ogillar starkt alla förutsättningarna kring det, men tycker ändå om själva avsnittet – som verkligen pendlar mellan trams och seriositet. Trots att man samtidigt blandar in lite farsartad humor (som när Quinn-Q av misstag trollar bort alla män från Voyager). Är helt förvirrad kring min betygsättning av det här avsnittet. Det känns som om jag själv är på väg in i en existentiell Star Trek-kris.

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 417 tv-avsnitt.

VOY: Dreadnought. Det med jakten på den skenande massförstörelsemissilen.

voy dreadnought 4

Dreadnought är idémässigt egentligen ett ganska klassiskt avsnitt, nästan som hämtat från originalseriens plotkyrkogård, men moderniserad och lyckosamt adapterad in i Voyageruniversumet. Det är nämligen inte bara Voyager som kastats iväg från alfakvadranten till deltakvadranten. Även en obemannad cardassisk missil rasar runt där, sökande efter det mål den blivit programmerad att utplåna. Som om inte det räckte så är B’Elanna Torres något av den där missilens gudmor. Att den nu är nästintill omöjlig att stoppa är i mångt och mycket hennes verk. Missil är förresten kanske något av ett understatement. Det här liknar mer ett obemannat stridsskepp med ett självmordsuppdrag.

voy dreadnoughtFrån början skickade missilen ut i alfakvadranten av cardassierna för att förstöra en av rebellorganisationen Maquis baser. B’Elanna, som på den tiden var en av rebellerna, lyckades ta sig ombord på den och ändra dess programmering. Hon la inte bara till en massa nya säkerhetsprogram och ett nytt cardassiskt mål, som en lite narcissistisk grej så bytte hon också ut datorns röst till sin egen. Lite kärleksfullt döpte hon och de andra rebellerna om missilen till Dreadnought. Sen försvann den, och de tänkte inte mer på det. Men när Dreadnought nu dyker upp i deltakvadranten så är den förbannad och irriterad, man skulle rentav kunna säga att den blivit faktaresistent och paranoid.

voy dreadnought 3Dreadnoughts programvara vägrar att gå med på att den hamnat i Deltakvadranten (det är för osannolikt). Den identifierar planeten Rakos som en cardassisk utpost, och beger sig dit för att spränga och förstöra. När B’Elanna transporterar sig över till missilen och där försöker ändra programmeringen så anser datorn det mest troligt att hon har blivit tvingad till detta av cardassiska agenter och stänger ute henne från styrsystemet. Och så där håller det på. Programmet förutser de flesta av B’Elannas trick, och situationen blir förstås lite extra bisarr av att B’Elanna tvingas argumentera med en dator som har hennes egen röst och vars säkerhetsrutiner hon själv varit med och skapat. Ett av tricken som B’Elanna trots allt lyckas med är att dra igång en säkerhetskopia av ett gammalt cardassiskt styrsystem i datorns minne. På det viset blir det åtminstone en stund kaos i systemet, när de två olika operativsystemen bägge försöker få kontroll över missilen. Men bara för en stund.

Hotet mot Rakos blir så allvarligt att Janeway evakuerar Voyager och är beredd att offra såväl skeppet som sitt eget liv för att stoppa missilen, allt för att rädda två miljoner liv på Rakos. Hon hinner aktivera den gamla goda självdestruktionsfunktionen ombord, med den klassiska nedräkningen (visst kan man aldrig få nog av de där meddelandena om hur många minuter det är kvar till skeppet ska sprängas i bitar?). Lyckligtvis hinner B’Elanna (förstås) oskadliggöra missilen i sista minuten. Och lyckligtvis hinner man (förstås) transportera henne tillbaka till Voyager innan den sprängs i luften.

Värt att notera: Invånarna på Rakos är extremt misstänksamma mot Janeway. Kazonernas smutskastning av Voyager har verkligen fungerat. Men när Janeway och hennew crew på slutet räddar livet på två miljoner Rakoser så innebär det att hon kanske skaffat sina första vänner i kvadranten.

Lika gemytligt är det inte ombord på Voyager. Chakotay och Tom Paris har ytterligare en av sina konflikter. Paris pallar helt enkelt inte uppprätthålla all formalia och disciplin när man befinner sig så långt hemifrån. Samtidigt fortsätter den svekfulle besättningsmannen Jonas att läcka information till kazonerna. Men han får fortfarande inte prata med sin gamla kollega Seska på videochatten, utan bara en underhuggare. Här är det något som är skumt!

voy dreadnought 6Wildman, den gravida besättningsmedlemmen på Voyager dyker upp i serien på nytt. Den här gången i ett  samtal i sjukstugan om problemet med att välja namn till sitt kommande barn. Vi kan väl säga att hololäkaren kunde relatera till den problematiken. Han har fortfarande inte bestämt sig för vad han ska heta, och visar sig ha en fantastisk förmåga att dissa i stort sett alla namnförslag som stackars Wildman kom med. Det här segmentet utgjorde avsnittets komiska inslag, som den här gången låg precis i början av avsnittet. Betydligt smartare än att låta ett running gag gå parallellt med ett bitvis rätt så ödesmättat innehålll.

Att det kan bli oanade konsekvenser av datorprogrammering känns som en Star Trek-trope från originalserien, där man ju gång på gång stötte på artificiella intelligenser som antingen missförstått eller bokstavstolkade sina uppdrag. En viss inspiration från 2001 och Jag, Robot finns väl också invävd i Dreadnought. Tycker ändå att man lyckats hotta upp den här plotten på ett riktigt bra sätt, och byggt upp en schysst, om än lite enkel, intrig. Stilpoäng för detaljen att missilens dator har B’Elannas röst och att det finns en personlig historia om svek mellan Chakotay och Torres i back storyn kring den arga missilen. Sedan kan man ju alltid förundras över märkliga detaljer, som att cardassierna designade ett helt, och ganska snyggt, kontrollrum för en obemannad missil. Eller det faktum att Dreadnought faktiskt verkar ha bättre bestyckning än de “vanliga” cardassiska stridsskeppen.

Betyg; 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 415 tv-avsnitt.