Och så var det dags för…säsongsavslutning! Helt plötsligt var den bara där, med ett sånt där tudelat avsnitt igen. Ett sånt som ska få alla fansen att oroa sig hela sommaren över vad som ska hända nästa säsong.
Den här gången har man ju faktiskt verkligen ansträngt sig för att skapa en riktigt skitjobbig cliffhanger. En sån där allt gått fel för Janeway och hennes besättning. När vi lämnar dem i slutet av Basic är de dumpade på en planet där det finns både grottmänniskor och dinosaurier. Men själv står de utan både vapen och redskap. Men det finns några orimligt små möjligheter till räddning. Tre stycken, närmare bestämt.
Deras enda hopp är att 1. Paris skyttel inte är fullt så nedskjuten som det verkade. 2. Att hololäkaren, som ju är kvar ombord på Voyager på något sätt kan rädda dem. Eller att 3. Lon Suder, den galne betazoiden från avsnittet Meld, ska ha genomgått en total personlighetsförändring under de tio avsnitt som han suttit inspärrad i sin hytt. Han är också kvar ombord på Voyager. Den senaste tiden har han främst pysslat med växter, och det är oklart om hans mordiska sida är helt borta.å är det väldigt bra att den inte är det.
Jag börjar det här inlägget med att skriva om slutet på avsnittet, för vägen dit är mest plågsam. Det här är den där typen av avsnitt där alla säger saker som “det här är misstänkt likt en fälla”, och sedan ändå fortsätter rakt in i bakhållet.
Allt börjar, som så många gånger förut i Star Trek, med ett nödrop. Den här gången från Seska. Ni vet, cardassiern som låtsades vara bajoransk maquis och som nu jobbar tillsammans med Kazon-Nistrim-klanen (så bra CV). Hennes samarbete med kazonerna är extremt intimt, eftersom hon är ihop med dess ledare Maje Culluh. Det förhållandet hindrade ändå inte Seska från att stjäla DNA från Chakotay i ett tidigare avsnitt, och göra sig själv gravid med hjälp av det (Seska, alltså. Det är som att allt hon tar i blir en såpa). Nu är barnet fött, och i det där nödropet vädjar hon till Chakotay att komma och rädda henne och hennes son. Culluh blev inte superglad när barnet inte var hans, låter hon oss förstå.
Lika sinnrikt har hon gillrat resten av fällan: en kazonsk självmordsbombare med sprängmedel i kroppen som låtsas att han blivit övergiven av Culluh, och påstår att Seska är död. När Voyager fortsätter att leta efter Culluhs skepp utsätts skeppet för upprepade attacker mot den del av Voyager där självdestruktionsfunktionen finns, så att Janeway inte kan spränga skeppet i luften om och när kazonerna lyckas borda det. Däremot tror jag inte att ens Seska var så förslagen att hon kunde nästla sig in på ett hörn när Chakotay rådfrågade andevärlden om vad han skulle göra, och fick rådet av sin farsa att söka rätt på sin son.
Här finns dock avsnittets eventuella politiska udd. Chakotays pappa pratar i hans dröm om hur deras stam valt att ta hand om de barn som blivit till när vita våldtagit deras stams kvinnor. Därför ska Chakotay leta upp sitt barn. Å andra sidan har Seska sagt till Culluh att Chakotay har våldtagit henne, och Culluh väljer också han att ta hand om barnet. Mot Federationsbesättningen är han däremot inte lika välvilligt inställd. De kastar han bara av på en lämplig planet.
Nu hoppas jag att 1. Janeway hade någon fiffig plan i bakfickan när hon trots alla varningar och misstankar bestämde sig för att gå rakt in i en fälla, annars förlorar jag dessvärre all respekt för henne. Eller att 2. Seska inte orkar vara förtryckt av det kazonska patriarkatet och skapar en feministisk allians tillsammans med Janeway som redan tidigare är dödstrött på Culluhs fasoner. Han är nämligen skitjobbig. 3. Någon förklarar för mig hur man får fram kazonernas försvarsstruktur genom att trycka in en enkel kod i en dator på Voyager. Eller hur en helt otränad kazonsk besättning utan några som helst problem kan göra ett Federationsrymdskepp. Så många avancerade tekniska saker som går superslätt i det här avsnittet. Kanske kan vi till och med få reda på varför det var 4. nödvändigt att låta hololäkaren hamna ute i rymden mitt under ett kazonskt anfall. Ibland är Star Trek-författarna verkligen desperata efter att få till åtminstone ett skratt i en annars nattsvart story.
Fast innerst inne är jag förstås nästan säker på att allt till slut kommer att ordna sig för Janeway och de andra, det är ju trots allt fem säsonger kvar av serien. Vi får se hur det går i del två av den här historien, i starten av säsong tre. Men visst är det lite ödesmättat, hopplöst och sorgligt här och nu.
Betyg: 7/10.
Voyager. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 433 tv-avsnitt.
Stämningen ombord på Voyager efter att man lämnat sina två ledare åt sitt öde på en obebodd planet är usel, till och med genomsnälle Harry Kim verkar vara beredd att dra igång ett myteri mot Tuvok för att rädda sin kapten. Tuvok håller stenhårt fast vid att följa Janeways order, men efter att han kallas till ett stormöte på bryggan så backar han. Eller, han försöker liksom inte låtsas om att han känt av den hotfulla stämningen, utan vill få det att framstå som han egentligen själv fattat beslutet om att ta kontakt med vidiierna.
På den numera bebodda planeten forskar Janeway vidare för att själv kunna hitta ett botemedel mot infektionen. Men medan hon går upp i sitt forskande, så håller Chakotay på att bygga bo. Han snickrar, bygger ett badkar till Janeway och verkar rent allmänt förbereda sig för att stanna på planeten för gott. Efter att han en kväll masserat Janeways axlar så blir det lite obekväm och kåt stämning i de två nybyggarnas stuga. De har då ett tala ut-samtal av det mer inlindade slaget. Jag tolkar ändå samtalets utgång som att Chakotay bedyrar att han finns där för Janeway, men utan baktankar eller drömmar om en romantisk eller sexuell relation. Givetvis talar han i gåtor och inte rakt på sak när det gäller sådana här delikata saker, vilket ju också lämnar öppet för lite andra tolkningar för hur samlivet utvecklas för de två. Innerst inne tycker jag ju ändå att det mest rimliga alternativet är att det blev ligga av. Antagligen direkt efter att de bestämt sig för att de inte skulle ligga. Lite som en kompis till mig berättade en gång “så fort folk omotiverat börjar prata om att de är lyckliga i sina förhållanden med mig så vet jag att vi kommer att hamna i säng ihop redan samma kväll”.
Och så uppstår den märkliga situationen att Voyagers besättning triumfatoriskt kommer för att undsätta Janeway och Chakotay, som liksom inte blir helt överlyckliga över att räddas. Man kan lite förstå dem. Livet på en grön planet är kanske ändå bättre än det i ett instängt och unket rymdskepp, till och med om planeten med jämna mellanrum plågas av elaka plasmastormar. Jag menar, med bara lite mer tid kanske Janeway hade kunnat få lite bättre kontakt med den apa hon träffar på planeten (Är apan möjligtvis en symbol för det barn som hon och Chakotay kanske hade kunnat få tillsammans?). Blicken hon ger sina tomatplantor när hon måste lämna skeppet känns också som om den hade passat i typ Sophie’s Choice (är det odlarseparationsångest eller barnlängtan som vi ser i hennes ägon). Och är det ändå inte lite märkligt att varken Janeway eller Chakotay, när de väl är tillbaka i sina fåtöljer på bryggan, ens med en min låter det märkas att de faktiskt delat något speciellt tillsammans på den där planeten. Det är för mig ändå bland det mest misstänkta med deras beteende. Något outrett finns det där.
Vid första anblick verkade det här vara ett lite sköj avsnitt. Tuvok och Neelix, Voyagers mest anala respektive spontana besättningsmedlemmar, smälter samman till en person efter en olycka med transportören. Resultatet blir Tuvix. Upplagt för en del humor är det visar sig att de två är lite bättre som kombination än var för sig. Janeway får i och med det här får en säkerhetsofficer med lite humor, för att inte tala om att Tuvix lagar bättre mat än Neelix (hemligheten är tydligen att krydda lite mer logiskt). Oklart dock om Tuvix jobbar dubbla skift för att hinna med två personers arbetsuppgifter.
Man kan säga att Tuvix är som en omvänd variant av handlingen i 
Så det blir riktigt mörkt och obehagligt i slutet av det här avsnittet. Där Tuvix ber alla sina kollegor och vänner om hjälp ochh ingen ingriper. Sedan måste Janeway tillkalla säkerhetsvakter för att tvinga Tuvix till sjukstugan, där hololäkaren i sin tur vägrar att utföra sin arbetsuppgift eftersom det skulle strida mot hans hederskodex som läkare. Janeways sammanbitna fejs och svarta, nästan tomma blick när hon får utföra skitjobbet själv. Och hur hon ensam går ut i en mörk korridor i avsnittets sista scen. Det här är moralisk hardcore i Star Trek. Och avsnittet som jag trodde skulle handla om en kul gimmick visade sig innehålla mer än dagsbehovet av allvar. Helt ärlig, det tog en bra stund för mig att hämta mig efter det slag i magen som den här storyn kulminerade som..
Allt börjar ändå förhållandevis normalt. Voyager kommer till en planet som brukade vara en handelskoloni, men nu är ödelagd efter en soleuroption och en massa annan skit. De möts av ett automatiskt meddelande om att lämna planeten i fred, eftersom några av dess invånare ligger nedfrysta under planetens yta och väntar på att den ska bli beboelig igen. Men trots att atmosfären och växtlivet hämtat sig från katastrofen, så verkar inga människor finnas på dess yta. I meddelandet säger mannen att personerna i koma kommer att återupplivas 15 år efter katastrofen, men de ligger fortfarande kvar i sina behållare trots att det gått 19 år. Janeway transporterar över hela apparaten till Voyager för att lösa problemet. Vilken tur att den hade warpteknologi, så hon kunde göra det med gott samvete.
Två av de fem personerna i den här djupsömnsapparaten är döda, men systemets dator verkar kommunicera med de andra tre personernas hjärnor. De är liksom vakna trots att de befinner sig i dvala. B’Elanna Torres och Harry Kim tar de döda personernas plats i maskinen för att ta reda på vad det är som gått snett. Och möts av…ja, hur ska man beskriva det? Som en mardrömslik blandning mellan cirkus, freakshow och familjeorienterade varietéprogram från sjuttiotalet. Kroppsstrumpor, märkliga masker och varelser i monsterdräkter. Ledare verkar en man i ful vitgrå sminkning vara. Alla är liksom jätteglada på ett extremt obehagligt sätt.
Den sällsamma underhållningsvärlden är skapad för att hålla igång de sovande människornas hjärnor under deras tid i dvala. Men dessvärre har maskinen som styr den insett att om personerna som den är uppkopplad till väcks till liv igen, så är det slut på det roliga i datorvärlden. Alltså får ingen lämna det här rekreationsprogrammet från helvetet. Om någon käftar emot så rullas en rosa giljotin fram av en tjock bödel i mask och svarta trikåer, och så hugger man av det virtuella huvudet inne i datorsimuleringen. Blott skräckupplevelsen av att uppleva en avrättning på det här sättet räcker tydligen för att trigga igång en hjärtattack hos den som ska straffas. Det är det som drabbat de två döda i djupsömnsmaskinen.
När vi första hamnar i den där otäcka nöjesvärlden så satt jag faktiskt och himlade med ögonen lite hemma i soffan. Det är något väldigt amerikanskt med att en ondskefull fantasivärld ska vara fylld av gycklare, clowner och freaks. En snedtripp på kommersiell barnkultur på något vis. Allt ska vara technicolor, starka färger, hysterisk glädje (det är liksom ingen slump att den där onde clownen själv gör referenser till Trollkarlen från Oz).
Ytterligare en gång vävs a- och b-handlingarna ihop på ett snyggt sätt här. Voyagers besättning är på jakt efter polyferanid, och söker därför igenom månarna runt planeten Drayan II. Man vill gärna ha en god relation med befolkningen på planeten, men det visar sig vara en högst motsträvig civilisation att närma sig. Drayanerna är liksom kvadrantens motsvarighet till Greta Garbo – de håller sig gärna på sin egen kant. Till sist kommer ändå deras ledare Alcia på studiebesök på Voyager, men hennes attityd är redan från början rätt så dissig. Det visar sig vara helt fel strategi att visa upp warpmotorer och andra tekniska framsteg för representanter från en civilisation som upplevt vad som händer när man prioriterar teknik istället för andlighet. Så jag får väl korrigera det där jag skrev tidigare. Kanske är det snarare mer korrekt att säga att Drayanerna är kvadrantens high tech-version av amish-folket än att kalla dem för Garbo-wannabes.
Parallellt med det här får vi också följa Tuvok. Han har kraschlandat på en av månarna med sin skyttel. Fänrik Bennet som också var med på skytteln dör i kraschen, men lite oväntat får Tuvok istället sällskap av en grupp drayanska barn som springer runt på egen hand i skogen. Skeppet som tog dem dit kraschade också, och alla vuxna dog. Men kidsen är ganska tacksamma över det, eftersom de skickats till just den här månen för att dö. De berättar att det är något som kallas för en Morrok som kommer och hämtar dem när de sover på natten.
Tuvok visar sig vara världens sämsta barnvakt, och inte blir hans jobb enklare när drayanerna skickar patruller till månen för att leta efter barnen. Han tar dessvärre inte heller barnens berättelser om Morrok på allvar, vilket får allvarliga konsekvenser. Tre barn går och lägger sig på natten, men bara ett finns kvar nästa morgon. Och som om inte det var besvärligt nog så förbjuder Alcia faktiskt Janeway att skicka en räddningspatrull för att undsätta Tuvok på månen – han har lyckats kraschlanda på det som är den dayanska kulturens allra heligaste plats (kanske skulle ändå Janeway ha väntat in svar från Alcia innan hon skickade ut sina patruller. Framför allt med det rykte som hon och Voyager redan hunnit skaffa sig i deltakvadranten. Då slipper man nämligen att göra bort sig genom att använda lokala helgedomar som landningsplatser). Inte för att Janeway respekterar Alcias protester kring det där med räddningspatruller särskilt länge. Fast när allt ska redas ut så visar det sig att hon och Tuvok har fått helt fel bild av vad som står på spel på den heliga månen. Visst är det en lokal och lite snällare variant av ättestupan – men barnen är i själva verket inga barn.
Jag köpte i varje fall hela grejen. Gick på finterna. Men så framstår också barnen som just barn, åtminstone ett av dem kunde ju ha varit lite lillgammalt – så man fick någon ledtråd om hur det stod till. Däremot gick här ytterligare ett avsnitt från botten- till toppbetyg (eller i varje fall okej-betyg) under de avslutande fem minuterna. Ja, det blir till och med lite gripande i sista scenen, när Tuvok blir den som ska ledsaga den lilla flickan in i grottan där hon ska dö.
Min reaktion just nu när jag ser Voyager-avsnitt följer väldigt ofta samma mönster. Först blir jag bara trött, för jag får uppfattningen att man recyklar något gammalt och slitet Star Trek-grepp (när det gäller dubbleringstemat så kan det ju vara värt att påpeka att handlingen redan i det tredje avsnittet av Voyager kretsade kring att man höll på att anropa en spegling av sitt eget skepp i någon form av märklig tidsförskjutning som jag aldrig förstod). I det här fallet måste dessutom en så här märklig företeelse förklaras genom flera manussidor av technobabble – vilket inte heller muntrar upp mig. Men sedan visar det sig nästan varenda gång att manusförfattarna bara lurar mig. De är också väl förtrogna med Star Trek-konventionerna och vet precis hur man vaggar in en van Trek-tittare i en falsk känsla av att veta exakt hur det ska sluta. Men som regel visar det sig allt oftare numera att det finns en oväntad twist, ibland två inbyggda i manuset. Eventuellt så lurar de också mig för att jag är lite korkad – men det är svårare för mig att avgöra.
Drastiska händelser i ett avsnitt, såsom att en ur den fasta ensemblen dör, brukar ju också vara ett tecken på att det vi är med om är en illusion, dröm, holodäcksäventyr eller parallellt universum. I det här fallet så anar jag oråd när Kim försvinner ut i rymden och den höggravida Wildman förlorar sitt barn efter skadorna på skeppet. Så när det visar sig att det finns en annan, intakt, upplaga av Voyager där alla våra favoriter lever så antar jag ju att det är den skadade versionen av Voyager som kommer att försvinna mot avsnittets slut. Framför allt efter den scen där de två Janewayupplagorna möts, och den med rufsigt hår och skrapsår i ansiktet säger att hon ska spränga sitt skepp i luften för att rädda det andra. Men så är det precis tvärtom. Vidiierna bordar den oskadade versionen av skeppet, och börjar genast skörda Voyagerbesättningens kroppar på organ (rätt otäcka scener faktiskt – inte så mycket för vad som händer utan snarare för vidiiernas totala känslokyla). Intakt-Janeway beslutar sig då för att spränga sitt skepp i luften. Men hur ska man lösa det här med Kims död och Wildmans förlorade barn i den version av Voyager som vi får fortsätta att följa? Jo, men intakt-Kim får i uppdrag att springa över med intakt-babyn till den skadade versionen av Voyager. På det sättet lyckas man alltså med konststycket att både döda en känd profil ur besättningen, och samtidigt låta honom fortsätta leva i serien.
Men kontinuitet och dubbla upplagor av besättningen till trots, det som jag funderar på mest efter det här avsnittet är varför man inte transporterar ut alla barn ur sina mödrar, istället för att låta dem genomgå en vanlig förlossning. Framför allt när modern bär på ett barn som är till hälften ktarier. Det vill säga föds med en massa vassa piggar i pannan. Inte helt oväntat att vissa komplikationer skulle kunna uppstå, liksom.
En av de nyheter som Neelix breakar är att Tom Paris ska lämna Voyager, för att istället börja jobba på ett talaxiskt fraktrymdskepp. Ett drastiskt beslut, men inte helt oväntat eller orimligt efter alla de konflikter som Paris haft med Chakotay i de senaste avsnitten. Tom Paris verkar helt enkelt vantrivas oerhört mycket ombord. Först mot avsnittets slut får vi reda på att hela den där “missanpassad besättningsmedlem”-grejen var fejk. Ett led i en rätt så avancerad plan från Tuvoks och Janeways sida för att få Paris avhopp att verka trovärdigt, så att han sedan skulle bli tillfångatagen av kazonerna. De hade nämligen upptäckt att någon ombord hade kontakt med
Frågan är väl också hur länge underskattandet av Neelix ska fortgå ombord på Voyager. I det här avsnittet hittade han på egen hand luckor i dokumentationen av Voyagers kommunikation med omvärlden. Han gav sig in i ett slagsmål med kazonernas informator Michael Jonas, med så pass bra slagsmålsteknik att Jonas visst trillade över ett räcke och skrevs ut ur serien. Och sen var det faktiskt Neelix som satte igång alla skeppets vapensystem igen, efter Jonas kuppförsök.
Det där blir början på en gullig romans. Den första för dem båda, verkar det som. Hon är van vid att bli ratad på grund av sitt utseende, och varken romantik eller kärlek ingår i hololäkarens grundprogrammering. Men på något vis lär sig läkarens program förälskelsemomentet av sig själv. Hur man ska omsätta det i handling är däremot en svårare sak. Uppvaktandet tar egentligen först fart efter att hololäkaren frågar Paris om råd, och tar med Danara på dejt i en hologrammiljö som troligtvis just Paris har rekommenderat. Tror inte att de kommit på idén att sitta och hångla i en gammal amerikanare på planeten Mars av sig själv.
Tom Paris har inte en av sina topplägen just nu. Hans konflikter med Chakotay blir bara värre och värre. Allt kulminerar i att han puttar till Chakotay på bryggan, varpå han hamnar i arresten. Hur ska det gå?
Den första ilskan avtog i och för sig ganska snabbt. Det visade sig att Death Wish så småningom utvecklas till ett rätt så filosofiskt avsnitt, om evigt liv och dödshjälp. Men i bakhuvudet mal hela tiden något harmset. Hela premissen för serien, Voyagers sökande efter en väg hem, blir ju en smula meningslös när man samtidigt introducerar varelser som Q:na, som hade kunnat lösa besättningens problem på ett ögonblick. Kan man förflytta Voyager till ögonblicket för Big Bang så är det förstås en barnlek att skjutsa över skutan till alfakvadranten också. Nu berör man just den problematiken i det här avsnittet – primär-Q erbjuder Janeway en snabb väg hem som en muta – men det mildrar bara min irritation en smula.
Nåväl, Death Wish går alltså ut på att Janeway och de andra av misstag räddar en Q-person ur hans fängelse – en komet. Där har han suttit inspärrad i 300 år, och när han nu har kommit ut vill han helst av allt ta livet av sig. Enter: vår vanliga Q (a k a primär-Q) som vill ha tillbaka sin fånge och sätta honom i en ny komet – någon dödshjälp eller benådning vill han inte höra talas om. Varpå nya Q, vi kan kalla honom Quinn, ansöker om asyl på Voyager. Så följer ett slags domstolsförhandling där Janeway ska besluta om Quinn har tillräckliga skäl för flyktingstatus. En förhandling där bland annat Isaac Newton kallas in som vittne, och Janeway erbjuds den ultimata mutan – fatta rätt beslut och primär-Q skickar Voyager tillbaka till Jorden, ögonaböj. Eller om det är så att erbjudandet sedan transformeras till att primär-Q vill ligga med Janeway – saker och ting blir lite grumliga när han dyker upp i Janeways säng på natten.
Avsnittets höjdpunkt är den drömliknande sekvens där Quinn-Q försöker visualisera den tillvaro han tröttnat på, och nu vill göra slut på. Han vill att Janeway ska kunna se evigheten som en plats där inget händer, där allt är sagt och gjort. Total stiltje. Dessutom visar han henne hur han brukade vare ett slags filosof i Q-världen, men att han inte längre får skriva sina krönikor eller sprida sina idéer eftersom hans de anses för radikala. Det där besöket i den stentrista evigheten får Janeway att till slut bestämma sig för att Quinn-Q ska få den där asylen. Med det hoppas hon ändå att Quinn ska kunna se sitt liv som dödlig som en ny utmaning, och inte ta livet av sig det första han gör. Men det är förstås precis vad han gör. Och lite överraskande får han hjälp med självmordet av primär-Q, som efter den där domstolsförhandlingen i sin tur börjat ifrågasätta sig själv och hur lydig han blivit mot de styrande i Q-världen. Så det gamla fejset lär ju med största säkerhet att poppa upp igen framöver. Kan dock säga att kombinationen Janeway och Q känns roligare och vassare än den mellan Picard och Q, i alla fall så här långt. Mer bitchigheter och salta kommentarer – även om greppet med att primär-Q ska uppvakta Janeway känns lite creepy.
Så, förvirringen är verkligen total efter det här avsnittet. Jag ogillar starkt alla förutsättningarna kring det, men tycker ändå om själva avsnittet – som verkligen pendlar mellan trams och seriositet. Trots att man samtidigt blandar in lite farsartad humor (som när Quinn-Q av misstag trollar bort alla män från Voyager). Är helt förvirrad kring min betygsättning av det här avsnittet. Det känns som om jag själv är på väg in i en existentiell Star Trek-kris.
Från början skickade missilen ut i alfakvadranten av cardassierna för att förstöra en av rebellorganisationen Maquis baser. B’Elanna, som på den tiden var en av rebellerna, lyckades ta sig ombord på den och ändra dess programmering. Hon la inte bara till en massa nya säkerhetsprogram och ett nytt cardassiskt mål, som en lite narcissistisk grej så bytte hon också ut datorns röst till sin egen. Lite kärleksfullt döpte hon och de andra rebellerna om missilen till Dreadnought. Sen försvann den, och de tänkte inte mer på det. Men när Dreadnought nu dyker upp i deltakvadranten så är den förbannad och irriterad, man skulle rentav kunna säga att den blivit faktaresistent och paranoid.
Dreadnoughts programvara vägrar att gå med på att den hamnat i Deltakvadranten (det är för osannolikt). Den identifierar planeten Rakos som en cardassisk utpost, och beger sig dit för att spränga och förstöra. När B’Elanna transporterar sig över till missilen och där försöker ändra programmeringen så anser datorn det mest troligt att hon har blivit tvingad till detta av cardassiska agenter och stänger ute henne från styrsystemet. Och så där håller det på. Programmet förutser de flesta av B’Elannas trick, och situationen blir förstås lite extra bisarr av att B’Elanna tvingas argumentera med en dator som har hennes egen röst och vars säkerhetsrutiner hon själv varit med och skapat. Ett av tricken som B’Elanna trots allt lyckas med är att dra igång en säkerhetskopia av ett gammalt cardassiskt styrsystem i datorns minne. På det viset blir det åtminstone en stund kaos i systemet, när de två olika operativsystemen bägge försöker få kontroll över missilen. Men bara för en stund.
Wildman, den gravida besättningsmedlemmen på Voyager dyker upp i serien på nytt. Den här gången i ett samtal i sjukstugan om problemet med att välja namn till sitt kommande barn. Vi kan väl säga att hololäkaren kunde relatera till den problematiken. Han har fortfarande inte bestämt sig för vad han ska heta, och visar sig ha en fantastisk förmåga att dissa i stort sett alla namnförslag som stackars Wildman kom med. Det här segmentet utgjorde avsnittets komiska inslag, som den här gången låg precis i början av avsnittet. Betydligt smartare än att låta ett running gag gå parallellt med ett bitvis rätt så ödesmättat innehålll.