Star Trek-litteratur: Warped – om den aldrig sända åttonde säsongen av The Next Generation.

warped

Det har knappast funnits någon tid för abstinens efter det där allra sista avsnittet av The Next Generation. Om bara några blogginlägg är det dags för mig att se den allra förstaTNG-långfilmen. och fram tills dess har jag kunnat hålla mig sysselsatt genom att sträckläsa den åttonde säsongen av serien i bokform, Jag pratar om Warped, en kärleksfull men också ganska elak drift med hela The Next Generation-konceptet. Boken är utformad som en guide till en påhittad åttonde säsong, och listar 26 avsnitt med samma upplägg som finns i companionböcker och på sajter på nätet: En kort sammanfattning av handlingen i avsnittet, en listning av några minnesvärda citat och till sist en uppräkning av olika misstag och struligheter som gjordes vid inspelningen (även om det i det här fallet ju aldrig gjordes någon inspelning, men ändå).

warped dataBoken började som ett twitterkonto (@TNG_S8) skapat av Star Trek-nörden och komediförfattaren Mike McMahan, som bland annat arbetat med den animerade tv-serien Rick & Morty. Han förklarar själv i boken hur han är den typen av fan som gillar  b-handlingarna i avsnitten mest. Alltså inte den stora viktiga huvudintrigen, utan den där lite fjantiga handlingen som händer liksom lite i bakgrunden. Ett av de bästa exemplen är väl avsnittet där Data funderade på att anlägga skägg.

Tänk ändå om man ändå hade fått ha McMahan sidan om sig i tv-soffan när man kämpade sig igenom de sju säsongerna. En sån som man kan himla med ögonen ihop med när avsnitten börjar flippa ut och bli lite corny – samtidigt som bägge vet att det är just det här lite töntiga som vi egentligen gillar bäst.

warped rikerMcMahan komponerar sina egna avsnitt som en slags blandning mellan Star Trek och Liftarens guide till galaxen. Och det märks att han har några favoritämnen. Boken domineras av handlingar om:

1. Data och Geordi som skeppets två nördiga barnrumpor ( mest av allt påminner de om Troy & Abed i Community, faktiskt).

2 Intriger som på olika sätt handlar om Rikers sexappeal (som när de aggressiva kolibrierna på planeten Laap Ri alla blir kära i honom och täcker hela hans kropp för att komma nära någon som är så macho och attraktiv).

3. Något där Wesley Crusher gör bort sig eller försöker berätta för alla om sin tillvaro som en energiform (ja, McMahan väljer att skriva tillbaka Crusher i serien igen. Hur ska man kunna göra komedi av Star Trek utan honom?).

4. Handlingar där Picard på något sätt fastnar i turbohissen (i alla fall fram tills dess att Picard reser tillbaka i tiden och ser till att hissar på rymdskepp aldrig uppfinns, i stället har man trappor ombord på Enterprise i fortsättningen).

warped troiJag är väldigt förtjust i den här boken, satt och flabbade rakt ut ibland. McMahan lyckas liksom både beskriva avsnitt som man faktiskt verkligen skulle vilja se, och samtidigt kärleksfullt driva med seriens många svagheter. Bland mina påhittade favoritavsnitt finns till exempel Rikerworld, där Riker råkar lämna lite dna på en kapsel som landar på en planet där tiden ibland går extremt snabbt. Det betyder att man från Enterprise snart kan observera hur planeten utvecklat liv, men där alla livsformer på alla nivåer utgår från Riker. Givetvis skakas även den här planeten av konflikter och stridigheter, i det här fallet mellan RIker-humanoider utan skägg och med skägg. En annan darling är Barclay’s Day, en variant på Groundhog Day där Q försöker ta reda på om den misslyckade och otursförföljde Barclay kan ta sig igenom en hel dag på Enterprise utan att ta livet av sig själv eller andra. Eller varöfr inte Lowest deck, där vi för första gången får möta den verkliga underklassen ombord på Enterprise.

McMahans storylines är ju helt bisarra, men det roliga är att han trots det hamnar väldigt nära saker som faktiskt hänt i serien  (som när en av hissarna på Enterprise utvecklar ett eget medvetande, det avsnittet har vi ju nästan sett). McMahan är en nörd som verkligen kan sitt ämne, men som samtidigt har humor nog att skratta åt hela fenomenet. Nu skulle jag bara behöva en likadan bok om Deep Space Nine för att hålla mig flytande de närmsta åren.

Tack för tipset, LDL!

Betyg: 10/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 330 tv-avsnitt. Och så några böcker och dokumentärer på det dårå. 

 

 

Statistikextra: The Next Generation. Säsong sju och hela serien sammanfattad i siffror!

tng-phantasms-3
Som vanligt har den här bloggens toppkommentator LDL sammanfattat den nyss avslutade säsongen. Och vi börjar väl med att låta honom ta ordet och förklara hur det gick för den sjunde och sista säsongen av The Next Generation, samt sammanfatta hela seriens betyg!
Varsågod! /R
Säsongs- och serieavslutning innebär givetvis lite statistik. Vi tar väl och börjar med S07. 🙂
Medelbetyg för S07: 6,36 (S06:6,92)
Median för S07: 7 (S06:7)
(OBS! Märk att dubbelavsnitt räknas som ett i statistiken)
hela tng i en grav
Grafer för TNG: http://imgur.com/a/8GgBQ
Jämförelse av medelbetyg mellan säsonger och serier: http://imgur.com/a/vAVIw
TNG säsong 7 är ju inte bara slutet på serien, utan den även ofta ansedd som slutet på TNGs gyllene år som oftast definieras som S04-S06.
Den kanske största svårigheten med arbetet på S07 jämfört med de senaste säsongerna var alltså att författarlaget bakom serien spreds väldigt tunt mellan olika projekt under Star Trek-paraplyet och kanske präglades S07 just därför av släktingar, generiska handlingar och avsnitt och överlag en slags ojämnhet i kvaliteten som inte skådats sen S02 av serien.
Inte att säsongen inte anses ha några väldigt bra avsnitt, om än att det kanske är längre emellan dem, snarare är det så att den anses innehålla alltför många dåliga avsnitt och att kvaliteten från avsnitt till avsnitt är som en berg- och dalbana. Att den har en del väldigt dåliga avsnitt är ju något som vi även tidigare har kunnat se skada säsongens medelbetyg lite, då det drar ner det annars förhållandevis höga betygen så mycket. Alla de här sakerna kan ju iaf i teori ganska lätt kopplas till tidsbrist och möjligtvis brist på nya idéer, vilket är en ganska naturliga konsekvens av att författarlaget var så tunt utspridda på en säsong på 25/26 avsnitt.
Dessutom så börjar det runt de här åren dyka upp serier som använder sig allt mer av serialisering och kontinuitet mellan avsnitten – t.ex. Arkiv X, Babylon 5 (är på gång att starta) och DS9 – och även om TNG under åren börjat haft mer av det genom röda trådar som dyker upp och byggs vidare på då och då så är det inte mycket i jämförelse. Vid en tillbakablick från nutiden där den typen av tv är ganska dominant så hörs mycket riktigt ofta kritik mot TNGs episodiska natur, och så även i Rogers recensioner ju längre serien gått.
Men fansen kan iaf andas ut, för Roger har överlag bekräftat fansens majoritetsåsikt om TNG S07.
Med ett medelbetyg på 6,36 är S07 långt mycket bättre än de horribla två första säsongerna av serien, men klart svagare än S04 och S06, de starkaste säsongerna i serien baserat på medelbetyg. Kvalitetstappet märks extra mycket iom att den senaste säsongen var just S06. Lite mer förvånande är kanske att S07, iaf när det kommer till medelbetyg, inte heller slår S03 och bara knappt (6,36 mot 6,35) är bättre än S05. Det är något förvånande iom att S07 ofta nämns som den tredje sämsta säsongen av serien. Medan S03 bygger upp mot de s.k. gyllene åren och ibland inkluderas i dem, så verkar det alltså vara så att S05 – mitt emellan de två bästa säsongerna – är den tredje sämsta säsongen i TNG. Om än att skillnaderna är små. Detta enligt medelbetyget alltså. Men medelbetyget säger inte allt om hur en säsong som helhet uppfattas. Detta är betydligt mer komplicerat än att räkna ut ett medelbetyg.
I vissa fall kan medianbetyget ge en ledtråd om varför det generella intrycket kanske inte stämmer in på medelbetyget, kanske genom att visa på ojämnhet. Ett exempel är då det kanske finns ett antal avsnitt som bryter mot normen och har stor påverkan på medelbetyget genom att ligga väldigt långt ute på sidorna på skalan. Det är dock inte fallet i S07 och även om det finns en del dåliga avsnitt så är de utspridda längs skalan och kan bara delvis upphäva att de flesta avsnitten hamnar på den positiva ändan på skalan. Med ett medianbetyg på 7, så är det exakt samma som alla säsongerna sen S04.
Jag tror att den bästa förklaringen till S07s anseende och hur den uppfattas, annat än det solklara kvalitetstappet från S06, har att göra med det man ser på grafen för medelbetyg och/eller betyg för säsongen.
Om man tittar på grafen så ser man en enorm skillnad i kvalitet från avsnitt till avsnitt som börjar en tredjedel in på S07, med enorma och konstanta upp- och nedgångar i betyg. Den här typen av ojämnhet under säsongens gång sågs varken i S03 eller S05. Till och med S01 var faktiskt relativt jämn baserat på Rogers betyg, om än på en ganska dålig nivå. Det som mest liknar grafen över betygen på S07 är snarare S02, där det också finns vissa väldigt starka avsnitt, mitt i en säsong med enorma skillnader i kvalitet från avsnitt till avsnitt. Det kan också påpekas att Roger ändå verkade tycka förvånansvärt väl om den första tredjedelen av säsongen, där de höll ungefär samma medelbetyg som de bästa säsongerna, det var därefter som det gick snabbt utför nästan hela vägen. Ännu en anledning till att man kanske uppfattar att kvaliteten konstant fortsätter att sjunka och tycker mindre om säsongen som helhet.
Nu var både medianbetyget och medelbetyget fortfarande helt okej när det kommer till TNG, så det höll ändå någorlunda. Dessutom kan vi glädjas oss vid att serien och säsongen iaf avslutades betydligt starkare, vilket även drev upp medelbetyget lite i sista stund. 🙂
Personligen landade mitt medelbetyg på 6,00 för S07 (median:6), vilket innebär att jag faktiskt tycker att S07 klart och tydligt är den tredje sämsta säsongen av TNG. Det är stora avstånd både uppåt och nedåt i tabellen.
Rent allmänt var jag mindre imponerad än Roger även av den första biten av säsongen, och även jag tyckte att kvaliteten fortsatte sjunka så hade jag inte lika många betyg i ytterkanterna på skalan, varken åt ena håller eller det andra. Istället tyckte jag att det var ett större antal avsnitt som låg någonstans mellan tråkiga/oinspirerade till okej/bra (4-7).
Jag tror att detta är andra gången i rad (DS9 S01 senast) som Roger tycker bättre om en säsong än jag. Jag vet inte om jag bör fråntas mitt hardcore-fandom-kort, eller om det snarare är Roger som bör få ett till jul. 😀
Bästa avsnitten i TNG S07:
tng-phantasms-2
9/10 – Phantasms (7×06)
9/10 – Lower Decks(7×15)
9/10 – Genesis (7×19)
9/10 – Preemptive Strike(7×24)
9/10 – All Good Things…(7×2526)
tng masks 5
Sämsta avsnitten i TNG S07:
1/10 – Masks (7×17)
2/10 – Sub Rosa (7×14)
3/10 – Eye of the Beholder (7×18)
Nu lite statistik för hela TNG.
Medelbetyg för TNG: 6,13 (TOS*:5,75|TAS:5,95)
Median för TNG: 6 (TOS*:6|TAS:7)
*Roger betygsatte inte avsnitten från första början på det här projektet, så statistiken för TOS är inkomplett.
Jag tror att vi var många som antingen redan såg det komma eller insåg ganska snabbt att när det kom till statistiken för hela serien så skulle TNG bli väldigt mycket lidande av skadan som de första två säsongerna innebar. Därav att jag faktiskt även sa, när Roger satte igång med DS9, att jag inte alls skulle bli överraskad om även mina betyg säger att DS9 är klart bättre än TNG, trots att jag håller TNG snäppet högre.
Kvaliteten på de första två säsongerna var helt enkelt så otroligt mycket lägre än resten av serien att TNG fick spendera de kommande fem säsongerna med att sakta lyfta sin statistik mot bättre nivåer. Om vi t.ex. räknar på medelbetyget bara för S01-S02 får vi lite smått otroliga 4,87, medans S03-S07 ger 6,58 och de två bästa säsongerna alltså var uppe och rörde vid 7-strecket. TNG fick alltså jobba väldigt hårt och nästan behöva överkompensera för att återhämta sig. Men än så länge i det här projektet verkar det ha fungerat tillräckligt väl då den slår medelbetygen för både TOS och TAS. Båda de serierna var ju också ganska ojämna av sig från avsnitt till avsnitt och hade både väldigt bra avsnitt, men även en hel del bottennapp som drev ned medelbetyget. Ur det perspektivet kan man säga att större delen av TNG var betydligt mer stabilt och jämnt, utan att för den delen sakna riktigt bra avsnitt för det.
DS9, där vi just avslutat S02, ligger dock redan på 6,36 och kommer förmodligen att vara klart bättre. Men återigen, om man plockar bort de två första säsongerna så var TNG överlag bättre än så och det är inte fy skam.
Personligen hamnade mitt medelbetyg för TNG på 6,27 och medianbetyget på 6. Samma median och bara något högre medelbetyg än Rogers alltså. Plockar vi återigen bort de två första säsongerna hamnar mitt medelbetyg på 6,71. Dessutom skulle båda våra medianbetyg höjas till 7, om man bortser från de första två säsongerna.
Bästa Säsong(medelbetyg): S06
Sämsta Säsong(medelbetyg): S02
tng frame
Bästa avsnittet/avsnitten i TNG:
10/10 – Frame of Mind (6×21)
tng cod
Sämsta avsnittet/avsnitten i TNG:
1/10 – Code of Honor (1×04)
1/10 – The Perfect Mate (5×21)
1/10 – Masks (7×17)
/LDL

TNG: All good things, pt 1 & 2. Avslutningsavsnittet som både är en prequel och återförening.

tng all good things

Det är slut nu! Det är äntligen slut nu!! Ja, förutom en och annan långfilm lite längre fram i tiden, kanske. Men det viktiga här och nu är att jag till sist nått slutet på The Next Generations sju år långa uppdrag. Den första av de tre massiva sjusäsongsserierna är till ända. Över. Förbi. Märks det att jag är mer glad än sorgsen över att jag sett klart på serien?

Det tog mig nästan på dagen 23 månader att komma igenom de 176 (eller om det är 178) avnitten i serien (fast då hann jag också med två säsonger Deep Space Nine, samt några långfilmer och böcker också). Jag tror att ett av skälen till varför det tagit sån tid att komma igenom The Next Generation är att det ofta känts som om man inte riktigt visste vart vi var på väg. Alltså, på ett plan är det så i serien – resandet med Enterprise sker på måfå och det verkar inte finnas något stort, övergripande uppdrag att hålla sig till. Inte ens det där gamla, att söka kontakt med nya livsformer, tar upp särskilt mycket av speltiden. På ett annat plan stämmer det också in på hela serien. Vi hade de första, svajiga, Roddenberry-styrda åren. Vi har gisslet med de avslutade avsnitten, vilket lett till att man inte vågat, velat eller orkat fatta beslut som skulle få konsekvenser för framtida säsonger (se förhållandet mellan Worf och Troi, till exempel). Det är också en serie som redan från början sattes i en tvångströja med begränsningar och arv från sina föregångare, och som aldrig riktigt lyckades skaka av sig självbilden om att man ska ge en en optimistisk och positiv vision om framtiden och mänsklighetens möjligheter – även om det inte alltid blir så bra tv-dramatik.

tng all good things 3Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.

En bra bit in i det här upplägget sitter jag nästan och gapar av förvåning. Efter en rad halvbra avsnitt så nästan osar det av genialitet om det här manuset. Att mitt gamla hatobjekt Q gör en comeback kan jag ha överseende med, han utgör ju trots allt länken mellan seriens början och slut. Plus att det på något vis känns logiskt att den där rättegången som inleddes för sju år sedan skulle kunna få sitt avslut nu. Att det är lite svårt för mig som tittare att i varje klipp genast identifiera exakt vilken tid vi befinner oss i när tidshoppen sker mitt i meningar och sånt där, det tycker jag bara är kul. Jag kan bara tänka mig de olika excelarken som sattes samman för att snabbt indikera var vi befinner oss  i tid – framför allt förstås i skiftena mellan första och sjunde säsongens tidslinjer, som ju är mest lika varandra. Att låta Denise Crosby och Tasha Yar på nytt återvända till serien här kändes ju för en gångs skull helt motiverat, hela hon är ju en väldigt tydlig tidsmarkör.

Manusarbetet kring det sista avsnittet skedde under stor press, samtidigt som alla också ville att det skulle bli något spektakulärt och minnesvärt. Manuset skrevs om in i det sista och många idéer fick strykas helt eller skäras ner på vägen till färdigt avsnitt. Bland annat hade man från början tänkt sig att trycka in även en fjärde storyline om borger i det här avsnittet och en bisarr scen där Geordi och Picard i framtiden försöker stjäla Enterprise från ett museum. Men även utan de ingredienserna så är det här rent strukturellt nog det mest komplicerade som gjorts inom Star Trek-universumet.

tng all good things 2Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.

tng all good things 5Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?

tng all good things 4Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).

Som helhet ett avsnitt som trots vissa problem faktiskt både lyckas förvåna, chocka och irritera, och det är väl en rätt härlig kombination.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 324 tv-avsnitt.

 

 

 

TNG: Preemptive Strike. Det med Ro Larens daddy issues (och planerna på att utplåna av Maquis)

tng preemtive 3

Jag är extremt kluven till det här avsnittet. Första halvan var nämligen lite av en cringefest för mig. Alltså, jag tyckte att det var kul att man bestämt sig för att skriva in Ro Laren i serien igen (har verkligen saknat hennes dynamik och uppkäftighet ombord), men så typiskt att hon får vara ungefär fem minuter ombord på Enterprise innan hon skickas iväg för ett undercoveruppdrag för att infiltrera rebellrörelsen Maquis.

tng preemtive 5Men det är i scenerna efter det som det här avsnittet blir så töntigt att jag faktiskt var tvungen att ta en liten paus för att orka igenom det. Tror jag sett hundra scener i olika kriminal- och spionserier där någon ska infiltrera en organisation – men vete fan om det här inte är det sämsta genomförandet av den situationen jag ens stött på. Så här: Ro Laren går in på en bar, gömmer sig när Worf och Data kommer in genom att hångla med en vilt främmande person. När Worf och Data frågar om en mörkhårig kvinna  – eftersökt för att ha dödat en cardassier – har synts i baren så svarar en man som sitter och dricker där att hon redan har gått därifrån. Federationsdelegationen (som uppenbarligen aldrig söker igenom baren och som inte kan upptäcka en mörkhårig kvinna om hon råkar hångla med någon) lämnar stället utan att ha löst sitt fejkade uppdrag. Ro Laren mannen vid baren för hjälpen, och mindre än fem minuter senare är hon nedsövd och på väg för att träffa celledare i Maquis. Lite väl enkelt, va? (För att inte tala om att man sedan använder den SKITSMARTA hångelundercovergrejen EN GÅNG TILL när Ro Laren ska ha ett hemligt möte med Picard i typ samma bar – hon ska tydligen låtsas vara prostituerad eller något?)

tng preemtive 2Men sen, i andra halvan av avsnittet, så händer det något. Det visar sig att intrigen utvecklar sig och egentligen handlar om Ro Laren val mellan två olika fadersfigurer: den stränge och korrekte Picard samt den älskvärde och varme Maquis-ledaren Macias (som dessutom kryddar allt han säger med detajer om maträtter och musikinstrument som hela tiden påminner Ro Laren om hennes riktiga pappa). När Picard sedan presenterar en ovanligt avancerad plan, där Enterprise och Federationen ska lägga sig i bakhåll och utplåna hela Maquis – ja, då fungerar det inte längre för Ro Laren. Hon hoppar av mitt under hela operationen, och Picard och de andra får stå där med lång näsa. Allt sammanfattas i sista scenen

RO: It’s been a long time since I really felt like I really belonged somewhere. Could you tell Captain Picard something for me?
RIKER: Of course. What is it?
RO: Tell him I’m sorry.
RIKER: So long, Ro. Take care of yourself.
RO: Goodbye, Will. Energise.

Riker är sådär märkligt oberörd av Ros val. Som att han respekterar det, trots att en hel jättelik militäraktion just gick om intet. Han försöker sedan förklara det hela för Picard:

RIKER: She seemed very sure that she was making the right choice. I think her only real regret was that she let you down. Here’s my report.

tng preemtive 4Han möts av tystnad och lämnar rummet. Och det är då vi får se Picard, med den mest sammanbitna min jag någonsin sett tror jag. Alltså rös av hans ansiktsuttryck. Det var liksom värt hela avsnittet för att få se.

Ro Larens dilemma, Picards starka (om än tillbakahållna reaktion) och känslan av att Federationen håller på att tappa det när man faktiskt attackerar sina egna, gör det här till ett minnesvärt avsnitt. Ja, det innehåller den svärta som The Next Generation så ofta saknat. Jag som drabbats av viss Star Trek-fatigue på sista tiden blir så glad över detta att jag faktiskt struntar i den kackiga inledningen drämmer till med ett riktigt högt betyg.

Betyg: 9/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 321 tv-avsnitt.

 

TNG: Emergence. Det där Enterprise föder fram en ny livsform.

TNG EMERGENCE

Ja, men det här var ju ett avsnitt på ett tema som vi sett några gånger nu– där en dator eller artificiell intelligens blir en egen, självständigt tänkande livsform. Den här gången är det Enterprise skeppsdator som bestämmer sig för att bli oberoende från de där jobbiga livsformerna som springer runt på skeppet,, och helt enkelt stänger ute dem från styrsystemet. Det hade säkert känts jättespännande för mig att se om jag inte hela tiden fick den där känslan av déjà vu.

Jag tänker på de intelligenta reparationsrobotarna i The quality of life. Jag blir påmind om den mästerliga rättegången som avgjorde om Data var en maskin eller inte. Jag tänker på hur Sherlock Holmes dödsfiende Moriarty plötsligt tog kontroll över sitt eget liv på holodäck, Och nu på senare tid, DS9-avsnittet med byn med hologrammänniskorna. Ska man återbesöka ett tema ska man åtminstone göra det bättre än det gjorts tidigare. Så är det inte riktigt här.  En ledtråd till varför får jag i boken Captain’s Logs. Där pratar manusförfattaren Brannon Braga om Emergence som det slutgiltiga holodäcksavsnittet, snarare än som ett avsnitt om AI. Det räckte tyvärr inte för att vinna över mig på hans sida.

tng emergence 6För att vi ens hamnar på holodäck känns lite krystat, Av någon anledning så väljer nämligen skeppsdatorn att inte kommunicera med besättningen via sitt vanliga röstprogram, utan istället genom drömliknande scener på holodäck – i en kupé på Orientexpressen till och med (scener som för övrigt i tonen påminner om Datas drömmar i Phantasms om vi nu ska diskutera originalitet och upprepningar). Det är jätteflippat och konstigt och fyllt med symboler. Och ganska ointressant.

tng emergence 3Så småningom går det upp för alla inblandade att Enterprise liksom inte vill ta kommandot bara för sakens skull. Nej, skeppets dator håller på att konstruera något – en ny intelligent livsform som man tydligen inte orkar berätta och förklara om för besättningen. När den här neonrörsliknande/sugrörsknippeformade  varelsen väl är klar flyger den ut i rymden, och på Enterprise återgår plötsligt allt till hur det var tidigare. Skeppsdatorn går tillbaka till att ta emot order istället för att själv hitta på saker, och ingen ombord verkar på något sätt oroad över det här märkliga utbrottet av fortplantningshysteri.

Lite påminde faktiskt den här “varelsens” tillkomst om ett avsnitt av Vetenskapsradion som jag lyssnade på i veckan. Det handlade om hur parasiter som intar ett värddjur kan förändra sättet som värddjuret uppför sig på. En parasit som finns i en råtta och som måste hamna i en katts tarmystem för att fortplanta sig verkar kunna påverka råttans uppförande så att den tar större risker. Kanske har Enterprise haft en digital parasit i sitt datorsystem?

 

Nej, det här var lite av ett nonsensavsnitt. Att man inte ägnar de sista värdefulla avsnitten av en serier åt att knyta ihop löst hängande handlingstrådar är nästan lite oansvarigt, även om man har en film på gång. Mitt problem med det här avsnittet handlar kanske främst om att Picard & co var så extremt oprovocerade och avslappnade kring att de just blivit kapade av sin egen skeppsdator – även om det är i och för sig verkar vara i linje med den respekt för nya former av tänkande existenser som blivit allt tydligare under den senare produktionen av Star Trek-serierna.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 319 tv-avsnitt.

TNG: Bloodlines. Det med Picards son som inte är Picards son.

tng bloodlines 2

De verkar ha fått någon slags faderskapsfrossa på The Next Generations manuskontor så här mot slutet av säsongen. I förra avsnittet fick vi se Worf kämpa med papparollen, i Bloodlines får Picard plötsligt reda på att han har en vuxen son. Som dessutom visar sig vara halvkriminell, och inte särskilt imponerad av att ha en stjärnflottekapten som farsa.

tng bloodlines 3Det här är alltså en fortsättning på avsnittet The Battle. Den ilskne ferengin DaiMon Bok dyker upp på nytt för att fortsätta sina försök hämnas sin avlidne son, vars död han hävdar att Picard är ansvarig för. Det tänker Bok göra genom en EXTREMT långsökt och ustuderad plan, som jag härmed tänker spoila.

DaiMon Bok har alltså 1. Spårat upp ett av Picards gamla ligg, som råkar vara ensamstående och ha en son. Och ha dött! 2. Manipulerat dna:t hos sonen, så att det ska se ut som om Picard är pappan. 3. Tagit fram en typ av märkliga sonder som kan teleportera Bok genom underrymmden (kallar man det så?), en teknik som Federationen inte känner till. 4. Teleporterar sig över till Enterprise några gånger för att berätta för Picard att han tänker ta livet av sonen som Picard inte ens känner till att han inte har. 5. Lurar några ferengier att han tänker kidnappa Picards son mot en lösensumma, fast han egentligen tänker döda honom.  6. Kidnappa den unge mannen.

Idén till avsnittet kommer egentligen från Patrick Stewart, som fick frågan av manusförfattaren/producenten Jeri Taylor om det fanns något som han tyckte att hans rollfigur inte fått vara med om i serien, och det var då han drog upp den lösa tråden med DaiMon Bok från den allra första säsongen av serien. Av alla jävla lösa trådar i galaxen, liksom. Men så pass krånglig och invecklad som den här planen är, så kan man i och för sig tänka sig att det tagit Bok en sisådär sex år att förbereda den.

Stewart får i alla fall låta Picard spela lite förvirrad och handfallen. Gång på gång försöker han hitta fram till den han tror är hans son, men trots att han klättrar i berg och försöker skydda honom genom en livvakt så går det väl knappast mer än hyggligt.

tng bloodlinesNej, jag är inget fan av det här avsnittet. Förutom ekon från Suddenly Human så är känns det där hämndmotivet med döda söner också igen från Deep Space Nine-avsnittet Blood Oath.  För att inte tala om ekona ända från originalserien, när Kirk ju lite överraskande inser att han har en son i The Return of Spock. Och detta ständiga otyg, att skriva in en släkting i serien så fort man inte vet vad man ska göra. Men mest av allt är jag kanske egentligen trött på ännu ett status quo-avsnitt. “Picard har en son, men vänta, nej det var visst inte hans son”. Det är fyra avsnitt kvar av serien, våga flippa ut lite nu då! Våga låta något förändras!

(Och, ja, jag har läst att en biologisk son till Picard skulle sabba intrigen i den kommande långfilmen, men exakt varför ska bli spännande att se).

Betyg: 5/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 317 tv-avsnitt.

TNG: Firstborn. Det om Worf, Alexander och klingonsk barnuppfostran.

tng firstbornWorf kämpar på som singelpappa, och försöker förgäves intressera sin son Alexander för klingonsk kultur, krigaridealet och en stundande vuxenritual. När han tar med sig Alexander till en klingonsk kulturfestival (en koncept som förvånansvärt nog genomförs med viss värdighet) så blir de överfallna av några främmande män. De räddas av en person som Worf identifierar som K’Mtar – en av hans brorsas närmaste män. Vad varken Worf eller vi tittare vet, är att det här egentligen är en vuxenversion av Alexander, som rest genom tiden för att  undvika ett mord på Worf som inträffar i framtiden.

tng firstborn 2Man skulle kunna dra några växlar kring integration, mångkultur och kulturell identitet kring det är avsnittet – men manuset är lite för korkat för det. Den unge Alexander är nämligen ganska så obekymrad kring att han är det enda barnet ombord på Enterprise som ser ut som en klingon. Han tycker att det är vem man är på insidan som räknas, och känner sig varken utstött eller förtryckt, verkar det som. Det mest skrämmande är när någon försöker tvinga in honom i den klingonska krigartraditionen och dess olika stridtekniker – vilket förstås är exakt vad den vuxne Alexander försöker göra. På ett rätt opsykologiskt sätt, dessutom. Att inte ens kunna lägga fram en idé för sig själv på ett smart sätt, det är ett tecken på en ganska grav social inkompetens.

tng firstborn 4Istället för att fördjupa oss i självslivet hos Alexander d.y. och Alexander d.ä. så drar handlingen iväg på en jakt efter de fabulösa klingonska krigarkvinnorna Lursa och B’Etor. Systrarna som var inblandade i matkampen på den klingonska hemvärlden i dubbelavsnittet Redemption och som sedan dök upp I Deep Space Nines Past Prologue. Det är crossover som gäller just nu, som ni ser. Som när man i samma avsnitt bestämmer sig för att skriva in ett videosamtal med Quark – som för att understryka att vi rör oss i ett sammanhållet Star Trek-universum. Viktigt när det nu faktiskt bara återstår några få avsnitt av The Next Generation. Ja, det finns till och med ofrivilliga crossover-grejor i Firstborn, eftersom James Sloyan som spelar K’Mtar just hade spelat doktor Pol i ett avsnitt av Deep Space Nine. Men med tillräckligt mycket klingonsmink kan man komma undan med nästan allt i Star Trek.

tng firstborn 3Jag är inte särskilt förtjust i tidsreseintriger, och framför allt inte när de utformas så här som en twist precis mot slutet av avsnittet. Känner mig mest lurad och sur. Hade överhuvudtaget lite svårt att engagera mig i den här historien. Det kanske är talande att det jag minns starkast av hela avsnittet är dopterianen Korta, som typ är med i en enda scen (det visar sig, när jag läst på lite, att han egentligen skulle varit ferengier, men fick byta ras när den där scenen med Quark skrevs in i manus). Han spelas av Colin Mitchell (som förresten är bror till Hedwig and the angry inch-John Cameron Mitchell) och lyckas både stjäla scenen och nästan hela avsnittet. Det är tydligen något med gravallvarliga klingoner som verkligen inte riktigt fungerar för mig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 315 tv-avsnitt.