DS9: Through the Looking Glass. Det där Sisko far till spegeluniversumet.

ds9 through the looking glass 2

Och så var vi tillbaka i Spegeluniversumet. Igen. Och det är dessvärre inte till någon fördel för Deep Space Nine att jag just har sett Star Trek: Discoverys intelligenta hantering av samma koncept. Through the looking glass känns väldigt primitivt och klumpigt utfört i jämförelse.

Avsnittet börjar med att Spegeluniversumversionen av O’Brien kidnappar Sisko, och för honom till sin parallella verklighet genom en vanlig transportör som han  ändrat inställningarna på. Tanken är att Sisko ska ersätta sin dubbelgångare i spegeluniversumet – och på det sättet rädda den rebellrörelse som tappert, men föga framgångsrikt, har startat ett uppror mot det klingon-cardassiska imperiet.

Här blir det då lite extra spegeluniversumsförvirrat för mig. Det här är ju inte alls den parallellvärld jag nyss sett i Discovery. Jag får gå tillbaka till blogginlägget för Crossover och läsa på om hur Deep Space Nine har behandlat ämnet för att förstå bakgrunden till det som händer. I den här serien är spegeluniversumet helt förändrad efter  Kirks besök i den här dimensionen, i originalserien. Där och då lyckades han göra spegel-Spock till pacifist, vilket till sist ledde till att det grymma Terranska imperiet gick under – bara för att ersättas med en allians mellan klingoner och cardassier. Och vips hade Jordens befolkning förslavats.

ds9 through the looking glass 5En liten rebellrörelse finns, dock. Ledd av Spegel-Sisko. Men när han dör i strid verkar den lilla skärvan av motstånd ha tappat riktning. Därav Spegel-O’Briens desperata kidnappning. Det som får “vår” Sisko att gå med på att spela sin egen spegelversion är att hans avlidna fru lever i Spegel-universumet. Hon arbetar för den nya fiendealliansen, och en del av Siskos uppdrag här i spegelvärlden är att övertala henne att byta sida.

Här finns ju en enorm potential för drama. Sisko ska återse sin döda fru, hon som han sörjt och saknat under så lång tid. Helt smärtfritt är tyvärr inte återseendet. I det här universumet hatar hon honom – spegel-Sisko är givetvis ett svin. Men det här drömläget tappar serieskaparna helt bort. Det här lyfter inte alls, snarare skulle jag vilja beskriva hela avsnittet som träigt. Avery Brooks (Sisko) ,går genom avsnittet som något av en sömngångare. Betydligt bättre är Felecia M Bell, som spelar hans fru, Jennifer. Det känns som om de är med i två olika tv-serier.

ds9 through the looking glass 3Sen är det ju det här med den nästan parodiska kåtheten som finns i Deep Space Nines spegeluniversum. Det verkar finnas en hel del uppdämd kättja hos manusförfattarna. Och allt ska tydligen ut i det här avsnittet, för här ska Sisko hångla med både Dax och Kira – utöver att försöka vara romantisk med sin fru.  Spegel-Kira struttar på nytt runt i ett tajt fodral. En rymd-dominatrix med bisexuella böjelser, något som jag känner igen från Georgiou i sista avsnittet av Discovery. Det är något ruttet med att seriens kvinnor först får vara sexuellt utlevande först när de är onda spegelversioner av sig själva, och att den ondskan då på något vis leder till bisexualitet.

Trots det är det den överspelande Nana Visitor,och hennes spegel-Kira som stjäl det här avsnittet. Hon har ju också en lite roligare roll än de andra, det är något med att få lov att säga repliker om hur slumpartade avrättningar kan användas som ett medel för att göra arbetare pigga och motiverade som förstås öppnar upp för en lite…friare rolltolkning.

Att Sisko sedan löser alla problem genom att en befälskod är samma siffer- och bokstavskombination i spegeluniversumet som i hans hemmauniversum är förstås urbota dumt (ett grepp som ju faktiskt också används i Discovery – en tribut?). Men en passande halvdan avslutning på ett rätt mediokert avsnitt.

Betyg: 5/10. 

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 371 tv-avsnitt. 

DS9: Distant voices. Det med koma-dramat inuti Bashirs huvud.

ds9 distant voices

Odyssey-Main-ImageJag minns lite vagt en serie som jag bara såg några avsnitt av, men vars premiss ändå fascinerade mig. Serien handlade om en kille som var medvetslös efter en olycka, men som samtidigt i sitt undermedvetna var  med om ett äventyr vars utgång också bestämde om han skulle vakna ur sin koma eller inte. En mystisk värld där även personer från hans verkliga liv dök upp (lite som i Trollkarlen från Oz). Efter lite googlande fram och tillbaka så tror jag att det antagligen var den kanadensiska serien The Odyssey som jag såg, eller Resa i det okända, som den tydligen hette på svenska. Exakt varför jag kollade på Sommarmorgonsprogram (som den här serien vare en del av) när jag var 23 har jag inget riktigt klart svar på. Uthungrad efter tv, antar jag. Men hade jag haft lite klarare minnen från serien så hade jag kunnat säga saker som “det var där jag upptäckte Ryan Reynolds (han var typ 16 i serien).

ds9 distant voices 2Att jag började tänka på Resa i det okända mitt i mitt Star Trek-bloggande beror förstås på att intrigen i det här avsnittet är ungefär samma som i den serien – bara lite mer övertydlig i Star Treks version. Ungefär det här händer: Bashir blir överfallen av en elak lethian som ger honom elstötar i huvudet. Han mister medvetandet och när han vaknar igen är rymdstationen nästan tömd på folk, centraldatorn svarar inte på tilltal och på avstånd hörs ljudet av den arge lethianen som vandrar genom korridorerna och slår sönder saker. Efter ett tag lyckas Bashir hitta resten av Deep Space 9:s hjärntrust, men ingen är riktigt som de brukar. Alla har liksom bara en egenskap eller attityd och istället för att försöka hitta en lösning så bråkar man.

ds9 distant voicesDet är när Bashir får in en radiosändning där bland annat Dax diskuterar hans sjukdomstillstånd (fast hon samtidigt står intill honom), som saker och ting börjar bli riktigt förvirrade för Bashir. Eller egentligen är det då som det för första gången börjar klarna. Han har ju hört svaga röster på avstånd ända sedan han vaknade till efter attacken. De kanske inte var några hjärnspöken – utan snarare verkligheten– om det han nu upplever är en dröm. Ett drömtillstånd skulle också förklara att hans åldrande snabbats på enormt mycket de senaste 20 minuterna.

Den numera gråhårige och lite dåligt ålderssminkade Bashir slår alltså sisådär halvvägs in i avsnittet fast att allt han ser bara utspelas i hans hjärna, och de kollegor han träffar på ombord symboliserar olika sidor av hans personlighet. En kanske inte helt självklar diagnos att sätta på sig själv, men Bashir är trygg i sin läkarroll. Resten av avsnittet går sedan åt till att skildra Bashirs olika försök att ta sig till och reparera datorn ombord på rymdstationen, eftersom den på något sätt symboliserar hans medvetande och hjärna.

Drömmar, medvetslöshet och visioner är inget nytt i Star Trek (använt nu senast i Discoverys spordrömmar)  men det här kändes inte superbra genomfört. Repliker som “du representerar min yrkesskicklighet” är verkligen ingen grogrund för stor dramatik. Dessutom hinner man inte lära känna de där olika personlighetssymboliserande personerna alls innan den där förgrymmade lethianen bär iväg med dem in till medvetandets mörkersida. När jag googlade efter den där serien, Resa i det okända, så hittade jag förstås också en hel sida på sajten tv-tropes som bara handlade om den här konventionen – äventyr i komalandet. Så vad vi har här är alltså ett Star Trek-avsnitt som använder sig av en lite trött berättarkliché och inte riktigt lyckas göra något eget av den.

ds9 distant voices 3Det blir ett rimligt avsnitt, inte så mycket mer. Visst, det är kul när det regnar tennisbollar över Bashir när han öppnar olika paneler på Deep Space 9:s brygga (det har något att göra med att han egentligen ville bli tennisproffs, tror jag.) Men det är egentligen bara två saker i det här avsnittet som är riktigt bra och fyndiga, tycker jag. Dels att Bashirs 30-årskris gestaltar sig genom hans forcerade åldrande i kombination med att den där lethianen berättar för Bashir att han är misslyckad och aldrig vågat satsa på det han egentligen brinner för i livet  (tänk om ens självhat gick att känna igen lika lätt som en lethian). Sen är själva ramberättelsen, om förutsättningarna för Bashirs och cardassiern Garaks vänskap, också kul. Vet ingen annan än Garak som skulle ta det som en komplimang när en polares undermedvetna utser en till det som ska symbolisera lögn, dubbelspel och hot.

GARAK: And what I find interesting is how your mind ended up casting me in the role of the villain.
BASHIR: Oh, I wouldn’t read too much into that, Garak.
GARAK: Oh how can I not? To think, after all this time, all our lunches together, you still don’t trust me. There’s hope for you yet, Doctor.

Vi tackar också för bonusinfon om vad som är så trist med cardassiska mysterier: de misstänkta är alltid skyldiga – tydligen är utmaningen att gissa vem som är skyldig till vad.

Annars är väl Distant voices ett ganska hyfsat avsnitt för att vara en entricksponny  – och förutom en spännande mask (sådär, va?) på lethianern så är det här väl att anse som en bottle show. Och en ganska typisk sådan. Inget som händer här har betydelse för resten av serien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 370 tv-avsnitt. 

Lägesrapport: Star Trek Discoverys första säsong summerad

dis into the forest 4

Så vad tycker jag då om den första säsongen av Discovery?

Till en början är det mest plattityder som dyker upp i huvudet. Att nivån varit hög, skådespeleriet suttit bra, effekterna sett snygga ut och att de nya huvudpersonerna är intressanta. Lite lagom förnöjt och halvengagerat i tonen, liksom.

Men om jag ska vara helt ärlig så har jag egentligen på ett dramatiskt sätt (för mig då, alltså) slitits mellan hopp och tvivel under den här säsongen. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om serien varit  genialisk eller kackig. Kalla mig SF-dramaqueen, liksom. Sett i backspegeln skulle jag kanske bara slappnat av och accepterat att seriens författare och regissörer fått sina jobb av ett skäl,  i stället för att drabbas av, i tur och ordning, fanrage, fanhysteri och fandepression. Att bli så modstulen av spegeluniversumet att man gör ett flera månader långt uppehåll i en serie verkar ju bara korkat nu.

dis magic 2

Med facit i hand så känns det ju faktiskt som om producenterna, tvärtemot vad jag inbillade mig, varit extremt medvetna om vad de velat uppnå med Discovery. Visst är man inne och tafsar och skruvar på kanon ordentligt här och där, men alltid med berättelsen och intrigen i fokus — rebooten av filmerna känns betydligt klumpigare utförd, faktiskt. .

Uppdraget är alltså utfört: Discovery är en modern sf-serie, som samtidigt bygger på drygt 50 år av historia och kontext. Men Discovery-producenterna har varit noga med att inte bli nostalgiska för nostalgins skull (även om jag trodde det när vi först hamnade i spegeluniversumet). Varje gång man använt något gammalt ur kanon (som till exempel Harry Mudd) så verkar det ha varit än viktigare för dem att göra det objektet vassare, ondskefullare och mer fascinerande än det varit tidigare i franchisen. Och, framför allt,  man har effektivt undvikit att bli självhögtidliga.

Även om manusförfattare och procucenter satt och var supernöjda med serieni det avslutande avsnittet av After Trek, så har jag förstås ändå vissa invändningar (annars hade jag inte varit jag),  Som att Michael Burnham lite kommit i skymundan nu mot säsongens sista hälft. Alltså, förstå mig rätt, det händer ju verkligen ENORMT mycket om och kring henne, men jag känner att jag inte riktigt förstått vilken inverkan allt det här har haft på rollfiguren. Visst kan man se sista avsnittets pedagogiska och principfasta kommunikation med Federationens ledning kring hanteringen av klingonerna som en spegelbild av de inledande avsnittens myteri-upptakt. Men jag hade velat se lite mer känslor.

dis lethe 3

Som till exempel slutet på Burnham och Tylers kärlekshistoria. Det kändes ju inte riktigt trovärdigt. Tyler följer med L’rell för att hjälpa henne med maktövertagandet hos klingonerna, istället för att hänga med Burnham. En scen som man också skulle också kunna tolka som att Burnham mist Tyler till sin rival Ett  “Jaha, hej då” känns inte som tillräckligt dramatiskt då.. Jo, jag vet att de talade ut i förra avsnittet, men jag vill ha ännu mer Scener ur ett äktenskap möter Discovery om jag ska bli nöjd.

Med ett betygsgenomsnitt på 8,06 tror jag också att det här är den serie jag gillat bäst i Star Trek-franchisen. Men det är ju också den första serie jag sett som inte har en hel del år på nacken. Och på många sätt kan man väl se hur just Star Trek: Discovery verkligen är ett barn av sin tid. Vare sig det handlar om Trumpreferenser, klingonsex eller materialen i kostymerna.

Men nu, blickar jag framåt igen. Dags att återuppta Deep Space Nine och Voyager. Och efter att ha räknat fram och tillbaka på Memory Alphas numreringar av alla avsnitt och filmer så kan jag nu nästan stolt utropa att jag är halvvägs. Eller, jag är halvvägs när jag skrivit ytterligare ett blogginlägg. Vem hade kunnat ana att det skulle ta mer än tre år att ta sig dit. Inte jag, för då hade jag troligtvis aldrig gett mig in på den här uppgiften. I alla fall inte på det här sättet. Men nu räknar jag med att det blir utförslöpa i mål. Kommer att gå så snabbt att kolla igenom resten av avsnitten. Eller hur?

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

DIS: The Vulcan Hello & Battle at the binary stars. En prequel till en prequel.

dis klingon hello

Efter noga övervägande har jag bestämt mig för att inte vänta tre år innan jag bloggar om den nya Star Trek-serien (det är antagligen så lång tid det kommer att ta för mig att komma dit i den takt jag betar av serien just nu). Jag kan helt enkelt inte hålla mig så länge. Så trots att jag inte hunnit med att se ett enda avsnitt av Star Trek: Enterprise-serien så kastar jag mig oförväget in i Star Trek: Discovery.

dis klingon hello 2Och visst är det så många saker som är fina här. Att man kan välja att se avsnitten textade på klingonska. Introt där den klingonske fanatikern och isolationisten T’Kuvma spottar ur sig Federationens käcka “We come in peace” som en förebådan om död och förstörelse. Att Roddenberrys mångfaldstänk är alive and kicking, med ett dubbelavsnitt där två icke-vita kvinnor har huvudrollerna. Och så effekterna. Star Trek på tv har väl aldrig varit snyggare än så här.  Det är väl bara signaturmelodin och öppningsvinjetten som känns lite lam, även om jag förstår att man vill använda den för att skapa någon form av bro mellan Star Trek-historien och den nya upplagan.

Efter att ha sett de första två avsnitten två gånger så kan jag inget annat än imponeras av hur snyggt man bygger vidare på Star Trek-arvet, samtidigt som man moderniserar och fräschar upp. Att serien kickstartar mellan en konflikt mellan klingoner och Federationen skulle kunna kännas unket och gammalt, men istället är känslan snarare episk. Man får verkligen intrycket av att det handlar om en större konflikt, mellan en Federation som försöker verka för fred och mångkultur och en fiende där man hyllar heder, ära och våld. Att klingonernas ledare dessutom lånar drag av både fanatiska terrorister, fascister och en isolationistisk Trump känns väl som en tidsenlig uppdatering, om än kanske också till viss del förväntad. Eller vad tycker ni om repliker som “de kommer för att förstöra vår särprägel” om Federationen, eller slagropet “förbli en klingon”.

dis klingon hello 3Att seriens huvudperson Michael Burnham inte bara är adoptivbror till Spock, utan också tampas med samma problematik kring konflikten mellan logik och känslor är också en snygg vidareutveckling av ett gammalt fint Star Trek-tema. Liksom det blir lite extra kul att vetenskapsofficeren ombord på USS Shenzhou är harig, neurotisk och nervös, det vill säga raka motsatsen till vår gamle Spock. Jag tycker också att man gjort en snygg teknikuppdatering av utseendet på skepp, brygga och uniformer, modernt med en touch av retro. Bland de mer märkbara innovationerna finns till exempel att samtalen via skärm i stor utsträckning bytts ut mot samtal med hologram, och det visar sig dessutom finnas ett sätt för vulcaner som Sarek att föra telepatiska direktsamtal med sina skyddslingar tvärs över hela galaxen. Tydligen är det också i den här serien vi får vara med om den första gången som klingonerna låter ett skepp döljas av en osynlighetsmantel.

dis klingon hello 4Just klingonerna är väl den del av universumet som uppdaterats mest brutalt. Kanske en nödvändighet för att kunna sudda bort minnet av en hel del tramsigare inkarnationer genom Star Trek-historien. De är verkligen farliga nu, precis som deras design av till exempel rymdfyren är imponerande brutalsnygg. Att klingonerna nu också verkar visa på en form av mångfald när det gäller utseenden är också intressant. Men i stor utsträckning känns deras nya look det lite för mycket “stor plastmask” för att helt fungera för mig.

dis battle 1Att klingonerna nu för gott verkar ha lämnat buskisgenren passar också in med resten av den här upplagan av Star Trek, som känns betydligt mörkare och våldsammare än det jag sett tidigare. Mindre komedi och mer svärta. Och för en gångs skulle får vi faktiskt vara med om ett slag i rymden! Och följa en federationsbefälhavare som tycker att det är en fantastisk idé att smuggla in en bomb i fiendens skepp genom att teleportera in den i en död klingons kropp.

Det kanske säger något om vilken typ av Star Trek-nörd jag håller på att bli när jag faktiskt tyckte att det andra, mer actionbetonade avsnittet, var det trögaste av de två. Det kändes lite som om det fanns något förutsägbart i handlingen som gjorde att jag inte var helt fast i avsnittet. Något som i och för sig är lätt hänt när intrigen i ett avsnitt handlar om någon som tänker agera utifrån en profetia (jag tappar alltid intresset då). Men det var något i själva utförandet som heller inte heller riktigt klaffade. Som om saker och ting inte bottnade.

Var det till exempel inte lite för lugnt på bryggan när delar av Federationens flotta höll på att utraderas? På andra ställen i avsnitten kände jag att jag ville att infon som skrivits in i en dialog liksom bara kunde ha förmedlats lite snabbare. Men mest korrekt är kanske bara känslan av att jag ibland försvann bort när det fanns något slentrianmässigt i utförandet, som om jag kollade på vilken annan serie som helst och inte en avkomma från den helt unika Star Trek-familjen.

dis hello 5Men, som helhet, en imponerande start där det känns som om Discovery är första Star Trek-produkten på mycket länge som liksom står för sig själv. Man måste inte vara ett Trek-fan för att följa med in i den här serien. Och det finns inte hundra miljoner klumpiga blinkningar och referenser till andra delar av universumet (att Sarek säger “live long and prosper” känns mer som en självklarhet). Jag är förtjust och väldigt lättad.

Men hur det ska bli sen, det vet man ju inte riktigt baserat på de här två avsnitten. Vi har ju inte hamnat på Discovery ännu, och vår huvudperson befinner sig så långt bort man kan komma från en karriär inom rymdflottan efter den här piloten.

PS. Namnet på premiäravsnittet blir lite extra roligt när man precis läst den här artikeln:

“One does not say ‘hello’ in Klingon,” she said. “One simply gets to the point. If I were to answer the phone in Klingon, I would probably say–” she barked out a guttural string of words “–which means roughly, ‘What do you want?’ And then you’d launch into the interview. It’s a Klingon thing, that you don’t say, ‘Hi, how are you, how’s your mother?’ The Klingon is getting enraged in that conversation. He’s like, ‘Are they setting me up?’”

Betyg: Del 1: 9/10 Del 2: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 1&2 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 352 tv-avsnitt.

Statistikextra: Deep Space 9, säsong två i siffror!

9 tribunal 7
Det har ju även varit säsongsavslutning här på bloggen för Deep Space Nines andra säsong. Även här har bloggens toppkommentator LDL gjort en analys av trender och tendenser. Han får siffernörda loss lite även i det här inlägget/R
Ännu en säsongsavslutning, ännu mer statistik.
Medelbetyg för S02: 6,65 (S01:5,95)
Median för S02: 7 (S01:6)
Grafer för DS9: http://imgur.com/a/A58sG
Jämförelse av medelbetyg mellan säsonger och serier: http://imgur.com/a/vAVIw
Precis som för TNG så anses ju DS9 första säsonger vara bland de sämsta. Det här är fallet för en hel del Star Trek, där ju TNG och DS9 tar upp en hel del plats. Förmodligen har detta att göra med sättet som Star Trek traditionellt har producerats, på ett improviserat sätt snarare än baserat på någon bok eller något annat färdigskrivet dokument. Det här lägger större ansvar på författarna och skådespelarnas egna axlar och leder till en större andel bottennapp i början på serierna, tror jag. Trots det så anses de tidiga DS9-säsongerna oftast vara helt okej, utan alltför många bottennapp, och för varje säsong som går i början så tenderar serien att bli bättre och bättre.
Med S02 avklarad börjar vi nu, precis som i TNG, att komma in i DS9s kärna. Det som de flesta fansen tänker på när man säger DS9.
Men det är lite ironiskt hur mycket paralleller det finns mellan TNG och DS9s utveckling av sina tidiga säsonger. För trots att DS9 aldrig var så dåligt som tidigt-TNG, så vill jag påstå att utvecklingen följde väldigt liknande steg. Säsong 1 var en säsong då allt verkade vara lite på måfå, utan att det verkade som om det fanns någon långsiktig tanke bakom det. Serien påbörjades mer eller mindre baserat på vad den senaste Star Trek-serien hade lämnat oss vid. Med väldigt mycket samma upplägg, samma typer av handlingar och samma struktur på avsnitten. Trots DS9s väldigt unika premiss så blev det alltså så här. Inför Säsong 2 började DS9, precis som TNG, växa in i sina egna skor och börja fundera på vad man ville göra av serien, hur man skulle sätta något eget avtryck på Star Trek. Med det sagt så fanns det fortfarande kvar väldigt mycket från första säsongen och väldigt bra avsnitt där de hittade en egen identitet och något man kunde bygga vidare på varvades med sämre avsnitt eller medelmåttiga generiska SciFi-handlingar som lika gärna kunde ha kommit från S01 eller TNG. Förhoppningsvis är det inte bara jag som ser de parallellerna, för jag tänker ta upp det igen till S03.
ds9-rules-kopia
När det kommer till DS9 S02, så verkar Rogers betyg faktiskt motsvara ungefär sättet som fansen tittar på DS9s tidiga säsonger. Om något så verkar Roger faktiskt ha varit lite oväntat positiv till vissa mindre omtyckta avsnitt, avsnitt som oftast ses som riktiga bottennapp. Det är faktiskt så att Roger som lägst delat ut en enda 3a i DS9s första två säsonger och det är ju inte alls illa. Därav har medelbetygen och medianerna från första säsongen varit helt okej, om än att S01 ändå inte vara allt för bra och endast var bättre än TNGs två första säsonger.
S02 var, precis som förväntat, ett klart steg uppåt. Med en förbättring av medianbetyget och framför allt en stor förbättring av medelbetyget i jämförelse med S01. Det berodde framför allt på en bibehållen jämnhet i kvalitet och att fler betyg kröp lite högre upp på skalan. I S01 låg väldigt många avsnitt på medelmåttiga eller okej betyg (5-6), medan betyget som gavs ut flest gånger i S02 faktiskt var så högt som en 8a. Trots att det fanns en viss tendens till ojämnhet från avsnitt till avsnitt så gjorde det inte så mycket skada, då de sämre betygen sällan gick under en 4a eller en 5a. Detta och bristen på riktigt dåliga avsnitt lyfter ju givetvis medelbetyget ganska mycket.
I jämförelse med säsongerna i TNG så är det faktiskt så att det bara var TNG S04 och S06 som fick ett högre medelbetyg av Roger, om än att just de säsongerna var flera tiondelar högre. Baserat på betygsmönstren från DS9 S02 så liknar den faktiskt de säsongerna en hel del. Skillnaden är anledningen till att medianen ändå bara är 7, trots ett stort antal 8or i betyg och inga betyg under 4or. Det är nämligen så att alla de väldigt bra avsnitten balanseras upp till viss del av en hel del avsnitt som var medelmåttiga eller lite smått dåliga rent av (4-5). Det säger ändå en del hel del om DS9 och dess potential att en säsong som rent allmänt fortfarande ses som ganska svag och osäker angående vart den är på väg kan vara så pass jämn och bra relativt till de vi sett tidigare.
Under säsongens gång, och med vetskapen att TNG var i sin sista säsong samtidigt, så kunde författarna bakom DS9 tänka efter vad de ville göra och experimentera lite och se vad som fungerade. Redan mot slutet av S02 började vi därför se resultatet av det med bl.a. vissa val och handlingar som resulterade i väldigt bra betyg.
Personligen gav jag S02 6,54 i medelbetyg och 7 i median. Jag noterar att det alltså är tredje gången i rad som Roger tycker bättre om en säsong än jag. Jag börjar bli något orolig.
Skillnaden i betygsättning mellan oss var faktiskt på många sätt minimal här. Det var kort och gott så att jag höll lite hårdare i de väldigt bra betygen (8-10) och delade ut mer 7or än något annat. Därmed en liten tiondels skillnad i slutet på säsongen.
ds9-the-cirkle
Bästa avsnitten i DS9 S02:
9/10 – The Circle (2×02)
9/10 – Tribunal (2×25)
9/10 – The Jem’Hadar (2×26)
ds9-second-sight-3
Sämsta avsnitten i DS9 S02:
4/10 – Second Sight (2×09)
4/10 – Rivals (2×11)
4/10 – Blood Oath (2×19)

Statistikextra: The Next Generation. Säsong sju och hela serien sammanfattad i siffror!

tng-phantasms-3
Som vanligt har den här bloggens toppkommentator LDL sammanfattat den nyss avslutade säsongen. Och vi börjar väl med att låta honom ta ordet och förklara hur det gick för den sjunde och sista säsongen av The Next Generation, samt sammanfatta hela seriens betyg!
Varsågod! /R
Säsongs- och serieavslutning innebär givetvis lite statistik. Vi tar väl och börjar med S07. 🙂
Medelbetyg för S07: 6,36 (S06:6,92)
Median för S07: 7 (S06:7)
(OBS! Märk att dubbelavsnitt räknas som ett i statistiken)
hela tng i en grav
Grafer för TNG: http://imgur.com/a/8GgBQ
Jämförelse av medelbetyg mellan säsonger och serier: http://imgur.com/a/vAVIw
TNG säsong 7 är ju inte bara slutet på serien, utan den även ofta ansedd som slutet på TNGs gyllene år som oftast definieras som S04-S06.
Den kanske största svårigheten med arbetet på S07 jämfört med de senaste säsongerna var alltså att författarlaget bakom serien spreds väldigt tunt mellan olika projekt under Star Trek-paraplyet och kanske präglades S07 just därför av släktingar, generiska handlingar och avsnitt och överlag en slags ojämnhet i kvaliteten som inte skådats sen S02 av serien.
Inte att säsongen inte anses ha några väldigt bra avsnitt, om än att det kanske är längre emellan dem, snarare är det så att den anses innehålla alltför många dåliga avsnitt och att kvaliteten från avsnitt till avsnitt är som en berg- och dalbana. Att den har en del väldigt dåliga avsnitt är ju något som vi även tidigare har kunnat se skada säsongens medelbetyg lite, då det drar ner det annars förhållandevis höga betygen så mycket. Alla de här sakerna kan ju iaf i teori ganska lätt kopplas till tidsbrist och möjligtvis brist på nya idéer, vilket är en ganska naturliga konsekvens av att författarlaget var så tunt utspridda på en säsong på 25/26 avsnitt.
Dessutom så börjar det runt de här åren dyka upp serier som använder sig allt mer av serialisering och kontinuitet mellan avsnitten – t.ex. Arkiv X, Babylon 5 (är på gång att starta) och DS9 – och även om TNG under åren börjat haft mer av det genom röda trådar som dyker upp och byggs vidare på då och då så är det inte mycket i jämförelse. Vid en tillbakablick från nutiden där den typen av tv är ganska dominant så hörs mycket riktigt ofta kritik mot TNGs episodiska natur, och så även i Rogers recensioner ju längre serien gått.
Men fansen kan iaf andas ut, för Roger har överlag bekräftat fansens majoritetsåsikt om TNG S07.
Med ett medelbetyg på 6,36 är S07 långt mycket bättre än de horribla två första säsongerna av serien, men klart svagare än S04 och S06, de starkaste säsongerna i serien baserat på medelbetyg. Kvalitetstappet märks extra mycket iom att den senaste säsongen var just S06. Lite mer förvånande är kanske att S07, iaf när det kommer till medelbetyg, inte heller slår S03 och bara knappt (6,36 mot 6,35) är bättre än S05. Det är något förvånande iom att S07 ofta nämns som den tredje sämsta säsongen av serien. Medan S03 bygger upp mot de s.k. gyllene åren och ibland inkluderas i dem, så verkar det alltså vara så att S05 – mitt emellan de två bästa säsongerna – är den tredje sämsta säsongen i TNG. Om än att skillnaderna är små. Detta enligt medelbetyget alltså. Men medelbetyget säger inte allt om hur en säsong som helhet uppfattas. Detta är betydligt mer komplicerat än att räkna ut ett medelbetyg.
I vissa fall kan medianbetyget ge en ledtråd om varför det generella intrycket kanske inte stämmer in på medelbetyget, kanske genom att visa på ojämnhet. Ett exempel är då det kanske finns ett antal avsnitt som bryter mot normen och har stor påverkan på medelbetyget genom att ligga väldigt långt ute på sidorna på skalan. Det är dock inte fallet i S07 och även om det finns en del dåliga avsnitt så är de utspridda längs skalan och kan bara delvis upphäva att de flesta avsnitten hamnar på den positiva ändan på skalan. Med ett medianbetyg på 7, så är det exakt samma som alla säsongerna sen S04.
Jag tror att den bästa förklaringen till S07s anseende och hur den uppfattas, annat än det solklara kvalitetstappet från S06, har att göra med det man ser på grafen för medelbetyg och/eller betyg för säsongen.
Om man tittar på grafen så ser man en enorm skillnad i kvalitet från avsnitt till avsnitt som börjar en tredjedel in på S07, med enorma och konstanta upp- och nedgångar i betyg. Den här typen av ojämnhet under säsongens gång sågs varken i S03 eller S05. Till och med S01 var faktiskt relativt jämn baserat på Rogers betyg, om än på en ganska dålig nivå. Det som mest liknar grafen över betygen på S07 är snarare S02, där det också finns vissa väldigt starka avsnitt, mitt i en säsong med enorma skillnader i kvalitet från avsnitt till avsnitt. Det kan också påpekas att Roger ändå verkade tycka förvånansvärt väl om den första tredjedelen av säsongen, där de höll ungefär samma medelbetyg som de bästa säsongerna, det var därefter som det gick snabbt utför nästan hela vägen. Ännu en anledning till att man kanske uppfattar att kvaliteten konstant fortsätter att sjunka och tycker mindre om säsongen som helhet.
Nu var både medianbetyget och medelbetyget fortfarande helt okej när det kommer till TNG, så det höll ändå någorlunda. Dessutom kan vi glädjas oss vid att serien och säsongen iaf avslutades betydligt starkare, vilket även drev upp medelbetyget lite i sista stund. 🙂
Personligen landade mitt medelbetyg på 6,00 för S07 (median:6), vilket innebär att jag faktiskt tycker att S07 klart och tydligt är den tredje sämsta säsongen av TNG. Det är stora avstånd både uppåt och nedåt i tabellen.
Rent allmänt var jag mindre imponerad än Roger även av den första biten av säsongen, och även jag tyckte att kvaliteten fortsatte sjunka så hade jag inte lika många betyg i ytterkanterna på skalan, varken åt ena håller eller det andra. Istället tyckte jag att det var ett större antal avsnitt som låg någonstans mellan tråkiga/oinspirerade till okej/bra (4-7).
Jag tror att detta är andra gången i rad (DS9 S01 senast) som Roger tycker bättre om en säsong än jag. Jag vet inte om jag bör fråntas mitt hardcore-fandom-kort, eller om det snarare är Roger som bör få ett till jul. 😀
Bästa avsnitten i TNG S07:
tng-phantasms-2
9/10 – Phantasms (7×06)
9/10 – Lower Decks(7×15)
9/10 – Genesis (7×19)
9/10 – Preemptive Strike(7×24)
9/10 – All Good Things…(7×2526)
tng masks 5
Sämsta avsnitten i TNG S07:
1/10 – Masks (7×17)
2/10 – Sub Rosa (7×14)
3/10 – Eye of the Beholder (7×18)
Nu lite statistik för hela TNG.
Medelbetyg för TNG: 6,13 (TOS*:5,75|TAS:5,95)
Median för TNG: 6 (TOS*:6|TAS:7)
*Roger betygsatte inte avsnitten från första början på det här projektet, så statistiken för TOS är inkomplett.
Jag tror att vi var många som antingen redan såg det komma eller insåg ganska snabbt att när det kom till statistiken för hela serien så skulle TNG bli väldigt mycket lidande av skadan som de första två säsongerna innebar. Därav att jag faktiskt även sa, när Roger satte igång med DS9, att jag inte alls skulle bli överraskad om även mina betyg säger att DS9 är klart bättre än TNG, trots att jag håller TNG snäppet högre.
Kvaliteten på de första två säsongerna var helt enkelt så otroligt mycket lägre än resten av serien att TNG fick spendera de kommande fem säsongerna med att sakta lyfta sin statistik mot bättre nivåer. Om vi t.ex. räknar på medelbetyget bara för S01-S02 får vi lite smått otroliga 4,87, medans S03-S07 ger 6,58 och de två bästa säsongerna alltså var uppe och rörde vid 7-strecket. TNG fick alltså jobba väldigt hårt och nästan behöva överkompensera för att återhämta sig. Men än så länge i det här projektet verkar det ha fungerat tillräckligt väl då den slår medelbetygen för både TOS och TAS. Båda de serierna var ju också ganska ojämna av sig från avsnitt till avsnitt och hade både väldigt bra avsnitt, men även en hel del bottennapp som drev ned medelbetyget. Ur det perspektivet kan man säga att större delen av TNG var betydligt mer stabilt och jämnt, utan att för den delen sakna riktigt bra avsnitt för det.
DS9, där vi just avslutat S02, ligger dock redan på 6,36 och kommer förmodligen att vara klart bättre. Men återigen, om man plockar bort de två första säsongerna så var TNG överlag bättre än så och det är inte fy skam.
Personligen hamnade mitt medelbetyg för TNG på 6,27 och medianbetyget på 6. Samma median och bara något högre medelbetyg än Rogers alltså. Plockar vi återigen bort de två första säsongerna hamnar mitt medelbetyg på 6,71. Dessutom skulle båda våra medianbetyg höjas till 7, om man bortser från de första två säsongerna.
Bästa Säsong(medelbetyg): S06
Sämsta Säsong(medelbetyg): S02
tng frame
Bästa avsnittet/avsnitten i TNG:
10/10 – Frame of Mind (6×21)
tng cod
Sämsta avsnittet/avsnitten i TNG:
1/10 – Code of Honor (1×04)
1/10 – The Perfect Mate (5×21)
1/10 – Masks (7×17)
/LDL