Category: Star Trek: Discovery

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery: Wonderlands. Slutet på Discoveryromanerna?

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det verkar som romanserien om Star Trek Discovery är avslutad? I skrivande stund är det mer än ett år sedan det senast kom en bok i serien, så man kan väl bara anta att förlaget just nu satsar på de nya Star Trek-titlarna i stället. Åtta är i alla fall en jämn och bra summa. Lagom många för att kännas som en okej satsning, inte så få att det hela känns som ett fiasko. .
Men när jag nu tittar på min hög av böcker så framstår verkligen Discovery som ett ganska svårt tv-universum att skriva fiktion om. Den utspelas ju bokstavligt talat i flera olika universa, eller i alla fall versioner av det. Serien börjar på 2250-talet, men vi har även den där konstiga skuggvärlden där doktor Culber levde i när han var “död”(en förvirrande värld snyggt skildrad i Dead Endless), och så spegeluniversumet förstås. Lägg till det att tillvaron för huvudpersonerna förändrades totalt efter det enorma skuttet framåt i tidslinjen när Burnham och Discovery gör sin resa in i framtiden.
Kanske är det den spretigheten som gjort att det inte finns något som helst försök från redaktörernas sida att överhuvudtaget knyta ihop böckerna i serien. De har i stället fungerat som enskilda, fläckvisa fördjupningar kring specifika händelser, personer och platser. Extramaterial till tv-serien, kan man väl se det som.
Och i denna serie av fläckvisa fördjupningar har vi nu kommit fram till historien om Michael Burnhams första tid efter hoppet ungefär 900 år in i framtiden. Om förvirringen och sorgen när hon anländer ensam till ett universum som inte är likt det hon reste ifrån. Här finns inte heller några som helst spår av varken sin mor eller Discovery. där Men i den här boken framstår det som om Burnhams största sorgearbete handlar om saknaden efter den nu obefintliga Federationen. I alla fall är den helt frånvarande i den del av galaxen där Burnham nu hamnat.
Una McCormack, som är en av mina favoritförfattare inom treklitteraturen, gör även den här gången ett gediget jobb, och väver ihop händelserna från tv-serien med sitt egna romanstopp. Vi får se hur vänskapen växer mellan Burnham och den tappre Federationstjänstemannen Aditya Sahil, han som satt på en trasig rymdbas och väntade år ut och år in på att någon skulle höra av sig till honom. Givetvis finns det även tillfällen för McCormack att fylla ut detaljerna kring Burnhams förhållande till Book i den här boken, och exakt hur svårt det är för Burnham att gå in i en ny relation efter att hon fått reda på att hennes ex egentligen var en förklädd klingon.
Men mest av allt fokuserar författaren på vad det gör med Burnham och hennes identitet när Federationen inte länge existerar. Det var väl en bra tanke, men det blir också fruktansvärt tjatigt. Vissa delar av det här roar i och för sig mig efter ett tag, som det faktum att ingen i den nya framtiden som Burnham nu lever i verkar kunna förstå tanken med Federationen. Lag och ordning, ja, men det större, idealistiska projektet är inte greppbart för dem. I samma veva tecknar också McCormack en effektiv bild av hopplösheten i postBurn-universumet. Hur blasé och uppgivna många är i en värld utan visioner, medan andra ser chansen att skapa egna små kungadömen i Federationens frånvaro. För att skydda sig har vissa civilisationer gått in i en komplett radioskugga, på det sättet försöker de undgå att upptäckas och attackeras av pirater, småpåvar och annat löst folk.
Burnham är förstås lika idelaistisk som vanligt, men råkar också i trubbel när hon gång på gång tar på sig rollen som räddare i nöden. Alla vill inte bli räddade, visar det sig, vissa blir arga och upprörda när hon säger att hon är en del av Stjärnflottan.

I längden blir det dock ett jävla tjat om Federationen, tycker jag. Det är inte bara Burnhams love interest Book som tröttnar på allt prat om den där organisationen i boken, jag som läsare stönar också av uttråkning när Burnham för femtioelfte gången påbörjar någon inre eller utåtriktad monolog om Federationens fördelar, och hur hon inte kan förstå hur denna galaktiska stormakt kunde gå under efter The Burn. Det är säkert ett korrekt psykologiskt porträtt av hur en person som Burnham skulle reagera, men det gör det inte mindre tjatigt.
Det finns också något enormt omständligt med vissa passager i boken, som ger känslan att McCormack haft svårt att komma upp i rätt antal sidor i boken och varit tvungen att trampa skrivarvatten för att förlänga texten. Det blir lite extra uppenbart när vissa intrigvändningar är lätta att förutse. McCormack är också väldigt förtjust i Alice i Underlandet-referenser, i romanens titel till exempel, men det tycker jag mest är gulligt.

Och med det här avslutar vi också skrivandet om Discovery-böckerna, och lite nöjd konstaterar jag att jag nu kompletterat ännu en liten underavdelning av Star Trek-universumet under den här sommaren. Om böckerna tycker jag väl lite blandat. De har varit ojämna, men skärpt upp sig under resan. Kanske för att författarna haft lite mer av tv-seriens värld att falla tillbaka på. Just nu tycker jag nästan lite synd om David Mack som fick skriva den första romanen i serien. Han hade helt uppenbart ingen större koll på vad Discovery skulle utvecklas till under det arbetet.

Betyg: 7/10.

Wonderlands av Una McCormack är den åttonde romanen som utspelas i Star Trek Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. That hope is you, part 2. Ett slut med en nystart (ja, det var det mest inspirerade jag kunde skriva om det här avsnittet).

~ rogerwilson ~ 6 Comments

Det tog lite tid att skriva det här. Jobbet kom i vägen. Och en flytt till en annan kontinent – även om man i dessa tider väl inte kan vara säker på hur länge man är kvar någonstans. Men nu har jag i alla fall en liten paus. Några ögonblick att samla tankarna kring finalen på den tredje säsongen av Discovery. En rätt stor besvikelse för mig.

Jo, jag vet. Den senaste veckan har jag sett folk posta om någon scen som är en tribute till originalserien, och fått mess från Jerry om att historien om barnet och The Burn inspirerats av en av Ursula K. Le Guin-berättelse. Men det hjälper ändå inte. Det här avslutningsavsnittet saknade nämligen den allra viktigaste ingrediensen. En överraskning.

Visst är jag en sucker för lyckliga slut, men det här blev för mycket. Alla räddas från dilithiumplaneten, inklusive Su’Kal som kommer att få massor av terapi (alternativt adopteras av Saru), via holoteknik finns det ett sätt för Adiras älskade Grey att få fysisk form, Ni’Var (ex-Vulcanerna) kommer och hjälper till i fajten mot Smaragdkedjan och är intresserade av att snacka lite med Federationen igen, Book stannar kvar ombord på Discovery (oklart i vilken funktion, mer än som Michaels kille), och Michael själv får äntligen inta kaptensstolen igen. Den hår gången betydligt mer peppad och säker på sin sak än tidigare. Det enda orosmoment som eventuellt återstår är att Stamets inte är beredd att genast förlåta Michael för att hon sköt ut honom i rymden när han i stället ville försöka rädda sin pojkvän. ‘Och hans reaktion är väl det mest rimliga som händer i hela det här avsnittet. Till och med den lilla assistentroboten som sabbas när den hjälper Owosekun med ett sabotage på ett syrelöst däck går att laga.

Det mesta av den här lyckliga upplösningen uppnås dessvärre genom en helt orimlig kedja av händelser. Som att Book på nolltid kan bli ett substitut för Stamets när det gäller att göra myceliumnätverkshopp. Eller att Michael kan avlossa sitt vapen inifrån någon form av poröst datorcenter, som hon blir inknuffad i av Osyraa. Och, alltså, varför den i vanliga fall så noggranna Smaragdkedjan-bossen inte skulle ta kål på Michael på ett mer säkert sätt är ytterst oklart. Precis som skälet till att Michael fixade att överleva där inne. Det kändes mest som att manusförfattarna ville skriva en cool actionscen, ungefär, och struntade i Star Trek-logiken. Samma känsla får jag av den där hisscenen (gissa om jag läst sågningar på nätet som irriterat sig på hur det kan få plats gigantiska hissvalv inuti Discovery).

Nej, det här var lite för tamt och förutsägbart för min del. Kanske trodde producenterna att serien var på väg att bli nedlagd, och ville verkligen knyta ihop alla lösa trådar? – i så fall var det ju ett fint slut man knåpat ihop. Men det här kändes också som början på en omstart av serien (ännu en gång). Burnhams år som kapten, ungefär. Och att efter tre långa säsonger inse att serien först nu tänker sig att börja på allvar, det känns nästan provocerande sent. Och dessvärre ett grepp som känns igen från Picards första säsong.

Och “Let’s Fly”. Är väl något av ett antiklimax när det gäller tagline för Burnham? ‘Eller hur?

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 13/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 786 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. There is a tide… Vi laddar upp inför finalen!

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Så. Nu börjar det arta sig igen. Och fattas bara. Vi är ju inne på den absoluta slutspurten för den här säsongen, och serieskaparna har noga sett till att vi har tillräckligt många frågetecken i skallen för att följa med ända till slutet. Egentligen ska man kanske se det här som del två i en svit på tre finalavsnitt, den typiska mellanepisoden där ingenting avslutas utan där man bara fortsätter att ladda upp inför finalen. Det bjuds inte oväntat på en hel del action, men också en hel del upplysande scener om förhållandet mellan Emerald Chain och Federationen. Ja, en liten stund fick jag till och med för mig att manusförfattarna till och med försökte nyansera bilden av Osyraa – men sedan gick hon tillbaka till sin gamla vanliga roll som über-skurk. Däremot, kanske viktigast av allt, så fick vi förklaringen till varför all mat inom Federationen i framtiden har en viss bismak av….bajs.

Samtidigt som det här avsnittet pågår rinner tiden ut för Saru, Culber och Adira, som befinner sig på dilithiumplaneten mitt i den farliga nebulosan. Vi får inte veta något om vad som händer med dem, utan de fungerar liksom mest som en underliggande nedräkning. Ett ständigt stressmoment för oss som tittar. Och allra mest för Stamets, förstås. Hans man är på planeten, och numera kallar han dessutom Adira för sitt barn. Riskerar kanske Stamets ytterligare en hjärtskärande förlust i den här säsongen, alltså? Tja, jag har nog svårt att tro att man verkligen skulle få för sig att döda av hälften av seriens nuvarande hbtq-kapital på det här sättet. Stamets, däremot. Han skulle ju eventuellt kunna tänkas offra sig för de andras liv.

Den chansen fick han hur som helst inte i det här avsnittet. Tvärtom, Michael Burnham söver ner honom med ett vulcanskt nyp och skickar ut honom i en räddningskapsel så att något annat Federationsskepp kan ta hand om honom. Trots att Stamets bönar och ber om att han ska få rädda sin familj, så är Burnham obeveklig. Det enda som betyder något är att Osyraa inte ska få fortsatt kontroll över Stamets. Tydligen är det bara hon själv som får bryta mot exakt alla regler för att rädda sina nära och kära.

Att Burnham ens är på plats på Discovery är i sin tur resultatet av att hon och Book tar transwarpnätverke hela vägen mellan nebulosan och Federationens högkvarter. Livsfarlig körning, eftersom tunnlarna – precis som resten av rymden – är fyllda med gamla vrak efter The Burn. Book och Burnham kraschlandar rakt in i Discoverys hangar, just när skeppet sänkt sina sköldar. Book ger Burnham en grej som gör att hennes livstecken är dolda, medan han låter sig tillfångatas. Always the gentleman.

De två har alltså tagit sig till Discovery, just som Osyraa lurat sig in bakom Federationens skyddande sköld. Hon använder sig av den gamla “hjälp vi jagas av fienden”-taktiken (som man förresten också kunde ses praktiseras i ett av de avslutande avsnitten av The Mandalorians andra säsong). Det där måste liksom vara rymdskeppsversionen av “kan fångvaktaren komma hit, min vän här har ont i magen på ett väldigt akut sätt”, det vill säga ett trick som borde stå i varje lärobok för rymdbefäl. Vance vågar inte riskera Discovery och hennes spordrift, och har i stället fått sin värsta fiende innanför alla skydd och belägringar.

Men Osyraas mål visar sig, lite förvånande, inte vara att genast utplåna det där högkvarteret. I stället drar hon igång en avancerad förhandling där hon vill att Smaragdkedjan och Federationen skulle sluta fred. Ett av huvudmålen: att Federationen erkänner och godtar att kapitalismen lever och existerar i galaxen. På det sättet kan The Emerald Chain bli medlemmar i Federationen, och spordriften kan kopieras och komma fler tillgodo. Säger Osyraa. Och tydligen ljuger hon inte, för hololäkaren Eli agerar lögndetektor. Ja, hon har till och med lagt in ett förslag om att avskaffa slaveriet. Eli säger att allt är sant, själv tänker jag att Osyraa har lärt sig ett sätt att prata tvärtom, och tillräckligt vagt för att finta Vance. Men han verkar inte köpa allt som sägs.

I stället börjar han komplicera allt. Påpekar det olämpliga i att Osyraa blir ansiktet utåt vid en sådan här överenskommelse, och tycker att hon ska krydda uppgörelsen med att förklara sig villig till att ställas inför rätta för sina brott mot olika varelser, planeter och folk runt om i galaxen. Detta, i kombination med att han lite tidigare berättat att äpplet hon äter är recyklat bajs, gör att hon travar ut från förhandlingen. Hon är inte road.

Däremot har hon fler ess i rockärmen. Hennes chefsforskare och vetenskapsman Aurelio gör entré i det här avsnittet. Och eftersom fanbasen vet om att skådespelaren som gör honom, Kenneth Mitchell, har ALS så blir det förstås dubbla lager här. Inte bara har vi en funktionsvarierad rollfigur, han är också spelad av någon som har en sjukdom som definitivt kan vara svår att kombinera med skådespeleri (tydligen finns det mer att läsa om annat funktionsvarierat under hashtaggen #CripTrek om det här). Mitchell är fab, men hans rollfigur Aurelio är kanske lite väl blåögd när det gäller Osyraas grymhet. Bara för att hon hjälpt honom, så borde han väl ändå ha snappat upp någonstans att hon är en grym och skoningslös härskarinna? Nu får han i varje fall se henne genomföra en summarisk rättegång, och allt verkar upplagt för att han sak bli den som räddar Discoverys crew i nästa avsnitt. For science, liksom. Fast i just det här avsnittet är han också vetenskapsmannen som kan fixa till så att fler än Stamets kan navigera Discoverys spordrift. Den som ska leverera lösningen på allt till Osyraa.

Discoverycrewen, under ledning av Tilly, lyckas ta sig ur sin fångenskap. Lite morsekod kan göra vakter vansinniga och oförsiktiga, visar det sig. Men innan Tilly och de andra tar tillbaka sitt skepp träffar de på tre gulliga underhållningsrobotar. De visar sig vara platsen där sfärdatan laddat ner alla sin kunskap (undrade just hur sfärdatan hade kunnat tillåta Osyraa att kapa Discovery.) Robotarna är gulliga, och jag hoppas verkligen att de kan bli Star Treks Baby Yoda i merchsammanhang i framtiden.

Burnham, däremot, lyckas vara både den borna actionhjälten och en tröstlös morsgris. Ja, hon kallar på morsan för att få hjälp. Noga med att berätta exakt hur illa ute hon och hennes kollegor är. Mammas sekt ägnar ju bara sin energi åt hopplösa fall. Tydligen citerar hon även Die Hard här och där. Och så råkar hon i klorna på Zareh, som ju var en urtråkig skurk precis i seriens början (han på planeten med farlig is), men som är en smula mer underhållande här. Men bara lite. Varför Osyraa hänger med en sån småhandlare är faktiskt bara märkligt.

Ja, massor av saker som händer, men inga konflikter som löses. Om jag blev sugen på att se sista avsnittet? Jorå! Tycker jag fortfarande att man slarvade bort två avsnitt på spegel-universumet? Jajamensan! Tror jag att det där fröskeppet kommer att dyka upp och rädda de strandsatta på dilithiumplaneten? Jovars, alla som bodde där höll ju på att gnola på den där låten från nebulosan! Tyckte jag att det här var ett bra avsnitt! Självklart, men jag sätter den där åttan som vissa tycker är ett mesigt betyg. Tycker jag att det är kul att det här tydligen är avsnitt nummer 800? Jo, men också lite jobbigt att jag räknat mitt antal avsnitt på ett lite annorlunda sätt. Men så får det också vara, antar jag.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 12/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 785 tv-avsnitt. Och lite till.

Det historiska Star Trek-året 2020!

~ rogerwilson ~ 2 Comments

2020 var inte bara det stora pandemiåret, det var också ett år då det visades inte mindre än tre olika Star Trek-serier. När hände det senast? Svar: Aldrig. Men så ser tv-landskapet förstås helt annorlunda ut nu jämfört med hur det såg ut sist som Star Trek var ett framgångsrikt och omfångsrikt tv-format.

När det senast förekom flera olika Star Trek-serier som visades samma år så låg en normalsäsong på 26 avsnitt. Som mest producerades det alltså 52 Trek-avsnitt/år, samt kanske en enstaka långfilm på det. 2020 års produktion, med totalt 33 avsnitt framstår inte som lika imponerande sett ur det perspektivet (i de 33 ingår det sista Short Treks-avsnittet, men inte det avslutande avsnittet av Discovery som har USA-premiär först 2021).

Samtidigt är det just dagens tv-klimat, där man producerar för digitala plattformar, som är orsaken till den nuvarande Star Trek-boomen. Discovery var ett sätt att marknadsföra CBS digitala plattform CBS All Access, och deras taktik att maximera utnyttjandet av ett känt IP följer den som Marvel, DC och Star Wars nyttjat tidigare. Det är bara så himla typiskt Star Trek att låta en av de tre nya serierna vara en parodi på det egna universumet, och att en annan låter en gammal seniorskådespelare återvända till rampljuset. Man väljer liksom inte den lätta, kommersiella vägen här.

CBS ambition att vrida ut varje droppe ur ett av sina mest kända varumärken får väl ändå ses som en stor framgång. Nya säsonger är redan planerade för såväl Picard, Discovery och Lower Decks. Att den senare serien ännu inte nått Sverige kan bero på CBS/Paramount/Viacoms lite mer storstilade planer inför 2021. Då ska den egna streamingplattformen CBS All Access i USA byta namn till Paramount +, och på allvar försöka bli en konkurrent/ett alternativ till streamingjättar som Netflix, Disney + och HBO Max (det är läge för lite begreppsförvirring här, eftersom Paramount + redan är ett varumärke i Sverige, för ett playpaket som man bland annat kan prenumerera på genom ComHem och Boxer). Kanske är skälet till att vi inte fått se Lower Decks i Sverige att den ska användas för att lansera Paramount här? Eller så är konkurrenterna inte supersugna på köpa serier av en blivande konkurrent.

I alla fall. Tillbaka till Trek-året 2020 och två säsonger som framför allt utmärkte sig som extremt ojämna. Både Picard och Discovery (kanske framför allt den senare) innehöll några helt fantastiska ambitioner, scener och enstaka avsnitt. Men det är som att upphovspersonerna till de här serierna inte kan nöja sig med att göra en bra säsong, utan ständigt bär med sig Trekhistorien som ett dåligt samvete. Det känns hyfsat ofta som att säsongernas egentliga mål är att lappa ihop det förflutna och fånga in lösa trådar i Trek-historien. Så till den grad att försöken att skapa ett sammanhängande trekiversum går ut över storylines och rollfigurernas utveckling. Ta till exempel återföreningen mellan Michael Burnham och hennes morsa. Det var inte många sekunder av mor-dotter-relation vi fick se där, innan vi istället kastades in i ett typiskt trekkiskt rättegångsdrama. Och trots att Discovery har en hel ny tidsålder att utforska och skildra så ägnar man ändå två avsnitt av en säsong åt att låta Spegel-Georgiou resa tillbaka i historien.

Picard gjorde också bort sig här och där, tycker jag, som när man hade ett avsnitt med maskeradtema, där Picard och hans vänner använde greppet förklädnader på ett väldigt pinsamt sätt. Och de sista avsnitten av första säsongen kändes våldsamt överlastade, utan att egentligen ge ett ordentligt svar på det mysterium som verkade döljas i en annan dimension. Det är inte utan att man längtar till den kommande Enterprise-serien, med avslutade historier i varje avsnitt. Kanske kan manusförfattarna och regissörerna unna sig att bara ha lite…kul också?

Med det sagt så är ju hela läget för Star Trek som franchise på en helt annan plats än man var när jag började skriva den här bloggen. Då var framtiden för franchisen filmerna, nu – i och med peak-tv – är fokuset ett helt annat. Och den mesta tiden är jag trots allt väldigt lycklig över att Star Trek-konceptet fått leva vidare, och fortsätter att utvecklas. Dessutom med upphovspersoner som är fast beslutna att fortsätta att flytta fram gränserna för vad man kan skildra i tv idag. Att man inkluderar transpersoner, icke-binära och homosexuella i Discoverys crew är ett sätt för serieskaparna att vara progressiva i samtiden, i stället för att bara vila på gamla lagrar.

För min egen del har jag nästan förträngt att det var just i år som jag faktiskt slutförde den här bloggens original mission. Att se allt som producerats i Star Trek-väg i rörliga bilder. Ett uppdrag som, förhoppningsvis, inte når vägs ände på ett bra tag.

Med förhoppningar om ett bättre 2021, i alla fall utanför Star Trek-universumet.

Star Trek: Discovery. Su’Kal. Berättelsen om den ensamme kelpiern.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Kanske beror det på sömnbrist, eventuellt kan det ha att göra med den här deprimerande pandemijulen (på fler sätt än jag vill gå in på här), eller så finns det ett samband med den där melankolin som jag ofta känner av mot slutet av året. Vad det än må bero på så var jag faktiskt helt knäckt i slutet av det här avsnittet. Deppig. Slut. Befann mig plötsligt i ett läge där det enda som jag riktigt kunde ägna mig åt var att lyssna på Taylor Swifts nya (mestadels) ledsna album. Det överensstämde liksom med känslan jag befann mig i, och gav lite sinnesro.

Jag blev själv rätt så förvånad över att jag var så känslosam. Jag hade ju nyss suttit och varit irriterad på Su’Kal, tyckt att avsnittet hakade upp sig i olika “laddade och lite högtidliga konversationer”. Ett berättargrepp som man hemfallit sig åt lite för ofta den här säsongen. Så mycket mässande och livssanningar som ska förmedlas på ett lite överspänt sätt. Men så inser jag, under avsnittets sista minuter, att de där lite förhöjda konversationerna fanns där eftersom många av rollfigurerna kommer att skiljas åt ett tag. Man laddar alltså dramatiskt för en upplösning på avsnittet där liv är i fara och Discoverys besättning är splittrad på flera olika platser. Ett lite oväntat mörkt slut på ett uppdrag där alla inblandade på Discovery bara ville göra gott.

Resan till nebulosan var ett sätt att försöka ta reda på orsaken till The Burn, men här finns också en hel planet bestående av det sällsynta dilithiumet, själva förutsättningen för rymdresor kors och tvärs över galaxen. Men allra viktigast för Saru var kanske ändå att rädda den överlevande som man upptäckt på det kelpiska skeppet som kraschat på den där dilithumplaneten. Barnet till kaptenen på skeppet. Och fortfarande vid liv.

Burnham och doktor Culber finns vid Sarus sida. Men när de kommer fram till skeppet hamnar de mitt i ett holodäcksäventyr. Där har också deras fysiska kännetecken förändrats: Culber är bajoran, Burnham trill och Saru en människa. Ganska snart inser de tre att man befinner sig i ett träningsprogram, ett sätt att uppfostra det kelpierbarn som ju blivit lämnad ensam kvar på det öde skeppet. Ett slags kombinerad barnstuga och universitet. Men med åren har det uppstått allt fler glitchar i datorprogrammet, och det hela liknar mer ett märkligt och bitvis skrämmande sagolandskap. Eller, faktum är att jag den mesta tiden satt och tänkte att det här skulle bli den perfekta spelplatsen för ett Discovery-datorspel.

De tre hittar den ensamme kelpiern, Su’Kal, men när man försöker förklara att man kommer från utsidan, från världen utanför skeppet, får han panik och drar iväg. Det blir då lite komplicerat för de tre nykomlingarna att försöka hitta Su’Kal i det allt mer gotiska holodäcksprogrammet. Burnham får dessutom fajtas med en demon, hämtad från en av sagorna som Su’Kal fått berättat för sig. En skräckinjagande varelse som tydligen ska tvinga Su’Kal att konfronteras med sina egna rädslor. Något han inte alls är sugen på. Som om inte allt annat räckte till, så har holodäcksmaskeringen gjort att patrullen från Discovery inte har tillgång till de läkemedel som var tänkta att skydda dem från strålningen från nebulosan. Huden börjar flagna ganska snabbt där inne i holokammaren.

Det är någonstans här, när man försöker kommunicera med Su’Kal, som han blir upprörd och sånär triggar igång en ny version av The Burn. På något sätt är han sammankopplad med den planet av Dilithium som det kelpiska skeppet nödlandat på. Vi verkar alltså ha nått svaret på säsongens stora gåta, och den känns faktiskt ganska…trist. Ett ensamt barn och dess rädslor är orsaken till en av galaxens största katastrofer. Det finns ingen större plan bakom det som har hänt, bara slumpen och en psykologisk reaktion.

Vi hinner inte vara besvikna särskilt länge över det här avslöjandet, för det känns lite mer akut att smaragdkedjan kommer på oväntat besök. De är förstås ute efter spordriften på Discovery, samtidigt som deras blotta närvaro hindrar besättningen på Federationsskeppet att undsätta Burnham, Saru och Culber inne i nebulosan. Smaragdkedjebossen Osyraa är tydligen inte nöjd med att bara ta skeppet rakt upp och ner, utan vill ha lite förspel. Tydligen känner hon att det finns tillräckligt med tid för att roa sig med lite banter och förolämpningsutbyte med den vikarierande kaptenen Tilly. Just den aktiviteten slutar väl ungefär oavgjort mellan Tilly och Osyraa, men vad betyder det när den gröna rymdgangstern har en exakt och perfekt utarbetad plan för hur hon ska ta över Discovery. Hon transporterar över sina män, sätter någon form av mental boja på Stamets huvud samt intar bryggan utan att Tilly hinner sätta sina hot om att sätta igång självdestruktionsprocessen i verket. Kursen sätts på Federationens högkvarter. Dags att krossa den motståndraen, verkar Osyraa tycka.

Det händer rätt mycket under de sista minuterna, men när avsnittet tar slut är läget ungefär så här: kvar på planeten mitt i nebulosan finns Su’Kal, Saru och Culber. Och dessutom Adira, som på eget bevåg transporterar ner sig med strålningsskyddsmedicinen i munnen. I ett litet skepp utanför nebulosan finns Booker och Burnham, som inte hann till Discovery innan hon och Osyraas skepp far iväg med hjälp av Discoverys spordrift.

Det är tydligt att berättandet i Discovery nu växlar upp inför säsongens sista två avsnitt. Det är som att alla de plotlines som sakta avancerat under säsongen nu lägger in höga warphastigheter. Det är förstås välbehövligt, men för min del förstärker det också känslan av att Discovery inte är en, utan egentligen flera parallella serier. Det är helt enkelt lite svårt att förstå vad som är seriens själ när temperament, ton och fokus skiftar så ofta.

Jag förstår att det är lite av en belöning åt Doug Jones, som spelar Saru, att för en gångs skull få skådespela lite utan den kelpiska masken över huvudet när han nu blir människa på ett holodäck. Det är faktiskt förvånansvärt lätt att acceptera Sarus nya utseende, eftersom skådespeleriet ändå är det samma. Jones har verkligen lyckats förmedla något av sig själv genom sin tjocka maskering. Det är däremot lite svårare att förstå logiken bakom hans förvandling i det här avsnittet. Vi får höra att datorprogrammet förändrat de tre Discovery-besättningsmännens utseende för att de inte ska skrämma Su’Kal. Men vad kunde vara mindre skrämmande än en annan kelpier? Och varför är det viktigt att dölja att Burnham är människa, medan okej för Saru att se ut som en? Logiken haltar lite, va?

Jag har inget emot det här avsnittet, eller dess upplösning. Men det känns lite obehagligt. Alltid när Discovery färdas mot scenarion som känns lite typiska och tjatiga så blir jag lite orolig över att serien ska trilla tillbaka i gamla tropes. Och så är jag väl en sucker för lyckliga slut, också. Den här gången var det lite för många farväl för att jag ska våga tro på att alla ska klara sig levande ur det här.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 11/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 784 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Terra Firma Pt 2. Georgiou säger ajöss (i en backdoor-pilot?).

~ rogerwilson ~ 11 Comments

Så många tankar under och efter det här avsnittet. Var dubbelavsnittet Terra Firma bara en backdoor pilot? Alltså ett sätt att använda Discovery för att skapa introducera en spinoff-serie (även om en strikt definition av begreppet “backdoor pilot” tydligen främst avser mindre viktiga eller helt okända rollfigurer som får ovanligt mycket utrymme i ett enstaka avsnitt för att i senare bli huvudpersoner i en egen serie). Oavsett vilket begrepp man använder så var det här och förra avsnittet ett rätt utdraget sätt att skriva ut Georgiou ur serien, samtidigt som slutet tydligt pekar mot ett nytt äventyr för henne i en annan tid och på en annan plats. Och att Michelle Yeoh varit aktuell för en egen serie inom Star Trek-franchisen har ju varit känt sedan länge. Helt uppriktigt har vi ju mest gått och väntat på när den ska bli av.

Kanske hade upphovspersonerna till Discovery hellre beskrivit Terra Firma som två “väv”-avsnitt. Det är ju ganska stora delar av den här säsongen som använts för att skapa kontinuitet och sammanhang i hela trekiversumet. Lösa trådar och störiga detaljer har samlats ihop och sorterats i ordning. En av de lite större saker som vi ännu inte fått särskilt mycket sammanhang kring är väl det stora tidskriget, och hur länge alla dessa tidsresande odågor tilläts hålla på att försöka skriva om historien. Visst, en del kom ju fram i Enterprise, men i den serien kändes framtiden fortfarande högst instabil. Det faktum att dubbelavsnittets gåtfulla gästartist åtminstone nämnde tidskriget i förbifarten är eventuellt en indikation på att vi får mer om den där tiden, snart.

Jag är (givetvis) extremt lättad över att mannen med tidningen vid dörren mitt ute i snölandskapet från förra avsnittet inte var Q. Å andra sidan är den här versionen av Guardian of Forever (tidsportalen från originalserien som alltså tagit form här och nu som gubben med tidningen) verkligen rätt så Q-ish. Kanske är han bara en Q med lite tjusigare namn? En av de väldigt Q:iga grejorna han gör är till exempel att “testa” Georgiou genom att skicka henne långt tillbaka i spegeluniversumets tidslinje. Q älskade ju att utsätta människor för prövningar, och i efterhand får vi nu reda på att Georgious lilla tidresa är ett sätt att ta reda på om hon blivit en bättre människa genom att hänga i primiäruniversumet.

Ett rätt plågsamt test för Georgiou, som på nytt får uppleva hur hennes dotter väljer att svika henne. Även om Georgiou nu vet så pass mycket om framtiden att hon kan undvika kuppen emot henne. I alla fall den första. I väktarens ögon var det tydligen en bra grej av Georgiou att inte omedelbart döda spegel-Burnham när det avslöjats att hon var en del av konspirationen mot tronen, utan nöja sig med att låta henne plågas i agonizern i några dagar. Det var också sympatiskt att rädda en massa kelpier från att bli mat på terranska bjudningar, och att skvallra för en av dem att vahar’ai inte behöver innebära döden, utan tvärtom leder till en större styrka och förmåga för kelpier. Att historien sedan slutade på samma sorgliga sätt för spegel-Burnham verkade vara en mindre grej för den där väktargubben. Och med samma sätt menar jag alltså att Spegel-Burnham dör på nytt, för Georgious hand, efter att ha försökt störta kejsarinnan för andra gången. En lite oväntad bonus var eventuellt att även Georgiou strök med i spegeluniversumet. Hur påverkar det här tidslinjerna? Vi kräver att få veta! Nu

Georgiou klarar alltså evighetens väktares test, och uppenbarligen är den där väktaren sysselsatt med något slags komplicerat tidslinjemekano, för han avslutar Georgious tid i Discovery med att skicka henne till någon ny plats i tiden där hon tydligen kan göra lite nytta. Hur ska vi klara oss utan henne? Vem ska nu bli saltet bland de mjäkiga övermänniskorna i besättningen? Jag är inte nöjd med den här utgången! Och JO! Jag grät över det här avskedet också, men så är också min separationsångest den mest grava i denna världen. Har jag skrivit om hur FÖRKROSSAD jag var när jag var liten och jag insåg att jag just hade sett det sista avsnittet någonsin av VI PÅ SALTKRÅKAN?

“Terra Firma, Part 2” — Ep#310 — Pictured: Michelle Yeoh as Georgiou and Mary Wiseman as Ensign Tilly of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Helt trovärdig tyckte jag förresten inte att Georgious förändring till att bli en mjuk humanist i spegeluniversumet var. Visst har man förstått att hennes försök att chockera alla ombord på Discovery med grova historier om sina bedrifter i spegel-universumet var lite fejk. Men att hon nu, plötsligt, var det terranska rikets största mjukis var lite för mycket förändring, lite för snabbt. Visst, jag förstår att hennes kärlek till Burnham ska ha gjort henne beredd att testa allt för att förändra historiens gång, men hon blev faktiskt ganska mycket tristare på kuppen. Oförlåtligt.

Sen undrar jag varför ska alla skrivas ut ur den här serien hela tiden. Book var tvungen att försvinna i några avsnitt, fast vi förstod att han skulle komma tillbaka. Njan drog iväg med det där fröskeppet (blir i och för sig inte förvånad om hon kommer tillbaka senare i serien). Nu är det Georgiou – seriens roligaste rollfigur (sorry Tig Notaro) – som ska skrivas ut . Hur många avsked ska vi behöva uthärda? Och vad är det för fel på det här gamla konceptet: ett intakt gäng åker runt på äventyr?

“Terra Firma, Part 2” — Ep#310 — Pictured: Sonequa Martin-Green as Commander Burnham of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Nej, jag är inte särskilt nöjd med den här dubbelavsnittsutflykten till spegel-universumet. Det här, avslutande, avsnittet var i och för sig mindre tramsigt än del 1, men inte tillräckligt avgörande för att berättiga två avsnitt. Snarare känns det som väldigt mycket bortkastad tid när det gäller huvudstorylinen. Att man upptäcker att det är ett Kelpiskt skepp som ligger och sänder nödsignaler mitt i den där nebulosan är inte ett tillräckligt stort steg framåt i intrigen (även om det förstås eventuellt kan finnas ett samband mellan händelserna i spegeluniversumet och det här skeppets existens). Jag har inget emot avsnitt som handlar om att bygga upp ett universum i en sf-serie – men man får gärna fokusera på ett av dem!

Världens bästa inledning på en Star Trek-serie har nu schabblats bort genom tre rätt onödiga och lite tramsiga avsnitt. Jag hoppas verkligen att man hinner reparera skadan innan säsongen tar slut.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 10/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 783 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Terra Firma pt 1. Tillbaka till spegeluniversumet. Långt tillbaka.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det finns en följare här på bloggen (du vet vem du är) som gång efter annan hävdat att Q när som helst ska dyka upp i den här säsongen av Discovery. Till min stora sorg har jag börjat misstänka att han haft rätt hela tiden. För även om namnet Q aldrig sades rakt ut i det här avsnittet, så var det något extremt Q:igt över den där gubben som dök upp här. Han som satt och läste morgondagens nyheter framför en dörr, mitt i ett i övrigt helt öde snölandskap (det kändes i och för sig även om en scen som skulle kunnat platsa i böckerna om Narnia, förutsatt att den här snubben hade varit en kentaur).

Den mystiske mannen vid dörren hade liksom de där klassiska Q-maneren. Det extremt irriterande sättet att besvara varje fråga på ett fullständigt obegripligt sätt. Och den där rätt uppenbara förnöjsamheten över att kunna driva med folk som helt uppenbart befinner sig på gränsen till ren desperation. Jag rös av avsky redan här. Jag som trodde att Discovery skulle få vara en Q-fri zon.

Det är alltså Georgiou och Burnham som står framför dörren i vinterlandskapet och försöker få något vettigt ur den där gubben. De har blivit skickade dit av Discoverys dator, den som utvecklats till en supersmart artificiell intelligens efter att ha mergat med kunskapen som fanns i jättesfären i säsong två. Och som nu dessutom uppdaterat sina databaser med all fakta som Federationen lyckats samla in de senaste 930 åren. Resan till den öde planeten med dörren är en del av jakten på någon form av bot för det sönderfall på atomnivå som Georgiou lider av. Konsekvenser, får vi veta genom David Cronenbergs rollfigur Kovich, av att både ha rest genom dimensioner och tid. Och lösningen för Georgiou ska tydligen vara att gå in genom dörren i snölandskapet.

På andra sidan dörren: spegeluniversumet. Tillbaka i tiden. Innan spegel-Burnham och spegel-Lorca försökt genomföra sin kupp mot spegel-Georgiou. I praktiken är det här avsnittet alltså ett slags prequel till Discoverys första säsong. Jag är inte helt till mig av förtjusning över det här. I stället för att fortsätta att utforska det framtida universum som Discovery befinner sig, har vi nu åkt tillbaka i tiden igen. Dessutom till det spegeluniversum som så ofta balanserar på gränsen till det pinsamma. Ni vet, när alla ska spela brutala och onda med varierande mängder av överspel och missklädsam make-up.

Georgiou, som ju är orimligt ond på ett nästan tics-artat sätt i primäruniversumet, blir genast den mest rimliga när hon anländer till sitt gamla universum. Det verkar som om hon inte länge tycker att det där vettlösa våldet är lika spännande när det är normen. Precis som Georgiou inte längre är lika intresserad av att käka kelpier. Visst, hon dödar resolut spegel-Stamets som intrigerat mot henne, men benådar i nästa stund sin adoptivdotter, spegel-Burnham. Hon verkar inse att hon nu fått en oväntad chans att skapa en ny framtid för både sig själv och det terranska imperiet. Nu är ju bara frågan vilka konsekvenser det här ska få för tidslinjerna i serien, eller om det här är början på en ny alternativ Georgiouansk tidslinje.

Och på tal om tidslinjer. För de kontinuitetskåta är det här förstås ett väldigt viktigt avsnitt. I första delen av Terra Firma införlivar man för första gången kunskap om kelvintidslinjen i serien. Man nämner också tidskrigen, och det faktum att även resor mellan dimensioner numera är förbjudna. Parallellt med det här är Saru extremt fascinerad över att det där dolda meddelandet som kommer från nebulosan där The Burn startade, kommer från ett kelpienskt rymdskepp. Visst, meddelandet är sådär hundra år gammalt, men vad betyder det i en intrig där tid och rum inte är exakta begrepp.

Men för mig blir det här mest av allt ett lite tråkigt spegeluniversumavsnitt. Jag tyckte att våra besök där tidigare i serien varit rätt underhållande, eftersom det handlade så mycket om att rollfigurer från primäruniversumet skulle försöka låtsas att de var spegel-upplagorna av sig själva. Det fanns liksom ett extra lager i berättandet. Här, däremot, är det klassisk spegeluniversum-ondska. Förhoppningsvis kommer det en helt fantastisk twist i nästa avsnitt som får allt det här att verka extremt sammanhållet och nödvändigt. Just nu känns det däremot som om Discoveryskaparna just körde hela säsongen i diket.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 9/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 782 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. The Sanctuary. Säg hej till onda Osyraa, och häng med havsgräshopporna i Kwejian.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Om den här säsongens förra avsnitt var någon slags fest för Trekister över hela världen, så följer man upp det med ett riktigt hederligt halvljummet mellanavsnitt. Det är dags för introduktion av nya spelare, och lite lagom långsam uppbyggnad av de intrigtrådar som har lite längre bågar.

Störst fokus i avsnittet får Books hemplanet Kwejian. Vi får berättat för oss hur planeten blev beroende av Smaragdkedjan när man drabbades av en ekologisk katastrof. Havsgräshoppor invaderade fastlandet och Smaragdsyndikatet var de enda som kunde ge dem tillgång till ett bekämpningsmedel som kunde få bukt med skadedjuren. I utbyte ville Smaragdkedjan ha några stycken av planetens transmaskar. En vanlig strategi hos Emerald Chain, förklarar Federationens sammanbitne befäl för Discovery-crewen. Mystiska problem uppstår och syndikatet är de enda som kan hjälpa den utsatta planeten med att lösa dem, men får betala ett högt pris. Civilisationerna brukar gå under ändå, när Smaragdkedjan fått vad de vill ha.

Book blir kallad till Kwejian av någon som han kallar för sin bror Begreppet handlar här inte om blodsband, utan kanske ännu djupare förbrödring än så. Brorsan, Kyheem, är dock bara en liten del av en större och illasinnad plan. Det är Osyraa från Smaragdkedjan som står bakom den, genom Book tänker hon sig få tag på en av sina förrymda slavar, den antennstympade Ryn som Michael var med och fritog för några avsnitt sedan. Låt oss notera att Kyheem spelas av den kanadenisk-kubanske skådisen Ache Hernandez och att det oftast är väldigt oklart vad han pysslar med i det här avsnittet. Jo, jag förstår behovet av fler hunkar i serien, men hans skådespeleri är ganska pinsamt och förstärker liksom den känsla av sandaler och svärd/fantasy som genomsyrar The Sanctuary. Som mest sagolikt blir det framför allt mot slutet när de två bröderna pratar med gräshoppor på gräshoppors vis. Nästan outhärdligt, faktiskt.

The Sanctuarys viktigaste del är väl att vi äntligen får komma i närkontakt med onda Osyraa. Smaragdkedjan-bossen som verkligen är…tja, ond. Hon utfordrar gärna transmaskar med nära släktingar, och är tydligen besatt av Ren för att han typ är den ende någonsin som satt sig upp mot henne. Så hemskt mycket mer än det här får vi inte veta, men så är mötet med henne här nog mest tänkt som en upptakt inför kommande konflikter. Halva säsongen har gått, hög tid för oss att möta Federationens huvudmotståndare, liksom. Hur mycket stryk Saru får av Federationen för att han lät en i sin besättning attackera Osyraas skepp återstår att se.

Och så känns det ju lite med hela avsnittet. Discovery tilläts utforska och orientera sig i sju avsnitt, nu verkar det vara dags för ett lite mer följetongsmässigt berättande, med intriger som löper över flera avsnitt. Närkontakten med Osyraa är ett exempel. Ett annat är Georgious mystiska sjukdom som tydligen är livshotande. Eller kanske inte. Fortsättning följer. Och så upptäcker man, sådär i förbifarten nästan, källan till The Burn. En nebulosa som ger i från sig lite märklig radiotrafik. Både den där musiksnutten som redan dykt upp ett par gånger i serien (den som Adira plötsligt kan spela på cello, till exempel), samt en nödsignal från ett skepp från Federationen. Fortsättning följer även här.

Något som däremot inte sker i förbifarten är tillfället när Adira berättar för Stamets att hon känner sig obekväm med pronomet “hon” och vill bli kallad they eller them i stället. Ingen stor grej för Stamets, men graden av självgodhet hos honom och doktor Culber när de har en konversation om Adira och genomgående använder alla pronomen rätt var extremt irriterande. Adiras pronomen och sättet hon “kommer ut” för Stamets är förstås en stor grej i dagens debatt och tv-värld. Det här är uppenbarligen Star Treks nuvarande showrunner sätt att låta dagens serie flytta fram gränserna på samma sätt som de andra Star Trek-upplagorna gjorde på sin tid.

“The Sanctuary” — Ep#308 — Pictured: Ache Hernandez as Kyheem and Janet Kidder as Osyraa of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Men är en icke-binär könsidentitet verkligen tänkt att vara så här stort i Star Trek-framtiden? Gon utforskandet av galaxens borde man väl ha stött på en rad andra sätt att tillhöra kön på? Och hur ska man tolka det faktum att Stamets nästan håller på att spricka av stolthet när Adira berättar om det här för honom? Visst, för varje enskild person är det här förstås ett stort och avgörande steg. Men det hade ju gått att skildra det här på ett något mer avslappnat sätt. Som man gjort med Stamets och Culbers förhållande. Nu blir ju snarar intrycket att Stjärnflottan är ovana vid att hantera den här typen av frågor. Sedan är det ju en annan sak att just they och them borde vara ganska självklara pronomen för någon som har en symbiont med en uppsjö av identiteter i magen, men det är ju inte det som det handlar om här.

I övrigt: Linus fortsätter att vara comic relief, den här gången är det hans ömsande av skinn som är avsnittets återkommande skämt. Saru försöker desperat att hitta en signaturkommande som kan vara hans återkommande grej, men misslyckas. Och så får vi se Detmer komma ur sin personliga kris. Att försöka sänka Osyraas skepp utan att ta hjälp av autopiloten var tydligen det som behövdes för att komma ur svackan med dåligt självförtroende. Det vill säga, en bihandling som man inte riktigt tog vara på.

Det här var nog det tamaste Discovery-avsnittet den här säsongen. Ett typiskt mellan-avsnitt, vars främsta uppgift är att bygga upp mot de kommande äventyren. Inte dåligt, men inte superbra heller. Och en hopplöst dålig uppföljning av förra veckans Trek-guld.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 8/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Unification III. Det där Discovery äntligen vävs samman med Star Trek-historien. Och på ett befriande actionfritt sätt dessutom.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Men så fick jag då EXAKT det avsnitt jag suttit och önskat mig de senaste veckorna. Ett där det inte finns ens en tillstymmelse till action, utan där veckans mest rafflande scener utspelas på en vetenskaplig hearing. Kan det BLI mer klassisk Star Trek-feeling? (Ja, jag har tittat på rätt mycket avsnitt av Vänner den senaste veckan, så det blir gärna sådana där betoningar då).

Precis som jag längtat efter så får vi en ordentlig uppdatering i Federationspolitikens utveckling. Som vad som egentligen har hänt med Vulcan, samtidigt som det knyts ihop lite lösa intrigtrådar som går så långt tillbaka som The Next Generation och Leonard Nimoy. Ja, som avsnittets namn antyder så är det här ett slags tredje och fristående fortsättning på den seriens avsnitt Unification I och II. Men även frågan om vad det blev av med romulanerna efter misären i Picard besvaras, och sökandet efter Michael Burnhams morsa är äntligen över, liksom Sarus rekryteringsrunda för att ersätta Burnham som Number One. Så matigt. Utan att det känns det minsta ansträngt.

Om vi börjar med den där vetenskapstillställningen så är det förstås inte vilket doktorandseminarium som helst, utan en traditionsenlig vetenskaplig rågång enligt gamla Vulcanska traditioner. Eller som the planet formerly known as Vulcan heter numera, Ni’Var. Det vulcanska samhället är har nämligen äntligen försonats och återförenats med sina kusiner i kvadranten, romulanerna. Man har alltså förverkligat Spocks visioner om en framtid där vulcaner och romulaner inte bara samarbetar, utan även lever tillsammans (även om det kanske inte fanns så många alternativ för romulanerna, vars planet ju tyvärr totalförstördes i första Star Trek-rebootfilmen, vilket sedan blev en av de viktigaste beståndsdelarna i intrigen för Picard). Och, jepp, återkopplingen sker även i bild. Vi (och Michael) får se lite gamla rörliga bilder på Leonard Nimoy där Spock pratar om brödrafolkens gemensamma framtid.

Men inga familjeåterföreningar är utan konflikter, och det Ni’Var som Burnham besöker i det här avsnittet hyser en civilisation som nätt och jämnt lyckas hanka sig fram. Det politiska samförståndet är skört och ömtåligt, och verkar upprätthållas genom att undvika känsliga frågor, vare sig det handlar om kultur, vetenskap eller politik. Eller, tja, man verkar tänka att allt det där hänger ihop och inte går att separera från vartannat. Ska man kalla det för en vulcansk version av realpolitik, eller kanske real-logik? Man har också valt att gå ur Federationen, och verkar i allmänhet inte vara särskilt intresserade av impulser eller besök utifrån. Ett av skälen till det, får vi veta, beror på att Federationen i stort sett tvingade Vulcan att, mot deras vetenskapsmäns inrådan, fortsätta ett forskningsprojekt om alternativa färdmedel. Redan före The Burn var dilithium ett sällsynt ämne, och man arbetade febrilt för att hitta en ersättning. Projektet, döpt till det fantasifulla namnet SB-19, tror de styrande på Ni’Var var det som utlöste The Burn. Inte så konstigt att man inte litar på Federationens omdöme.

Vulcansk spetstenik eller munskölj?

Det är information från SB-19 (så dåligt namn, jag tänker bara på munsköljet SB-12) som Burnham vill komma över. Den skulle kunna hjälpa henne att triangulera fram var The Burn började. På Ni’Var anser många att det där är en icke-fråga. Man har kommit fram till att fenomenet hade sin början på Vulcan och att allt är Federationens fel. Att börja rota i frågan på nytt riskerar att väcka gamla konflikter inom riket till liv. Burnham håller inte med, och tvingas kalla till ett T’Kal-in-ket.

Det där vetenskapsseminariumet som jag skrev om tidigare, som i praktiken snarare verkar vara ett politiskt forum. För Burnhams begäran om att få hjälp med sin forskning besvaras främst med argument som tyder på en djup misstro mot Federationen, och en oro för vilka inrikespolitiska splittringar ett närmande till organisationen skulle kunna leda till.

Den som ska lotsa Michael igenom T’Kal-in-ket är…HENNES MAMMA. Hon har i sin tur joinat Qowat Milat. Jepp, den där sekten som bygger på total ärlighet som introducerades i Picard. Som om inte mammor kan vara plågsamt ärliga i vanliga fall. Och jo, Michaels morsa berättar den där detaljen för henne om hur Qowat Milat bara tar sig an hopplösa fall. Som ett slags pepp inför deras seminariet. Och det visar sig bara vara början på provokationerna från mamma Burnham.

Ett tag blir det nästan lite offentlig terapi av det hela, när Michaels mamma ska få henne att vara helt ärlig inför den trio av sura Ni’var-höjdare som hon står inför, och som hon ska övertyga om att det går att lita på Federationen. En extra svår uppgift att genomföra eftersom hon i det här läget ju tvivlar över sin egen plats i organisationen, och funderar på om det bästa alternativet för henne kanske ändå vore att bara dra iväg med loverboyen Book. Men sessionen slutar trots allt i att hon omfamnar av Federationens värderingar, ett utbrott som är tillräckligt för att övertyga Ni’Vars president T’Rina om Michaels uppriktighet. Så presidenten ger, helt på eget bevåg, Michael all den information hon behöver. Samma president som väl, eller misstog jag mig här, satte igång en liten flirt med Saru i slutet av det här avsnittet. Najs i så fall.

Vi har kommit halvvägs in i den här säsongen, och jag är imponerad över att man på ett så självklart sätt väver samman originalserien, The Next Generation, Picard och Discovery till en enhet i det här avsnittet. Vi får precis den orientering i den nya versionen av Star Trek-universumet som jag efterlyst ett tag. Och får dessutom se hur intrigtrådar som inletts för årtionden sedan sedan få en fortsättning här. Som om det varit meningen hela tiden. Ytterst snyggt, smart och stärkande för hela Star Trek-konceptet, faktiskt. Tredje säsongen av Discovery känns inte lika mycket som en fritt flygande satellit längre, samtidigt som ingen av de historiska återkopplingarna känns begränsande för handlingen framöver. Jag är så nöjd över det här. Lycklig, rentav.

“Unification III” — Ep#307 — Pictured: Mary Wiseman as Ensign Sylvia Tilly and Doug Jones as Capt. Saru of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt: Tilly blir befordrad till Number One, och ersätter Burnham som fick sparken i förra avsnittet. Tilly backar nästan in i den nya arbetsuppgiften. Det krävs att besättningen på bryggan och i sporlabbet samlas och bildar enda stor pepsquad för att hon ska våga säga ja till jobbet. Burnham bestämmer sig för att stanna kvar hos sin familj på Discovery, trots alla dubier, och Book bestämmer sig för att den plats som Burnham finns på känns som hemma. Även om han kastar en nervös blick mot sin katt innan han säger det. Presidenten på Ni’Var hinner också med att ge sin syn på Federationens sönderfall: En alltför snabbt expanderande organisation som slutade att ta hänsyn till minoriteterna.

Mina ytterst svaga invändningar kring det här avsnittet handlar väl om den där religiösa, smått bombastiska tonen som hela tiden uppstår när Burnham ska prata om Federationen offentligt. Den här gången satt den lite längre inne än vanligt, men kröp fram till sist. Och så känns det som om Burnhams återförening med morsan var lite väl…odramatisk. Vi fick inte ens se dem ta en fika ihop, utan det handlade genast om taktik inför det kommande vetenskapliga rådslaget. Vi önskar oss lite mer än en kram efter att de tillbringat så här lång tid ifrån varandra. Och var det inte lite väl mycket Glee-känsla över det där mötet där alla skulle stå och hojta till Tilly att hon skulle tacka ja till den nya tjänsten? Men det är bara randanmärkningar kring vad som är ett ytterst välkomponerat avsnitt. Och en välbehövlig paus från de mer actiondrivna plotlinesen. Ibland behöver hjärnan också lite näring, faktiskt.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 7/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Scavengers. När Burnham kysste Book. Plus lite om fristående gondoler och action på skrotupplagsplaneten.

~ rogerwilson ~ 7 Comments
“Scavengers” — Ep#306 — Pictured: Oyin Oladejo as Lt. Joann Owosekun and Emily Coutts as Lt. Keyla Detmer of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Först av allt vill jag bara klargöra att jag verkligen hatar idén med fristående motorgondoler. Inte bara för att det försätter företagen som säljer modeller av Star Trek-rymdskepp inför en massa knepiga utmaningar, utan för att det faktiskt övergår mitt förstånd hur fritt flygande motordelar ska uthärda den behandling som varje Stjärnflotteskepp med självaktning kommer att hamna i. Jag har viss förståelse för att designgruppen bakom Star Trek-franchisen ville göra något drastiskt för att visa att vi äntrat framtidens tekniklandskap, men jag tycker att just den här detaljen känns lite ansträngd (och helt omöjlig att göra en bra legobitsversion av). Däremot kan jag eventuellt, så småningom, vänja mig vid personliga transportörer (Linusskämten gjorde den innovationen lite enklare att acceptera), liksom de där konstiga flytande effekterna som styr spordriften och skeppens kontrollpaneler.

Med det ur vägen, kan vi väl konstatera att den dramaturgiska konstruktionen med en avslutad story i varje avsnitt kvarstår, och därmed ytterligare förebådar hur den kommande Kapten Pike-serien kommer att vara uppbyggd. I Scavengers får veckans äventyr ta lite större plats än vanligt. En riktigt actionfylld story där Georgiou och Burnham låtsas vara ute efter antikt teknikskrot för att kunna frita Book, som hålls fången på en skrotplanet (eller ska vi kalla det för återvinningscentral) där man i praktiken håller sig med slavar som får utföra grovgörat.

Georgiou iscensätter en rätt lyckad charad, där hon väl egentligen bara spelar sig själv. Med lika delar förakt och nonchalans lyckas hon grundlura skrotupplagets boss, så att hon och Burnham kan frita den tvångsrekryterade arbetskraften och totalförstöra hela anläggningen (det sista var Georgious idé). Georgious framfart som bitchig och bossig queen är avsnittets egentliga höjdpunkt, men även denna queen visar sig ha svaga sidor, som när hon i ett avgörande ögonblick blir totalt handlingsförlamad och ligger paralyserad och flämtande på ett golv. Efter den incidenten måste hon erkänna för Burnham att hon plågas av våldsamma flashbacks. Minnesbilder som hon inte förstår eller kan hantera. Ett slags hågkomstattacker som dykt upp de senaste veckorna, men blivit allt starkare.

Book och Burnham hånglar i alla fall, till sist, i en hiss. Trots att Linus råkar transportera in sig själv där mitt under förspelet. Och man kan väl tycka att fritagning från slaveri var ett lite onödigt krångligt sätt för de två att komma på att de faktiskt gillar varandra. Visst, det fanns ett officiellt skäl för Burnhams utflykt till skrotplaneten också. Book hade lagt vantarna på en “svart låda” från ett rymdskepp som förstördes under The Burn. Den privatspanarverksamhet som Burnham ägnat sig åt under det år som hon väntade på Discoverys ankomst har nämligen resulterat i en teori om att The Burn inte skedde samtidigt i hela galaxen. Genom att se exakt när skeppen förstördes i olika delar av kvadranten borde hon så småningom kunna lista ut var den där dilithiumreaktionen startade.

The Burn-teorierna till trots, Burnhams genomförde sin dramatiska räddningsaktion mot sin kaptens vilja. Och Saru tvingas därmed avpollettera Burnham från positionen som Number One. Det blir lite tårar känsloutbrott i samband med det, men ingen som följer den här serien blev väl det minsta förvånad. Manusförfattarna har varit väldigt tydliga med att ett år utan Stjärnflottans tvångströja av reglementen förvandlat Burnham. Hon har väl aldrig varit en vän av strikta tolkningar av flottans regler, men har nu passerat någon gräns där hon väl egentligen passar bäst som fri agent.

Det är också scenerna kring hennes degradering som är det jag gillar minst i det här avsnittet (förutom fristående gondoler). Det blir lite hattigt när Burnham först blir utsedd till Number One och sedan nästan genast degraderad bara något avsnitt senare. Precis som det känns lite fjantigt att låta Book lämna serien, för att sedan återkomma igen bara några avsnitt senare (vilket vi ju alla visste att han skulle göra). Jag har inte tid med såna där korta bågar i berättandet. Det finns en hel ny galax av framtid där ute, som jag vill utforska med Discovery. Och hittills har vi bara fått se små bitar av den. Att göra en grundlig utforskning av ett skrotupplag kändes inte helt tillfredsställande i det här läget.

Men några ledtrådar kring hur saker och ting ligger till dör ute får vi ju, trots allt. Emerald Chain verkar vara ett större nätverk än jag förstått tidigare. Det finns en replik, nästan i förbifarten, som säger att den styrs av Orion/Andoria i den här kvadranten, vilket antyder en större och mer mångfacetterad struktur. Och jag har en känsla av att den där Osyraa, som drev skrotplaneten Hunhau, nog inte tänker låta Georgious framfart där gå henne ostraffad förbi.

“Scavengers” — Ep#306 — Pictured: Anthony Rapp as Lt. Paul Stamets, Ian Alexander as Gray and Blu del Barrio as Adira of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt, Stamets bondar med Adira, som för första gången berättar om hur hon pratar med sin döda kille hela dagarna. Det är förstås helt rätt person att dela den erfarenheten med även om känslan av låtsaskompis som ett sätt att hantera trauama på, aldrig varit starkare. Och i denna allt mer queera upplaga av Star Trek får vi också en liten bögkyss, som en extra bonus. Uppskattar också att ett av skeppen heter Le Guin. Och noterar att nätfansen gått lite bonkers när det gäller Georgious kunskaper om vapenteknik (som hon inte borde känna till). Är det HELT orimligt att hon ägnat de veckor som Discovery uppdaterats åt att plugga in alla vapenvarianter som finns i den utforskade delen av galaxen. Nej, inte alls. Olika sätt att ta livet av folk är ju faktiskt hennes främsta hobby.

Scavengers är ytterligare ett starkt avsnitt i en ovanligt stark säsong. Äventyret på skrotplaneten höll en god actionklass, tyckte jag. Kanske för att alla intriger där Georgiou får ta ordentligt med plats automatiskt blir mycket bättre. Hon ÄR seriens roligaste rollfigur. Men kanske börjar jag också bli lite bortskämd, för det blir ändå inte mer än 8/10 i betyg här. För att ett avsnitt ska sega sig upp på 9-10 i betyg så KRÄVER jag nog ändå lite mer utforkande och kunskap om framtidens Star Trek-universum. Eller i alla fall att någon ingående förklarat för mig hur fristående gondoler fungerar.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 6/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt. Och lite till.