Category: Star Trek: Discovery

Discoverys femte och sista säsong: Hur jakten på livets början blev seriens död.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag tycker att Discovery-hatet bland vissa Trekkers gränsar till någon form av trek-extremism. En form av fandomkonservatism och bakåtsträvande där vissa nostalgiska fans stundtals helt urartar i sina försök att stoppa all form av utveckling av franchisen som de älskar. En form av subkulturkrig där tongångarna känns igen från det lite större amerikanska kulturkriget. Och fenomenet existerar förstås inte bara inom Star Trek, samma visa hörs till exempel även från vissa Star Wars-fans när man försökt göra det universumet mer mångfacetterad.

Kanske nådde de där NuTrek-hatarna en ny bottennivå när de för någon månad sedan triumferande förklarade att Discovery inte var en del av Star Treks kanon. Beviset utgjordes av några sekunder i det sista avsnittet av Lower Decks, i en scen där klingonerna byter utseende när man hoppar mellan olika dimensioner. Det rätt roliga skämtet om Star Treks eviga omstajlande av klingonerna blev i NuTrek-hatarnas händer ett bevis på att inte bara Discovery, utan kanske alla de nya serierna utspelades i en egen tidslinje. Och visst, det kanske finns en tanke där, att se varje reboot som ett slags parallellt universum? Eller så kanske man också kan tagga ner, inse att vissa delar av Star Trek-universumet inte är helt och hållet logiskt (det är ju inte som att originalserien alltid var så konsekvent). Och inte envist försöka tjata om vad som får och inte får rymmas inom Star Treks kanon.

Lite extra orättvis känns väl den hårdföra behandlingen av Discovery när själva kärnan i den här femte och sista säsongen är viljan att knyta an till just kanon, och fixa ihop lite lösa trådar från seriens tidigare installationer. Det handlar bland annat om avsnittet The Chase frånThe Next Generation. En rätt ambitiös satsning, eftersom man på det här sättet tog sig an inget mindre än livets uppkomst. Ett lite fiffigt ämne för en avslutningssäsong. Att sluta med början.

Om vi först hoppar tillbaka i Startrekiversumets utvecklng: Jag har alltid sett The Chase som ett slags krystad efterkonstruktion. Ett försök att hitta på en rimlig förklaring till varför så många av de aliens som Federationen består av, och stöter på under sina upptäcksfärder, är humanoider, med två ben och två armar. Enligt The Chase beror det helt enkelt på att de alla har samma ursprung. En delad stamtavla från en och samma ras som spred sitt DNA på en rad olika planeter. I The Chase används det här som ett slags hoppfullt fredsbudskap: Eftersom klingoner, cardassier och människor visar sig ha mer gemensamt än de tidigare trott, borde de inte heller kriga och bekämpa varandra. Samma sak verkar vara syftet med den här säsongen av Discovery. Och precis som i det gamla Next Generation-avsnittet så kombinerar man det lite större, högtravande budskapet med en rafflande skattjakt. Man jagar ett oerhört viktigt föremål som kan avgöra universums öde as we know it. Skattjakt med pretentiösa undertoner – kan det bli mer Star Trek: Discoveryianskt?

När jag försöker summera den femte säsongen av Discovery, så finns det tre, kanske fyra, olika viktiga nivåer i berättandet. Michael och Book ska bli tillsammans igen, hur ska det gå till? Det pågår även ett slags Jakten på den försvunna skatten-tävling mellan Federationen och två pirater om vem som först ska få ihop alla ledtrådar för att kunna hitta 3. Ett jättemärkligt futuristiskt ställe där tydligen hemligheten till livets uppkomst finns. Ja, man skulle kunna kalla det för själva fabriken där de så kallade “progenitors” framställde sina olika fröpåsar med livsformer. Det fjärde berättarspåret är den om de två piraterna, Moll och L’ak, som man lite välvilligt skulle kunna kalla för en interstellär upplaga av Bonnie & Clyde, och deras olika kaotiska relationer till omvärlden.

Inledningsvis var jag förtjust över att serieskaparna verkat inse att man måste krydda sina avsnitt med lite mer action den här säsongen. Säsongspremiären var verkligen ett höghastighetsäventyr, som bland annat innehöll ett dramatiskt sandskred, någon form av ökenjeepjakt samt en härligt obekväm konflikt mellan Burnham och kapten Rayner. Men riktigt samma högoktaniga nivå bibehålls inte genom hela säsongen.

I stället skriver man in en omfångsrik bihandling om Breen-imperiet. Kunde man valt en mer tråkig del av Trek-loren att fördjupa sig i? Jo, vi får visserligen se vad de döljer under sina huvudbonader, och får veta att de tydligen har dubbla utseenden, men i längden blir det väldigt stumt med en livsform som tillbringar den mesta tiden i dräkter med tillhörande heltäckande hjälmar där det bara finns en liten springa att kika ut genom. Och så deras läten, som mest låter som oväsen.När vi sedan får gå lite mer på djupet kring vad deras civilisation går ut på, så visar det sig vara ytterligare en hierarkisk kultur där blodsband bestämmer rang och maktposition. Mer Game of Thrones än SF-innovativt alltså.

Breen-imperiet är förstås också intresserade av att få tillgång till livets gåta, och konkurrerar nu med Federationen om om att vinna prisjakten. Själv funderar jag på några andra frågeställningar. Som hur de två rymdpiraterna Moll och L’ak blev intresserade av varandra initialt. Hur började Moll gå igång på L’ak när han bara var en i mängden av alla Breen-soldater klädda i identiska uniformer, bakom identiska masker? Är det här i själva verket någon form av rymdversion av Love is Blind? Dessutom verkar ju inte ens L’ak särskilt kul. När sedan Moll går all in och blir någon form av Breen-drottning så tröttnar jag en smula. Breenkulturen går från att vara mystisk till urtråkig i den här säsongen, bara snäppet mer intressant än en anomali i rymden. Vissa saker kanske ska förbli olösta gåtor.

En annan invändning är det faktum att Moll tydligen är släkt med Books mentor, Cleveland Booker IV. En helt onödig koppling, tycker jag, som bara får Discovery-universumet att krympa. Jag vill inte att regeln om six degrees of separation ska gälla även för interstellära relationer. Det blir bara klaustrofobiskt.

Däremot är jag väldigt förjust i Rayner, som blir Michaels Number One ombord på Discovery. Hon vill ha en nejsägare men får lite mer negativitet än hon förväntat sig. Rayner är en härligt obekväm person i mjukisgänget ombord på Discovery. Synd bara att även hans obehagliga sidor ska förklaras genom någon form av basoc-pop-psykologi. Ingen får liksom bara vara en jävligt vresig person i det här universumet.

Så det är inte helt oväntat att när Michael väl når gåtans lösning så bangar hon. Att hitta källan till liv verkar nämligen också innebära att man bestämmer sig för att anta ett slags heltidsanställning i livsskapande. För en gångs skull verkar inte Michael vara supersugen på att ta sig an allt ansvar som universum erbjuder henne. Alltså bestämmer hon sig, lite på en höft verkar det som, för att världen redan är fylld av mångfald och att källan till livets uppkomst är så pass kraftfull att den inte riktigt går att överlåta till någon, att konsekvenserna kan bli katastrofala om tekniken hamnar i fel händer. Och vet du. Det tänkte nog jag redan från början. Även om jag kan gilla en härlig skattjakt, så var det något som liksom skavde under hela den här säsongen. Om den här tekniken är så revolutionerande, farlig och omstörtande, hur ska den minst sagt instabila Federationen 2.0 klara av att hantera den? De lyckas ju nätt och jämnt komma överens om något överhuvudtaget.

L-R Sawandi Wilson as Captain Leto, Sonequa Martin-Green as Burnham and David Ajala as Book in Star Trek: Discovery episode 10, season 5 steaming on Paramount+, 2023. Photo Credit: Michael Gibson/Paramount+.

När hela jakten på den försvunna tekniken slutar med att den ska gömmas igen på något oklart sätt, så känns faktiskt hela säsongen en smula meningslös. Men tack vare att det beslutades att säsong fem blev den sista med Discovery, så gavs serieskaparna en möjlighet att klistra på en epilog på det sista avsnittet.Och den räddar nog faktiskt upp hela säsongen. Här får vi se Michael och Book många år senare, får reda på att deras nepo-baby till son förstås gör karriär i Starfleet, och att Book återskapat delar av sin hemplanet genom den uppenbart invasiva arten Världsträdet. Varför kändes det där som vad som skulle kunna vara introt till en serie som eventuellt skulle vara lite mer lättillgänglig än Discovery? I den här femte säsongen fick jag till sist nog av pretentionerna Framför allt när hela jakten på livets gåta slutade i ett: “nä, men jag tror vi är färdiga här”.

Eller är man det? Det avslutande avsnittet slutar med ett slags bro över till Calypso. Det kanske mest mystiska av alla Short Trek-avsnitt. Och även om man inte lyckades helt förklara vad det är för märkligt och hemligt uppdrag som Cora och Discovery fick vänta på i tusen år ute i världsrymden, så lyckades man i alla fall knyta samman hela seriens output. På samma sätt blev epilogen i det sista avsnittet också en värdig avslutning, med hela gänget från förr samlade i en och samma scen. Slutet på resan. (om nu inte Paramount får massor av stålar i kassakistan och bestämmer sig för en spin-off eller en långfilm).

Så tack och hej, Discovery. Det var kul att se en serie som ville ta Star Trek in i den mörka och pretentiösa prestige-tv-kulturen. Men där det ofta kändes som om man slog knut på sig själv och stundtals på något sätt ville FÖR mycket. Jämför med Strange New Worlds som i sina inledande avsnitt på ett betydligt rakare, enklare och mer lekfullt sätt lyckades göra en mycket mer traditionell, men också betydligt mer lättsmält, och faktiskt även fascinerande form av, SF-television. Discovery, jag uppskattar ambitionerna, visionerna och moderniteten. Det här var en serie som på många sätt vågade göra de modiga valen. Men till sist kändes det som att en del av de där stora tankarna kom i vägen för själva historien och berättandet. .

Star Trek: Discoverys femte säsong blev också seriens sista. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek Discovery, säsong fyra. Den slingrande vägen genom en sorglig, technobabbland post-covid-säsong.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Jag blev lite överraskad när jag såg om den fjärde säsongen av Star Trek: Discovery. Den kändes på något vis så tydligt daterad, trots att den egentligen bara har några år på nacken. Det känns redan nu som om man kan använda begreppet Tidstypisk.

Vi kanske inte insåg det då, men nu, sett så här i backspegeln, är den här säsongen ett perfekt exempel på en väldigt specifik tidpunkt i den amerikanska tv-historien. 2021 , när de första avsnitten började visas, var tv-branschen äntligen på väg ut ur sin Covid-bubbla, drömmen om evig tillväxt för streamingtjänsterna var fortfarande alive and kicking, och Discoverys skapare verkar ha varit besjälade av att göra den mest vuxna, mörka och progressiva versionen av Star Trek någonsin.Vi pratar kvalitets-tv, vi pratar mörker och existentiella frågeställningar, vi pratar små spontana tal om vad som egentligen är kärnan i Federationen, vi pratar (helt ärligt, en smula stela) försök att adressera transproblematik. Det är nästan så att man blir lite rörd när man ser tillbaka på den här tiden, lite drygt fyra år senare. Det hela känns så naivt på något sätt. Som om ingen anade vad som väntade, både när det gäller branschen som politiskt. Visst, det fanns förstås en hel del Nu-Trek-haters där ute som avskydde den här säsongen redan för fyra år sedan, men sett ur dagens amerikanska perspektiv, i en tid när man från konservativt håll ser mångfaldsarbete som ett skällsord, så blir förstås den här seriens ambitioner ännu mer aparta.

Men om vi för en stund fokuserar på det dramaturgiska, så har den här säsongen flera stora problem. Den liksom stannar upp efter ett tag. Blir bitvis oengagerande. Kanske lite väl hopplös? Något är det i alla fall som till sist får mig att rycka på axlarna i tv-soffan, trots att intrigen handlar om ett hot som kan utplåna hela planeter i en handvändning. Jag dras inte riktig med. Här är ett försök att spalta upp några av de saker jag irriterat mig på:

Säsong fyra saknar en riktigt mustig och skräckinjagande antagonist. Hela grundpremissen bakom den här säsongen, att motståndaren man ska bekämpa är ett planetslukande svart hål som hoppar runt i vår galax, är på tok för abstrakt – trots de högst konkreta konsekvenserna av dess agerande. Det finns liksom inga spännande karaktärsdrag att fascineras av. Inga roliga kostymer. Inte ens någon annorlunda rymdskeppsdesign att locka med. Bara ett mysterium: Ett väldigt kraftfullt rymdfenomen som kan slå till var som helst, när som helst. Som på ett ögonblick, nästan, kan förvandla en blomstrande planet till en samling bråte i rymden. För att jämföra med ett annat liknande SF-koncept, Dödsstjärnan såg i alla fall cool ut. Här får vi vänta ända fram till de allra sista avsnitten innan vi får en skymt av några aliens. De är coola, men det är en låååång resa dit.

Vissa delar av manuset är torrt som fnöske. Ta bara de könlösa och extremt trista benämningar man använder sig av när man pratar om det mystiska hot som man försöker stoppa. DMA – Dark Matter Anomaly, kallas själva det planetätande fenomenet. Och dess skapare? Okänd art 10-C. Den närapå kliniska fantasilösheten kombineras sedan med mängder av techobabble. Den teoretiska infallsvinkeln på säsongens stora drama känns som symptomatisk för en serie där jag får intrycket att manusförfattarna tycker att det blivit problematiskt med hela grejen om skurkar och fiender. I stället har man skrivit en säsong som till största delen kretsar kring en mystisk planettrålare som styrs av en okänd entitet utanför galaxens gränser. Jo, det finns en moralisk pay-off, men den kommer sent i den här säsongen. Väldigt sent.

Och kan Michael sluta tjata om Federationen? Den här säsongen kretsar på nytt kring vad som blivit det centrala temat i Discovery. Michaels relation till Federationen. Här står hennes djupa övertygelse om hur man ska förhålla sig till främmande livsformer i kontrast till pojkvännens Bookers såriga hämndlystnad. Han har mist allt när DMA:n totalförstörde hans hemplanet. Nu vill han till varje pris se till att historien inte upprepar sig, och han drar sig inte för att möta våld med våld. Medan Michael vill utforska varje möjligt alternativ innan man sprätter iväg en bomb rakt in i anomalin. Något hon också berättar i ett antal små miniföredrag. Och som inte stoppar Booker från att svika henne.

När jag nu har skrivit av mig det där, kan jag väl kosta på mig lite nyanser. Jo, det finns trots allt en bov i det här dramat. Men kanske är även han på sätt och vis ett offer. Ruon Tarka, en variant på tropen “galen vetenskapsman”, skildras som en komplex person, vars agerande motiveras av skuld och…kanske kärlek? För att vara en serie som inte skyggar för att representera olika sexuella läggningar så är Discoverys upphovspersoner ovanligt vaga när det gäller vänskapen mellan Ruon Tarka och Oros. Det känns ändå som om det var lite mer mys än bara bästa vänner? De två var cellkamrater hos The Emerald Chain, och det som driver Tarka i den här säsongen är möjligheten att hitta en dimension dit Oros flytt, så att de kan återförenas. Eventuellt skulle han också kunna nöja sig med en dimension där en annan upplaga av Oros skulle kunna finnas. Här snuddar manusförfattarna vid en av de intressantare aspekterna av multidimensionella universum – längtan efter att utnyttja parallella världar för att åter få vara tillsammans med dem man mist i sin hemmadimension. En problematik som Discovery i viss mån har utforskat i plotlinjen med kapten Georgiou och spegeluniversumet, men som man inte riktigt mäktar med att göra något verkligt intressant av här.

Och fråga mig inte exakt hur Tarka skulle hitta fram till den där andra dimensionen, men på något sätt ville han använda sig av den energi som skulle frigöras om man attackerar DMA:n. Så Tarka utnyttjar och manipulerar den sörjande Booker för att få honom dit han vill, och verkar dessutom infiltrera och ta över varenda tekniskt system som han kommer i närheten av. Han får också förvånansvärt fria tyglar ombord på Discovery. Alla är väldigt naiva mot en person som är uppenbart nonchalant och otrevlig.

Jag vill också förtydliga och säga att inte allt technobabble är dåligt. Jag gillade verkligen de delar av säsongen där man liksom gjorde en cover på filmen Arrival. Det vill säga försöker hitta sätt att kommunicera med DMA:n på, och passionerat diskuterar olika lingvistiska modeller. Det blir superintressant även om jag kanske bara förstår hälften. Men den här typen av ohejdat nördande är ändå en av seriens styrkor, (och ett trick som de använder även i andra sammanhang, som ett sätt att göra Stamets och Adina lite mer likeable). Och jag älskar de mystiska varelserna som byggt DMA:n. De ser ascoola ut. Vill se mer av dem.

Men som helhet undrar jag ände om inte den här storyn hade passat bättre som en miniserie på fyra avsnitt i stället?. Början och slutet är bra. Det är inte bara Booker som blir stum, jag med. Sprickan mellan Book och Michael växer, men blir ganska snart lite odynamiskt uppenbar. Och jag tycker inte att man lyckas skapa intressanta historier genom birollsfigurerna heller. Transhistorien går lite på tomgång, så man skriver ut Gray (transpersonen som finns i symbionten som Adina bär på, men som får en egen konstgjord kropp i den här säsongen). Inte ens det interna politiska spelet inom Federationen går jag igång på. Även om jag inte kan låta bli att skratta när man trycker in den demokratiska politikern och aktivisten Stacey Abrams som Förenade Jordens president i säsongsavslutningen. De Trekkonservativa där ute måste ha flippat.

Å andra sidan verkar hela skrivarstugan lida av Trump-ptsd. Varenda plotline genomsyras av berättelser om tolerans, förståelse, och hur man genom samtal, förståelse och empati kan hitta lösningar. Inte ens en skeppsdatorn, vars AI blivit helt autonom, går att säga till på skarpen. Istället lirkar man, spelar spel och håller handen när självförtroendet brister hos Zora – som skeppsdatorn nu heter. Inte ens när hon sedan får hybris och vägrar att lyda en direkt order blir det en konflikt. Istället diskuterar man tills man kan hitta en gemensam lösning. Frågan är om AI-skildringen kanske hade blivit lite tuffare om manusen skrivits idag. Idag är AI en högst verklig del av vår vardag, och ett konkret hot mot både manusförfattare och skådespelare. Zoras samtida släktingar kommer att sno jobben från större delen av Hollywood. Det känns redan som de skriver många av manusen till Netflix-produktioner i varje fall.

Tyvärr Det är när man ser den här fjärde säsongen, som jag verkligen börjar längta till Strange New Worlds. Lite kortare bågar i berättandet, och konflikter och mysterier som inte VARENDA gång måste handla om Universums eller Jordens överlevnad. Fast säsongen räddas kanske ändå av det sista avsnittet. Det är fint och stämningsfullt, även om man inte vågar sig på att vara drastiska nog och faktiskt ta livet av Booker. Nu blir det ändå lite hopp om framtiden för honom och Michael, trots att han transporteras iväg till straffarbete mitt i ett samtal mellan de två.

Så, om jag ska sammanfatta. Discovery fortsätter att nästan slå knut på sig själv i sina ambitioner att förnya Star Trek-konceptet. Det blir därför också ibland lite krampaktigt. Säsongens äventyrliga, fartfyllda start går nästan genast över i moll. Och även när man försöker hitta angelägna frågor att diskutera och problematisera så blir det ändå lite tungfotat. Sen ska man heller inte underdriva hur Covid gjorde oss alla till genomdeprimerade människor. Kanske ska man även se den här fjärde säsongen som en typisk covid-produkt. Ingenting är enkelt och glimtarna av glädje stannar oftast just vid det. Glimtar.

Star Trek: Section 31 släpptes på de amerikanska streamingtjänsterna den 24 januari. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Section 31. Serien som krympte till en pilot som blev en film, som (nästan) alla är arga på.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det börjar dramatiskt. Stötar av bombastisk musik, medan såväl Paramount- som Star Trek-loggan för ett ögonblick syns spegelvända på bildskärmen. Sedan ett citat från Aischylos. I den första scenen klipps det sedan in svartrutor mellan bilderna på någon som slår med en hammare på ett städ. Allt känns som ett slags markering för att visa att Section 31 är något annat än bara ett vanligt tv-serieavsnitt. Men stämmer det verkligen?

Efter den här starten får vi följa en ung version av spegeluniversumets Philippa Georgiou, som genomgår ett sista test för att vinna titeln som kejsarinna över det Terranska riket (som tydligen utnämns efter någon form av Hunger Games-liknande utslagstävling). Den unga Georgiou ska i det här examensprovet bevisa att hon är beredd att offra allt för det Terranska riket.

Jag tror att många av Star Trek-fansen hade haft lättare att köpa den här spin-offen om resten av filmen också hade handlat om Georgious backstory. I stället utgör de här inledande scenerna bara en prolog till något som till mest liknar ett avsnitt av tv-serien Mission Impossible, (eller På Farligt Uppdrag som den hette när jag såg den på tv när jag var liten). Control (Jamie Lee Curtis) ger en grupp från Section 31 i uppdrag att lokalisera den försvunna Georgiou, och sedan ska de få hjälp av henne att genomföra ett jätteviktigt och jättehemligt uppdrag – att lägga beslag på ett domedagsvapen. Äventyret utspelas under det tidiga 2300 talet, troligtvis år 2324, under det som av vissa kallas “The Lost Era”, den mellan TOS-filmerna och The Next Generation. Men tonen är i mycket samma som den i Discovery. Den lite mörkare versionen av Star Trek-universumet, helt enkelt. Men nu med en grupp av Section 31-agenter som mest känns som ett gäng superhjältar. Ja, det stämmer, Star Trek bestämmer sig för att hoppa på superhjältevågen när den i stort sett är populärkulturellt stendöd.

Själva storyn tar sin början på ytterligare en sån där alien-krog, som tydligen alla rymdfranchises måste innehålla numera. Det känns som om baren i Mos Eisley i den första Star Wars-filmen numera blivit en stående trope som alla SF-skapare måste förhålla sig till. Helst ska alla slänga in några scener som utspelas på en EXOTISK bar som frekventeras av mängder av olika typer av varelser från olika planeter. Här enas man över kulturklyftorna i sin vilja att berusa sig och ägna sig åt olika förbjudna nöjen. Section 31 tillför inte supermycket nytt till den tröttsamma klichén, förutom att den kanske fungerar ett slags signal om att i stort sett allt från och med det här ögonblicket består av tröttsamma klichéer. Inklusive en fejkad identitet för Georgiou – på den här baren/rymdstationen är hon känd som Madame du Franc. Härregud, så pinsamt.

Georgiou blir lite motvilligt värvad av Section 31 och presenteras för sitt nya “gäng”. – flera med pinsamt töntiga namn. Här finns Zeph, en korkad typ i en dräkt som också är ett multiverktyg, den flirtiga Melle, den strikta och reglement-trogna representanten för Stjärnflottan, Rachel Garrett, .som senare ska bli kapten för Enterprise, och så en Vulcansk robot som styrs av en liten Nanokin som heter Fuzz i ett litet skepp inuti roboten. De leds alla av den lite hunkige Alok, som var den som var tänkt att förföra Georgiou när de först fick kontakt, fyrkantigt spelad av Omari Hardwick, som verkar tro att han är med i en c-actionfilm. Och det kanske han är.

Michelle Yeoh kämpar på med sin rolltolkning, men jag tycker inte att hon får vara tillräckligt elak och ondskefull för att hennes Giorgiou ska bli riktigt underhållande. Särskilt mycket nytt om Section 31 fick vi inte heller lära oss. Just det, det finns en shapeshifter som heter Quasi också i det här gänget. Honom förträngde jag genast pga just det skämmiga namnet. Jag är tydligen väldigt namnöverkänslig just nu.

Section 31 har varit på gång i pipelinen flera år, men drabbats av motgång efter motgång. Covid-pandemin, manusförfattarstrejk, ja, till och med Mihcelle Yeohs popularitet efter Oscarsvinsten visade sig utgöra hinder för den här produktionen. Section 31 blev till och med omkörda av Strange New Worlds i spinoff-racet och fick snällt vänta på sin tur. Och när man nu äntligen kommer till skott så får man väl säga att minnet av rollfiguren Georgiou faktiskt började falna hos publiken. Men trots den långa startsträckan känns inte den här långfilmsvarianten särskilt genomarbetad. Snarare mer som att man kanske hade ett manus till ett pilotavsnitt färdigt, och valde att göra det som ett fristående äventyr. Kanske med förhoppningen att en succé skulle öka efterfrågan på en hel säsong?

Framgångarna har däremot uteblivit, såväl när det gäller recensioner som reaktionerna från Star Trek-fansen. Som vanligt fanns det många Nu-trek-haters på socmed som genast sågade Section 31 jäms med fotknölarna. Gärna med argument som: DET HÄR ÄR INTE STAR TREK eller: JAG STÄNGDE AV EFTER FEM MINUTER, SÅ DÅLIGT VAR DET. Men även en del av de mer progressiva fansen verkade vara rätt besvikna. En del har ilsket konstaterat att filmen kändes som en kombination av Guardians of the Galaxy och Mission Impossible (eller På farligt uppdrag, som serien hette på svensk tv när jag var liten) – utan att ha snappat upp att upphovspersonerna just nämnt dem som inspirationskällor till serien. Själv tänkte jag också en del på Ocean’s Eleven, i de moment av Section 31 där man presenterade sina heist-liknande planer för att kunna lägga händerna på Men även jag, en av de kanske mest utvecklingsoptimistiska Star Trek-fansen som existerar just nu, måste nog erkänna att det här kändes väldigt tomt.

Den grundläggande frågan: vad är Star Trek och vad är inte Star Trek?, dyker kanske också upp just nu eftersom Trek-konceptet på sistone tydligt låtit sig inspireras av andra SF-universum. Jag tänker till exempel på hur Gorn-varelserna numera känns som hämtade från Alien. Eller hur den gulliga blobben i Star Trek: Prodigy påminner om blobben i The Orville, eller till och med den lilla baby-pupan i Solar Opposites.

Tidigare har ju Star Treks huvudproducent Alex Kurzman pratat om att han vill att Star Trek ska vara mer genrediversifierad, och bland hans satsningar finns ju allt från komedin Lower Decks till barnserien Prodigy. Men den här actionvarianten stapplar tyvärr igenom sin nya genre. Den kräver dessutom så pass mycket förkunskap från Star Trek: Discovery att den knappast kan ses som något som kan dra in folk i Star Trek-universumet. Och genom hela filmen förstärks bara känslan av att det här är seriens pilot i långfilmsversion. Mycket presentation av de medverkande rollfigurerna, men inte så mycket känsla eller fördjupning.

Jag känner att snedträffen med Section 31 påminner en del om de mer misslyckade försöken till spin-offs inom Star Wars-franchisen. Vissa serier får liksom bara inte till den där rätta tonträffen, som till exempel den misslyckade Han Solo-filmen. eller den urkassa Obi-Wan Kenobi-serien. Det är som om det finns ett slags magiskt recept, med den exakta mixen mellan att förnya och förvalta sin franchise, som alla letar efter. Sen kan det ju finnas briljanta nytolkningar och reboots som struntar i alla de här reglerna, men dit når aldrig Section 31.

Star Trek: Section 31 släpptes på de amerikanska streamingtjänsterna den 24 januari. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.

.

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery: Wonderlands. Slutet på Discoveryromanerna?

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Det verkar som romanserien om Star Trek Discovery är avslutad? I skrivande stund är det mer än ett år sedan det senast kom en bok i serien, så man kan väl bara anta att förlaget just nu satsar på de nya Star Trek-titlarna i stället. Åtta är i alla fall en jämn och bra summa. Lagom många för att kännas som en okej satsning, inte så få att det hela känns som ett fiasko. .
Men när jag nu tittar på min hög av böcker så framstår verkligen Discovery som ett ganska svårt tv-universum att skriva fiktion om. Den utspelas ju bokstavligt talat i flera olika universa, eller i alla fall versioner av det. Serien börjar på 2250-talet, men vi har även den där konstiga skuggvärlden där doktor Culber levde i när han var “död”(en förvirrande värld snyggt skildrad i Dead Endless), och så spegeluniversumet förstås. Lägg till det att tillvaron för huvudpersonerna förändrades totalt efter det enorma skuttet framåt i tidslinjen när Burnham och Discovery gör sin resa in i framtiden.
Kanske är det den spretigheten som gjort att det inte finns något som helst försök från redaktörernas sida att överhuvudtaget knyta ihop böckerna i serien. De har i stället fungerat som enskilda, fläckvisa fördjupningar kring specifika händelser, personer och platser. Extramaterial till tv-serien, kan man väl se det som.
Och i denna serie av fläckvisa fördjupningar har vi nu kommit fram till historien om Michael Burnhams första tid efter hoppet ungefär 900 år in i framtiden. Om förvirringen och sorgen när hon anländer ensam till ett universum som inte är likt det hon reste ifrån. Här finns inte heller några som helst spår av varken hennes mor eller Discovery.. Men i den här boken framstår det som om Burnhams största sorgearbete handlar om saknaden efter den nu obefintliga Federationen. I alla fall är den helt frånvarande i den del av galaxen där Burnham nu hamnat.
Una McCormack, som är en av mina favoritförfattare inom treklitteraturen, gör även den här gången ett gediget jobb, och väver ihop händelserna från tv-serien med sitt egna romanstoff. Vi får se hur vänskapen växer mellan Burnham och den tappre Federationstjänstemannen Aditya Sahil, han som satt på en trasig rymdbas och väntade år ut och år in på att någon skulle höra av sig till honom. Givetvis finns det även tillfällen för McCormack att fylla ut detaljerna kring Burnhams förhållande till Book i den här boken, och exakt hur svårt det är för Burnham att gå in i en ny relation efter att hon fått reda på att hennes ex egentligen var en förklädd klingon.
Men mest av allt fokuserar författaren på vad det gör med Burnham och hennes identitet när Federationen inte länge existerar. Det var väl en bra tanke, men det blir också fruktansvärt tjatigt. Vissa delar av det här roar i och för sig mig efter ett tag, som det faktum att ingen i den nya framtiden som Burnham nu lever i verkar kunna förstå tanken med Federationen. Lag och ordning, ja, men det större, idealistiska projektet är inte greppbart för dem. I samma veva tecknar också McCormack en effektiv bild av hopplösheten i postBurn-universumet. Hur blasé och uppgivna många är i en värld utan visioner, medan andra ser chansen att skapa egna små kungadömen i Federationens frånvaro. För att skydda sig har vissa civilisationer gått in i en komplett radioskugga, på det sättet försöker de undgå att upptäckas och attackeras av pirater, småpåvar och annat löst folk.
Burnham är förstås lika idelaistisk som vanligt, men råkar också i trubbel när hon gång på gång tar på sig rollen som räddare i nöden. Alla vill inte bli räddade, visar det sig, vissa blir arga och upprörda när hon säger att hon är en del av Stjärnflottan.

I längden blir det dock ett jävla tjat om Federationen, tycker jag. Det är inte bara Burnhams love interest Book som tröttnar på allt prat om den där organisationen i boken, jag som läsare stönar också av uttråkning när Burnham för femtioelfte gången påbörjar någon inre eller utåtriktad monolog om Federationens fördelar, och hur hon inte kan förstå hur denna galaktiska stormakt kunde gå under efter The Burn. Det är säkert ett korrekt psykologiskt porträtt av hur en person som Burnham skulle reagera, men det gör det inte mindre tjatigt.
Det finns också något enormt omständligt med vissa passager i boken, som ger känslan att McCormack haft svårt att komma upp i rätt antal sidor i boken och varit tvungen att trampa skrivarvatten för att förlänga texten. Det blir lite extra uppenbart när vissa intrigvändningar är lätta att förutse. McCormack är också väldigt förtjust i Alice i Underlandet-referenser, liksom tv-seriens upphovspersoner. Här finns de redan romanens titel till exempel, på ett ganska uppenbart sätt.

Och med det här avslutar vi också skrivandet om Discovery-böckerna, och lite nöjd konstaterar jag att jag nu kompletterat ännu en liten underavdelning av Star Trek-universumet under den här sommaren. Om böckerna tycker jag väl lite blandat. De har varit ojämna, men skärpt upp sig under resan. Kanske för att författarna haft lite mer av tv-seriens värld att falla tillbaka på. Just nu tycker jag nästan lite synd om David Mack som fick skriva den första romanen i serien. Han hade helt uppenbart ingen större koll på vad Discovery skulle utvecklas till under det arbetet.

Betyg: 7/10.

Wonderlands av Una McCormack är den åttonde romanen som utspelas i Star Trek Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. That hope is you, part 2. Ett slut med en nystart (ja, det var det mest inspirerade jag kunde skriva om det här avsnittet).

~ rogerwilson ~ 6 Comments

Det tog lite tid att skriva det här. Jobbet kom i vägen. Och en flytt till en annan kontinent – även om man i dessa tider väl inte kan vara säker på hur länge man är kvar någonstans. Men nu har jag i alla fall en liten paus. Några ögonblick att samla tankarna kring finalen på den tredje säsongen av Discovery. En rätt stor besvikelse för mig.

Jo, jag vet. Den senaste veckan har jag sett folk posta om någon scen som är en tribute till originalserien, och fått mess från Jerry om att historien om barnet och The Burn inspirerats av en av Ursula K. Le Guin-berättelse. Men det hjälper ändå inte. Det här avslutningsavsnittet saknade nämligen den allra viktigaste ingrediensen. En överraskning.

Visst är jag en sucker för lyckliga slut, men det här blev för mycket. Alla räddas från dilithiumplaneten, inklusive Su’Kal som kommer att få massor av terapi (alternativt adopteras av Saru), via holoteknik finns det ett sätt för Adiras älskade Grey att få fysisk form, Ni’Var (ex-Vulcanerna) kommer och hjälper till i fajten mot Smaragdkedjan och är intresserade av att snacka lite med Federationen igen, Book stannar kvar ombord på Discovery (oklart i vilken funktion, mer än som Michaels kille), och Michael själv får äntligen inta kaptensstolen igen. Den hår gången betydligt mer peppad och säker på sin sak än tidigare. Det enda orosmoment som eventuellt återstår är att Stamets inte är beredd att genast förlåta Michael för att hon sköt ut honom i rymden när han i stället ville försöka rädda sin pojkvän. ‘Och hans reaktion är väl det mest rimliga som händer i hela det här avsnittet. Till och med den lilla assistentroboten som sabbas när den hjälper Owosekun med ett sabotage på ett syrelöst däck går att laga.

Det mesta av den här lyckliga upplösningen uppnås dessvärre genom en helt orimlig kedja av händelser. Som att Book på nolltid kan bli ett substitut för Stamets när det gäller att göra myceliumnätverkshopp. Eller att Michael kan avlossa sitt vapen inifrån någon form av poröst datorcenter, som hon blir inknuffad i av Osyraa. Och, alltså, varför den i vanliga fall så noggranna Smaragdkedjan-bossen inte skulle ta kål på Michael på ett mer säkert sätt är ytterst oklart. Precis som skälet till att Michael fixade att överleva där inne. Det kändes mest som att manusförfattarna ville skriva en cool actionscen, ungefär, och struntade i Star Trek-logiken. Samma känsla får jag av den där hisscenen (gissa om jag läst sågningar på nätet som irriterat sig på hur det kan få plats gigantiska hissvalv inuti Discovery).

Nej, det här var lite för tamt och förutsägbart för min del. Kanske trodde producenterna att serien var på väg att bli nedlagd, och ville verkligen knyta ihop alla lösa trådar? – i så fall var det ju ett fint slut man knåpat ihop. Men det här kändes också som början på en omstart av serien (ännu en gång). Burnhams år som kapten, ungefär. Och att efter tre långa säsonger inse att serien först nu tänker sig att börja på allvar, det känns nästan provocerande sent. Och dessvärre ett grepp som känns igen från Picards första säsong.

Och “Let’s Fly”. Är väl något av ett antiklimax när det gäller tagline för Burnham? ‘Eller hur?

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 13/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 786 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. There is a tide… Vi laddar upp inför finalen!

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Så. Nu börjar det arta sig igen. Och fattas bara. Vi är ju inne på den absoluta slutspurten för den här säsongen, och serieskaparna har noga sett till att vi har tillräckligt många frågetecken i skallen för att följa med ända till slutet. Egentligen ska man kanske se det här som del två i en svit på tre finalavsnitt, den typiska mellanepisoden där ingenting avslutas utan där man bara fortsätter att ladda upp inför finalen. Det bjuds inte oväntat på en hel del action, men också en hel del upplysande scener om förhållandet mellan Emerald Chain och Federationen. Ja, en liten stund fick jag till och med för mig att manusförfattarna till och med försökte nyansera bilden av Osyraa – men sedan gick hon tillbaka till sin gamla vanliga roll som über-skurk. Däremot, kanske viktigast av allt, så fick vi förklaringen till varför all mat inom Federationen i framtiden har en viss bismak av….bajs.

Samtidigt som det här avsnittet pågår rinner tiden ut för Saru, Culber och Adira, som befinner sig på dilithiumplaneten mitt i den farliga nebulosan. Vi får inte veta något om vad som händer med dem, utan de fungerar liksom mest som en underliggande nedräkning. Ett ständigt stressmoment för oss som tittar. Och allra mest för Stamets, förstås. Hans man är på planeten, och numera kallar han dessutom Adira för sitt barn. Riskerar kanske Stamets ytterligare en hjärtskärande förlust i den här säsongen, alltså? Tja, jag har nog svårt att tro att man verkligen skulle få för sig att döda av hälften av seriens nuvarande hbtq-kapital på det här sättet. Stamets, däremot. Han skulle ju eventuellt kunna tänkas offra sig för de andras liv.

Den chansen fick han hur som helst inte i det här avsnittet. Tvärtom, Michael Burnham söver ner honom med ett vulcanskt nyp och skickar ut honom i en räddningskapsel så att något annat Federationsskepp kan ta hand om honom. Trots att Stamets bönar och ber om att han ska få rädda sin familj, så är Burnham obeveklig. Det enda som betyder något är att Osyraa inte ska få fortsatt kontroll över Stamets. Tydligen är det bara hon själv som får bryta mot exakt alla regler för att rädda sina nära och kära.

Att Burnham ens är på plats på Discovery är i sin tur resultatet av att hon och Book tar transwarpnätverke hela vägen mellan nebulosan och Federationens högkvarter. Livsfarlig körning, eftersom tunnlarna – precis som resten av rymden – är fyllda med gamla vrak efter The Burn. Book och Burnham kraschlandar rakt in i Discoverys hangar, just när skeppet sänkt sina sköldar. Book ger Burnham en grej som gör att hennes livstecken är dolda, medan han låter sig tillfångatas. Always the gentleman.

De två har alltså tagit sig till Discovery, just som Osyraa lurat sig in bakom Federationens skyddande sköld. Hon använder sig av den gamla “hjälp vi jagas av fienden”-taktiken (som man förresten också kunde ses praktiseras i ett av de avslutande avsnitten av The Mandalorians andra säsong). Det där måste liksom vara rymdskeppsversionen av “kan fångvaktaren komma hit, min vän här har ont i magen på ett väldigt akut sätt”, det vill säga ett trick som borde stå i varje lärobok för rymdbefäl. Vance vågar inte riskera Discovery och hennes spordrift, och har i stället fått sin värsta fiende innanför alla skydd och belägringar.

Men Osyraas mål visar sig, lite förvånande, inte vara att genast utplåna det där högkvarteret. I stället drar hon igång en avancerad förhandling där hon vill att Smaragdkedjan och Federationen skulle sluta fred. Ett av huvudmålen: att Federationen erkänner och godtar att kapitalismen lever och existerar i galaxen. På det sättet kan The Emerald Chain bli medlemmar i Federationen, och spordriften kan kopieras och komma fler tillgodo. Säger Osyraa. Och tydligen ljuger hon inte, för hololäkaren Eli agerar lögndetektor. Ja, hon har till och med lagt in ett förslag om att avskaffa slaveriet. Eli säger att allt är sant, själv tänker jag att Osyraa har lärt sig ett sätt att prata tvärtom, och tillräckligt vagt för att finta Vance. Men han verkar inte köpa allt som sägs.

I stället börjar han komplicera allt. Påpekar det olämpliga i att Osyraa blir ansiktet utåt vid en sådan här överenskommelse, och tycker att hon ska krydda uppgörelsen med att förklara sig villig till att ställas inför rätta för sina brott mot olika varelser, planeter och folk runt om i galaxen. Detta, i kombination med att han lite tidigare berättat att äpplet hon äter är recyklat bajs, gör att hon travar ut från förhandlingen. Hon är inte road.

Däremot har hon fler ess i rockärmen. Hennes chefsforskare och vetenskapsman Aurelio gör entré i det här avsnittet. Och eftersom fanbasen vet om att skådespelaren som gör honom, Kenneth Mitchell, har ALS så blir det förstås dubbla lager här. Inte bara har vi en funktionsvarierad rollfigur, han är också spelad av någon som har en sjukdom som definitivt kan vara svår att kombinera med skådespeleri (tydligen finns det mer att läsa om annat funktionsvarierat under hashtaggen #CripTrek om det här). Mitchell är fab, men hans rollfigur Aurelio är kanske lite väl blåögd när det gäller Osyraas grymhet. Bara för att hon hjälpt honom, så borde han väl ändå ha snappat upp någonstans att hon är en grym och skoningslös härskarinna? Nu får han i varje fall se henne genomföra en summarisk rättegång, och allt verkar upplagt för att han sak bli den som räddar Discoverys crew i nästa avsnitt. For science, liksom. Fast i just det här avsnittet är han också vetenskapsmannen som kan fixa till så att fler än Stamets kan navigera Discoverys spordrift. Den som ska leverera lösningen på allt till Osyraa.

Discoverycrewen, under ledning av Tilly, lyckas ta sig ur sin fångenskap. Lite morsekod kan göra vakter vansinniga och oförsiktiga, visar det sig. Men innan Tilly och de andra tar tillbaka sitt skepp träffar de på tre gulliga underhållningsrobotar. De visar sig vara platsen där sfärdatan laddat ner alla sin kunskap (undrade just hur sfärdatan hade kunnat tillåta Osyraa att kapa Discovery.) Robotarna är gulliga, och jag hoppas verkligen att de kan bli Star Treks Baby Yoda i merchsammanhang i framtiden.

Burnham, däremot, lyckas vara både den borna actionhjälten och en tröstlös morsgris. Ja, hon kallar på morsan för att få hjälp. Noga med att berätta exakt hur illa ute hon och hennes kollegor är. Mammas sekt ägnar ju bara sin energi åt hopplösa fall. Tydligen citerar hon även Die Hard här och där. Och så råkar hon i klorna på Zareh, som ju var en urtråkig skurk precis i seriens början (han på planeten med farlig is), men som är en smula mer underhållande här. Men bara lite. Varför Osyraa hänger med en sån småhandlare är faktiskt bara märkligt.

Ja, massor av saker som händer, men inga konflikter som löses. Om jag blev sugen på att se sista avsnittet? Jorå! Tycker jag fortfarande att man slarvade bort två avsnitt på spegel-universumet? Jajamensan! Tror jag att det där fröskeppet kommer att dyka upp och rädda de strandsatta på dilithiumplaneten? Jovars, alla som bodde där höll ju på att gnola på den där låten från nebulosan! Tyckte jag att det här var ett bra avsnitt! Självklart, men jag sätter den där åttan som vissa tycker är ett mesigt betyg. Tycker jag att det är kul att det här tydligen är avsnitt nummer 800? Jo, men också lite jobbigt att jag räknat mitt antal avsnitt på ett lite annorlunda sätt. Men så får det också vara, antar jag.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 12/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 785 tv-avsnitt. Och lite till.

Det historiska Star Trek-året 2020!

~ rogerwilson ~ 2 Comments

2020 var inte bara det stora pandemiåret, det var också ett år då det visades inte mindre än tre olika Star Trek-serier. När hände det senast? Svar: Aldrig. Men så ser tv-landskapet förstås helt annorlunda ut nu jämfört med hur det såg ut sist som Star Trek var ett framgångsrikt och omfångsrikt tv-format.

När det senast förekom flera olika Star Trek-serier som visades samma år så låg en normalsäsong på 26 avsnitt. Som mest producerades det alltså 52 Trek-avsnitt/år, samt kanske en enstaka långfilm på det. 2020 års produktion, med totalt 33 avsnitt framstår inte som lika imponerande sett ur det perspektivet (i de 33 ingår det sista Short Treks-avsnittet, men inte det avslutande avsnittet av Discovery som har USA-premiär först 2021).

Samtidigt är det just dagens tv-klimat, där man producerar för digitala plattformar, som är orsaken till den nuvarande Star Trek-boomen. Discovery var ett sätt att marknadsföra CBS digitala plattform CBS All Access, och deras taktik att maximera utnyttjandet av ett känt IP följer den som Marvel, DC och Star Wars nyttjat tidigare. Det är bara så himla typiskt Star Trek att låta en av de tre nya serierna vara en parodi på det egna universumet, och att en annan låter en gammal seniorskådespelare återvända till rampljuset. Man väljer liksom inte den lätta, kommersiella vägen här.

CBS ambition att vrida ut varje droppe ur ett av sina mest kända varumärken får väl ändå ses som en stor framgång. Nya säsonger är redan planerade för såväl Picard, Discovery och Lower Decks. Att den senare serien ännu inte nått Sverige kan bero på CBS/Paramount/Viacoms lite mer storstilade planer inför 2021. Då ska den egna streamingplattformen CBS All Access i USA byta namn till Paramount +, och på allvar försöka bli en konkurrent/ett alternativ till streamingjättar som Netflix, Disney + och HBO Max (det är läge för lite begreppsförvirring här, eftersom Paramount + redan är ett varumärke i Sverige, för ett playpaket som man bland annat kan prenumerera på genom ComHem och Boxer). Kanske är skälet till att vi inte fått se Lower Decks i Sverige att den ska användas för att lansera Paramount här? Eller så är konkurrenterna inte supersugna på köpa serier av en blivande konkurrent.

I alla fall. Tillbaka till Trek-året 2020 och två säsonger som framför allt utmärkte sig som extremt ojämna. Både Picard och Discovery (kanske framför allt den senare) innehöll några helt fantastiska ambitioner, scener och enstaka avsnitt. Men det är som att upphovspersonerna till de här serierna inte kan nöja sig med att göra en bra säsong, utan ständigt bär med sig Trekhistorien som ett dåligt samvete. Det känns hyfsat ofta som att säsongernas egentliga mål är att lappa ihop det förflutna och fånga in lösa trådar i Trek-historien. Så till den grad att försöken att skapa ett sammanhängande trekiversum går ut över storylines och rollfigurernas utveckling. Ta till exempel återföreningen mellan Michael Burnham och hennes morsa. Det var inte många sekunder av mor-dotter-relation vi fick se där, innan vi istället kastades in i ett typiskt trekkiskt rättegångsdrama. Och trots att Discovery har en hel ny tidsålder att utforska och skildra så ägnar man ändå två avsnitt av en säsong åt att låta Spegel-Georgiou resa tillbaka i historien.

Picard gjorde också bort sig här och där, tycker jag, som när man hade ett avsnitt med maskeradtema, där Picard och hans vänner använde greppet förklädnader på ett väldigt pinsamt sätt. Och de sista avsnitten av första säsongen kändes våldsamt överlastade, utan att egentligen ge ett ordentligt svar på det mysterium som verkade döljas i en annan dimension. Det är inte utan att man längtar till den kommande Enterprise-serien, med avslutade historier i varje avsnitt. Kanske kan manusförfattarna och regissörerna unna sig att bara ha lite…kul också?

Med det sagt så är ju hela läget för Star Trek som franchise på en helt annan plats än man var när jag började skriva den här bloggen. Då var framtiden för franchisen filmerna, nu – i och med peak-tv – är fokuset ett helt annat. Och den mesta tiden är jag trots allt väldigt lycklig över att Star Trek-konceptet fått leva vidare, och fortsätter att utvecklas. Dessutom med upphovspersoner som är fast beslutna att fortsätta att flytta fram gränserna för vad man kan skildra i tv idag. Att man inkluderar transpersoner, icke-binära och homosexuella i Discoverys crew är ett sätt för serieskaparna att vara progressiva i samtiden, i stället för att bara vila på gamla lagrar.

För min egen del har jag nästan förträngt att det var just i år som jag faktiskt slutförde den här bloggens original mission. Att se allt som producerats i Star Trek-väg i rörliga bilder. Ett uppdrag som, förhoppningsvis, inte når vägs ände på ett bra tag.

Med förhoppningar om ett bättre 2021, i alla fall utanför Star Trek-universumet.

Star Trek: Discovery. Su’Kal. Berättelsen om den ensamme kelpiern.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Kanske beror det på sömnbrist, eventuellt kan det ha att göra med den här deprimerande pandemijulen (på fler sätt än jag vill gå in på här), eller så finns det ett samband med den där melankolin som jag ofta känner av mot slutet av året. Vad det än må bero på så var jag faktiskt helt knäckt i slutet av det här avsnittet. Deppig. Slut. Befann mig plötsligt i ett läge där det enda som jag riktigt kunde ägna mig åt var att lyssna på Taylor Swifts nya (mestadels) ledsna album. Det överensstämde liksom med känslan jag befann mig i, och gav lite sinnesro.

Jag blev själv rätt så förvånad över att jag var så känslosam. Jag hade ju nyss suttit och varit irriterad på Su’Kal, tyckt att avsnittet hakade upp sig i olika “laddade och lite högtidliga konversationer”. Ett berättargrepp som man hemfallit sig åt lite för ofta den här säsongen. Så mycket mässande och livssanningar som ska förmedlas på ett lite överspänt sätt. Men så inser jag, under avsnittets sista minuter, att de där lite förhöjda konversationerna fanns där eftersom många av rollfigurerna kommer att skiljas åt ett tag. Man laddar alltså dramatiskt för en upplösning på avsnittet där liv är i fara och Discoverys besättning är splittrad på flera olika platser. Ett lite oväntat mörkt slut på ett uppdrag där alla inblandade på Discovery bara ville göra gott.

Resan till nebulosan var ett sätt att försöka ta reda på orsaken till The Burn, men här finns också en hel planet bestående av det sällsynta dilithiumet, själva förutsättningen för rymdresor kors och tvärs över galaxen. Men allra viktigast för Saru var kanske ändå att rädda den överlevande som man upptäckt på det kelpiska skeppet som kraschat på den där dilithumplaneten. Barnet till kaptenen på skeppet. Och fortfarande vid liv.

Burnham och doktor Culber finns vid Sarus sida. Men när de kommer fram till skeppet hamnar de mitt i ett holodäcksäventyr. Där har också deras fysiska kännetecken förändrats: Culber är bajoran, Burnham trill och Saru en människa. Ganska snart inser de tre att man befinner sig i ett träningsprogram, ett sätt att uppfostra det kelpierbarn som ju blivit lämnad ensam kvar på det öde skeppet. Ett slags kombinerad barnstuga och universitet. Men med åren har det uppstått allt fler glitchar i datorprogrammet, och det hela liknar mer ett märkligt och bitvis skrämmande sagolandskap. Eller, faktum är att jag den mesta tiden satt och tänkte att det här skulle bli den perfekta spelplatsen för ett Discovery-datorspel.

De tre hittar den ensamme kelpiern, Su’Kal, men när man försöker förklara att man kommer från utsidan, från världen utanför skeppet, får han panik och drar iväg. Det blir då lite komplicerat för de tre nykomlingarna att försöka hitta Su’Kal i det allt mer gotiska holodäcksprogrammet. Burnham får dessutom fajtas med en demon, hämtad från en av sagorna som Su’Kal fått berättat för sig. En skräckinjagande varelse som tydligen ska tvinga Su’Kal att konfronteras med sina egna rädslor. Något han inte alls är sugen på. Som om inte allt annat räckte till, så har holodäcksmaskeringen gjort att patrullen från Discovery inte har tillgång till de läkemedel som var tänkta att skydda dem från strålningen från nebulosan. Huden börjar flagna ganska snabbt där inne i holokammaren.

Det är någonstans här, när man försöker kommunicera med Su’Kal, som han blir upprörd och sånär triggar igång en ny version av The Burn. På något sätt är han sammankopplad med den planet av Dilithium som det kelpiska skeppet nödlandat på. Vi verkar alltså ha nått svaret på säsongens stora gåta, och den känns faktiskt ganska…trist. Ett ensamt barn och dess rädslor är orsaken till en av galaxens största katastrofer. Det finns ingen större plan bakom det som har hänt, bara slumpen och en psykologisk reaktion.

Vi hinner inte vara besvikna särskilt länge över det här avslöjandet, för det känns lite mer akut att smaragdkedjan kommer på oväntat besök. De är förstås ute efter spordriften på Discovery, samtidigt som deras blotta närvaro hindrar besättningen på Federationsskeppet att undsätta Burnham, Saru och Culber inne i nebulosan. Smaragdkedjebossen Osyraa är tydligen inte nöjd med att bara ta skeppet rakt upp och ner, utan vill ha lite förspel. Tydligen känner hon att det finns tillräckligt med tid för att roa sig med lite banter och förolämpningsutbyte med den vikarierande kaptenen Tilly. Just den aktiviteten slutar väl ungefär oavgjort mellan Tilly och Osyraa, men vad betyder det när den gröna rymdgangstern har en exakt och perfekt utarbetad plan för hur hon ska ta över Discovery. Hon transporterar över sina män, sätter någon form av mental boja på Stamets huvud samt intar bryggan utan att Tilly hinner sätta sina hot om att sätta igång självdestruktionsprocessen i verket. Kursen sätts på Federationens högkvarter. Dags att krossa den motståndraen, verkar Osyraa tycka.

Det händer rätt mycket under de sista minuterna, men när avsnittet tar slut är läget ungefär så här: kvar på planeten mitt i nebulosan finns Su’Kal, Saru och Culber. Och dessutom Adira, som på eget bevåg transporterar ner sig med strålningsskyddsmedicinen i munnen. I ett litet skepp utanför nebulosan finns Booker och Burnham, som inte hann till Discovery innan hon och Osyraas skepp far iväg med hjälp av Discoverys spordrift.

Det är tydligt att berättandet i Discovery nu växlar upp inför säsongens sista två avsnitt. Det är som att alla de plotlines som sakta avancerat under säsongen nu lägger in höga warphastigheter. Det är förstås välbehövligt, men för min del förstärker det också känslan av att Discovery inte är en, utan egentligen flera parallella serier. Det är helt enkelt lite svårt att förstå vad som är seriens själ när temperament, ton och fokus skiftar så ofta.

Jag förstår att det är lite av en belöning åt Doug Jones, som spelar Saru, att för en gångs skull få skådespela lite utan den kelpiska masken över huvudet när han nu blir människa på ett holodäck. Det är faktiskt förvånansvärt lätt att acceptera Sarus nya utseende, eftersom skådespeleriet ändå är det samma. Jones har verkligen lyckats förmedla något av sig själv genom sin tjocka maskering. Det är däremot lite svårare att förstå logiken bakom hans förvandling i det här avsnittet. Vi får höra att datorprogrammet förändrat de tre Discovery-besättningsmännens utseende för att de inte ska skrämma Su’Kal. Men vad kunde vara mindre skrämmande än en annan kelpier? Och varför är det viktigt att dölja att Burnham är människa, medan okej för Saru att se ut som en? Logiken haltar lite, va?

Jag har inget emot det här avsnittet, eller dess upplösning. Men det känns lite obehagligt. Alltid när Discovery färdas mot scenarion som känns lite typiska och tjatiga så blir jag lite orolig över att serien ska trilla tillbaka i gamla tropes. Och så är jag väl en sucker för lyckliga slut, också. Den här gången var det lite för många farväl för att jag ska våga tro på att alla ska klara sig levande ur det här.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 11/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 784 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Terra Firma Pt 2. Georgiou säger ajöss (i en backdoor-pilot?).

~ rogerwilson ~ 11 Comments

Så många tankar under och efter det här avsnittet. Var dubbelavsnittet Terra Firma bara en backdoor pilot? Alltså ett sätt att använda Discovery för att skapa introducera en spinoff-serie (även om en strikt definition av begreppet “backdoor pilot” tydligen främst avser mindre viktiga eller helt okända rollfigurer som får ovanligt mycket utrymme i ett enstaka avsnitt för att i senare bli huvudpersoner i en egen serie). Oavsett vilket begrepp man använder så var det här och förra avsnittet ett rätt utdraget sätt att skriva ut Georgiou ur serien, samtidigt som slutet tydligt pekar mot ett nytt äventyr för henne i en annan tid och på en annan plats. Och att Michelle Yeoh varit aktuell för en egen serie inom Star Trek-franchisen har ju varit känt sedan länge. Helt uppriktigt har vi ju mest gått och väntat på när den ska bli av.

Kanske hade upphovspersonerna till Discovery hellre beskrivit Terra Firma som två “väv”-avsnitt. Det är ju ganska stora delar av den här säsongen som använts för att skapa kontinuitet och sammanhang i hela trekiversumet. Lösa trådar och störiga detaljer har samlats ihop och sorterats i ordning. En av de lite större saker som vi ännu inte fått särskilt mycket sammanhang kring är väl det stora tidskriget, och hur länge alla dessa tidsresande odågor tilläts hålla på att försöka skriva om historien. Visst, en del kom ju fram i Enterprise, men i den serien kändes framtiden fortfarande högst instabil. Det faktum att dubbelavsnittets gåtfulla gästartist åtminstone nämnde tidskriget i förbifarten är eventuellt en indikation på att vi får mer om den där tiden, snart.

Jag är (givetvis) extremt lättad över att mannen med tidningen vid dörren mitt ute i snölandskapet från förra avsnittet inte var Q. Å andra sidan är den här versionen av Guardian of Forever (tidsportalen från originalserien som alltså tagit form här och nu som gubben med tidningen) verkligen rätt så Q-ish. Kanske är han bara en Q med lite tjusigare namn? En av de väldigt Q:iga grejorna han gör är till exempel att “testa” Georgiou genom att skicka henne långt tillbaka i spegeluniversumets tidslinje. Q älskade ju att utsätta människor för prövningar, och i efterhand får vi nu reda på att Georgious lilla tidresa är ett sätt att ta reda på om hon blivit en bättre människa genom att hänga i primiäruniversumet.

Ett rätt plågsamt test för Georgiou, som på nytt får uppleva hur hennes dotter väljer att svika henne. Även om Georgiou nu vet så pass mycket om framtiden att hon kan undvika kuppen emot henne. I alla fall den första. I väktarens ögon var det tydligen en bra grej av Georgiou att inte omedelbart döda spegel-Burnham när det avslöjats att hon var en del av konspirationen mot tronen, utan nöja sig med att låta henne plågas i agonizern i några dagar. Det var också sympatiskt att rädda en massa kelpier från att bli mat på terranska bjudningar, och att skvallra för en av dem att vahar’ai inte behöver innebära döden, utan tvärtom leder till en större styrka och förmåga för kelpier. Att historien sedan slutade på samma sorgliga sätt för spegel-Burnham verkade vara en mindre grej för den där väktargubben. Och med samma sätt menar jag alltså att Spegel-Burnham dör på nytt, för Georgious hand, efter att ha försökt störta kejsarinnan för andra gången. En lite oväntad bonus var eventuellt att även Georgiou strök med i spegeluniversumet. Hur påverkar det här tidslinjerna? Vi kräver att få veta! Nu

Georgiou klarar alltså evighetens väktares test, och uppenbarligen är den där väktaren sysselsatt med något slags komplicerat tidslinjemekano, för han avslutar Georgious tid i Discovery med att skicka henne till någon ny plats i tiden där hon tydligen kan göra lite nytta. Hur ska vi klara oss utan henne? Vem ska nu bli saltet bland de mjäkiga övermänniskorna i besättningen? Jag är inte nöjd med den här utgången! Och JO! Jag grät över det här avskedet också, men så är också min separationsångest den mest grava i denna världen. Har jag skrivit om hur FÖRKROSSAD jag var när jag var liten och jag insåg att jag just hade sett det sista avsnittet någonsin av VI PÅ SALTKRÅKAN?

“Terra Firma, Part 2” — Ep#310 — Pictured: Michelle Yeoh as Georgiou and Mary Wiseman as Ensign Tilly of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Helt trovärdig tyckte jag förresten inte att Georgious förändring till att bli en mjuk humanist i spegeluniversumet var. Visst har man förstått att hennes försök att chockera alla ombord på Discovery med grova historier om sina bedrifter i spegel-universumet var lite fejk. Men att hon nu, plötsligt, var det terranska rikets största mjukis var lite för mycket förändring, lite för snabbt. Visst, jag förstår att hennes kärlek till Burnham ska ha gjort henne beredd att testa allt för att förändra historiens gång, men hon blev faktiskt ganska mycket tristare på kuppen. Oförlåtligt.

Sen undrar jag varför ska alla skrivas ut ur den här serien hela tiden. Book var tvungen att försvinna i några avsnitt, fast vi förstod att han skulle komma tillbaka. Njan drog iväg med det där fröskeppet (blir i och för sig inte förvånad om hon kommer tillbaka senare i serien). Nu är det Georgiou – seriens roligaste rollfigur (sorry Tig Notaro) – som ska skrivas ut . Hur många avsked ska vi behöva uthärda? Och vad är det för fel på det här gamla konceptet: ett intakt gäng åker runt på äventyr?

“Terra Firma, Part 2” — Ep#310 — Pictured: Sonequa Martin-Green as Commander Burnham of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Nej, jag är inte särskilt nöjd med den här dubbelavsnittsutflykten till spegel-universumet. Det här, avslutande, avsnittet var i och för sig mindre tramsigt än del 1, men inte tillräckligt avgörande för att berättiga två avsnitt. Snarare känns det som väldigt mycket bortkastad tid när det gäller huvudstorylinen. Att man upptäcker att det är ett Kelpiskt skepp som ligger och sänder nödsignaler mitt i den där nebulosan är inte ett tillräckligt stort steg framåt i intrigen (även om det förstås eventuellt kan finnas ett samband mellan händelserna i spegeluniversumet och det här skeppets existens). Jag har inget emot avsnitt som handlar om att bygga upp ett universum i en sf-serie – men man får gärna fokusera på ett av dem!

Världens bästa inledning på en Star Trek-serie har nu schabblats bort genom tre rätt onödiga och lite tramsiga avsnitt. Jag hoppas verkligen att man hinner reparera skadan innan säsongen tar slut.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 10/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 783 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Terra Firma pt 1. Tillbaka till spegeluniversumet. Långt tillbaka.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det finns en följare här på bloggen (du vet vem du är) som gång efter annan hävdat att Q när som helst ska dyka upp i den här säsongen av Discovery. Till min stora sorg har jag börjat misstänka att han haft rätt hela tiden. För även om namnet Q aldrig sades rakt ut i det här avsnittet, så var det något extremt Q:igt över den där gubben som dök upp här. Han som satt och läste morgondagens nyheter framför en dörr, mitt i ett i övrigt helt öde snölandskap (det kändes i och för sig även om en scen som skulle kunnat platsa i böckerna om Narnia, förutsatt att den här snubben hade varit en kentaur).

Den mystiske mannen vid dörren hade liksom de där klassiska Q-maneren. Det extremt irriterande sättet att besvara varje fråga på ett fullständigt obegripligt sätt. Och den där rätt uppenbara förnöjsamheten över att kunna driva med folk som helt uppenbart befinner sig på gränsen till ren desperation. Jag rös av avsky redan här. Jag som trodde att Discovery skulle få vara en Q-fri zon.

Det är alltså Georgiou och Burnham som står framför dörren i vinterlandskapet och försöker få något vettigt ur den där gubben. De har blivit skickade dit av Discoverys dator, den som utvecklats till en supersmart artificiell intelligens efter att ha mergat med kunskapen som fanns i jättesfären i säsong två. Och som nu dessutom uppdaterat sina databaser med all fakta som Federationen lyckats samla in de senaste 930 åren. Resan till den öde planeten med dörren är en del av jakten på någon form av bot för det sönderfall på atomnivå som Georgiou lider av. Konsekvenser, får vi veta genom David Cronenbergs rollfigur Kovich, av att både ha rest genom dimensioner och tid. Och lösningen för Georgiou ska tydligen vara att gå in genom dörren i snölandskapet.

På andra sidan dörren: spegeluniversumet. Tillbaka i tiden. Innan spegel-Burnham och spegel-Lorca försökt genomföra sin kupp mot spegel-Georgiou. I praktiken är det här avsnittet alltså ett slags prequel till Discoverys första säsong. Jag är inte helt till mig av förtjusning över det här. I stället för att fortsätta att utforska det framtida universum som Discovery befinner sig, har vi nu åkt tillbaka i tiden igen. Dessutom till det spegeluniversum som så ofta balanserar på gränsen till det pinsamma. Ni vet, när alla ska spela brutala och onda med varierande mängder av överspel och missklädsam make-up.

Georgiou, som ju är orimligt ond på ett nästan tics-artat sätt i primäruniversumet, blir genast den mest rimliga när hon anländer till sitt gamla universum. Det verkar som om hon inte länge tycker att det där vettlösa våldet är lika spännande när det är normen. Precis som Georgiou inte längre är lika intresserad av att käka kelpier. Visst, hon dödar resolut spegel-Stamets som intrigerat mot henne, men benådar i nästa stund sin adoptivdotter, spegel-Burnham. Hon verkar inse att hon nu fått en oväntad chans att skapa en ny framtid för både sig själv och det terranska imperiet. Nu är ju bara frågan vilka konsekvenser det här ska få för tidslinjerna i serien, eller om det här är början på en ny alternativ Georgiouansk tidslinje.

Och på tal om tidslinjer. För de kontinuitetskåta är det här förstås ett väldigt viktigt avsnitt. I första delen av Terra Firma införlivar man för första gången kunskap om kelvintidslinjen i serien. Man nämner också tidskrigen, och det faktum att även resor mellan dimensioner numera är förbjudna. Parallellt med det här är Saru extremt fascinerad över att det där dolda meddelandet som kommer från nebulosan där The Burn startade, kommer från ett kelpienskt rymdskepp. Visst, meddelandet är sådär hundra år gammalt, men vad betyder det i en intrig där tid och rum inte är exakta begrepp.

Men för mig blir det här mest av allt ett lite tråkigt spegeluniversumavsnitt. Jag tyckte att våra besök där tidigare i serien varit rätt underhållande, eftersom det handlade så mycket om att rollfigurer från primäruniversumet skulle försöka låtsas att de var spegel-upplagorna av sig själva. Det fanns liksom ett extra lager i berättandet. Här, däremot, är det klassisk spegeluniversum-ondska. Förhoppningsvis kommer det en helt fantastisk twist i nästa avsnitt som får allt det här att verka extremt sammanhållet och nödvändigt. Just nu känns det däremot som om Discoveryskaparna just körde hela säsongen i diket.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 9/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 782 tv-avsnitt. Och lite till.