Just det. Jag har inte skrivit så mycket om doktor Bashir ännu. Eftersom jag inte har sådär supermycket att säga om det här avsnittet så kan jag lika gärna vika en del av utrymmet åt att prata om Federationens kanske gulligaste läkare. Ja, han är förstås inte bara det. Doktor Bashir är dessutom den kanske mest självupptagna och liderlige rollfiguren i Stjärnflottan så här långt. En ganska påfrestande kombination som i seriens första avsnitt främst går ut över Dax. Hon skakar bara på huvudet över uppmärksamheten, man har kanske en tendens att göra det när man som 177-åring blir uppvaktad av en ung spoling.
Bashir spelas av skådespelaren med det något omständliga fullständiga namnet Siddig El Tahir El Fadil El Siddig Abderahman Mohammed Ahmed Mohammed Abdel Karim El Mahdi, men kallar sig numera för det lite mer lätthanterliga Alexander Siddig. Tydligen var han påtänkt i rollen som Sisko i Deep Space Nine från början, men ansågs som för ung för att passa. Och jag kan inget annat än hålla med, hittills i serien har han gjort sina bästa insatser när han spelat sockersöt och lite förvirrad. Varje gång han ska göra en lite mer stadig insats så känna han inte trovärdig längre. Siddig arbetar fortfarande som skådespelare, nu senast kunde man se honom spela den funktionsnedsatte kungen Doran Martell i Game of Thrones.
Frågan är om inte Siddig gör sitt livs sämsta insats i The Passenger, i avsnittets upplösning när han ska spela att hans hjärna tagits över av en annan person. Så stelt gjort att det inte ens hade funkat i en skolpjäs i sjätte klass. Resten av avsnittet är för övrigt kontanimerad av oerhörda mängder technobabble av den allra tråkigaste sorten. Synd, för det fanns nog en rätt så schysst story någonstans i det här avsnittet. Det här är ju Star Trek-klassikern “besättningsman besatt av annan varelse”, men den här gången med ett slags deckarliknande intrig där vi inte vet vem av besättningsmännen som fått hjärnan invaderad av en alien.
Jag var framför allt förtjust i upplägget med en polis som är så besatt av brottslingen som hon jagar att hon vet vad han ska göra nästan innan han gör det. Men även den idén och den skitcoola rollfiguren lyckas man slarva bort här. På samma sätt som man inte hintar särskilt mycket om att Bashir har en annan person inuti sin hjärna. Average är det enda jag kan känna kring det här avsnittet. Har sällan känt mig så tom på åsikter. Men så får det förstås också vara ibland.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 9/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 252 tv-avsnitt.
I det här avsnitte utgör han välkomstkomittén i dödsriket efter att kapten Picard avlidit på Enterprises operationsbord. efter att kaptenen på Enterprise har dött. Det är oklart om Q ska föreställa Sankte Per. Gud eller Satan – oavsett så erbjuder han Picard chansen att leva om sitt liv igen. Rätta till saker som han skäms över, som till exempel den där gången när han som ung gav sig in i ett bråk som är orsaken till att han idag lever med
Men även den här gången tappar jag successivt intresset ju längre avsnittet pågår. Det är ju något med de flesta Q-storylines som får mig att tappa tålamodet. Antagligen är det att det alltid är extremt långa, sadistiska och omständliga vägar fram till en upplösning som Q själv hade kunnat fixa på några sekunder. Men istället för att göra processen kort så reser han runt på någon form av missionärsresa där han plågar sina offer med olika tankeexperiment. I bästa fall, men inte alltid, finns det en moralisk slutsats att dra av upplevelsen. Det och några komiska situationer.
Det finns något fint med sensmoralen i det här avsnittet, åtminstone. Att även de saker man skäms över i livet, eller beslut som man ser tillbaka på som felaktiga faktiskt format den man är idag. När Picard får chansen att skriva om sin historia och försöker agera mera sansat, genomtänkt och vuxet så blir han en tråkig person. En sån som sejfar och inte sticker ut hakan. En sån får inte bli befäl för Stjärnflottans flaggskepp – så i den nya parallella verklighet som Q skapar i och med Picard fick leva om sitt liv så har Picard förvandlats till en medelmåtta. En sådan som ingen bryr sig om eller lägger märke till. När den här b-Picarden försöker ha ett samtal med Riker och Troi i baren Ten Forward så är det också uppenbart vilket vidrigt klasssamhälle Enterprise är. Har man en låg rang, som den nye average-Picarden, så får man inte sitta med de coola i ledningsgruppen i baren.
Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.
För dit Kamala går, följer männen efter. Hon orsakar ett kollektivt kåtslag på Ten Forward när hon ska ta en drink där ,och tjusar rent generellt alla män som kommer i hennes väg. Givetvis får hon kämpa lite extra med kapten Picard, som genast blir hennes huvudfokus. Han slåss emot sin attraktion för henne in i det sista, och intalar sig sedan att den vänskap som vuxit fram mellan honom och Kamala gör honom lite annorlunda än alla andra män hon möter. Men han verkar inte ta in i beräkningen att den där vänskapen är just vad Picard letar efter hos en kvinna – en önskan som Kamala förstås gör sitt yttersta för att uppfylla. Det vill säga, hon är inte hans vän, hon är bara en projektion av den kvinna han längtar efter.
De små guldkornen hittar jag i marginalen. Som Famke Janssen som gör en av sina första roller här som Kamala, redan nu spelar hon den femme fatale som hon gjort under större delen av sin karriär. Det är också kul att hon faktiskt spelar en mutant här – många år innan hon spelar Jean Grey i X-men. Sen är det ju lite roligt att Riker rusar till holodäcket efter att han blivit uppvaktad av Kamala, någon gissning på vad han kommer att göra där?
Så till nästa genrehyllning! Den här gången den gamla filmiska kommunistskräcksvisualiseringen. Du vet, “de ser likadana ut som oss på utsidan, men innerst inne är de förrädare”. Hjärntvättsscenariot. Invasion of the bodysnatchers-grejen. Kanske är jag lite gammalmodig i mina associationer – det här avsnittet gjordes ju trots allt på 90-talet. Så ska vi kalla det här för en varning för tv-spelens beroendeframkallande egenskaper? Eller en storyline inspirerad av den där skräcken för insmugna subliminala meddelanden i tv-program och i reklam?
Det intrigverktyg som kan användas för alla de här syftena är ett slags tv-spel som utgörs av ett par glasögonramar som strålar rött ljus rakt in i spelarens öga. Själva spelet är skitkasst, spiralfärgade skivor som åker in i olika tubliknande öppningar på ett rätt så obscent sätt, men när man får ner en sån där skiva i en lur så stimuleras ett njutningscenter i hjärnan på ett – vad det ser ut – mycket effektivt och stönframkallande sätt. De första glasögonen ges till Riker när han knullar runt på Risa under en semester. Men snart låter han andra prova, och genom skeppets replikator kan snart alla ombord ha ett eget par av njutningsglasögonen.
Glasögonen och spelet är förstås helt och hållet fejk. De är bara ett sätt att hjärntvätta besättningen på – iscensatt av den makthungriga Etana Jol som har grandiosa planer för sig själv. Först ska Enterprise bli spelgalet, och sedan ska glasögonen spridas till resten av Federationen. Allt är välplanerat, som till exempel att de fjärrstyrda besättningsmedlemmarna börjar sitt värv ombord på Enterprise med att koppla ur Data, den enda ombord som glasögonen inte kan få på fall.
Allt hade gått åt pipsvängen tämligen snart, om inte Wesley Crusher hade haft skolledigt och varit på besök ombord på Enterprise. Han och hans nördiga flirt Robin Lefler (Ashley Judd) undersöker glasögonens effekt istället för att spela med dem, och upptäcker ganska snart väldigt underliga effekter på hjärnan av spelet. Det hela utmynnar i ett klassiskt “alla omkring mig är hjärntvättade zombies”-scenario där Crusher blir jagad över hela Enterprise av personer han trodde var hans vänner. Till sist håller man fast honom i en stol, och tvingar honom att hålla ögonen öppna tills dess glasögonens laserstråle har förslavat även honom. En rätt obehaglig scen, faktiskt.
Jag gillar det här avsnittet också. Tycker att Star Trek-versionen av ett känt scenario som det här är kul och underhållande. Den unge herr Crusher är bara ungefär medelirriterande i avsnittet, men det gör inget eftersom Ashley Judd nästan är självlysande begåvad i all sin lågmälda entusiasm. Det går också att göra en mer sexuellt färgad analys av det här avsnittet, som att Crusher och Leflers romans, som fortfarande inte är sexuellt befläckad, är det enda som är rent, oskyldigt och äkta ombord på Enterprise. De vuxna, däremot, är förtappade sexmissbrukande pundare, som bara väntar på nästa sexuellt laddade kick från spelglasögonen. Det skulle i och för sig göra scenen där alla tvingar Wesley att ta på sig spelbågarna lite som en gruppvåldtäkt.
Och det här är riktigt underhållande. Medan Worf försöker kvalificera sig som universums sämsta barnmorska på Ten Forward så sitter Deanna Troi plötsligt med ansvaret för hela skeppet i knät. Bryggan är i stort sett tom och hon har högsta befäl av de som är kvar. Det är alltså hon som måste bestämma om man ska koppla loss tefatet på skeppet eller inte när skeppet hotar att explodera. Lämna några i sticket för att rädda många, eller hoppas på att det ska gå att rädda alla. Och här kände jag plötsligt behovet av att läsa på mer om hur skeppet är uppbyggt. Var bor egentligen alla? Var kan jag hitta den infon? Samtidigt kommer Picard över sin barnfobi genom att införa rank och militär disciplin hos de tre barn han befinner sig i hissen tillsammans med. På det sättet får han dem att börja klättra uppför en stege i det enorma hisschaktet – bara några minuter innan hela hissen lossnar och störtar mot schaktets botten.
Den där stegen i hisschaktet är väl också den enda nödutrustning som verkar fungera ombord. Jag menar, någon typ av eldsläckare på lastdäck kanske hade varit en bra ide? Trapphus parallellt med hissarna så att personalen slipper krypa omkring i trånga gångar när hissarna inte fungerar kanske också är en fiffig grej? Konservburkar och tråd när de avancerade kommunikatörerna lägger ner? Data är dock som vanligt ett föredöme, att man helt sonika kan skruva av hans huvud och använda det separat är så himla praktiskt.
Jag gillade Disaster jättemycket fram tills dess att slisket satte in, de där fem, sex sista minuterna då allt liksom ordnar sig, alla ler och är självgoda. Då ville jag nog nästan kräkas. Visst ingår sentimentalitet i katastroffilmsgenrenen, men även tragik hör till originalreceptet. Och att The Next Generation så ofta kompenserar all form av mörker och realism med gulliga scener som är som hämtade ur skräckmysserien Sjunde himlen är faktiskt påfrestande. Jag väljer att helt bortse från de där sista minuterna när jag sätter mitt betyg. Jag låtsas som att de inte finns och sätter därför:
I början av det här avsnittet får vi se att Barclay inte bara suger på sitt jobb, han är rätt kass på att spela teater också, det blir plågsamt tydligt när han och doktor Crusher försöker spela upp en scen från Cyrano de Bergerac. Att besättningen ombord på Enterprise har ett så stort och levande intresse för teater att man till och med har en amatörteatergrupp med offentliga uppspel framstår mer och mer som en raffinerad form av tortyr av personalen. Men jag antar att det är tänkt som ett sätt att beskriva hur bildning och kulturarv är viktiga saker i framtiden (skrev först “även i framtiden”, blev sedan deprimerad över samtiden och tog bort “även”). Som filmkritiker undrar jag ändå över vad som har hänt med filmkonsten i framtiden. Eller, för den delen, datorspelen. Har holodäcken helt ersatt de konstarterna med sina skräddarsydda 3D-upplevelelser? Det känns lite trist att vi fortarande inte sett Picard springa runt på skeppet med en gammal, älskad vhs-kassett (dvd-spelaren var ju inte lanserad ännu 🙂 ), på samma sätt som han gör med böcker. Shakespeare verkar liksom ha överlevt, men inte Spielberg, Bergman eller Godard.
I vilket fall så stöter Enterprise på en okänd sond, en kraftig ljusblixt från den påverkar ovan nämnde Barclay, som går från att vara en urvattnad medelmåtta till en hypersnabb tänkare och vars dåliga självförtroende förbytts mot ett ständigt växande ego. Kanske tydligast visad i en scen där han i ett holodäck-program korrigerar Einstein framför svarta tavlan under en uträkning. Eller är det scenen där han frågar ut Troi på en dejt som är peak självförtroende? När en nödsituation senare uppstår så kopplar han sedan upp sin nya superhjärna mot skeppets dator för att kunna interagera snabbare än programvarans gränssnitt tillåter. Snart har han tagit kontroll över alla skeppets funktioner, och hans tankeverksamhet expanderar så mycket utanför hans kropp i skeppsdatorn, att den inte längre ryms i Barclays egen hjärna.
et visar sig att den nya supersmarta Barclay fungerade som ett slags agent för cytherianerna. Ett folk som också utforskar galaxens olika livsformer, men som transporterar dem hem till sig genom sina sonder, istället för att åka ut på upptäcksfärd. Så när Barclay väl tagit kontroll över skeppet så tar han det till cytherianerna, i galaxens mitt. Så. Nu har alltså Enterprise hittat en skitsmart livsform i vår galax, efter alla dessa avsnitt och allts ökande. Dessutom en skitsmart livsform som är intresserad av att snacka med mänskligheten och utbyta kunskap. Vad händer då i själva avsnittet? Jo, en rask avslutning varpå Enterprise stävar vidare ut i universum. Jo, jag vet att det här bara en tv-serie, och inte på riktigt – men det skulle ju vara kul att se lite resultat av Picard och de andras arbete lite oftare i serien. Vägen är målet, verkar manusförfattarna ha resonerat, och slapp därmed lägga ner en massa möda och budget på att hitta på hur en otroligt avancerad civilisation fungerar.
I det här galenskapsavsnittet, Night Terrors, finns en hel del ekon från några av de tidigare som haft liknande teman. Originalseriens 
Det här är det första avsnittet på ett tag som snarare påminner lite för mycket om tidigare avsnitt än bygger vidare och knyter ihop lösa trådar från tidigare säsonger. Det brukar vara något dåligt, men den här gången är det lite tvärtom för mig. Jag känner det som att man försökt göra det där galenskapsavsnittet gång på gång, och nu äntligen börjar få någon ordning på det. Den här gången är det liksom obehagligt på riktigt när vanföreställningarna sprider sig ombord. Och för en gångs skull försöker man inte skoja bort någonting, ingen i besättningen är magiskt stoisk och starkare än de andra när det gäller att stå emot vansinnet (om vi undantar Whoopi Goldbergs rollfigur Guinan – det är nästan lite underligt att hon inte griper in, hennes uppgift brukar ju att vara the voice of reason när alla flippar ut ombord). Tvärtom, man tar ut svängarna och låter inte galenskaperna stanna vid lite svett och galna blickar, utan iscensätter (om än lite valhänt) några mardrömsscenarion.
Som sagt, jag gillar skildringen av galenskapen och paranoian ombord, utan det är nog själva upplösningen som känns lite…gjord. Lite snöplig rentav, efter att spänningen byggts upp på länge. Det är också ett av de typiskt irriterande Star Trek-lösningarna. Det där andra skeppet liksom bara far bort i rymden, och så behöver vi aldrig mer bry oss om den lösa tråden i handlingsväven )om det inte blir uppslaget till en Star Trek-roman, det vill säga).
åP generöst humör idag, väljer att fokusera på det jag gillar i det här avsnittet, istället för tvärtom. Är förresten väldigt road av att alla ombord verkar ha de där blommorna precis vid sina huvudkuddar ombord på skeppet. Det ser lite komiskt ut ha huvudet inkört i en blomkruka, liksom (
Och visst fortsätter man att titta. Undrar hur de ska få ihop det. Men det blir mest lite halvljummet nästan hela vägen. Och trots att Picard egentligen i princip förstår varför besättningen utsatts för en kollektiv minnesförlust så måste han ändå tvångsmässigt åka tillbaka till där den uppstod. Och plötsligt har han utsatt både sig själv och resten av besättningen för livsfara. På nytt. Just den livsfara som han försökte undvika när han fixade så att alla ombord tappade minnet.
Egentligen är det enda jag riktigt gillar i det här avsnittet de korta klippen i inledningen när Worf till exempel lär ut kampsport och dr Crusher fixar med sina mossor (att Picard ger sig på ännu ett misslyckat deckaräventyr på holodäck bryr jag mig inte riktig om). Mer och längre hobby-detaljer i framtida avsnitt, tack! Så, mysteriediggare, hoppas ni njöt av det här avsnittet. Jag tycker att det var ganska menlöst.