Star Trek-musik: Soundtrack i P2 ägnar hela programmet åt Trek-kompositioner.

Musiken i Star Trek har jag faktiskt skrivit ganska lite om under min resa in i Trekiversumet. Därför känns det extremt skönt att någon annan gjort hela grundjobbet åt mig. I senaste Soundtrack i P2 ägnar min gamla kollega Johanna Koljonen hela programmet åt Star Trek-musik (ett program som Kaj ocksåp tipsade om i kommentarerna här på bloggen) Om bläckblåsets betydelse, och hur musiken flera gånger räddat hyfsat ojämna filmer. Själv blev jag mest fascinerad av berättelsen om instrumentet “The Blaster Beam”, ett mycket speciellt musikverktyg som eventuellt överanvänds en hel del i The Motion Picture. I klippet här nedanför kan man bland annat se uppfinnaren av instrumentet, Craig Huxley, gå loss i samband med inspelningen av 10 Cloverfield Lane.

Och så här såg Huxley ut när han var med som skådespelar i Star Trek, ett antal år tidigare.

Du kan lyssna på hela Johannas program, Soundtrack i P2, här! Gör det! Jag kommer i alla fall att lyssna lite mer noggrannt på hur Star Trek låter efter den här genomgången1

Star Trek-twitter: Star Trek minus Context. Utan sammanhang blir allting roligare.

I förra veckan tipsade jag om twitterkontot Star Trek Comics Minus Content, där man publicerar roliga serierutor ur Star Trek-serier. Givetvis finns det ett liknande konto för tv-serierna och filmerna: Star Trek Minus Context. Har man bara undertexterna på så finns det ju massor av sammanhangslösa scener som kan bli riktigt intressanta. Ibland behövs inte ens det.

Men allt handlar förstås inte bara som sexuella anspelningar…

Men så hände något med det här kontot för en tid sedan. Det här med karantänen och Coronan gjorde sig förstås påminda…

Och under George Floyd-demonstrationerna tystnade kontot helt och hållet under några dagar, det var inte riktigt läge för skoj. Nu är det tillbaka igen, och på ett rätt intressant sätt känns det mer och mer som om Star Trek-bildrutor och gifar är ett riktigt bra sätt att kommentera samtiden på.

Star Trek-serier: Gold Key – 100-page spectacular. Gott och blandat från de första trekserieåren.

Mjukstartar utforskandet av tecknade Star Trek-serier med ett samlingsalbum med minnesvärda Gold Key-utgåvor.

Det finns en kort text i slutet av det här samlingsalbumet, ett slags sammanfattning av Star Trek-seriens enkla, och ofta rätt så slarvigt utförda, ursprung. En summering som nästan frossar i hur fel det blir här och där. Misstag som väl egentligen inte är orimliga med tanke på att de stackars serieskaparna skulle göra en tie-in-produkt till en tv-serie som de inte ens sett. Bland annat är färgen på tröjorna fel, Enterprise genomför intergalaktiska resor och äventyren tar sig då och då vägar som är helt otänkbara i tv-serien. Och visst kan man se det där som pinsamma missar, men egentligen tycker jag att det nu — drygt 50 år senare – mest piggar upp. Felaktigheterna känns mer som lite anarkistiska injektioner i Star Trek-konceptet, anomalier som faktiskt innebär att i stort sett vad som helst kan hända i den tecknade serievärlden. Det är ju rent generellt också den stora fördelen med tecknat. Produktionskostnaden för en serietidning blir ju inte dyrare för att man skriver in en gigantisk dinosaurie eller sporer som förvandlar marsvin till träd i handlingen.

Serien om besöket på växtplaneten, från den allra första Star Trek-tidningen någonsin, blir bara konstigare och konstigare ju längre det pågår. Besättningen upptäcker en planet där sporer förvandlar vissa organismer till träd, men där buskarna och växterna även använder djur – och eventuellt också människor –som föda (inte så konstigt, egentligen, till och med jag har ju köttätande växter hemma på fönsterbrädan). Vi har alltså hamnat på en ombytta roller-planet. Allting är jättebisarrt och surrealistiskt.

Det här var bland det roligaste jag läst i serieväg på ett bra tag. Nostalgin var total. De här tidiga Star Trek-försöken påminde mig så mycket om min barndoms serieupplevelser. Dels den här typen av tie-ins, där huvudpersonerna i den tecknade upplagan ibland inte var särskilt lika sina förlagor. Men jag kände också igen hela estetiken från när jag var liten (jag fick helt plötsligt ett enormt sug efter att gräva fram mina gamla nummer av Rymdens Hjältar). Manusförfattarna har också kryddat texten med märkliga alliterationer, vilket förstärker den där käcka 60-talskänslan. Och slutet på The Planet of No Return måste ha gett Gene Roddenberry en hjärtattack. Eftersom de där humanoida växterna avger sporer som reser genom rymden så anser Spock att man måste utplåna allt liv på planeten så att de här livsformerna inte kan sprida sig. Så man eldar upp allt liv där. Ojojoj.

De andra två avsnitten bjuder också på härliga äventyr. Dels ett om ett vapen som gör att man kan förändra varelsers ålder (ett liknande tema undersöks ju faktiskt i ett avsnitt av den animerade serien). Här finns också ett lite mer traditionellt äventyr där Kirk blir personlighetsförändrad – men här kan man fröjdas åt klingoner som inte alls ser ut som klingoner. Däremot gillar de vinröda uniformer med små shorts.

Det här var ett kul litet samlingsalbum, som jag köpte digitalt. Det enda irriterande med den här utgåvan är nämligen att den överlappar de andra samlingsvolymerna som förlaget IDW gett ut med gamla Star Trek-serier. Men det här kändes å andra sidan som en mycket lustfylld introduktion. Jag blev enormt sugen på mer. Mer! MER!!

Star Trek Gold Key 100-page spectacular ges ut av IDW, och finns till exempel på webtjänsten Comixology. Den innehåller äventyren i nummer 1, 8 och 14 av Gold Keys Star Trek-äventyr, i tidningar som gavs ut 1967, 1970 och 1972. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och fem seriealbum. Och lite till.

Star Trek i populärkulturen. Drag Trek! Extravaganza!!

Äntligen har jag hittat en drag queen i RuPaul’s Drag Race som jag kan gilla fullt ut. Den extremt framgångsrika tv-drugtävlingen är ju inne på sin tolfte säsong, men trots att min favoritdragqueen inte gick vidare så känner jag mig ändå lite som en vinnare. “Varför skriver du om det på den här bloggen?”, undrar kanske någon. Jo, för inte bara var min nya idol Jackie Cox smart, rolig och politisk – hon gillar Star Trek också! Vilket förstås gav en extra dimension till nervositeten när Whoopi Goldberg skulle vara gästdomare i tävlingen:

Det ena ledde till det andra, och på Jackie Cox twitterkonto finns det fler bevis på hennes fandom:

Jackie Cox sångnummer med Star Trek-tema är å andra sidan väldigt gulligt!

Och det bästa med det här var väl att jag också fick lite koll på andra queers inom Star Trek-fandomen, som The Lambda Quadrant och Gaaays in Spaaace. Mer om vad de pysslar med skriver jag om lite senare här i bloggen. Nu ska jag fortsätta att läsa den där Picardromanen som jag tydligen aldrig blir klar med.

Star Trek-litteratur: Little Golden Book-utgåvorna. Indoktrinering för blivande trekkers.

Jag har ju tidigare skrivit om “barnböcker” med Star Trek-innehåll, parodier som egentligen vänder sig till vuxna Trekkers. Men utgåvorna från Little Golden Books är faktiskt äkta vara. Böcker för dig som vill låta dina barn (eller andra minderåriga i din bekantskapskrets) lära känna den rätta läran så tidigt som möjligt.

Little Golden Books är ett amerikanskt koncept för barnböcker som funnits sedan 40-talet. Tydligen är en av deras bästsäljare genom tiderna The Poky Little Puppy – berättelsen om en liten valp som får lära sig att man kanske missar desserten om man dar iväg på osanktionerade upptäcksfärder. Eller Scuffy The Tugboat, som lär sig på det hårda sättet att det ändå kan vara ganska coolt att var en leksaksbåt i ett badkar. Snälla sagor, gärna med en sensmoral i en medelstor bok med hårda pärmar.

Samtiden har däremot inte gått förlaget helt förbi, utan populära koncept har dykt upp i deras utgivning. Det finns alltså böcker om såväl Sesam och Barbie som Star Wars. Och sedan förra året även Star Trek. Tre böcker, för att vara exakt.

Bjärta färger och korta texter är konceptet i I am captain Kirk, I am Mr. Spock och Two Many Tribbles. De två första böckerna är mer en introduktion till Star Trek-universumet. I I am Captain Kirk får vi veta vem alla ombord på Enterprise är och vad de gör. I I am Mr Spock får vi lära oss en massa intressanta fakta om Spock (som till exempel vad en mind meld är). Den enda boken med ett egentligt äventyr är Too many tribbles, där man (väldigt förenklat) återberättar originalserieavsnittet The Trouble with Tribbles.

Det är förstås bilderna som är den stora behållningen av de här böckerna. Det optimistiska schwunget i bilderna, den naiva och härliga stilen i illustrationerna gör att berättelserna om Spock, Kirk och de andra blir ljuvligt sagolika – utan att det känns mossigt.

Ur I am Captain Kirk.
Ur I Am Captain Kirk.
Ur Too Many Tribbles.

Indoktrinering – på ett bra sätt. Det är ungefär det som dyker upp i mitt huvud när jag bläddrar lite noggrannare genom de här böckerna. De två första fungerar egentligen mest som teasers, en första smak av en främmande och fantastisk värld för läsare mellan 2 och 5 år. Medan Tribblesboken är det självklara Star Trek-äventyret att börja med när det är dags för lite fördjupning (man har gått in och korrigerat lite i handlingen – tribblarna dör förstås inte här, utan blir bara lite sjuka i den barnvänliga utgåvan). Och Spock bekämpar virus med logik.

De här tre böckerna kom 2019, men tydligen är inte Star Trek-behoven hos den allra yngsta målgruppen helt mättade. Redan i sommar var det i varje fall planerat att det skulle komma ut en abc-bok på Star Trek-tema – men exakt om det blir så vet väl ingen just nu. Bilderna här nedanför är dessvärre inte från några böcker som finns på riktigt, utan bara bilder som finns till salu på nätet. Synd, för det där hade ju blivit intressanta barnböcker på riktigt.

I am Captain Kirk och Too Many Tribbles är skrivna av Frank Berrios och illustrerade av Ethen Beavers. I am Mr. Spock är skriven av Elizabeth Schaefer och illustrerad av Ethen Beavers. Parodierna sist i blogginlägget är gjorda av Joey Spiotto.

Fandom: Världens bästa twitterkonto?

Twitter har en väldigt bestämd syn på vad det är som intresserar mig, så därför kvoterar de in konton med Star Trek-tema eller bögar med skägg. Inte allting i den vägen är särskilt intressant, men ibland bränner det till. Som häromdagen när det här fantastiska kontot uppenbarade sig i mitt flöde!

Exploding Console (@BoomConsole) är exakt vad det låter som. Ett twitterkonto som enbart ägnar sig åt att posta bilder på exploderande kontrollbord i Star Trek. Själv har jag ju ganska ofta undrat hur skeppen överhuvudtaget kunnat fungera med tanke på hur ofta som det smäller till och börjar brinna i varenda panel på bryggan. Samtidigt som det liksom inte blir ett riktigt Star Trek-avsnitt om det inte händer.

Gå gärna in på Twitter och kolla själv, om ni behöver en nostalgisk tillbakablick på de bästa och grannaste explosionerna.

Star Trek-parodier: Redshirt’s Little Book of Doom. En bilderbok om en rödskjortas sorgliga öde.

Jag fortsätter att tråla mig igenom böcker som har mer eller mindre stark Star Trek-anknytning, och råkade visst köpa ytterligare en bok av Robb Pearlman – trots att jag inte gillade Fun with Kirk and Spock som jag skrev om här på bloggen för någon månad sedan. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp Pearlman lite, och han verkar ju vara en otroligt produktiv person som verkar i gränslandet mellan popkulturs- och presentboksmarknaden. Det är till exempel han som är mannen bakom böcker som What would Skeletor do? och 101 ways to use a unicorn. Man kan tycka vad man vill om det där, men det verkar ju som om han har ganska kul på jobbet i varje fall.

Star Trek verkar trots allt vara hans favoritintresse, och han har försökt exploatera det på en rad olika sätt. Han har skrivit allt från Star Trek: Body by Starfleet: A Fitness Guide, och The Wit and Wisdom of Star Trek. Jag kommer säkert att återkomma till de där böckerna och andra Star Trek-relaterade grejor som han håller på med, men nu ska det handla om Redshirt’s little book of Doom. En bilderbok för vuxna om en rödskjortas misslyckade liv. Här är en liten promovideo:

Boken är fylld av massor med in-jokes för den Trek-kunnige (mixat med även en och annan referens till andra rörliga bilder) genom illustrationer signerade Anna-Maria Jung. Men den produktive unge herr Pearlman kanske skulle ha filat på en del av idéerna ytterligare några varv innan lämning till tryckeriet – här finns en del rätt lågt hängande frukter (man skulle i och för sig kunna hävda att bara att göra en bok om rödskjortor är en lågt hängande frukt i sig. Gulligheten i illustrationerna kompenserar dock upp de där svagheterna i stor utsträckning. Ja, faktum är att jag under en andra läsning av boken går från att ha varit superkritisk till ändå lite mosigt positiv. Kanske var tredje teckning ändå är ganska kul.

Jag antar att böcker som den här är den perfekta presenten till en trekkie som har allt. Men den fyller också en funktion om man – som jag – sitter lite ensam med sin fandom. Jag kan bläddra i den här boken och skrocka för mig själv – lycklig över att det någonstans där ute i världen finns åtminstone några personer till som tycker att det är kul med skämteckningart som kombinerar enhörningshundar och kobayashi maru.

Betyg: 6/10.

Redshirt’s little book of Doom. Skriven av Robb Pearlman med illustrationer av Anna-Maria Jung. Michael O’Mara Books Ltd. .

Star Trek i populärkulturen: Enterprise i Shanghai

Ett sätt att ta sig mellan den anrika bebyggelsen i The Bund och den mer futuristiska skyskrapefesten på andra sidan floden är genom en så kallad sightseeingtunmel. En underjordisk bergbana med ljusspel på olika teman (paradiset och helvetet, undervattenslandskap) ackompanjerad av dramatisk musik. En turistfälletransport helt enkelt, men mumma om man som jag gillar lite kitschiga grejor. På väg upp från tunneln kantas rulltrappan av väggmålningar med olika teman. Och gissa vad som dök upp i rymdrulltrappan? En bekant profil. Star Trek finns överallt (även om texten på skeppet ser ut att vara lika äkta som loggan på en piratkopierad tröja)!

Star Trek i populärkulturen: May, The Klingon Prime Minister.

Medan Sverige fylldes av bilder på luciatåg idag, så försökte olika delar av Storbritannien förstå hur Theresa May kunde sitta kvar som premiärminister, och vad det egentligen betyder. Min kompis Adam skickade den här förstasidan, och jag fattade inget. Är May klingonsk, det vill säga tänker främst på ära och ständigt beredd att dö i strid snarare än att dra sig tillbaka.

Och varför har hon en Federationsdräkt på sig om hon nu är så klingonsk. Eller menar man att hon är lik Worf. Så otroligt många frågor. Var tvungen att messa Adam som lite besvärat började förklara ordvitsen för mig: Cling on, att hålla sig fast vid makten. Cling on = Klingon. 

Satt och skämdes ett tag tills jag till sist bestämde mig för att det här ändå var en bra grej. Att jag tydligen numera är så pass nere med Star Trek att jag inte ens kan förstå en enkel ordvits, utan istället börjar överanalysera .

Jag kan i och för sig också skylla på den här bildtexten, som förstås fick mig att tänka på Spocks, Vulcaner och logik. Ändå intressant, och lite oroväckande, hur man inom brittisk press gärna tar till en långsökt ordvits för att få chansen att ge May en klingonpanna och utmåla henne som ett monster. Eller ska man bli irriterad på att man inte spökar ut May enligt Discoverys klingonska utseend