The Man Who Folded Himself är ytterligare ett dåligt samvete som jag kunde stryka från min att göra-lista den här sommaren. Boken sattes i mina händer för flera år sedan av min kompis Marcus med motiveringen att den var queerig SF av en författare som inte bara var homosexuell utan också skrivit Star Trek-avsnitt. Och nu i efterhand undrar jag ju hur jag lyckats undgå David Gerrold så här länge. Inte bara skrev han det legendariska originalserieavsnittet The Trouble With Tribbles, och den animerade uppföljaren More Tribbles, More Troubles, utan också The World of Star Trek. En bok som bland annat innehåller kapitlet “Star Trek Analyzed – The Unfulfilled Potential”, där han kritiserade saker som han tyckte att serien misslyckats med. Tankar som han lär ha försökt realisera när han senare arbetade med Star Trek: The Next Generation under seriens första säsong. Ja, eller under ganska mycket av den första säsongen. Tydligen ska bråk med Gene Roddenberry ha varit orsaken till att han inte pallade jobba kvar säsongen ut.
Utöver det här skrev Gerrold förresten också det animerade avsnittet Bem. Plus att han gjort cameos, både IRL och i animerad form i Star Trek. Så, visserligen kunde jag stryka den här boken från min lista, men fick nu också lägga till The World of Star Trek, Gerrolds Star Trek-romaner The Galactic Whirlpool och Encounter at Fairport och den delvis självbiografiska The Martian Child. Och hans bokserier Star Wolf och The War Against The Chorr verkar ju också intressanta. Varför blir det så här hela tiden? Nya Star Trek-trådar vecklar ständigt ut sig in i ännu mer läsning och research. Evighetsprojekt, man kan inte annat än älska dem.
The Man Who Folded Himself är för övrigt en mestadels rappt berättad (och ganska kort) roman som beskriver tidsresor på ett ovanligt inspirerat och förvirrande sätt. Personen som reser i tiden i boken kan träffa och prata med tidigare versioner av sig själv, vilket skapar en rad märkliga situationer. Han upptäcker så småningom även både faror och fördelar med att ändra i tidslinjen, förstås. Och det är de där erfarenheterna och resonemangen kring dem som upptar större delen av texten. Hur huvudpersonen försöker orientera sig i sin nya roll som tidsresare, och hur tiden trots allt hinner ifatt honom. Som utlovat finns det definitivt homosexuella inslag, och så många möjliga och omöjliga tidsparadoxer problematiserade att en tidsreseskeptiker som jag blir väldigt nöjd.
I min utgåva, från 2002, finns för säkerhets skulle ett efterord som sätter romanen i ett tidsrese-sammanhang, ett sånt hade jag nog gärna velat att flera Star Trek-säsonger avslutades med. Men mer än så här om själva boken vill jag nog inte skriva, den här ska läsas ospoilad tycker jag. Rekommenderas varmt, medan jag fortsätter att fördjupa mig i Gerrold-Trekiana. Så småningom.
The Man Who Folded Himself är skriven av David Gerrold. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.
Boken började som ett twitterkonto (
McMahan komponerar sina egna avsnitt som en slags blandning mellan Star Trek och Liftarens guide till galaxen. Och det märks att han har några favoritämnen. Boken domineras av handlingar om:
Jag är väldigt förtjust i den här boken, satt och flabbade rakt ut ibland. McMahan lyckas liksom både beskriva avsnitt som man faktiskt verkligen skulle vilja se, och samtidigt kärleksfullt driva med seriens många svagheter. Bland mina påhittade favoritavsnitt finns till exempel Rikerworld, där Riker råkar lämna lite dna på en kapsel som landar på en planet där tiden ibland går extremt snabbt. Det betyder att man från Enterprise snart kan observera hur planeten utvecklat liv, men där alla livsformer på alla nivåer utgår från Riker. Givetvis skakas även den här planeten av konflikter och stridigheter, i det här fallet mellan RIker-humanoider utan skägg och med skägg. En annan darling är Barclay’s Day, en variant på Groundhog Day där Q försöker ta reda på om den misslyckade och otursförföljde Barclay kan ta sig igenom en hel dag på Enterprise utan att ta livet av sig själv eller andra. Eller varöfr inte Lowest deck, där vi för första gången får möta den verkliga underklassen ombord på Enterprise.
Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.
Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.
Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?
Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).
Men det är i scenerna efter det som det här avsnittet blir så töntigt att jag faktiskt var tvungen att ta en liten paus för att orka igenom det. Tror jag sett hundra scener i olika kriminal- och spionserier där någon ska infiltrera en organisation – men vete fan om det här inte är det sämsta genomförandet av den situationen jag ens stött på. Så här: Ro Laren går in på en bar, gömmer sig när Worf och Data kommer in genom att hångla med en vilt främmande person. När Worf och Data frågar om en mörkhårig kvinna – eftersökt för att ha dödat en cardassier – har synts i baren så svarar en man som sitter och dricker där att hon redan har gått därifrån. Federationsdelegationen (som uppenbarligen aldrig söker igenom baren och som inte kan upptäcka en mörkhårig kvinna om hon råkar hångla med någon) lämnar stället utan att ha löst sitt fejkade uppdrag. Ro Laren mannen vid baren för hjälpen, och mindre än fem minuter senare är hon nedsövd och på väg för att träffa celledare i Maquis. Lite väl enkelt, va? (För att inte tala om att man sedan använder den SKITSMARTA hångelundercovergrejen EN GÅNG TILL när Ro Laren ska ha ett hemligt möte med Picard i typ samma bar – hon ska tydligen låtsas vara prostituerad eller något?)
Men sen, i andra halvan av avsnittet, så händer det något. Det visar sig att intrigen utvecklar sig och egentligen handlar om Ro Laren val mellan två olika fadersfigurer: den stränge och korrekte Picard samt den älskvärde och varme Maquis-ledaren Macias (som dessutom kryddar allt han säger med detajer om maträtter och musikinstrument som hela tiden påminner Ro Laren om hennes riktiga pappa). När Picard sedan presenterar en ovanligt avancerad plan, där Enterprise och Federationen ska lägga sig i bakhåll och utplåna hela Maquis – ja, då fungerar det inte längre för Ro Laren. Hon hoppar av mitt under hela operationen, och Picard och de andra får stå där med lång näsa. Allt sammanfattas i sista scenen
Han möts av tystnad och lämnar rummet. Och det är då vi får se Picard, med den mest sammanbitna min jag någonsin sett tror jag. Alltså rös av hans ansiktsuttryck. Det var liksom värt hela avsnittet för att få se.
För att vi ens hamnar på holodäck känns lite krystat, Av någon anledning så väljer nämligen skeppsdatorn att inte kommunicera med besättningen via sitt vanliga röstprogram, utan istället genom drömliknande scener på holodäck – i en kupé på Orientexpressen till och med (scener som för övrigt i tonen påminner om Datas drömmar i 
Så småningom går det upp för alla inblandade att Enterprise liksom inte vill ta kommandot bara för sakens skull. Nej, skeppets dator håller på att konstruera något – en ny intelligent livsform som man tydligen inte orkar berätta och förklara om för besättningen. När den här neonrörsliknande/sugrörsknippeformade varelsen väl är klar flyger den ut i rymden, och på Enterprise återgår plötsligt allt till hur det var tidigare. Skeppsdatorn går tillbaka till att ta emot order istället för att själv hitta på saker, och ingen ombord verkar på något sätt oroad över det här märkliga utbrottet av fortplantningshysteri.
Det här är alltså en fortsättning på avsnittet 
Nej, jag är inget fan av det här avsnittet. Förutom ekon från 
Worf kämpar på som singelpappa, och försöker förgäves intressera sin son Alexander för klingonsk kultur, krigaridealet och en stundande vuxenritual. När han tar med sig Alexander till en klingonsk kulturfestival (en koncept som förvånansvärt nog genomförs med viss värdighet) så blir de överfallna av några främmande män. De räddas av en person som Worf identifierar som K’Mtar – en av hans brorsas närmaste män. Vad varken Worf eller vi tittare vet, är att det här egentligen är en vuxenversion av Alexander, som rest genom tiden för att undvika ett mord på Worf som inträffar i framtiden.
Man skulle kunna dra några växlar kring integration, mångkultur och kulturell identitet kring det är avsnittet – men manuset är lite för korkat för det. Den unge Alexander är nämligen ganska så obekymrad kring att han är det enda barnet ombord på Enterprise som ser ut som en klingon. Han tycker att det är vem man är på insidan som räknas, och känner sig varken utstött eller förtryckt, verkar det som. Det mest skrämmande är när någon försöker tvinga in honom i den klingonska krigartraditionen och dess olika stridtekniker – vilket förstås är exakt vad den vuxne Alexander försöker göra. På ett rätt opsykologiskt sätt, dessutom. Att inte ens kunna lägga fram en idé för sig själv på ett smart sätt, det är ett tecken på en ganska grav social inkompetens.
Istället för att fördjupa oss i självslivet hos Alexander d.y. och Alexander d.ä. så drar handlingen iväg på en jakt efter de fabulösa klingonska krigarkvinnorna Lursa och B’Etor. Systrarna som var inblandade i matkampen på den klingonska hemvärlden i dubbelavsnittet 
Jag är inte särskilt förtjust i tidsreseintriger, och framför allt inte när de utformas så här som en twist precis mot slutet av avsnittet. Känner mig mest lurad och sur. Hade överhuvudtaget lite svårt att engagera mig i den här historien. Det kanske är talande att det jag minns starkast av hela avsnittet är