VOY: Random Thoughts. Det där B’Elanna åker i finkan för aggressiva tankar.

Det här är ytterligare en variant på tropen “besättningsman hamnar i knipa på främmande planet”. I det här fallet är det B’Elanna som hamnar i trubbel när hon och de andra besöker Mariernas hemvärld. Någon springer in i henne när hon shoppar på torget, och B’Elannas första impuls är att slå honom på käften. Det gör hon förstås inte, men den där tanken räcker för att utlösa ett misshandelsfall på andra sidan torget. Maris befolkning är nämligen telepater, och att tänka något för sig själv är typ samma sak som att säga det rakt ut. Ja, nästan lika illa som att göra något våldsamt.

På Mari tar man den här typen av incidenter extremt allvarligt. Man har så gott som utplånat all brottslighet på planeten genom att sanera och rengöra hjärnan på alla som tänkt något våldsamt. Så efter några snabba förhör döms B’Elanna till en neurologisk rensning. En rätt så komplicerad process, som i vissa fall rensar bort mer än de våldsamma tankarna.

Tuvok fortsätter dock att undersöka fallet, och kommer snart i kontakt med representanter för en svart marknad för våldsamma tankar. En illegal handel där folk träffas på mörka bakgator och överför våldsamma minnen och tankar till varandra (eftersom alla på planeten är telepater så behöver man ju inte fästa saker på film eller skriva ner dem i böcker). Det här öppnar upp för avsnittets kanske mest töntiga scener. En av bossarna på den svarta marknaden tvingar Tuvok att släppa fram sina allra mest förbjudna och våldsamma tankar, och det resulterar i ett rätt tramsigt kollage som ska gestalta det där mörkret. Det blev inte så farligt som seriens regissör hade velat, tror jag (främst har man återvunnit “läskiga” saker ur den egna serien, men också en del ur Paramount-filmen Dark Horizon).

Givetvis är det de skumma våldsnarkomanerna som planerat och utnyttjat B’Elannas ojämna humör för sina egna syften, men sedan tappat kontrollen över känslostyrkan i hennes reaktion. Jag menar, en återvunnen version av B’Elannas ilska utlöser ett mord dagen därpå. I sista minuten lyckas Tuvok och Janeway förhindra att B’Elannas hjärna rensas av Mariernas scary mind control-maskin, och man kan lyckligt resa vidare. Medan Mari-hemvärlden har lite självrannsakan att göra kring hur man ska tampas med sina invånares destruktiva sidor. Att man kanske ska upplysa besökare om sina stränga tankelagar är ju också en bra idé, tänker jag.

Jag bara antar att Random Thoughts är Star Treks sätt att ge sig in i 90-talets livliga censurdebatt. Med det här, inte särskilt subtilt utformade avsnittet driver man tesen att det inte går att förbjuda och censurera bort saker, då öppnar man bara upp för en svart marknad. Eller något i stil med att det är bättre att öppet tala om saker, än att försöka styra människors sätt att tänka. Det här var ju liksom innan näthatet började frodas på sociala medier.

Bland det här lite töntiga avsnittets ljuspunkter finns Nimira, en av de få poliserna på Mariernas hemvärld. En sympatisk men lite lättstött person som inte alls förstår varför Tuvok och Janeway inte godtar hennes snabbundersökning av det som hänt. Och som, trots sin vänliga uppsyn, är hon ytterst trigger happy när det gäller att använda den där neurologiska rensningen. Det är också lite gulligt i scenen där Neelix försöker stöta på en av Marierna, bara för att sedan inse att hon kan läsa av hur han fantiserar om att hon ska dra honom i polisongerna. Kinky!.

Sedan gillar jag verkligen avsnittets avslutande scen, där Seven of Nine faktiskt ifrågasätter hela premissen för tv-serien Voyager. Och visst har man själv tänkt någon gång då och då att Janeway och de andra kanske inte borde engagera sig så mycket i alla varelser som de stöter på under sin resa. Att det vore lite mer effektivt att bara gasa på och fokusera på att klara av hemresan.

SEVEN: Your philosophy of exploration exposes Voyager to constant risk. If you maintain a direct course to Earth and avoid all extraneous contact with alien species, it will increase your chances of survival. 
JANEWAY: Well, that would make a dull ride home. 
SEVEN: Captain? 
JANEWAY: We seek out new races because we want to, not because we’re following protocols. We have an insatiable curiosity about the universe. 
SEVEN: Your Chief Engineer and Security Officer were nearly lost today. That is unacceptable. 
JANEWAY: To you, maybe, but not to me or my crew. Our experience with the Mari gave us an insight into a culture we’ve never encountered. 
SEVEN: But that is irrelevant. 
JANEWAY: No. It’s how we gain knowledge. 
SEVEN: Then we are in disagreement. 
JANEWAY: Good. I dread the day when everyone on this ship agrees with me.  


Ett typiskt medelavsnitt, tycker jag. Det finns mycket intressant att säga om censur och människors inneboende destruktivitet, men Random Thoughts lyckas inte riktigt göra det. Däremot börjar jag ytterligare en gång inse hur extremt jobbigt det skulle vara att ha telepatiska förmågor. Tänk att få bilden av Neelix och hans polisongkink fastetsad i hjärnbarken. Otroligt obehagligt. Och betydligt läskigare än Tuvoks våldsminnen.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 518 tv-avsnitt.

VOY: Year of hell, del 1 och 2. Det med skeppet med tidsvapnet och Voyagers undergång.

Ändå rätt smart, det här. Att bygga vidare på en av de möjliga framtiderna i avsnittet Before and after (det där Kes färdade baklänges i tiden), och låta Voyager och dess personal möta sin kanske största kris hittills. För det är verkligen inte mycket mer än spillror kvar av både skeppet och besättningen i slutet av det här dubbelavsnittet.

Själva förutsättningen för den dystra intrigen handlar just om flera olika möjliga framtider, för i det här avsnittet skiftar de olika versionerna av nuet ovanligt ofta. Den oturligt döpte krenimske vetenskapsmannen Anorax (varför kör han inte en skoter i stället?) har byggt ett vapen där han kan gå in och ändra historien genom att utplåna skepp, kometer, hela livsformer. När han tryckt på sin avtryckarknapp har dessa saker aldrig existerat, och en helt ny version av universum har skapats utifrån de nya förutsättningarna.

För någon (jag) som inte riktigt gillar när man håller på för mycket med tidsresor och manipulationer av tidslinjen så borde det här avsnittet vara rena mardrömmen. Men i stället är det riktigt underhållande. Antagligen för att manusförfattarna och producenterna för en gångs skull känt friheten att bara flippa ur och låta allt gå åt helvete. För i Year of hell går nästan inget Janeways väg, och för att göra allt ännu lite jävligare för henne låter man konsekvenserna av dåliga beslut och misslyckade chansningar pågå i ett helt år, och två hela avsnitt. Under den tiden går Voyager från blänkande hel och ren, till något som mest verkar höra hemma på ett skrotupplag.

Det går, ärligt talat, inte särskilt bra för Anorax heller. Varje manipulation han gör av tidslinjerna visar sig ha nya, oförutsägbara konsekvenser. Det var till exempel så han miste sin fru. När han med sitt tidsvapen utrotade krenimernas värsta fiendefolk så tog han visst också bort motståndskraften mot en sjukdom av misstag. Frun dog, och Anorax påbörjade sin fåfänga kamp att försöka hitta ett sätt att reparera skadan han åstadkommit. Men det verkar kvitta hur många raser eller planeter han utplånar, inget hjälper. Den där frun är borta för alltid.

Man är ju inte helt dum som tittare, ganska snart listar man ju ut hur det här avsnittet ska sluta. Man inser att Anorax på något sätt borde börja med att utplåna existensen av sitt skepp för att göra allt det han gjort ogjort. Men just den slutsatsen verkar inte Anorax ha kommit fram till under de tvåhundra år han hållit på med det här (skeppet är inneslutet i någon form av tidsbubbla där han och hans besättning inte åldras). Vilket ju förstås leder mig till nästa undran. Kan Anorax resa i tiden? Om han lyckas återskapa sin fru, kommer han då att leva i samma tid som henne? Detta är lite oklart, trots att det är en bärande del av intrigen. Eller så är jag bara väldigt dålig på det här med manipulation av tidslinjer.

Ganska snart framgår det ju också som mer eller mindre uppenbart att det här avsnittet kommer att sluta med att allt återställs till hur det var i början av Year of hell. Och där faller också en del av dramaturgin. I första avsnittet är jag extremt road av allt som händer, och njuter faktiskt över alla olyckor och skador. I andra avsnittet börjar saker och ting bli jobbiga på allvar ombord på Voyager, samtidigt som jag börjar bli otålig över att vänta på att det förväntade slutet ska uppenbara sig.

Kanske är jag för blödig här. Jag tycker att det är rätt deppigt att se Tuvok förlora synen (tydligen hade de tänkt att han skulle mista ett ben också) och Janeway nästan dö efter att hon åsamkat sig brännskador efter ytterligare en heroisk insats för att rädda skeppet. Men det jobbigaste är väl egentligen att följa hur Janeway verkligen håller på att tappa det. I slutet av det här dubbelavsnittet förvandlas hennes envishet till något som mer och mer liknar galenskap, något som hololäkaren inser vidden av när han av just den orsaken försöker entlediga henne från posten som kapten. Dessvärre inser han också att han inte har något sätt att stoppa Janeway på. Hon får fortsätta att styra sitt skepp mot undergången (bokstavligt talat). Men det är just vägen mot undergången som till sist leder till en ny början.



Year of hell är ju ett intressant experiment. En nödvändig omväg in i ett mörker av nederlag och motgångar i en serie där annars nästan varje avsnitt slutar hyfsat lyckligt. Det gör det ju i och för sig även här, det är bara det att det tar dubbelt så lång tid att komma dit. Slutet är dock så pass käckt att jag ändå börjar längta efter att se om Battlestar Galactica, och den ständiga närvaron av undergångskänsla som finns där. Hela den tv-serien hade ju ungefär samma ton som det här dubbelavsnittet, men med betydligt färre lyckliga avslut.

Men när jag läser på om vägen fram till det här avsnittet så inser jag också att det där “förväntade” avslutet kanske inte var så självklart som jag trodde. Det fanns planer på att fortsätta i den här tidslinjen under resten av säsongen, eller att åtminstone låta några i besättningen minnas något lite av det som hänt. Under hela dubbelavsnittet satt jag förresten och tänkte på Ursula K. Le Guins bok The Lathe of Heaven. En annan berättelse som handlar om hur det kan uppstå nya, oförutsägbara, förändringar när man försöker fixa till problem genom radikala ingrepp i verkligheten och tidslinjen.

Just det. Ytterligare några saker bara. I mina efterforskningar kring filmens status i framtidens kultur så verkar ju exempelvis To Catch a Thief existera i en holoversion. Den har nämligen B’elanna sett, det får vi reda på när hon och Kim har en liten quiz med varandra när de blivit instängda någonstans på skeppet efter en attack. Problemet är ju bara att eftersom ingen har facit till frågan om vem som spelade den manliga huvudrollen i filmen så är det rätt godtyckligt om hon svarar rätt på frågan eller inte (hon har fel, det är Cary Grant förstås). Och på tal om film, kul att se veteranen Kurtwood Smith som Anorax i det här avsnittet (han har varit med i flera Star Trek-avsnitt och i That 70’s Show, men också i filmen Robo-Cop). Det här dubbelavsnittet innebär också debuten för Janeways nya, korta frisyr.

Betyg; 9/10 och 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 8 & 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 513 tv-avsnitt.

DIS: New Eden. Det med jordborna i betakvadranten som tillber en röd ängel.

Mmmm, ett sånt där riktigt hederligt gammaldags Star Trek avsnitt av typen “vi besöker den främmande planeten klädda i plagg som motsvarar deras sinne för mode och textilier replikerade efter att ha kollat in invånarnas stil med våra spionkameror”-avsnitt. I Discovery! Så old school! Den nya taken den här gången är att invånarna inte bara ser ut som människor från Jorden, utan faktiskt också kommer därifrån. De skickades till den avlägsna planeten Terralysium, som är belägen långt bort i betakvadranten, under mystiska omständigheter mitt under kriget på Jorden för 200 år sedan. Här har de levt sedan dess, isolerade och med primitiv teknik men med en fantastisk story om hur de räddades från en säker död av ett märkligt väsen, en ängel med röda vingar.

Discovery drar till den där planeten eftersom det dyker upp ett nytt rött energiutbrott där. För att ta sig dit måste man använda spordriften på nytt, men Stamets berättar för Tilly om hur han träffat sin döde pojkvän Hugh inne i svampuniversumet, och hur det gör det extra känsloladdat att återvända dit för att på nytt styra Discovery rätt i mycelnätverket. Jag får känslan att Stamets inte är säker på hur han skulle reagera om han fick träffa Hugh där igen. Att han kanske inte skulle vilja återvända till sin vanliga dimension igen. Och då skulle även Discovery och dess besättning vara fångade där.

Stamets är inte den ende som ser spöken. Tilly bondar med en ny besättningsmedlem några gånger, tills hon inser att det är hennes gamla barndomsvän som hon inte sett på länge. Det blir lite märkligt bara, för när Tilly försöker spåra henne genom skeppsdatorn får hon reda på att barndomskompisen varken jobbar ombord på Discovery, eller ens är kvar i livet. Spöke eller låtsaskompis, eller någon konstig bieffekt av svampnätverket som man nu börjat åka runt i igen?

Hela den där röda energiutbrottsgrejen verkar den här gången gå ut på att Tilly och Discovery ska kunna rädda civilisationen på Terralysium från radioaktivt skräp som hotar att dimpa ner på planeten och utplåna allt liv. Tilly kommer på att man ska använda den där stenbiten som man bärgade i förra avsnittet, när man ju besökte en annan röd fyr. Hennes plan fungerar, så nu känns det som om de röda energiutbrotten förvandlats till ett slags hinderbana för Discovery. Någon form av test som man går igenom. Alternativt att man bara genomför någon annans upplägg och plan på olika ställen i galaxen.

Kanske är det den röda ängelns upplägg? När Burnham och de andra besöker New Eden ser Burnham en röd ängel avbildad i ett kyrkfönster och får reda på sägnen om hur hen räddat kolonisterna till det som sedan blev New Eden. Det får henne att till sist, efter viss tvekan, berätta för kapten Pike om den vision som hon hade av en röd ängel just innan han räddade henne i förra avsnittet. När Pike sedan lyckas komma över en film som spelats in av en soldats hjälmkamera under den stora “transporten” av människor till Terralysium så finns det även där en röd “ängel” fångad på bild. Mystiken tätnar.

Den finaste scenen i New Eden är väl ändå när kapten Pike berättar sanningen för New Eden-kolonisten Jacob om Discovery, hur livet på Jorden fortsatt efter att New Eden-gänget transporterades därifrån, och varför Stjärnflottan inte kan hjälpa den här lilla spillran av mänsklig civilisation (de räknas som en pre-warp-civilisation). Jacob är nöjd med att få reda på fakta i fallet om frågan om Jordens fortsatta liv, ett grubbleri han verkar ha fått ärva från sina förfäder. Nu kan han gå vidare i sitt liv. Dessutom får han ett skitbra batteri av Pike som gör att man kan tända alla ljus igen, och på det sättet också locka asmycket folk till deras alla religioner i en-kyrka.

New Eden är, som jag skrev i början av det här inlägget, ett avsnitt som känns som byggt av klassiskt Star Trek-material: besök på främmande planet i förklädnad, avslutad handling i avsnittet även om det finns en sammanhängande större historia, en kapten som pratar väldigt mycket om generalorder ett och sedan bryter emot den, samt en del technobabble som leder till en lösning på ett superkomplicerat problem (dock levererat av Tilly , vilket betyder charmigt, och en lösning som ändå verkar ganska enkel att förstå grunderna i). Däremot har jag lite svårare för den här röda ängeln. Hoppas de inte tänker dra ut på svaret på den gåtan under hela säsongen.

Saker jag ska tänka på lite innan jag somnar i natt: Hur många avsnitt till dröjer det innan vi får se den nye Spock? Varför känns det då och då som om det är något skumt med Pike? Han känns liksom lite fishy och ond då och då. Varför är Michael Burnham så himla käck, samarbetsinriktad och harmonisk i den här säsongen? Jag gillade henne lite bättre när hon var mer grumpy. Nu har jag lite svårare att relatera…

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 2/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 495 tv-avsnitt.

ST: The Escape Artist. Det där Harry Mudd är fånge hos en prisjägare.

Det går ju inte riktigt att misslyckas med ett avsnitt som handlar om Harry Mudd. Det bara är så. Även om Discovery-upplagan av honom är betydligt råare och mer förslagen än den man lärde känna i originalserien. Exakt hur förslagen får vi veta mer om i den här berättelsen om när Harry fångas av en prisjägare och försöker slingra sig ur situationen är. Som en grandios uppvisning av hans repertoar av undanflykter, lögner och mer eller mindre avancerade trick. Men med en twist som gör att jag inte kan skriva så mycket mer om avsnittet mer än att det blir rätt kul. Och bjussar på massor av Mudd. Mer Mudd än man vågat önska sig. Men även The Escape Artist är kul så är det ju ändå lite av ett one trick pony-avsnitt (om man inte är rädd för spoilers så kan man ju lyssna på den här proffsnörden – med det mycket passande nicket Nitpicking nerd – som förklarar exakt hur många fel man gjort med Harry Mudd-rollfiguren i Discovery som helhet och i det här avsnittet. Hans fru är till exempel längre än i originalserien).

The Escape Artist avslutar ju också experimentet med Short Treks, och jag noterar att Netflix fortfarande behandlar hela det här projektet lite styvmoderligt. Short Treks-avsnitten har tydligen dykt upp på sajtens brittiska upplaga, men jag hittar dem inte på den svenska. UPDATE. Enligt Fredrik här i kommentarsfältet så ligger de under trailersfliken på Discovery. Inte på min enhet, men har haft trubbel med uppdateringar ibland. Lite trist, samtidigt kan jag förstå Netflix reaktion lite grand. Jag är jag nog mer osäker på vad man velat med den här satsningen efter att ha sett alla fyra avsnitten än vad jag var tidigare (förutom att upphovspersonerna ville ha lite kul på jobbet – vilket väl i och för sig kan vara ett fullgott skäl).

Genremässigt har de fyra avsnitten skilt sig ganska mycket åt. The Escape Artist kan man väl se som komediavsnittet av Short Treks. Runaway är coming of age-episoden, Calypso romantik med en twist och The Brightest Star en origin story. En bra fyrklöver för den som vill ha variation, men kanske också ganska spretigt för oss som tittar. Det här korta formatet är ganska svårt att hinna få något sagt i, och för mig har Short Treks mest fungerat som aptitretare. Det vill säga, de har snarare gjort mig mer hungrig än mätt. Och då menar jag inte bara på Discovery i allmänhet, utan även utflykterna in i andra genrer. Jag gillar verkligen Discoverys svärta och smärta – men det här gör mig också sugen på andra typer av avsnitt, storylines, fördjupningar. Tänk om man kunde ha fristående avsnitt som likt Short Treks fördjupade och gav nya infallsvinklar på Discoverys universum. Lite som när den brittiska bögserien Cucumber kompletterades med webisodes om birollsfigurerna under namnet Banana.

Med tre nya Star Trek-serier på gång känns det i och för sig lite förmätet att önska sig ännu mer. Samtidigt känns det ju som om chefsproducenten Alex Kurtzman tänkt sig att de nya serierna ska ha olika tilltal och tempo. Kanske är det vad vi sett en provkarta på här i Short Treks. Lower Decks blir kanske som en mix av Runaway och The Escape Artist, och den nya Picard-serien lite mer som Calypso och The Brightest Star. Och det är väl ändå något att se fram emot.

Betyg: 7/10

Short Treks, avsnitt 4/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 491 tv-avsnitt.

VOY: Scorpion, Part 1. Det där man säger hej till Art 8472.

Även Voyager drar upp ambitionsnivåerna några pinnhål till när det nu är dags för säsongsfinal. Eller man kanske egentligen ska kalla det för det där vanliga cliffhangeravsnittet som avslutas först i nästa säsong.

Borgerna gör här på allvar entré i Voyager, men överskuggas snabbt av en ännu vidrigare värsting: Art 8472, ett slags ödleliknande monster med telepatiska krafter och otroligt effektiva bioskepp och biovapen. Det formligen kryllar av dem i just den passage genom Borgterritorium som Voyager tänkt använda sig av för att undvika de assimilerande steampunkarna och deras kubformade skepp. Så Janeway står helt enkelt inför valet att antingen vända om och försöka hitta en mysig planet som Voayger-crewen kan bosätta sig på. Eller komma på en kreativ lösning för att ta sig igenom ett område där två övermäktiga fiender slåss om herraväldet.

Hennes val är att försöka förhandla med borgerna, byta forskningsdata om den mystiska Art 8472 till dem mot fri lejd genom borgernas område. Men det inkluderar två stora problem. 1: Hur förhandlar man med en fiende vars enda egentliga försök till dialog brukar vara att “resistance is futile”. 2: Hur lyckat är det att förhandla med en fiende som i sin tur håller på att förlora sitt krig mot Art 8472? Hinner man ens göra en deal innan de är utrotade?

Precis som i Deep Space Nine-avsnittet Empok Nor så lyckas man få till en rätt så bra skräckfilmsstämning när Voyager-crewen äntrar en övergiven Borg-kub. Även här finns lite märkliga gore-inslag, som högen med döda och lemlästade Borger, till exempel. Art 8472 känns också som ett monster som bryter av mot hur Star Trek-aliens brukar se ut. Det här är något helt annat, från ett helt annat universum, och de vill inte snacka eller ens assimilera– bara döda. Extra bonus för att Kes också får varsel och visioner om alla hemska saker som ska hända. Horror-Voyager seglar igen!

Scorpion känns som ett kliv framåt i Voyagers utveckling. Både när det gäller specialeffekter och storylines. En öppen konflikt verkar ha skapats mellan Chakotay och Janeway – som jag faktiskt tolkar lite som en komplikation i deras kärlekshistoria. Chakotay har hela tiden varit mer positiv till att slå sig ner och kanske starta ett nytt liv med Janeway. Medan hon ständigt letar efter sätt att fara hem på.

Det känns också fräscht med en ny fiende som verkar som tagen ur en helt annan slags serie (Babylon 5, anser en del). Och att klegg från deras vapen liksom håller på att käka upp Harry Kim känns också otäckt på ett bra sätt. Holodäckskonversationerna med Leonardo da Vinci tillhör däremot inte mina favoritscener i det här avsnittet (rätt pinsamt att Janeway-skådisen Kate Mulgrew är superstolt över att hon lyckades få in Leonardo i serien). Jag tror faktiskt till och med att jag kanske hatar Leonardo. Precis som alla andra gamla gubbar som man återuppväcker från de döda på holodäcket. Å andra sidan kan jag ju förstå att besättningen börjar längta efter lite omväxling i umgänget.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 485 tv-avsnitt.

VOY: Distant Origin. Det där Voyager blir upptäckta av våra förfäder.

När jag var på naturvetenskapliga museet i New York så fanns det en bildskärm i ett hörn, mitt bland den vanliga berättelsen om människans och arternas uppkomst. På den kunde man se en liten film om hur man kunde tolka teorierna om jordens och arternas tillblivelse ur ett religiöst perspektiv (det vill säga i stort sett strunta i vetenskapen). Jag blev lite chockad när jag såg det där. Om man nu har släpat sig iväg till ett naturhistoriskt museum, så brukar man ju också ha köpt den ideologi och vetenskapliga bas som är själva grunden till det bygget. Precis som kyrkor inte är tvungna att visa fossil och citera Darwin på sina gudstjänster. Visst, man kan hävda att museet eventuellt är skattefinansierat och därför måste återspegla så många av sina finansiärers livsåskådning som möjligt. Men ändå.

Jag kom att tänka på det där museibesöket några gånger medan jag kollade på Distant Origin, ett avsnitt som för en gångs skull inte tar sin början på eller runt Voyager. Nej, faktum är att det tar ungefär en kvart innan Voyager överhuvudtaget dyker upp i Distant Origin. I stället får vi följa professor Gegen, en vothisk vetenskapsman, som är besatt av teorin om att hans ras ursprung går att spåra till en planet långt, långt borta. Hans teori är inte särskilt uppskattad av de som styr över hans folk – för dem skulle en förändrad berättelse om deras folks ursprung kunna få politiska följder. Vad skulle till exempel kunna hända med vothernas anspråk på att vara den första intelligenta rasen i deltakvadranten? Och vad skulle ske med anspråket på det territorium man kallar sitt om rasens egentliga hem skulle vara någon annanstans?

Gegen skiter i motståndet och tvivlarna och forskar vidare i stället. I avsnittets allra första scener hittar han och hans assistent lite lämningar från när Voyagerbesättningen blev dumpade på en vulkanplanet i Basic. Efter det tar det inte så lång tid innan man lokaliserat Voyager och tagit sig ombord för att, osynliga för besättningen, studera vad man tror är sina avlägsna släktingar. Men Voyagers instrument är mer avancerade än Gegen trott, besökarna ertappas, en jäkla röra uppstår och det hela slutar med att Gegens assistent Veer blir kvar på Voyager, medan Chakotay tvingas följa med Gegen.

Det enklaste sättet att förklara det här avsnittet är väl att säga att Gegen är Galileo Galilei, att vothernas råd motsvarar den katolska kyrkan och att teorin om ett ursprung långt borta är Gegens variant av Galileos teori om en heliocentrisk världsbild (att Jorden kretsar kring Solen och inte tvärtom). Trots att både Voyagers besättning och Gegen hittat en mängd genetiska markörer som bevisar ett släktskap mellan de ödlelika votherna och människorna (47 för att vara exakt), så tvingas han förneka sina vetenskapliga upptäckter och teorier. Om han inte hade gjort det så skulle de elaka votherna sätta hela Voyagers besättning i straffarbete och förstöra deras skepp. Inte ens ett brandtal från Chakotay gjorde något större intryck på de styrande:

CHAKOTAY: I’ve had the opportunity over the last few days to learn something about your culture, your great accomplishments. Consider the breakthrough into Transwarp, an incredible achievement, and yet, your ancient Doctrine predicted terrible disasters if it were even attempted. That held your race back for millennia, until someone took a chance and challenged that prediction. They succeeded, and your society entered a new chapter of exploration, and your Doctrine was changed accordingly. I know from the history of my own planet that change is difficult. New ideas are often greeted with scepticism, even fear. But sometimes those ideas are accepted, and when they are progress is made. Eyes are opened. 

Det här var kul. Jag gillar att man vågade låta det ta jättelång tid innan Voyager och hennes besättning ens syns till, och den eviga kampen mellan politik och vetenskap är väl ännu mer aktuell idag än när Distant Origin spelades in. Gillar också detaljer som Gegens skiss på hur han tror att människor ser ut, från början med grön hy. Eller de extrema närbilderna på vothrådets kvinnliga ordförande. Och det sorgliga slutet, förstås. Älskar sorgliga slut. Det känns skönt att även Voyager börjat våga experimentera på allvar. Trots att det är så sent på säsongen.

Förresten, är det att hårddra om jag även räknar det här avsnittet till att handla om släktskap? Visst, de olika utvecklingsgrenarna kanske skilde sig åt för miljoner år sedan, men det är ju ändå familj, eller hur?

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 479 tv-avsnitt.

VOY: Blood Fever. Det där B’Elanna blir ett kåtmonster.

Äntligen släpper Voyager-författarna till lite och låter ett avsnitt handla väldigt mycket om sex. Fast, eftersom det här faktiskt fortfarande är Star Trek, så styrs sexdriften förstås av något som mest är att likna vid ett livsfarligt sjukdomstillstånd. Sjukdomar är ju ett stående inslag i den här tv-serien, sexualitet känner man sig oftast lite mer obekväm inför. 

Det är den annars så behärskade (ja, nästan beskedlige) Vorik som lyckas smitta B’Elanna med sin Pon Farr-kättja. Det är något i stil med att han skapar ett telepatiskt band till henne när han redan är, hur ska vi kalla det….uppspelt. Eller kanske är “galen av brunst” rätt sätt att beskriva det som händer. Eller faktiskt bara kvinnomisshandlare, rakt av. Den där mentala kopplingen uppstår ju när han faktiskt överfaller B’Elanna efter att hon tackat nej till hans frieri. Pon Farr- överföringen drar sedan igång hennes klingonska gener som skapar en egen, och högst labil, version av det vulcanska parningstillståndet.  

Det här är ett ganska bra exempel på hur Star Treks manusförfattare ofta handskas med sexuella inviter och knullande (förutom när det gäller Kapten Kirk). Man gör det till en avvikelse, en anomali, hos de annars så behärskade och perfekta Starfleetmedlemmarna. Gärna förknippat med sjukdom eller sinnesförvirring. Ta till exempel när stackars Kes hamnade i sin parningsperiod för någon säsong sedan, få i den här serien har sett mer dödssjuka ut än hon gjorde då. Eller här, där både Vorik och B’Elanna blir personlighetsförändrade när åtrån får dominera och bestämma.  

En fascinerande sak här är att pon farr tydligen är något som man inte talar högt om, ens vulcaner emellan. Det anses som oerhört pinsamt och skamfullt att en vulcans logik och mentala kontroll ersätts av enbart instinkt och drifter. Bäst att inte låtsas om att det blir sådär vart sjunde år, tydligen. Inget ämne lämpligt att avhandla runt fikaborden på Vulcan, alltså. Eller med utomstående. Eller med någon alls. #pratainteomdet. 

Hade Vorik kunnat prata om att han var på väg in i sin brunstperiod hade troligtvis det mesta av det här avsnittets händelser kunnat undvikas. Tystnadskulturen  ställer också till det för Voyagers hololäkare när han försöker behandla Pon Farr-utbrottet. Det kan tydligen utvecklas till ett livshotande tillstånd. Ja, man kan åtminstone få allvarliga hjärnskador om man varken får ligga eller slåss medan man är i “tillståndet”. Därav B’Elannas desperation när Tom Paris, antagligen för första gången i sitt liv, tackar nej till sex. Nu, när hon faktiskt behöver ligga för att inte bli hjärnskadad, så bestämmer han sig för att vilja vänta med sexandet tills han vet att det är vad B’Elanna verkligen vill, och att det inte bara är hennes drifter som talar. Äntligen, en man som inte bär sig åt som ett as utan helgar samtyckesprincipen. Eller är det bara den gamla vanliga moraliserande skillnaden mellan kärlek och se som han hänger upp sig på?

Å andra sidan, det här är en nödsituation. Så ganska snart är de två trots allt på väg att ge sig på lite “hårda tag”-sex tillsammans, men blir avbrutna av en vansinnigt svartsjuk Vorik. Det blir inget sex, i stället slåss B’Elanna och Vorik med varandra, vilket kanske är den bästa lösningen för alla inblandade.

I en epilog så inser vi däremot att relationen mellan B’Elanna och Tom Paris fortfarande är stel efter det som har hänt. Hon som hävdade att hon inte vågade besvara hans känslor, har på nytt krupit in i sitt skal. 

I serien av iakttagelser kring sex och holodäcket noterar jag att hololäkaren praktiskt taget tvingar Vorik att ha sex med en hologramtjej i det här avsnittet. En företeelse som, lite motsägelsefullt, både verkar vara en självklarhet och ändå något som hololäkaren måste föreslå på ett menande sätt. Fortfarande ytterst oklart om det är socialt accepterat att använda holodäckets personer som någon form av digitala sexdockor inom Stjärnflottan. Och är detta i så fall officiellt sanktionerat från Federationens sida? Kan sexet till och med vara själva syftet med holodäcket från början? Jakten på ledtrådar går vidare. 

Jag kanske ska nämna den rätt så menlösa b-handlingen också (eller om det kanske är a-handlingen, svårt att avgöra). Voyagercrewen letar i varje fall efter “gallicite”, och hittar en planet med övergivna gruvor. Som sedan visar sig inte alls vara övergivna, utan i dem finns resterna av planetens befolkning. De gömmer sig för en övermäktig fiende som en gång i tiden attackerade dem och höll på att utrota hela folket. Vem det var får vi veta i avsnittets sista scen då man hittar liket av en….borg!

Jag tyckte att det här var ett rätt kul avsnitt. Men komplicerat. Även om det här är gjort före #metoo så har man verkligen varit tvungna att balansera hit och dit för att inte sluta i något som är väldigt likt sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande. Det är liksom inte avslappnad hippiestämning och fri kärlek som kännetecknar Pon Farr. Tvärtom, det är mer tvångsmässigt, våldsamt och plågat. Märkligt blir det också när Tuvok typ nästan ger order till Paris om att ligga med B’Elanna. Bonusfakta: från början var det meningen att Tuvok var den som skulle gå in i Pon Farr, men det ansågs som för vågat, eftersom han ju är gift och har barn i en annan del av galaxen. Kåtslag kan man eventuellt hantera i en sån här tv-serie, men inte otrohet. 

Oavsett är det faktiskt alltid lite skönt att se avsnitt där huvudpersonerna för en gångs skull agerar lite mänskligt (skrev den uppenbart inkonsekventa person som blev jätteupprörd när Sisko agerade utanför protokollet i förra avsnittet, men det jag menar med mänskligt här är väl mer drifter, sex och andra mer privata grejor).  

Lite extra bonuspoäng för en bra “mjuk” cliffhanger. Det är annars nästan bara i dubbelavsnitten som man använder sig av cliffhangers i Star Trek–serierna, men här kom det! Att hitta ett borglik indikerar ju att dessa kramgoa figurer snart kommer att dyka upp i Voyager, även om det kanske inte måste hända i nästa avsnitt (vilket det i och för sig gör, men å andra sidan var det här och förra Voyageravsnittet producerade i omvänd ordning, något som gör att den lite speciella stämning som finns mellan B’Elanna och Vorik i det avsnittet egentligen beror på det som hände här). Sedan är det ju svårt att inte bli nostalgisk och börjar längta till att börja om från början och se alla avsnitt igen, bland annat originalseriens lätt homoerotiska Pon Farr-avsnitt. 

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt.