Det räckte alltså inte med den där ordentliga dosen av bajoransk religiositet i Deep space nine som jag klagade över för några blogginlägg sedan. Nu var det dags för sprituell efterätt i form av lite klingonmytologi i The Next Generation. Det är Worf som går in i en andlig kris, som bland annat yttrar sig genom att han tänder en brasa på sitt rum som han stirrar in i så länge att han blir vindögd. Picard gör det enda rätta, skickar den religiöst sökande pyromanen till ett andligt bootcamp på ett klingonskt kloster, och efter sisådär drygt tio dagar så har Worf lyckats locka fram den store, myomspunne klingonske hjälten Kahless,från de döda. Frälsaren som lovat att en gång återvända materialiseras framför Worf, tusen år efter sin död.
Blev lite orolig just där och då över att Star Trek-författarna kanske slutligen hade tappat det. Men det behövs bara begränsade triggervarningar för ateister eftersom Rightful heir kan summeras ungefär med att religion är fejk. Fast, man hävdar också att religion kan vara en bra grej att ta till för att ena ett land, så låt den religiösa charaden fortsätta. Klingon-jesus, Kahless är nämligen både en bedragare och äkta vara. Han är en klon, framtagen ur dna från Kahless torkade blod på en dolk, så han har exakt samma dna som den gamle hjälten. Men all kunskap om den klingonska historien och religionen har han fått programmerat in i sin hjärna av det klingonska prästerskapet. Klon-kahless är främst ett verktyg för dem, som vill ha mer makt och inflytande för att kunna ena det splittrade klingonska folket.
Efter att ha genomlidit ett avsnitt med oerhört många klingoner som mestadels talar med andra varanda, så grunnar jag lite på om det behövs en ny glosa för fenomenet. Sedan tidigare har vi ju Technobabble, namnet på det mestadels obegripliga teknikspråk som utgör stora delar av dialogen i många Star Trek-avsnitt. Kanske skulle det kunna kompletteras med Klingonbabble, det där lite halvhögtidliga kostymfilmssättet som klingoner ibland gestaltas som. Ett maner som gör att det ofta tar otroligt lång tid innan rollfigurerna kommer fram till poängen i sina utläggningar.
Precis som ferengierna nyanserats på sistone, så känns det också som att den andliga dimensionen av det klingonska samhället får lite kött på benen här. Framför allt uppskattar jag när Kahless uppmanar alla i gänget att skratta. Klingonerna har skrattat alldeles för lite på sistone i Star Trek. Worf, som ju sällan ens småler, återvänder i varje fall till Enterprise efter att ha hjälpt till att tillsätta Kahless som kejsare. Tanken är att han ska vara ett slags marionettledare, en symbol för den klingonska enigheten (lite som den svenske kungen). Worfs dröm om att hitta andlig vägledning verkar krossad för alltid. Bäst är väl när Data ställer sina intresserade frågor om religion och tro i det här avsnittet. Stackars Worf!
För mycket klingonbabble, och – faktiskt – ett lite för realpolitiskt slut för min smak. Till en början kändes det som om det här avsnittet innehöll ett visst mått av kritik mot religionens plats i samhället. Istället utmynnade det hela i en uppskattande kommentar om religionens funktion som smörjmedel i en civilisation. Lustigt nog ungefär samma budskap som i The Storyteller i Deep space nine som sändes bara två veckor tidigare.
Betyg: 4/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 267 tv-avsnitt.
Ett helt okej mellanavsnitt som dessutom fördjupade och förnyade vår kunskap om klingonsk historia/mytologi, samt deras andlighet och tro. Inget att skylta med men heller inte dåligt, tycker jag. 6/10.
Om jag ska säga något lite mer negativt om avsnittet så är det att det är typiskt att de ska använda sig av Worf i de här situationerna. De har ju ingen annan som skulle passa bättre, men det får Worf att se ganska fånig ut. Alltid så godtrogen och lätt att övertyga…
Fast, jag blir inte så förvånad över att du tyckte att det var lite mindre bra, Roger. Mycket klingoner och andlighet/religion. Det brukar inte vara en bra blandning för dig så här långt i det här projektet. Klingon-Jesus låter dessutom som någon wannabe från Expedition Robinson. Det är inte positivt för den gamle Kahless. 🙂
Jag vet inte riktigt om jag håller med om att det var en slutsats, att religion ändå var bra för samhället. Jag såg det hela mer som en diskussion, där en faktor var att det från vissa perspektiv var så, medan det i andra scenarion och perspektiv var negativt.
Avsnittet pitchades av James E. Brooks och hann som vanligt förändras en hel del innan produktionen av avsnittet var över. Brooks originalversion hade inte med Kahless och handlade mer om intrigerna inom klostret och med prästerna. Internt var det Ron Moore som tog sig an avsnittet efter att det köpts loss och därmed krediteras även han för avsnittet.
Moore tog tillfället till ändra avsnittets fokus till att utforska klingonernas andlighet och tro, samt att introducera Kahless-klonen för det ändamålet. Moore såg det också som en chans att omdefiniera Kahless, från det som han presenterades som när han var med i TOS 3×22 The Savage Curtain. Man kan argumentera att Kahless från det avsnittet var baserat på Kirks syn och kunskap om honom, men det var allt vi hade fått se av Kahless fram tills nu. Kahless i det här avsnitt var snarare baserad på detaljer som skrevs och klipptes bort från TNG 6×17 Birthright, Part II, där han hade omdefinierats.
Jeri Taylor berättar att det utlöste en del diskussioner bland författarna angående deras egna syn på temat och vad för roll de tyckte att det här borde ha inom Star Trek. Moores skrivande av avsnittet ska även ha kantats av en hel del diskussioner med Berman, som tyckte att han kunde skriva jämförelserna med specifika religioner mer diskret så att det inte var lika kontroversiellt. Moore lyckades till slut ändra vissa saker så att Berman blev nöjd.
Det här avsnittet blev också Gowrons sista framträdande i TNG, men det är inte det sista vi får se av Gowron inom Star Trek.