VOY: Warlord. Det där en krigsherre tar över Kes medvetande.

Warlord drar igång som ett holodäckavsnitt med sexistiska undertoner på solsemestertemat. Lite jobbigt eftersom det känns som om jag nätt och jämnt överlevt det plågsamma avsnittet där Worf och Dax stack på semester till Risa. Men det visar sig att solen och drinkarna är en klassisk fejkstart – det här är nämligen ett avsnitt där det avhandlas betydligt jobbigare saker än vilken solfaktor man behöver under en holodäckssol. Warlord är berättelsen om hur det gick till när Kes medvetande och kropp intas av en brutal och lite vansinnig krigsherre från Ilari. 

Otack är världens lön, skulle man också kunna sammanfatta intirgen i Warlord. För allt kaos beror från början på att Voyager i sann humanistisk anda räddar några varelser från Ilari när deras skepp är på väg att explodera. När en av Ilarierna dör av sina skador så passar den döende snubben i all hemlighet på att förflytta sitt medvetande till Kes kropp. Först märks det bara genom att hennes enorma tålamod med Neelix plötsligt börjar ta slut. Men när Kes flyr med en runabout tillsammans med de andra Ilarierna är det uppenbart för alla att det hänt något ovanligt knepigt.

Tieran, som nu bestämmer över Kes kropp, är en avsatt despot, som återvänder till Ilari för att återta sitt forna rike. Det är lite Shakespearevibbar här och där när den allt mer förryckte Tieran larmar och gör sig till när han återfår sin makt. På världens stelaste bjudning blir det till och med en gnutta könsöverskridande när Kes/Tieran både har flickvän och stöter på den förre härskarens son, Ameron. Tidigare i avsnittet har det också laddats för en riktig girl-on-girl-kyss, men de två dessvärre avbrutna. Mesigt. 

Det är kul att se Kes-skådisen Jennifer Lien få göra en lite annorlunda rolltolkning, när hon enbart genom röstläge och rörelsemönster ska få oss att förstå att hon är Tieran – att det trots att finns ett visst spektrum i hennes skådespeleriet har vi ju tidigare bland annat sett när hon spelade brunstig. När hon nu gör Tieran så balanserar skådespelarinsatsen på gränsen till camp – men hamnar åtminstone mestadels på rätt sida om pinsamheten. Man kanske också ska ha i åtanke att det inte är världens lättaste eller smidigaste repliker hon ska leverera, när Tieran sakta men säkert blir mer och mer bonkers. Orsaken till det mentala förfallet är egentligen Kes telepatiska krafter. Visserligen kan Tieran använda dem som ett vapen mot sin omvärld, men samtidigt är en förutsättning för det att Kes finns kvar där, inuti hans huvud, och kämpar emot den som invaderat hennes hjärna. Vilket bland annat yttrar sig i en weird drömscen, samt att Tieran genomlider korta utbrott av blomsterintresse. 

Till sist lyckas den förre regentfamiljens trupper och Voyagers besättning tillsammans övermanna Kes/Tiearan, och genom en praktisk manick också få bort Tieran från Kes hjärna (och även ur skallen på nästa person som Tieran lyckas skutta över till). Men den här hjärntrippen har kostat på. När Kes ska träna meditation med Tuvok efteråt kan hon inte längre fokusera. Hur många liv hade hon kunnat rädda om hon kunnat stå emot Tierans mentala invasion?

KES: I can’t help wondering whether I could have fought harder. 
TUVOK: It was your absolute refusal to surrender which defeated him. You cannot ask more of yourself than that. 
KES: Everything seems so different now. My thoughts and perceptions, even my relationships with my closest friends. You, the Doctor, Neelix. How can I go back to my normal life as if nothing ever happened? 
TUVOK: You cannot. This experience will force you to adapt. You are no longer the same person, and the course of your life will change as a result. Where that new course leads is up to you.

Precis som Kaj skrev i kommentarerna till The Assignment så är det här att en främmande varelse tar över en annan persons hjärna en inte en helt ovanlig trope inom Star Trek. Det kompenseras i Warlord genom det ovanligt stora underhållningsvärdet i Tierans episka och Shakespeariska output (fast när jag ser om en del scener när jag skriver den här texten så lägger jag också märke till hur billig och svajig scenografin ser ut i det Ilariska tronrummet och en viss svajighet i Liens spel).

Vi har inte haft särskilt roliga skurkar i Star Trek på sistone, tycker jag, men Tieran har precis den där typen av vansinnig ondska som oftast blir rätt kul. Sen är det ju en extra utmaning för serieskaparna att Tierans egentliga kropp bara syns i några få sekunder i början av avsnittet. Resten av jobbet med att gestalta honom är upp till Jennifer Lien. Men Tierans stjärnkvaliteter väger inte riktigt upp hur sövande tradiga alla andra är i det här äventyret. Det är liksom inte som att jag sitter på helspänn och undrar vem som till slut ska vinna makten över tronen på Ilari.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 453 tv-avsnitt.

VOY: Future’s End, Pt 2. Det där Voyager skickas tillbaka till deltakvadranten.

Dags för upplösningen på dubbelavsnittet Future’s End. Hur ska Janeway och de andra ta sig ur den här kniviga knipan? De är fast i USA på 90-talet och Voyager har till och med fångats på bilder som kablats ut i nyhetssändningar över hela USA. Tidslinjen verkar lika förorenad och nedsmutsad som vattendragen runt Hallandsåsen efter Rhoca-Gil-skandalen. Dessutom börjar techmiljonären Starling göra sig redo för sin avfärd till framtiden. Den resa som genom tekniska komplikationer kan få hela solsystemet att kollapsa i framtiden. Trängt läge, helt enkelt.

Janeway och de andra gör vad de kan för att avstyra Jordens undergång. Bland annat några fåfänga försök att kidnappa Starling, men den teknik han redan lyckats komma över från 2800-talet  blockar Voyagers transportörer. Och när man överlistat hans manick och trots det fått honom ombord på Voyager så kan Starlings underhuggare ändå förhållandevis snabbt transportera tillbaka honom till Jorden. Efter flera förvecklingar återstår till sist bara en enda slutgiltig lösning för Janeway – att skjuta Starlings tidsskepp i bitar när det är på väg i en sån där spricka i tid och rymd.

När ordningen så är återställd kommer det genast en ny version av Braxton farandes från framtiden. Nu är han tidspolis och ska återföra Voyager till dess rätta plats i rummet och tiden – med andra ord raka vägen tillbaka till Deltakvadranten. Janeways vädjan om att i stället droppa av skeppet i rätt tid men på en plats närmare Jorden hörsammas inte. Och så var då Voyager och gänget tillbaka på ruta ett, utan att passera Gå. Med lika lång väg hem som tidigare. 

Själv får jag en hel del huvudvärk av det här slutet, för om det skapats en ny tidslinje där Braxton aldrig for till Deltkvadranten för att förgöra Voyager, varför är de ens kvar där? Det vill säga, vilka saker i historien förändras “automatiskt” när man ändrar i tidslinjen och vilka måste nollställas av en tidspolis? Varför finns Voyager kvar på 90-talet,  men inte Braxton?

Efter allt tjat om att inte förorena tidslinjen så irriterar det förstås också mig en hel del att Janeway låter hololäkaren ta med sig den där lilla manicken som gör honom portabel och rörlig tillbaka till framtiden– trots att den är baserad på 2800-talsteknik. Fast det kanske är som plåster på såren för den tortyr som hololäkaren utsattes för av den onde Starling. Eller möjligtvis Janeways helt egna, privata hämnd på den ohjälpsamma tidspolisen från framtiden.. 

De två av Future’s End är bra, om än inte lika kul som den första delen. Den här typen av äventyr är ju som regel nästan alltid roligare att etablera än att avsluta. Men i den här andra delen finns det också en och annan detalj med lite dålig tonträff. Jag noterar till exempel att någon av producenterna tydligen började salivera inför tanken på att äntligen kunna pressa in lite biljaktsliknande scener i Star Trek – en amerikansk nationalkonvention inom film & tv som Star Trek annars brukar kunna slippa undan.

Avsnittets lågvattenmärke är väl annars när Sarah Silvermans rollfigur ska berätta för Paris hur fantastisk han är. Är det bara jag eller kläks Silverman nästan av att behöva säga rollfiguren Rains töntiga repliker? Det är som om de växer i munnen på henne….

RAIN: Talk about a motley crew. We have the Doctor, a guy with the worst, worst taste in clothing I have ever seen. Tuvok, what a freakosaurus. Has the guy ever tried to smile? 
PARIS: Not that I can recall. 
RAIN: And you, Tom Paris. Sexy, in a Howdy Doody sort of way. Pretty goofy, although sometimes I think you’re the smartest man I’ve ever met. All this running around you do, your mission. You’re so dedicated, you know? Like you care about something more than just your own little life. 
PARIS: Is that so unusual? 
RAIN: Yeah. Whoa, I missed the turn.

Det där berömmet till Paris, om att han är unik eftersom han bryr sig om något annat än bara sig själv, passar in i en större samtidskritik av 90-talet som finns i det här dubbelavsnittet. Sett ur Stjärnflottepersonalens synvinkel är det inget annat än en extrem kombination av individualism och kapitalism som skapar katastrofen i framtiden. Skurken är ju en ärkekapitalist, beredd att fucka upp hela tidslinjen för att tjäna pengar. Han kompletteras sedan med några myndighetshatande bondlurkar till separatister, som håller Torres och Chakotay fångna. Ett sista bevis för hur 90-talet vänt ryggen mot kollektivismen och gemensamma lösningar. 

PORTER: There are two forces at work in the world. The drive toward collectivity and the drive toward individuality. You are the former, and I am the latter. 
TORRES: We told you. We are not from the United States Government, and we are not 
PORTER: The Beast has many heads and I’m looking at two of them. 

En annan intressant sak med det här dubbelavsnittet är att det fullständigt kraschar den tidslinje som byggdes upp i originalserien. Mellan 1992 och 1996 ska ju de så kallade Eugenic Wars ha utkämpats, det har vi fått reda på i både Space Seed och Wrath of Khan. Men konsekvenserna av det kriget syns inte till. Vi kanske får skylla på att vi temporärt befinner oss i en ny tidslinje, skapad av Braxton, som sedan på något säkert helt logiskt vis upplöses.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 451 tv-avsnitt.

VOY: Future’s End Pt 1. Det där Voyager åker till 90-talet och tidsparadoxerar till max.

voy futures end 1

Det här är tydligen början på en lyckad strategi för Voyager-teamet framöver. En satsning på lite lyxigare avsnitt under de så kallade sweeps-perioderna på amerikansk tv (det var då undersökningsföretaget Nielsen samlade in extra mycket och extra många uppgifter om tv-publiken, vilket gjorde att dessa mätningar  ofta blev avgörande för reklampriserna – det ledde i sin tur till att många serier gjorde lite spektakulära saker just de veckorna).

voy futures end 1 7Plotten i det här avsnittet kretsar kring det i Star Trek-sammanhang så älskade ämnet tidsresor – fick nästan lite déjà vu med tanke på att jag nyss skrev om samma sak i blogginlägget om Trials and Tribble-ations. Fast egentligen påminner Future’s End allra mest om långfilmen Star Trek IV . I den åker ju Kirk och de andra på Enterprise tillbaka till San Francisco 1986 för att rädda valar, medan Janeway och hennes skepp i det här avsnittet helt ofrivilligt hamnar i Los Angeles 1996. Det finns så många likheter mellan filmen och avsnittet att jag nästan tycker att Future’s End ska räknas som en reboot. Mest av allt är det känslan som förenar de två produktionerna. Det är något visst med att få se en spacecrew från framtiden som traskar runt i 1900-talets västkuststäder. Oavsett vilket årtionde som handlingen utspelas i så förvandlas våra hjältar snabbt till storögda turister som går runt och förundras över 80- respektive 90-talets outfits och livsstil. Men någon repris på Star Trek IV:s bejublade busscen blir det inte. Så pass mycket koll har ändå Paris när det gäller 1900-talets liv i LA att han vet att man definitivt inte tar bussen där.

voy futures end 1 8Att Voyager hamnar mitt uppe i 90-talet är resultatet av att en kapten Braxter från framtiden försöker manipulera tidslinjen. Han dyker upp i en tidsspricka i deltakvadranten och hävdar att Voyager sabbat livet på Jorden och hela solsystemet någon gång på 2800-talet. För att förhindra att det där sker måste han utplåna Voyager anno år 2373. När Janeway inte omedelbart köper hans argument och offrar såväl skepp som besättning utbryter eldstrid, och då dras både Braxton och Voyager in i den där sprickan, men de spottas ut i olika tidsåldrar. Braxton år 1967 och Voyager 1996. Braxtons närvaro har alltså under nästan 20 år kunnat skapa nya tidsparadoxer.

Jag är väldigt kluven till det här med tidsresor på film och tv. Tycker att det blir så snurrigt i mitt huvud när det gäller orsak och verkan att ingenting verkar rimligt. Jag tror Janeway formulerar min inställning till tidsresor i Star Trek ganska väl i den här repliken ur Future’s End:

JANEWAY: Time travel. Ever since my first day in the job as a Starfleet Captain I swore I’m never let myself get caught in one of these godforsaken paradoxes. The future is the past, the past is the future. It all gives me a headache

voy futures end 1 6Men antingen håller jag på att bli avtrubbad, eller så avhandlas ämnet med ovanligt lätt hand i det här avsnittet, för jag har roligt nästan hela tiden under Future’s End. Vare sig det handlar om skildringen av 90-talets LA (som då var en drift med samtiden, men som nu känns fantastiskt uråldrig) eller det faktum att Voyagers besättning faktiskt står inför en fiende som har tillgång till teknik som är vida överlägsen deras egen. Plötsligt framstår Voyager och hennes crew som uråldrig och gammalmodig i sina fula pyjamaser (det vill säga exakt som den 90-talsvision av framtiden den faktiskt är). Braxtons skepp har nämligen hittats och slaktats på tekniska innovationer av en entrepenör, Henry Starling. Hans företag må bygga på framtidens teknik, men namnet på det är verkligen komprimerad 90-talsondska: Chronowerx.

Braxton själv har däremot blivit uteliggare och sätter upp skyltar på stan där han varnar för Future’s End. För det är förstås Starling som sabbat framtidens jord. Han har byggt upp Braxtons skepp, och planerar att bege sig till framtiden för att sno fler tekniska innovationer som han sedan kan kränga på 90-talet.  Och resten av avsnittet går åt till Janeways försök att förhindra detta.

voy futures end 1 2Fynden av intressanta personer som dyker upp i Star Trek-biroller fortsätter här med en ung Sarah Silverman. Hon är den där typen av tjej som jobbar på rymdobservatorium och gillar pizza och b-filmer (vad jag saknat den här 90-talsstereotypen). Det här leder osökt till mina observationer kring filmarvets framtid i Star Trek-serien, och här dyker det upp ny information. Jag har ju tidigare skrivit om att man gärna sätter upp Shakespearepjäser och diggar klassisk musik på olika håll inom Star Trek-universumet, men att film och tv inte riktigt verkar ha överlevt in i framtiden. Nu visar det sig att det inte stämmer. Paris visar sig till exempel vara expert på b-filmsskräckisar. TV-produktioner verkar däremot ha försvunnit ur kulturarvet. Det är väl därför som Neelix och Kes står förtrollade framför åsynen av 90-talets tv-utbud (å andra sidan kommer ju just de här två personerna inte från alfakvadranten och har kanske haft minimala möjligheter att fördjupa sig i Jordens populärkulturhistoria). Det verkar ändå stå hyfsat klart att tv-dramat ersatts av holodäcksäventyr.

KES: We’ve set up a computer algorithm to search for key words and phrases. Anything that might indicate Voyager.
KIM: Anything so far?
NEELIX: Not yet, although we have come across some very intriguing televised broadcasts. Take a look at this. It’s a form of entertainment called a soap opera. The exploration of human relationships is fascinating.
KIM: I can’t imagine just watching the story and not being a part of it.
KES: That’s because you’ve been spoiled by the holodeck. There’s something to be said for non-interactive stories like this, being swept away in the narrative.
NEELIX: Oh, I can’t wait to see if Blaine’s twin brother is the father of Jessica’s baby.

Avsnittet slutar också med en fenomenal cliffhanger. För allting går verkligen åt helvete för Janeway. Inte bara misslyckas hon med att sätta dit Starling, hon lyckas också med konststycket att få med Voyager på tv-nyheterna. Är man bara det allra minsta engagerad i Janeways ansträngningar för att inte smutsa ner tidslinjen, så är det här ju en katastrof. KA TA STROF.

voy futures end 1 4När avsnittet tar slut sitter jag storögt och undrar vad jag just var med om. Är det bara jag eller är det här plötsligt ett avsnitt på en helt ny nivå.Allt kan väl inte bara handla om att man får se Paris i linne, jag tycker ju till och med skämten är ovanligt roliga, eller är det bara jag som uppskattar kommentarer som “Oh, Vulcans. Deep down you’re all a bunch of hypochondriacs”. Eller fascinerande bonusinfo om framtiden, som det faktum att hela Los Angeles-regionen tydligen sjunker ner i havet under ett jordskalv 2047 (ger en viss ödesmättad ton till det glättiga LA-livet) och blir ett jättelikt korallrev. Det här är ju riktigt, riktigt kul och bra. Som att man äntligen fått resurserna att göra tv på en modern nivå.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 449 tv-avsnitt.

Betyg: 9/10. 

VOY: Sacred ground. Det där Janeway letar efter andar för att rädda Kes.

voy sacred ground

En lärdom att ta med sig från det här avsnittet: Om du är på en annan planet och råkar hitta dess kulturs mest heliga altare, spring inte genast fram till det – det kan vara så att det är skyddad av en livsfarlig biogenisk sköld (även om det inte finns en sådan sköld på plats så är det förresten en rätt ouppfostrad sak att rusa rakt in i ett heligt rum utan att kolla eventuella regler och restriktioner först). En annan sak att lägga på minnet inför umgänget med andra civilisationer: Om du ska söka kontakt med andeväsen eller profeter, ha inte för bråttom och var inte för målinriktad. Det kan vara de där gamla gaggiga pensionärerna i väntrummet som hela universum kretsar kring.

Sacred ground är ett avsnitt som ärligt talat känns helt felcastat. Som om ett Deep Space Nine-manus som av misstag skickats till Voyagers produktionskontor och sedan på något oförklarligt sätt ändå hamnat i produktion. Den här typen av andligt sökande som Sacred ground sysselsätter sig med passar liksom mycket bättre på flummiga Bajor än borta i deltakvadranten. Jag vill ha min Janeway rå, logisk och saklig – inte sysselsatt med meningslösheter som att hålla i en sten tills hon får symbolstinna hallucinationer (fast om jag ska vara helt ärlig så är just den där aktiviteten en produkt av Janeways fördomar kring vilken typ av ritualer som leder till tillstånd där man kan snacka loss med andar).

voy sacred ground 4Förresten, har ni tänkt på att Voyager på sistone börjat planethoppa som aldrig förr. Konceptet “Alien of the week” är allt oftare utbytt mot “Planet of the week”. Hur man får kontakt med alla dessa civilisationer och vad man pratar om under det alla första samtalet hoppas däremot oftast över. Men ett allt mer positivt mottagande verkar åtminstone antyda att Janeway och hennes besättning lyckats skaka av sig det där dåliga ryktet som kazonerna tidigare spritt om dem. Den här gången har man till och med fått en urtjusig inbjudan till nechaniernas planet för att kolla in deras religiösa platser och föremål. Det är då Kes springer rakt upp på det där altaret och får en så pass stark biogenisk chock att hon tappar medvetandet. Voyagerbesättningen faller då genast tillbaka i gamla vanor och blir buffliga mobbare som försöker skrämma alla till lydnad. Man kan försöka vara hur öppna och ödmjuka som helst i teorin, men så fort det händer något som sätter deras besättning i fara så förvandlas man väldigt snabbt till en besättning med herrefolksmanér som står över andra kulturer. Att det eventuellt var Kes som gick lite för långt när hon på egen hand gav sig iväg för att utforska planetens allra mest heliga plats låtsas man inte om.

MAGISTRATE: This is most unfortunate. Please, I must ask you to leave as well.
TORRES: We aren’t going anywhere until we find out what happened to her. What kind of energy was she exposed to?
MAGISTRATE: I have no idea. This is a sacred place. Only the monks truly understand what happens here.
KIM: Then we’ll bring scanning equipment down and investigate for ourselves.
MAGISTRATE: That’s out of the question. It would show disrespect to the spirits.
TORRES: One of our crew has been critically injured. We aren’t going to stand by and do nothing.
MAGISTRATE: There’s nothing you can do. She’s been punished by the spirits. She’s going to die.
TORRES: If you prevent us from helping Kes, we will hold you directly responsible for anything that happens to her.
KIM: I will make a full report to our Captain. I’m sure you’ll be hearing from her.

voy sacred ground 3Genom ett gediget researcharbete lyckas till sist Neelix hitta en möjlig lösning. Det finns en gammal sägen på planeten om en kung, Nevad, vars son råkat ut för samma typ av olycka som Kes. Efter att kungen vädjat hos munkarna så fick han till sist genomgå deras ritual för att få kontakt med andarna. Den öppnar sedan tillgången till altaret – tydligen kan en rättrogen vandra genom den där skölden utan att bli skadad. Efter att kungen fått lägga fram sin ansökan om nåd direkt till andarna så blev sonen sedan frisk igen. Janeway testar samma grej, men har egentligen en mer naturvetenskaplig baktanke. Hon har en sond under huden som ska beskriva den fysiologiska förändring som ritualen borde innebära, och som sedan gör att man kan gå igenom barriären. På det viset tänker hon att man ska hitta en medicinsk behandling för att bota Kes. Så mycket för andligt sökande, liksom. Men för en gångs skull verkar kvinnan med universums största duktig flicka-komplex stöta på problem.

Janeway får vara med om en rad prövningar, som olika led i den förberedande ritualen. Men som jag skrev tidigare så är Janeway alldeles för målinriktad och fyrkantig i sitt sätt att tänka för att lyckas med de olika momenten. Det är därför hon missar att de tre gamlingarna i ett slags väntrum hon rusar igenom är just de andar hon är på jakt efter. När hon insett sitt misstag och till sist ger andarna, som mest ser ut som en pro-förening på utflykt, en ny chans så går allt ganska snabbt. Hon kan få allt hon vill om hon klarar ett test. Hon måste korsa barriären på nytt, tillsammans med Kes. Men för att de ska överleva måste Janeway släppa alla sina tankar på fakta och vetenskap och lägga all sin tillit hos de här andevarelserna. Om hon kan göra det så kommer Kes att återfå sitt medvetande. Misslyckas hon så dör de bägge två.

OLD MAN 2: If you believe you’re ready, then you are. There’s no more to it than that.
OLD MAN 1: But if you go in with any doubt, with any hesitation, then you’re both dead. So, what are you going to do, Captain?
JANEWAY: You know I won’t stand by and watch Kes die if there’s anything I can do to save her. I want to believe it’s possible. I’m going to try.

Hur många minuter det tar innan Janeway känner att hon har förberett sig för det här momentet? Det verkar ta ungefär en kvart för henne att lyckas med det som är munkarnas heltidsjobb på planeten.

voy sacred ground 2Det är svårt att vara en överpresterande duktig flicka när man ska försöka sig på det här med andligt sökande. Vad exakt det är som gör att Janeway lyckas övertala gubbarna och gumman till att hjälpa henne förstår jag inte. Sedan kanske inte det här avsnittet är så svårt att hitta symboliken i. Den där skyddande skölden vid altaret fungerar väl som ett slags trosbekännelse. En högst konkret manifestation av andarnas krav på övertygelse och tillit. Fast det känns ändå lite grovt att döda de som inte tror tillräckligt mycket. Å andra sidan tvingar det här till och med Janeway att infoga sig i den religiösa ordningen, så man får väl se det här avsnittet som ett slags bevis på vetenskapens tillkortakommanden gentemot andligheten. Till Kes stora lycka visade det sig att just de här andarna gillar dominanta och envisa kvinnliga kaptener.

Mitt i den här andliga pyttipannan ska vi inte heller missa att Chakotay (som ju annars är Voyagers go to-person när det gäller andlighet på grund av hans riter och ritualer) också började prata om de vetenskapliga grunderna bakom hans utomkroppsliga upplevelser – som han ju också lyckats sälja in till Janeway (glöm aldrig Janeway-ödlan!).

CHAKOTAY: Of course there’s always the possibility that the Ancestral Spirits really do control what happens in the shrine.
JANEWAY: To each his own, Commander, but I imagine if we scratch deep enough we’d find a scientific basis for most religious doctrines.
CHAKOTAY: I remember when my mother taught me the science underlying the vision quest. In a way I felt disappointed. Some of the mystery was gone. Maybe the Nechani have chosen not to lose the mystery.

voy sacred ground 5Själv tyckte jag att det här var ett ganska gäspigt avsnitt. Ju mindre new age man blandar in i Star Trek, desto bättre. Men det var roligt att se Becky Ann Baker som Janeways följeslagare på den andliga resan. Jag kände faktiskt igen henne från rollen som riktigt tradig morsa i Freaks and Geeks, men hon har ju också spelat en lite rivigare mamma i Girls (där är hon ju mamma  till Lena Dunhams rollfigur).

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 447 tv-avsnitt.

VOY: Remember. Det om det enaranska folkmordet.

voy remember 3Tydligen har Janeway börjat extraknäcka som interstellär kryssningskapten, eller hur ska man annars kunna tolka att hon i Remember låter några passagerare från en Enaransk koloni följa med på Voyager på resan till deras hemplanet? Tydligen går det mycket fortare med Voyager än med deras egna skepp, hävdas det. Mycket tyder i och för sig också på att det kan vara fråga om en ren affärsresa. Janeway verkar supersugen på att sluta handelsavtal med Enaranerna, en civilisation som på många sätt verkar dela Federationens grundvärderingar.

voy remember 5Bland annat verkar dejtingkulturen vara gemensam. Harry Kim tvekar inte att utnyttja att Voyagers högst begränsade dejtingpool nu fått ett välbehövligt tillskott. Även för B’Elanna Torres skapar de nya passagerarnas närvaro nya erotiska möjligheter. På nätterna har hon börjat ha extremt realistiska sexdrömmar, där en och samma man återkommer natt efter natt. Men drömmarna verkar inte vara slumpartade. Torres upplever en stark förälskelse när hon träffar dröm-mannen, och för varje möte så utvecklas deras kärlekshistoria kronologiskt. Så småningom börjar drömmarna också ta över hennes liv på dagen, hon svimmar helt enkelt av och försvinner in i drömvärlden en stund. Men de där svimningsanfallen gör förstås att drömmarna går från att vara oskyldiga till något som måste rapporteras vidare till Janeway.

Eftersom personerna från Enaran har vissa telepatiska förmågor så försöker Janeway få deras boss att förklara det som hänt, men får bara något vagt snömosliknande som svar. Samtidigt så är Torres så nyfiken på hur historien ska sluta att hon vägrar att använda den utrustning som hon fått för att störa ut telepatiska överföringar. Men drömmarna håller på att ändra karaktär. De romantiska mötena blir allt mer sällsynta när världen som Torres drömjag lever i präglas av en konflikt mellan två grupper på planeten, en techpositiv härskarklass och en som verkar vara leva sina liv genom en kombination av amish-, elallergiker- och vaccinmotståndare-övertygelser. Gissa vilken grupp dröm-Torres kille tillhör?

Den teknologiskt högstående klassen i drömvärldens upplaga av Enaran börjar så småningom deportera de som man kallar för “regressers” till planetens nya kolonier på andra planeter. “Vill de leva primitivt så ska de få göra det”, verkar principen vara, samtidigt som man försvarar deportationerna med hälsoskäl. Eftersom bakåtsträvarna inte använder sig av moderna hygienmetoder kan de på sikt sprida sjukdomar och farsoter, säger man. Att de som är regressers inte vill flytta på sig bryr man sig däremot inte sig om.

voy remember 4B’Elanna lyckas till sist identifiera vems minnen det är som hon fått, en äldre Enaransk kvinna som vill överföra sina hågkomster som ett slags testamente. Ett sätt att bevara sanningen om Enarans mörka historia, händelser som ingen vill prata om på planeten idag, de deporterade dog nämligen när de kom till sina nya hem. I praktiken var deportationerna ett slags folkmord. Inte heller den gamla kvinnan stod utan skuld, hon angav sin pojkvän och stod och jublade i folkmassan när han avrättades. Det sista minnet hinner precis överföras innan den gamla kvinnan dör.

Det är inte särskilt svårt att lägga koncentrationsläger-rastret på det här avsnittet, eller för den delen andra berättelser om urfolk, minoriteter och avvikare som isolerats, deporterats eller hamnat i olika former av läger. B’Elanna blir förstås ursinnig på Enaranerna, och avbryter en avskedsceremoni för att framföra sina anklagelser till Enaranernas boss. Men till B’Elannas stora frustration tycker sig inte Janeway se att hon kan ingripa (den här gången är det ju inga ferengier från fel kvadrant inblandade i händelserna):

JANEWAY: Whatever the Enarans have done, it’s not our place to bring them to justice. If they’ve chosen to conceal part of their history from their own descendants, that’s their decision, whether we approve of it or not.
TORRES: It’s not just a matter of history. This could happen again if no one knows it happened before.
JANEWAY: We simply have no right to get involved.

voy remember 6Janeways avfärdande är dock ett mjukt sådant, och efter B’Elannas vittnesmål avbryter hon de planer på handelsutbyte som fanns med Enaranerna. Hon tipsar också Torres om att undersöka om någon av de enaranska passagerarna skulle vara intresserade av att överta den gamla kvinnans minnen från Torres. Så får det förstås bli, och det är givetvis Harrys tillfälliga flickvän som ställer upp (vi kanske kan kalla henne Forum för levande historia i fortsättningen).

voy rememberRemember är ett avsnitt med ett budskap. En berättelse om vikten av att hålla historia levande och att samhällen, folk och civilisationer inte ska (eller kan) sopa sina mest skamfyllda historiska ögonblick under mattan. Detta budskap förpackas genom en minnes-trope som Star Treks upphovspersoner verkar vara omåttligt förtjusta i  Av de sex första avsnitten i den här säsongen av Voyager är det här det tredje som på olika sätt handlar om minnen. Nu är det här i och för sig en omarbetad version av ett gammalt manus. Från början var den här storyn tänkt för The Next Generation, och att det var Troi som skulle plocka upp de där minnena från förr, vilket eventuellt är lite mer logiskt.

Min betygssättning börjar för övrigt kännas allt mer likformig. Är det avsnitten som håller en hög och jämn nivå, eller håller jag på att bli lite avtrubbad? Jag tycker nämligen att det mesta håller en hög nivå just nu, framför allt när det gäller Voyager. Så jag har liksom fastnat i det där sju eller åtta-läget. Remember är inget undantag. Allra bäst gillar jag scenen där Torres drömkille plötsligt har blod i hela ansiktet, och eventuellt förvandlas till ett sönderbränt lik i hennes armar. Hoppade några centimeter upp i luften i tv-soffan när det hände. Tycker också om cirkeldramaturgin när avsnittet avslutas med den där första drömscenen som Torres upplevde, när hennes kille klättrar in genom fönstret och allt bara är kärlek. Mycket fint. Precis som det var härligt att se Bruce Davidson i en biroll här, som många kanske känner till från X-Men, men som jag också tyckte gjorde en enormt fin insats i aids-filmen Longtime Companion.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 443 tv-avsnitt.

VOY: False Profits. Det med ferengier i Deltakvadranten.

voy false profits 6.jpg

Det måste ju ha varit en mörk dag för alla ferengihatare där ute när False Profits sändes. Här hade de gått och känt sig trygga med Voyager. Oavsett vad de tyckte om serien, så känns ju ändå deltakvadranten som något av ett skyddat reservat. Inte fan skulle väl någon ferengi kunna dyka upp där? Men då verkar man ha glömt konstiga saker från tidigare i den här serien, som till exempel att flyglegendaren Amelia Earhart faktiskt var med i Voyagers allra första säsong. Det vill säga: allt kan hända i deltakvadranten. Allt.

Nu är det ju inte så många som är ferengi-hatare. Tvärtom, att de dyker upp i det här avsnittet beror på en direkt begäran från producenterna. Man ville ha ett avsnitt med humor, och dessutom kunna åka lite snålskjuts på våra storörade vänners popularitet. Just i det här fallet är förekomsten av ferengier dessutom en snygg återkoppling till The Next Generation-avsnittet The Price, det som handlar om en auktion på ett maskhål. I slutet av det avsnittet blir en ferengisk rymdskyttel ofrivilligt kvar i deltakvadranten när det visar sig att maskhålet man testar är helt instabilt och opålitligt.

Nu, några år senare, visar det sig att inte ha gått någon direkt nöd på ferengierna som blev lämnade kvar. De hade turen att kraschlanda på en planet där man hade en religiös profetia om gudar som skulle komma från himlen. Så efter att man installerat sig var det bara att förverkliga en ferengisk idealstat i sitt nya hemland. Vilket i praktiken alltså innebär att de två ferengierna kan roffa åt sig allt av värde.

Jag tyckte ganska snart att det var något bekant med rösten hos ferengin Kol, och efter ytterligare en stund kom jag på att han spelas av Leslie Jordan. Denna hysteriska komiker är kanske mest känd för sin insats i rollen som den korte, ettrige och homofobiske bögen Beverly Leslie i komediserien Will & Grace. I False profits lyckas han verkligen gå igenom sin mask. Det är mycket Jordans förtjänst att jag gillade det här avsnittet så mycket.

voy false profits 5Voyager upptäcker ferengierna och deras lilla inkomstbringande koloni när de är på jakt efter det där maskhålet – och ett sätt att kunna styra det så man kan ta sig hem. När Janeway sedan får reda på hur ferengierna utnyttjar folket på planeten så blir hon riktigt förbannad. Till skillnad från i The Chute så anser sig Janeway den här gången ha mandat att ingripa för att stoppa ferengiernas vanstyre. Hon tänjer ännu en gång lite på reglerna, för att få till det som hon själv vill. Men här blir hon för en gångs skull själv överlistad. Tyvärr (eller vad man nu ska säga) så lyckas ferengierna överlista sig själv också. När de två ferengierna lyckats fly med sitt skepp så skickar de ut en gravitonpuls för att inte bli tillbakatransporterade till Voyager. Det gör dessvärre också maskhålets ännu mer instabilt.  Det slutar med att de två ferengierna på nytt dras in i den där interstellära vindtunneln, och den här gången är det omöjligt att säga var de kommer att spottas ut. Och ytterligare en chans att ta sig hem snabbt har gått om intet för Janeway & co.

För den som gillar ferengi-estetik finns det ett och annat att gotta sig över i False profits. Som när ferengierna får sina underlydande på planeten att ropa “Greed is eterna” i kör. Eller när en fattig man som behöver mat och medicin istället får med sig ett ex av ferengiernas bibel Rules of Acquisition (som han dessutom får betala för) samt rådet att gå hem och exploatera sin familj lite mer effektivt. Scenen där de två ferengierna och en till ferengi maskerad Neelix håller på att eldas på bål känns också legendarisk. Trots att döden är på ingående så vägrar Ferengierna att hetsa upp sig. De pratar hellre om sällskapsspel och pratar om sina vinster än att inse stundens allvar.

KOL: Arridor?
ARRIDOR: What is it now?
KOL: We had seven years of pure profit.
ARRIDOR: We did, didn’t we?

Det här är ett lättsamt och kul avsnitt, utan att för den delen bli sådär fånigt som Star Trek kan bli ibland. Jag håller alltså inte med avsnittsregissören Chris Bole som tyckte att han gick för långt med det komiska. Jag har sett mycket tramsigare Star Trek-avsnitt än det här, och om det nu ska vara fars så kan man ju med fördel göra det när ferengierna är inblandade. De har liksom inget ansikte att tappa. Genomnöjd med det här avsnittet, faktiskt.

Betyg: 8/10. 

Voyager. Säsong 3, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 441 tv-avsnitt.

VOY: The Swarm. Det där hololäkaren blir senildement.

voy the swarm 3

Fyra avsnitt in på den säsong tre, och jag får fortfarande inget grepp om den nya omgången av Voyager. Delvis kan det ju bero på att Voyager verkar vara den duktiga flickan i Star Trek-franchisen. Här sköts produktionsplaneringen med framförhållning, och hittills har man skapat den genom att spelat in extra avsnitt i slutet av säsongen som sedan pytsas ut i början av nästkommande säsong. Det innebär dessvärre att just början av säsong två och tre känts ganska anonyma. De har fyllts av helt självständiga avsnitt gjorda för att kunna skickas ut i etern när som helst. Det känns faktiskt när man ser på dem, beröringsrädslan med längre dramaturgiska bågar går nästan att ta på. Allt tyder dock på att det kanske blir ännu mer av den varan framöver, Basics del 2 var, som jag tidigare skrivit, ett slags avslut på massor av storylines. Nu är upphovspersonerna fria att göra vad de vill framöver. Dessutom har en av seriens skapare, Michael Piller, gått över i en mer rådgivande funktion i och med den här säsongen, och är inte längre direkt involverad i skrivandet. Vi får se hur det här slutar.

Det där berättandet med självständiga avsnitt kan ibland leda till ofrivilliga upprepningar när det gäller innehållet i de respektive avsnittet. I The Swarm återkommer till exempel problem med minnet som ett tema – bara några avsnitt efter att Tuvok drabbas av ett fejkat minne som hotar att ge honom neurologiska skador. I The Swarm är det hololäkaren som blir senildement. Eller, rättare sagt, hans minneskretsar bryts ner i allt snabbare takt. Men effekten blir densamma som av demens, en olycklig bieffekt av hololäkarens ambitoner mot att bli en mer självständigt tänkande varelse, och mindre av ett hologram. Programmet och tekniken är helt enkelt inte byggd för så mycket överflödig information som nu lagras i hans minnesbanker.

voy the swarm 4Janeway, Kes och de andra tvekar dock inför att trycka på hololäkarens omstartsknapp, eftersom det skulle innebära att de två år av personlig utveckling som skett hos honom skulle gå förlorade. Här återkommer alltså ett favorittema inom alla Star Trek-inkarnationer, så här långt i varje fall. Frågan om när en maskin blir en tänkande individ, och vilka olika komplikationer och problem uppstår på vägen dit. Lösningen blir i det här fallet att merga hololäkarprogrammet med ett diagnostiskt felsökningsprogram, som även det ser ut som och har samma ilskna humör som dess skapare Lewis Zimmerman.

Jag tycker att det är lite snyggt hur hololäkarens mänsklighet och minnen representeras av opera i det här avsnittet – en konstart som hololäkaren njuter av och försöker lära sig att behärska. Kulturen är alltså en av de viktiga beståndsdelar som symboliserar att steget har tagits från maskin till människa (att man använder sig av just opera är förresten en rätt vanlig kliché som ofta används för att symbolisera hur en individ stiger i medvetande, se bara på besöken på operahus i såväl Elefantmannen som Pretty Woman). Hololäkaren verkar dock mer lyckosam med sitt kulturintresse än till exempel en annan av Star Trek-karaktärerna som tampas med sin mänsklighet, Data från The Next Generation. Där den mekaniska och känslolösa inlärningen ofta betonades i TNG så är hololäkaren tvärtom rätt dålig på att sjunga, men gnolar å andra sidan på musiken omedvetet i sin vardag. Sånt gjorde inte den väldigt reserverade och behärskade Data.

Det är också just det där gnolande på ett operastycke som indikerar att hololäkaren behållit en del av sina gamla minnen efter den där mergen. Hur mycket av den nya, mjuka hololäkaren som finns kvar efter databankssammanslagningen är däremot ovisst. Min gissning är att man ändå inte kommer att ta upp den här problematiken alls i framtida avsnitt, troligtvis började man ångra att man började sjabbla med hololäkarens personlighetsutveckling i samma stund som man godkände det här avsnittet. “Jisses, fattade vi just ett beslut som kommer att påverka framtida avsnitt!”, typ. Ett extra plus dock för att de där operasångsscenerna där hololäkaren tampas med en självupptagen diva på hololdäck är rätt charmiga.

voy the swarmHololäkarproblematiken får väl ändå ses som den mest intressanta av de två storylines som finns i The Swarm. Den andra handlar om att Janeway fattar ett beslut om att korsa ett territorium som kontrolleras av en fientligt inställd ras. Detta trots att Neelix typ bleknar bara han ska berätta om det här folket, vars namn ingen känner till. Det är Torres och Paris som först stöter på dessa arga aliens. Det namnlösa folket attackerar Voyagers skyttel, bordar den och skjuter Paris och Torres med något slags neurologiskt vapen. Trots detta avskräckande möte så vidhåller Janeway att man ska ta en genväg rätt igenom varelsernas område. Det slutar förstås med att Voyager blir attackerade av en svärm av den arga rasens rymdskepp som suger energi ur skeppet. Det krävs verkligen massor av technobabble för att ta lyckas Voyager ur den här knipan. Alla måste ha varit helt svettiga efteråt.

Mest intressant med hela den här konflikten är väl att den är ytterligare ett tecken på att Janeway blir mer och mer dumdristig ju längre den här serien pågår. Inget verkar avskräcka henne, vare sig det handlar om att ta skeppet till ett uppenbart kazonskt bakhåll eller att, som här, snedda genom ett livsfarligt territorium. När det passar henne bryter hon också mot Stjärnflottans säkerhetsföreskifter (det är mest när det gäller hennes egen ledarfunktion som reglementet plötsligt är superviktigt igen). Det får bära eller brista, verkar vara den princip hon agerar utifrån. Vilket förstås skapar intressantare avsnitt, och lite mindre ångestdriven handling.

voy the swarm 2Den där svärmen av rymdskepp, förresten. Var den inte ganska så lik en annan svärm med energislukande varelser som vi stötte på i förra säsongen – om än biologiska varelser och inte i formen av rymdskepp. Sedan undrar jag också lite över det här med Paris roll som Voyagers store kvinnokarl. Det känns som om det enda vi har sett av det på sistone är att han svartsjukt kommenterar alla andra som går på dejt eller verkar bli uppvaktade. Som i det här avsnittet, med Torres. Paris verkar vara en svartsjuk typ av häradsbetäckare, som bara blir intresserad när någon annan gör intrång på hans härad.

Personligen så gillade jag The Swarm. När hololäkaren är som bäst är han bland de mest underhållande rollfigurerna i serien. Att han går och blir dement i det här avsnittet är det bara ytterligare ett sätt att väcka sympati för honom. Smart och bra. Veckans alien höll sig däremot på lite för långt på avstånd för att bli riktigt intressanta (även om det lyckades ta sig ombord på Voyager). Jag vill ju ha djupa samtal och filosofiska diskussioner om olika sätt att se på världen och livet – inte bara nya technobabblevarianter på orimliga sätt att övervinna en fiende.

Betyg: 8/10. 

Voyager. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 439 tv-avsnitt.