När värmen lägger sig som ett lock över Stockholm får man kanske uppdatera sin blogg med lite mer lättviktigt material. Låtom oss fröjdas över en rad Star Trek-parodier genom tiderna. Som till exempel den här fina sketchen från 1991 ur Carol Burnetts egna komedishow på amerikansk tv., om vad som händer ombord på Enterprise efter att skeppet passerat genom ett östrogenmoln. Burnett gör en riktigt bra Shatner-imitation, tycker jag. Men helt först var man ju inte med idén. Kirks kropp övertas ju av en kvinna i avsnittet Turnabout Intruder. Och skämten om vad som är kvinnligt är väl kanske…tydligen är 1991 mycket längre sedan än jag vill erkänna för mig själv.
Men det var inte första gången som Burnett gjort saker med Star Trek-anknytning. Redan 1967 gjorde Leonard Nimoy ett framträdande som Spock, i en kort sketch på ett osynlige mannen-tema.
Mitt späckade schema just nu tillåter inte riktigt den närläsning av Star Trek-serierna som jag gjort tidigare, men här kommer i varje fall lite reflektioner kring första säsongen av Star Trek: Strange New Worlds.
Jag fyllts av irritation, utmattning och ilska när jag sett dem. Kommentarerna online från olika ortodoxa Trekkers som triumferande sagt något i stil med att: DET ÄR DE SJÄLVSTÄNDIGA AVSNITTEN SOM ÄR STAR TREK, DÄRFÖR ÄR STRANGE NEW WORLDS OCKSÅ DEN BÄSTA STAR TREK-SERIEN SEDAN VOYAGER. Jag kanske har skrivit det här tidigare, men det är få saker som gör mig så frustrerad som Star Trek-fundamentalister, de där som hellre vill att nya Trek-serier läggs ner än att något som de inte gillar ska få smutsa ner Star Trek-universumet. En del av de här fansen var mycket nöjda med Strange New Worlds – även om vissa förstås nästan fick hjärnblödning av den förtida introduceringen av gorner i tidslinjen. Själv var jag lite på min vakt. Hur ska man hantera att man charmas av just den Star Trek-serie där Enterprise på nytt bossas av en vit patriark? Den som dryper av retronostalgi?
Faktum är att det finns lite av ett skön kille-syndrom över hela Strange New Worlds. Den liksom surfar fram i svallvågorna efter systerserierna som ansträngt sig till det yttersta för att expandera, modernisera och förnya Star Trek-konceptet. Strange New Worlds kan vräka på med bakåtblickande och nostalgi i stället. Och eftersom persongalleriet i serien i stor utsträckning redan haft en test run i en säsong av Discovery kunde producenterna kallt räkna med att det redan fanns en fanbase för huvudpersonerna och deras äventyr. Kanske är det den vetskapen som gör att hela serien berättas på ett lite effortless sätt. Med ett slags lugn som kommer sig av att man inte behöver överprestera, inte behöver uppfinna Star Trek på nytt, utan snarare i mångt och mycket vila i att utnyttja tonen och tematiken i originalserien. Lyckligtvis drar man sig inte för att skriva om tidslinjen när det behövs, annars hade det blivit lite för tradigt.
Hade Strange New Worlds varit först ut i den här omgången av Star Trek-serier hade jag antagligen inte varit lika positivt inställd. Då hade franchisens vårdnadshavare känts alltför tillbakablickande och fega. Men nu var det perfekt tajming för att ge ett lite mer avslappnat alternativ till de andra serierna. Det samtidiga gravallvaret finns förstås även i den här serien, men portionerades främst ut i början av säsongen och i säsongsavslutningen. Däremellan kunde man kosta på sig avsnitt som det där Spock och hans flickvän bytte kroppar med varandra (en klassisk bodyswap-intrig), eller en Alien rip-off där besättningen försöker komma tillrätta med livsfarliga Gorn-yngel, samt avsnittet där hela besättningen var involverade i återskapandet av en medeltida saga. Allt genomfört i klassisk Star Trek-anda, där man kan tillåta sig lite mer lättviktiga avsnitt i mixen för att uppnå rätt charmfaktor.
Det gör att vi som tittare i alla fall för korta stunder tillåts glömma bort att den här säsongen egentligen handlar om hur kapten Pike hanterar vetskapen om sitt kommande öde. Pike går från att först vara deprimerad till att så småningom fyllas av ett slags märkligt dödsförakt. Eftersom han ändå vet hur han kommer att sluta, kan han på vägen dit utsätta både sig själv och besättningen för enorma risker. För att profetian ska stämma måste ju både han och skeppet klara sig igenom just den dagens prövningar.
Sista avsnittet i den här säsongen, som helt viks åt Pikes profetia, innehöll i och för sig tillräckligt mycket material för fylla mer än en halv säsong av Discovery, men hanterade faktiskt det där med tidslinjer och hur ett enskilt beslut kan förändra hela Federationens framtid på ett ovanligt lättfotat sätt. Och eftersom större delen av avsnittet handlade om något som bara eventuellt skulle kunna hända i framtiden behöver inte heller sura Trek-fundamentalister bli vansinniga över skildringen av romulaner här.
Sen är det ju en extra bonus att uppskattningen för kapten Pike den här våren gjort att två av mina twitterflöden på något vis förenats – såväl Trek- som bögtwitter verkar falla i farstun för Anson Mount. Även om en del av inläggen framför allt handlade om hur Pikes hår ökade i volym, så till den grad att den eventuellt skulle kunna utgöra en egen entitet längre fram i serien.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidanså hittar du mer om Discovery.
Det här numret är faktiskt lite av en revolution när det gäller Gold Keys utgivning av Star Trek-tidningar. Det handlar om omslagen. Förlagets första nio nummer av Star Trek hade omslag med foton hämtade från tv-serien, men från och med nummer 10, som gavs ut i maj 1971 var de tecknade. Rätt flådiga sådana, i en helt annan stil än serierna inuti tidningen. Mer genomarbetade, lite mer fantasifulla och ofta ganska överdrivna jämfört med innehållet mellan pärmarna.
Men från och med nummer 60 är det slut på de där snajdiga omslagen. Nu ser tidningen ut precis som de flesta superhjälteserietidningar gjorde när jag var liten. Enklare teckningar med lite starka färger för att stå ut i tidningshyllan. Kanske var det hög tid att modernisera tidningens uttryck, och eventuellt ett sätt att försöka få fart på försäljningen av Star Trek-tidningen. Men i praktiken blev den här omgörningen början på slutet. Det blev bara ett nummer till med med det här stuket på omslaget. Sedan lades tidningen ner.
Själva äventyret är rätt spejsat. Ett före detta rymdnomadfolk har slagit sig ner på vad de tror är en obebodd planet. I själva verket finns befolkningen kvar, men i lagrad form. De har på något sätt fört över sina mentala tankemönster och medvetanden till växter. Det som ett sätt att skydda sig från ett moln med radioaktiv strålning som var på väg mot planeten. Dessvärre började de där växterna mutera av radioaktiviteten.
Nu attackeras den nya befolkningen på planeten av en mystisk superstark snubbe, som hävdar att de stulit planeten. Samtidigt dyker det upp en spökkvinna som på något sätt försöker kommunicera med mannen. Inte förrän spökkvinnan lyckas ta över Spocks kropp når hon igenom. Hon försöker reda ut hur allt ligger till. Att den superstarke mannen är en cyborg, där man (fråga mig inte hur) lagrat urbefolkningens kroppar. Och att cyborgens minne har på något vis ballat ur, så att bara delar av dess kommandon återstår. Tanken var inte att driva bort de nya invånarna, utan bara att se till att de som bodde där tidigare, grönsakerna, skulle få tillbaka sina kroppar. Säger alltså spöket som utgör det enda sättet som den gamla urbefolkningen kan kommunicera med rymdmannen på. De gamla invånarna tror på samexistens, bara de slipper levande ifrån grönsakslandet. Även om Spock, förstås, verkar tycka att blommor och blad är att föredra framför människor.
Ett underhållande, men väldigt konstigt avsnitt. Det märker jag inte minst när jag försöker återberätta det i skrift här i bloggen. Givetvis hoppar man över alla de verkligt intressanta detaljerna i det här äventyret. Som hur man lagrar ett medvetande i en planta. Och hur man återger ett växtmedvetande dess kropp. Utifrån de sextio avsnitt som getts ut i den här serien, så tror jag faktiskt att det här är topp fem när det gäller orimliga serieäventyrsintriger.
Det här är nummer 60 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i februari 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.
Saker som händer när man tycker att en säsongspremiär är värd betyget 10/10: man blir lätt en smula besviken på avsnitten som följer. I detta, det tredje avsnittet av säsongen, får jag känslan av att serien liksom gör ytterligare en omstart. Först Michael i framtiden, sen Discovery i framtiden, och nu: Michael och Discovery i framtiden tillsammans. Mycket att etablera, kramar som ska utbytas och uppdateringar genomföras om vad som egentligen hänt – både med världen de senaste 950 åren, och med Michael de senaste 12 månaderna. Att leta efter Federationen på Jorden visar sig dessutom vara en återvändsgränd, så jag har lite svårt att se eller känna vart intrigen är på väg just nu.
Mängden screen-tid för både Georgiou och Burnham känns också i underkant. Överhuvudtaget fortsätter man inte riktigt den lovande satsningen på karaktärsfördjupning som vi sett i de två första avsnitten. Och att Burnham blivit helt personlighetsförändrad efter bara ett år utan Federationen – ett år som vi bara får se spridda skurar av i någon flashback – känns faktiskt mest lite irriterande. Är det meningen att den här säsongen ska handla om hur Burnhams slits mellan att få vara en solostjärna eller en i bandet? Så tråkigt. Härregud, jag vill bara att den här serien ska KOMMA IGÅNG. ATT DE SKA GE SIG UT OCH BÖRJA SIN EFTERFORSKNING KRING HUR ALLT KUNDE GÅ ÅT HELVETE I HELA GALAXEN. Kanske är jag lite överkänslig efter Picards första säsong, som ju höll på att etablera själva gänget som skulle bli seriens hjältar under vad som kändes som halva säsongen.
Med detta sura sagt, så var det förstås fint att se den framtida Jorden. Golden Gate-bron överlever tydligen allt, och ingen elak arborist har fått för sig att göra ultraljud och hugga ner den gamla sparbankseken utanför Starfleet Academy. (Däremot har ett och annat Star Trek-fan invänt att den här delen av området kring akademin var under vatten i Picard, men vem vet hur allt hänger ihop. Kanske är just det där beviset för att hela den här serien befinner sig i ett parallellt universum.)
Eken får stå för Jorden-nostalgin i avsnittet. Mänskligheten har däremot tagit en annan väg, rent kosmos-politiskt, än tidigare. Upptäckarandan och ivern att hitta galaxens hemligaste hörn verkar ha försvunnit, nu är man en isolationistisk art som gömmer sig bakom planetens skyddande energifält, och som hellre bryskt avvisar främlingar än hälsar dem välkomna. (Även om själva manskapet i Jordens skyddsstyrka verkar var diverse och innehålla mer än bara homo sapiens.) Men hoten som man försöker skydda sig från visar sig också vara högst verkliga. Här finns det fortfarande dilitiumreserver kvar, och det gör planeten till ett hett byte.
Ja, jordlingarna är så pass paranoida att man tydligen skjutit ner sina egna kolonister från Titan. Något som fått den lätt orimliga följden att titanerna klätt ut sig till elaka insektsliknande aliens, som nu attackerar Jordskeppen och planeten för att komma över dilithium. En konflikt som Saru, Burnham och Georgiou lyckas lösa efter cirka fem minuters förhandlingar, i vad man väl ändå får kalla en ovanligt lyckad medlingsinsats (även om man var tvungna att kidnappa “insektsmännens” befälhavare). Men även om medlingen gick bra så var det här en otillfredsställande och lite fånig, b-handling, tycker jag. Men kanske typisk för den här säsongen. Om man tittar på berättarstrukturen så här långt, så verkar det som om man eftersträvar en delintrig som avslutas i varje enskilt avsnitt. Men storyn om titaner som börjar klä sig i maskeradkostymer och agera rymdpirater efter ett misslyckat kontaktförsök är den sämsta b-handlingen hittills den här säsongen, även om den nästan blir lite rar i sin originalseriefånighet.
Kanske beror oviljan jag känner inför det här avsnittet på att det så tydligt visar allt den här säsongen inte kommer att vara. Book och Burnham har tydligen inte börjat ligga ännu, och nu drar Book iväg på egna äventyr (fast vi alla vet att han ju kommer att återvända in i handlingen så småningom). Där tyckte jag att man kastade bort, eller åtminstone sköt upp, en intressant storyline. Burnham med Book är cirka hundra gånger roligare än hennes strama befälsroll. Jag hade också velat veta lite mer om Jorden, om vad det är för typ av civilisation nu, post-Federationen. Men det fick vi inte. Vi fick bara sett ett jävla träd.
Däremot fick vi ju en ny rollfigur i serien, Adira, som följer med Discovery på hennes fortsatta resor. Adora har ju redan hajpats som Star Treks första ickebinära rollfigur någonsin. I det här avsnittet är dock fokus snarare på att Adira verkar fungera som en mänsklig symbiontförvarare, än på könsidentiteten. På något sätt har Adira lyckats förenas med en symbiont – amiral Tai – utan att vara trill. Och eftersom amiralen är Burnhams enda ledtråd till var och hur Federationen lyckats överleva, kommer kampen för att komma åt symbiontens minnen säkert att vara ett kommande spår i handlingen.
Jag får också ett visst hopp om att Discovery, i och med Adira, kan bli den första Star Trek-serie som på allvar gör något av det könsöverskridande med symbionter och deras värdkroppar. Ämnet har ju berörts tidigare, men aldrig riktigt utförligt. Jag hoppas att rollfiguren Adira i och med det också får ordentligt med utrymme i manuset – så här långt är intrycket lite väl blekt.
Från det här avsnittet tar jag också med mig den något mer detaljerade informationen om The Burn. Hur dilithium började ta slut i galaxen omkring 700 år efter att Discovery och Burnham gjort sitt tidshopp, och hur alla skepp med aktiva warpkärnor sedan exploderade. Ett trauma för galaxen som jag som tittare nog inte riktigt hunnit ta in ännu.
Ett lite gnälligt inlägg det här, jag vet. Men jag tror verkligen inte att jag håller på att förvandlas till en av de där Star Trek-nördarna som tycker att allt var bättre förr, och att alla nya serier borde läggas ner. Tvärtom. Jag vill ha mer nytt! Och mycket mer Georgiou i rutan. Okej?
Betyg: 6/10
Det här är avsnitt 3/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt.Och lite till.
Jo, jag nämnde ju lite i förbifarten det här med Eaglemoss Star Trek-utgivning i mitt förra blogginlägg. Ett fenomen som jag först stötte på när jag gick på Star Trek-konventför flera år sedan. Då var bokserien ganska nystartad, även om tanken bakom den följde ett väldigt väl beprövat bokklubbskoncept. Att få en att hoppa på en deal som man sedan aldrig skulle kunna komma ur. Erbjudandet från början var att man skulle prenumerera och få två album och en leksak varje månad. Men för att göra allt lite extra lockande för den som vill ha ordning och reda i bokhyllan så bildade bokryggarna tillsammans en bild som byggs på för varje ny bok. Ingen som ens har minimala tendenser till OCD står ut med att inte köpa alla böcker i serien (lite extra svettigt blir det förstås att nu upptäcka att flera av albumen är slutsålda, så den som hoppar på tåget så här sent kanske aldrig kan få ihop “hela bilden”).
Nu har man gjort om prenumerationsdealen, men böckerna säljs också en och en på Eaglemoss hemsida i Storbritannien. Och så vitt jag förstår kan i varje fall en del av innehållet även köpas förpackade på annat sätt i främst amerikanska utgåvor. Men inte allt.
I de första av de här lite lyxigare hardback-samlingsalbumen mixar man gammalt och nytt, och kombinerar ett modernt avsnitt med en gammal sextiotalsserie från Gold Key-samlingen – och efter ett tag kommer man fram till de där utgåvorna från just det förlaget som aldrig getts ut som samlingsalbum.
Som ni förstår är ju upplägget rena rama triggerfesten för köpgalna komplettister. Kanske är det därför som jag in i det längsta struntade i att ens bläddra i de där utgåvorna som jag fick med mig hem från konventet. För jag vet ju att om jag ens börjar titta åt deras håll så kommer jag genast att få impulsen att beställa hem alla de, i skrivande stund, 120 delarna och den handfull specialutgåvor som man gett ut (eller, i alla fall de som finns inne på lager).
Nu känns ju inte alla de serier som man samlat i seriens senare delar lika angelägna eller intressanta som de som gavs ut de första åren. Men, och det här är lite viktigare, här finns flera samlingar av de serier som gavs ute efter att Golden Key lagt ner sin utgivning och andra förlag tagit över (både DC och Marvel). Så att några spridda ryggar av Eaglemoss-samlingen kommer att stå där i bokhyllan och irritera mig för alltid kommer nog inte att kunna undvikas.
Det har skavt lite. Det här med att jag tidigare i år stoltserade med att jag äntligen gått i mål i min star trek-athon. Det vill säga att jag sett och skrivit om alla avsnitt och alla filmer. För det var ju inte hundraprocentigt korrekt. Det fanns ju fortfarande sex stycken Short Treks-avsnitt som aldrig visats på svenska streamingtjänster, och som jag därför inte kunnat skriva om. Så lyckan var ganska stor när jag insåg att denna obloggade del av trekiversumet nu äntligen kommit ut på bluray. Och förbyttes lika snabbt till frustration igen när jag insåg att det tionde Short Trek-äventyret, Children of Mars, inte var med på den här utgåvan. Antagligen kommer den på något Picardsläpp i framtiden, eftersom den ju trots allt är knuten till den serien och dess tidsålder, snarare än till Discovery. Likväl irriterande.
Bland bonusmaterialet på den här discen finns en liten kort “bakom kulisserna”-film, där man pratar om Short Treks som ett sätt att bibehålla kontakten med fansen under de långa uppehållen mellan Discovery-säsongerna. Kortfilmsserien sågs också som en chans att testa nya regissörer och koncept, samt en möjlighet att få berätta kortare historier och berättelser, utanför den extremt följetongiserade Discovery-serien.
Till varje avsnitt finns också någon form av extramaterial. Det kan vara ett kommentarsspår, eller intervjuer med någon av dem som arbetat med just den historien. En bra sak här är att man satsat på att uppmärksamma olika kategorier av folket som arbetar bakom kulisserna. Det vill säga, inte bara regissörer och skådespelare utan man pratar också manus, rekvisita och musik.
Samlat på det här sättet känns Short Treks som en ännu bättre idé än tidigare. Jag hade önskat att fler serier gjorde på det här viset. För Star Treks del fungerar det i alla fall helt suveränt med den här typen av utsvävningar och fördjupningar i tv-seriernas universum. I det här fallet skapar en ram och ett sammanhang kring Discovery, ger den där kontexten som jag faktiskt saknat hos den serien ibland.
Lite mer om varje återstående Short Treks-avsnitt kommer så småningom (de fyra första har jag redan skrivit om).
Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 12 seriealbum. Och lite till.
Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Av alla orlmliga tidsreseavsnitt i Star Trek så måste jag nog ändå säga att det här var ett av de roligaste. Jag satt faktiskt och skrattade rakt ut flera gånger, det fanns liksom någon form av genomförd knäpphet i den här historien, där Enterprise-besättningen möter en äldre upplaga av sitt eget skepp – fyllt med avkommor och ättlingar.
Enterprise är på väg till xindiernas stora råd, där det är tänkt att Archer på något sätt ska få föra fram sin teori om hur de där transdimensionella varelserna planerar sin kolonisering av The Expanse – på både mänsklighetens och xindiernas bekostnad. Det enda sättet att ta sig till mötet i tid är genom en subspacekorridor, men ingången till den är hårdbevakat av onda aliens.
Medan man på Enterprise grunnar på hur man ska gå till väga för att ta sig in i korridoren utan att bli sönderskjutna så dyker ett välbekant skepp upp. Enterprise själv, faktiskt. Den version av skeppet som åkte genom maskhålet, men av någon okänd anledning spottades ut 117 år tillbaka i tiden. Sedan dess har man förberett sig för att försöka ändra historiens lopp och rädda Jorden. En av sakerna på listan är att säga till personalen på Enterprise att inte ge sig in i den där korridoren, eftersom man kommer att kastas 117 år tillbaka i tiden.
Det låter kanske som en rätt så vanlig tidsreseplot, i alla fall till en början. Men det dyker upp oväntat många både roliga och ansträngda stunder i den här storyn. Som när Tucker och T’Pol inser att kaptenen på den andra Enterprise, Lorian, är deras gemensamma barn. Archer ser lite knäckt ut när han får just det beskedet. Insikten att han blivit brädad av Tucker i framtiden gjorde nog en smula ont. Men å andra sidan kan ju han glädjas åt att få hänga med sitt egna barnbarnsbarn – Karyn. Ett gren på släktträdet som tog sin början när Archer föll för en ikaaransk kvinna som Enterprise räddade.
Överhuvudtaget är det en rätt blandad besättning ombord på det andra Enterprise, under de mer än hundra år som skeppet guppat runt i The Expanse så har man knutit band och utbytt både teknik och kroppsvätskor med många andra folk i galaxen. Lite obekväm stämning blir det dock när Mayweather och Hoshi under lunchen diskuterar sina framtida avkommor. När de frågar vapenexperten Reed om hur det gick för honom på den andra Enterprise så visar det sig att han kammat noll, och varken skaffat partner eller barn. Sad. Verkligen.
När väl varningen från det förlutna är framförd till Archer och de andra, så återstår fortfarande frågan om vad de ska göra i stället. Dessvärre har man på 117 år inte kommit på någon perfekt plan. Lorian driver en linje där man genom modifikationer av den gamla Enterprise kan klara skivan. T’Pol, som fortfarande är vid liv, har gjort en uträkning kring hur den planen kan gå fel. När Archer och Tucker gå på T’Pol den äldres linje så blir Lorian lite bonkers. Han tänker sig att det bästa är att försöka genomföra sin plan på egen hand, och skjuter till och med ner sin egen farsa för att flytta över teknisk utrustning till den gamla Enterprise. Konflikten slutar med att de två upplagorna av Enterprise börjar skjuta på varandra. Inte förrän T’Pol (den yngre) börjar transportera bort ett urval av maskinerna ombord på den gamla Enterprise så blir det vapenstillestånd.
Något av en höjdpunkt i det här avsnittet är förstås när T’Pol (den yngre) träffar T’Pol (den äldre). Den gamla versionen försöker då ge den yngre lite råd. Eftersom följderna av T’Pols känsloknarkande aldrig riktigt kommer att gå över så är det lika bra att hon skaffar sig en ersättning till drogen: Tucker.
T’POL2: You’ll never fully recover. The emotions you’ve accessed will be with you the rest of your life. (…) You’re going to have to learn to embrace them, live with them as I have. There’s someone on your ship who can help.
T’POL1: Phlox has already given me a neural suppressant.
T’POL2: I don’t mean Phlox. Trip can be an outlet for these feelings if you’ll trust him. The emotions he stirred in me were powerful and frightening. I tried to push him away. If Enterprise hadn’t been stranded in the past it’s possible I never would have married Trip, but I can’t imagine what my life would have been like without him.
T’POL1: What do you suggest I do?
T’POL2: There’s a human expression, follow your heart.
T’POL1: What if my heart doesn’t know what it wants?
T’POL2: It will, in time. It will.
Så blev alltså hela det här avsnittet och 117 års omväg genom tiden till en story om att T’Pol måste sluta tramsa, och bli ihop med Tucker. I alla fall om man ska se någon varaktig konsekvens av det här avsnittet. Däremot bjuds det förstås även på lite action, så att inte tv-tittarna ska sitta och slumra till. Som när de två Enterprise-skeppen hjälps åt för att ta sig till öppningen på den där subspace-korridoren, trots att de anfalls av en massa fiendeskepp, och flyger mage mot mage. Den yngre upplagan av Enterprise gör skuttet genom korridoren först av de två, och ligger sedan kvar ett tag och väntar på att tvillingsskeppet också ska ta sig igenom. Först när man väntat ett bra tag på Enterprise 2 så inser man att det skuttet kanske aldrig kunde inträffa. Tidslinjen är ju nu korrigerad, och eftersom Archer och de andra inte förflyttades tillbaka i tiden, så existerar heller den inte den andra upplagan av skeppet. Med lite tidsanomali-hokus pokus kan man få ihop i stort sett alla storylines, antingen på det ena eller andra sättet.
Själv hade jag, som jag skrev tidigare, extremt kul när jag såg det här avsnittet. Visst, det är lite en repris av Deep Space Nine-avsnittet, Children of Time – men med lite mindre sentimentalitet. Och då blir även jag lite mer lättflirtad. Visst var premissen för E2 ologisk och bisarr, men det är ju också avsnittets hela charm. Tar man bara i riktigt ordentligt så kan även jag glömma bort att jag egentligen hatar tidsreseavsnitt. Att få se Tucker hänga med sitt blivande halv-vulcanska vuxna barn var till exempel en ren fröjd. Därför blir det ett nästan omoraliskt högt betyg till E2. En så pass underbar stund hade jag faktiskt framför tvn.
Betyg; 9/10
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 21/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 737 tv-avsnitt.
Två parallellhandlingar här. En som mest handlar om att klättra i djupa grottor. Och sen en där Phlox tvingas övertala en alien från ett främmande folk att låta honom rädda hans liv. Temat för avsnittet? Främlingsfientlighet!
Enterprise skickas till planeten Xantoras. Den nya regeringen där är extremt främlingsfientlig och kräver att alla varelser som inte är från planeten ska lämna den. Det finns en denobulansk vetenskapsexpedition nere i några djupa grottor på planeten dit inga signaler når, och det är den som Enterprise besättning ska rädda. Här återkommer alltså två av Star Trek-franchisens favoritteman. En utflykt in i grottrekvisitan (även om det är ovanligt djupa grottor och branta stup i det här avsnittet) samt en nedräkning till en tydlig deadline.
Ett av skeppen med aliens på väg från Xantoras drabbas av en reaktorläcka. Eftersom de inte får återvända till Xantoras griper Enterprise in. En av de allvarligast skadade patienterna freakar när han ser doktor Phlox. Det visar sig att Phlox art, denobulanerna, legat i krig med patientens folk, Antarierna. Ett långt krig, med en rad krigsbrott och medicinska övergrepp som tragiska inslag – denobulanerna verkar ha varit typ nazister. De bägge folken verkar fortfarande uppfostra sina barn med skräckhistorier om De Andra, och hatet är levande trots att den senaste väpnade konflikten inträffade för 300 år sedan.
Phlox patient är så fylld av hat och bitterhet att han helt enkelt vägrar att räddas till livet av en denobulan. Inte förrän Phlox berättat om hur han brutit med sin egen son på grund av hans antarierhat kan den livsräddande behandlingen ta sin början.
Allt slutar ändå hyfsat lyckligt. Grottexpeditionen lämnar Xantoras, om än två timmar efter deadline och jagade av ett stridsplan. Och Phlox bestämmer sig för att försöka ta kontakt med sin son igen, tio år efter att de brutit med varandra.
Några nya kontakter? Xentarierna vägrar alla former av kontakt, förutom över radion. Några antarier har inte Enterprise stött på tidigare – men att ha en denobulan som skeppsläkare kan visar sig alltså ställa till med problem.
Vårdslöst beteende? Hela grottexpeditionsräddningen är extremt illa genomtänkt och utförd. Denobulanerna nere i grottan är inte ens intresserade av att följa med bort från Xantoras utan Trip måste tvinga dem. Sedan måste släpa med sig alla tunga sten- och mineralprover som denobulanerna samlat in på den besvärliga färden upp till ytan. Och till på köpet utbryter det något av ett xantoransk inbördeskrig precis ovanför deras grotta så att hela gänget håller på att få stenblock i huvudet. Jobbigt!
Personlig utveckling: Grottdramatiken till trots, det här avsnittets huvudintrig är nog egentligen den om Phlox och hans patient. Här får vi alltså reda på mer mörka sidor om både denobulanerna och Phlox – folkmordsanklagelserna respektive skeppsläkarens krisiga familjeliv. Så här berättar Phlox själv om det som hänt för den arge antarier-patienten.
Ordväxlat:
PHLOX: You asked me if I had heard stories as a child about the Antarans. My grandmother lived through the last war. I would lay in my bed at night thinking about her stories, terrified that one of those evil Antarans would climb through my window.
HUDAK: I hope your confession makes you feel better, Doctor, but it doesn’t change a thing.
PHLOX: You also asked me if I have children. I have five. And no, I never told them my grandmother’s stories. When they asked me about the Antarans, I told them the truth, as best as I knew it. I told them about our military campaigns against your people. About how we had demonised you, turned you into a faceless enemy. I wanted them to learn to judge people for what they really are, not what the propaganda tells them.
HUDAK: How would you know who we really are?
PHLOX: I don’t. But I’m proud to say that my children would consider my grandmother’s attitude archaic. All of them but one. We have grown more open-minded since the last war, but there are still Denobulans who fear Antarans, even hate them. My youngest son, Mettus, was seduced by those people. I did my best to convince him he was mistaken. I told him I wouldn’t tolerate the values he was embracing. It created a rift between us. Maybe I didn’t do enough to reach him. Last time we spoke was nearly ten years ago.
Det här kändes precis som…
Två parallellintriger här. Den ena spännande och meningslös, den andra lite seg och mer meningsfull. Ingen av dem är helt lyckad, även om det fortfarande tydligen är pyttelite spännande för mig att se på äventyr i grottor. Det trodde jag faktiskt inte. Men de två handlingarna gifter inte riktigt sig, utan två halvbra stories blir ett halvdåligt avsnitt.
Bäst är ändå storyn om Phlox. Den vanligtvis så fryntlige läkaren visar här lite andra sidor av sig själv och sitt liv på Denobula. Det finns också några laddade scener här där Archer försöker få Phlox att bota Hudak mot hans vilja som är minnesvärda, En tydlig skillnad mellan hur människor och denobulaner ser på sin läkaretik.
Extrafakta: Det här var väl första gången vi fick se en tribble i Star Trek-tidslinjen. Phlox varnar redan här för deras höga fortplantningshastighet, och använder dem till mat för sina djur i sjukstugan.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 708 tv-avsnitt.
Efter lite magsjuka och ett hektiskt bokmässejobbande så kändes det bra att försvinna in i Star Trek-universumet igen. Eller, nej förresten. Det räckte att jag ögnade igenom avsnittsbeskrivningen för att fyllas av ett extremt obehag inför The Void. Här dras alltså Voyager in i någon form av tomrum i rymden, en plats dit det finns en ingång, men ingen utgång. Hamnar man där, är man liksom fast. Lite som Hotel California ungefär. Eller, och det var väl det här som gav mig lite panik, en någorlunda exakt beskrivning av platsen där jag växte upp. En sån där skånsk håla dit bussar bara gick några få gånger om dagen, och där det är så tyst att avsaknaden av ljud nästan blir öronbedövande.
Så stillsamt och klaustrofobiskt tänkte jag mig att den här fickan av tomrum i The Void skulle vara. Men det visade sig snart vara ganska tätbefolkat där inne. Ett helt gäng rymdskepp har, precis som Voyager, fångats i tomrummet, och när besättningarna väl insett att det inte finns några som helst naturresurser i rymdfickan de hamnat i så ger man sig på varandra för att överleva. Varje nytt skepp som dras in i voiden attackeras genast, och strippas på förnödenheter, energi och teknik. Så också Voyager, även om de klarar sig med hyfsat begränsade förluster.
Janeway tvekar inför att gå med på denna djungelns lag, samtidigt som hon är medveten om att skeppet inte klarar sig på egen hand särskilt länge. Hon bestämmer sig för att det bästa sättet att komma ur knipan är att starta en minifederation inuti tomrummet. Med gemensamma krafter kan man försvara sig mot fiender och eventuellt också hitta en väg ut från tomrummet. Det gemensamma tomrummet blir helt enkelt ett mikrokosmos som kopierar situationen utanför. Ska man bekämpa varandra eller hjälpas åt? Tack vare lite bjudmiddagar så får man till sist ihop ett förbund.
Lite extra hjälp får man av en parasitvarelse som tydligen är de enda varelserna som trivs i det här tomrummet. Skygga typer som kan dölja sina livstecken från sensorer, och som gärna kommunicerar via toner (scenen där en grupp varelser sitter och chittchattar genom att tillsammans spela något som låter som ett elektronmusikverk är det här avsnittets bidrag till omistliga scener ur Star Trek-historien.
Det här är ett avsnitt som väldigt tydligt tillhör subgenren “Stick to the protocol”. Genom att vägra tumma på regelverket och Federationens etiska regler så blir Janeway belönad vid avsnittets slut. Men The Void är kanske en smula för käckt för sitt eget bästa.
Stunderna när Janeway frestas att kompromissa moraliskt är inte långa. Tvärtom, när ett av hennes medlemsskepp genom kommit över den teknik som behövs för att lämna tomrummet genom att döda besättningen på ett annat skepp så känner hon sig tvingad att säga nej till tekniken. Hon litar i dessa stunder som vanligt på att B’Elanna ska lyckas fixa fram ett substitut på en kvart eller två. I Star Trek-serier så betalar ju alltid de där moraliskt riktiga valen. Frågan är väl vad som hade hänt om Janeways chansningar inte gått hem. Myteri? En upplöst union? En väldigt kort säsong? Å andra sidan är det ju ett sånt där väldigt dyrköpt moraliskt riktigt beslut som är grundpremissen för hela den här serien.
Det märkligaste mysteriet av alla får man däremot inte något svar på i det här avsnittet. Hur kan man ha gjort 618 avsnitt av en SF-serie och inte använt episodnamnet The Void tidigare? Obegripligt.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 651 tv-avsnitt.
Dålig bloggvecka det här. Två späckade sändningar och en heldag med redaktionen sätter sina spår i inläggsfrekvensen. Så mycket bättre då att jag faktiskt sett riktigt bra avsnitt. Som Flesh and blood. Ytterligare ett sånt där dubbelavsnitt, som sändes första gången på en och samma kväll under långfilmsliknande former. Men någon helt fristående berättelse är däremot inte den här historien.. Hirogenerna är tillbaka och ställer till med kaos igen, och man plockar också upp storylinen om revolterande hologram från Body and soul. Ovanligt snyggt vävt med två återkommande intriger här, faktiskt. Nästan ett unikum i en Star Trek-serie.
Storyn har sitt ursprung i Janeways gamla beslut om att ge det brutala jägarfolket hirogenerna tillgång till Voyagers holodäcksteknik. Avsikten var att man på det sättet skulle sätta stopp för deras blodtörstiga jagande efter olika byten och troféer runt om i galaxen. I stället kunde de förlägga sina massmord till holodäcken och ta livet av fotonbaserade livsformer. Det här fungerade förstås inte i längden. Hirogenerna ville maxa svårighetsnivån på sina jakter, så de började mixtra med matriserna och tog bort alla spärrar för hur mycket hologrammen skulle komma ihåg av sina tidigare liv, samt hur stor deras kapacitet att utvecklas bortom grundprogrammeringen skulle vara. Det slutade lite snopet med att hologrammen faktiskt blev smartare än hirogenerna, och att de nu inlett en revolt mot sina forna herrar. Ett skepp fyllt av enbart fria hologram, lett av den karismatiske bajoranen Iden, har till och med börjat söka upp olika hirogenskepp för att befria andra hologram.
Diskussionen kring hologram och deras rättigheter har bubblat lite grand i bakgrunden i Voyager ett bra tag nu. Som när hololäkaren klagat hos Janeway på att han inte får samma behandling och respekt ombord som sina kollegor av kött och blod, eller i avsnittet där Lokirrerna tampas med sina revolterande hologram. I det här avsnittet ställs saken till sist på sin spets – Janeway måste välja vem hon ska stödja i den pågående konflikten. Är hon ytterst ansvarig för att ha delat med sig av holotekniken, och borde därför hjälpa hirogenerna med att spåra upp och avaktivera de revolterande hologrammen? Eller är det hologrammen som måste skyddas från sina brutala fångvaktare, som gång efter annan mördar och våldför sig på dem? Det hela blir inte mindre komplicerat när hololäkaren agerar medlare mellan hologrammen och Janeway. Han känner igen sig i holorebellernas problematik, och kallar dem till och med för en ny ras, skapad genom Janeways agerande.
EMH: You’re right that it was a mistake to give the Hirogen technology and that mistake has had consequences. These holograms are one of them. In some ways they’re a new species, one that you helped create. You can’t turn your back on them. TORRES: He’s got a point. TUVOK: Could we restore them to their original parameters? EMH: We’d be wiping out their memories, their experiences, everything they are. CHAKOTAY: Couldn’t we just extract their violent subroutines? TORRES: It’s possible. EMH: That would be like de-clawing a cat. We’d be taking away any chance they have of defending themselves. JANEWAY: We’d also be preventing them from doing any more harm. EMH: You wouldn’t even be considering this if they were flesh and blood. JANEWAY: I’m not going to let you turn this into an argument about holographic rights. EMH: Why not? That’s exactly what it is.
Det är alltså inte bara Janeway som måste fatta ett beslut här, hololäkaren känner sig också helt kluven. Till sist tröttnar han på det han tolkar som Janeways okänslighet i frågan och hoppar av! Transporterar sig över till hologramskeppet och ger dem den tekniska informationen som behövs för att de ska kunna neutralisera Voyagers vapen.
Janeway är förstås rasande, inte bara över att hololäkaren med sitt agerande riskerat livet på alla som finns på Voyager, utan förstås också över att han trotsat henne. Hon vill skylla felet på hans programmering och bannar sig själv att hon inte kollat efter buggar i systemet. Chakotay verkar lite mer rimlig i sina resonemang.
JANEWAY: I should have seen this coming. CHAKOTAY: You had no way of knowing the Doctor would do this. JANEWAY: Are you sure? He was so adamant bout helping those holograms. I should have been paying closer attention. CHAKOTAY: Are you saying it was a mistake to reject his plan? JANEWAY: The mistake was not running a diagnostic on his programme the minute he came back to this ship. CHAKOTAY: You think these holograms manipulated him somehow? JANEWAY: He was on their ship for days. For all we know, they reconfigured his entire matrix. CHAKOTAY: There is another possibility. He may have done what he did because he genuinely believes in their cause. JANEWAY: I can accept that the Doctor has sympathy for these people. But I can’t accept that he would deliberately risk the lives of this entire crew. We’re his family. CHAKOTAY: Maybe that’s how he’s started to think of these holograms.
Hologrammen drömmer om en egen planet, ett eget hem där de inte behöver tjäna någon annan än sig själv. Det borde vara ganska lätta att fixa, det enda man behöver är ju energi. Eftersom man varken behöver syre eller natur så kan man i stort sett slå sig ner på vilken ogästvänlig stenbit som helst. Det där låter ju som en toppenplan, men dessvärre är hologrammens ledare Iden lite vrickad. Han har drabbats av storhetsvansinne och drömmer om en ny holoreligion – en där han själv är en av gudarna. Han attackerar alla skepp som kommer i närheten och som har hologram i sin tjänst. Och när det gäller kultursektorn så vill han bryta helt och hållet med vad de så kallade organiska har gjort. Det blir alltså ett bestämt nej till hololäkaren när han fantiserar om hur han kan bli kulturminister i den nya civilisationen och undervisa om de stora mästarna från förr. Hologrammen ska skapa sin egen kultur, religion och livsstil.
Ja, så det flippar alltså ut. Iden bestämmer sig för att ge igen på hirogenerna. Han transporterar dem till en planet och låter sedan hologrammen jaga dem, i en jakt lika brutal och meningslös som dem som hirogenerna brukade arrangera. Till sist blir det hololäkaren som får dra ner till den där planeten och agera actionhjälte. Försedd med ett jättestort lasergevär så “avaktiverar” han Iden (som till och med snott hololäkarens mobila hologramprojektor)
Tillbaka på Voyager försöker hololäkaren själv komma på ett lämpligt straff som Janeway kan dela ut. Inte bara bröt han mot order, han riskerade också Voyagers säkerhet och gjorde det möjligt för hologrammen att kidnappa Torres. Men Janeway är sällsynt tyst, deppig och passiv. Hon vet inte vad hon ska göra.
EMH: If I weren’t your only doctor, I imagine you’d confine me to the brig. Confiscating my emitter would be an equivalent to punishment. JANEWAY: I’m not sure that’s appropriate. EMH: If that’s not enough, you can take away my holodeck privileges. And my autonomy protocols. JANEWAY: You mean turn back the clock to when you were first activated? EMH: You’ve given me extraordinary freedom over the years. I’ve obviously abused it. JANEWAY: Maybe. Or maybe you’ve simply become as fallible as those of us who are made of flesh and blood. I’m just as responsible for allowing you to expand your programming as I am for giving technology to the Hirogen. How can I punish you for being who you are? EMH: I don’t know what to say.
Det här är väl ändå Star Trek när det är som bäst, rotandes i vad en kännande livsform egentligen är, och ifrågasättande maktrelationen och förhållandet mellan människa och maskin. Flera av Star Treks allra bästa avsnitt är just på det här temat, och Flesh and blood håller också en ovanligt hög klass. Den här gången håller man dock de filosofiska diskussionerna på ett minimun, problemställningen är förpackad tillsammans med en hel del action och vändpunkter. Flesh and blood blir faktiskt bara bättre och bättre ju längre avsnittet håller på.
Just hologramfrågan har ju börjat skava mer och mer. I The Next Generation löste man problemet med ett allt för självständigt hologram genom att låsa in honom i en egen hårddisk. Men eftersom hololäkaren under de här sju åren blivit allt mer av en fullödig rollfigur (och en av seriens bästa karaktärer) så kändes det som hög tid att ta upp frågan till en ordentlig diskussion. Sedan vet jag inte riktigt om man den får ett ordentligt svar. Janeway särbehandlar fortfarande hololäkaren när hon inte ens delar ut ett straff till honom efter det han gjort. Som om hon är medansvarig eftersom hon inte kontrollerat hans programmering in i minsta detalj.
Det går att läsa in en massa symbolik i det här avsnittet – om klassamhället, slaveri, kolonialism och rasism. Nu undrar man ju bara vad som händer med resten av holodäcket. Vid vilken nivå uppnår ett hologram status som en självständig individ? Och är det okej att roa sig som man vill med andra hologram, med ett mer begränsat medvetande? Så många frågor efter det här avsnittet.
Ett lite extra plus att skeppet med revolterande hologram består av en massa livsformer från alfakvadranten. En liten påminnelse om vilket franchise som den här serien ingår i. Eller bara recyklande av kostymer?
Och den otäckt dåliga översättningen fortsätter även i det här avsnittet. Kastare och riktare (thrusters och phasers) och uttrycket “escape pod” översätts genomgående som “flyktväg”. Så märkligt.
Betyg: 8 & 9/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 9 & 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 646 tv-avsnitt.
