Category: Enterprise säsong 1

ENT: Carpenter Street. Det med Xindiernas giftfabrik på jorden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är nästan så att man börjar misstänka att manusförfattarna tröttnat på både rymden och The Expanse. Bara två avsnitt efter besöket på en westernfilmsplanet så är det dags att göra ett besök på Jorden. I Carpenter Street tar jakten på Xindierna våra hjältar tillbaka till Detroit 2004. För dit har Xindierna har rest för att framställa ett gift som ska utplåna mänskligheten.

Jo, det är alltså både dags för en tidsresa, samt tidsagenten Daniels comeback. Denne Daniels är verkligen en högst irriterande person, som alltid dyker upp och tycker att Archer ska lösa hans problem, men mer sällan lyckas återgälda tjänsten. Den här gången handlar Daniels oro alltså om Xindier som rest i tiden, och dykt upp på Jorden i mitten av 2010-talet. Hur det gick till vet han inte. Men följderna av deras oväntade besök har ännu inte slagit igenom i framtiden.

Det här är ytterligare ett avsnitt som vi kan räkna till de genrevariationer som Star Trek-upphovspersoner i alla tider varit förtjusta i. Den här gången ett besök i deckar/thriller-berättandet, där en anställd på ett sjukhus levererar personer med olika blodgrupper till Xindierna. De används sedan som tappningsstationer när rymdvarelserna ska ta fram sitt biologiska vapen.

Archer tar med sig T’Pol – som ju inte ens tror på tidsresor, till Jorden och det förflutna. Det blir remnt visuellt rätt snyggt när man gör en Star Trek-version av murrigt och mörkt kriminaldrama, med lite seriemördarvibbar i bakgrunden. Kanske lite pinsamt att jag på något sätt missförstod allt ett bra tag och tyckte att hela avsnittet utspelades på sjuttiotalet. Kanske var det bara skådespelaren Leland Orsers förtjänst – hela hans fejs känns så sjuttiottal.

Till sist lyckas i varje fall T’Pol och Archer med att stoppa Xindierna – bara någon sekund innan behållaren med deras nyframställda gift håller på att rulla ner i ett fläktssystem. Höjdpunkterna i avsnittet är däremot inte krimstoryn, utan väl snarare scenen där T’Pols äventyr på Jorden. Som när hon stjäl pengar ur en bankomat, samt när man beställer käk på en drive-through-resturang.

Problemet när en serie som den här ger sig in i genreterritorium är ju att det krävs vissa skills för att få den att fungera. Och just den här typen av halvavancerad action är inte Enterprises starkaste sida. Kriminalgåtorna är ofta för simpla, och bildberättandet lite såsigt och långsamt. Och då har jag inte börjat med att anmärka på det här med tidsagenten Daniels, och varför han inte själv kunde åka till Jorden och lösa det här problemet. Och hur otroligt frustrerande det måste vara för Archer att fortsätta att kämpa mot Xindierna på egen hand i The Expanse – en flink tidsagent hade ju kunnat hjälpa till lite på vägen. Daniels är liksom lite som en tråkigare version av Q. Och vem var det som hjälpte Xindierna att resa i tiden? Fortfarande väldigt oklart vem som är den verkliga fienden här, den som står bakom desinformationen till Xindierna.

Namnet på avsnittet är förresten en av många Halloween-referenser i det här avsnittet. Jo, jag förstår att det är en hyllning, men liknelsen blir nästan lite pinsam. Även om scenerna med människor som ligger medvetslösa i Xindiernas lagerlokal med viss välvilja kan tolkas som lite skräckiga. Hela avsnittet är väl rent generellt lite mer vuxet än Star Trek brukar vara – i det här utsnittet av verkligheten finns det både droger och prostitution (fast just sexarbetare såg vi faktiskt för bara något avsnitt sedan). Men tänk om man hade gjort det ännu mer lite creepy och skräckigt.

Inte helt illa, inte helt amazing heller. Ett avsnitt som jobbar på och gör så gott det kan.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 11/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 726 tv-avsnitt.

ENT: Shockwave, del 1. Det med sabotaget och den exploderande gruvkolonin.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

Vad är dealen? 

Sulibanerna fortsätter att försöka sabotera för Archer. Men tidsreseaspekten är klurig. På ett ögonblick kan man sudda ut hela den framtid man försöker förändra.

Archer och Enterprise fortsätter på sin resa genom rymden. Den här gången ska man besöka en stor gruvkoloni, som dessutom tillhör en civilisation som är organiserad som ett matriarkat.. En typisk start på ett Star Trek-avsnitt, helt enkelt. Men något går fel under nedfarten till planeten, de explosiva gaser som fanns i dess atmosfär reagerar med något, och en gigantisk explosion inträffar. Den utplånar allt liv på gruvkolonin – 3 500 personer är döda.

Archer misstänker att något måste ha hänt med Enterprise-skyttelns motorer som i sin tur förorsakat katastrofen. Och han tar den här motgången rätt hårt, hela den här rymdutforskningsgrejen är liksom inte så kul längre om han av misstag ska döda massor av oskyldiga. Han rapporterar förstås hem, vilket i sin tur leder till att vulcanerna passar på att utnyttja den här incidenten för att insistera på att det är dags för människorna att åka hem och dra något gammalt över sig – de ställer ändå bara till problem under sina åkturer ute i galaxen.

En deppig Archer går och lägger sig, men när han tänder sin sänglampa har han förflyttats i tid och rum. Det är tidsagenten Daniels från Cold Front som återuppstått från de döda (något jag tror är rätt vanligt för tidsresenärer – de vet ju ofta när någon ska försöka döda dem). Han hävdar att katastrofen vid gruvplaneten är ett sabotage, och ger Archer ytterst exakta instruktioner om hur han ska göra för att hitta ett sulibanskt skepp som gömmer sig bakom en osynlighetsmantel. Ombord finns en logg med information om vad som egentligen förorsakade explosionen. Om Archer kommer över den har han tillräckligt med bevis för att kunna ge vulcanerna svar på tal, och få lov att fortsätta med sin upptäcksfärd genom galaxen.

Man hittar skeppet, bryter sig in, snor dataskivorna och drar iväg. Men jagas i sin av en hel flock med sulibanskepp som kräver att Archer ska bli utlämnad. Omringade av fiender beslutar han sig för att ge upp och offra sig för skeppet. Men, vips så befinner han sig i framtiden istället. På Jorden. Där det bara finns ruiner. Alla dessa tidshopp har sabbat något viktigt i tidslinjen.

Några nya kontakter? Det var meningen att man skulle träffa kolonisterna på Paraagan II. Men alla dog ju istället.

Vårdslöst beteende? Hur man ens kan ha rymdfart till en plats där minsta läcka i ett skepp kan förorsaka en dödlig explosion? Räcker med en enda klåpare, liksom. För att inte tala om hur känsliga man skulle vara för ett eventuellt anfall eller utpressning från en fientligt inställd makt. Alfakvadranten verkar ju full av rätt omysiga typer.

Personlig utveckling: Det här är första gången som Archer klappar ihop fullständigt i den här serien. T’Pol försöker förstå om det här är en personlig svaghet, eller bara något som människor gör i den här typen av situationer. Själv behåller hon som vanligt huvudet kallt.

Ordväxlat:

T’POL: His behaviour has been erratic. He seems to alternate between agitation, despondency and guilt. He spends most of his time alone. I’ve tried to remind him that this was an accident, but his responses have been illogical. He seems to be ignoring his responsibilities as captain.

PHLOX: Ah, to be Vulcan. It’s been my experience that humans have a great deal of difficulty separating emotional despair from what you call responsibility.

T’POL: Nevertheless, as his physician you should monitor him closely, to be certain he remains fit for command.

PHLOX: I understand how uncomfortable his behaviour must be for you, but trust me, it would be unnatural for the Captain not to be affected by grief under these circumstances. It’s, er, human nature. He’ll be fine.

Matvanor: Alltså, jag kan inte minnas att det finns en enda matscen i det här avsnittet. Det är nog första gången.

Sexytime: Dåligt med sex också.

Det här kändes precis som… 

Sulibanintrigen fortsätter, men med en ny twist. Men smolket i bägaren är hur platta actionscenerna ombord på sulibanskeppet är. Just många av spring och skjut-scenerna i den här serien är ju mest av allt lite långtråkiga. Inte ens när man bryter sig in på sulibanernas skepp för att sno de där diskarna blir det kul, bara folk som springer i korridorer och skjuter på varandra. Fast lite snyggt var det när sulibanerna trillade ner från taket precis i början av attacken.

Shockwave är ett bitvis ovanligt ödesmättat avsnitt. Archer försöker ta in hur mycket skada och förstörelse han förorsakat, och det går förstås inte ens. Kanske beror det på att hans hjärna är förblindad av sorg och skuld, för visst borde han väl ändå misstänka att sulibanerna ligger bakom den här katastrofen. Han kan ju inte ens åka på semester utan att sulibanfrågan dyker upp. Och efter bara två ynka tidsresor så har har hela Jorden gått åt helvete. Det är ett tufft avsnitt att vara Archer i, det här. Det gillar jag.

Men jag börjar också bli lite orolig över hur länge den här intrigen om sulibanerna och “the temporal cold war” ska pågå. Kan det vara så illa att det är hela seriens sammanhängande historia???

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 688 tv-avsnitt.

ENT: Two days and two nights. “De hade i alla fall tur med vädret” – avsnittet om den fasansfulla semestertrippen till Risa.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Besättningen på Enterprise har lottat fram vilka som ska få tillbringa två dagars semester på Risa. Bland de lyckliga finns Tucker & Reed, samt Hoshi, Mayweather och Archer. Alla tre männen råkar illa ut när de försöker få till ett ligg under semestern (eller klättra i ett berg som byter form hela tiden), medan Hoshi lyckas få ihop det med en språkbegåvad alien (vars eget språk är så pass komplicerat att de aldrig någonsin får slut på samtalsämnen).

Till en början är det här lite som en Enterprise-version av den gamla amerikanska tv-klassikern Love Boat. Flirtig semester, med diverse oförutsedda händelser som en liten krydda. Tucker och Reed är väl värst, de känner sig som värsta kingarna i baren när de står och glor ut vem de vill ligga med på klubben som de kommit till (en och annan homofob/transfobisk kommentar blir det också, samt den nästan obligatoriska funderingen kring T’Pols sexualitet ). Och när de två till sist blir uppraggade av två ljuva quinnor så visar det sig vara manliga shapeshifters som rånar dem på allt de har. De får linka ut från klubben nästa kväll i bara kallingar och linne.

Archer har en stilla flirt med grannen i semesterboendet. Hon har också en hund, och isbrytaren här är när hennes vovve hamnar på hans balkong (oklart hur, flög den dit, eller?). Det ena leder till det andra – det här var nog första gången jag hört termen “starship navigation” som en sexuell anspelning. Det är när den där kvinnan blir lite tossig och i upprörd ton börjar förhöra Archer om var sulibanerna finns som han anar oråd. Jorå, hon är en förklädd tandaran (det där folket som spärrade in Archer i ett fångläger). När han avslöjar henne söver hon ner honom och drar.

Hoshi blir uppraggad av en mystisk man vars hemspråk har en oerhört komplicerad grammatik – så de två hamnar givetvis i säng med varandra. Sedan finns det en liten komisk bonusplot kring att Phlox går in i någon form av djupsömnläge, men sen ändå måste väckas för att bota en allergisk reaktion som Mayweather fått. Det komiska här är att läkaren är lite groggy i början och säger en massa tokiga saker.

Några nya kontakter? Hoshi ligger alltså med en man från en planet vars namn är så komplicerat att det inte ens skrivs ut. Och de där två shapeshiftersnubbarna som rånar Tucker och Reed presenterar sig aldrig ens. Rude.

Matvanor: Archer blir tipsad om en mysig båt, som man vadar ut till för att äta olika typer av fisk och skaldjur. Men detta får vi tyvärr aldrig ens se! Och så äter Hoshi en massa frukter som nästan är som frukter på Jorden.

Sexytime: Trots en del liggande i det här avsnittet så blir det aldrig mer ekivogt i bild än så här:

Ordväxlat:

Dålig sak att uttrycka dig om du är en förklädd agent som ska försöka lura hemligheter ur Archer. Lite FÖR rakt på sak, kanske?

KEYLA: They’ve attacked dozens of ships, settlements. But where do they come from? Where do they live?

ARCHER: I wish I could tell you, but I don’t know.

KEYLA: What are they planning to do next?

ARCHER: Hopefully, neither of us will ever run into them again.

KEYLA: You know that isn’t true. They keep enlisting more of their people into the, what do they call it? The Cabal. You must know something about them, Jonathan.

ARCHER: I realise that they murdered your family, and I’m very sorry for that, but I’m not sure what you want me to tell you.

KEYLA: Most of what I have learned about them has come from rumours and hearsay, but you have seen them face to face. I want you to tell me what you know. Where are their Helixes? Where do they live?

Dålig sak att säga om du står i en alienbar och tror att du liksom är lite bättre än alla andra:

TUCKER: What’s wrong with her?
REED: Well, nothing, I suppose. I just wouldn’t know which eyes to look into. Hey, hey, hey, hey. Now, she’s interesting.
TUCKER: I don’t think she is the right pronoun, but if you think it’s worth the risk.
(He waves at whoever and points at Reed.)
REED: I don’t know. Maybe I should have brought my scanner with me.

Det här kändes precis som… 

Suliban-intrigen har gått från att dyka upp då och då, med långa mellanrum, till att ha en viss närvaro i nästan varenda avsnitt. Här är det alltså en tandaransk agent som försöker pumpa Archer på information om dem. En fristående fortsättning på Detained, alltså. För övrigt uppskattar jag verkligen att man inte gjorde det här avsnittet till en lättsam romkom-distraktion så här i slutet av en lång säsong. Utan att semestern verkligen blev skit för de flesta inblandade.

Det är dock bitvis lite skrämmande att se våra besättningsmän utanför sitt rymdskepp. Jonathan Archer i raggningsmode är till exempel en vidrig sak att se. Plötsligt börjar han vagga runt som en grottmänniska, varvat med att fyra av gulliga, pojkaktiga blickar. Men visst, det är förstås att föredra framför Tucker och Reeds bonniga finbyxelook när de går på bar.

Noterar också att det här är ytterligare ett prequel-avsnitt. Det vill säga, vi får vara med om den första mänskliga kontakten med Risa – ett semestermål som ju dyker upp flera gånger längre fram i tidslinjen.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 687 tv-avsnitt

ENT: Desert Crossing. Det där Tucker och Archer tar av sig på överkroppen. Och går vilse i en öken.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen?  På nytt ett avsnitt där en ganska trist intrig skapar förutsättningen för lite sexuellt laddade interaktioner. Ryktet om hur Archer befriade sulibaner från ett fångläger har nämligen spritt sig över galaxen. Så nu blir man kontaktade av ytterligare en förtryckt folkgrupp. De vill ha hjälp med sitt gerillakrig mot tekniskt överlägsna plågoandar. Detta utmynnar sedan i en intrig som går ut på att 1. Archer och Tucker tar av sig på överkroppen och 2. går vilse i öknen (det vill säga ett antal scener där Tucker måste luta sig mot Archers tröstande axel). Stundtals extremt grabbigt på ett lite bögporrigt sätt.

Men det hela börjar med att Enterprise besök på Risa får skjutas upp ytterligare en gång. Orsaken är en nödsignal, och Archer och de andra räddar en nödställd vid namn Zobral, och passar dessutom på att fräscha upp hela hans skepp och motor. Man är verkligen galaxens trevligaste och mest serviceinriktade rymdskepp.

När Zobral förstår var han hamnat bjuder han in Archer på ett besök på sin planet. En rätt så bromantisk vistelse, visar det sig. Man spelar någon form av bollspel och äter gott. Men efter ett tag visar det sig att Zobral vill mer än bara grabbhänga med våra huvudpersoner. Han behöver hjälp med att bekämpa de hemska torothanerna som diskriminerar och förtrycker hans folk. Han har hört talas om Archers insats för de fängslade sulibanerna – en räddningsaktion som genom viskleken nu fått nästan osannolikt stora proportioner.

Archer försöker förklara att det inte är samma sak att arrangera en rymning tillsammans med några medfångar som att gå in som part i ett inbördeskrig. Diskussionen avbryts när torothanerna börjar bomba Zobrals by, och efter ett tag bestämmer sig Archer och Tucker att de är säkrare ute i öknen än i sitt skyddsrum. De går givetvis vilse, men som tur är bestämmer sig Zobral för att de är värda att rädda, trots att de inte vill hjälpa honom i kriget.

Några nya kontakter? Torothanerna är härskarfolket på Zobrals planet, själv tillhör han en klan som vi aldrig får reda på namnet på. Torothanerna ger mest ett hotfullt intryck, och verkar dessutom vara duktiga på att bomba skiten ur sina fiender.

Zobals gäng, däremot, gillar bollsport, matlagning och känslomässig utpressning – i alla fall om vi ska döma efter Zobral.

Sexytime: Vilken tur att Archer och Tucker hamnade i laget som spelade med bar överkropp när de skulle sporta tillsammans med Zobral i den där lagidrotten med en glödande boll. Annars hade alla de där timmarna i gymmet ju varit helt förgäves.

Matvanor: Archer och Tucker får äta någon form av testikelrätt när Zobral bjuder på middag. Det här är alltså ett avsnitt som är så besatt av grabbighet, testosteron och manlig identitet att det motivet även går igen i valet av maträtt!. När Archer och Tucker lite senare irrat runt i öknen en hel dag så längtar Tucker överraskande nog efter lite annan mat. Som till exempel entrecote, potatismos med svampsås och pecanpaj. Tydligen mycket godare än att äta innehållet i någons pungkulor.

Vårdslöst beteende? Gå rakt ut i öknen, utan att veta vart du är på väg. En strålande idé.

Ordväxlat: Zobral är ganska så motvillig när T’Pol vill att han ska undsätta Archer och Tucker. Men efter att T’Pol och Reed förklarat att Archer inte är en gud, och att man räddat kanske 89 sulibaner och inte tusentals, så ger han med sig.

ZOBRAL: You will be shot down before you reach the atmosphere.

T’POL: With you at the helm our chances would improve.

ZOBRAL: I don’t have time. My men are waiting for me.

REED: Then they’ll have to wait a little longer. You’re the one that got our people stranded down there.

ZOBRAL: They are not my responsibility!

T’POL: You’re mistaken. The Torothans believe we’ve joined your cause. If Captain Archer and Commander Tucker are apprehended, they’ll undoubtedly be treated as members of your clan. They’ll become victims of the same oppression you’ve been fighting all these years. You should feel as responsible for those two men as you do for your own.

Det här kändes precis som…
Jag blir alltid lite chockad när någon av upphovspersonerna har sagt att ett avsnitt som jag tyckte var lite småtrist tydligen var bland det bästa de gjort. Den här gången är det Rick Berman som hyllat Desert Crossing, och jag har verkligen ingen aning om varför. Men när jag killgissar lite för mig själv så tänker jag att det kan bero på en ovanligt hög nivå av realism i skeendet? Att en stor del av handlingen utspelas i en öken? Och att intrigen på det sättet nästan bokstavligt talat rinner ut i sanden, istället för att vara främst dialog- eller actionpackad. Det här kanske är Enterprises motsvarighet till en Béla Tarr-film? Eller så är det så enkelt som att Berman verkligen gillar grabbiga storylines.

Själv tyckte jag mest att Desert Crossing var lite långtråkigt, och konstaterade också att det här är andra avsnittet i rad där vi är i kontakt med en “alien of the week” utan att egentligen få reda på särskilt mycket om deras civilisation eller samhälle. Jo, vi förstår lite vagt att Zobral och hans folk är förtryckta i någon form av kastsamhälle. Och visst, vi inser att de nu bildat någon form av terrorgrupp. Det är även en intressant take att Archers agerande i det där fånglägret för några avsnitt sedan, nu innebär att han förvandlats till en nästan mytologisk figur för olika utsatta grupper i galaxen. Kuvade och förtryckta av alla sorter som antagligen tror att han kan hjälpa dem till frihet. Men vad är det då man fokuserar på av alla de här intressanta frågorna? Jo, att låta Archer och Tucker spela boll och gå omkring i öknen. Segt.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 686 tv-avsnitt.

ENT: Fallen Hero. Det med spiondiplomaten som gillar iste.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Enterprise skickas för att hämta en av T’Pols gamla idoler, ambassadör V’Lar. Hon har brutit mot en massa regler och måste lämna planeten Mazar på stört, under smått förnedrande former. Men egentligen är hon på flykt, hon har samlat in en massa komprometterande fakta om korruptionen på Mazar och ska vittna om dem i domstol. Skurkarna är dock henne på spåren, och jagar Enterprise för att själv komma över och döda det blivande kronvittnet.

Sexytime: Huvudintrigen till trots, egentligen är det viktigaste i Fallen Hero att man här börjar prata öppet och rakt om sex i Enterprise. I den inledande teasern, till och med!

T’Pol är nämligen jätteorolig över att Tucker och Archer inte fått ligga på hela tiden som Enterprise varit ute och åkt i rymden. Orsaken till oron är den research som hon gjort kring mänsklig sexualitet där det framgått att sex är ett bra sätt för människor att bli av med “tension”. Och eftersom produktiviteten ombord sjunkit med tre procent så föreslår hon nu en semesterresa till Risa. Ni vet, det där semesterparadiset som dyker upp i flera av de andra Star Trek-serierna (det var till exempel där som vi fick se Picard i badbyxor).

Förutom att manusförfattarna verkar vilja skildra mänsklighetens first contact med Risa så känns hela den här utvecklingen av serien lite sad. Jaha, en plotline där en kvinna oroar sig för den manliga sexualiteten, och arrangerar en gruppresa till en plats där det finns “massörer” med massor av fingrar på varje hand. Lite ofräscht. Men kanske skulle man också kunna läsa in en annan undertext. Att T’Pol är fettrött på att objektifieras av alla männen ombord, och tycker att de ska dra till Risa så hon ska slippa deras flåsiga skämt och efterhängsna blickar ett tag. Det kan ju inte vara så lätt att vara den enda kvinnan i besättningen som går runt i en kroppsstrumpa.

Några nya kontakter? Mazarerna verkar inte jättekul. I varje fall inte de gangsters som vi får träffa i det här avsnittet. Eftersom ambassadör V’Lar sitter inne på en massa hemligstämplad information så får vi dessvärre inte reda på så mycket mer om vem som är bovarna på planeten och vad det egentligen är som de gör. Vilket ju också gör vårt engagemang i frågan en smula svalt. Detta kompenserar manusavdelningen med att lägga in en fräsig rymdskeppsjakt där Enterprise faktiskt, för en gångs skull, får vika sig för motståndarna. Även om man gör det men en hemlig plan i bakfickan.

Vårdslöst beteende? Trots att V’Lar tidigt signalerar att hon hellre offrar sig själv än riskerar liven hos besättningen på Enterprise, så vägrar Archer att ge upp. Han tvingar sitt skepp upp i farter på över Warp 5. Och när inget annat fungerar så lurar han i mazarerna att V’Lar ligger i en behandlingstub, när hon egentligen står gömd bakom en dörr. Archers hemliga plan går nämligen ut på att han är gaaanska säker på att vulcanerna kommer att dyka upp med sitt skepp några minuter senare. Men egentligen är det här förstås en ganska grov chansning, som han riskerar allas överlevnad på.

Personlig utveckling:  Archer och T’Pol spelar ut den där konflikten igen, den om huruvida vulcanerna faktiskt var supertjaskiga mot mänskligheten när de höll tillbaka deras tekniska utveckling i massor av år. Själv är jag så trött på hela den här grejen.

Fallen Hero stärker däremot tesen om att vi befinner oss i förarbetena till en romans mellan Archer och T’Pol. Archer vill inte åka till Resa,, samt blir påkommen av ambassadör V’Lar som känner av ett “väldigt starkt band” mellan honom och T’Pol. Och så den här lite tramsiga dialogen:

Ordväxlat:

V’LAR: Have you tried iced tea?

T’POL: I don’t care for it.

V’LAR: Captain Archer certainly does. It’s flavoured with passion fruit. An appropriate ingredient for him, don’t you think?

Matvanor: Jepp, Archer gillar alltså iste med passionsfruktssmak. V’Lar också.

T’Pol vs Mänskligheten: Tja, här är det väl faktiskt T’Pol som framstår som mest korkad den här gången. Hon anstränger sig för att uppfostra Enterprise-besättningen i hyfs och fason inför ambassadörens ankomst. Och så visar det sig att hon är en sån som gärna tar i hand och tycker att andra kulturers inredning är spännande.

Det här kändes precis som… 

Den tydligaste reprisen här var väl Fionnula Flanagan som med V’Lar gör sin tredje Star Trek-karaktär i det här avsnittet. Jag brukar tjata om henne, eftersom hon var med i Familjen Macahan som gick på tv när jag var liten.

Annars så tyckte jag att det här var ett lite halvsömnigt avsnitt, trots att det både innehåller en massa rymdskeppsfajtande och prat om sex. Antar att jag tyckte att det mesta med intrigen var lite småtråkigt: T’Pol träffar en förebild och blir till en början besviken (fast givetvis beror det på ett missförstånd). V’Lar (förebilden i fråga) vet en massa hemligheter som hon inte kan berätta om. Archer är grinig över att han aldrig får reda på något från vulcaner. Hade det inte varit för att jag älskar Fionnula så hade nog inte det här avsnittet klarat sig upp på ett mittbetyg (bara sättet hon tar i hand på är underbart!).

Betyg: 5/10,

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 685 tv-avsnitt.

ENT: Vox Sola. Det med mattabut och spindelnätsvarelsen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

En lite snällare version av The Blob möter Vett och etikettskola för interstellära diplomatiska relationer.

Några nya kontakter? Två nya sorter att bekanta sig med för Archer och de andra. Dels kreetassierna, som dessvärre blir enormt kränkta när Enterprise besättning vill äta middag med deras diplomatiska sändebud. Exakt vad som gick fel har ingen någon aning om, så pass kränkta var kretassierna att de faktiskt inte ens kunde berätta vad det var för hemsk grej som hänt.

Den andra livsformen som hälsar på är inte ens inbjuden. Någon form av vit spindelvävsliknande taglitatelletentakelvarelse indränkt i tapetklister. Den har däremot inget emot människor, utan fångar gärna dem och bygger en liten puppa runt de små liven. Och väntar sedan medan de sakta tynar bort.

Matvanor: Den diplomatiska konflikten med kretassierna reddes till sist ut. Och eftersom det här är tv-serien Enterprise så handlar förstås bråket om mat. Att se någon annan stoppa in mat i munnen är extremt obscent inom det kretassiska kulturen. Ungefär lika illa som offentligt sex. Och det är ju trots allt ganska sällan som man ägnar sig åt att ligga när man har sin första diplomatträff med främmande art.

Vårdslöst beteende? Det känns som att man inte arrangerat grundkursen i “så hanterar vi en aggressiv främmande livsform som tagit sig in i skeppet” på Enterprise. Att en och en gå in i ett fraktrum för att sedan bli övermannade av en tentakelvarelse är en väldigt dålig idé. Kanske bör inte heller skeppets kapten vara en av de första fem som fastnar i en aliens nät. En lite konstig grej med det här avsnittet är att den främmande varelsen lyckas skapa neurologiska band mellan de olika människorna som sitter fast i dess nät, men inte själv kommunicera till de fångade personerna vad den vill.

Personlig utveckling: Hoshi börjar därför knåpa på ett sätt att kommunicera med varelsen genom ljud. Det här leder till en ganska spänd stämning mellan henne och T’Pol. Det är något med T’Pols metod att inspirera och peppa (det vill säga att få allt att låta som underbetyg och anklagelser) som inte riktigt fungerar på Hoshi. Jag hade tänkt att det här avsnittet skulle sluta med ett “men nu förstår vi och respekterar varandra”-moment, men nej.

Det var ju faktiskt t’Pols och Hoshis samarbete som ledde till att man lyckades kommunicera med varelsen, fick reda på att den ville åka hem till sin egen planet och fick tillbaka fångarna i ett stycke. Trots det var de två kvinnornas relation precis lika stel och obekväm mot slutet av det här avsnittet som i början. Det här meningsutbytet verkar inte ha hjälpt:

Ordväxlat:

T’POL: Allowing your emotions to control you won’t help solve this problem, Ensign.

HOSHI: Neither will questioning everything I do.

T’POL: You asked for my help.

HOSHI: I didn’t ask for you to keep count of every time I make a mistake, or to second-guess all of my decisions.

T’POL: As First Officer it’s my duty to supervise you.

HOSHI: This goes beyond duty, Sub-Commander. You’ve been looking over my shoulder ever since you came on board. Double-checking my log entries, my translations.

T’POL: It’s my job.

HOSHI: Is that all we’re talking about? You don’t think I belong on Enterprise, do you.

T’POL: On the contrary. It would be a great loss to Starfleet if you were not a part of this crew. If you feel I’ve been unfair to you, I apologise, but I hold you to a high standard, Ensign, because I know you’re capable of achieving it. Shall we continue?

HOSHI: Yes. Why don’t we take another look at the sub-harmonics. I was thinking we could run it through the decryption matrix, see if we can find a pattern. All I see is numbers, codes.

T’POL: Any code can be broken.

Filmhistoria: Veckans film i Enterprises filmklubb är Fruktans lön från 1953. Här kan du höra en Klassiker av Mårten Blomqvist om filmen!

Sexytime: Archer och Tucker ser på vattenpolomatcher ihop. Ja, det var väl det mest erotiska som hände i det här avsnittet.

Det här kändes precis som…

Archers interstellära charmoffensiv går inget vidare. Inte ens att bjuda på middag är riskfritt när man har med andra kulturer att göra.

Hoshis dåliga självförtroende verkar också vara ett återkommande problem. Att det på något sätt blir hennes fel varje gång ett meningsutbyte med en främmande art går åt skogen är förstås inte hållbart i längden. Men jag hoppas nästan på att den dåliga stämningen mellan T’Pol och Hoshi fortsätter. Lite drama mellan besättningsmedlemmarna hade bara gjort den här serien gott.

Det klibbiga spindelnätet var ju en ambitiös scenografisatsning, men rent dramaturgiskt blev handligen om detta levande nät en smula stillastående. Visst, man la till ett moment där tiden är på väg att gå ut för dem som fastnat i tentaklernas grepp, men riktigt läskigt blev det förstås aldrig. De bara hängde där. Och sedan släpptes de ut, klibbiga och blöta av den vita vätskan. Det var nästan den räligaste biten i hela sammanhanget. Yucky, liksom.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 684 tv-avsnitt.

ENT: Detained. Det där Archer och Mayweather hamnar i fångläger.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Vad är dealen? Detained är lite som en fristående fortsättning på den pågående “kalla kriget om tiden”-plotten. Inte en direkt fortsättning på storyn om tidspolisen från framtiden, utan mer en bihistoria, kanske rentav en liten omväg i den stora övergripande handlingen. Eller en pusselbit i en större bild som inte uppenbarar sig förrän senare. “Temporal Cold War”-plotten expanderar ytterligare, några fler svar får vi däremot inte heller här.

I Detained hamnar Archer och Mayweather i ett tandaranskt fångläger. De har visst kört med sin skyttel rakt in på förbjudet område (kunde inte någon ha satt upp en skylt?), och hamnat direkt i fängelse utan att passera gå. Tandaranerna är i krig med den sulibanska terrorgruppen, den så kallade cabalen (komplotten, sammansvärjningen), och trodde från början att Archer och Mayweather var förklädda terrorister. När man nu testat deras dna och sett att de är människor lovar man att de ska bli frisläppta ganska snart, först ska bara beslutet tas av en domstol.

Men under tiden man väntar inser Archer att alla andra i lägret, förutom han och hans besättningsman, är sulibaner, och att de verkar vara fängslade enbart på grund av sin etniska tillhörighet. Archer gör genast paralleller till när japaner sattes i liknande läger i USA under andra världskriget och blir fly förbannad. Så pass arg att han inte vill bli räddad ur lägret av Enterprise när de anländer till platsen, inte utan att försöka befria sulibanerna på samma gång.

Lägerdirektören hävdar däremot in i det sista att Archer har missförstått hela situationen. Att sulibanerna, när de är fria, inte kommer att ha något annat val än att liera sig med de “onda”, genetiskt förändrade sulibankrigarna och deras sammansvärjning. Tvångsrekrytering är ett understatement i sammanhanget, tydligen. Archer struntar i hans ord och iscensätter den stora flykten med hjälp av Enterprise och några av sulibanerna.

Några nya kontakter? Första dejten med tandaranerna leder alltså till att Archer och Mayweather hamnar i ett fångläger. Men även om tandaranerna verkar vara vänligt inställda till mänskligheten, så blir de snabbt brutala och grymma när man inte är samarbetsvillig.

Transportörtrubbel: Transportörerna fungerar finfint, man kan lätt skicka in en kommunikator rakt in i Archers och Mayweathers cell. Däremot finns det inga oupptäckbara transportörstrålar, som Enterprisepersonalen tror. Och den där kommunikatorn leder till rätt jobbiga följder för Archer och Mayweather.

Vårdslöst beteende? Var är det bästa stället att gömma den där kommunikatorn då? I en ficka i overallen skulle kanske inte vara mitt första förslag. Nästa gång stackars Mayweather sitter i fångläger överväger han nog alternativen ordentligt. Den här gången blir han både ertappad och misshandlad.

Personlig utveckling: Archer har väl aldrig varit så här pass mycket av världssamvete tidigare. I Detained drar han ju faktiskt igång en hel fängelserevolt på egen hand! Som dessutom lyckas! Alla blir fria och drar iväg ut i rymden. Men vet Archer helt säkert att han inte blir lurad av sulibanerna? Han kan ha spelat sina fiender i händerna, eller skaffat sig bundsförvanter för livet.

Matvanor: Manusförfattarna måste ha varit sådär småhungriga varenda gång det blev dags att sätta sig ner och skriva. Även i det här avsnittet är maten en central punkt i tillvaron. Och inte helt överraskande är födan i fängelset inte något vidare:

Ordväxlat:

Första måltiden:

TRAVIS: They call this a proper meal? I should save it for Commander Tucker. It’d make a good valve sealant.

Mat kan också vara en avledande manöver :

TRAVIS: Major, do you have a second? I don’t mean to cause any trouble, but I was wondering if it might be possible to get some better food. No offence, but the meals here are pretty awful.

KLEV: Eat what you’re given.

TRAVIS: I’ll try, but I’m not sure I can hold down another bowl of that what do you call it? It tastes like sawdust. Is that what they make you eat? Because if it is, I’d think about going on a hunger strike.

Sexytime: För en gångs skull hann man inte med att erotisera intrigen i det här äventyret. Ganska unikt under den här säsongen.

Det här kändes precis som…

Det är lite anmärkningsvärt hur många av avsnitten i den här säsongen som handlar om att någon ur Enterprises besättning (oftast Archer) blir tillfångatagna och sedan måste fritas. Det här är väl den mest ambitiösa varianten hittills, där avsnittets huvudsakliga spelplats är ett stort fångläger, som vi till och med får se en animerad bild av från utsidan. Det här är också ett avsnitt där man drar paralleller till Jordens och USA:s historia. Den typen av likheter kan däremot inte längre bara antydas, utan i Enterprise måste tydligen allt påpekas och sägas rakt ut.

Jag är i grunden positiv till det här avsnittet, det hade många olika beståndsdelar trots att manuset på ett plan ändå utgörs av ett ganska klassiskt “den stora flykten”-koncept. Det är också bra att vi får en ny och mer nyanserad bild av sulibanerna i och med det här avsnittet. Och att man fortsätter med den avancerade kosmetiska kirurgin, den här gången är det Reed som är förklädd till suliban. Det är först på slutet, under själva fritagningen, som jag blir en smula förvirrad, det är lite rörigt gestaltat. Lite som att man faktiskt slarvar bort sin stora final. Hur gick det egentligen för Narras farsa Danik. Det hade ju varit fint att få se en scen där de två for iväg ut i galaxen tillsammans.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 683 tv-avsnitt.

ENT: Oasis. Det med spökskeppet som är fullt av hologram.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

I den växande listan av saker som inträffar “för första gången i Star Trek-universumet” i den här serien så har vi nu kommit fram till en introduktion i hologramteknik. En story som berättas genom en spökhistorieliknande mysterium med Shakesepare-referenser.

Enterprise får tips om ett kraschat rymdskepp där man skulle kunna hitta reservdelar till sitt skepp – men varnas samtidigt för att skeppets gamla besättning spökar där. När man kommer fram till skeppet verkar det helt övergivet, men efter några mysrys-scener upptäcker man till sist att en hel besättning bor i vraket. Och verkar ganska nöjda med det.

Det är bara den unga kvinnan i gruppen, LIana, som verkar vara väldigt sugen på både äventyr och Tucker. Samtidigt upptäcker Enterprise-crewen att historien som chefsteknikern (som också är Lianas farsa) berättade om det kraschade skeppet inte riktigt hänger ihop. Efter att ha ifrågasatt hans story, hittat ett lik i en räddningskapsel och blivit beskjutna så inser Archer och de andra att nästan alla på det havererade skeppet är hologram. Deras förlagor dog däremot när skeppet kraschade..

En man som känner sig skyldig för att skeppet han jobbade på gick under har rekonstruerat alla de personer vars död han känner att han förorsakat. Där lever han, chefsteknikern, tillsammans med sin dotter, i ett slags drömvärld. Och först när Enterprises besättning tränger sig på rämnar hans kungarike. Ja, jag tänker i alla fall lite på Shakespeares Stormen här, jag vet inte vad ni säger?

Några nya kontakter? Det här är första kontakten med Kantares-folket, i både organisk och holografisk tappning. En ras som är förvillande lik människor, lite prickar i pannan får räcka som artsspecifik bestämning. Lite slappt.

Vårdslöst beteende? Igen, godtrogenheten hos Archer. Om en snubbe, som den här chefsteknikern, ganska tydligt ger tecken om att han inte vill ha någon hjälp eller bli räddad – då kanske man inte ska hålla på att tjata och övertala. Det är troligtvis något skumt med en person som inte vill bli räddad från en öde och steril planet.

 Matvanor: Hela avsnittet börjar med någon form av interstellär motsvarighet till en chiliutmaning. Man provsmakar någon form av osannolikt stark krydda. Tydligen är det någon sorts växt som krigare någonstans i galaxen använt som ett sätt att pröva sitt mod.

Sedan finns det också en hel del grönsaksodlingar ombord på det kraschade skeppet som försörjer de få organiska som finns kvar i besättningen – däremot ingen glass. Något som Tucker försöker kompensera Liana för, bland annat genom att ge henne någon form av syntetisk glassmaskin när hon lämnar Enterprise för att fara vidare ut i galaxen. Och Tuckers favoritsmak Rocky Road ingår förstås i grundsmakerna.

Sexytime: Det känns som om det ska finnas minst en kyss, flirt eller öronmassage i varenda avsnitt av den här serien nuförtiden. Den här gången är det alltså Tucker och Liana som råflirtar med varandra. Utan den attraktionen hade eventuellt aldrig det där med hologrammen ens avslöjats. Alternativt, hade aldrig Enterprise-besättningen klarat sig levande därifrån.

Ordväxlat: Tucker skäller ut Lianas farsa, och lyckas samtidigt göra en rolig referens till den kommande innovationen hololäkaren!

EZRAL: Why do you think I did this? To retreat into some fantasy? Pretend it never happened? For two years I tried to repair our ship, and I watched my daughter grow up alone. So I decided to bring them back. Her mother first, then Captain Kuulan and the others. I did everything I could to make it like it was, for her.

TUCKER: She deserves more.

EZRAL: I’ve given her everything she needs.

TUCKER: And when you’re gone?

LIANA: Trip, please.

TUCKER: Are you going to let her bury you out in the hills, and live the rest of her life with these people you created? What if the relays burn out again? Then she’ll really be alone.

EZRAL: She’s my daughter. It’s not your concern.

TUCKER: What if she gets hurt? What do you do then? Programme a holographic doctor?

EZRAL: We’ve survived here successfully.

TUCKER: Maybe you have. Ask Liana how she feels. Ask her if just surviving is enough.

Det här kändes precis som… ett annat Star Trek-avsnitt: Shadowplay. Deep Space Nine-avsnittet om en hel stad som bebos av hologram. Odo var en av de centrala figurerna i det avsnittet, och här dyker minsann den skådisen, Rene Auberjonois, upp som gästskådis – men utan changelingansiktsmask.  

Åh, alla dessa pappor som ska skydda sina döttrar från världen utanför. Och som av någon anledning tror att de inte behöver några andra män en de själva…de är rätt tjatiga tycker jag. Som här där Liana verkligen inte får säga eller tycka så mycket – hon är bara kvinnan som farsan och hennes kärleksintresse slåss om. Tradigt.

Däremot gillade jag avsnittets första del, då det fortfarande var lite spökhistoriestämning. Och det där liket man hittade i räddningskapseln var också något av en höjdpunkt. Hologramhistorien var däremot lite trögflytande. Förutom att man upprepar en idé från en tidigare serie, så känns hela scenariot en smula överutnyttjat. Ni vet, där man besöker en civilisation där allt är perfekt på ytan, men där det finns något skumt som döljer sig bakom fasaden. Lite pangpang hottade dock upp anrättningen en smula!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 682 tv-avsnitt.

ENT: Acquisition. Ferengipremiär i Enterprise.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Ferengierna gör sitt första fysiska framträdande i Enterprise och Star Trek-tidslinjen i Acquisition, men utan att ordet “ferengi” någonsin används. Antar att det var ett lite halvhjärtat försök att komma undan att avsnittet fuckar upp Star Trek-kanonen. Ferengierna försöker i varje fall plundra Enterprise, men misslyckas på grund av sin egen girighet och Archers list. Det vill säga, ungefär samma handling som vi alltid ser när ferengier försöker genomföra en stor kupp.

Enterprises version av ferengier är mer lika de som vi träffade i The Next Generation än den något gulligare upplagan som rasen utvecklades till under Deep Space 9 – någotsånär korrekt enligt tidslinjen, alltså. För här de på nytt ondskefulla, förslagna och brutala. Att söva ner hela Enterprises besättning för att kunna plundra skeppet är onekligen ett rätt grovt tilltag, men vi får också veta att de helt kallt överväger att sälja besättningens kvinnorna som slavar. Och lite extra det creepy känns fascinationen vid T’Pols öron, som de tafsar på när hon är medvetslös.

Det finns bara en enda i Enterprisebesättningen som inte tuppat av som en effekt av sömngasen. Det är Tucker, som suttit isolerad inne i skeppets desinfektionsrum och därmed skyddats från sömnmedlet. När han till sist tar sig ut försöker han rädda besättningen med hjälp av Archer (som ferengierna väcker för att fråga ut om var han gömmer sitt guld) samt T’Pol (som Tucker väcker med någon form av motgift som han snor från ferengierna). I planen ingår också att Archer försöker få den lägst rankade ferengiern, Krem, att göra uppror mot sina plågoandar.

Och gissa vem som spelar den där Krem. Jodå, Jeffrey Combs är tillbaka! Igen!! Han var ju nyss den arga andoriern Thy’lek Shran (förutom att han spelade flera roller han i Deep Space Nine). Och Ethan Phillips som spelade Neelix i Voyager gör också han comeback iförd en ferengimask.

Några nya kontakter? Ferengierna har ju varken Enterprisebesättningen eller människorna överlag träffat tidigare, bara hört talas om i ett tidigare avsnitt. Men någon ljuv musik uppstod inte vid det här mötet. Tror Archer kan börja ge upp det där med att umgås med andra folk i rymden. Det blir ju bara fel hela tiden. Galaxen är ett tufft ställe. Till och med för hundar.

Vårdslöst beteende? Man kanske inte ska ta ombord främmande föremål, som eventuellt innehåller sömngas? Säkerhetsprotokollen ombord på Enterprise verkar ha gigantiska brister.

 Matvanor: En av ferengierna plundrar mässen. Han gillar inte hur sallad luktar, men desserterna kastar han ner i påsen där han samlar sitt byte.

Sexytime: Ingen ska säga att den här serien inte är noga med att fördela exponeringen och objektifieringen mellan könen. Den här gången är det Tucker som tillbringar kanske en tredjedel av avsnittet iförd linne och kallingar. Den klädseln ställer till med lite problem när han väcker T’Pol från hennes djupa dvala. Hon får lite våldtäktsmansvibbar – vet inte om Tuckers svar är så lugnande: “Just because a guy’s in his underwear you think the worst“.

Annars är det förstås ferengierna som står för den erotiska fixeringen i det här avsnittet. De är djupt besvikna på människornas öron, men T’Pols verkar väcka deras intresse. T’Pol tvingas dessutom att massera lite ferengiöron innan hon lyckas golva sin fångvaktare genom ett sånt där vulcangrepp.

Ordväxlat: Det kanske mest legendariska med det här avsnittet är kanske ändå att det tar fem och en halv minut innan vi hör engelska talas. Och ferengiernas snack innan dess är inte ens textat. Det är uppenbart att programmakarna börjat bli lite kaxiga nu.

MUK: Lahje. Sapa-moul!
KREM: Ehj saf-rey tomen-dee.
MUK: Konah see-oh-mahj irr zoon.
(Krem spots T’Pol lying against the bulkhead.)
KREM: Ooo. Senpa tah-moy. Lorala rrela. Latinum soun teyvalah.
MUK: Ulis tenda vool.

Det här kändes precis som…

Jag gillar förstås anslaget, med oöversatta samtal på ferengi. Samt en intrig där alla ombord ligger utslagna och hjälplösa (även om vissa av deras liggande positioner inte känns helt realistiska). I övrigt borde väl det här kategoriseras som ett retro-avsnitt, där man både plockar upp en av publikens favoritaliens och några gamla skådisar från förr. Har nu också börjat känna att den här seriens huvudsyfte mer och mer verkar vara att bli en officiell prequel, där olika origin stories ska tryckas in (även om det i det här fallet innebär att man måste sno first contact med ferengierna från The Next Generation).

Jag roades av Acquisition, även om det kändes som om intrigen gick på tomgång ibland. Serieskaparna har fortfarande oväntat svårt att få till några vettiga b-handlingar som kan öka tempot. Plus att greppet med att någon ska överlista en dum men girig ferengi alltid känns lite….lättköpt. Hade ferengierna varit så här lättlurade borde de ju aldrig ha lyckats med att bygga upp sin rikedom och teknik. Men som puttrig Star Trek-underhållning med tydliga nostalgivibbar var väl det här högst ändamålsenligt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 681 tv-avsnitt.

ENT: Rogue Planet. Det med jägarna och shapeshiftern.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Enterprise tar ställning i frågan om varelsers rätt att jaga andra varelser för nöjes skull. Det är faktiskt fel. Framför allt om varelserna som jagas är heta blondiner.

Och handlingen är…

Aha, ett avsnitt om en grym jägarras, tänkte jag för mig själv en liten bit in i det här avsnittet. Och jag var nog ganska så säker på att där och då ha genomskådat hela plotten. Något i stil med att jägare är dumma, Enterprisegänget snälla, jakt otidsenligt och ansett som en grymt och primitiv sedvänja.

Men så dök det upp en jättesnygg blondin som bara Jon Archer kunde se, och jag tappade lite kontrollen över vart avsnittet var på väg. Men blondinen var förstås en shapeshifter, vilket också visade sig vara de grymma jägarnas favoritbyte. Så Archer kommer på ett sätt att skydda blondinen, förlåt shapeshifterrasen, eftersom jakt är en otidsenlig och primitiv sedvänja. Så, trots en liten blondinförvirring, så slutade det är avsnittet precis som jag trodde.

Annars är jag väl mest fascinerad över att stora delar av det här avsnittet utspelas på en planet som rymt. Som far runt ensam i rymden utan någon sol att cirkla kring. En rätt så mörklagd plats, alltså, vilket betyder att Star Trek-scenograferna fått ett ganska enkelt jobb i det här avsnittet. Man kan lugnt använda sig av sin vanliga djungelinredning, men strunta i att tända ljuset. Något som också gör att man kan använda sig av fräsiga glasögon med självlysande röda och gröna detaljer. Hur växterna kan växa i mörker och till och med ha gröna blad förklaras dock aldrig mer än att det är varmt på planeten, tack vare något gasutsläpp.

Det är rätt så roligt att någon märklig form av misogyni, eller rädsla för det kvinnliga skiner igenom i Rogue Planet. I alla fall bland de där jägarna, som jag antar lever i ett patriarkat. I varje fall är det ingen kvinnlig jägare med i det här jaktlaget. Och när jägarna är ute på sina rundor så återkommer man till det här med farliga honor. Först: “Drayjin. A female. They’re very unpredictable”, följt av “It was a Drayjin. The females can be very aggressive, especially if they’re protecting a nest”. Jo, vi fattar vad ni vill säga om kvinnor här.

Några nya kontakter? Man träffar alltså både på jägarna från Eska och en wraith – gengångare. Den typen av shapeshifter som är jägarnas mest eftertraktade byte.

Sexytime: Alltså det klyschiga i vilken mänsklig form som shapeshiftern antar är svår att svälja. Den här serien tävlar just nu med originalserien i sin sex- och flirtfixering. Något ligga blir det dock inte den här gången, men Archer kysser i varje fall shapeshiftern på slutet. Efter det så antar hon någon form av snigelliknande form och glider iväg. Men, var det bara jag, eller blev T’Pol en smula sotis över att Archer sprang runt och letade efter ett skogsrå på den där nattsvarta planeten? Så svårt att förstå vem det är som hon kommer att bli ihop med så småningom. Eller är hon kanske en relationsanarkist?

Ordväxlat:

ARCHER: I don’t know what she is. I know it’s not possible for her to be human, but she’s appearing to me for a reason and I’m going to figure out what it is.

T’POL: How?

ARCHER: I’m going to find her.

T’POL: I’ll go with you.

ARCHER: No.

T’POL: A well-armed hunter was nearly killed today. It would be foolish to go into the jungle alone.

ARCHER: I have to. She’s chosen to communicate with me. I don’t know why, but I don’t think she’d reveal herself if anyone else was around.

T’POL: Is that your only reason for going by yourself?

ARCHER: What?

T’POL: With respect, Captain, I wonder if you would be so determined to find this apparition if it were a scantily-clad man.

Matvanor: De där jägarna bjuder på något som heter Drayjin. Det är tydligen gott. Att man äter oetiskt jagad mat är inte något någon från Enterprisebesättningen genast protesterar mot. Jag antar att det är någon form av kulturell respekt som man upprätthåller. Men man upplyser åtminstone jaktlaget om att det där med att jaga vilda djur blev omodernt för cirka hundra år sedan på Jorden.

Vårdslöst beteende? Jag trodde att Archer bestämt sig för att inte gripa in i främmande arters och folks business efter det där avsnittet med den utrotningshotade rasen. Men tydligen är Archer precis lika inkonsekvent i den här frågan som alla hans efterträdare.

Personlig utveckling: Archer kan citera Yeats när andan faller på. Dessvärre handlar det inte om att han var en ivrig poesinörd, utan det var hans morsa som brukade citera en dikt för honom när han var liten.

Det här kändes precis som.. Det har ju varit några jägaravsnitt i andra Star Trek-serier, men då har det ju mer handlat om civilisationer som helt och hållet kretsat kring att jaga eller bli jagad. Här är det mer som Grabbarna på Fagerhult i rymden.

Känner mig precis medelnöjd med det här avsnittet. Det blir lite rafflande här och där, men slutar alldeles för förutsägbart för att jag riktigt ska gå igång på det.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 680 tv-avsnitt.