DS9: Our man Bashir. Det där Bashir lever ut sina Bond-drömmar på holodäck.

ds9 our man bashir 2

Ett holodäcksäventyr där Bashir lever ut sina fantasier om att vara James Bond… Alltså, man kan väl säga att jag var en smula förskräckt efter anslaget i det här avsnittet. Skräckslagen, nästan. Gissade att det här var Deep Space Nines version av de andra seriernas ganska så irriterande Robin Hood och Beowulf-avsnitt. Men de där farhågorna var faktiskt onödiga. Här nöjer man sig inte bara med att leka Bond och hemlig agent, utan väger ihop det med en bihandling som tar upp en problematik som nog bara ökat i angelägenhet sedan det här avsnittet gjordes. Ett av vår tids största irritationsmoment, och en källa till evig oro och frustration. Men det är inte bara jag som kämpar med ett evigt underskott på minne på min telefon, ipad, dator och jobbmail. Till och med rymdstationen Deep Space Nine långt in i framtiden har samma brist!

ds9 our man bashir 4När ett av rymdstationens skepp utsätts för ett terrordåd (hela skeppet exploderar) så fastnar Sisko, Kira, O’Brien, Worf och Dax i ett sånt där transportörlimbo – lite mittemellan de olika maskinerna, liksom. För att spara datan om deras personer som fortfarande flyter runti sajberspejsen måste man snabbt som attan ge Deep Space 9:s dator ordern att rensa sina minnen och spara besättningsmedlemmarnas existenser där i stället. Minnena hamnar tydligen lite här och var på skeppet, och själva de fysiska kännetecknen hamnar i Quarks holosvitsdator. Därifrån migrerar de in i Bashirs holoagentdrama. Nu blir den svåra uppgiften för Bashir inte bara att spela en hemlig agent som ska sätta dit skurkarna. Nej, huvuduppgiften blir att hålla alla besättningsmedlemmarna vid liv inne i holohistorien.  Dör de finns risken att de också raderas för gott från datorminnet. Det hela blir förstås inte lättare av att några av dem har tilldelats roller som mest av allt vill ta livet av Bashir.

Även om det som vanligt är kul att se de nu välkända skådespelarfejsen i lite annorlunda roller, så handlar det här avsnittet egentligen mest om Bashir och Garak. Cardassiern tar sig olovligt in i Bashirs holostory, och genom hela storyn vill han gärna förklara för Bashir hur det är att vara en hemlig agent – på riktigt. Allt ställs på sin spets när Garak vill stoppa holoprogrammet för att rädda sitt eget liv (den där säkerhetsspärren är utslagen igen),, men Bashir faktiskt skjuter på honom – kanske till och med för att döda.

ds9 our man bashir 5Jag tycker att Our man Bashir är en rolig bagatell. Ett klassiskt holodäcksavsnitt, men med tillräckligt många nya twists och komplikationer för att det hela ändå ska kännas fräscht. Några extra pluspoäng för de vettlöst fjantiga namnen som alla har i holoäventyret. Mest är det kvinnsen som får heta roliga saker: Honey Bare och Mona Luvsitt. Galningen som vill dränka världen (Sisko) får heta Noah. Bara en liten smula av den sexism som man lyckas komma undan med genom att skylla på genren. Our man Bashir leker nämligen inte bara med James Bond-filmernas konventioner, utan också andra agentfilmer och -serier från 60-talet.  Som Star Trek-nörd hade jag gärna sett en tydligare blinkning åt Mission: Impossibles håll. Det var ju Lucille Balls produktionsbolag Desilu som producerade de första säsongerna av både den serien och Star Treks originalserie.

Om jag någonsin ser om det här avsnittet, så ska jag kolla in scenerna mellan Nana Visitor (Kira) och Alexander Siddig (Bashir) lite noggrannare. Det här var första avsnittet som spelades in efter att de två blivit tillsammans, nämligen.

Sedan kan man förstås också notera den accelererande våldsspiralen i serien i det här avsnittet, Federationens skepp utsätts alltså för ett sabotage som en cardassisk organisation står bakom. Terrorismen kommer från Cardassien.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 404 tv-avsnitt.

 

VOY: Parturition. Det med fågelungarna på helvetesplaneten, och Neelix och Paris nya bromance.

voy Parturition 2

Det är nästan så att man kan tro att den som skrivit det här avsnittet har haft problem med överbeskyddande måsföräldrar. Ni vet, de där veckorna på året då måsarna är extremt aggressiva mot vem som helst som kommer i närheten av deras avkomma. För egentligen är det ungefär den upplevelsen Parturition handlar om, fast översatt till rymdfärdsskala.

voyager parturitionVoyager reser till en planet för att se om man kan hitta förnödenheter där.  Medan man undersöker planeten attackeras man av ett rymdskepp som på olika sätt försöker förhindra att Voyager ska kunna ta sig dit. Innan det aggressiva skeppet dykt upp så kraschlandar Neelix och Paris på planeten. I en grotta hittar man ett gäng ägg som är kläckfärdiga. Ett kläcks, och ut kommer det en ganska gullig fågelungeliknande varelse. Neelix och Paris tvekar kring hur de ska göra. Ska man  1, dra bort från boet och ungen innan en sur fågelmorsa anländer, eller 2, stanna kvar för att säkerställa sig om att fågelmorsan accepterar sin avkomma trots att hen luktar mänska. När denna rymdfararfågelhumanoid väl infinner sig så inträffar lyckligtvis alternativ 2, men det blir också snabbt tydligt att det då är hög tid att följa plan 1. För oavsett om det är morsan eller farsan som kommit för att hämta ungarna, så är hen inte på humör att umgås med aliens.

voy Parturition 5Parallellhandlingen i det här avsnittet är väl egentligen intressantare, och handlar om en story som pågått lite grand i bakgrunden en tid. Det här med Neelix återkommande svartsjukeutbrott när han tycker att hans flickvän Kes hänger för mycket med Paris, något som fick stor plats så sent som i förra avsnittet. Det här är ju en intrig som mest använts som ytterligare ett sätt att driva med Neelix och göra honom töntig och patetisk. I det här avsnittet får han lite av en upprättelse, egentligen har han haft rätt hela tiden. Paris berättar redan i början av Parturition för Kim att han har känslor för Kes, och hololäkaren förklarar samma sak för Kes, men utifrån medicinska symptom han lagt märke till hos hos Paris (I thought he was suffering from Tanzian flu). Det hela går så långt att det blir foodfight mellan Neelix och Paris, som direkt efter kraschar i en skyttel på den ogästvänliga planeten. Där erkänner Paris till sist hur läget ligger till, men att han också insett att Kes bara har ögon för Neelix. Efter det blir de bästisar, och Neelix svartsjuka är som bortblåst.

Vad har vi då lärt oss av det här avsnittet? Ja, bland annat att det borde vara lite skyttelkris ombord på Voyager snart. Nu har det försvunnit två stycken, bara i den här säsongen.  Vi har också lärt oss att man faktiskt kan prata om technobabble även i själva serien, inte bara i sura bloggar som handlar om Star Trek. Och så en del om Kes folks avslappnade förhållande till parbildning och romantik:

HOLOLÄKAREN: You’re only two years old. There may be a few things you don’t know to look for in a man. In time, you’ll understand.
KES: On my homeworld it’s so much simpler. You choose a mate for life. There’s no distrust, no jealousy, no envy, no betrayal.
HOLOLÄKAREN: Hmm. Your world must have very dry literature.

voy parturition 4Fågelfolket är faktiskt en av de mest fängslande aliens som Voyagers besättning stött på i den här serien. Dem hade jag gärna fått se och höra lite mer av. Tycker också att det är skönt att den där svartsjukehistorien med Paris och Neelix äntligen fick ett slut, även om det var en lösning som var lite på barnprogramsnivå. Som helhet, ytterligare ett ganska slätstruket avsnitt. En fågelungedocka räcker inte för att rädda ett helt avsnitt.

(Just det, det där med Helvetesplaneten, som personalen på Voyager kallar stället som man besöker i det här avsnittet, det är också smeknamnet bakom kulisserna på den generiska rockscenografi som används lite för ofta i Star Trek-serierna).

Betyg: 5/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 392 tv-avsnitt.

VOY: The 37’s. Det där man hittar Amelia Earhart i en kryofryskammare.

voy 37s

The 37’s börjar med att Voyager upptäcker ZZ-tops gamla kärra drivande i rymden (okej, kanske inte exakt den, men något liknande). Sen får man in en SOS-signal på bilens AM-radio (tydligen var bilbatteriet fortfarande laddat efter 400 år). Och när man sen följer nödropet så hittar man en mystisk kryofryskammare med en massa människor från förr stående i frysboxar med glasdörrar. Bland annat en japansk soldat, en svart bonde och så då Amelia Earhart och hennes navigatör. När man tinar upp dem hamnar man snabbt i trubbel, för de där frysboxarna var tydligen en del av en helgedom för de människor som bor på planeten, ättlingar till de drygt 300 personer som Briorifolket kidnappade från jorden på 30-talet. Människor som hölls som slavar, innan de gjorde uppror och jagade bort sina förtryckare.

voy 37s 2Mmmm, det är rätt mycket att ta in i det här avsnittet. Så mycket helt orimliga saker som ska trängas i ett och samma avsnitt. Som tur är har man kryddat anrättningen med gisslandrama, ett dramatiskt bakhåll och en rar skildring av när Janeway förvandlas till en fangirl inför sin stora idol Earhart. Hennes beundran består, trots att varken Earhart eller de andra upptinade personerna är särskilt förtjusta att befinna sig i deltakvadranten tillsammans med en rymdskeppsbesättning i spandexpyjamaser (även om de inte är lika sura som de upphittade människorna i The Next Generation-avsnittet The Neutral Zone).

Vill man vara snäll skulle man kunna kategorisera det här avsnittet som levande historia. Voyager som historiebok, helt enkelt. Ett sätt att undervisa kidsen om Amelia Earhart och hennes gärning (men också hennes eventuella inblandning i den militära konflikten mellan USA och Japan). Är man lite mer strängt lagd  så skulle man lika gärna kunna säga att det här är ett av de pajigare avsnitten i serien, och en smått katastrofal inledning på säsong två. Jag pendlade väl lite mellan de här ytterligheterna, men tycker samtidigt att man hämtar hem avsnittet mot slutet. Då kretsar intrigen på nytt kring Voyagers egentliga premiss. Janeway tvekar mellan om Voyager och hennes besättning fortsätta sin ovissa resa hem, eller om man kanske ska stanna kvar på planeten (utan namn verkar det som) i Deltakvadranten, som ju också är bebodd av människor.

voy 37s 3Det hela summeras i en lite laddad scen, där på slutet. När Janeway ska gå in i rummet där de ur besättningen som vill avbryta sin resa ska samlas, och finner lastkajen tom. Fint, men förstås inte särskilt realistiskt. Ett annat dåligt val i det här avsnittet var när de snåla producenterna inte lät oss se hur deltakvadrantens människocivilisations städer såg ut, utan trodde att vi skulle nöja oss med Janeways loggnotering om att de var underbara. Antar att man gjorde av med hela budgeten på scenerna där Voyager för allra första gången landar på en planet.

En lite skakig början på den andra säsongen, det här, vilket till viss del kan bero på att det här avsnittet spelades in under förra säsongen. Tydligen hade man laddat upp med reservavsnitt i skafferiet inför den andra säsongen. Tycker verkligen att Star Trek-skaparnas fixering vid Jordens historia ofta öppnar upp för pinsamheter, även om man på något nästan magiskt sätt lyckades undvika en akut skämskudde i det här avsnittet.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 384 tv-avsnitt.

 

DS9: Through the Looking Glass. Det där Sisko far till spegeluniversumet.

ds9 through the looking glass 2

Och så var vi tillbaka i Spegeluniversumet. Igen. Och det är dessvärre inte till någon fördel för Deep Space Nine att jag just har sett Star Trek: Discoverys intelligenta hantering av samma koncept. Through the looking glass känns väldigt primitivt och klumpigt utfört i jämförelse.

Avsnittet börjar med att Spegeluniversumversionen av O’Brien kidnappar Sisko, och för honom till sin parallella verklighet genom en vanlig transportör som han  ändrat inställningarna på. Tanken är att Sisko ska ersätta sin dubbelgångare i spegeluniversumet – och på det sättet rädda den rebellrörelse som tappert, men föga framgångsrikt, har startat ett uppror mot det klingon-cardassiska imperiet.

Här blir det då lite extra spegeluniversumsförvirrat för mig. Det här är ju inte alls den parallellvärld jag nyss sett i Discovery. Jag får gå tillbaka till blogginlägget för Crossover och läsa på om hur Deep Space Nine har behandlat ämnet för att förstå bakgrunden till det som händer. I den här serien är spegeluniversumet helt förändrad efter  Kirks besök i den här dimensionen, i originalserien. Där och då lyckades han göra spegel-Spock till pacifist, vilket till sist ledde till att det grymma Terranska imperiet gick under – bara för att ersättas med en allians mellan klingoner och cardassier. Och vips hade Jordens befolkning förslavats.

ds9 through the looking glass 5En liten rebellrörelse finns, dock. Ledd av Spegel-Sisko. Men när han dör i strid verkar den lilla skärvan av motstånd ha tappat riktning. Därav Spegel-O’Briens desperata kidnappning. Det som får “vår” Sisko att gå med på att spela sin egen spegelversion är att hans avlidna fru lever i Spegel-universumet. Hon arbetar för den nya fiendealliansen, och en del av Siskos uppdrag här i spegelvärlden är att övertala henne att byta sida.

Här finns ju en enorm potential för drama. Sisko ska återse sin döda fru, hon som han sörjt och saknat under så lång tid. Helt smärtfritt är tyvärr inte återseendet. I det här universumet hatar hon honom – spegel-Sisko är givetvis ett svin. Men det här drömläget tappar serieskaparna helt bort. Det här lyfter inte alls, snarare skulle jag vilja beskriva hela avsnittet som träigt. Avery Brooks (Sisko) ,går genom avsnittet som något av en sömngångare. Betydligt bättre är Felecia M Bell, som spelar hans fru, Jennifer. Det känns som om de är med i två olika tv-serier.

ds9 through the looking glass 3Sen är det ju det här med den nästan parodiska kåtheten som finns i Deep Space Nines spegeluniversum. Det verkar finnas en hel del uppdämd kättja hos manusförfattarna. Och allt ska tydligen ut i det här avsnittet, för här ska Sisko hångla med både Dax och Kira – utöver att försöka vara romantisk med sin fru.  Spegel-Kira struttar på nytt runt i ett tajt fodral. En rymd-dominatrix med bisexuella böjelser, något som jag känner igen från Georgiou i sista avsnittet av Discovery. Det är något ruttet med att seriens kvinnor först får vara sexuellt utlevande först när de är onda spegelversioner av sig själva, och att den ondskan då på något vis leder till bisexualitet.

Trots det är det den överspelande Nana Visitor,och hennes spegel-Kira som stjäl det här avsnittet. Hon har ju också en lite roligare roll än de andra, det är något med att få lov att säga repliker om hur slumpartade avrättningar kan användas som ett medel för att göra arbetare pigga och motiverade som förstås öppnar upp för en lite…friare rolltolkning.

Att Sisko sedan löser alla problem genom att en befälskod är samma siffer- och bokstavskombination i spegeluniversumet som i hans hemmauniversum är förstås urbota dumt (ett grepp som ju faktiskt också används i Discovery – en tribut?). Men en passande halvdan avslutning på ett rätt mediokert avsnitt.

Betyg: 5/10. 

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 371 tv-avsnitt. 

DS9: Distant voices. Det med koma-dramat inuti Bashirs huvud.

ds9 distant voices

Odyssey-Main-ImageJag minns lite vagt en serie som jag bara såg några avsnitt av, men vars premiss ändå fascinerade mig. Serien handlade om en kille som var medvetslös efter en olycka, men som samtidigt i sitt undermedvetna var  med om ett äventyr vars utgång också bestämde om han skulle vakna ur sin koma eller inte. En mystisk värld där även personer från hans verkliga liv dök upp (lite som i Trollkarlen från Oz). Efter lite googlande fram och tillbaka så tror jag att det antagligen var den kanadensiska serien The Odyssey som jag såg, eller Resa i det okända, som den tydligen hette på svenska. Exakt varför jag kollade på Sommarmorgonsprogram (som den här serien vare en del av) när jag var 23 har jag inget riktigt klart svar på. Uthungrad efter tv, antar jag. Men hade jag haft lite klarare minnen från serien så hade jag kunnat säga saker som “det var där jag upptäckte Ryan Reynolds (han var typ 16 i serien).

ds9 distant voices 2Att jag började tänka på Resa i det okända mitt i mitt Star Trek-bloggande beror förstås på att intrigen i det här avsnittet är ungefär samma som i den serien – bara lite mer övertydlig i Star Treks version. Ungefär det här händer: Bashir blir överfallen av en elak lethian som ger honom elstötar i huvudet. Han mister medvetandet och när han vaknar igen är rymdstationen nästan tömd på folk, centraldatorn svarar inte på tilltal och på avstånd hörs ljudet av den arge lethianen som vandrar genom korridorerna och slår sönder saker. Efter ett tag lyckas Bashir hitta resten av Deep Space 9:s hjärntrust, men ingen är riktigt som de brukar. Alla har liksom bara en egenskap eller attityd och istället för att försöka hitta en lösning så bråkar man.

ds9 distant voicesDet är när Bashir får in en radiosändning där bland annat Dax diskuterar hans sjukdomstillstånd (fast hon samtidigt står intill honom), som saker och ting börjar bli riktigt förvirrade för Bashir. Eller egentligen är det då som det för första gången börjar klarna. Han har ju hört svaga röster på avstånd ända sedan han vaknade till efter attacken. De kanske inte var några hjärnspöken – utan snarare verkligheten– om det han nu upplever är en dröm. Ett drömtillstånd skulle också förklara att hans åldrande snabbats på enormt mycket de senaste 20 minuterna.

Den numera gråhårige och lite dåligt ålderssminkade Bashir slår alltså sisådär halvvägs in i avsnittet fast att allt han ser bara utspelas i hans hjärna, och de kollegor han träffar på ombord symboliserar olika sidor av hans personlighet. En kanske inte helt självklar diagnos att sätta på sig själv, men Bashir är trygg i sin läkarroll. Resten av avsnittet går sedan åt till att skildra Bashirs olika försök att ta sig till och reparera datorn ombord på rymdstationen, eftersom den på något sätt symboliserar hans medvetande och hjärna.

Drömmar, medvetslöshet och visioner är inget nytt i Star Trek (använt nu senast i Discoverys spordrömmar)  men det här kändes inte superbra genomfört. Repliker som “du representerar min yrkesskicklighet” är verkligen ingen grogrund för stor dramatik. Dessutom hinner man inte lära känna de där olika personlighetssymboliserande personerna alls innan den där förgrymmade lethianen bär iväg med dem in till medvetandets mörkersida. När jag googlade efter den där serien, Resa i det okända, så hittade jag förstås också en hel sida på sajten tv-tropes som bara handlade om den här konventionen – äventyr i komalandet. Så vad vi har här är alltså ett Star Trek-avsnitt som använder sig av en lite trött berättarkliché och inte riktigt lyckas göra något eget av den.

ds9 distant voices 3Det blir ett rimligt avsnitt, inte så mycket mer. Visst, det är kul när det regnar tennisbollar över Bashir när han öppnar olika paneler på Deep Space 9:s brygga (det har något att göra med att han egentligen ville bli tennisproffs, tror jag.) Men det är egentligen bara två saker i det här avsnittet som är riktigt bra och fyndiga, tycker jag. Dels att Bashirs 30-årskris gestaltar sig genom hans forcerade åldrande i kombination med att den där lethianen berättar för Bashir att han är misslyckad och aldrig vågat satsa på det han egentligen brinner för i livet  (tänk om ens självhat gick att känna igen lika lätt som en lethian). Sen är själva ramberättelsen, om förutsättningarna för Bashirs och cardassiern Garaks vänskap, också kul. Vet ingen annan än Garak som skulle ta det som en komplimang när en polares undermedvetna utser en till det som ska symbolisera lögn, dubbelspel och hot.

GARAK: And what I find interesting is how your mind ended up casting me in the role of the villain.
BASHIR: Oh, I wouldn’t read too much into that, Garak.
GARAK: Oh how can I not? To think, after all this time, all our lunches together, you still don’t trust me. There’s hope for you yet, Doctor.

Vi tackar också för bonusinfon om vad som är så trist med cardassiska mysterier: de misstänkta är alltid skyldiga – tydligen är utmaningen att gissa vem som är skyldig till vad.

Annars är väl Distant voices ett ganska hyfsat avsnitt för att vara en entricksponny  – och förutom en spännande mask (sådär, va?) på lethianern så är det här väl att anse som en bottle show. Och en ganska typisk sådan. Inget som händer här har betydelse för resten av serien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 370 tv-avsnitt. 

Lägesrapport: Star Trek Discoverys första säsong summerad

dis into the forest 4

Så vad tycker jag då om den första säsongen av Discovery?

Till en början är det mest plattityder som dyker upp i huvudet. Att nivån varit hög, skådespeleriet suttit bra, effekterna sett snygga ut och att de nya huvudpersonerna är intressanta. Lite lagom förnöjt och halvengagerat i tonen, liksom.

Men om jag ska vara helt ärlig så har jag egentligen på ett dramatiskt sätt (för mig då, alltså) slitits mellan hopp och tvivel under den här säsongen. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om serien varit  genialisk eller kackig. Kalla mig SF-dramaqueen, liksom. Sett i backspegeln skulle jag kanske bara slappnat av och accepterat att seriens författare och regissörer fått sina jobb av ett skäl,  i stället för att drabbas av, i tur och ordning, fanrage, fanhysteri och fandepression. Att bli så modstulen av spegeluniversumet att man gör ett flera månader långt uppehåll i en serie verkar ju bara korkat nu.

dis magic 2

Med facit i hand så känns det ju faktiskt som om producenterna, tvärtemot vad jag inbillade mig, varit extremt medvetna om vad de velat uppnå med Discovery. Visst är man inne och tafsar och skruvar på kanon ordentligt här och där, men alltid med berättelsen och intrigen i fokus — rebooten av filmerna känns betydligt klumpigare utförd, faktiskt. .

Uppdraget är alltså utfört: Discovery är en modern sf-serie, som samtidigt bygger på drygt 50 år av historia och kontext. Men Discovery-producenterna har varit noga med att inte bli nostalgiska för nostalgins skull (även om jag trodde det när vi först hamnade i spegeluniversumet). Varje gång man använt något gammalt ur kanon (som till exempel Harry Mudd) så verkar det ha varit än viktigare för dem att göra det objektet vassare, ondskefullare och mer fascinerande än det varit tidigare i franchisen. Och, framför allt,  man har effektivt undvikit att bli självhögtidliga.

Även om manusförfattare och procucenter satt och var supernöjda med serieni det avslutande avsnittet av After Trek, så har jag förstås ändå vissa invändningar (annars hade jag inte varit jag),  Som att Michael Burnham lite kommit i skymundan nu mot säsongens sista hälft. Alltså, förstå mig rätt, det händer ju verkligen ENORMT mycket om och kring henne, men jag känner att jag inte riktigt förstått vilken inverkan allt det här har haft på rollfiguren. Visst kan man se sista avsnittets pedagogiska och principfasta kommunikation med Federationens ledning kring hanteringen av klingonerna som en spegelbild av de inledande avsnittens myteri-upptakt. Men jag hade velat se lite mer känslor.

dis lethe 3

Som till exempel slutet på Burnham och Tylers kärlekshistoria. Det kändes ju inte riktigt trovärdigt. Tyler följer med L’rell för att hjälpa henne med maktövertagandet hos klingonerna, istället för att hänga med Burnham. En scen som man också skulle också kunna tolka som att Burnham mist Tyler till sin rival Ett  “Jaha, hej då” känns inte som tillräckligt dramatiskt då.. Jo, jag vet att de talade ut i förra avsnittet, men jag vill ha ännu mer Scener ur ett äktenskap möter Discovery om jag ska bli nöjd.

Med ett betygsgenomsnitt på 8,06 tror jag också att det här är den serie jag gillat bäst i Star Trek-franchisen. Men det är ju också den första serie jag sett som inte har en hel del år på nacken. Och på många sätt kan man väl se hur just Star Trek: Discovery verkligen är ett barn av sin tid. Vare sig det handlar om Trumpreferenser, klingonsex eller materialen i kostymerna.

Men nu, blickar jag framåt igen. Dags att återuppta Deep Space Nine och Voyager. Och efter att ha räknat fram och tillbaka på Memory Alphas numreringar av alla avsnitt och filmer så kan jag nu nästan stolt utropa att jag är halvvägs. Eller, jag är halvvägs när jag skrivit ytterligare ett blogginlägg. Vem hade kunnat ana att det skulle ta mer än tre år att ta sig dit. Inte jag, för då hade jag troligtvis aldrig gett mig in på den här uppgiften. I alla fall inte på det här sättet. Men nu räknar jag med att det blir utförslöpa i mål. Kommer att gå så snabbt att kolla igenom resten av avsnitten. Eller hur?

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

DIS: The Vulcan Hello & Battle at the binary stars. En prequel till en prequel.

dis klingon hello

Efter noga övervägande har jag bestämt mig för att inte vänta tre år innan jag bloggar om den nya Star Trek-serien (det är antagligen så lång tid det kommer att ta för mig att komma dit i den takt jag betar av serien just nu). Jag kan helt enkelt inte hålla mig så länge. Så trots att jag inte hunnit med att se ett enda avsnitt av Star Trek: Enterprise-serien så kastar jag mig oförväget in i Star Trek: Discovery.

dis klingon hello 2Och visst är det så många saker som är fina här. Att man kan välja att se avsnitten textade på klingonska. Introt där den klingonske fanatikern och isolationisten T’Kuvma spottar ur sig Federationens käcka “We come in peace” som en förebådan om död och förstörelse. Att Roddenberrys mångfaldstänk är alive and kicking, med ett dubbelavsnitt där två icke-vita kvinnor har huvudrollerna. Och så effekterna. Star Trek på tv har väl aldrig varit snyggare än så här.  Det är väl bara signaturmelodin och öppningsvinjetten som känns lite lam, även om jag förstår att man vill använda den för att skapa någon form av bro mellan Star Trek-historien och den nya upplagan.

Efter att ha sett de första två avsnitten två gånger så kan jag inget annat än imponeras av hur snyggt man bygger vidare på Star Trek-arvet, samtidigt som man moderniserar och fräschar upp. Att serien kickstartar mellan en konflikt mellan klingoner och Federationen skulle kunna kännas unket och gammalt, men istället är känslan snarare episk. Man får verkligen intrycket av att det handlar om en större konflikt, mellan en Federation som försöker verka för fred och mångkultur och en fiende där man hyllar heder, ära och våld. Att klingonernas ledare dessutom lånar drag av både fanatiska terrorister, fascister och en isolationistisk Trump känns väl som en tidsenlig uppdatering, om än kanske också till viss del förväntad. Eller vad tycker ni om repliker som “de kommer för att förstöra vår särprägel” om Federationen, eller slagropet “förbli en klingon”.

dis klingon hello 3Att seriens huvudperson Michael Burnham inte bara är adoptivbror till Spock, utan också tampas med samma problematik kring konflikten mellan logik och känslor är också en snygg vidareutveckling av ett gammalt fint Star Trek-tema. Liksom det blir lite extra kul att vetenskapsofficeren ombord på USS Shenzhou är harig, neurotisk och nervös, det vill säga raka motsatsen till vår gamle Spock. Jag tycker också att man gjort en snygg teknikuppdatering av utseendet på skepp, brygga och uniformer, modernt med en touch av retro. Bland de mer märkbara innovationerna finns till exempel att samtalen via skärm i stor utsträckning bytts ut mot samtal med hologram, och det visar sig dessutom finnas ett sätt för vulcaner som Sarek att föra telepatiska direktsamtal med sina skyddslingar tvärs över hela galaxen. Tydligen är det också i den här serien vi får vara med om den första gången som klingonerna låter ett skepp döljas av en osynlighetsmantel.

dis klingon hello 4Just klingonerna är väl den del av universumet som uppdaterats mest brutalt. Kanske en nödvändighet för att kunna sudda bort minnet av en hel del tramsigare inkarnationer genom Star Trek-historien. De är verkligen farliga nu, precis som deras design av till exempel rymdfyren är imponerande brutalsnygg. Att klingonerna nu också verkar visa på en form av mångfald när det gäller utseenden är också intressant. Men i stor utsträckning känns deras nya look det lite för mycket “stor plastmask” för att helt fungera för mig.

dis battle 1Att klingonerna nu för gott verkar ha lämnat buskisgenren passar också in med resten av den här upplagan av Star Trek, som känns betydligt mörkare och våldsammare än det jag sett tidigare. Mindre komedi och mer svärta. Och för en gångs skulle får vi faktiskt vara med om ett slag i rymden! Och följa en federationsbefälhavare som tycker att det är en fantastisk idé att smuggla in en bomb i fiendens skepp genom att teleportera in den i en död klingons kropp.

Det kanske säger något om vilken typ av Star Trek-nörd jag håller på att bli när jag faktiskt tyckte att det andra, mer actionbetonade avsnittet, var det trögaste av de två. Det kändes lite som om det fanns något förutsägbart i handlingen som gjorde att jag inte var helt fast i avsnittet. Något som i och för sig är lätt hänt när intrigen i ett avsnitt handlar om någon som tänker agera utifrån en profetia (jag tappar alltid intresset då). Men det var något i själva utförandet som heller inte heller riktigt klaffade. Som om saker och ting inte bottnade.

Var det till exempel inte lite för lugnt på bryggan när delar av Federationens flotta höll på att utraderas? På andra ställen i avsnitten kände jag att jag ville att infon som skrivits in i en dialog liksom bara kunde ha förmedlats lite snabbare. Men mest korrekt är kanske bara känslan av att jag ibland försvann bort när det fanns något slentrianmässigt i utförandet, som om jag kollade på vilken annan serie som helst och inte en avkomma från den helt unika Star Trek-familjen.

dis hello 5Men, som helhet, en imponerande start där det känns som om Discovery är första Star Trek-produkten på mycket länge som liksom står för sig själv. Man måste inte vara ett Trek-fan för att följa med in i den här serien. Och det finns inte hundra miljoner klumpiga blinkningar och referenser till andra delar av universumet (att Sarek säger “live long and prosper” känns mer som en självklarhet). Jag är förtjust och väldigt lättad.

Men hur det ska bli sen, det vet man ju inte riktigt baserat på de här två avsnitten. Vi har ju inte hamnat på Discovery ännu, och vår huvudperson befinner sig så långt bort man kan komma från en karriär inom rymdflottan efter den här piloten.

PS. Namnet på premiäravsnittet blir lite extra roligt när man precis läst den här artikeln:

“One does not say ‘hello’ in Klingon,” she said. “One simply gets to the point. If I were to answer the phone in Klingon, I would probably say–” she barked out a guttural string of words “–which means roughly, ‘What do you want?’ And then you’d launch into the interview. It’s a Klingon thing, that you don’t say, ‘Hi, how are you, how’s your mother?’ The Klingon is getting enraged in that conversation. He’s like, ‘Are they setting me up?’”

Betyg: Del 1: 9/10 Del 2: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 1&2 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 352 tv-avsnitt.