VOY: Memorial. Det med minnesmärket som tvingar på folk minnen.

Neelix, Chakotay, Paris och Kim återvänder till Voyager efter att ha varit ute och på uppdrag med Delta Flyern i två veckor. Men efter hemkomsten plågas de alla av en massa obehagliga minnen och flashbacks. De minns allihop hur de varit med om en militär insats på en främmande planet, en förflyttning av ett folk som spårar ur och förvandlas till en massaker. Och med plågas menar jag till exempel att man inte kan skilja på minnena och verkligheten. Eller sugs in i det tv-program som man tror att man tittar på, vilket visar sig vara just den där massakern. Det är alltså inte bara påträngande minnen, de är invasiva.

Orolig över att någon kan ha utnyttjat hennes besättningsmän och sedan försökt radera deras minnen beger sig Janeway och hennes skepp till de planeter som de fyra besökt eller passerat. Och snart börjar alla ombord att plågas av liknande minnen som de på Delta Flyern. Hela skeppet drabbas liksom av ångest och ptsd över att ha varit med om den fruktansvärda slakten på en massa obeväpnade och civila personer.

Men minnena är falska. De är effekten av ett minnesmärke, upprättat av någon som inte tyckt att det räckt med en sten som försetts med en lämplig minnestext. Nej, alla som kommer i närheten av den här planeten ska tvingas uppleva det fruktansvärda som hänt där. Då minnesmärkets energikälla börjat laddas ur så är dess effekt begränsad, och endast spridda minnesbilder som förmedlas. Därav Paris och de andras förvirrade minnesfragment av det som hänt.

De flesta i crewen verkar tycka att det bästa är att spränga det där minnesmärket, så att inte fler tvingas vara med om samma bisarra och plågsamma upplevelser som besättningen ombord på Voyager. Men Neelix och Janeway känner annorlunda.

NEELIX: This isn’t about logic. It’s about remembering. 
CHAKOTAY: Some things are best forgotten. 
JANEWAY: Not this. I stood by once before and did nothing. Not again. 
EMH: Captain? 
JANEWAY: I watched while Saavdra vaporised the bodies. 
PARIS: No offence but, those were other peoples’ memories. 
JANEWAY: The obelisk at Khitomer. The fields of Gettysburg. Those are other peoples’ memories too, but we don’t honour them any less. The eighty two colonists who died here, they deserve their memorial. 
CHAKOTAY: Captain. 
JANEWAY: We’re not going to shut down the transmitter. Is that clear? Is that clear?
TUVOK: Are you suggesting we leave it intact? 
JANEWAY: I’m suggesting that we repair it. Recharge the power cells. I want that monument to function properly for another three hundred years. We’ll place a warning buoy in orbit. Anyone who enters this system will know what to expect. Dismissed.

Memorial är ett minnesmysterium som, trots de finaste av avsikter, aldrig riktigt uppnår någon verklig komplexitet. Storyn är rätt enkel, förutom en twist eller två, och det känns som om de där rekonstruktionerna av massakern fått ta mest tid och kraft från upphovspersonerna till det här avsnittet. Jag sugs liksom aldrig in i storyn. Kanske för att den fruktansvärda massakern sker helt utan kontext. Den blir aldrig mer än lösryckta minnesbilder från en fruktansvärd händelse, inte ens vi som åskådare förstår riktigt vad som ligger bakom Sedan så påminner själva storyn om bortträngda/ofullständiga/invasiva minnen lite för mycket om Survival Instinct och Remember för att jag ska vara helt nöjd.

Jag kanske framstår som helt empatistörd, men det jag tar med mig från det här avsnittet är faktiskt att man börjar diskutera gamla tv-serier i Memorial. B’Elanna har byggt en replika av en gammal tv-apparat som en present till Paris, och hämtat upp gamla program från skeppets databas som visas på den retrostajlade dumburken. Det intressanta här är att detta är ett av få omnämnanden av tv-mediet som görs i Star Trek. Jag har ju tidigare undrat ganska mycket över avsaknaden av film och tv från förr, och till och med övervägt att den delen av mänsklighetens kulturarv gått förlorat i Star Trek-universumet. De kulturella intressena på Star Trek-skepp brukar ju oftast handla om musik och Shakespeare. Men här kollar Paris på tecknat, reklamfilm, en hockeymatch samt något som kanske är ett avsnitt av westernserien The Big Valley.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 624 tv-avsnitt.

VOY: Virtuoso. Det där hololäkaren blir superstjärna på Qomar.

Det här var ett roligt avsnitt. Snobbigt folkslag som ser ner på människorasen blir extremt fascinerade när de hör hololäkaren nynna. Musik är något som dessa matematiska brainiacs aldrig upplevt. Efter en ganska misslyckad musiksoaré ombord på Voyager står det dock klart att det inte är musik i allmänhet som Qomarierna är intresserade av, utan enbart den som framförs av hololäkaren.

Ganska snabbt ordnas det konserter med honom på Qomariernas hemplanet, och blixtsnabbt blir hololäkaren en superstjärna. Folk åker till Voyager enbart för att få hans autograf, och det framställs små sjungande minihologram med hololäkaren – ett av det här avsnittets mest minnesvärda (alltså, jag menar LEGENDARISKA) scener är när hololäkaren sjunger duett med en miniatyrversion av sig själv.

Ja, det där kändisskapet går så bra att det verkar som om hololäkaren kanske till och med kan få en tjej om han stannar kvar på Qomar. Det, och ett liv som operastjärna lockar så till den milda grad att han lämnar in sin avskedsansökan till Janeway. Det leder till ett rätt så sårigt samtal där hon omväxlande är sårad, besviken och arg – och passar på att lufta lite hologramförakt. Hon tycker att hololäkaren är otacksam och bortskämd. Att han inte inser vilken tur han haft som fått arbeta under en så liberal och generös kapten som hon, som tillåtit honom att få leva allt mer som en riktig människa. Men till sist ger hon med sig, efter att hololäkaren mer eller mindre anklagat henne för diskriminering. En människa i samma situation hade fått stanna.

Tyvärr visar sig hololäkarens kändisskap vara flyktigare än han förväntat sig. De klipska personerna på Qomar konstruerar snart en egen holoartist, en förbättrad kopia av hololäkaren som klarar av att framföra de mer atonala och omfångskrävande kompositörer som Qomarierna själva skriver. Och så blev då hololäkaren straffad för sitt högmod, trots att han faktiskt gör sitt livs bästa framförande i vad som blir hans sista konsert på Qomar. Janeway sitter till och med och gråter lite under hans sista framträdande. Något hon givetvis inte berättar för honom när han kommer krypande tillbaka till Voyager med svansen mellan benen.

Det känns så himla trist att det här avsnittet avslutades som en moralitet. Man kunde liksom inte låta hololäkaren bara få vara en superstjärna och njuta av sitt kändisliv. Nej, han måste drabbas av högmod och sedan falla pladask på rumpan. Ödmjuk och betydligt mindre kaxig måste han sedan be kapten Janeway om ursäkt, samt be om att få jobbet tillbaka. Jag brukar gilla substans och budskap i Star Trek-avsnitt, men i det här fallet blev det väldigt mycket after school-special av det hela. Jag börjar dessutom tröttna lite på de friheter som Janeway och de andra tar sig med både Seven och hololäkaren. De tycker ju själva att de utgör själva essensen av humanism och vidsynthet, men då och då tycker jag att självgodheten övergår i översitteri.

Fam till det ganska tradiga slutet, så var det här i alla fall bland det mest underhållande jag sett i Star Trek.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 623 tv-avsnitt.

VOY: Blink of an Eye. När Voyager strular till det för folket på planeten där tiden går jättefort.

Jag är inte särskilt förtjust i SF-historier om tidsresor, men berättelser om platser där själva tidens hastighet varierar fascinerar mig däremot extremt mycket. Hur tid och gravitation hänger ihop är en av de mest intressanta aspekterna av Interstellar, tycker jag. Ett annat mästerverk som också innehåller intressanta aspekter av tidens flöde är till exempel SF-romanen The Forever War. Och här, äntligen, kommer då Star Treks take på genren (även om man eventuellt fuskade lite meden liknande tematik i avsnittet Wink of an eye.

I Blink of an Eye råkar Voyager dras in i gravitationen hos en planet där tiden går extremt snabbt. En sekund på Voyager motsvarar ungefär en dag på planeten. Att ta sig ur planetens gravitationsfält är däremot en extremt komplicerad historia, oavsett hur snabbt eller långsamt tiden går. Ännu värre är det att Voyagers blotta närvaro förorsakar jordbävningar och annat skräp för folket på fast forward-planeten. Där nere på planetens yta har man svårt att bestämma sig för om den nya, starka stjärnan på himlen är en förbannelse eller en gudagåva. Ska man frukta den, eller avguda den? Och varför straffar den planetens befolkning med katastrofer hela tiden oavsett offergåvorna?

En som ändå är rätt nöjd med den här prekära situationen är Chakotay, som ser en unik möjlighet att som antropolog följa en civilisations utveckling i realtid. Eftersom tiden går så otroligt snabbt nere på planeten är perspektivet uppe från Voyager lite grand som när man spelar Civilization och låter åren flyga förbi på några sekunder. Förbluffat kan besättningen på Voyager iaktta hur städer och vägar byggs nere på ytan, medan vi som tittar på tv-avsnittet får se mer detaljer. Som till exempel hur civilisationen på planeten utvecklas från primitivt naturfolk som skänker offergåvor till Voyager, till hur några forskare tillbringar en sen kväll på ett observatorium med att försöka skicka radiomeddelanden till Voyager (man svarar förstås inte, man måste ju tänka på The Prime Directive.

Lite extra intressant blir ju det hela eftersom livet på planeten påverkas på olika sätt av Enterprises närvaro. När man väl upptäcker att det är ett rymdskepp och inte en stjärna som lyser på himlen så sätter förstås utvecklingen fart. Att kontakta, och eventuellt göra sig av med, skeppet på himlen finns hela tiden som ett underliggande mål för vetenskapsmän och tekniker på planeten. En annan värld är tydligen möjlig, det är ju Voyager ett bevis på. Dessutom får skeppet en kulturell närvaro, där man till exempel skrivit sånger om skeppet och framställt leksaker efter hur man tror att de som finns på Voyager ser ut (eventuellt en liten kommentar till leksaksfabrikanternas produktion av Star Trek-figurer och -skepp?).

Handlingen i avsnittet tar en ny riktning när folket på planeten lyckas konstruera en raket och skickar upp två astronauter till Voyager. De tar sig in på skeppet och går runt ett tag ombord och undrar varför alla i Voyagers besättning står stilla som stenstoder. Sedan hinner tidsförskjutningen ifatt dem på ett mycket plågsamt sätt. Bara en av astronauterna överlever (varför är det alltid kvinnorna som dör?), medan den andre, Gotana-Retz, får lite tid att vandra runt och kolla in läget på Voyager. Fast inte så värst jättemycket tid, för nere på planeten verkar man ha bestämt sig för att göra sig kvitt det där skeppet i himlen som ändå bara orsakar en massa geologiska katastrofer. Så man börjar skjuta på skeppet, med allt mer sofistikerade vapen.

Janeway skickar illa kvickt ner den där astronauten igen, för att se om han kan prata folk tillrätta innan de lyckas med att skjuta ner Voyager. Och efter viss väntan uppenbarar en lösning sig. Två bärraketer skjuts upp mot Voyager och bogserar skeppet bort från planeten. Blink of an Eye har precis den typen av SF-intrig som jag går igång på, där man ändrar en eller flera förutsättningar eller naturlagar och sedan berättar om följderna. I det här fallet, olika hastighet på tiden på en planet och i rymden omkring den. Vilka problem uppstår? Hur ska man kommunicera? Hinner någon dö innan man skickar iväg ett svar?

Det känns som att seriens producenter tröttnat lite på skeppet Voyager på sistone, och helst velat söka upp hela andra platser för sina äventyr, mest tydligt kanske i Pathfinder, som mestadels utspelas på Jorden). Den här gången tycker jag man lyckas byta spelplats på ett mer integrerat sätt (men varför någon skriver på engelska på ett papper med en fjäderpenna är kanske lite väl integrerat för min smak).

Genom de där slumpvisa nedslagen i planetens historia kan man också berätta en historia om en civilisations drivkrafter och förändringar. Som till exempel hur man nere på planeten börjar med att se Voyager som en gud, varpå fenomenet sedan ses med en allt mer världslig blick. En kul grej som man kan sälja leksaker genom, ungefär. Slutligen, när Voyager ses genom vetenskapens ögon, blir skeppet till ett hot mot planeten som man ganska kallblodigt bestämmer sig för att skjuta ner.

Det här är ett nästan exemplariskt Star Trek-avsnitt. Kanske att jag gärna hade sett några fler spänningsmoment för att det skulle uppnå maxpoäng på min betygsskala, och en aning större budget för att kunna gestalta de olika tidsåldrarna nere på planeten lite mer trovärdigt. Och lite märkligt att civilisationen på den där planeten utvecklades enligt exakt samma patriarkala modell som livet på Jorden. Däremot blir det ett extra plus i kanten för att hololäkaren lyckas bli pappa under sitt researchbesök nere på planeten. Voyager tappar förstås bort läkaren så fort man skickat ner honom till planetens yta, men när någon kommer på att man ska leta i närheten av planetens operahus så hittar man honom på några sekunder. En liten detalj som även förebådar nästa avsnitt i serien. Snyggt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 622 tv-avsnitt.

VOY: Fair Haven. Det där Janeway ligger med en irländsk bartender från 1800-talet.

Hade precis sett klart andra säsongen av Derry Girls när jag började kolla på det här avsnittet, och det blev ju lite av en irländsk kulturchock att på ett ögonblick förflyttas från religionsmotsättningarnas Nordirland på 1990-talet till en idyllisk holodäcksversion av en gammal 1800-talsby på irländska landsbygden. En rätt så kvävande nostalgitripp i det senare fallet, faktiskt. Allt det där irländska myspyset i Voyager fick mig mest av allt att associera till ett besök i smurfbyn. Allt, precis allt, är ju pittoreskt och gulligt i den här tillrättalagda versionen av forna dagar. Men det är i denna högst artificiella historiska miljö som kapten Janeway till sist äntligen tillåter sig själv att bli kär, i en holodäcksrenderad barägare med mysig skäggstubb.

Jag är inne i en lite motig period med Voyager just nu, eller så är det kanske serien som har en mid season-svacka. Fair Haven föll mig nämligen inte riktigt i smaken, även om det inte var fullt lika dåligt som de två senaste avsnitten i den här säsongen. I Fair Haven är vi tillbaka i en av Voyagerproducenternas favoritsubgenrer: klyschiga rekonstruktioner av gamla tiders Europa på holodäcket. En undergenre som jag faktiskt trodde självdog i det extremt underhållande dubbelavsnittet The Killing Game, det där ett andra världskriget-holoäventyr blandas med ett klingonprogram och sedan sprider sig till hela skeppet i en minst sagt kaotisk final. Men tydligen har det inte avskräckt författarna för att misshandla ytterligare en europeisk identitet på holodäcket.

Fair Haven är alltså ett nyskrivet holodäcksprogram, skapat av Tom Paris. Ett ovanligt populärt tidsfördriv eftersom Voyager hamnat mitt i en gigantisk energivåg. För att hålla humöret uppe hos besättningen så har man infört en “öppen dörr-policy” till det nya holo-äventyret. Och det är alltså här som Janeway träffar och blir intresserad av bartendern Michael Sullivan.

Efter det första mötet med Sullivan på hans bar går Janeway snabbt in i holodäcksmatrisen och börjar förbättra honom. Gör honom lite längre, lite mer intellektuell och en smula mer offensiv till sitt sätt. Hon passar också på att radera hans fru från handlingen i äventyret. Sedan är det bara för Janeway att spela spelet, men inte utan att skämmas lite när hon inser att resten av besättningen förstår exakt vad hon håller på med.

Nu verkar det inte vara något extremt uppseendeväckande med att Janeway skaffat sig en holo-lover, även om jag fortfarande inte är helt säker på hur accepterat det är att holodäckens befolkning fungerar som Voyager-besättningens sexarbetare. I systerserien Deep Space Nine var det ju mer eller mindre uttalat att Quarks holosviter erbjöd en hel del erotiska upplevelser, men det var ju en privat verksamhet. Här är det ju fråga om ett Federationsskepp, där ju i stort sett all verksamhet och mellanmänskliga relationer verkar vara reglerade i olika dokument. Konversationen som Janeway har med Chakotay i ämnet indikerar i varje fall att det inte är ett moraliskt problem att ligga runt på holodäcket. Och att hon knappast är ensam om det…

CHAKOTAY: I couldn’t help but notice he (Sullivan) seemed a little taller than the last time I saw him. 
JANEWAY: Yes, I made a few modifications. 
CHAKOTAY: In the interest of Irish culture. 
JANEWAY: Exactly. 
CHAKOTAY: You seemed embarrassed when I ran into you. There was no reason to be. It was nice to see you having a little fun. 
JANEWAY: He is rather charming, isn’t he? Too bad he’s made of photons and forcefields. 
CHAKOTAY: I never let that stand in my way.

Och i ett samtal med hololäkaren verkar det snarast som om Voyagers medicinska överkucku tycker att Janeways pippande på holodäck vore bra för hennes hälsa.

JANEWAY: Well, you know the story. Girl meets boy, girl modifies boy’s subroutines.

HOLOLÄKAREN: Did you have intimate relations? 

JANEWAY: That’s none of your business. Let’s just say it was a memorable three days. 

HOLOLÄKAREN: I don’t see the problem. 

JANEWAY: Don’t you? Michael Sullivan is exactly my type. Attractive, intelligent. We share the same interests. And if there’s something I don’t like, I can simply change it. 

HOLOLÄKAREN: I’ve noticed that humans usually try to change the people they fall in love with. What’s the difference? 

JANEWAY: In this case, it works. We had a picnic by the lake yesterday afternoon. Michael drifted off to sleep. His head was lying on my shoulder and I remember thinking, this is close to perfect. Then he began to snore. Did I nudge him with my elbow hoping he’d roll over and stop? Did I whisper in his ear to wake him? No. Why bother? When I could simply access the computer and alter his vocal algorithms? And that’s exactly what I was about to do, when I realised that everything around me was an illusion, including him. So I left. I almost wrote him a note to say goodbye. Can you believe that, a Dear John letter to a hologram? 

HOLOLÄKAREN: I understand your trepidation, but you’re the captain. You can’t have a relationship with a member of your crew. They’re all your subordinates. So where does that leave you? The occasional dalliance with a passing alien? Voyager could be in the Delta Quadrant for a very long time. A hologram may be the only logical alternative.

Janeway är alltså extremt tänd på Sullivan, samtidigt som det faktum att hon själv varit med och skapat hans personlighet verkar tar bort lite av det roliga. Kanske skulle man kunna se hela det här avsnittet som en skildring av Janeways process för att kunna acceptera sig själv som någon som använder hologramsexhjälpmedel. Det känns i alla fall som en lite roligare tolkning än den som finns i manuset, där hela avsnittet utmynnar i ett “kanske är jag egentligen rädd för att bli sårad av kärleken”-moment. Så banalt att det känns ovärdigt både Janeway och oss som tittar. Något lite mer intellektuellt utmanande är vi väl ändå värda? Som till exempel en lång och omständlig diskussion kring holorollfigurernas roll som projektionsyta, eller en djupdykning i det etiska problemet i att använda hologram som sexslavar. Eller, i Janeways fall, något om det moraliskt förkastliga i att efter tre dagars intensivt liggande bara springa iväg från en man som sover utan att ens skriva en lapp som förklaring.

Trots alla mina invändningar är jag förstås jätteglad över att Janeway äntligen fick till det i Fair Haven. Jag tyckte också att det var riktigt spännande när Voyager nästan höll på att gå under i det där stora energifältet. Även om manusförfattarna i den stunden verkar mena att jag främst skulle oroa mig för risken att holoäventyret med en mysig bartender skulle kunna raderas när all upptänklig reservkraft skulle användas för att få skeppet genom de sista meterna av den blå energivågen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 621 tv-avsnitt.

VOY: Pathfinder. Nostalgiavsnittet där Barclay försöker kontakta Voyager.

I och med den här säsongen är ju Voyager den enda representanten för Star Trek-franchisen på amerikansk tv (i alla fall när det gäller nyproduktion). Kanske är det därför som upphovspersonerna i det här avsnittet försöker knyta samman handlingen i Deltakvadranten med andra delar av konceptet. Här lämnar vi för en stunds Voyagers monotona korridorer för ett avsnitt där handlingen mestadels utspelas på Jorden. Huvudperson är The Next Generation-rollfiguren Reginald Barclay med benäget bistånd av Deanna Troi. Minns ni Barclay? Han är den där lite misslyckade snubben som på ett ganska creepy sätt fantiserade om sina kollegor i specialskrivna holodäcksäventyr. Det var också han som led av transportörfobi i ett avsnitt.

Nu bor och jobbar Barclay på Jorden, men den där besattheten och utanförskapet finns fortfarande hos honom. Nu är det Voyager som han obsessar kring. Han jobbar övertid på kvällar och nätter för att hitta ett sätt att kunna ta kontakt med Voyager. Men egentligen är det samma gamla hologrammissbruk som tidigare som driver honom. En hel del (det mesta) av den där övertiden tillbringas nämligen på holodäcket där han skapat ett nytt äventyr som utspelas på Voyager, med dess besättning i huvudrollerna. Hans enda vänner, erkänner han för Deanna Troi.

Pathfinder är nämligen till stor del berättat genom samtal mellan Deanna Troi (Marina Sirtis) och Barclay. Han har kontaktat henne eftersom han behöver råd och stöd i sitt privata kaos, och hon ställer som vanligt upp. Men jag känner ganska snabbt att upplägget är lite problematiskt. Visst är Reginald Barclay en rolig filur från förr, men i det här avsnittet spelar Dwight Schultz honom med stort besvär. Han är skitdålig helt enkelt, och blir fullkomligt överglänst av Marina Sirtis. Det känns också ganska tradigt att hon, som vanligt, måste spela den stöttande kvinnan till en man med problem, medan Barclay är den som lever ut sina neuroser och passioner, och till och med får vara med om lite äventyr.

För att vara ett avsnitt som handlar om kommunikationssystem så är det ändå oväntat mycket action i Pathfinder. Barclays arbete är inte godkänt av hans chefer, så han bryter sig in på sitt jobb på natten för att tvärtemot deras direkta order försöka att skapa ett mikromaskhål för att snacka med Voyager genom. När han (så klart) blir upptäckt leder det till lite kurragömma- och jaktscener, dels på kontoret och dels på holo-Voyager. En holodäcksmiljö där förresten Chakotay och Torres bägge bär sina Maquisoutfits, en enkel men tydlig visuell signal som gör att vi tittare förstår vad som är Voyager på riktigt och vad som utspelas på holodäckets version av skeppet. Och inser hur mycket som hänt ombord under de snart sex år som serien pågått.

Precis som i förra avsnittet så är det några scener på slutet som räddar hela det här äventyret. När Barclay till sist lyckas få kontakt med Voyager, och Paris äntligen får höra sin farsa säga något snällt via länk (exakt varför Paris inte säger något själv förstod jag inte, ett “hej, pappa” hade väl kunnat vara okej) så blir allting högtidligt och lite känslosamt. Och det var väl tur, för det här avsnittet gillade jag verkligen inte. Mest är det Schultz som inte fungerar, eller i alla fall sättet som hans rollfigur är skriven på. Jag förstår inget alls av hans besatthet kring Voyager, utan tycker att alltsammans mest verkar vara problematiskt och stört.

I grunden är ju det här ett avsnitt om en person som inte mår särskilt bra, som hellre umgås med fantasikompisar på holodäck än lever i verkligheten. Jag har inget emot att en sådan person för en gångs skull är avsnittets hjälte, men det kryper nästan i kroppen på mig när jag ser Barclay hålla på och krumbukta och kråma sig i Pathfinder. Jag har svårt att se honom som ett missförstått geni, utan ser snarare en självupptagen och nonchalant person som har uppenbara problem att lyssna på andra. Kanske beror mitt ointresse för plotten också på att jag inte riktigt förstår vad som är så viktigt med att prata med Voyagerbesättningen. Först på slutet framgår det att det finns ny kommunikationsteknik som skulle kunna göra att Voyager enklare skulle kunna hålla kontakten med resten av Federationen, och att Barclays plan var att skicka över information och tekniska specifikationer kring den. Men det är så dags att få reda på det när det bara återstår några få minuter av avsnittet.

Pathfinder var nog tänkt som en härlig nostalgifrossa där publiken skulle övermannas av sin nostalgi när de, lite oväntat, fick hänga med bekanta ansikten från förr. Ett sätt att bryta Voyagers isolering, och ge serien lite välbehövlig draghjälp med The Next Generation-veteraner. Men för mig fungerade det här inte alls. Det är det avsnitt i serien som jag, hittills, tyckt allra sämst om. Då gillar jag ändå modet med att göra ett avsnitt av Voyager där det tar mer än en halvtimme innan den verkliga besättningen på skeppet som gett serien dess namn förekommer i avsnittet. Pathfinder är ju också en hint om hur man skulle kunna berätta historien om Voyager på ett annat sätt, genom att växelvis följa skeppet och livet i alfakvadranten. Men det är ju förstås en helt annan typ av serie än Star Trek hittills varit.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 620 tv-avsnitt.

VOY: The Voyager Conspiracy. Det där Seven blir konspirationsteoretiker.

Seven of Nine bestämmer sig för att någon måste rensa lite i den röra som är Voyagers drift och styrning. Alltså laddar hon ner all tillgänglig data om skeppet till sin laddningsalkov för att kunna få total överblick och fatta faktabaserade beslut. Det fungerar jättebra till en början (hon kan till exempel säga exakt var man kan hitta små loppor som lever av elektricitet). men efter ett tag så pallar inte Sevens blott semi-borgska hjärna med att hantera all information. Alltså börjar hon se konspirationsteorier överallt. Under två olika sessioner sätter hon sig ner med Janeway respektive Chakotay och övertygar bägge om att den andre är inblandad i en gigantisk konspiration. Det genomgående temat är att Voyager inte hamnade i deltakvadranten av en slump, och listan på indicier är jättelång oavsett vilken av Sevens två teorier man väljer att tro på.

Det är förstås en helt annorlunda upplevelse att se The Voyager Conspiracy idag jämfört med november 1999, när avsnittet först sändes. På den tiden tyckte jag fortfarande att konspirationsteorier var underhållande och lite spännande. Idag matas vi med desinformation och mer eller mindre avancerade teorier om sammansvärjningar dagligen genom sociala medier och olika tvivelaktiga nätpublikationer. Men jag tror ändå inte att jag hade uppskattat det här avsnittet ens för tjugo år sedan.

Sevens teorier är så pass absurda att både Chakotay och Janeway till en början lyssnar med ett överlägset och lite roat leende på läpparna. Det är först när Seven är börjar gräva i den där outredda konflikten mellan rebellrörelsen Maquis och Federationen som de bägge plötsligt börjar lyssna på allvar. Fast för mig som tittare är det verkligen en marginell nivåskillnad mellan de där teorierna. Allt känns mest tossigt, och dessutom är scenerna i sig är rätt så statiska och repetitiva. Det är väldigt mycket uppjagad Seven som halvskriker ut fakta, datum, händelser och slutsatser i det här avsnittet.

Den incident som förorsakar hela den här konspirationspsykosen hos Seven är dessutom så töntig att jag nästan inte ens orkar nämna den här. Någon har byggt en interstellär katapult som kan kasta rymdskepp massor av ljusår bort, och Seven tycker att det verkar som om konstruktionen liknar den som Caretakern använde sig av när han förflyttade Voyager till Deltakvadranten. Det är det här som gör att Seven börjar rota i själva sprängningen, och hittar en bild som visar att någon har en traktorstråle igång just när Tuvok spränger Caretakerns rymdbas i bitar . Just den delen av Sevens konspirationsteori får faktiskt inte heller något svar i The Voyager Conspiracy.

Det är faktiskt så att det enda jag egentligen gillar med det här avsnittet är den sista scenen, den där Janeway får Seven att släppa vansinnesteorierna. Mor/dotter-dynamiken mellan de två blir ännu starkare i och med det här. Däremot andas jag ut när Janeway faktiskt får ett stjärndatum fel i sin långa uppräkning av avgörande ögonblick mellan de två. Det finns tydligen någon måtta på hur pass fotografiskt minne det krävs för att få bli befäl på ett av Stjärnflottans skepp.

Den där sista scenen räddar också ett avsnitt som annars hade tydlig bottenkänning. Jag tyckte att det var orimligt, tjatigt och lite korkat, faktiskt. Sevens teorier hade inte ens överlevt ett dygn bland de mest korkade på Twitter (om Federationen nu haft det).

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 619 tv-avsnitt.

VOY: One Small Step. NASA-glorifierande om människan och utforskardriften.

På nytt ett första anslag i det här avsnittet som inte är kopplat direkt till Voyager (och inte utspelas på ett holodäck). Året är 2032, och vi får se hur ett rymdskepp från Jorden som befinner sig i omloppsbana runt Mars slukas av ett gigantiskt energifält. En händelse som senare blivit ett av de stora mysterierna inom mänsklighetens utforskande av rymden. En sån där gåta som Chakotay och Paris tydligen legat hemma på pojkrummen och grubblat över. Vilken tur att de (och vi) i det här avsnittet äntligen får reda på hur det gick för den försvunne astronauten John Kelly.

Trots att Voyager är väldigt mycket av en rymdserie, så är ändå de mest ohämmade hyllningarna till rymdfart och äventyrslusta rätt sällsynta. Visst har rymdhistorien berörts i avsnitt som 11.59, och visst har Seven of Nine även tidigare kritiserat Janeway för hur minsta möjlighet till nya upptäckter och äventyr får henne att tillåta extrema omvägar och dröjsmål på vägen hem till Jorden. Men här fokuserar man mycket mer koncentrerat på sambandet mellan utforskandet av rymden och människans inneboende lust att upptäcka, studera och erövra. Kanske inte en jättestor överraskning, med tanke på namnet på avsnittet.

De där instinkterna drar nämligen igång när Voyager själva möter den där stora eldkulan från förr. Man undkommer att bli uppätna av elden och energierna tack vare att Seven of Nine har gammal Borgkunskap kring detta fenomen gömt i ett minneskort (ett tips som hon som vanligt inte ens får ett tack för). Men nära döden-chocken sitter inte i så länge. Chakotay inser att det här måste vara samma sorts eldklot som slukade Ares IV år 2032, och föreslår att man ska undersöka det närmare. Janeway håller med, medan Seven vill förstöra det. Här får hon då första uppläxningen kring det här med Stjärnflottans uppdrag att upptäcka och utforska, den här gången från Tuvok. Men det följs ganska snart av en liknande visa när hon försöker prata med Janeway. Seven of Nine tycker att det är vansinne att lägga energi på att försöka hitta Ares IV-modulen inuti det stora energiklotet.

SEVEN: Searching for the command module seems more sentimental than scientific. 
JANEWAY: I can’t argue with that. If scientific knowledge was all we were after, then the Federation would have built a fleet of probes, not starships. Exploration is about seeing things with your own eyes. In this case, we’re exploring the past. 
SEVEN: How will retrieving this artefact enhance your appreciation of history? 
JANEWAY: By making us part of it. In the same way that excavating the obelisks of ancient Vulcan, or finding the shroud of Kahless made those explorers a part of their history. Here’s the crux of it. As a Borg, you didn’t study the past, you ingested it. You’ve never really developed an appreciation for humanity’s history. Maybe this is an opportunity to do some exploring of your own. 
SEVEN: Are you ordering me to join this mission? 
JANEWAY: Let’s just say I’m encouraging you to volunteer.

Sedan följer Delta Flyerns resa till eldklotets centrum, där man finner ett helt stilla område, stormens öga. Här finns också Ares IV, nästan helt intakt. Trots en extrem tidsbrist så vill Chakotay att man ska bogsera ut hela det gamla rymdskeppet genom eldklotet. Det går åt helvete, dessutom pajar Delta Flyerns motorer. Varpå Seven blir mer eller mindre vansinnig på alla dumheter hon tvingats utstå. Först blir hon i stort sett medtvingad på ett uppdrag hon inte ens gillar, för att sedan bli fångad i eldklotets kärna på grund av Chakotays vurm för rymdfartsreliker.

Givetvis förändras allt under avsnittets gång. Seven transporteras över till Ares-farkosten för att hämta en reservdel. Väl där så lyssnar hon på loggrapporterna som astronauten i skytteln spelade in innan han dog. Hon blir väldigt distraherad, lite som när jag försöker skriva blogginlägg och kolla på tv samtidigt. Och när tiden även börjar ta slut för hennes uppdrag (den där eldbollen är tydligen på väg tillbaka in i subrymden), så tycker hon ändå sig ha tillräckligt mycket marginal för att ladda ner Ares IV:s loggar och se till att John Kellys lik följer med henne ombord på Delta Flyern. Även Seven har omvänts och uppskattar det här med äventyret och hjältemodet som är huvudingredienserna av erövrandet av rymden.

One Small Step är ett lite udda Voyager-avsnitt, med sitt programmatiska innehåll. Lite lustigt är det väl också att det här från början var tänkt som ett Chakotay-avsnitt, men som under skrivprocessens gång ändrade karaktär för att sluta som ytterligare ett avsnitt om Seven of Nine. Tror nog ändå att det var ett bra beslut. Hennes skepsis behövs som motvikt för avsnittets annars ohejdat nostalgiska budskap. Även om omvändandet av henne mot slutet av One Small Step på inget sätt förtar styrkan i förkunnelsen. Om inte Nasa var med och finansierade det här avsnittet, så borde de ha varit det.

För John Kelly, mannen på Ares IV, är nästan parodiskt pliktmedveten. Som när han tar bort kraften från de livsuppehållande systemen för att kunna fortsätta att samla in data några ögonblick till. Det där är kanske ett lite väl modigt sätt att möta döden på för att vara riktigt trovärdigt, eller ens dramatiskt intressant. Men Kelly fungerar förstås också som ett slags spegelbild för vad Voyager sysslar med. Långt borta från sin hemplanet fortsätter man att följa protokollet och samla in information. Trots att ingen ombord, varken på Voyager eller Ares IV, vet om de någonsin kommer hem igen.

Det här avsnittet är som gjort för att väcka starka känslor för oss som gillar rymdfilm, och man lyckas ganska bra. Men som vanligt blir jag lite irriterad över att ingen lyssnar på Seven. Hennes ifrågasättanden här är faktiskt helt motiverade, och hon borde snart få slippa att hela tiden få en klapp på huvudet och få höra att hon skulle förstå det där om hon var lite mer “mänsklig”. Däremot väldigt nöjd med att man här ansträngt sig för att hitta ett nytt sätt att strukturera storyn på här. Även om det finns vissa likheter med Equinox, i bägge avsnitten är ju veckans alien en människa, även om han den här gången kommer från det förflutna.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 618 tv-avsnitt.