Category: VOY Säsong 3.

VOY: Scorpion, Part 1. Det där man säger hej till Art 8472.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Även Voyager drar upp ambitionsnivåerna några pinnhål till när det nu är dags för säsongsfinal. Eller man kanske egentligen ska kalla det för det där vanliga cliffhangeravsnittet som avslutas först i nästa säsong.

Borgerna gör här på allvar entré i Voyager, men överskuggas snabbt av en ännu vidrigare värsting: Art 8472, ett slags ödleliknande monster med telepatiska krafter och otroligt effektiva bioskepp och biovapen. Det formligen kryllar av dem i just den passage genom Borgterritorium som Voyager tänkt använda sig av för att undvika de assimilerande steampunkarna och deras kubformade skepp. Så Janeway står helt enkelt inför valet att antingen vända om och försöka hitta en mysig planet som Voayger-crewen kan bosätta sig på. Eller komma på en kreativ lösning för att ta sig igenom ett område där två övermäktiga fiender slåss om herraväldet.

Hennes val är att försöka förhandla med borgerna, byta forskningsdata om den mystiska Art 8472 till dem mot fri lejd genom borgernas område. Men det inkluderar två stora problem. 1: Hur förhandlar man med en fiende vars enda egentliga försök till dialog brukar vara att “resistance is futile”. 2: Hur lyckat är det att förhandla med en fiende som i sin tur håller på att förlora sitt krig mot Art 8472? Hinner man ens göra en deal innan de är utrotade?

Precis som i Deep Space Nine-avsnittet Empok Nor så lyckas man få till en rätt så bra skräckfilmsstämning när Voyager-crewen äntrar en övergiven Borg-kub. Även här finns lite märkliga gore-inslag, som högen med döda och lemlästade Borger, till exempel. Art 8472 känns också som ett monster som bryter av mot hur Star Trek-aliens brukar se ut. Det här är något helt annat, från ett helt annat universum, och de vill inte snacka eller ens assimilera– bara döda. Extra bonus för att Kes också får varsel och visioner om alla hemska saker som ska hända. Horror-Voyager seglar igen!

Scorpion känns som ett kliv framåt i Voyagers utveckling. Både när det gäller specialeffekter och storylines. En öppen konflikt verkar ha skapats mellan Chakotay och Janeway – som jag faktiskt tolkar lite som en komplikation i deras kärlekshistoria. Chakotay har hela tiden varit mer positiv till att slå sig ner och kanske starta ett nytt liv med Janeway. Medan hon ständigt letar efter sätt att fara hem på.

Det känns också fräscht med en ny fiende som verkar som tagen ur en helt annan slags serie (Babylon 5, anser en del). Och att klegg från deras vapen liksom håller på att käka upp Harry Kim känns också otäckt på ett bra sätt. Holodäckskonversationerna med Leonardo da Vinci tillhör däremot inte mina favoritscener i det här avsnittet (rätt pinsamt att Janeway-skådisen Kate Mulgrew är superstolt över att hon lyckades få in Leonardo i serien). Jag tror faktiskt till och med att jag kanske hatar Leonardo. Precis som alla andra gamla gubbar som man återuppväcker från de döda på holodäcket. Å andra sidan kan jag ju förstå att besättningen börjar längta efter lite omväxling i umgänget.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 485 tv-avsnitt.

VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

VOY: Displaced. Det med de nyrianska piraterna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Plötsligt försvinner det folk på Voyager, och de ersätts med förvirrade främlingar i gammalmodiga dräkter och ett slags nattmösseliknande saker på huvudet. Nykomlingarna ombord är lika frågande som Voyagers personal över det som händer, men Janeway inser ganska snabbt att eftersom utbytena bara fortsätter så här hennes egen besättning inom kort ersatt med nyriyaner, som folket kallar sig.

En av de som transporterats ombord på Voyager är en astrofysiker vid namn Rislan, och B’Elanna samarbetar med honom för att ta reda på mer om det märkliga fenomenet. Men alltför sent inser hon att det är att spela nyrianerna i händerna. De är nämligen ett slags kapare, som erövrar skepp, bosättningar och kolonier genom sin snillrika överraskningsmetod. De varelser de ersätter hamnar i holodäcksliknande biosfärer, anpassade efter artens önskemål och behov. När Janeway och de andra lyckas hitta en utgång ur reservatet upptäcker de att man befinner sig på ett rymdskepp med totalt 94 olika bosättningar av det här slaget.

Vår kära Voyager-crew lyckas till sist komma ur även den här knipan med både skepp och heder i behåll, men det krävdes hjälp av den numera transportabla hololäkaren, en främling vid namn Jarlath från grannbiosfären, Tuvoks hemmagjorda vapen och Janeway otroliga förmåga att behärska vilt främmande kontrollpaneler oavsett vilket språk, principer eller teknik som ligger bakom dem. Efter tjugo knapptryck har hon och Tuvok knäckt vilket datorsystem som helst. Å andra sidan verkar ju aliens ha lika lätt att ta sig in i Voyagers dator.

Displaced är faktiskt spännande på riktigt. Jag gillar inledningens mystiska försvinnande, fajterna kring övertagandet av skeppet (Chakotay saboterar) och sedan Janeways skadeglada hämnd där hon låter de två bossarna från det värmeälskande nyrianska folket frysa häcken av sig på en av deras holomiljöer – ett med is och kyla, förstås.

En annan sak som är bra med det här avsnittet är att man kombinerar den tydliga fristående handlingen med att fortsätta att teasa kring Paris och B’Elannas eventuellt spirande romans. Genom hela det här avsnittet går deras gnabbande som en röd tråd – ja, bitvis funderar jag på om deras relation egentligen är avsnittet huvudhandling. Att alla de där specialeffekterna och klimatrummen och nyrianska påfunden är en enda uppblåst kuliss för att i smyg kunna berätta en sammanhängande historia om Voyagers just nu hetaste kärlekspar. Extra roligt blir det förstås när de bråkar och får löpande kommentarer av hololäkaren.

PARIS: Er, about the programme. I didn’t mean to push you. 
TORRES: I know. You didn’t, and I didn’t mean to lash out at you like that. 
HOLOLÄKAREN: A typical defensive reaction. Using an aggressive outburst as a shield against a perceived emotional threat. 
PARIS: That says it, all right. 
TORRES: Oh, that’s very funny coming from you. 
PARIS: And what is that supposed to mean? 
TORRES: Well, you’re hardly one to talk about being defensive. 
PARIS: And why is that exactly? 
TORRES: Well, you just pretend that nothing bothers you and then you turn everything into a joke. 
EMH: That’s a valid observation. Defence mechanisms come in many forms. 
PARIS: That’s ridiculous. I am an easy-going person, who is just trying to be friendly to someone who is obviously terrified of having a friend. 
EMH: Fear of intimacy is a common indication of low self-esteem. Perhaps if you stopped to analyze the root cause, you might 
(Torres stänger av läkarens talsystem) 
TORRES: If you find it so difficult to be my friend, then why keep trying? 
PARIS: That’s a good question. I think I’ll stop wasting my time. 

Så nöjd med denna åktur! Stod och vacklade mellan sju och åtta, men valde glädje! Det här kändes som ett avsnitt som var genomfört med mycket gott humör. Och det är nog så viktigt.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 481 tv-avsnitt.

VOY: Distant Origin. Det där Voyager blir upptäckta av våra förfäder.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

När jag var på naturvetenskapliga museet i New York så fanns det en bildskärm i ett hörn, mitt bland den vanliga berättelsen om människans och arternas uppkomst. På den kunde man se en liten film om hur man kunde tolka teorierna om jordens och arternas tillblivelse ur ett religiöst perspektiv (det vill säga i stort sett strunta i vetenskapen). Jag blev lite chockad när jag såg det där. Om man nu har släpat sig iväg till ett naturhistoriskt museum, så brukar man ju också ha köpt den ideologi och vetenskapliga bas som är själva grunden till det bygget. Precis som kyrkor inte är tvungna att visa fossil och citera Darwin på sina gudstjänster. Visst, man kan hävda att museet eventuellt är skattefinansierat och därför måste återspegla så många av sina finansiärers livsåskådning som möjligt. Men ändå.

Jag kom att tänka på det där museibesöket några gånger medan jag kollade på Distant Origin, ett avsnitt som för en gångs skull inte tar sin början på eller runt Voyager. Nej, faktum är att det tar ungefär en kvart innan Voyager överhuvudtaget dyker upp i Distant Origin. I stället får vi följa professor Gegen, en vothisk vetenskapsman, som är besatt av teorin om att hans ras ursprung går att spåra till en planet långt, långt borta. Hans teori är inte särskilt uppskattad av de som styr över hans folk – för dem skulle en förändrad berättelse om deras folks ursprung kunna få politiska följder. Vad skulle till exempel kunna hända med vothernas anspråk på att vara den första intelligenta rasen i deltakvadranten? Och vad skulle ske med anspråket på det territorium man kallar sitt om rasens egentliga hem skulle vara någon annanstans?

Gegen skiter i motståndet och tvivlarna och forskar vidare i stället. I avsnittets allra första scener hittar han och hans assistent lite lämningar från när Voyagerbesättningen blev dumpade på en vulkanplanet i Basic. Efter det tar det inte så lång tid innan man lokaliserat Voyager och tagit sig ombord för att, osynliga för besättningen, studera vad man tror är sina avlägsna släktingar. Men Voyagers instrument är mer avancerade än Gegen trott, besökarna ertappas, en jäkla röra uppstår och det hela slutar med att Gegens assistent Veer blir kvar på Voyager, medan Chakotay tvingas följa med Gegen.

Det enklaste sättet att förklara det här avsnittet är väl att säga att Gegen är Galileo Galilei, att vothernas råd motsvarar den katolska kyrkan och att teorin om ett ursprung långt borta är Gegens variant av Galileos teori om en heliocentrisk världsbild (att Jorden kretsar kring Solen och inte tvärtom). Trots att både Voyagers besättning och Gegen hittat en mängd genetiska markörer som bevisar ett släktskap mellan de ödlelika votherna och människorna (47 för att vara exakt), så tvingas han förneka sina vetenskapliga upptäckter och teorier. Om han inte hade gjort det så skulle de elaka votherna sätta hela Voyagers besättning i straffarbete och förstöra deras skepp. Inte ens ett brandtal från Chakotay gjorde något större intryck på de styrande:

CHAKOTAY: I’ve had the opportunity over the last few days to learn something about your culture, your great accomplishments. Consider the breakthrough into Transwarp, an incredible achievement, and yet, your ancient Doctrine predicted terrible disasters if it were even attempted. That held your race back for millennia, until someone took a chance and challenged that prediction. They succeeded, and your society entered a new chapter of exploration, and your Doctrine was changed accordingly. I know from the history of my own planet that change is difficult. New ideas are often greeted with scepticism, even fear. But sometimes those ideas are accepted, and when they are progress is made. Eyes are opened. 

Det här var kul. Jag gillar att man vågade låta det ta jättelång tid innan Voyager och hennes besättning ens syns till, och den eviga kampen mellan politik och vetenskap är väl ännu mer aktuell idag än när Distant Origin spelades in. Gillar också detaljer som Gegens skiss på hur han tror att människor ser ut, från början med grön hy. Eller de extrema närbilderna på vothrådets kvinnliga ordförande. Och det sorgliga slutet, förstås. Älskar sorgliga slut. Det känns skönt att även Voyager börjat våga experimentera på allvar. Trots att det är så sent på säsongen.

Förresten, är det att hårddra om jag även räknar det här avsnittet till att handla om släktskap? Visst, de olika utvecklingsgrenarna kanske skilde sig åt för miljoner år sedan, men det är ju ändå familj, eller hur?

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 479 tv-avsnitt.

VOY: Real Life. Det där hololäkaren bildar familj och Paris åker in i en rymdcyklon.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Familjetemat fortsätter i Star Trek våren 1997, det är tredje avsnittet i rad nu, faktiskt. Den här gången är det hololäkaren som kommit på ett nytt sätt att förbättra sina algoritmer. Att plantera in personlighetsdrag från stora tänkare i läkarprogrammet gick ju inte så bra, men att samla in erfarenheter från familjeliv borde ju vara både utvecklande och ganska säkert, tänker hololäkaren och skapar en idealfamilj att hänga med. När han bjuder in några kollegor på middag hos sin egen version av Familjen Bra så slutar det med att B’Elanna freakar. En familj där alla är väluppfostrade, disciplinerade och avgudar familjefadern har inget med äkta familjeliv att göra, menar hon. Med hololäkarens tillåtelse lägger hon in några slumpartade algoritmer i programmet för att göra det hela mer realistiskt. Resultatet blir förstås rena skräcken.

Sonen blir rebellisk och aggressiv och hamnar i dåligt klingonskt sällskap. Dottern är slarvig och hittar inte sina saker och – kanske värst av allt – frun har en egen karriär. Hololäkaren, eller Kenneth som han kallas av sin familj, försöker använda alla sina pedagogiska kunskaper för att komma till rätta med familjens smått kaotiska samliv. Familjeråd verkar ju som en bra idé, men han glömmer bort att förankra sina beslut hos sin partner och allt slutar i att saker och ting bara blir ännu värre. Innan han hinner försöka någon ny strategi kommer sedan tragedin och knackar på. Dottern är med om en olycka och får llivshotande skador. Hololäkaren väljer då att släcka ner familjeprogrammet för den här gångenoch anser sig fullärd. Det är då Tom Paris kommer med en känslosam drapa om vad det egentligen innebär att vara familj:

PARIS: You created that programme so you could experience what it’s like to have a family. The good times and the bad. You can’t have one without the other. 
EMH: I fail to see why not. 
PARIS: Well, think about what’s happened to us here on Voyager. Everyone left people behind, and everyone suffered a loss, but look how it’s brought us all closer together. We found support here, and friendship, and we’ve become a family in part because of the pain we shared. If you turn your back on this programme, you’ll always be stuck at this point. You’ll never have the chance to say goodbye to your daughter, or to be there for your wife and son when they need you. And you’ll be cheating yourself of the chance to have their love and support. In the long run, you’ll miss the whole point of what it means to have a family.

Ibland har jag funderat på om producenterna till Star Trek-serierna fokuserar lite för mycket på technobabble och lite för lite på känslor. Det är trots allt ganska sällan som man sitter och gråter i tv-soffan till de här avsnitten. Men i slutet av Real life visar man hur man verkligen behärskar det här med sentimentalitet. När hololäkarens dotter ligger för döden så trycker man på så många sentimentalitetsknappar man kan. Och scenen fungerar nog extra bra, eftersom man inte riktigt är beredd på tragedin. Allt började ju som en glad och lite corny komedi, och nu ligger ett barn och dör på tv!

Voyagerproducenterna verkar däremot lite mer ängsliga när det gäller att göra avsnitt som helt fokuserar på mellanmänskliga relationer. Att låta Real life bli hololäkarens motsvarighet till Ferengi love songs kommer alltså inte på fråga. Därför har man kastat in en b-handling som i korthet skulle beskriva som att Paris åker in i en rymdtornado (man kallar den visst för en astralvirvel), och efter ett tag kommer ut igen. Lite häftiga effekter döljer att det här egentligen är en helt meningslös intrig som inte tillför serien något alls, och nätt och jämnt ens är spännande. Men snyggt är det.

Trots den svagare b-handlingen så är det här ett underhållande avsnitt. <<hololäkaren är verkligen så mycket mer underhållande i sin strävan efter att bli människa än vad den lite mer corny motsvarigheten i The Next Generation, Data, någonsin var. Det är väl faktiskt hololäkarens bitskhet och arrogans som gör honom till en mycket mer tacksam rollfigur att utsätta för jobbiga storylines än den betydligt mer seriöse och naive Data.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 477 tv-avsnitt.

VOY: Before and After. Det där Kes reser baklänges genom livet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Before and after känns som en ny pigg variant av “Måndag hela veckan i rymden”-subgenren inom Star Trek-produktionerna. Eller, man kanske inte ska kalla det här för piggt, egentligen. Hela avsnittet börjar ju med att huvudpersonen, Kes, ligger för döden. “Måndag hela veckan” täcker tyvärr också bara in delar av hennes upplevelser här. Kanske kan man kalla subgenren för “Vadfanhänderegentligen”? För det är ju känslan man har som tittare under åtminstone halva avsnittet. Vi kastas rakt in i handlingen där Kes plötsligt är en liten tant och hololäkaren har hår –och varken vi som tittar eller huvudpersonen egentligen förstår vad det är som händer.

När vi kommer in i avsnittet är Kes jättegammal och döende. Hon är några år äldre än när vi såg henne senast (det vill säga drygt nio år gammal – hon är ju ocampa och de åldras ju i hyperhastighet) och har både barn och barnbarn. Inte för att hon känner igen dem när de kommer på besök, men ändå. Senil, gammal och döende, tänker jag lite sorgset för mig själv. Men så fryser Kes lite och VIPS! – så har hon rest tillbaka i tiden. Det hon nyss varit med om har ännu inte inträffat, men Kes kan använda det hon lärde sig då för att förstå vem som finns omkring henne. Men så fryser hon igen, och VIPS! – så har hon rest tillbaka i tiden på nytt. Vi har alltså att göra med en intrig där vi får uppleva en tidslinje i bakvänd ordning. Vi börjar med slutet på ett liv och jobbar oss sakta men säkert tillbaka till ögonblicket då Kes blev till – ända tillbaka till den allra första celldelningen, faktiskt. Men stackars Kes, som ju är den enda som känner till den framtid hon upplevt, hon måste i varje ny tid hon kommer till börja med att försöka förklara den prekära situation hon befinner sig i för Voyagers personal.

I den tidslinje vi får uppleva genom Kes tidshopp så har flera avgörande saker inträffat. Janeway och B’Elanna är till exempel döda, något som i sin tur möjliggör en romans mellan Tom Paris och Kes (innan dess verkar herr Paris bara ha ögon för B’Elanna). Dessutom har Kes dotter ett barn tillsammans med Harry Kim. Men en bra grej med att resa baklänges i tiden är ju till exempel att man faktiskt kan varna folk för de saker som kommer att döda dem under en attack som inträffar i framtiden, men som man precis var med om.

Jag orkar inte ens skriva ut den technobabbleförklaring som ges till vad det egentligen är som sker med Kes, men det har att göra med någon form av strålning som hon utsätts för när Voyager attackeras av en fiende vars vapen befinner sig i någon form av flukturerande tid. Eftersom jag ofta har svårt för just tidsresor och de helt osannolika och oöverskådliga konsekvenser de kan få inom SF, så är förstås Before and After något av en prövning. Vad händer egentligen när Kes försvinner från ett av de stopp hon gör på sin resa genom tiden? Är hon i så fall död eller försvunnen i just den möjliga verkligheten? Och hur kan det i så fall det finnas kvar en framtid där hon utsätts för den strålning som sedan räddar henne när hon gått så långt tillbaka i sin existens att hon består av en ensam cell? (Det är verkligen väldigt kul att skriva helt obegripliga meningar om frågeställningar som är extremt hypotetiska).

När vi avslutar vår resa med Kes genom hennes liv är nästan allt som det var när vi lämnade henne i förra avsnittet. Det är egentligen bara hennes frisyr som förändrats, för nu har Kes plötsligt långt hår. En hemsk misstanke kommer över mig. Var det här ett hemskt krångligt sätt att etablera en ny frisyr på en av rollfigurerna?

Skoja. Men jag tycket att det här var rätt så underhållande. Gillar trots allt de här mysterieavsnitten. Sedan tycker jag kanske att just den här intrigen har så många logiska luckor att den mest framstår som ett såll. Men roligt på vägen, det hade jag i varje fall.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 473 tv-avsnitt.

VOY: Favorite Son. Det med sirenerna på kvinnoplaneten.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Voyager går retro på ett väldigt dåligt sätt här. En intrig om sexuellt utmanande och mansslukande kvinnor på en mystisk planet känns väldigt mycket som en idé som hade platsat i 60-talets originalserie. Kvinnorna på Taresia är liksom så oerhört inställsamma, behagsjuka, flirtiga och kåta. Och de tafsar precis hela tiden, även om de hävdar att det är deras sätt att kommunicera på. Att säga tack är till exempel en smekning över kinden. Men bakom den där ytan döljer sig förstås ett kastrationsångestens skräckkabinett. Kvinnornas enda intresse av männen är egentligen som råmaterial för cellodlingar och fortplantning. De suger, bokstavligen, livet ur alla män de kommer över.

Lägg till lite pinsamma ritualer och slagsmålsscener som hade känts genanta till och med för Kirk & Co och du har den här soppan till avsnitt (det tredje och sista i den så kallade Trilogy of Terror av vad vissa tycker är riktigt urkassa Voyagerepisoder). Det är lite synd, eftersom Favorite son faktiskt börjar med en intressant tankefigur. Att Harry Kim egentligen är en utomjording med alien-dna som legat gömt i hans avsmassa, gener som aktiveras när han närmar sig sin forna hemplanet. Han känner plötsligt igen stjärnsystemen de färdas igenom, han förutser en attack från en främmande rymdskepp och han hittar hem till sin gamla hemplanet Taresia. Och så yttrar det sig rent fysiskt också, genom röda prickar i pannan – något som han först tror är någon form av märkliga utslag.

I slutändan visar det sig att det här bara är ett trick, att Kim bara smittats med ett virus som förändrar hans dna, så att han för varje dag blir allt mer Taresian. Allt är en del av ett otroligt listigt sätt att locka män till planeten. Men även om det är extremt vetenskapligt avancerat att kunna lägga in stjärnkartor i en smittsam genssmitta så är Taresianerna traditionella när de slåss. När Kim inser vad som egentligen är på gång blir han misshandlad med träpinnar.

Det smärtar mig nästan lite att säga det, men Deep Space Nine är just nu en så mycket bättre serie än Voyager. Se bara på hur man hanterar liknande teman i Favorite son och Doctor Bashir, I presume. De är på sätt och vis tvillingavsnitt som bägge handlar om besättningsmedlemmar med hemligheter gömda i generna. Jag har ingen aning om hur mycket det kommer att snackas om Bashirs genetiska förbättringar i fortsättningen, men man lät i varje fall en av huvudpersonerna få en ny och avgörande detalj i sin backstory. I Voyager fegar man som vanligt, och nollställer handlingen i slutet av avsnittet. På sajten Memory Alpha läser jag att det fanns tankar på att låta Kim vara en alien genom resten av serien, med prickar i ansiktet och allt. Det hade varit lite spännande, tycker jag, och öppnat upp för en rad nya frågeställningar och mellanförskapsproblematik. Men den idén fick underkänt, i stället efterfrågades mer “sexighet” i Favorite Son av de som bestämde.

Det här är helt enkelt ett avsnitt med jättestora problem när det gäller såväl manus som utförande. Här finns illa genomförda drömscener, de nyss nämnda slagsmålsscenerna, och så slutar alltsammans med att Kim i sista minuten räddas ur en olöslig situation genom att bli transporterad till skeppet. Denna Star Treks Deux ex Machina-lösning på alla kniviga situationer användes i just Voyager så sent som för två avsnitt sedan i Darkling. Sloppy. Man räddar åtminstone fiaskot lite grand när man låter Kim berätta om sirenerna i Odysséen i slutet av avsnittet. Då kan man i varje fall låtsas att Favorite Son inte bara är ett slentriansexistiskt magplask ,utan något så stiligt som en hommage till antikens berättelser.

Betyg: 2/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 471 tv-avsnitt.

VOY: Rise. Det med de konstgjorda asteroiderna och tjuderhissen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det finns en sak som är bra med det här avsnittet (ja, dessvärre rör det sig nog bara om en grej i Rise). Det är att Neelix äntligen säger ifrån. Jag har varit inne på det här tidigare, att Neelix liksom fortfarande är Voyagers clown som alla tillåter sig att behandla nedlåtande och tarvligt – detta trots att han faktiskt räddat Voyager flera gånger. Nåväl, den här gången får han nog och skäller till sist ut Tuvok för hans dissiga attityd. Ett ord i rättan tid. Inte en dag för tidigt. Och så vidare. I övrigt känns det här avsnittet märkligt obalanserat. Som att någon form av stringens och stadga nästan helt saknas. Trots, eller kanske på grund av, att det innehåller så många olika saker och personer så känns Rise repetitivt och ospännande på ett nästan våldsamt sätt.

Allt börjar med att Janeway tagit på sig att hjälpa Nezurerna med att skydda sina kolonier från ett asteroidregn. Det går sådär, Voyagers torpeder lyckas inte förinta den första asteroiden man stöter på helt och hållet, utan fragment av den når ändå planeten och ställer till med stor skada. En forskare som befinner sig i en av kolonierna, doktor Vatm, hävdar att det beror på att asteroiderna är…konstgjorda. Mer vill han inte säga över en comlink, utan Neelix och Tuvok skickas till planetens yta för att hämta upp honom till Voyager där han ska berätta allt han vet. Men det där går förstås också åt helvete.

Skyttelkrashlandningar har verkligen blivit det nya transportörtrubbel i de nyare Star Trek-serierna och -filmerna, så jag blir inte jätteförvånad när jobbiga atmosfäriska fenomen gör så att Neelix och Tuvoks skepp landar väldigt hårt på planeten. Samma väderfenomen som sänkte skytteln gör det också omöjligt för dem nere på planeten att kommunicera med moderskeppet.

Det är då som Neelix kläcker idén att man ska använda ett omloppstjuder för att ta sig till transportöravstånd från Voyager. Omloppstjuder, är det inte ett fantastiskt ord? Det är i varje fall namnet på en skitlång pinne som går rakt upp i himlen, försedd med en hisskabin, som man kan använda för om- och avlastningar. Att hissen är sönder, Neelix ljuger om sin erfarenhet av att reparera den typen av maskiner och att en i gruppen som ska åka med i himlahissen är mullvad för en främmande makt är några av komplikationerna som uppstår på vägen upp. Det är verkligen ingen brist på annan dramatik heller – doktor Vatm lönnmördas och både Tuvok och förrädaren/mördaren trillar av den där hissen högt uppe i luften. Trots det är det här det tristaste avsnittet jag sett på länge.

När bifigurer som Neelix och Tuvok ensamma ska bära ett helt avsnitt så tycker jag att det krävs att de tidigare kanske lite grovt skissade rollfigurerna får visa nya sidor av sin personlighet. Någon form av fördjupning som gör att vi lär känna nya sidor av rollfigurerna. Här är avsnittet utformat precis tvärtom – konflikten mellan den känslosamme och intuitive Neelix och den behärskade och logiske Tuvok utvecklas exakt som man kan tänka sig. Inklusive ett påklistrat lyckligt slut. Det är bara den där utskällningen som sticker ut, tycker jag.

Men det är ju inte bara Tuvok och Neelix i den där hissen. Manusförfattaren har också slängt in tre Nezurer, som inte heller får så mycket karaktärsutveckling. Vi får reda på att en är paranoid, en feg och att den tredje förlorat kontakten med sin syster. När en av dem mördas är jag verkligen helt nollställd, ointresserad av både mördaren och offret eftersom jag inte har någon aning om vem någon är eller vad som egentligen står på spel. Förklaringen till allt det här? Tja, kanske att handlingen är extremt inspirerad av sextiotalsfilmen Flight of the Phoenix. Men något verkar ha gått förlorat i adaptionen.

Hade det här avsnittet åtminstone haft en ordentlig b-handling att klippa till då och då, så kanske man lyckats få till lite mer flyt. Nu är vi istället fast där i hissen, och får höra Tuvok och Neelix tjata, tjata och tjata på varandra. Till sist höll jag nästan på att bli galen på Tuvoks monotona replikföring. Det kändes som om de där två hade hakat upp sig och hade kunnat hålla på med sitt gnabbande för evigt. Att hissens syreförsörjning såg ut att fallera verkade till och med nästan hoppfullt på något vis, då kanske åtminstone den ene skulle svimma av. Men det räckte tydligen med en spruta med något medel som fick blodet att ta upp mer syre för att samtliga ombord på hissen några minuter senare skulle studsa runt som sockerstinna barn. Orimligt. Och när jag ändå håller på och klagar – den där tjuderhissen! Sämsta specialeffekten hittills i Voyager.

Etonian order kallar i varje fall de som skickat iväg de där asteroiderna sig, men som jagas bort av Voyager när de kommer till planeten för att göra anspråk på den. Etonian ordens taktik för att invasion är nämligen att först få folk att lämna sina planeter på grund av att det ramlar en massa asteroider på dem. När alla dragit är det ju sedan fritt fram för dem att gå in och ockupera. Det här sista får jag förklarat för mig i avsnittets avslutning, när alla är tillbaka på Voyager igen. Så pass illa konstruerat är manuset till Rise att det krävs en lång utläggning efteråt för att samla ihop alla lösa trådar. Varför Nezurernas koloni är så viktig för Janeway får jag dock inte ens reda på då. Eller vad som gör att hon så tvärsäkert tar Nezurernas sida. De där taktiska besluten i kontakt med andra folk i deltakvadranten blir verkligen bara mer och mer godtyckliga ju längre den här serien pågår. Det känns som att Janeway bara minns bara reglementet när det passar henne.

Ja, men det var väl ett riktigt surt blogginlägg, det här. Det var faktiskt länge sedan jag blev så irriterad på ett avsnitt. Åtminstone en reaktion som Rise visar sig vara fenomenalt bra på att framkalla.

Betyg: 3/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 470 tv-avsnitt.

VOY: Darkling. Det där hololäkaren blir galen och Kes funderar på att flytta hemifrån.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Hololäkaren har insett att personalen ombord på Voyager haft invändningar efter hans ibland lite kyliga och fyrkantiga sätt att hantera sina patienter på. Därför har han börjat addera personlighetsdrag från några av världshistoriens största tänkare till sitt datorprogram. Lord Byron, Gandhi, da Vinci, Sokrates och T’Pau är några av dem han valt ut, och tanken är att de ska ge honom en mer empatisk och sympatisk framtoning. Men det visar sig att varje stor tänkare också har en skuggsida. Hololäkaren utvecklar snart ett “Dr Jekyll och Mr Hyde”-beteende, där de två sidorna av hans personlighet slåss om kontrollen.

Kes, i sin tur, upptäcker också nya sidor av sin personlighet. Darkling är det första avsnittet där man säger rakt ut att hennes och Neelix förhållande är över. Nu har Kes träffat en mysig kille, Zahir, och överväger att hoppa av jobbet på Voyager och i stället resa runt i deltakvadranten med honom. Och det är här som komplikationerna tar fart. Hololäkarens snälla sida är orolig över att Kes som nysingel blir ihop med första bästa kille hon träffar, läkarens onda sida är beredd att ta till våld för att förhindra att det händer.

Jag läser att Darkling räknas som det första av tre i den så kallade “trilogy of terror” – tre riktigt dåliga Voyager-avsnitt som kommer efter varandra. Jag håller inte med. Tycker ändå att det här var ett ganska uppfriskande avsnitt med flera rätt roliga ögonblick. Som scenen när Kes kommer hem till Voyager mitt i natten, rosig om kinderna när hon ertappas av Tuvok på sin första walk of shame genom skeppet. Eller när den onde hololäkarupplagan håller B’Elanna fången och genom olika injektioner förlamar olika delar av hennes kropp – ibland vill han ju att hon ska kunna prata. Scenen när Kes kommer in på holodäck och möter stympade och laggande filosofer och tänkare är också en ovanligt brutal och absurd scen.

Det märks att hololäkarskådisen Robert Picardo också hade kul på jobbet under veckan som man spelade in Darkling. Han och hans kollegor verkar ofta få massor av ny energi när de får spela något annat än sin gamla vanliga rollfigur. Att få göra skuggsidan av den roll som man jobbar med hela tiden verkar dessutom vara det roligaste av allt. Kanske säger en del om den hatkärlek som de här skådisarna måste ha till sina roller. I det här fallet får Picardo spela en ny version av sin hololäkare, en sån som tar till våld för att få som han vill, ljuger och manipulerar och “råkar” låta sin hand vila på sin kvinnliga patients lår. Hade varit kul att läsa originalmanuset till det här avsnittet, bara. Där var tydligen onde hololäkaren ännu mer pervers och kinky. Här är han bara allmänt sliskig, tafsig, närgången. Och Mordisk.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 468 tv-avsnitt.

VOY: Unity. Det där Voyager råkar på snälla borger.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Vad är det egentligen som är så skräckinjagande med borgerna? Jo, jag är givetvis medveten om de uppenbara riskerna med att de assimilerar personer och raderar deras personligheter, utplånar civilisationer och är praktiskt taget oövervinneliga. Men vad jag menade var kanske snarare vad Star Treks borger symboliserar med sitt kollektiva medvetande, semi-artificiella intelligens och implantatförsedda kroppar?

Hade den här serien spelats in på femtiotalet skulle jag nog inte tveka en sekund inför att tolka borgerna och deras kollektivistiska samhälle som en symbol för socialismen och östblocket. Nu, i en serie som spelades in i slutet av 90-talet, är jag inte lika säker. Vid den här tidpunkten var Berlinmuren sedan länge ett minne blott, och det var svårt att uppbåda ens ett symboliskt hot mot kapitalismen. Efter att vi i långfilmen First Contact dessutom fick reda på att borgerna har en drottning så känns den där socialistiska hotbilden allt mer långsökt. 

Tvärtom är det kanske snarare läge att börja fundera över Federationens symbolvärde i de här banorna –  en organisation som verkar i ett post-kapitalistiskt samhälle vars statsskick är lite oklart. Jag kan inte på rak arm påminna mig om att jag hört talas om allmänna val – mer än på Bajor. Nej, borgernas symboliska värde verkar nog snarare handla om det här med sammansmältandet av människa och maskin. En teknologidystopi i raden genom Star Trek-seriernas historia. I det här fallet en teknologi som tar övervinner individens fria vilja och assimilerar allt som kommer i dess väg, de som vägrar förintas.  

I Unity får vi trots allt en lite ny insyn i borgernas hemliga liv. Voyager hittar en död borgkub på drift i rymden. Någon form av överlastning har gjort att den kortslutits och Janeway är extremt sugen på att åka till den för att kartlägga borgernas teknologi. Samtidigt, på en närliggande planet, stöter Chakotay på ett gäng ex-borger. Överlevande från den där kuben som försöker skapa sig ett nytt liv, fria från borgernas aggressiva drivrutin. Men när individualismen fått nytt spelrum har också olika delar av den förr så samkörda gruppen börjat bekämpa varandra på den planet man valt att slå sig ner. Chakotay hamnar mitt i en sån väpnad uppgörelse, men den grupp som till sist tar hand om honom när han är skadad är den del av postborgerna som tror på ett mångkulturellt samhälle skapat med fredliga medel. De har också en människokvinna som medlem, och en ganska seriös flirt uppstår snart mellan henne och Chakotay. 

Det stora kollektiva Borgmedvetandet är postborgerna inte längre uppkopplade emot, men de har fortfarande förmågan att dela sina medvetanden med varandra i smågrupper. Det är genom en sån medvetandedelning som den mångkulturella gruppen räddar Chakotays liv efter att han blivit skadad, och det är också så de tänkt sig lösa striderna mellan olika fraktioner på. De drömmer om att skapa ett nytt borgfritt kollektivt stormedvetande för att skapa fred på planeten, men det måste kickstartas genom en sändare på borgkuben. Janeway vägrar att tillåta något sådant, varpå postborgerna tar saken i egna händer (eller egentligen någon annnans) och fjärrstyr Chakotay mentalt för att få honom att sätta igång sändaren. De här postborgerna, alltså. Liksom både mysiga och extremt skräckinjagande samtidigt.

Efter att den där sändaren kommit igång är dock postborgerna nöjda med sitt nyskapade kollektiv. Man spränger borgkuben i luften (en massa elaka borger vaknade också till liv när sändaren gjorde det) och tackar Voyager för hjälpen. När Chakotay och Janeway ska sammanfatta det som hänt är de kluvna. Är ex-borgerna goda eller onda? Och hur farliga kan de bli i längden? Och det här här jag anar lite vibbar av kommunistskräck i Janeways kommentar.

JANEWAY: I’m not saying I’m happy about what happened, but so far they haven’t acted like typical Borg. They saved us from that Cube, and they let you go. 
CHAKOTAY: But they didn’t hesitate to impose their collective will on me when it served their interests, did they? 
JANEWAY: No, they didn’t. 
CHAKOTAY: I wonder how long their ideals will last in the face of that kind of power.

Men kanske överdriver jag lite i den politiska analysen här. Det är väl egentligen främst de mentala krafterna som kollektivet behärskar som är själva hotet, snarare än kollektivet i sig. Framför allt sett i seriens perspektiv, där ex-borgerna löper risken att bli neo-borger – och därmed ytterligare en fiende för Voyager och Federationen att oroa sig över. 

Unity innehåller en handfull riktigt bra scener, som när Chakotay inser att hans välgörare på planten egentligen är borger (de håller det hemligt först). Eller när hololäkaren startar en avstängd borg som man hittat livlös i kuben, och den genast startar sitt våldsamma backup-program. Men det är något med tempot som får mig att bli bitvis lite uttråkad. Helt på egen hand, däremot, sitter jag och oroar mig över att de “riktiga” borgerna ska hitta sin gamla kub och därmed också Voyager. Men det hände ju inte. Inte i det här avsnittet i varje fall. Helt otroligt är det ju ändå inte att det kan finnas fler borger i närheten, elaka sådana.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 466 tv-avsnitt.