Det är dags att göra två saker. Dels summera och avsluta min insats i årets #blogg100, dels låta bloggens toppkommentator LBL ge en statistisk sammanfattning av femte säsongen av The Next Generation.
Om vi börjar med bloggandet, så drog årets upplaga av utmaningen #blogg100 igång den första mars. Tanken är att man ska blogga varje dag i hundra dagar, och för mig har det väl gått…sådär. I dag är det dag hundra, och det här är mitt sjuttionde inlägg under den här utmaningen. Och då har jag faktiskt fuskat en del, och försökt snygga till siffrorna genom att om möjligt blogga mer än en gång om dagen (som idag). Nu är ju den där utmaningen tänkt att vara mer lustfylld än skamfylld, men jag skulle nog ändå vilja sammanfatta min medverkan i #blogg som halvfail. Det kan också vara värt att notera att bloggfrekvensen ökade när en ny spinoff-serie hägrade. Kanske var det The Next Generation som höll på att knäcka mig?
Säsong fem, som snart ska närläsas, var en säsong där uppdelningen mellan två huvudintriger var mera av en regel än undantag. En handlade om personliga relationer hos besättningen och var bitvis lite såpaaartad, den andra var en mer science fiction-mässig intrig. Under säsongen hamnade ofta science ficion-idéerna i bakgrunden, och var ofta lite halvdant genomförda. Det gjorde att avsnitten fick lite slagsida och bitvis kändes trötta och halvhjärtade.
Med det lämnar jag över ordet till LDL och hans statistiska genomgång av säsong 5. En säsong som hen trodde skulle vara The Next Generations bästa – men som (i alla fall när det gällde mina betyg) inte slog något snittrekord.
Ldl:s statistikhörna:
Så var det då dags för statistik för TNG S05. Bättre sent än aldrig.😛
Grafer för TNG
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Medelbetyg för S05: 6,35 (S04:6,85 | S03:6,42)
Median för S05: 7 (S04:7 | S03:6)
Efter en väldigt jobbig start för TNG så tog det äntligen ordentlig fart iom S03. Nästföljande säsong, S04 höjde ribban ytterligare, framför allt genom att vara jämnare och ha en högre lägstanivå. Det var hittills den bästa säsongen i serien, och det fortsätter den vara även efter S05. Det var rent av så att efter en ganska dålig sekvens av avsnitt som gjorde slutet på säsongen relativt svag, så visade sig S05 vara sämre överlag än t.o.m. S03 (baserat på medelbetyget). Eftersom de här säsongerna är inom vad fansen brukar tycka är TNGs gyllene år så satt jag och undrade; Vilken enskild säsong är det egentligen som brukar hållas högst? Jag hade nämligen för mig att S05 kanske var just den säsongen. Men efter det, för mig, förvånansvärt svaga resultatet och det svaga avslutet på säsongen så bestämde jag mig för att titta runt lite. Tyvärr hittade jag inget klart svar på den frågan, utan svaren verkar vara ganska jämt uppdelade från S03 till S06, med några enstaka röster som håller upp S01 och S02. Enligt Roger så var S05 definitivt inte den bästa säsongen iaf och det ska bli intressant att se om S06, den sista säsongen i TNGs gyllene år, kan ta den titeln.
Säsong 5 började faktiskt otroligt starkt, trots en ganska svag säsongsöppning (5×01 Redemption II(4/10)). Trots den svaga inledningen så gick medelbetyget starkt uppåt på det följande halvdussin avsnitten. Där nåddes inte bara S05s högsta betyg utan även TNGs/Star Treks hittills högsta medelbetyg under det här projektet; 7,71. S04 började ännu bättre tack vare en stark säsongsöppning, men iom att det knappt var utslaget över fler avsnitt än just det så blir det inte statistiskt jämförbart. Med andra ord, en väldigt stark och lovande inledning på S05 i den första tredjedelen av säsongen.
När vi kom till mitten på säsongen så ändrades det dock. Plötsligt sänktes lägsta nivån något, vilket drog med sig medelbetyget neråt. Det var fortfarande bra eller helt okej avsnitt, men de stod inte ut längre. Det kom fortfarande något enskilt avsnitt som var väldigt bra, men det var för sällan för att balansera upp medelbetyget. Trots den lysande början på säsongen och dess stora marginal ner till S04s medelbetyg så gjorde detta att S05 nu låg strax under S04 när vi gick in i slutet på säsongen, på ett fortfarande bra medelbetyg på 6,81.
Slutet på S05 förde dock med sig både bra och dåliga saker och som helhet så var det negativt när det kom till medelbetyget. I slutet på säsongen fick vi nämligen flera riktiga toppavsnitt som inte bara anses vara toppavsnitt för säsongen utan för serien och Star Trek överlag, avsnitt som
5×18 Cause and Effect (9/10) och 5×25 The Inner Light (9/10). Den här sekvensen av avsnitt inkluderade även ett avsnitt som 5×23 I, Borg(6/10), som folk rent allmänt brukar hålla högre än vad Roger gjorde.
Men det var det positiva. Det negativa var framför allt att S05 här verkar ha glömt allt vad hög lägstanivå heter och om det är något vi lärt oss från tidigare säsonger så är det att i en säsong med så många avsnitt så är jämnhet på hög nivå det främsta verktyget för att uppnå ett högt medelbetyg för säsongen. Istället innehöll den här sekvensen en riktig djupdykning på betygsskalan som innehöll riktiga katastrofavsnitt som kommer att nämnas längre nere, i listan på säsongens sämsta avsnitt. Detta gjorde att säsongens medelbetyg återigen började falla och alltså t.o.m. hamnande under medelbetyget för S03.
En intressant detalj att tilläga är dock att medan medelbetyget för S05 ligger under det för både S04 och S03 så är faktiskt medianbetyget för S05 en sjua. Alltså samma nivå som S04 och klart högre än S03. Detta är förmodligen första gången som statistiken för medianbetyg verkligen kommit till användning hittills, för det här visar att S05 var betydligt ojämnare än S03 och S04. Det hade betydligt större andel avsnitt längs ut på sidorna av sin betygsfördelning, både på den positiva och negativa sidan, istället för att som S03 och S04 ha en mycket tätare och mer kompakt betygsfördelning. Vilket faktiskt hjälper att beskriva S05 ganska bra, vid sidan om medelbetyget. Så, S05s medianavsnitt är i nivå med S04s, men på grund av fler riktiga dåliga avsnitt i det här fallet så dras medelbetyget ner till S03s nivå. Intressant.
Bästa avsnitten i TNG S05:
9/10 – Disaster (5×05)
9/10 – The Game (5×06)
9/10 – Cause and Effect (5×18)
9/10 – The Inner Light (5×25)
8/10 – Darmok (5×02)
8/10 – Ensign Ro (5×03)
8/10 – Silicon Avatar (5×04)
8/10 – Unification I (5×07)
8/10 – Violations (5×12)
8/10 – The Outcast (5×17)
Sämsta avsnitten i TNG S05:
1/10 – The Perfect Mate (5×21)
2/10 – Cost of Living (5×20)
3/10 – Imaginary Friend (5×22)
4/10 – Redemption II (5×01)
4/10 – The First Duty (5×19)
Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 244 tv-avsnitt. Det här är mitt sjuttionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Precis som några av er har kommenterat tidigare här på bloggen så känns det trots allt bättre att genomföra det här projektet i min egen takt, än att stressa igenom det. Allt det som finns kring Star Trek är så intressant, att sätta på mig skygglappar och bara beta av avsnitt efter avsnitt känns bara dumt.
Men för en gångs skull kommer mina fördomar på skam. Det här är det mest fokuserade och intressanta tidsreseavsnittet sedan orginalseriens 
Min största invändning är att man envisas med att skriva in Mark Twain i det här avsnittet. Visst, det är inte lika pinsamt som när man envisades med att låta 
Tydligen hade man inte tänkt avsluta den femte säsongen med ytterligare ett tudelat avsnitt. Men så började det ryktas om att starten på Deep Space Nine innebar att The Next Generation skulle läggas ner. Ett dubbelavsnitt verkade som ett bra sätt att kväsa de spekulationerna. Och för första gången tycker jag till och med att det andra avsnittet av de två är bättre än det första! Och – förresten – det där med att det var av budgetskäl man förlade handlingen till 1800-talet stämmer inte. Det här var tydligen det dyraste avsnittet under hela säsong fem!
Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.
Greppet, att någon plötsligt blir osynlig och kan leva sitt liv parallellt med alla andra utan att bli upptäckta är ett grepp som är gammalt som gatan inom tv och film. Den första varianten som jag minns är tv-serien 
Det är ett lite påhittigt avsnitt, bland annat har det här fenomenet också drabbat en romulan, något som vi som tv-tittare först förstår mycket senare. Han syns i scenerna men jag förstod inte att han var fången i samma dimension som La Forge och 
et är också tydligt att det främst var de tekniska problemen som stod i fokus när man gjorde det här avsnittet – de håller väl hyfsat än i dag. Jag var i varje fall underhållen genom hela avsnittet. Jag tycker att man tagit ett slitet koncept och trots allt lekt och varit finurliga med det. Att låta 
Fast ytterst är det förstås mest en berättelse om att alla ombord på Enterprise är så fantastiska och urmysiga individer att de inte kan tycka illa ens om en borg. Och att deras och federationens individualistiska livsstil är så förförisk och lockande att man till och med kan omvända en borg till den. Hugh, som Geordi döper borgen till, är förbluffad över att det är så tyst ombord på Enterprise. Att inga röster talar inuti hans huvud på nätterna. Till slut återvänder han till sitt folk enbart för att skydda personalen ombord på Enterprise. Framför allt Geordi som han uppenbarligen utvecklat en man-crush på. Om inte Hugh återvänder till borgerna, så kommer de att leta efter honom. Om han återvänder självmant kan Enterprise skonas. Picard hoppas att blotta minnet av ett liv som en individ nu ska spridas som ett virus bland borgerna.
Avsnittet slutar med att doktor Crushers genomhumanistiska retorik vinner över de onda och antihumanistiska krafterna ombord. Lite oväntat med tanke på att jag åtminstone befarade att hon drabbats av minnesförlust i avsnittets början. Att säga nej till en potentiell lösning att utplåna borgerna på känns väldigt verklighetsfrånvänt, med tanke på hur nära borgerna var att 
Det avgörande för det här avsnittets misslyckande är trots allt upplösningen. Det som hade kunnat bli ett rätt bra skräckfilmsmanus – alla tror att ett barn har en låtsaskompis, men egentligen är den påhittade polaren en alien som vill döda alla ombord på Enterprise – avslutas med ett så gulligt och sockersött slut att det inte ens hade platsat i 
För dit Kamala går, följer männen efter. Hon orsakar ett kollektivt kåtslag på Ten Forward när hon ska ta en drink där ,och tjusar rent generellt alla män som kommer i hennes väg. Givetvis får hon kämpa lite extra med kapten Picard, som genast blir hennes huvudfokus. Han slåss emot sin attraktion för henne in i det sista, och intalar sig sedan att den vänskap som vuxit fram mellan honom och Kamala gör honom lite annorlunda än alla andra män hon möter. Men han verkar inte ta in i beräkningen att den där vänskapen är just vad Picard letar efter hos en kvinna – en önskan som Kamala förstås gör sitt yttersta för att uppfylla. Det vill säga, hon är inte hans vän, hon är bara en projektion av den kvinna han längtar efter.
De små guldkornen hittar jag i marginalen. Som Famke Janssen som gör en av sina första roller här som Kamala, redan nu spelar hon den femme fatale som hon gjort under större delen av sin karriär. Det är också kul att hon faktiskt spelar en mutant här – många år innan hon spelar Jean Grey i X-men. Sen är det ju lite roligt att Riker rusar till holodäcket efter att han blivit uppvaktad av Kamala, någon gissning på vad han kommer att göra där?
Jag gillar ju Lwaxana Troi, och brukar för det mesta försvara hennes närvaro i serien. Men det här urvattnade avsnittet hade jag gärna sluppit. Lwaxana är sorgligare än någonsin, och veckans “skepp i nöd”-segment som handlar om ett slags rymdtermiter som käkar upp allt nitrium i skeppet måste också tillhöra en av seriens sämre. Dubbelfel alltså.
Lwaxana Troi har ju varit en giftassugen mansslukerska sedan vi först lärde känna henne i serien. Trots en växande desperation har hon fortfarande inte fått någon på kroken, så nu har hon börjat använda sig av ett slags interstellär motsvarighet till nätdejting. Och när hon äntligen fått en matchning är hon beredd att hoppa över förspelet, ja faktiskt till och med att gå på en dejt. Hon går helt enkelt direkt på bröllopsplaneringen. Och så megadesperat är hon att hon tänker gifta sig med kläderna på. Som bröllopslokal har hon valt Enterprise, för där har hon “alla sina vänner”. Lwaxana måste vara universums ensammaste varelse.
Fast det där med bröllopsfixandet hamnar allt mer i bakgrunden för Lwaxana (snubben hon dejtar är en riktig torrboll). Istället lägger hon ner mycket tid och energi på att försöka förmedla sina livsvisdomar till Worfs son Alexander. Och Alexander kan behöva lite stöd. Han och pappa Worf bråkar hela tiden, och när de går till Deanna Troi för rådgivning så tycker att de två ska skriva ett kontrakt om plikter och sysslor i hemmet. När Lwaxana hör talas om det så måste hon förstås in och sabotera. Det innebär bland annat att hon tar med sig Alexander på ett holodäckbesök på Parallax-kolonin, ett jättebra ställe för gyttjebad. Och här förvandlas The Next Generation ännu en gång till ett barnprogram, för på Parallax kan man träffa eldslukare, clownansikten och en jonglör med sammanväxta öron. Lite som gamla tiders variety shows på amerikansk tv. Ja, de slänger till och med in en exotic dancer på slutet, som om Star Trek fortfarande var en 60-talsserie. Jisses.
The cost of living handlar mycket om Worfs och Lwaxanas privatliv, men utan att egentligen lyckas leverera någonting nytt. Bara upprepningar på redan kända teman. Avsnittets andra intrig, den med rymdtermiterna som käkar upp allt nitrium i skeppet, känns väldigt mycket som en sämre upplaga av Wesley Crushers naniter i avsnittet 
Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till varför det här avsnittet finns, överhuvudtaget. För maken till långtråkig historia får man leta efter. Det är som en bottle-episode, fast utanför flaskan. Mest en massa prat och ingen action alls. Däremot kostar man på sig på något så ovanligt som exteriörscener på Starfleet Academy. Dessvärre utspelas de mestadels i skolans rabatter där Picard återser sin gamla kompis från skoltiden, vaktmästaren Boothby som är den som egentligen vet mest om allt om det som händer på akademin. Och det är han som antyder för Picard att Wesley faktiskt är en lögnhals.
Det hade man kanske kunnat ha överseende med om det inte var så att han ljuger när han vittnar inför en haverikommission. Wesley och hans team på skolan har tränat formationsflygning inför en kommande uppvisning, men något gick fel och en av piloterna omkom i en olycka. Som vanligt i The Next Generation berättas gåtan genom att vi först får veta att något är fel, sedan vem som är den skyldige och vår uppgift blir att försöka gissa exakt vad det är den skyldige gjort och mot vem. Jag vet inte om jag förklarar det på ett bra sätt, men vad jag försöker säga är att det ofta är lite bakvänt berättat, tvärtom hur en vanlig deckargåta brukar vara uppbyggd. Det är inte vem som gjorde det som är frågan, det är varför hen gjorde det. I det här fallet vet vi inte ens vad det är. Och på tal om vad man berättar och inte berättar – att göra den här storyn utan att teasern skildrar Wesley och hans klasskamrater när de kraschar är snudd på tjänstefel. Istället får man ett videosamtal där någon berättar vad som hänt. En sån budgetlösning.
Att det är Robert Duncan McNeill som är den egentliga skurken i dramat är däremot inte särskilt svårt att lista ut. Jag irriterar mig så enormt mycket på den där snubben, vilket redan nu får mig att börja bäva inför Star Trek Voyager, där han ju har en återkommande roll. Här gör han en manipulativ avgångselev som får sitt team att ljuga för hans skull.