TNG: Eye of the beholder. Det där Deanna Troi ser spöken.

tng eye of the beholder

Isch. Det här avsnittet balanserar på gränsen till flera saker som jag inte gillar. Dels tng the eye of the beholder 2påminner det väldigt länge om en typisk spökhistoria (som om vi inte fick nog av det alldeles nyss). Dels så innehåller det ett sånt där “Bobby i duschen i Dallas“-moment – ni vet, allt du precis har sett var förresten en dröm. Såååå trist grej. Och det hela blir inte bättre av att Marina Sirtis verkar ha fyllt på sitt ansikte med någonting inför just det här avsnittet. Hon går liksom runt med en lejonliknande överläpp genom hela det här avsnittet, ett avsnitt där hon dessutom är med i ovanligt många scener (som ni ser på bilden ovan är jag inte den enda som lagt märke till läppgrejen).

tng eye of the beholder 3Allt börjar ju i och för sig väldigt dramatiskt med något så sällsynt som ett självmord ombord. När Deanna Troi ska undersöka vad som hänt så får hon plötsligt erfara starka känslominnen i kontrollrummet till plasmainjektorn: Röster, bilder, en man och en kvinna som hånskrattar, ett hotfullt ansikte. Efter det flyter avsnittet på lite som en deckarhistoria där Troi kommer en mordgåta på spåret. Som en liten bonus lyckas hon också hamna i säng med Worf. När hon på nytt återvänder till platsen för självmordet blir hon nästan överväldigad av minnesbilderna som på nytt tränger sig på. Antagligen hade hon hoppat och tagit sitt liv, om inte Worf tagit tag i henne. Vilket ju är skitkonstigt eftersom hon precis sköt Worf i ett svartsjukedrama.

tng eye of the beholder 4Det visar sig att allt som hänt från första gången Troi stod i det där kontrollrummet varit ett slags vakendröm. Trois hjärna har konstruerat en egen, alternativ berättelse om henne själv som bygger på känslor och minnen från en empatisk person, Walter Pierce. Han arbetade med konstruktionen av Enterprise, men tog sitt liv ombord efter att han dödat sin flickvän och hennes älskare. Det visar sig finnas organiska rester från Pierce (gamla klickar hjärnsubstans?) som liksom legat och läckt minnen och känslor till de empatiska personer som kommit i närheten av Nacielle-tuben.

Det här är nog en av de mest långsökta och bisarra upplösningar jag varit med om i Star Trek-sammanhang, och det vill då inte säga lite. Inte bara avfärdas större delen av avsnittet som en dröm (trots att vi får se scener där Troi själv inte är med), utan en helt ny form av telepatisk strålning i form av minnesbärande hjärnklet introduceras.

Desto mer gillar jag flirten mellan Troi och Worf. Den har vi ju redan fått se en glimt av när Worf besökte parallella universum i Paralells. Men i det här universumet visar sig kärlekshistorien också bara vara en dröm. Att man missade att skriva in romansen mellan de två i serien på ett mer konkret sätt är faktiskt rena rama kardinalfelet. Det hade varit precis den här typen av såpaliknande inslag som hade lyft The Next Generation på en massa sätt. Bara att få se Troi kämpa med rollen som styvmor åt en liten klingonkille hade varit värt så mycket! Så många missade möjligheter här!

Förresten, gjorde inte Deannas mysdress  (den där tajta, lila, avslöjande saken) comeback i det här avsnittet, efter en lång tids frånvaro? Kanske var det på det sättet man skulle förstå att det hon var med om faktiskt var en dröm?

Betyg: 3/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 309 tv-avsnitt.

TNG: Masks. Det där en solgudinna tar över Enterprise (och Picard får spela mångud).

tng masks 3

Jag försöker ju göra den här färden genom Star Trek-universumet utan att researcha och läsa på i förväg. Varje avsnitt ska, om möjligt, komma som en komplett överraskning för mig. Den ambitionen var jag väldigt glad över när jag såg Masks, för det var en obetalbar känslomässig bergochdalbana att titta igenom just det här avsnittet. Att steg för steg följa hur ett avsnitt sakta sjunker ner i en kvalitativ Marianergrav. Hur en redan dålig storyline bara blir stadigt  värre. Att få sitta och skrika rakt ut i rummet “Nej, men vad fan”, “Det här kan inte vara sant!”, “Vad är det här för skit!”, “Inte kan väl Picard få för sig att spela en mångud! “, “Det här är för ända in i helvete det pinsammaste jag sett!”.  Okej, jag ljög lite där. Jag sa inte alla de där sakerna högt. Oftast satt jag bara väldigt stilla, alldeles tyst och med uppspärrade ögon och bara gapade av förvåning och förtvivlan. Det är vad jag kallar en tv-upplevelse av rang det.

Senare, i efterhand, kan man ju läsa på och inse att man inte var helt ensam kring de här  känslorna. Tidningen Empire har till exempel valt det här avsnittet som det värsta av allta sju säsongerna av The Next Generation (Shades of Gray var egentligen ännu värre tyckte man, men eftersom det mest bestod av klipp från tidigare avsnitt så räknades inte det som ett självständigt verk).

tng masksSjälva grundidén, att Enterprise upptäcker ett främmande föremål i rymden som visar sig vara någon form av arkiv från en främmande civilisation, känns däremot ockå lite bekant. Man skulle kunna se Masks som en extra allt-version av det kritikerhyllade avsnittet The Inner Light. Precis som i det avsnittet så väljs en i besättningen ut för att vara länken mellan Enterprise och det främmande objektet även här. Data är den utvalde den här gången, hans intellekt invaderas av en rad olika personer som finns lagrade i det mystiska rymdarkivet – exakt vad det är som man stött på där i rymden förstår jag faktiskt aldrig.

tng masks 6För skådespelaren Brent Spiner måste det här ha varit ett av de absolut svettigaste avsnitten att göra. Han ska gestalta ett slags påtvingad personlighetsklyvning och på bara ett ögonblick växla mellan att spela olika personer från det där arkivet, utan att kunna använda mask eller annan rekvisita som hjälp – det är bara ett märke i pannan och ett på bröstet som berättar för oss att personen som Data kanaliserar har bytts ut. Uppgiften blir ju inte mindre trixig av att  Spiner tydligen gavs i stort sett noll förberedelsetid inför inspelningen av det här avsnittet.

data som kvinnaAv en ren händelse lyssnade jag förresten för bara några dagar sedan på ett avsnitt av podcasten Subspace Transmissions som handlade om just Brent Spiners alla olika rolltolkningar i The Next Generation. För det är väl ingen i Star Trek-casten som fått spela så många olika rollfigurer i samma serie – för att inte tala om de olika versioner av lätt personlighetsförändrade versioner av Data som dyker upp här och där. Just Spiners enorma proffsighet måste ju ha spelat in när Data snabbt blev en av seriens mest använda rollfgurer.

tng masks 7Men, tillbaka till det här avsnittet igen. Efter att Data blivit fjärrstyrd från Det Mystiska Arkivet Som Fanns Inuti En Komet så börjar också Enterprise förändras. Steg för steg förvandlas skeppet, stenväggar byggs upp, växter och träd frodas. Avsnittets klimax är när Data intas av en solgudinna och Picard låtsas var en mångud i en del av Enterprise som förvandlats till ett tempel. Picard använder sin manliga list och mytologiska know how för att få solgudinnan att förstå att det är jakten och kampen mellan de två som är själva kärnan i deras existens. När den rysliga solgudinnan väl distraherats och gett sig ut på jakt efter månguden igen så förvandlas Enterprise tillbaka till ett rymdskepp – helt utan stenväggar.

tng masks 2Det finns en uppenbar förtjusning över att få leka med mytologiska och religiösa symboler i Masks. En ton som rimmar rätt illa med den vetenskapliga korrekthet som åtminstone The Next Generation brukar hålla sig till (Deep Space Nine är ju däremot sedan länge förlorat i någon form av religiöst mumbo-jumbo). Det blir ju inte bättre av att det som faktiskt händer i avsnittet heller aldrig riktigt förklaras. Försökte Det Mystiska Arkivet Som Fanns Inuti En Komet att iscensätta en förlorad civilisation? Var det en litterär skildring av den därna solgudinnan som intog Data, eller fanns hon på riktigt? Jag menar, som om inte avsnittet är helt sjukt i sig, så lämnas jag dessutom helt utan någon förklaring. Gud, jag hatade verkligen det här. Det var nog det ostigaste jag sett hittills i Star Trek-väg.

Betyg 1/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 307 tv-avsnitt. 

 

TNG: Thine own self. Det där Data tappar minnet och introducerar en radioaktiv smyckeskollektion.

tng thine own self

Man skulle kunna sammanfatta det här avsnittet i tre punkter. 1. Data ska plocka upp radioaktivt drivmedel från en störtad sond på planeten Barkon IV, men strålningen gör att han tappar minnet. 2. Han stapplar in i en liten by där civilisationen befinner sig på någon form av medeltida nivå. För att få in pengar säljer Data lite av de radioaktiva stenar han har med sig (och som han alltså inte längre minns riskerna med). De blir snart till populära smycken, som i sin tur ger folk strålskador. Ganska jobbig stämning gentemot Data. 3. Samtidigt ombord på Enterprise: Deanna Troi försöker vidareutbilda sig, men är till en början för långsam med att offra sina kollegors liv för att bli en karriärskvinna inom Starfleet.

tng thine own self 4Civilisationen på Barkon IV måste vara ett av de mer fantasilösa utomjordiska samhällen upphovspersonerna bakom Star Trek tagit fram. Lite generisk medeltidsmiljö och pyttelite smink i pannan för att signalera att befolkningen är en främmande ras. Men Star Trek-universumets tristaste problem  – att så många av civilisationerna Enterprise stöter på ute i galaxen verkar ha en utvecklingskurva som är mycket lik den på jorden, både biologiskt och kulturellt, orkar jag inte ens reagera på längre.

tng thine own self 3

Att avsnittet ändå fungerar hyfsat beror nog främst på två rollfigurer/skådespelare. Dels den ärtiga lokala läkaren Talur, som utifrån sitt begränsade perspektiv ändå försöker resonera vetenskapligt kring saker och ting. Dels flickan Gia. Hon blir Datas enda egentliga vän i den lilla byn, på ett sätt som blir både rart och sorgligt.

En lite lustig detalj är att regissören till det här avsnittet, Winrich Kolbe, också gjorde Pen Pals – ett annat avsnitt som till stor del bygger på Datas vänskap med ett barn. Fast det här avsnittet håller en betydligt högre klass. För övrigt regisserade Kolbe totalt 48 fördelade på fyra olika Star Trek-serier (och dejtade Kate Mulgrew – men det kanske vi kommer till senare).

tng thine own self 2Som helhet ett måttligt inspirerat, men trots det väl utfört avsnitt. Fast även så här i efterhand verkar man ha saknat riktning. För andra avsnittet i rad läser jag i min Star Trek-litteratur att ingen riktigt visste vad avsnittet handlade om – egentligen. På ett liknande sätt kommer mitt nästa blogginlägg att handla om ett avsnitt av Deep Space 9 som är lite för likt Thine own Self för sitt eget bästa. För övrigt är namnet på det här avsnittet en lite onödig Shakespearereferens.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 305 tv-avsnitt. 

TNG: Lower decks. Det med the next next generation på Enterprise.

tng lower decks 3Äntligen! Äntligen!! Nytt blod! Enterprise i The Next Generation har börjat kännas så himla klaustrofobisk på sistone. Som om hela skeppet bara bemannades av en handfull människor. Visst, vår lilla grupp av kompisar på skeppet har i och för sig träffat en del släktingar och lite aliens, men ibland får man känslan av att ingen annan ombord ens spelar någon roll. Men så kommer det här avsnittet (äntligen!)  där ett gäng unga i besättningen får stå i fokus. De är i början av karriären och väntar nervöst på att nästa omgång befordringar ska bli officiella (mycket proffsigt av Troi och Riker att sitta och göra sin utvärdering i en bar, bara några bord från personerna som de diskuterar).

Men ännu viktigare än att vi får lära känna några nya ansikten ombord tycker jag inblicken i hur resten av Enterprises besättning ser på kapten Picard, doktor Crusher, Riker och de andra är. (it ain’t pretty).

tng lower decks 2På ett sånt där typiskt nördigt Star Trek vis (jag minns vad du gjorde förförra säsongen) så knyts det här avsnittet samman med The First Duty. Det där Wesley Crusher och hans kompisar ljuger om en olycka där en av deras klasskompisar har omkommit. Sito Jaxa har lyckats klara sig igenom utbildningen trots sitt felsteg, och har nu hamnat ombord på Enterprise. Hon väcker ledargarnityrets intresse eftersom de behöver en bajoran för ett ytterst hemligt (och farligt) uppdrag som går ut på att transportera en cardassisk spion tillbaka in på fiendens område. Och det är här som Lower decks börjar bli lite obehagligt. För när avsnittet är slut känns det som att de seniora befälen manipulerat Sito att säga ja till vad som i praktiken är ett självmordsuppdrag. Visst, man kan läsa deras olika “tester”, “råd” och tuffa ton som ett omtänksamt sätt att kolla om Sito är av rätta virket, men för mig ser det mest ut som ett avancerat sätt att styra Sito dit man vill. När hon väl fick frågan om uppdraget fanns det i praktiken inget annat alternativ än att säga ja, både för att visa kapten Picard vad hon kunde prestera och för att leva upp till Worfs förväntningar på henne.

tng lower decks 4För första gången framstår våra hjältar som rätt taskiga människor. Och nu får de leva med följderna. Tyckte att det kändes som ett konsekvent beslut i manus att också låta Sito dö, men under min research läser jag sedan att det var tänkt att Sito skulle dyka upp i Deep Space Nine framöver. Jo, jag är ett fan av intriger som fortsätter genom serien, men om det aldrig får bli lite sorgligt på riktigt i en serie så blir det lite för mycket barnprogramkänsla över den. Så det var kanske tur att det där aldrig hände.

I övrigt är det här också ett avsnitt där vi får träffa en person från Vulcan igen (alltid trevligt) och så får vi sitta med på pokerkvällar hos både det vanliga gänget och hos juniorerna.Vi får också för första gången reda på de ombord som inte är befäl måste dela rum ombord. Plötsligt inser man varför folk så gärna vill göra karriär inom Stjärnflottan.

tng lower decksMen det största frågetecknet i det här avsnittet för mig är Ben. Han arbetar i baren, och berättar att han därigenom inte omfattas av det vanliga reglementet ombord eftersom han är civil (hade ingen riktig aning om att sådana undantag fanns). Men det märkliga är att han får spela en så stor roll i det här avsnittet, utan att egentligen vara viktig för hur intrigen utvecklas. Det känns som en plantering inför något kommande avsnitt, eller spinoff-serie. Men tydligen återvänder han aldrig. Jag tycker att det är skitkonstigt, hur som helst.

Däremot gick det tydligen vilda rykten om att just det här avsnittet skulle vara ett sätt att etablera besättningen för den kommande Voyager-serien. Men det ska det tydligen inte vara.

Ett välskrivet avsnitt som vågar berätta historien om Enterprise ur ett nytt perspektiv, och även visa mindre sympatiska sidor hos seriens huvudpersoner. Skitbra, om du frågar mig.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 303 tv-avsnitt. 

 

 

TNG: Sub Rosa. Den där doktor Crusher ligger med sin mormors älskare. Som kanske är ett spöke. Men som nog egentligen är mer av en anafasisk livsform.

tng sub rosaa

Det här var faktiskt det lökigaste jag sett under de drygt 300 avsnitt jag hittills kollat igenom ur Star Trek-serien. Det hjälper inte hur många flares som regissören Jonathan Frakes (alltså Riker i serien) lagt in i, eller hur mycket gotisk spökhistorieestetik han vräker på med. Inget kan rädda Sub Rosa.

tng sub rosa 4Förutom några utflykter till Enterprise så utspelas det här avsnittet på en terraformad planet som är en kopia av en de skotska högländerna från förr. Där blir doktor Crusher förförd av en främmande livsform från 1600-talet som lever i en ljuslykta och tidigare varit hennes mormors älskare. Ja, hennes mormorsmors också, för den delen. Kanske några till, minns inte riktigt. Bland den mystiske älskarens förförelsemetoder märks bland annat att han fyller hela  huset som Crusher bor i med kamelior (hon blir yr av doften, jätteyr). Plus ASHÄRLIGT sex där spökälskaren – som förresten heter Ronin– upplöses och liksom försvinner in i henne. Men det finns förstås en baksida, Ronin är något av en parasit som lever på ett värddjur – för att kunna överleva så måste han dela kropp med en människa. Då helst rödhåriga snygga kvinnor. Åh, allt är så pinsamt!

tng sub rosa 3Men. Riktigt lika pinsamt som det där Robin Hood-avsnittet Qpid är nog ändå inte det här. Sub Rosa är mer kitschigt på ett Harlequin/camp sätt, som i sig är ganska underhållande. Förbluffande osmakligt. Mer tramsigt än vedervärdigt. Mitt leende är liksom lite mer roat än förskräckt när jag sitter och ser på avsnittet. Jag menar, dimma på bryggan på Enterprise? En scen där doktor Crusher i praktiken sitter och onanerar? Men i och med att man vågar leka med genren så kommer man undan med blotta förskräckelsen. Men lite besviken är jag över att man inte tar med det här att Beverlys son Wesley skulle kunna få ett spöka som plastfarsa. Det hade varit intressant på riktigt. Hehe.

Betyg: 2/10 (hur fan jag kunde ge Qpid en trea förstår jag inte så här i efterhand)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 301 tv-avsnitt. 

 

TNG: Homeward. Det med Worfs upproriska brorsa och flyktingarna från Boraal II.

tng homeward storbild

Hej, Generalorder Ett. Det var ett tag sen sist, men jag har inte saknat dig särskilt mycket. Men nu var det dags igen. I Homeward utforskas på nytt de moraliska dilemman som denna klassiska regel kan innebära när atmosfären på planeten Baraal II håller på att lösa upp. Fast den här gången klarar man av diskussionen kring det svåra valet ganska snabbt. Picard väljer en strikt tolkning av regeln och besättningen ombord på Enterprise sitter tigande och ser på när planeten dör, utan att försöka rädda dess befolkning. Det ingen räknat med är Worfs fosterbror Nikolai, som varit Federationens undercover-observatör på planeten. I hemlighet smugglar han ombord invånarna från sin Boraalska hemby på skeppets holodäck. Genom att återskapa deras hemmiljö där hoppas han kunna transportera dem till en ny planet utan att de ens märker att de är ombord på ett rymdskepp – en teknik de överhuvudtaget inte känner till.

Vi verkar vara inne i ett minitema i The Next Generation: precis som i förra avsnittet handlar det om när man ska följa regler och order, och när det är okej  att bryta mot dem. Homeward är också ytterligare ett av de så ofta återkommande “familjeavsnitten” i den här säsongen, här får vi för första gången träffa Worfs fosterbror. Han verkar vara en riktig strulpelle, med en helt annan livsfilosofi än Worfs strikt klingonska syn på heder och plikt. Ta bara det faktum att han, som hemligFederationsagent, blir ihop med och planerar att skaffar barn med en kvinna från Boraal II – vilket väl egentligen är det avgörande skälet till att han inte respekterar Generalorder ett.

tng homeward 8Nikoais plan hade säkert fungerat om inte tekniken på Enterprise hade varit så svajig just vid den här tidpunkten. Holodäcket fungerar inte som det ska, och Worf som tidigare transporterats ner till planeten för att möta sin bror, får nu hitta på olika ansträngda förklaringar till varför holodäcksrummets golv och väggar plötsligt skymtar genom hologrammet. En av Boraalerna, Vorin, hittar till och med utgången på däcket, och stapplar förvirrad och chockad runt i korridorerna på Enterprise innan Troi och Riker tar hand om honom. Att Vorin tar livet av sig snarare än att återvända till sina bybor, eller skapa ett nytt liv på Enterprise är en högst tragisk intrigvändning som man inte riktigt tar hand om. Precis som Picards sista replik i avsnittet antyder att han (på ett lite krystat sätt) helt bytt åsikt i hela Generalorder ett-frågan:

But I wish that Vorin could have bridged the gap between our two cultures. I would have liked the chance to have known him better.

tng homewardEtt rätt fascinerande avsnitt, trots att jag är lite trött på Generalorder ett-plottar. Kul att se Paul Sorvino spela Worfs brorsa, men mest tror jag att jag gillade att se Worf-skådespelaren Michael Dorn utan hela hans Klingonmask och med lite snyggare skägg. När Worf ska besöka Boraal så får han nämligen genomgå en plastikoperation för att kunna smälta in. Sen opereras han tillbaka igen när han är ombord på holodäck, och sen till boraalan igen när han ska hänga på holodäck med byborna. Verkar lite omständligt. Och varför gör ingen ombord på Enterprise lite roligare plastikoperationer när det verkar gå så snabbt och enkelt? Eller är jag bara för påverkad av att nyss ha läst Samuel R. Delanys Babel-17.

Betyg:7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 299 tv-avsnitt. 

 

TNG: The Pegasus. Det om Rikers gamla chef, det superhemliga olagliga forskningsprojektet och Kapten Picard-dagen.

tng pegasus 4Då och då försöker jag introducera Star Trek för nya personer. Det går inte alltid så bra. tng pegasus 5The Pegasus var till exempel inte något särskilt bra avsnitt för en Star Trek-oskuld. Mycket prat, prat, prat. Och väldigt mycket av pratet handlade dessutom om ledarskapfilosofier inom stjärnflottan. Kanske längtade också en nytillkommen tittare mer efter lite pangpang i rymden än ett rymdskepp som materialiserats inne i ett berg på en meteorit. Precis som det roliga med avsnittets egentliga höjdpunkt, skämtet om Captain Picard Day (som dessutom genomfördes helt utan att man såg några barn – lite snålt!) också kräver lite bakgrundshistoria för att fungera.

tng pegasus 2Men när jag såg om avsnittet på egen hand hittade jag fler intressanta bottnar. För alla dem som ibland tycker att Star Trek är för militäriskt, handlar om att lyda order blint och alltid lyda sin kapten så är The Pegasus åtminstone ett sätt att nyansera seriens ideologi. Här möts två ledarskapsskolor. Picard står inte helt oväntat för en lite mer humanistiskt orienterad linje, där han gärna skryter om att han rekryterade Riker för att få en försteofficer som vågade säga emot honom. Medan veckans gästrollfigur, amiral Pressman, vill ha lojala och lydiga under sig – så som Riker var när de två arbetade tillsammans för tolv år sedan.

För det här avsnittet har två olika spår. Det ena handlar just om Rikers utveckling. För tolv år sedan var han nyutexaminerad och följde Pressmans order blint när ett myteri höll på att inträffa på rymdskeppet Pegasus. Nu följer han däremot sin inre kompass i en helt annan utsträckning och står upp för det han tycker är rätt, även om det kan få konsekvenser för hans fortsatta karriär i Stjärnflottan.

tng pegasus 6Det andra spåret handlar om läget inom Stjärnflottan. Hur det finns hökar och fredsduvor inom organisationen, där Pressman är en av dem som inte vill acceptera de förhållanden som fredsfördraget med Romulanerna dikterar. I överenskommelsen ingick tydligen att Federationen inte fick forska fram en egen version av Romulanernas kanske allra mest effektiva vapen – deras osynlighetskamouflage. Men trots förbudet var det en experimentell version av just en sådan teknik som testades ombord på Pegasus. Alla trodde att skeppet exploderade i en olycka för tolv år sedan, men nu visar det sig att Pegasus egentligen bara gick in i sitt osynlighetsläge. Nu vill både Romulanerna och Pressman vill hitta vraket, och kamouflagegeneratorn, först.

tng pegasus 3Terry O’Quinn (surgubben i Lost) är skitbra i rollen som den koleriske, obehaglige och lite lätt galne Pressman, men avsnittet i sig håller ett märkligt lågt tempo, trots all potentiell dramatik. Lite indirekt berättande, på något vis. Men som en fördjupning av läget inom Stjärnflottan och Federationen är det förstås högintressant, även om det är lite komiskt att det är Enterprisebesättningens lojalitet till Picard som gör att de vägrar att följa en överordnad amirals order. Det här med lojalitet, ordergång och strikta regler är lite omväxlande bra och dåligt i den här serien, ibland i ett och samma avsnitt. Jag minns till exempel att Riker inte alls gillade när underordnade ifrågasatte honom i tidigare avsnitt. Intressant också att den där hastighetsgränsen i rymden, som det ägnades ett helt avsnitt åt tidigare i serien, åtminstone nämns i det här avsnittet.

Betyg:5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 298 tv-avsnitt.