DIS: Brother. Det med de mystiska röda prickarna och en Spock på rymmen.

Uppdaterat. Snyggt. Mystiskt. Obegripligt. Lite så kändes det efter starten på Discoverys andra säsong.

En afrikansk myt om en flicka som skapar vintergatan när hon kastar aska upp i skyn. Signaler bland stjärnorna som är som en flaskpost för den som är redo att uppfatta dem. Sju mystiska energiutbrott som Spock tydligen haft visioner av sedan han var liten. En röd “ängel” som uppenbarar sig för Burnham när hon är groggy efter att ha blivit skadad. Det är några av de ledtrådar som ges inför vad som verkar bli den övergripande handlingen i den här säsongen. Lite mer mystik, ödesmättad handling och eventuellt en gnutta mer av religion/symbolik/fantasy än vi kanske haft i Discovery tidigare? Men som vanligt kan förstås något väldigt konkret dölja sig bakom de mest mystiska dimridåer. Den här säsongen av Discovery verkar i varje fall inte handla om så basala saker som att upprätthålla säkra handelsförbindelser eller hjälpa kolonister i fara, utifrån vad jag sett av det här första avsnittet och trailers så är det snarare en strid på liv och död som väntar oss.

Spock själv, som ju är en av säsongens nya spelare, lyser med sin frånvaro i Brother – avsnittet vars namn trots allt syftar på honom. Eller, vi får ju se honom som litet Spockbarn med våldsamt överdrivna ögonbryn (lite som en vulcanversion av Groucho Marx) i några scener från när Burnham för första gången kommer hem till sina nya adoptivfamilj på Vulcan. Spock är inte särskilt vänligt inställd, och vad som hände efter det med deras relation är okänt.

Något skumt finns det i varje fall, som Burnham inte vill berätta om för styvfarsan Sarek, men vi antar väl att det kommer fram så småningom. I den första Discovery-boken, Desperate Hours, gör faktiskt Burnham och Spock en mind meld tillsammans. Den där boken räknas väl eventuellt inte som kanon, direkt. Men ändå konstigt om man redan kastat idéerna från den på skräphögen. Fast inte heller Pike ger någon form av bekräftelse kring att han också var inblandad i den där segdragna romanens intrig, där en av huvudsysselsättningarna för honom var att sitta och vänta på att Spock och Burnham skulle komma ut från ett alienskepp.

Pike, ja. Enterprisekaptenen som ju är med i pilotavsnittet av originalserien också, och som nu har tagit över på Discovery. Gillar jag honom ens? Mitt första intryck är att han är sjukt dryg. Då tycker jag (förstås) bättre om ståupparen Tig Notaros inhopp, som en tekniker som öppnat sjukstuga på den krashade Hiawatha. Tror att hon kan liva upp saker och ting lite på Discovery, även om hon verkade lite forcerad i det här avsnittet. Men så kändes ju hennes sjuksal också som något hämtat från doktor Frankensteins laboratorium, ungefär. Läskigt.

Spock har hur som helst dragit iväg på egen hand för att lösa gåtan med de där signalerna. Frågan är om han inte samtidigt saboterade Enterprise så de inte kunde följa efter honom, för varenda gång man försökte jobba med de där energipunkterna på Enterprise så flippade ju deras dator ur – ja, till sist hela skeppet.

Vi kanske ska prata om att det här avsnittet är lite av en repris, också. Det är ju ingen avancerad spaning, det sägs ju till och med i en av Pikes repliker.

I don’t have to remind you that the last time we investigated a previously unknown energy distortion, it resulted in the Klingon war. These mysterious signals are unlike anything we’ve encountered. The energy needed to create them is beyond anything we understand. Is it a greeting? A declaration of malice? That’s why they put me on the Discovery when the Enterprise went down; nobody wanted to wait to find out.


Och det är inte bara uppdraget som känns bekant, även scenerna där man åker rakt in i en grushög i rymden påminner om första avsnittet – även om man förstås hottat upp allting extremt mycket med små irriterande snabba speedracersbubblor som man kryssar mellan stenblocken med. För övrigt så bisarrt snygga scener. Helt sjukt snyggt.

Full fart framåt, så kan man väl beskriva den här säsongsstarten. Massor av lösa trådar, ett mysterium, nya rollfigurer och en hel meteorit ombord på Discoverys lastbrygga. Men ibland blir jag så överstimulerad av Discoverys höga tempo, myller av detaljer och mängder av information att jag nästan blir lite distanserad. Det är som att de verkligen vill imponera på mig precis hela tiden, bevisa att man inte är ett gammalt femtioårigt koncept som tiden sprungit ifrån utan HYPERMODERNA OCH JÄTTEJUSTNU. Det blir ju som att man längtar efter en sån där bottle show där budgeten tagit slut och de bara sitter och snackar med varandra om livet i ett helt avsnitt. I stort är jag väldigt nöjd med den här starten. Full fart framåt, som sagt, men jag har ingen aning om vart vi är på väg.

Saker som i varje fall jag måste tänka på i lugn och ro efter det här avsnittet:

Var det roligt med det där gröna snoret som Linus råkade nysa rakt i ansiktet på Enterprises vetenskapsofficer? Hur tvångsmässigt kändes det när Pike var tvungen att kommentera att man på Enterprise fått nya uniformer – för att förklara att man ju travar runt i Enterprise klassiska blå, gul eller röda tröjor? Att kasseeliska operasångerskor tar livet av sig efter sin enda föreställning – det låter verkligen jättekonstigt! Och otäckt. Och kommer Hugh att komma tillbaka snart, jag tror inte riktigt på att han är borta för alltid. Det känns så när jag ser sådana där meddelanden från lyckokakor i det här avsnittet. Och de här Alice i Underlandet-referenserna…hmmm. Däremot längtar jag tills när man kan inreda sin lägenhet med hologramljus. Kommer de som doftljus också?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 1/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt.

ST: The Escape Artist. Det där Harry Mudd är fånge hos en prisjägare.

Det går ju inte riktigt att misslyckas med ett avsnitt som handlar om Harry Mudd. Det bara är så. Även om Discovery-upplagan av honom är betydligt råare och mer förslagen än den man lärde känna i originalserien. Exakt hur förslagen får vi veta mer om i den här berättelsen om när Harry fångas av en prisjägare och försöker slingra sig ur situationen är. Som en grandios uppvisning av hans repertoar av undanflykter, lögner och mer eller mindre avancerade trick. Men med en twist som gör att jag inte kan skriva så mycket mer om avsnittet mer än att det blir rätt kul. Och bjussar på massor av Mudd. Mer Mudd än man vågat önska sig. Men även The Escape Artist är kul så är det ju ändå lite av ett one trick pony-avsnitt (om man inte är rädd för spoilers så kan man ju lyssna på den här proffsnörden – med det mycket passande nicket Nitpicking nerd – som förklarar exakt hur många fel man gjort med Harry Mudd-rollfiguren i Discovery som helhet och i det här avsnittet. Hans fru är till exempel längre än i originalserien).

The Escape Artist avslutar ju också experimentet med Short Treks, och jag noterar att Netflix fortfarande behandlar hela det här projektet lite styvmoderligt. Short Treks-avsnitten har tydligen dykt upp på sajtens brittiska upplaga, men jag hittar dem inte på den svenska. UPDATE. Enligt Fredrik här i kommentarsfältet så ligger de under trailersfliken på Discovery. Inte på min enhet, men har haft trubbel med uppdateringar ibland. Lite trist, samtidigt kan jag förstå Netflix reaktion lite grand. Jag är jag nog mer osäker på vad man velat med den här satsningen efter att ha sett alla fyra avsnitten än vad jag var tidigare (förutom att upphovspersonerna ville ha lite kul på jobbet – vilket väl i och för sig kan vara ett fullgott skäl).

Genremässigt har de fyra avsnitten skilt sig ganska mycket åt. The Escape Artist kan man väl se som komediavsnittet av Short Treks. Runaway är coming of age-episoden, Calypso romantik med en twist och The Brightest Star en origin story. En bra fyrklöver för den som vill ha variation, men kanske också ganska spretigt för oss som tittar. Det här korta formatet är ganska svårt att hinna få något sagt i, och för mig har Short Treks mest fungerat som aptitretare. Det vill säga, de har snarare gjort mig mer hungrig än mätt. Och då menar jag inte bara på Discovery i allmänhet, utan även utflykterna in i andra genrer. Jag gillar verkligen Discoverys svärta och smärta – men det här gör mig också sugen på andra typer av avsnitt, storylines, fördjupningar. Tänk om man kunde ha fristående avsnitt som likt Short Treks fördjupade och gav nya infallsvinklar på Discoverys universum. Lite som när den brittiska bögserien Cucumber kompletterades med webisodes om birollsfigurerna under namnet Banana.

Med tre nya Star Trek-serier på gång känns det i och för sig lite förmätet att önska sig ännu mer. Samtidigt känns det ju som om chefsproducenten Alex Kurtzman tänkt sig att de nya serierna ska ha olika tilltal och tempo. Kanske är det vad vi sett en provkarta på här i Short Treks. Lower Decks blir kanske som en mix av Runaway och The Escape Artist, och den nya Picard-serien lite mer som Calypso och The Brightest Star. Och det är väl ändå något att se fram emot.

Betyg: 7/10

Short Treks, avsnitt 4/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 491 tv-avsnitt.

ST: The Brightest Star. Det om hur Saru hamnade i Stjärnflottan.

Brightest Star var nog ändå det av de fyra Short Treks-avsnitten som jag såg mest fram emot. Äntligen skulle jag få ta del av backstoryn om Saru. Vem är han? Hurdana är hans folk? Hur hamnade han på Discovery? Är en smula besatt av Saru, och tycker av princip att allt som har med honom att göra är extremt intressant. Som i Desperate Hours, till exempel. – den första boken i Discovery-serien. En extremt trist bok, men de få styckena om Sarus bakgrund gjorde det ändå värt att läsa den – även om de textfragmenten kanske totalt utgjorde en och en halv sida. Knappt.

Med tanke på den där besattheten är det kanske inte så konstigt att jag är väldigt missnöjd med The Brightest Star. För det här var ju för kort. För torftigt. För lite FAKTA! Dessutom var kelpiernas liv inte alls som jag hade tänkt mig. Här jag har läst om deras fantastiska instinkt som byggts upp hos dem efter alla årtusenden som de jagats av rovdjur. Men i det här avsnittet verkar både livet och döden vara väldigt stillsamt ordnat. Det senare ordnas som så att det med jämna mellanrum efterfrågas att stammen ger en rituellt gåva. Det vill säga då offras utvalda medlemmar. Till vem eller vad klargörs inte i det här avsnittet, vilket ju förstås är ganska irriterand, men det verkar åtminstone vara till en motpart som har rymdskepp och avancerad teknik. Det är därför stjärnorna är ett hot för kelpierna.

When my people look up at the stars. They see only death. And they welcome it. They do not question it. Because when they are called, when it is time for the harvest, they march willingly toward it. They say that when they take you, the pain of Vahar’ai stops. The priests teach us that this preserves the Great Balance of Kaminar.

Själva offrandet går till som så att de utvalda sätter sig runt någon form av svävande sten och sedan försvinner (eller transporteras) bort. Den här typen av frivilligt offer är ju troligtvis någon form av överenskommelse som gjorts just för att kelpierna just ska slippa att känna sig hetsade, jagade och utsatta. Deras kött smakar säkert bättre då. Men allt tyder ju å andra sidan på att det är någon form av aliens som vill ha deras kött. Vart tog i så fall deras naturliga fiender vägen? Många frågetecken här.

Det förhållandevis fridsamma livet hos kelpierna innebär tyvärr The Brightest Star aldrig blir särskilt rafflande – om man nu inte tycker att det är skitspännande att en ung Saru är så pass bra på att meka med radiosändare att det ger honom jobb inom Starfleet (i sig en enormt osannolik premiss i det här avsnittet).

Så, för att sammanfatta. Som Sarus främsta fan i de kända delarna av universum känner jag mig kränkt över att hans avsnitt var så 1 kort, 2 intetsägande, 3 tråkigt och dessutom 4 lite för likt Jonathan Livingston Seagull för att jag ska känna mig riktigt trygg. . Gråter mig troligtvis till sömns nu. Eller kollar på det här avsnittet igen.

Betyg: 6/10.

Short Treks, avsnitt 3/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 490 tv-avsnitt.

ST: Calypso. Det med Discoverydatorns romans med en skeppsbruten.

Och så kom det andra avsnittet av Short Treks, och jag blev tvungen att omvärdera hela projektet. Calypso är nämligen ett helt fantastiskt, ljuvligt och underbart avsnitt. Storyn kändes perfekt anpassad till formatet, trots att egentligen ingenting här förutom själva skeppet känns bekant från Discovery-universumet. När alltsammans var slut kände jag att Calypso var som ett avsnitt av min favoritserie Black Mirror, fast mycket snällare.

Det är rätt så stiligt på pappret också. Avsnittsförfattare är Michael Chabon – en av de där odrägliga människorna som verkar vara bra på så otroligt många saker. Hans Pulitzerprisbelönade The Amazing Adventures of Kavallier and Clay är en tegelstensroman om superhjälteserier som är väl värd att plöja. Men han har också skrivit barnböcker, filmmanus och manus till tecknade serier. Han är också en av personerna som är inblandad i den kommande tv-serien om kapten Picard.

Calypso (som för övrigt är en referens till Odysséen och nymfen Kalypso som höll kvar Odysseus på sin ö i sju år) handlar om vad som händer när en man i något som liknar en räddningskapsel fångas in av Discovery, som vid det här laget är ett väldigt tomt rymdskepp. Det är bara datorn kvar. Och hon tycker förstås att det är jättespännande att få sällskap. Relationen når sin höjdpunkt när de två återskapar en scen i skeppsdatorns favoritfilm, musikalen Funny Face (eller Kär i Paris som den heter på svenska). En magnifikt romantisk och mysig och lite sorglig scen. När jag sedan spårade upp och såg Funny Face så tyckte jag att den var bitvis skitkul (den handlar om modeindustrin, och man kan väl säga att det är härifrån Djävulen bär Prada har snott allt) och bitvis lite läskig (den hade inte gjorts på det här sättet i #Metoo-tider, om man säger så). Men den här scenen är bara helt faaaab!

Jag har ju tidigare skrivit om det förlorade filmarvet i Star Trek-universumet. Att folk pratar mer om holodäck än gamla filmer. Här är i varje fall ett bevisl på att såväl färgstarka Fred Astaire-musikaler och animerade Betty Boop-filmer finns bevarade i framtiden. Det känns lite som en lättnad.

Och när jag nu klarat av min fäbless för musikalnummer och framtidens filmhistoria, så finns det förstås en del lite mer Star Trek-relaterat att hänga upp sig på. Tydligen har skeppsdatorn väntat på att personalen ska återvända till skeppet i 1 000 år. Under den tiden har datorn vidareutvecklat sig till en artificiell intelligens. Men var finns det här skeppet? Och varför har det varit övergivet så länge? Vart tog besättningen vägen?

Jag var helt gripen och rörd och väldigt entusiastisk när jag såg Calypso, sent en kväll. Något med relationen, kanske till och med kärlekshistorien, mellan maskin och människa. Sättet som datorn håller kvar snubben på, och sedan släpper honom fri. Det är helt enkelt en olycklig kärlekshistoria, i ett sammanhang där jag då rakt inte väntade mig den och på ett sätt som var helt oväntat. Full pott för denna fantastiska kombination av musikalkärlek, romantik, Star Trek och kärlekstörstande AI.

Betyg: 10/10.

Short Treks, avsnitt 2/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 489 tv-avsnitt.

Star Trek: Short Treks. Runaway. Det där Tilly träffar en prinsessa på vift.

Jag räknar ner till starten av Star Trek: Discoverys andra säsong med att skriva om några Discovery-produkter som droppat in under säsongsuppehållet. Som till exempel Short Treks-avsnitten, en serie kortavsnitt som inleddes med Runaway i Oktober 2018.

På pappret såg det här med Short Treks ut som en intelligent och modern idé. Att upprätthålla kontakten med fansen under de långa uppehållen mellan säsongerna genom att producera några minavsnitt som släpps på nätet. Lite mer tidlösa, korta episoder som till exempel kan användas för att fördjupa rollfigurer, eller bara testa kul idéer som inte riktigt ryms i vanliga Discovery-avsnitt. Skitsmart. Och förhoppningsvis något som fler serier skulle kunna ta efter.

Det visar sig att världens just nu ledande medieföretag, Netflix, inte alls var lika positivt inställda som jag till den här idén. Bingetittandets hem på jorden var inte intresserade av att spotta ur sig kvartslånga godbitar under säsongsuppehållen (det är fortfarande oklart om avsnitten kommer att finnas med när Netflix nu släpper säsong 2 av Discovery). Jag hade i och för sig nog inte heller tackat ja till Short Treks om jag bara sett Runaway, den första av de fyra Trek-kortisarna. För det här blev lite för korthugget, gulligt och tramsigt för min smak. Valet av huvudperson är däremot klockrent. Sylvia Tilly, mästerligt spelad av Mary Wiseman, har verkligen blivit en stor favorit hos fansen – så även hos mig – och hon är väl också en av de rollfigurer som är en smula underutnyttjade i serien. Men nog hade både Wiseman och Tilly förtjänat något bättre än det här?

I Runaway träffar Tilly en mystisk varelse, stundtals helt osynlig, som tar sig in på skeppet genom lastdäcket och sedan bland annat hemsöker mässen där hon får matreplikatorerna att ösa ut käk över hela rummet. Som en food fight utan motståndare, ungefär. Varelsen materialiseras till sist, en ung kvinna som blöder orange blod från en skada. Men när Tilly försöker ta kontakt med den främmande kvinnan har hon verkligen uppförsbacke med relationsbyggandet.

Tilly: Tilly. I’m Tilly. What’s your name?

Po: My name is Keep Your Human Digits Off Me, Please. It’s a family name. My name is also I Can Build a Translator Like That in My Sleep. In fact, I did when I was nine.

Tilly blir nervös, stirrig och osäker av det som händer. Hon följer inte protokollet. Får andnöd när hon får reda på att Po är prinsessa. Jag kan liksom ana mig till att det här är tänkt som ett möte mellan två unga kvinnor som inte känner att de passar in i sina respektive miljöer, och där Tillys empatiska drag ska få Po att öppna upp, berätta om sitt liv och sedan faktiskt ta sig samman och återvända hem till sin egen kröning. Men konversationen känns mer pressad än spontan, och det går liksom lite väl fort för Po att gå från att vara superfientlig till att bli Tillys nya BFF.

Runaway är antagligen en snygg plantering, kanske rentav ett slags lång trailer, inför ett kommande avsnitt. Po har ju uppenbarligen uppfunnit en dilithiuminkubator, som eventuellt är något som man kan återkristallisera dilithium genom, men jag är inte säker. Tydligen är det jätteviktigt.

En annan av huvudingredienserna i det här miniavsnittet är Tillys skitjobbiga relation med sin morsa. Hon som inte tycker att Tilly ska försöka bli kommendör, som jämför Tilly med hennees syster och som klagar på oordningen på hennes rum när de pratar med varandra via hologram. Det finns inga exakta tidsangivelser för när Short Treks-avsnitten utspelas, men av de ledtrådar man placerat ut framgår det att det är strax efter avslutningen på säsong 1 av Discovery. Men för mig känns det här som ett avsnitt som mer handlar om hur Tilly var i början av Discovery. Inte den person som vi faktiskt lärt oss älska under den första säsongen. Så här våpig och osäker minns jag inte henne från slutet av första säsongen, och det är inte sådan jag vill se henne i andra säsongen. Nej, inte ens i Short Treks.

Det här var ingen vidare lyckad inledning av Short Treks. Avsnittet kändes för kort för att kunna tillföra något väsentligt, mer en teaser till vad som komma skall än ett avsnitt som står för sig själv. Och Tilly – nä, jag känner inte att jag fick veta så mycket nytt om henne. Det känns verkligen som om den bärande idén till hela avsnittet är att replikatorerna ska spy ut mat över ett helt rum. Men det kanske man hade kunnat göra ett ännu kortare avsnitt av?

Betyg: 4/10.

Short Treks, avsnitt 1/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 488 tv-avsnitt.

Star Trek Discovery-böckerna: Drastic Measures. Lorca och Georgiou på gamla äventyr.

Drastic Measures, den andra romanen i Discovery-serien, utspelas år 2246, ungefär tio år före tv-seriens avsnitt Battle at the Binary Stars. Här sammanstrålar Philippa Georgiou och Gabriel Lorca på den koloniserade planeten Tarsus IV där en aggressiv svamp förstört nästan allt som går att äta för de stackars nybyggarna. När Federationen inte verkar kunna hjälpa planetens invånare i tid för att undvika svält och undergång så fattar den nyutnämnde guvernören Kodos ett minst sagt drastiskt beslut. Eftersom maten på sikt inte kommer att kunna räcka till alla så väljer han att avrätta hälften av planetens 8 000 invånare. En massaker som inte bara är grym och brutal, utan också helt onödig. Ett första Federationsskepp når Tarsus IV med mat och personal bara dagar efter att 4 000 personer mördats på kolonins stora stadium.

Gabriel Lorca, som senare ska komma att bli befälhavare på Discovery, befinner sig redan på Tarsus IV när massavrättningen äger rum. Han är en av en handfull personer som Starfleet har stationerade på planeten. Lorca är där för att testa tillvaron på “land” efter ett årtionde i rymden – och verkar ha övervägt att eventuellt stanna på planeten för gott. Kanske rentav sluta i Stjärnflottan och istället satsa på familjeliv med sin nya flickvän, som han träffat på planeten. Georgiou är däremot en nykomling på Tarsus IV. Hon är med på det där första skeppet som kommer till undsättning. De två samarbetar när de försöker skapa ordning och reda på en planet vars befolkning är traumatiserad efter massmordet. Men de jobbar också tillsammans för att jaga ifatt mannen som snabbt fått öknamnet “Kodos The Executioner” som befinner sig på flykt på planeten.

Trots sitt mörka innehåll är jag betydligt gladare efter att ha läst Drastic Measures än efter den första Discovery-romanen, Desperate Hours. Förra boken kunde jag inte läsa mer än två, tre sidor i sträck av innan jag blev uttråkad. Drastic Measures hade jag däremot svårt att lägga ifrån mig. Jag satt uppe långt efter läggdags flera nätter och fortsatte att plöja kapitel efter kapitel. Inte för att den är särdeles välskriven, men det finns definitivt ett driv i berättandet. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå. mycket mer än jag ville sova. Så har också Drastic Measures en betydligt tydligare premiss än sin föregångare i serien. Dess teman berör också åtminstone i viss mån vikten av medmänsklighet och etik i en värld som står inför extremt svåra val. Det handlar om flyktingar, resursbrist, svält och onda män som tror på “survival of the fittest”, och det känns ju ganska aktuellt.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Här pratar vi inte om något så konstlat som ett obemannat rymdskepp från en redan död civilisation. I stället handlar Drastic Measures om något så konkret som ett brutalt och grymt folkmord, i en historia som har en tydlig skurk –och dessutom en smart sådan, som hela tiden ligger steget före de som jagar honom.

Författaren, Star Trek-vetaranen Dayton Ward, vågar dessutom leka lite med berättarperspektiven i boken. Ett smart grepp är till exempel att låta en kvinna från Betazoid vara berättare i några av scenerna. Med sina tankeläsargåvor kan hon ju beskriva huvudpersonerna och deras stressreaktioner på ett ytterst ingående sätt (som bonusinfo får vi också reda på skumma saker som att betazoiderna inte berättade om sina förmågor för Federationen från början)

Ward bryter också upp berättelsen med korta utdrag ur en framtida bok som handlar om det bisarra händelseförloppet på planeten: The Four Thousand: Crisis on Tarsus IV. En samling intervjuer med de som var med, både offer och förövare, och som kom ut 10 år efter katastrofen. Även om det greppet piggar upp en del så hade jag gärna sett fler avbrott i liknande stil, kanske med texter från andra källor kring det som hänt. Här och där avslöjar dessvärre intervjuerna från boken lite för mycket om det som ska hända framöver i berättelsen – jag kan ju till exempel vara ganska säker på att någon som blir intervjuad för boken överlever våldsamheterna på Tarsus IV. Där förstör Ward lite för sig själv. Men så rör han sig faktiskt också i redan utforskade vatten.

Jo, visst var det något bekant med den där Shakespearefixeringen.

Nu kommer en extra känslig spoiler som antingen kan förstöra läsningen av boken, eller eventuellt göra den mer intressant att läsa. Det tog mig faktiskt 381 av de 391 sidorna i Drastic Measures innan jag insåg att man lika gärna skulle kunna kalla den här boken för en prequel till originalserien som för Discovery. Drastic Measures skildrar nämligen bakgrunden till TOS-avsnittet The Conscience of the King (som en del kanske minns som konceptets mest Shakespearereferenstyngda). Jag blev lite misstänksam när en bok med Shakespeares samlade verk dök upp på ett väldigt övertydligt sätt i slutet av Drastic Measures, och insåg att det var något bekant med hela storyn. Det här förklarar också att författaren Dayton Ward vågade göra något så uppseendeväckande som att skriva in en ung James Kirk i den här boken. I efterhand förstod jag att det i själva verket inte var så dramatiskt, Kirks närvaro på Tarsus IV var ju redan inskriven i kanon.

Vad jag däremot har lite svårt för är den fjäskande tonen i den här boken kring den tonårige Kirk. Georgiou träffar honom i några minuter och är så pass superimponerad att hon redan börjat jobba som hans personlige syo-konsulent. Ett kortare exempel ur den dyrkande beskrivningen:

From what Georgiou could see he was a fount of raw untapped potential, lacking only age, education, and experience. If he was anything like his parents had to be, and assuming his own desire to pursue such a path, young Jim Kirk had the makings of a first-rate Starfleet officer.

Desperate Measures sid 196.

Det nya som Dayton Ward tillför med den här boken är alltså i själva verket att skriva in Georgiou och Lorca i Kirks backstory. Lyckligtvis nöjer sig faktiskt inte med det, utan passar också på att låta både Enterprise och dess kapten Robert April få vara med i några scener. Det blir lite Star Trek-göttigare så.

Vilka nya saker får vi reda på om Lorca och Georgiou då? Nja, de är ganska lika det vi sett av dem tidigare. Hon är rättrådig, behärskad och kontrollerad. Han är impulsiv, hämndlysten och beredd att tänja på regler och protokoll för att sätta dit skurkarna. I just det här fallet är han kanske lite extra på, eftersom hans flickvän är en av dem som dödats i massakern på arenan. På bokens allra sista sidor får vi dessutom en glimt ur framtiden där Lorca sitter i fängelse – en påminnelse om att den vi läst om i den här boken är primäruniversumets Lorca, inte spegel-Lorca. Det vill säga, vi har läst en fördjupande roman om en person som faktiskt aldrig varit med i Discovery.

Det blir många lager och referenser att hålla reda på, men som helhet är Drastic Measures helt okej äventyrslitteratur. Jag håller ju fortfarande på att försöka förstå mig på den här genren, och hakade bara upp mig några gånger i den här romanen. Ward verkar liksom ha några hangups som ofta återkommer i hans skrivande. En av dem är väldigt detaljerade beskrivningar av rum i allmänhet, och antalet arbetsplatser och datorskärmar i dem i synnerhet. På sidan 237 får han ett annat anfall av övernitisk detaljrikedom, när han börjar beskriva innehållet och principerna bakom packningen i Lorcas ryggsäck. Antar att det är sånt som vissa av fansen vill ha i sin strävan efter att kunna rekonstruera livet i Stjärnflottan. Själv hade jag gärna sett lite mer djup hos huvudpersonerna i stället. Mot slutet av boken (som för övrigt består av en tre, fyra olika slut på rad) fastnar Ward dessvärre också i det där styltigt högtidliga språket som jag tycker så illa om. Det är tydligt att Ward skriver bäst när det är lite action och rakare handling, miljöbeskrivningar och det lite mer målande känns mest krystat. Och att boken är så dåligt korrläst att man dubblerar några meningar i bokens början är väl ytterligare ett tecken på ambitionsnivån med den här produkten.

Men som ren brukslitteratur dyker det här mer än nog. Tycker att Dayton Ward använder sig av kanon på ett smart sätt här. Och jämfört med förra boken om Discoverys universum är det här ett gigantiskt kvalitativt steg framåt.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: Drastic Measures. Bok 2 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt, samt läst 2 Star Trek-romaner och ett seriealbum.. 

Star Trek Discovery: Desperate Hours. Den första Discovery-romanen.

star trek discovery desperate hours“Ändå kul att vara med i ett nytt Star Trek-koncept från start”, tänkte jag, och beställde glatt min första Star Trek-roman någonsin. Utbudet av Star Trek-relaterad fiktion är ju så enormt att jag faktiskt medvetet undvikit den fram till nu. Om jag ens skulle erkänna för mig själv att den där uppsjön av litteratur existerar, så skulle det här projektet aldrig någonsin kunna nå sitt slut. Jag skulle börja lista alla böcker som någonsin getts ut och fastna i en läsbörda som får 744 tv-avsnitt och filmer att framstå som en bagatellartat liten uppgift.

Men möjligheten att se en ny spinoffserie växa och grena ut sig kunde jag tydligen inte motstå.  Trodde jag. Efter att ha läst Desperate Hours är jag inte alls lika säker. Alltså, jag förväntade mig verkligen inte något mästerverk, utan på sin höjd vanlig, lättläst kiosklitteratur. Men Desperate Hours var överraskande seg. Om man inte kan läsa mer än en eller två sidor i stöten av en bok är det något som är ordentligt fel med berättandet.

Det som ändå gav läsandet viss mening var att boken ju trots allt innehåller en del fördjupning och bakgrund till rollfigurer och företeelser inom Discoverys universum, men de var trots allt ganska glest utspridda i boken. Det kändes som om intrigen tog alldeles för mycket plats, och att den dessutom var illa disponerad — bokens andra halva kändes utdragen, repetitiv och förflyttades snarare framåt på en hostande tomgång än i warp drive.

dis pain 3Hur som helst så är Desperate hours en prequel. Den utspelas år 2255, exakt ett år före Discovery-avsnittet The Vulcan Hello. Redan i bokens inledning får vi en backstory kring den konflikt som finns mellan Michael Burnham och Saru i början av Discoverys första säsong. Vi får reda på att de två tävlade med varandra om att bli försteofficer ombord på Shenzhou, och vi får till och med vara med om ögonblicket där kapten Georgiou berättar för de två att hon valt Burnham. Det gör knappast konflikten mellan Saru och Burnham mindre sårig, och tonen mellan dem är betydligt hårdare i den här romanen än i tv-serien.

Blir också extremt intresserad när det ges några skärvor av information kring Sarus ursprung och förmågor. Som när han upplever pulser som skickas ut från ett främmande rymdskepp som extremt starka, påfrestande och ångestframkallande medan människorna omkring honom bara känner milda vibrationer. Gillade också beskrivningar av hur livet som bytesdjur på hans hemplanet fortfarande påverkar honom: “To a Kelpien, standing alone in the open was tantamount to suicide. It felt to Saru as if he were begging some unseen alien predator to devour him”. Eller hur han snabbt iakttar olika signaler om var i galaxen olika människor är uppväxta. Som när han får hänga med Una som han får reda på är uppväxt på Illyrien och utbrister: “That explains it. Mentally disciplined, pacifist by nature, vegetarian – those and microgestures specific to your culture explain why you don’t project the “apex-predator” vibe that I feel from so many other humanoids”. Man förstår lite hur jobbigt Saru har det, typ hela tiden. Bara människors normala beteenden triggar igång hans försvarsmekanismer. Det man inte får ipå så mycket om är de utsända från Federationen som en gång i tiden räddade honom från “en säker död” på hans hemplanet Kelpia. Det finns helt enkelt en ordentlig backstory här som väntar på att berättas.

Själva handlingen då? Ja, en koloni ute i galaxen blir attackerad  av drönare från ett uråldrigt skepp som legat och lurat på en havsbotten på den koloniserade planeten. Det visar sig vara ett antikt krigsskepp från en civilisation som sedan länge är död. Eller, antikt och antikt – det har en enorm stridskraft, som hela tiden utvecklas. Skeppet är i och för sig obemannat, men har en extremt utvecklad artificiell intelligens som successivt uppgraderar och bygger nya vapen när det möter motstånd. Skeppet och dess teknologi anses så pass farlig att Stjärnflottan faktiskt så småningom ger order om att man ska nuka hela den koloniserade planeten, om alla andra lösningar faller. Ja, man anser att hotet är så pass seriöst att vapeninsatsen måste göras även om man inte lyckas evakuera kolonisterna från planeten (det skulle eventuellt vara rätt åt dem, för det visar sig förstås att de styrande i kolonin har fuskat med undersökningarna när man anlade sin bosättning, annars hade man upptäckt det där jämrans skeppet under de rigorösa förberedelser som sker före en kolonisering).

Desperate Hours utvecklar sig också till en crossover till originalserien – eller kanske snarare en föraning om vad som komma skall i andra säsongen av Discovery. I den här boken får vi nämligen bekanta oss med befälhavaren ombord på Enterprise – kapten Pike. Tanken från Federationens sida är att kaptenerna på Shenzhou och Enterprise ska samarbeta för att nå en lösning på den här komplexa situationen, men de två kaptenerna visar sig ha helt olika inställning till hur man tolkar och lyder Federationens order. Pikes mer bokstavstrogna och lydiga inställning i förhållande till Stjärnflottan får inget gehör hos Georgiou som verkligen vill uttömma alla möjligheter hon kan komma på innan man spränger den här planeten sönder och samman. Fast hennes motsträvighet handlar också om att hon inte vill offra sin nyutnämnda försteofficer.

Någonstans efter halva boken så drar nämligen plastsyskonen Burnham och Spock ner till planetens yta för att undersöka det märkliga alienskeppet. Teamwork är ett måste för att de två ens ska kunna ta sig in på det mystiska skeppet. Väl där inne möts de av en lång och sjukt komplicerad “hinderbana” där de två måste synka totalt med varandra mentalt för att ens lyckas överleva. Och det är väl de här momenten som blir lite utdragna i längden för mig. Hade eventuellt kunnat vara kul att se i ett tv-avsnitt, eller som ryggraden i ett datorspel, men här blir det faktiskt mest lite tjatigt. I stället för att komma vidare i handlingen så återkommer vi gång på gång till hur de två kämpar med test efter test efter test efter test. Det här blir lite extra dramaturgiskt besvärande eftersom de flesta andra bihandlingar står på hold medan man väntar på att få reda på hur det går för problemlösarparet i alien-farkosten.

Är man lite välvillig skulle man kunna säga att det här är en utdragen, extremt utdragen, enormt extremt utdragen nedräkningsscen. Klockan tickar, tiden rinner ut, undergången närmar sig. Men man mjölkar det här greppet på lite för mycket. Det som däremot är intressant inför framtiden är att Spock och Burnham, som tidigare aldrig verkar ha kommit särskilt bra överens här gör en mind meld. Nu vet de varandras mörkaste hemligheter. Kommer detta att återspeglas även i tv-serien framöver?

Bland det tramsigaste i Desperate Hours är att man på något vis försöker adressera det faktum att Discovery utspelas före Star Treks originalserie, det vill säga förklara varför skeppen i 2017 års Discovery ser något mer moderna ut än 60-talsseriens Enterprise. Något som är extra svårt att kommunicera eftersom Shenzhou faktiskt är ett äldre skepp än Enterprise. Här finns en och annan krystad beskrivning där man försöker få Enterprise att framstå som hypermodern i sin layout och arbetsplatsutformning. Det går verkligen inte så bra. Kanske skulle man struntat i att prata om det där överhuvudtaget. Det blir dessutom ganska tråkig läsning med till exempel en halv sidas utläggning om varför det inte finns “ready rooms” på alla Federationsskepp.

Den här boken var eventuellt den svåraste att skriva i den blivande serien om Discovery. Den släpptes i slutet av september, det vill säga mitt under den första halvan av den första säsongen. Så författaren visste antingen inte så mycket om vad som skulle hända framöver, eller fick inte lov att skriva om det. Och det jag tolkade som crossover till Star Treks originalserie visar ju sig i slutet av säsongen snarare vara en snygg förberedelse inför andra säsongen av serien, då ju Pike och Spock ska finnas med i persongalleriet.

Så, om jag ska sammanfatta. Enormt tråkig läsning, som ändå gav några insikter som jag självbelåtet roffat åt mig inför Discoverys fortsättning. Det är också intressant att se hur man redan i den här boken bygger på och skapar sammanhang i kring tv-seriens universum. Och, ja. Jag tänker ge det här en chans till – införskaffade visst nästa bok i serien, Drastic Measures, häromveckan.

David Mack, som skrivit den här trista romanen, är för övrigt en Star Trek-veteran som spottar ur sig böcker. Han har också varit inblandad i Deep Space Nine, och var med och skrev manus till Starship Down, som jag nyss bloggat om.

Betyg: 2/10. 

Star Trek Discovery: Desperate Hours. Bok 1 i serien. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 408 tv-avsnitt, samt läst 1 Star Trek-roman.