Star Trek VII: Generations. Den schizofrena bron mellan TOS och TNG.

generations

Så var det dags för den efterlängtade sjunde långfilmen, den som liksom hägrat i fjärran som ett avbrott från harvandet igenom de olika tv-säsongerna. Filmen som i förhandstexterna som jag läst gärna kallas för den första The Next Generation-filmen, men det kändes faktiskt lite som falsk marknadsföring när jag nu äntligen fick se den. För det här är ju snarare bryggan mellan då och sedan, från The Original Series till The Next Generation, och allt känns verkligen ganska shizofrent. Varken eller, mittemellan, både och. Och det gäller såväl stil som innehåll.

Det var verkligen en berg- och dalbana att kolla på också. Jag pendlade från att känna att allt var pinsamt, till en viss förtjusning. Som till exempel William Shatners Kirk som en centralfigur i både filmens början och upplösning. Jag hade svårt att bestämma mig för om jag bara var enormt trött på honom, eller om jag faktiskt tyckte att hans insats i filmen var ovanligt rar? Kanske till och med bättre än i någon av de andra filmerna? Sådär höll jag på. Så jag tänkte att det enklaste kanske är om jag sammanfattar mina intryck med en plus- och minus-lista.

Saker jag inte gillade med filmen: 

The Nexus. Att det liksom ska finnas ett energifält som far runt i galaxen och uppfyller de innersta önskningarna för dem som fastnat i det. Är inte det ganska mycket mer fantasy än vad vi brukar få oss till del i Star Trek? Att Guinan lämnat kvar en tvilling energifältet som kan småprata med Picard när han kommer, är inte det ganska mycket likt magi? Att Picard ensam är den ende som kan motstå fältets charm, betyder det att han har övermänskliga förmågor? Ja, det här är en sån där film där man köper det mesta medan man tittar på den, men där allt faller i stycken när man tänker på den fem minuter senare. Ett tag var jag nästan säker på att Q skulle dyka upp och förklara hela kraftfältsgrejen som ett av sina trick. Då hade det åtminstone funnits en logik i det ologiska. Jo, jag förstår att man var tvungen att hitta på ett fenomen som skulle göra det möjligt att få till stånd ett möte mellan Picard och Kirk, och att man ville hitta på något mer nyskapande än tidsresor. Men. Jag tycker det här var lite för mycket. Till och med Star Trek V:s möte med Gud kändes mer rimligt.

Det minimala utrymme som gavs åt de kvinnliga skådespelarna i den här filmen är också pinsamt. Satt och längtade efter Uhura, men tydligen ska de flesta från originalserien ha sagt nej till den här filmen. Man tyckte att den förra var ett fint farväl, och att det räckte nu. Känner för min egen del att jag genast måste lusläsa allas självbiografier för att kolla om inte deras jobbvägran egentligen handlade om att alla var aströtta på William Shatner och att han och Kirk ytterligare en gång skulle få mycket mer utrymme än alla andra. Hur som helst blir könsobalansen blir ett problem i att det känns lite monotont i längden. Med Kirk, Picard, Data samt skurken Doktor Soran som de fyra huvudpersonerna i filmen, så blir det väldigt gubbigt i längden.

generations 2Den “underbara” holodäckscenen där Worf ska gå på plankan, när jag såg det här ville jag krypa under filten i soffan av sekundärskam. Så det var alltså så här som The Next Generation skulle introduceras på vita duken: utklädda i 1800-talsoutfits på en gammal skuta. Jo, man förklarar det från manusskrivarhåll som ett slags hyllning till Roddenberry, och hur Star Trek alltid inspirerats av flottans termer och rank. Men. Det här är bara pinsamt. Lite extra olustigt att alla människorna på skeppet håller klingonen Worf fången under däck  på ett sätt som påminner värsta slavägarfasonerna. Dessutom: Det ÄR roligt att Data puttar ner doktor Crusher i vattnet när hon säger att han ska göra något oväntat. Varför skulle det vara mindre lustigt att hon hamnar i vattnet än att Worf gör det? Konstiga torra människor på det där rymdskeppet.

Data får känslor-gaget. Data lyckas alltså operera in ett sånt där känslochip i skallen, och ska äntligen få reda på vad det innebär att vara människa. Det här är en händelse som tv-serien ägnat sju säsonger åt att bygga upp inför. Och så blir det filmens comic relief-intrigspår. För det visar sig att Data är helt oförberedd på vad känslor är. Efter alla dessa år av längtan efter att bli mänsklig och få känslor så har han ingen aning om vad det innebär, inte ens på ett teoretiskt plan. Jag vet att jag är hundra procent distanslös här, men borde inte Data ha till exempel begrepp som “glädjetårar” inprogrammerat i sin databas, så han vet vad som händer när han börjar gråta när han hittar katten Spot i Enterprise-vraket. Blir lite irriterad när Data porträtteras som en idiot bara för att han är en artificiell intelligens.

Okej, men finns det något kvar att tycka om i den här filmen efter den där uppräkningen då? Jo, men några grejor!

Saker jag gillade med filmen: 

generations 4Att man faktiskt vågade ta livet av folk. Som kapten Kirk. På riktigt. Hans historia slutar här, med den här filmen! Lite tristare (faktiskt) tycker jag att det är att mina favoritklingonsystrar Lursa och B’Etor troligtivs också möter sitt slut här.

Och på tal om drastiska beslut. Det var ju jättefint att man sprängde även TNG-upplagan av Enterprise i luften, och fint med kraschlandningen av tefatet. Kanske var det lite overkill att ha med det två gånger i samma film, men ändå.

Jag blev faktiskt också lite omotiverat upprymd av de avslutande fajting- och actionscenerna på slutet. Tyckte kanske att Shatner faktiskt var ovanligt nedtonad som Kirk, och drogs överhuvudtaget in i spänningsmomentet i de där scenerna. Helt oväntat, faktiskt. Kan ju ha något att göra med att de faktiskt fick två försök på sig. Man fick tillägg till budgeten och kunde göra om.

Scenen där Picard får uppleva sin innersta önskan, ett kitschigt julfirande med en massa barn i uråldriga kläder som blir glada för sina julklappar, är nog bland det mest bisarra jag sett i Star Trek någonsin. En formidabel skräckupplevelse, en sjuk fantasi om att vara familjepatriark, en riktig skräckupplevelse. Så dåligt att det blir riktigt roligt. Ibland undrade jag faktiskt om det var någon högerkonservativ famljebeskyddarorganisation som hade sponsrat den här filmen. Så pass fixerad var den vid att barnlösa män var fyllda av sorg och ånger.

generations 3Jag tyckte också om det jättefina rummet ombord på Enterprise där man projicerar stjärnkartor på väggarna. Och Fajten mellan Enterprise och det klingonska skeppet. Att ha med Malcolm McDowell är väl alltid en bra idé. Och att kapten Kirks sista ord är “Oh, my”, ett uttryck som sedan blivit George Takeis eget varumärke (är det ytterligare ett bevis på den dåliga stämningen melllan Takei och Shatner?).

generations 5Okej, nu kanske jag börjar spåra lite. Men, så här: Det här känns mest av allt som en uppdragsfilm, syftet är att knyta ihop filmfranchisen Star Trek med tv-serien The Next Generation. Det blir helt enkelt inte storslaget eller sammanhållet nog för att göra en film av, utan liknar mer ett dubbelavsnitt av tv-serien, om än med lite högre budget. Den största skillnaden är väl bara att man fått ett veto att avsluta storylines i filmen, något man ju nästan aldrig vill göra i tv-serien.

Det är också i väldigt stor utsträckning en film om män i övre medelåldern som funderar på vad livet kunde ha varit om de bara inte satsat all sin tid och kraft på att åka runt i ett rymdskepp som heter Enterprise. Ett ämne som faktiskt utforskats i både filmer och tv-serieavsnitt. Och det känns framför allt inte särskilt framåtblickande eller spännande, utan snarare som en produkt av ett lite trött franchise som lever på lånad tid. Ju mer jag ser av de gamla Star Trek-filmerna, desto mer imponerad blir jag faktiskt av den nya rebootade upplagan. Där får man i varje fall till biofilmskänslan, på riktigt.

Betyg: 5/10.

Det här är den sjätte av 13 Star Trek-långfilmer. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 334 tv-avsnitt. 

 

Star Trek Beyond – några länkar och några tankar till.

STAR TREK BEYOND

Uhura och Sulu 2.0

Det luktade lite misstänkt kalkon om pressvisningen av Star Trek Beyond.  Att visa en film för recensenterna samma dag som den har premiär brukar inte båda gott, och är egentligen enbart försvarbart om det är en del av en världspremiär av Twilight– eller Harry Potter-klassen.

Så skönt att mina onda aningarna var obefogade. Det kanske faktiskt verkligen var tekniska problem som gjorde att filmen pressvisades så extremt kort tid innan premiären (tror att nästa ordinarie visning bara var någon timme efter pressvisningen). Star Trek Beyond är i mitt tycke en riktigt hyfsad film. Hade jag satt ett sifferbetyg så hade det antagligen blivit en svag fyra av fem. Här kan du läsa och höra min recension av Star Trek Beyond i Kulturnytt (den skrivna är lite mer sammanhängande, koncis och utbyggd än ljudfilen) och här kan du läsa en Understreckare jag skrivit för Svenska Dagbladet om Star Treks 50-årsjubileum och relationen med fansen genom åren.

En kompis skrev till mig att det skulle vara kul att höra min åsikt om filmen, eftersom jag inte är en av de troende, som han uttryckte det. Men frågan är hur utomstående jag kan ses som nu, efter snart ett och ett halvt år av intensivt umgänge med Star Trek i alla dess former. Och, ni vet, efter att ha sett de tre senaste filmerna på kort tid så är jag helt övertygad om att jag håller på att bli ett fan av den där smörigt sentimentala sorten. Alla  de nya rebootade Star Trek-filmerna avslutas ju med den klassiska inledningstexten till originalserien. Det räckte att jag hörde “These are the voyages of the starship Enterprise” för att mina ögon skulle börja bli lite fuktiga.

Men, utöver den där känslomässiga reaktionen så fanns det faktiskt några tankar till som inte riktigt fick plats i den där korta recensionen i radio. Här är några av dem (och jättevarning för spoilers nedan):

När jag såg om de två första rebootfilmerna hemma i tisdags så kändes det som om det fanns en ganska tydlig dramaturgisk upptrappning. Den första filmen handlade mycket om att göra en snygg omstart, skapa en fristående tidslinje och skapa ett koncept med en bra balans mellan nörddetaljer och omtolkning.

Into darkness byggde vidare på det man påbörjat, filmen introducerade till exempel en ny upplaga av Khan, samtidigt som mängden actionscener och mer påkostade effekter ökade. Det kändes också som om ett visst mått av dystopisk samtidsanda smög sig in. Tankar kring terrorism och elfte september for gång på gång genom mitt huvudet när Khan genomförde bombningar och attentat – framför allt när hans rymdskepp kraschlandar bland byggnaderna på jorden.

Om Into darkness var Star Treks terroristfilm, med en ensam man i konflikt mot världen, så känns Beyond som IS-filmen. Här blir det liksom mer fullt ut krig, även om det förstås orkestreras av en galen ledare som är besatt av att angripa Federationen. Hans mål är det öppna samhället,  ett sånt som försöker få olika kulturer att samsas genom kompromisser och samarbete. I filmen symboliseras det av ett multikulturellt och New York-liknande Yorktown – en rymdbas som liksom svävar som en genomskinlig sfär i rymden. En design som känns långt från de mer försvarsinriktade och armerade rymdbaser som vi sett i de Star Trek-serier som utspelas längre fram i tiden.

En detalj som jag tyckte var besvärande (och här kommer twisten i slutet av filmen att avslöjas) är att befälet som förvandlats till krigsherren Krall av någon anledning tappat bort sin snygga brittiska dialekt. Efter att han förvandlats till en radikaliserad krigshetsare, en sån som tycker att kulturer ska mäta sin styrka mot varandra i krig, så börjar han också prata med en märklig brytning. Som att hans språkcentrum regrederat av alla hatiska känslor. Ganska så pinsamt och onödig kliché om du frågar mig.

Förresten, så svårt för någon i min generation att inte börja nynna på den här när man såg på filmen.

Jag tillhör för övrigt team gay trek, jag tycker att det är kul att Sulu är bög i den här versionen av Star Trek (och tycker att George Takeis invändningar är trams). Förutom bög är Sulu också pappa, får vi se i några korta scener i flmen. Men är det inte lite konstigt att av alla olika folk i galaxen som Sulu skulle kunna ha en relation med, så råkar det vara med en människa som också har asiatiskt ursprung. Lite svårt att avgöra om det är en bra sak, eftersom personer med asiatisk härkomst är underrepresenterade inom Hollywoodfilmer. Eller om man bara fegade ur och tyckte att man varit radikala nog med att ens ha med bögar. Så var det ju inte förr, Star Treks originalserie var ju trots allt den första tv-serien i USA som visade en kyss mellan en vit man och en svart kvinna.

Leonard Nimoys död i fjol skrivs också in i Beyond, då även Spock den äldre går bort. Kanske mjölkar de den där grejen lite för mycket i filmen, det blir lite tjatigt och ansträngt istället för högtidligt tycker jag. Överhuvudtaget känns referenserna bakåt i Trekiversumet lite trubbigare och klumpigare i den här filmen, där rollfigurer som Scotty och McCoy mer och mer börjar kännas som karikatyrer. Å andra sidan blir jag ju väldigt glad för alla referenser som jag fattar. Som när Scotty börjar prata om en jättestor grön hand i rymden. Då skrattade jag, knowingly, och kände mig som en riktig Trekker. 

Jag får väl återkomma till de rebootade filmerna när jag kommer dit i min Startrekathon. Det är en bra bit kvar tills dess…

På uppdrag i Cannes.

Nej, den senaste tidens tystnad beror inte på att jag har gett upp, hoppat av, lagt ner. Jag är på filmfestivalen i Cannes och jobbar häcken av mig med intervjuer, visningar och program. Men visst finns Star Trek närvarande, även här. Utanför Hotel Carlton har man klätt in en av entréerna på ett ytterst smakfullt trek-sätt. Enjoy min dokumentation!

 

 Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 216 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Star Trek VI: The Undiscovered Country. Den med glasnost och lönnmord i rymden.

PlazaSuite_Still_26.tif

Saker och ting kommer emellan mig och den här bloggen ibland. Som jobbet. Som fritiden. Som att jag valde att ägna helgen åt att se ifatt Game of Thrones istället för att blogga om Star Trek (20 avsnitt på två dygn kräver lite koncentration. Och tid). Men nu. Äntligen. Fortsättningen på min resa genom galaxen. Och den här gången en bloggpost som jag verkligen längtat efter att få skriva. För nu var det äntligen lite omväxling i kosten! En långfilm, producerad mitt i flödet av The Next Generation-avsnitt. Men när jag började se filmen blev jag nästan lite förlägen. Illa till mods. Det kändes som mobbing. Här har man gått och vant sig vid The Next Generation – kulisserna, budgeten och den hyfsat barnvänliga tonen. Men när Star Trek VI drog igång på min dvd-spelare så var det som att se något som levde på en helt annan nivå i näringskedjan. Långfilmsbudgeten syns och känns verkligen.

st undiscovered 7Star Trek VI utspelas år 2293, medan The Next Generation tar vid först 2364. Med den här filmen täpper man alltså till en lucka i Star Trek-universumets historia. En extremt intressant lucka, för här får vi också för första gången reda på orsakerna till att klingonerna till sist blev en del av Federationen bildade en allians med Federationen. De var ju fiender i originalserien och plötsligt kompisar i The Next Generation. Men det var tydligen inte något allmän pacifistiskt och och frivilligt beslut, utan något som tvingades fram av en naturkatastrof. När månen Praxis plötsligt exploderar förlorar klingonerna sin största energikälla, samtidigt som ozonlagret på deras hemplanet är hotat. Man har helt enkelt så mycket trubbel på hemmaplan att pengarna inte räcker till för mer krig längre, och kapten Kirk och hans Enterprise får i uppgift att eskortera den klingonske ledaren till ett stort och viktigt fredssamtal mellan Federationen och klingonerna.

I filmens första halva finns flera legendariska scener, som den gemensamma middagen där Kirk kommer ut som klingonrasist, Spock förgäves försöker få alla att uppföra sig och en fantastisk Christopher Plummer citerar Shakespeare på klingonska. Lämplig tittning så här i Shakespearejubileumstider (filmens titel är i sig ett Shakespearecitat från Hamlet).

Avsnittet där det klingonska skeppet utsätts för ett attentat är faktiskt ovanligt filmiskt, spännande och blodigt för att vara hämtat ur Star Trek-franchisen. Jag satt faktiskt och gapade framför tv:n, chockad över skillnaden i kvalitet och ambitioner jämfört det med som jag kollat på de senaste månaderna.

st undiscovered 4Till och med klingonerna håller en högre kvalitet i den här filmen jämfört med tv-upplagorna. De ser inte riktigt ut som sina tv-motsvarigheter på utsidan, och verkar dessutom vara både smartare och vältaligare än dem. Och eftersom den här filmen utspelar sig före The Next Generation i Star Trek-tidslinjen så måste man bara anta att evolutionen gått baklänges bland klingonerna. Jag är nästan benägen att ge de krigiska upprorsmännen i The Next Generation rätt i sina argument om att freden mellan Federationen inneburit att klingonerna som folk förfallit. I alla fall om jag ska döma av den här filmen.

st undiscovered 6Efter en riktigt bra start så planar kvaliteten så småningom ut. Det blir lite mer som det brukar i Star Trek: En deckargåta med ett lite för simpel lösning. Lite mossig studiokänsla i det underjordiska fängelset. En kvinnlig alien som vill sticka in sin tunga i gammelfarfar Shatners mun – givetvis spelad av en supermodell –Iman, senare också känd som fru till David Bowie. Ett annat skådespelarval som också sticker ut — åtminstone så här i efterhand – är Sex and the city-profilen Kim Catrall som vulcanen Valeris, en av nyckelfigurerna i den här filmen.

tng undiscovered 5När jag läser på om den här filmens tillkomst kan jag inte riktigt låta bli att klia mig lite i huvet. Jag får inte riktigt ihop allting. Alla tjatar om hur manuset från början var extremt inspirerat av glasnosten i Sovjetunionen och Berlinmurens fall. Det känns som lite av en efterkonstruktion, eftersom The Next Generation drog igång två år före murens fall. Möjligheten att berätta om klingonernas plötsliga fredsälskan uppstod alltså långt innan Berlins återförening. Samtidigt har jag också läst mig till hur Gene Roddenberry var inblandad i manusarbetet, kanske var det hans om ville göra sin tidslinje lite snyggare på det här viset.

Star Trek VI - Das unentdeckte Land

Nichelle Nichols

Det finns massor av trivia som man kan skriva om den här filmen. Som att en helt annan del sex i långfilmsserien planerades, en prequel som skulle utspela sig på Starfleet academy. Eller tveksamheten bland filmbossarna när de insåg att de skulle lansera en rymdfilm med två 71-åringar i rollistan (något som det tydligen skojades en hel del om i talkshowerna i USA). Eller att man i det längsta försökte hitta sätt att undvika att William Shatner skulle få för sig att regissera ytterligare en film. Eller att Nichelle Nichols (Uhura) vägrade säga rasistiska repliker om Klingoner. Eller berätta om den fantastiska rättegångsscenen. Och kanske lägga till något lite om hur besättningen på Enterprise för en gångs skull i den här filmen visar sig vara förrädare och planera illdåd. Men låt mig bara uttrycka en viss förvåning över den här filmen. Det känns som om de fick till det, den här gången. Snyggare, blodigare och lite smutsigare än vanligt. Jag tackar för det, innan jag på nytt kastar mig in i The Next Generations lite mer sterila mijöer.

 

Betyg: 8/10

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Star Trek V: The Final Frontier. Den där Kirk går i clinch med Gud. Typ.

st the final frontierDet börjar precis så pinsamt som jag föreställt mig en Star Trek-film regisserad och delvis manusutvecklad av William Shatner skulle vara. The Final Frontier inleds nämligen med svindelframkallande bilder av en stark och skicklig bergsklättrare på väg uppför en ogästvänlig klippvägg. Vi ser bara hen på avstånd, eller närbilder på en hand eller en fot, men vi förstår ju att det är någon oerhört fit person som vågar sig på att klättra på den där bergväggen utan säkerhetslina. Efter ett antal dramatiska och snygga bilder får vi till sist se ansiktet på den nästan orimligt uthållige och skicklige klättraren – den medelålders upplagan av kapten Kirk, komplett med ett antal trivselkilo såväl runt magen som i det lite klotformade ansiktet. Att använda en stand in för att utmåla sig själv som en osannolikt skicklig bergsatlet, trots att man får svindel av att stå på en stol är liksom exakt vad man kan vänta sig av den omvittnat självgode Shatner (det där med svindel och stolen hittade jag på själv, men ni förstår vad jag menar, ungefär). Det var med viss bävan jag fortsatte att titta. Var det här filmen då Kirk skulle bli en renodlad actionhjälte? En federationens Schwarzenegger? Skulle The Final Frontier visa sig vara en enda stor egotripp där Shatner en gång för alla förverkligade alla de ouppfyllda drömmar kring Kirks äventyr och förmågor som han gått och burit på genom åren?

Lyckligtvis blir det aldrig riktigt så illa. Visst, den gode kapten Kirk råkar visst vara smartare och skarpare än alla andra i filmen, han luras varken av falska profeter eller imponerande gudaliknande hologram. Det finns också en hel del överspel här och där från Shatners sida som kunde tagits ner något. Men i stort får jag intrycket av att Shatner velat göra en film om vänskap. Om Kirk, Spock och McCoy som tre äldre män som är som familj för varandra. Och vars tillit och gemenskap utgör det starkaste vapnet i hela galaxen. Sen gör jag min hemläxa, läser på om filmens tillblivande och inser att Shatner faktiskt hade tänkt göra en film där han ensam räddar världen, sviken till och med av sina närmsta vänner – men att Leonard Nimoy (Spock), DeForest Kelley (McCoy) och Gene Roddenberry (seriens skapare) stoppade honom och tvingade fram en omarbetning av manuset. Ridå!

st the final frontier 3The Final Frontier har beskrivits som filmen som höll på att bli slutet på hela Star Trek-filmfranchisen. Visserligen tjänade den in mer pengar än någon annan Star Trek-film under sin premiärhelg, men dog sedan snabbt på biograferna. Men kanske har allt negativt jag läst om filmen gjort att jag väntade mig något osedvanligt uselt, för jag tycker inte att den är så pjåkig ändå. Star Trek-filmerna har ju alltid varit lite dodgy. Det kan eventuellt också vara så att alla mina referenspunkter numera är uträknade, efter att jag mer eller mindre har lidit mig igenom två bitvis urusla säsonger av The Next Generation. Allt känns snart okej, numera.

Men visst har jag invändningar. Som att det bitvis kändes som om Shatner sneglat lite väl mycket på konkurrenten Star Wars. Påminner inte baren i Paradise City på Nimbus III hemskt mycket om den i Mos Eisley i första Star Wars-filmen, till exempel?  Samtidigt tror jag faktiskt att Shatner gör den första riktiga, renodlade och lite storslagna actionscenen i Star Trek någonsin, när Enterprises besättning attackerar Paradise City på hästar och allt! Den oftast så resonable Kirk verkar för övrigt betydligt mer mordisk och skoningslös här än tidigare i serien, och jag är inte helt bekväm med scenen där han lämnar en kvinna medvetslös med ansiktet neråt i ett vattenkar efter ett slagsmål.

st the final frontier 2Huvudintrigen är dock betydligt mer existentiell. Den handlar faktiskt om sökandet efter Gud. På Nimbus III dyker vulcanen Sybok upp. Han fungerar som ett slags profet, där han lovar de han möter att de snart ska få komma i kontakt med Gud. I väntan på det ger han dem mod att konfrontera sin största rädsla i livet – något som skapar en entusiastisk och lojal skara troende kring Sybok – även när han tar sig ombord på Enterprise. Sybok har blivit kontaktad av Gud, berättar han, som väntar på honom och hans följe på en otillgänglig planet mitt i galaxens kärna. Kirk är extremt skeptisk, precis som Spock (Sybok är hans halvbror), medan endast lojaliteten till hans gamla vänner får McCoy att hålla sig ifrån att bli en i Syboks fan club. Efter att Sybok tagit kontrollen över Enterprise bestämmer sig Kirk för att samarbeta – om Gud verkligen finns där ute så faller det givetvis under hans yrkesbeskrivning att ta kontakt med henom.

The Final Frontier hade premiär i början av juni 1989. Mitt under den pågående andra säsongen av Star Trek: The Next Generation. Att hoppa från TNG- till TOS-universumet kändes trots allt inte så svårt. Den stora kulturchocken består egentligen av att gå från den lätt klaustrofobiska känslan hos en tv-serie som nästan helt spelas in i en studio, till långfilmens generösare budget som tillåter inspelningsdagar i Yosemites nationalpark och Mojaveöknen. I de tidigare filmerna hade man ju också kompletterat den allt äldre originalbesättningen med unga skådespelare i biroller. Men inte här. Här gav man sig ut på jakt efter Gud, och trodde att det skulle sälja biobiljetter.

Det är svårt att förstå hur scener som den där Uhura ska distrahera några sexuellt utsvultna ökenskurkar genom att dansa naken i månskenet överhuvudtaget tog sig igenom manusprocessen. Filmen börjar ganska lovande, men fastnar när det är dags för intrigen att fördjupas. Och sen blir det bara värre. Det stora problemet är ändå slutet. Ett fett antiklimax med rätt kackiga effekter och en känsla av att hela filmens intrig och speltid bara slutar i ett rätt tomt “jaså”.

st final frontier 4Den enda egentliga behållningen av flimen för mig var att Laurence Luckinbill är rätt het i skägg och spetsiga öron när han spelar Spocks halvbror Sybok. En sorts fattigmansversion av Sean Connery (som var den man ville ha i rollen från början). Jag undrade var jag kände igen Luckinbill från, och insåg först efter en koll på IMDB att han ju är med i en av mina favoritbögfilmer, The Boys in the Band. Han är också så nära Hollywood-adel man kan komma – både historisk och samtida – eftersom han är gift med dottern till Lucille Ball och Desi Arnaz, som ju dessutom drev studion Desilu som producerade Star Treks originalserie. Dessutom är han morbror till syskonen Wachowski – odödliga efter Matrix.

Det märkligaste med hela The Final Frontier är ju ändå det faktum att det är rivaliteten mellan Nimoy och Shatner på 60-talet som bestämde hur den skulle bli till. Tack vare ett kontrakt där de två ständigt skulle ha samma förmåner så lyckades Shatner tvinga sig till regiuppdraget för The Final Frontier – Nimoy hade ju redan fått regissera två filmer. Det misstaget gjorde inte Star Trek-producenterna om.

Betyg: 3/10.

Det här är den femte Star Trek-långfilmen i ordningen. Dessutom har jag sett 150 tv-avsnitt så här långt i min Startrekathon

Star Trek IV: The Voyage Home. Den som handlar om valsång och tidsresor. (1986)

st the voyage home 1 Min filmkritikerkollega Orvar Säfström skrev till mig på Facebook om sin teori kring Star Trek-filmerna: “De delbara Star Trek-filmerna är bäst: 2, 4, 6 och 8 (First Contact)”. När jag förklarade att jag precis sett The Voyage Home och verkligen hatade den så tyckte han att jag skulle “viras in i transparent aluminium och tvångsmatas med LDS resten av ditt liv!”. Och, visst, om man ska skriva roliga comebacks på sociala medier är nog TVH en guldgruva, men själva filmen…Hu!

Min första kontakt med The Voyage Home var faktiskt genom parodin på filmen i Svenska Mad. Och jag minns att jag läste den där serien om och om igen för att försöka förstå vad som verkligen var med i filmen, och vad som var tillagt i parodin. När jag till sist såg The Voyage Home insåg jag att jag gissat helt fel. De sjukaste detaljerna hade ingen manusförfattare på tidningen Mad kommit på, utan det var Harve Bennets och Leonard Nimoys verk.

st the voyage home 3

Efter framgångarna med The Wrath of Khan och The Search for Spock ville de bredda publiken för Star Trek-filmerna. Bland annat ville man bryta upp gravallvaret med mer humor och helt enkelt göra en film som man skulle kunna gå och se även om man inte var ett hardcore-fan med en lite lätt. Bland idéerna som fanns med under förarbetet till filmen fanns till exempel att kontraktera Eddie Murphy. Och när William Shatner var bråkig och oresonlig under sina löneförhandlingar så funderade man på att göra en prequel istället. En film om när Enterprise-besättningen var elever på stjärnflottans akademi – ett koncept där kanske Leonard Nimoy kunde göra ett kort gästspel i form av en tidsresa som den äldre Spock (en ramidé så långlivad att den blev basen till rebooten många år senare).

När Murphy till sist hoppat av projektet och Shatner kommit överens med Paramount så blev resultatet istället en tidsresekomedi med originalbesättningen. Tillsammans reser de tillbaka till 1986 (dvs den tidens nutid) och hamnar i en rad putslustiga situationer i sina försök att spåra upp knölvalar som de kan ta med sig till framtiden. Skälet till deras intresse för valfångst är att en stor rymdsond håller på att trasha hela Jorden när den försöker kommunicera med planeten på knölvalsiska. Eftersom mänskligheten råkat utrota arten måste man hitta några som kan ge den stora sonden ett svar.

The Voyage Home försöker alltså casha in på både 80-talets nyvakna miljöengagemang samt Star Treks varumärke. När jag såg filmen insåg jag att jag tydligen är mycket mer Star Trek-ortodox än vad jag trodde. Höhöhö-skämten står som spön i backen, men jag är inte på något sätt road av lustigheter i stil med att Shatner blir avkastad från bussen på grund av att han inte har jämn växel till biljetten, eller att Chekhov inte förstår det olämpliga att han med sin ryska brytning frågar om vägen till örlogsbasen där atomdrivna militärfartyg finns.

Filmen gör för övrigt en extremt märklig resa i sig själv. Den börjar som gravallvarligt rymddrama där Shatners handlingar i The Search for Spock riskerar att äventyra fredsavtalet med Klingonerna och leda till ett stort interstellärt krig. Men väl på plats i 80-talets San Francisco är det tidsresefars för hela slanten. Och man struntar förstås totalt i gamla Star Trek-koncept som att små förändringar i historiens lopp kan få enorma konsekvenser (och ja, jag ser själv att jag skriver som en humorlös Star Trek-taliban nu så jag kan väl erkänna att alla skämt som handlar om svordomar i den här filmen faktiskt är roliga. Framför allt när Spock ägnar sig åt att krydda sitt språk).

st the voyage home 2

Hur som helst visade det sig det här konceptet vara enormt lyckosamt koncept. Ser man till inflationskorrigerade intäktssiffror så är The Voyage Home den näst mest inkomstbringande Star Trek-filmen, och det med en lägre budget än The Motion Picture (som alltså är den film som dragit in mest stålar enligt det här sättet att räkna på).

Andra höjdpunkter: Blinkningen till myteriet på Bounty när besättningen döper om det klingonska skepp som de snott var lite gulligt tyckte jag. Precis som när den omstartade Spock bara misslyckas på en enda fråga i det quiz han ger sig själv i början av filmen. Frågan lyder: “How do you feel?”. Jag tycker också att McCoys rants är lite roligare i den här filmen än vad de brukar vara. Som när han förklarar sin skepticism inför Spocks mentala kapacitet: “I don’t know if you’ve got the whole picture but he isn’t exactly working on all thrusters”. Och hur ska man tolka att Sulu säger att han är född i San Francisco? Är det George Takei som äntligen kommer ut, eller?

Men ganska trist att: valet att göra en lättsam komedi kanske också är det rimliga beslutet när delar av Star Treks originalensemble faktiskt hade passerat 60-strecket. Det var också orsaken till att Paramount vid den här tiden ville dra igång ett nytt format baserat på det för första gången riktigt framgångsrika Star Trek-varumärket – Star Trek: The Next Generation.

Betyg: 2/10

Star Trek IV: The Voyage Home. Långfilm 4/12,. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 102 tv-avsnitt.

Star Trek III: The Search for Spock. Spock lever, men Enterprise dör! (1984)

st search for spock 1

En av de många intressanta aspekterna av Star Trek är det här med Leonard Nimoys förhandlingstaktik. Sättet han hela tiden fick bättre och bättre dealar på, i takt med att Spock successivt blivit en allt viktigare figur i serien. Och givetvis var den logiske vulcanen aldrig viktigare än i filmen som är uppkallad efter honom. Kanske inte så underligt att The Search for Spock också kan ses som Nimoys främsta förhandlingsframgång under karriären.

Leonard Nimoy krävde helt enkelt att få regissera filmen i utbyte mot att han återvände till rollen som Spock. En ganska bra utdelning med tanke på att Spock faktiskt inte syns så mycket i filmen, egentligen. Större delen av filmen är han ju reinkarnerad som en ung pojke/man på Genesisplaneten samt lagrad som en sorts mental säkerhetskopia i doktor McCoys hjärna,

The Search for Spock handlar alltså om hur Kirk och de andra letar efter…ja, Spock förstås. Allt tyder nämligen på att han inte är fullt så död som man kunde få intrycket av i slutet av förra filmen. Då skickades hans kista ner till den nyfödda Genesis-planeten, skapad genom ett slags genetisk atombomb, som skapar liv snarare än att släcka dem. Gissa vad som händer med ett färskt lik i en sån miljö? Samtidigt går McCoy runt och lämnar mystiska meddelanden från Spock – resultatet av en mind meld som Spock gjorde med honom en kort stund innan han dog. Nu gäller det att hitta ett sätt att föra samman den återfödda Spock-kroppen som hittas på Genesisplaneten med hans gamla hjärna, som finns lagrad i McCoys huvud.
st search for spock 3Detta kompliceras ytterligare av att klingonerna fått nys om Genesisprojektet, och nu vill ha tillgång till tekniken bakom det. Precis som i The Motion Picture får vi här höra mer av klingonskan, hela dialoger den här gången av språket som alltså uppfanns åt långfilmerna. Samtidigt verkar klingonerna ha genomgått någon sorts genetisk förvandling i filmversionen, och då menar jag inte bara att de fick knöliga pannor från och med den första långfilmen. Nej, de verkar faktiskt ha blivit lite mer korkade sedan originalserien. Stendumma, helt enkelt.

Om The Wrath of Khan kretsade kring mitt i livet-krisen, så kan man kan väl säga att The Search for Spock känns lite mer hoppfull kring ett åldrande med värdighet. Originalbesättningen från Enterprise framstår som en förening med pigga pensionärer som kommit in i sin andra andning. En sektion med grå pantrar som helt sonika stjäl den skrotningsfärdiga Enterprise i sin jakt efter Spock. Men visst finns det sorgkanter även i den här historien. Kirk mister sin nyfunne son David Marcus, och får se sitt livs stora kärlek – Enterprise – sprängas i tusen bitar. Det sägs att producenten och manusförfattaren Harve Bennett skrev manuset baklänges och utgick från den här filmens stora dramatiska chockeffekt – när Enterprise exploderar.

Stämnings- och intrigmässigt ligger The Search for Spock någonstans mittemellan sina två föregångare. Här finns plats för såväl exotismdränkta ritualer på Vulcan som rymdstrider med Klingoner och lite existentiella bryderier. Men som helhet är den lite för tam för att kunna mäta sig med The Wrath of Khan.

st search for spock 2Andra höjdpunkter: Modefesten fortsätter. Bland annat bevisar Shatner att det finns en plats för gubbiga träningsoveraller även i framtiden. Jag tycker också att Christopher Lloyd är helt magisk som den klingonske befälhavaren Kruge. Precis som jag diggar den kackiga grafiken på de klingonska skeppsdatorerna – som retrodatorspel. Som i och för sig kanske är samtida med den här filmen, när jag tänker efter.

Men ganska trist att: den klingonska reptilhunden ombord på krigsskeppet är så himla dåligt gjord. Pinsamt. Till och med enhörningshunden från originalserien kändes bättre gjord. Sen är jag också lite kluven till det här med att börja en uppföljare med klipp från förra filmen. Det känns ju lite segt när man som jag plöjer flera filmer samma dag. Samtidigt kan jag sakna det när jag själv ser uppföljare på bio. Minns verkligen alla allt som har hänt? Jag gör det inte. Numera måste jag repetera alla filmer i sen serie innan jag kan se en uppföljare.

Betyg: 6/10

Star Trek III: The Search for Spock. Långfilm 3/12,. Så nu har jag betat av 3 långfilmer och 102 tv-avsnitt i min Startrekathon.