Star Trek-dokumentärer. The Captain’s summit (2009). Gaggiga gubbar och en förvirrad Whoopi Goldberg.

Det är Trek-dokumentärpåsk här hemma i karantänen, som ni kanske märkt. Jag hade tänkt att jag skulle beta av en hel del av det producerats kring Star Trek i dokumentärväg, när jag nu är färdig med allt som producerats inom fiktionen. Det gick sådär halvbra. Det visade sig att många av titlarna inte var så lättåtkomliga som jag trodde (Hej, Netflix! Vart tog The Captains vägen?), men medan jag väntar på att mina dvd-beställningar ska levereras (om det ens skickas någon post av det här slaget i Corona-tider) så försöker jag kolla på det som finns åtkomligt på annat håll.

På YouTube dök till exempel The Captain’s Summit plötsligt upp. Ett rundabordssamtal mellan William Shatner, Leonard Nimoy, Patrick Stewart och Jonathan Frakes, lett av Whoopi Goldberg. Ursprungligen tänkt som extramaterial till en dvd-utgåva, vilket kanske också skvallrar en del om ambitionsnivån. De flesta av de medverkande verkar nämligen inte ha förberett sig särskilt mycket, utan har bara sett till att dyka upp i tid till inspelningen. Å andra sidan har ju flera av de inblandade stor erfarenhet av att lägga ut texten om sig själva och Star Trek efter alla de konvent och paneler som de suttit i genom åren. De tänkte väl att de skulle klara sig på det tugget, även här.

Ett filmat samtal är dessvärre inte riktigt samma sak som att sitta och vara skön inför fansen på ett stort kongresscenter. Det som är lite skönt och mysigt live blir rätt så störigt och irriterande när man – som jag – sitter och kollar koncentrerat på min dator. Som när folk pratar i mun, avbryter eller inte lyssnar på varandra – ibland pågår det till och med parallella samtal inom gruppen. Det känns heller inte supercharmigt när gubbsen lite tvångsmässigt ska dra skämt med oklara poänger. Och gaggigheten är alltså inte något som uppstår en bit in i samtalet, det spårar faktiskt redan från början när alla på ett omständligt sätt ska skoja om vem i gruppen som hängt med vem.

Det är symptomatiskt att det är Jonathan Frakes som ställer programmets egentligen första riktiga fråga till de egentliga samtalsledaren Whoopi Goldberg: “varför betydde Star Trek så mycket för dig?”. Goldbergs ingång? Det fanns aldrig några svarta i framtiden, varken i filmer eller tv-serier. Inte förrän Star Trek. Och Nichelle Nichols var inte bara en ytterst kompetent kommunikationsofficer utan också sjukt snygg. Ändå ett av de mer intressanta svaren under samtalet, men dessvärre var det ju inte Whoopi som skulle svara, hon skulle ju bara ställa frågor.

Mest skärpt i panelen känns hur som helst Lenard Nimoy. Varje gång han pratar lyssnar jag med spetsade öron (pun intended). Som när han är den ende som reagerar på att Jonathan Frakes och Patrick Stewart ska hålla på och sjåpa sig och säga saker som att “science fiction was not our first love”. Eller när han pratar om hur SF-genren utvecklats, och tar sin egen science fiction-debut Zombies from the Stratosphere som ett avskräckande exempel på äldre SF (delar av den finns faktiskt också att se på YouTube). Genom hela samtalet är han nykter, intelligent och stringent. Han tystar också ner William Shatner när han inte låter andra prata klart eller när han blir så upphetsad av att Stewart och Frakes sitter och fnissar åt honom så att han börjar spela över.

Några chockerande avslöjanden? Ja, kanske att William Shatner aldrig sett ett enda avsnitt av The Next Generation (vilket bra tillfälle att droppa den informationen, eller hur?). Och så hade Whoopi Goldberg visst aldrig blivit tillfrågad om att vara med på ett Star Trek-konvent. Och så mimar Shatner hur han kände när han fick reda på att Leonard Nimoy skulle regissera en Star Trek-film (en gammal avundsjukegrej som tydigen både han och Nimoy hade en sund distans till). En ny detalj för mig var att man tydligen bytte ut lycrauniformerna på The Next Generation eftersom de gav Stewart ryggont. Kostymerna skulle ju, på ett futuristisk sätt, alltid vara släta och utan veck. Därför fick alla skådisar uniformer som var en storlek för liten, så kroppen fick liksom hela tiden kämpa mot materialet för att hålla sig rak och uttänjd.

Whoopi Goldberg använder sig av en väldigt informell samtalsledarstil under det här snacket. Så avslappnad att hennes frågeställningar som bäst är oklara och otydliga, men ibland rentav okunniga (kanske borde hon ändå memorerat hur många Star Trek-filmer som gjorts innan hon gick in i studion?). Eventuellt var hon innerst inne lite kränkt över att hon skulle vara samtalsledare istället för intervjuperson? Å andra sidan tar William Shatner över samtalet så småningom, kanske lika bra det om den som ska leda det ändå bara sitter och hummar och vecklar in sig i långa, vaga frågeställningar.

För oss som inte varit på tusentals Star Trek-konvent var det här ändå någon form av substitut. Lite babbel med fem Star Trek-stjärnor som trots allt var ovanligt (om än lite väl) avslappnade framför kamerorna. Men inget för dig som gillar högoktanig fakta-tv. Det här är mer som att se ett gäng lomhörda gamlingar försöka, men ständigt misslyckas med, att föra en sammanhängande konversation.

Betyg: 4/10.

Star Trek-dokumentärer: Love, Antoscha – filmen om Anton Yelchins korta liv.

Det var Kristina Johansson som tipsade om den här dokumentären i kommentarerna till ett av blogginläggen. Hon skrev:

Chris Pine & John Cho är med, och det är en del Star Trek Beyond i sista halvan. Jag har redan sett den två gånger, men Chekov och McCoy är å andra sidan mina favoritkaraktärer i Kelvin-tidslinjen…

Och det här visade sig ju vara ett toppentips, en film som jag inte ens visste existerade. Tack, Kristina!

Anton Yelchin spelade Chekov i Kelvin-tidslinjen, men dog i en tragisk olycka en dryg månad före premiären av den tredje filmen i serien, Star Trek: Beyond. Det finns många orsaker till att det aldrig blivit en fjärde film i det där universumet, men jag tror inte att man ska underskatta hur Yelchins bortgång påverkat projektet. Hur luften måste ha gått ur många av dem som arbetade med filmerna när den yngsta av skådespelarna plötsligt var borta. Dessutom någon som ju helt uppenbart spelade filmernas mest sympatiska rollfigur – en Chekov som med stor entusiasm och enorm charm kunde lösa även de mest komplicerade problem.

Jag kan ibland ha svårt för den här typen av “talking heads”-dominerade minnesdokumentärer. Tycka att det finns något tillrättalagt och förljuget när alla ska stapla berömmande ord på varandra om den bortgångne. Så jag skruvade lite på mig under den första halvan av dokumentären som handlade mycket om hans barndom. Den var späckad med klipp från hemvideor och gulliga bilder från karriären som barnskådespelare. Visst, det var intressant att hans föräldrar drog från Ryssland när antisemitismen frodades där, och att de var proffskonståkare. Men de flesta barn är charmiga och gulliga på film, har enorm fantasi och påhittighet. Det är de som lyckas behålla de där karaktärsdragen upp i åldrarna som är exceptionella.

En bit in på dokumentären utkristalliseras ändå en bild av en person som är just det. Avvikande på ett positivt sätt. Yelchin verkar ha varit smått besatt av alla former av kultur. Hans filmintresse var enormt, han var passionerad i sitt förhållande till musik, och spelade och sjöng i band. Han plåtade så pass mycket och bra att han ställde ut sina foton på galleri, och i pauserna under en filminspelning försökte han sig på att översätta en bok från ryska. Love, Antosha trycker dessutom bara lite lagom hårt på det eventuella sambandet mellan Yelchins glupska livslust och det faktum att han led av cystisk fibros. Att medvetenheten om kroppens skröplighet skapade en vilja av att leva fullt ut, och uppleva så mycket som möjligt. Sjukdomen var däremot en hemlighet i det offentliga livet, och blev egentligen först känd för allmänheten efter hans död.


Det är en namnkunnig samling personer som berättar om Yelchin i den här filmen, och de flesta känns också väldigt uppriktiga och ärliga. Som när Kristen Stewart först berättar om hur Anton krossade hennes hjärta när hon var typ 14, och att han sedan – flera år senare – ringde upp och bad om ursäkt när han själv själv var riktigt heartbroken för första gången. Och Jennifer Lawrence torkar sig lite diskret i ögonvrån när hon, väldigt generöst, säger att det var en ung Anton Yelchin som först fick henne att förstå hur man lekte med och varierade sitt uttryck som skådis.

Jodie Foster, som både regisserade och spelade mot Anton Yelchin i filmen The Beaver, sa att Anton ibland tänkte och analyserade lite för mycket – och att det ibland höll på att komma i vägen för skådespeleriet. Medan det är lite oklart varför Willem Dafoe berättade att Yelchin oroade sig över sitt flyende hårfäste – bara eventuellt en giltig spaning kring en skådespelare som både ville vara verksam i Hollywood och inom indiefilmen – han kombinerade ju faktiskt Jarmusch och Smurfarna, liksom. Och så har producenterna fått Nicolas Cage att läsa in Yelchins egna brev, anteckningar och meddelanden. Inte illa.

Men det är när filmen kommer in på Yelchins mindre präktiga sidor som det blir intressant på riktigt. Jennifer Lawrence som berättar om hur länge han runkade till minnet av ett möte med Cindy Crawford på ett flyg, eller kompisen som förklarar vilka enorma framgångarna Anton hade hos kvinnorna. Mamman som fnissande berättar att hon hittade två kondomer i Antons jeansjacka, den som hon numera bär för jämnan, och att hon nu låtit dem ligga kvar där. Eller utsagorna om hur han sprang runt och fotograferade på nätterna, bland annat på Los Angeles sexklubbar.

Här finns också, som Kristina skrev, en hel del om Star Trek. Hur skådespelarens ryska brytning är extrem – inte modellerad efter hans ryskfödda mammas sätt att tala på, utan snarare inspirerad av morfaderns brytning, and then some. Chris Pine berättar om en sökande skådespelare som käkade en hel del svamp under inspelningen av Star Trek: Beyond och kanske var en lite väl intensiv typ för en del. Men det går inte att ta miste på Pines kärleksfulla ton när han pratar om sin yngre kollega.

Det är alltså generöst, bjussigt och inte så högtidligt. Jag får en tydlig känsla av en person som kastar sig in i arbetet med stor energi, men som då och då blir frustrerad över hur branschen fungerar. Ett konkret exempel på dedikationen är några klipp där en ung Anton Yelchin super sig full hemma på pojkrummet i researchsyfte. Han skulle spela berusad i en scen i en film, men hade själv aldrig varit så pass påverkad. Så då snodde han lite sprit från föräldrarnas barskåp och spelade sedan in sig själv för att se hur han uppträdde berusad. Hela tiden kommenterande vad han kände och upplevde, som ett slags minnesanteckningar. Man hade ju önskat att en del av hans kollegor varit lika fokuserade och målinriktade innan de spelat in sina fyllescener.

Love, Antosha slutar, precis som Anton Yelchins liv, när han precis stod inför att ta nästa steg i sitt professionella liv – han skulle själv regissera en film. Men så kvävdes han till döds när hans jeep rullade baklänges och pressade honom mot grinden/grindpelaren till hans hus. En tragedi, givetvis. Samtidigt finns det ett slags efterklok undergångskänsla genom stora delar av filmen. Yelchin själv verkar ha känt att han levde på utmätt tid. Därav ivern att uppleva och göra så mycket som möjligt, innan cystisk fibros satte stopp för honom.

69 film- och tv-projekt hann Anton Yelchin genomföra under sina 27 år i livet. Ändå var han en skådespelare som jag inte kände till så mycket om innan jag såg Love, Antosha. Men dokumentären lyckas verkligen skapa ett komplext och intressant porträtt av honom. Ja, rentav inspirerande, faktiskt.

Betyg: 8/10.

Love, Antosha finns att se på flera svenska streamingtjänster just nu. På Vodeville.se kan man se var!

For the love of Spock. Eller: jag mötte Adam Nimoy.

for-the-love-of-spockHela två gånger fick Adam Nimoy chansen att presentera sin dokumentär For the love of Spock på konventet Destination Star Trek i Birmingham. Den crowdfundade filmen skulle från början ha varit ett samarbete mellan far och son, och fokusera på rollfiguren Spocks tillblivelse och utveckling. Men så gick Leonard Nimoy bort innan projektet riktigt tagit fart, och Adam bestämde sig för att ändra inriktning och låta filmen handla om både Spock och pappan, Leonard Nimoy.

Jag fick en kort pratstund med Nimoy första dagen på konventet och var lite nyfiken på hur det egentligen kom sig att han och hans pappa valt att jobba tillsammans. Jag hade fortfarande Adam Nimoys självbiografi My Incredibly Wonderful, Miserable Life färskt i minnet, och även om de två hade försonats så var det ju inte helt självklart att nästa steg skulle bli att jobba tillsammans. Men enligt Adam Nimoy så var det just hans bitvis ganska bittra bok som blev nyckeln till att de två kom nära varandra igen. For the love of Spock var heller inte det första samarbetet mellan de två, redan 2014 gjorde de tv-dokumentären Leonard Nimoy’s Boston tillsammans. Här är ett klipp:

Jag spelade förstås in mitt samtal och här kan du lyssna på min intervju med Adam Nimoy från Star Trek-konventet!

Adam Nimoy berättade ju bland annat att han först i och med den här filmen känner att han har rätt att vara gäst på ett Star Trek-konvent. Lite märkligt, eftersom han ju faktiskt har jobbat som regissör i The Next Generation. Även om det eventuellt bara var ett brödjobb för honom så tycker jag, som jag nämnt tidigare, att det hade varit minst lika intressant att höra honom berätta om hur man gjorde avsnittet som några av skådisarna som framträdde på konventet. På den av Adams presentationer som jag gästade så pratade han dock bara om sin dokumentär. Och farsan förstås.

img_0647

Det var väl främst två saker som Adam Nimoy särskilt betonade när han stod på scen. Det ena var det faktum att Leonard Nimoy var den enda skådespelaren vars rollfigur överlevde den första, refuserade, piloten. Spocks blotta närvaro på bryggan som utomjording gjorde att man redan vid första anblicken förstod att det här var en serie som utspelades ute i rymden, någon gång i framtiden. Det andra var att Nimoys tolkning av Spocks rollfigur i mycket byggde på känslan av utanförskap och att vara annorlunda – något som Nimoy själv upplevt som barn till invandrare från Ukraina. En känsla som också slog an hos fansen, för många var det just Spock och hans roll som den ständige outsidern som fick dem att fastna för Star Trek.

for-the-love-of-spock-barn
Den legendariska bilden av far och son Nimoy med Vulcanska öron.

Bitvis är For the love of Spock hur intressant som helst, men filmen lider av sitt dubbla fokus – att både handla om en rollfigur och en person. Det blir lite varken eller, helt enkelt. Det är också en mycket traditionell pratande huvuden-film där man använder kändisar som ibland, om man ska vara lite hård, inte har sådär jätteintressanta saker att berätta. Och ja, jag menar Jim Parsons – Sheldon Cooper – från Big Bang Theory. Och jo, jag vet att Adam Nimoy tydligen intervjuar Sheldon i tv-serien och att det där är ett roligt litet metaskämt, men… Adam Nimoy försöker också, i ärlighetens namn, redovisa sin egen bitvis ansträngda relation till pappan, men för mig som läst hans självbiografi känns de inslagen mest som en halvmesyr. Kanske nästan lite obegripliga för de tittare som inte plöjt My Incredibly Wonderful, Miserable Life.

Min favoritscen är det gamla klippet där där Nimoy på ett Star Trek-konvent blir full i skratt när han inför en jublande publik läser upp en Variety-recension av det första avsnittet av Star Trek – en riktigt magsur sågning. William Shatner råkar också illa ut i recensionen, varpå Nimoy gör en egen imitation av honom. Gulligheten! I en annan intervju får George Takei återberätta när Nimoy slogs för att han och Nichelle Nichols skulle få vara med som röstskådespelare i den animerade versionen av Star Trek. Utan dem skulle det inte längre finnas någon mångfald alls i den seriens rollbesättning.

Det är lite skumt, efter ett och ett halvt år med det här projektet känner jag mig bitvis nästan lite för insatt för att uppskatta den här filmen. Jag har ju både läst Adam Nimoys självbiografi samt den första av Leonard Nimoys två böcker. Kanske är det därför jag tycker att For the love of Spock känns lite ofärdig och ytlig. Men som ett minnesdokument över Leonard Nimoy och hans skådespelargärning gillar jag filmen. Mitt största problem? Varför handlade den inte mer om Tre män och en baby? För mig är det fortfarande helt orimligt att Leonard Nimoy regisserade den där tramsiga, men ack så kommersiellt framgångsrika, rullen.

Jag trodde nog att det skulle ta eoner av tid innan For The Love of Spock skulle vara tillgänglig i Sverige, men döm om min förvåning när den fanns att hyra på både Google Play och Itunes redan nu. För en gångs skull var det nya, gränslösa mediesamhället faktiskt på min sida.

Betyg: 7/10

Trekkies och Trekkies 2. Dokumentärerna om fansen.

trekkies 4

trekkies 2Just nu håller jag på att läsa in mig lite på fandomen inom Star Trek, och då kan man inte riktigt hoppa över de här två dokumentärerna (som ingick i det där generösa nödlånet från Johan förra sommaren – snart ska du få tillbaka rubbet, jag lovar!). Den första, Trekkies (1997), är en lågbudgetproduktion som lyckats skrapa ihop mycket freakshow för pengarna. Ledsagare in i Trekkies-universumet i bägge filmerna är Denise Crosby (Tasha Yar i The Next Generation). I den här första filmen får hon träffa mestadels rätt udda figurer som får berätta om sin fascination för alla saker som är Trek. Bland höjdpunkterna finns en man i kvinnokläder som sjunger en filk-sång, en tandläkare som trekifierat hela sin mottagning samt en intervju med meta-kändisen Barbara Adams som fick massor av uppmärksamhet när hon satt i juryn i Clinton-anknutna Whitewatermålet klädd i sin Trek-uniform. Vi får inte heller glömma den lite aspige Gabriel Koerner som fick sin egen tagline när intervjun blir avbruten av att det ringer i telefonen: “Peter, this is the worst time you could have called! Go away! … ok bye.

Trekkers 2 (2004) verkar ha en betydligt större budget. Fred Schneider, sångaren från B-52:s, har gjort en låt till filmen och Crosby och hennes team reser den här gången till Europa och Latinamerika för att kolla in till exempel tyska och brasilianska trekkers. Man tillåter sig också att vara lite meta, och hälsar även på hos personerna som var med i första filmen. Bland annat en några år äldre Koerner som får visa upp sin flickvän och förklara att han faktiskt får ligga – trots sin nördighet. På slutet får också en rad fans berätta vad de tyckte om den första filmen, ett sätt att följa upp den kritik man lär ha fått av en del, som tyckte att regissören Roger Nygard gjorde sig lustig på trekkers bekostnad i den första filmen.

trekkies 3Och, jo, jag mådde nog lite mer dåligt av den första filmen. Det finns en hel del skämskudde-ögonblick i den då jag satt och gnydde av obehag för mig själv i soffan. I Trekkies 2 ges en lite mer nyanserad bild av fansen, och fler av seriens goda, universella och inspirerande aspekter tas upp. Det känns också som att många som är med i del 2 har sett den första filmen, och liksom gör sina uttalanden med den i åtanke. En smula mer förberedda och nästan lite medietränade av att ha sett folk göra bort sig i del 1.  Personligen är det fans utklädda till klingoner som jag har det svårast för. När de ska försöka vara tuffa och hårda som klingoner så blir det oftast så hemskt och skevt, eftersom de försöker vara coola klädda i riktigt fula och dåliga kostymer. De är liksom skräckinjagande på ett helt annat sätt än de själva tror.

I dag är det väldigt få som skulle tycka att det Trekkers eller Trekkies håller på med är vkonstigt. Fandom har blivit allt mer mainstream och accepterat. Till och med My little pony-fanatikerna, bronies, får väl räknas om inkorporerade i samhället i dag. Men det är något med “snällheten” inom Star Trek-fandomen som kanske gör att aningen fler outsiders säker sig dit. Kanske beror det på att rollfigurer som Spock och Data skildrar ett utanförskap. De må vara hyperintelligenta, men förstår inte sociala koder och tysta överenskommelser.

Star Trek-dokumentärer: Chaos on the Bridge. Shatnerdokumentären som förklarar varför The Next Generations början var så svår.

chaosonthebridgeEfter att ha klarat av de tre första säsongerna av The Next Generation så passar den här dokumentären givetvis perfekt. Den har nämligen som mål att förklara för mig varför så mycket av det jag sett hittills inte riktigt höll måttet. Som titeln Chaos on the Bridge antyder, och som de som skrivit i kommentarsfältet här på bloggen också berättat om, så var ju inte förutsättningarna inför starten av The Next Generation särskilt bra.

Regissör och intervjuare i dokumentären är William Shatner, och det är svårt att se den här filmen utan att få känslan av att det här är Shatners personliga hämnd på Star Treks skapare, Gene Roddenberry. Varje gång någon berättar något riktigt konstigt eller ondskefullt som Roddenberry gjort så kan Shatner inte riktigt dölja sin förtjusning, utan lyser liksom upp av glädje. Dels för att han förstår att hans dokumentär faktiskt kommer att kunna säljas till ett distributionsbolag med den här typen av innehåll. Men också för att han själv verkar känna sig illa behandlad och förbisedd. Och i en scen erkänner han att han har haft svårt att acceptera att någonannan överhuvudtag fick lov att vara kapten för Enterprise. Förstå hur försmådd han måste ha känt sig när Roddenberry gick vidare utan honom.

Rent hantverksmässigt är det en ganska märklig dokumentär, och det är svårt att tro att någon utanför Star Trek-communityn helt och hållet ska hänga med på vad den handlar om. Intervjuerna är sammanklippta i ett bitvis rasande tempo, nästan helt utan förklaringar. Jag har ägnat ett år snart åt att sätta mig in i Star Trek-historieskrivningen och var ändå tvungen att koncentrera mig ordentlig för att hänga med.

Så hur ska vi sammanfatta dokumentären? Tja, allt var kaos. Manusförfattare anställdes och sparkades på stående fot. Och hela tiden så tänkte jag på det där jag läst någonstans. Att Roddenberry själv egentligen inte hade någon lust med att göra The Next Generation. Men att han heller inte var beredd att lämna över makten till någon annan. Sen finns det nya bifigurer som tidigare varit okända för mig, framför allt Leonard Maizlish – Roddenberrys advokat och en man som fick obegripligt mycket inflytande i produktionen av The Next Generation.

Lite annan bonusinfo är allt Patrick Stewarts stela attityd under inspelningen, samt ett mindre försvarstal av författaren/producenten Maurice Hurley, som verkade ha tyckt att han fick oförtjänt mycket skuld för problemen med produktionen av The Next Generation.

Det här är långt ifrån Shatners enda försök att utse sig själv till den store historieskrivaren kring händelserna bakom kulisserna under produktionen av Star Trek. Själv har jag försökt ta mig igenom hans bok Star Trek Memories., men den är skriven på ett så klämkäckt sätt att det blev totalstopp nästan direkt och nu verkar jag ha slarvat bort den någonstans. Har ju lite svårt att ta Shatners historikerroll riktigt på allvar efter att ha läst Nichelle Nichols totalsågning av honom i hennes självbiografi (blogginlägg om den kommer inom kort). Enligt henne lider Shatner av en total minnesförlust kring allt som hände under inspelningen av The Original Series. Teorin är att han var så självupptagen att han inte tog in någonting som någon annan gjorde. Under arbetet med den här dokumentären verkar någon ha hållit honom ganska hårt i kopplet, han låter faktiskt sina intervjupersoner få mycket av taltiden i klippen som är med i filmen.

Chaos on the Bridge är, som helhet, ett riktigt bra dokument över arbetet med The Next Generation. Att den här serien lyckades överleva trots alla problem som funnits under produktionen av alla dessa avsnitt är ett mindre under. Troligtvis (precis som det mesta som har med Star Trek att göra) så är det fansens förtjänst att det blev en fortsättning.

Chaos on the Bridge finns att se på Netflix. Tack till Jerry Määttä för tipset.