VOY: Bliss. Det med det falska, men telepatiskt begåvade, maskhålet.

Höll faktiskt på att deppa ihop lite när jag skrev om de två senaste Deep Space Nine-avsnitten här på bloggen. De kändes ju som två riktiga magplask, men kunde det också vara så att jag börjat tröttna på Star Trek? jag har nu nästan bloggat om lika många avsnitt det senaste halvåret som under hela 2018, Men efter Bliss kändes allt mycket bättre, igen. Jag gillade verkligen det här avsnittet, även om det använder sig av en rad välkända och ofta använda grepp (som till exempel en fiende som använder sig av en illusion, fenomenet med en enda besättningsman som inser sanningen, veckans alien som hjälper Voyager ur knipan och Bodysnatcher–feelingen när alla ombord verkar personlighetsförändrade). Just den där känslan av paranoia som finns i Blessed är eventuellt ett av mina favoritteman inom SF. Historier där huvudpersonen frågar sig om den blivit galen, eller om det är alla andra som tappat förståndet – en högst relevant känsla i samtiden.

Under sin färd genom deltakvadranten så råkar Voyager typ snubbla över ett maskhål som verkar dyka upp ur tomma intet. Inte nog med det, utan maskhålet tycks faktiskt utgöra en expressrutt hela vägen till Jorden. Janeway är luttrad vid det här laget, och hennes första reaktion när hela besättningens önskedröm ser ut att kunna bli verklighet är något i stil med “okej, låt oss se vad som egentligen finns där ute”. Fast nästa gång hon dyker upp i avsnittet så har hon helt ändrat attityd. Hon har inte kunnat hitta några mysko grejor eller svagheter med maskhålet. Faktiskt ingen anledning som helst till misstankar, säger hon. Och som om inte maskhålet vore nog för att göra alla ombord jättelyckliga så läcker det igenom meddelande efter meddelande från Federationen till besättningen – alla med outsägligt glada nyheter. Janeways f d kille har till exempel slagit upp förlovningen med sin nya tjej (trots att han faktiskt hade hunnit gifta om sig sist vi hörde från honom), Tuvok återförenas med sin fru och Neelix ska visst få jobb som ambassadör. Och så vidare. Så kul! Eller?

Nja, Seven of Nine har några invändningar, men ingen tycks vilja lyssna på henne. Janeway viftar till exempel bort hennes frågor och ifrågasättanden med att Seven bara är ängslig över hur hon ska passa in på Jorden, och därför vill försena Voyagers ankomst dit. Hyfsat snart därefter kommer det förresten en order genom maskhålet om att Seven snarast bör gå in i någon form av frånkopplat läge, så att inte borger som man visst ska passera på färden genom maskhålet ska upptäcka henne.

Till sist verkar alla som förhäxade ombord, utom Seven, Naomi Wildman och hololäkaren. Men Seven kämpar verkligen i motvind för att samla sina trupper. Ganska snart efter att Seven försökt värva hololäkaren till sin sida så kommer det en order via maskhålet om att han genast måste stängas av. Till sist försöker Seven på egen hand (med visst bistånd från unga fröken Wildman) hejda Voyager från att äntra maskhålet, men hon misslyckas – slagen medvetslös av en em-chock. När hon väcks av Naomi är skeppet redan inuti monstret, och alla andra på skeppet också utslagna – fångade i sina egna personliga önskedrömmar. Vi har nämligen att göra med ett ryndmonster som fångar sina offer genom att snärja dem telepatiskt, och sedan övertygar dem om att allt de någonsin önskat sig av framtiden håller på att förverkligas. Det där får vi veta mer om när Seven upptäcker ett annat skepp inuti den telepatiska varelsen. Där finns Qatai som gjort till sin livsuppgift att ta kål på monstret (ja, det görs givetvis en obligatorisk referens till Moby Dick här).

Det är ingen lätt match att försöka hitta en väg ut ur monstrets mage, och tiden håller på att rinna ut eftersom Voyager börjar lösas upp av varelsens magsyror. Till sist försöker man få monstret att må illa och kräkas ut Voyager i någon form av sur uppstötning. En plan som lyckas på första försöket, konstaterar Seven. Men det visar sig att även hon nu är i varelsens telepatiska våld, och att skeppet fortfarande befinner sig i monstrets magmun. Seven inser att hon blivit lurad, och på andra försöket blir man utspottade på riktigt. Så himla mycket trixande med det där monstret, alltså.

Man kan väl kalla Bliss för en upphottad version av en gammal go’ trope om rymdmonster som sväljer skepp, ett koncept som faktiskt dök upp redan i originalserien. Jag tycker att det är snyggt hur man piffat upp den något trista storylinen om monstret, med den om den hjärntvättade besättningen på Voyager. Däremot lite mer tveksam till varför man blandade in ett barn i den här historien. Visst, det är lite mysigt att man fortsätter att bygga vidare på relationen mellan Seven och Naomi, men inslagen av barnprogramskänsla gör inte det här avsnittet någon tjänst.

Är för övrigt som vanligt djupt chockerad över en detalj i det här avsnittet. Den här gången att Seven kan gå in i Janeways personliga logg genom att bara dra ut en sladd ur ett skåp på väggen. “Hur dåligt är säkerhetstänket på det där skeppet, egentligen? ” frågar jag mig för kanske hundrade gången. Och hur ofta är Seven där inne och läser, det känns som om det där inte var första gången hon lirkade upp säkerhetsrutinerna på det där väldigt handfasta sättet. Det hade jag velat se ett avsnitt om. Single white female på Voyager

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 585 tv-avsnitt.

VOY: Gravity. Det där Tuvok crushar i ett gravitationsslukhål.

Det verkar vara kärlekssäsong på gång i Voyager. Efter att ha sett Janeway hångla med Kashyk och sedan nästan gifta sig med Chaotica, så är det den här gången dags för Tuvok att kära ner sig i “veckans alien”. Spoiler: det blir inte supermycket action när en vulcan crushar på någon. Framför allt inte när denne vulcan är gift och gått på emotionellt boot camp som ung man.

Att olika stark gravitation påverkar förloppet av tid har vi lärt oss av bland annat filmer som Interstellar. Här är då Star Treks egna version av denna problematik. En av Voyagers skyttlar far ner i ett slags gravitationsslukhål och kraschlandar på en planet där ett gäng andra farkoster strandat genom åren (dessvärre finns också de här skeppens desperata besättningar kvar, så det gäller att hålla sig undan). Givetvis hoppas skyttelns besättning, Tuvok, Paris och hololäkaren, på undsättning, men eftersom det är något tjall på gravitationen i det här hörnet av galaxen så motsvarar några timmar på Voyager flera månader på planeten i slukhålet. Så medan Janeway precis börjat förstå att skytteln kanske har störtat så har besättningsmedlemmarna nere på planeten nästan gett upp hoppet om att bli räddade.

Tuvok och Paris hade varit rätt illa ute om de inte blivit räddade av en kvinnlig alien, Noss, som bland annat visar sig vara en fena på att fånga ett slags krabbliknande spindlar som verkar vara det enda man kan äta på planeten. Okej, den första kommunikationen med henne gick kanske inte sådär superbra, men efter lite fixande med översättningsprogrammet så lyckas hololäkaren gå in och tolka (han är dock avstängd det mesta av tiden i det här avsnittet så att gänget på slukhålsplaneten ska kunna spara energi).

Sedan händer något konstigt. Paris blir väldigt snabbt besatt av att Tuvok ska acceptera sina känslor för alienkvinnan Noss. Alltså, det är ett jävla tjat från Paris sida. Och kanske är det här resultat av de olika tidsuppfattningarna innanför och utanför slukhålet, men det känns som om Paris gnatande börjar när att han och Tuvok tillbringat cirka fem minuter på planeten (känslan av forcerat känsloprat kan ju i och för sig också bero på sloppy manusskrivande). Det är inte heller som att Paris nöjer sig med några subtila hintar om detta ämne. Nä, han blir nästan förbannad över att Tuvok inte tar chansen och ligger med Noss.

 PARIS: Well, maybe you’re able to fetter your emotions, but the rest of us don’t have that luxury. She is a living, breathing woman who for reasons that I can’t begin to fathom, has fallen in love with you. Now, if you’re incapable of returning her feelings, at least show her some compassion. Try to let her down easy. 

TUVOK: There is no easy way to recover from infatuation. 

PARIS: Oh, really? And what do you know about infatuation? 

TUVOK: More than you might imagine. 

Ganska ofta i den här serien så undrar jag om det helt saknas en grundutbildning i kulturell förståelse på den där Stjärnflotteakademin, för det är väldigt ofta som det dras taskiga skämt, görs klumpiga insinuationer och bjuds på allmänt trist attityd när vulcaner hamnar på skepp där majoriteten av besättningen är människor. Hur som helst så är det här just ett lite fyrkantigt “förstå Vulcaner bättre”-avsnitt. Händelserna kring slukhålsplaneten kortklipps med flashbacks till Tuvoks uppväxt, där han är en jättearg tonåring som får gå i självdisciplinskola för att lära sig att hantera sina destruktiva känslostormar. Vi förstår alltså det som eventuellt går upp för Paris efter några månader: du vill inte tillbringa tid i samma rum som en hals över huvud förälskad vulcan.

När vi börjar närma oss upplösningen på det här avsnittet så använder man sig (som vanligt) av lite olika nedräkningar för att förtäta stämningen. Ett rymdskepp med en annan typ av aliens än Noss ska till exempel täta ihop det där slukhålet eftersom man mist så många skepp i det. Så Voyager måste skynda sig på för att få hem sina män. Och som ett extra lager i avsnittets sista spänningsmoment så sker nedräkningen för själva uttransporteringen av Voyagerbesättningen ur slukhålet i två olika delar av galaxen, med helt olika hastighet när det gäller tiden. Ändå imponerande att man fick till det där utan en evighetslång technobabblemonolog som förklaring.

Det är också utmärkt att man inte ger efter för konventionerna och låter Tuvok kyssa den där Noss i slutscenen. I stället blir det en mind meld mellan de två, ett försök från Tuvoks sida att förklara vilket jävla kaos som skulle ha brutit ut om han på riktigt hade gett efter för alla sina impulser och låtit sig falla för Noss. Hennes svar efter att deras medvetande mixats ihop är bara ett kort: “jag förstår”. Sedan vart det inget mer av den där kärlekshistorien, utan Noss hoppar av Voyager som anlänt hennes hemplanet.

Det där antiklimaxet blir också ganska representativt för hela avsnittet. Gravity innehåller en hel del intressanta ingredienser och några helt okej action- och suspense-moment, men som helhet är det en rätt platt och lite långtråkig historia. Som det ju gärna blir när man låter en person med hyperkontrollerat känsloliv…inte blir förälskad. De där flashbackscenerna räcker inte till för att höja insatserna i dramat. Tvärtom, att det här skulle bli ett logiskt fulländat, men också ganska tradigt avsnitt borde man ha kunnat fatta redan när någon pitchade den här storyn.

Betyg: 4/10 .

Voyager. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 582 tv-avsnitt.

VOY: Bride of Chaotica! Det där Janeway är spindeldrottningen Arachnia.

För några avsnitt skrev jag ju om att Tom Paris holodäcksäventyr som Captain Proton fått mig sugen på att köpa klassiska Blixt Gordon-avsnitt på dvd. Men frågan är om jag inte fick mitt lystmäte redan nu, i Voyager-avsnittet Bride of Chaotica! Här går nämligen serieskaparna all in i Captain Protons universum, med Janeway gästspelande som Queen Arachnia (komplett med raffig outfit och överdramatiska poser). Jag kollar en gång extra i creditlistan för att få mina goda aningar bekräftade. Jodå, det är Bryan Fuller som skrivit det här avsnittet.

Tom och Harry är alltså tillbaka på holodäcket där de leker sig igenom ett Captain Proton-avsnitt när man får oväntat besök. Två män från en annan dimension, en livsform som är foton-baserad precis som hololäkaren och figurerna på holodäcket. För de här varelserna är det äventyret på Planet X som utgör verkligheten, medan Voyager och dess kolbaserade besättning inte ens är avläsbara på deras instrument. Men främlingarnas försök att kontakta vad de tror är den främmande civilisationen på Planet X går inte så bra, den består ju av Doctor Chaoticas onda och skjutgalna hejdukar.

Men även om den här fotonbaserade aliencivilisationen inte riktigt har koll på att Voyager och dess besättning finns, så påverkar de ändå våra vänner från Federationen. Voyager har fastnat i någon form av kraftfält på grund av fotonfrämlingarna, och när det uppstår full konflikt mellan dem och Chaotica på holodäcket så påverkas även Voyager. Den enda lösningen blir att ge sig in i holoäventyret och se till att Chaotica blir avväpnad. Detta görs lämpligtvis genom att Janeway klär ut sig till spindelkungligheten Queen Arachnia och överlistar Chaotica genom sin list, skönhet och feromoner.

Ja, det blir rätt tramsigt. Men också roligt. Gillar till exempel den självironiska scenen där Paris och Kim hamnar i ett klipplandskap i Proton-äventyret och muttrar surt om begränsade budgetar och återvunna scenografier. Sedan är kanske frågan ur ett rent genreperspektiv om Voyager ens existerat som tv-serier om inte de där tidiga Blixt Gordon-följetängerna hade funnits. Bride of Chaotica! är en fin hommage till de som gått före i kampen för sf-genren. Och ett rätt så härligt avbrott i den vanliga Voyager-dramaturgin. Det känns verkligen som om serieskaparna kommit till det där stadiet där man börjar kunna testa allt mer konstiga idéer. Och jag älskar det, faktiskt.

Betyg: 9/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 581 tv-avsnitt.

VOY: Latent image. Det där hololäkaren upptäcker en minnesförlust.

Jag är inte helt säker på att det beror på det här avsnittets kvalitet, men jag var tvungen att se på Latent image tre gånger för att nå ända fram till slutet. De första två försöken slutade med att jag somnade. Det finns dock starka indicier på att det har mer att göra med någon form av sommarutmattning än en bristande verkshöjd.

Det känns för övrigt bara konstigare och konstigare att växelvis kolla på Deep Space Nine och Voyager just nu. De två serierna glider liksom allt längre ifrån varandra, i såväl utförande som innehåll. Så efter ett avsnitt om en mordgåta på New Sydney så kastas jag här direkt in i en episod som är en förklädd filosofisk diskussion om hololäkarens status: datorprogram eller tänkande och kännande individ? I och för sig ett ofta återkommande tematik i Star Trek-serierna, men den här gången med en lite annorlunda twist, och en lite mer lågmäld ton än det brukar vara.

Det är när hololäkaren är i färd med att ta ett slags genomskärningsbilder av besättningen som han upptäcker ett ärr i Kims nacke. Resterna av en operation utfärd på ett sätt så att hololäkaren inser att det måste vara han som opererat, för cirka 18 månader sedan. Problemet är att han inte minns något av det här, och Kim säger att han inte heller kommer ihåg någon operation. Mystiskt!

Seven of Nine tar hololäkarens oro på allvar (trots att han verkar glömma bort vad han bett henne om en timme tidigare) och hjälper till att leta fram filer som antingen raderats eller gömts undan i skeppets dator: Snapshots från en födelsedagsfest, ett uppdrag i en skyttel, en okänd alien med ett jättestort gevär, en fänrik som han inte heller minns (det här att man skriver ut rang på födelsedagstårtor på Voyager är för övrigt ett otyg). Läkaren pratar med Janeway några gånger, hon är “oroad”, men tycker att hololäkaren ska gå och stänga ner sitt program medan hon undersöker saker och ting. Det gör han, men gillrar först en fälla så att den som kommer in i sjukstugan och rensar i hans program blir smygfotograferad (hans kamera är dock väldigt indiskret när den tar bilderna, tur att det är så många andra blinkande lampor och knappar överallt i sjukstugan). Men en bild får han. På Janeway.

Hololäkaren blir extremt upprörd över att någon i besättningen, framför allt hans kapten, gått in och skrivit om hans program och raderat filer. Hon förklarar att det är för hans egen skull. Att hans program höll på att paja när det inte kunde hantera en konflikt inbyggd i hans programmering (mellan de etiska och kognitiva subrutinerna, tydligen) , då för 18 månader sedan. Och nu vågar hon inte berätta om vad som hände för honom, eftersom hela traumat riskerar att dra igång på nytt.

Allt görs klart för att radera hololäkarens minnen från de senaste dagarna. Men så bestämmer sig Seven of Nine för att gå till kaptenenens hytt klockan två på natten för att berätta för henne att hon fattat fel beslut. Janeway försöker förklara sitt tankesätt genom en ovanligt klumpig liknelse mellan hololäkaren och en replikator, med slutsatsen att hon och Seven är en hel annan form av varelse än hololäkaren. Men hon övertygar knappast Seven. Tvärtom.

JANEWAY: You’re a human being. He’s a hologram. 

SEVEN: And you allowed that hologram to evolve as well, to exceed his original programming. And yet now you choose to abandon him. 

JANEWAY: Objection noted. Good night. 

SEVEN: It is unsettling. You say that I am a human being and yet I am also Borg. Part of me not unlike your replicator. Not unlike the Doctor. Will you one day choose to abandon me as well? I have always looked to you as my example, my guide to humanity. Perhaps I’ve been mistaken. Good night.

Janeway som hittills uppträtt okarakteristiskt plumpt, falskt och auktoritärt, gör nu helt om. Hon inser att hon missbedömt situationen. En vanlig besättningsman som utsatts för ett trauma skulle hon ju inte bara radera minnet på, utan i stället stötta och vårda så att hen skulle kunna återgå i tjänst. Janeway bestämmer sig för att låta honom hololäkaren få sina minnen tillbaka, och när han på nytt går in i en loop av skuld, ilska och ångest så stannar hon hos honom och låter honom prata sig igenom krisen. Ja, då gånger hon inte somnar ifrån hans ältande.

Det mest otroliga i hela den här handlingen är väl just den situation som får läkarens program att gå i baklås. Att han, när han står inför valet att rädda en av två besättningsmän med liknande dödshotande skador, väljer den han känner bäst. Att han blir förtvivlad när han inte har någon logisk grund till vad som gjorde att han valde att rädda Kim. Jag menar, borde det inte finnas någon subrutin för Sophie’s Choice i alla läkarprogram? Fast tanken är väl egentligen att hololäkarens sammanbrott ska ses som en följd av att hans “mänskliga” sida fått allt mer utrymme på personligheten. Och med mänskligheten följer också skuld, ångest och vanmakt. Något som hololäkarens program däremot inte alls är förberett för.

Oavsett upplösningen så känns det faktiskt lite skumt att Janeway plötsligt är en sån bitch i det här avsnittet. I början tänkte jag till och med att hon kanske var ersatt av en shapeshifter, så rude var hon. Jag fattar att Janeway kanske har dåliga dagar, men det var väl flera år sedan i serien som någon såg hololäkaren först och främst som ett datorprogram och inte som en individ? Det känns som om Latent Image kanske kom två, tre säsonger för sent i storylinens utveckling.

Jag läser att man höll på att mixtra en hel del med slutet i det här avsnittet. Tror nog att jag hade gillat manusförfattarens originalversion bättre. Nu blev det något av en alla-ska-hänga-med-kompromiss, som kanske blev svårare att förstå än den ursprungliga varianten. Men en del av tonen finns kvar, och det gillar jag. Vi går til eftertexter med hololäkaren lämnad ensam kvar i moralisk gråzon som han måste finna sig i att leva i. Den mer binära verklighetsuppfattning han haft tidigare går inte att återvända till.

Det finns fler minnesvärda scener än slutet, förstås. Känslan av paranoia som uppstår hos hololäkaren när han inser att alla på Voyager håller något hemligt för honom (alla utom Seven of Nine, hon hade tydligen inte kommit till Voyager när hololäkaren bröt ihop). Eller den ganska fåniga, men ändå på något vis ovanligt mörka scenen, där hololäkaren får ett utbrott i mässen och börjar kasta mat på folk. Bra hysterinivå där.

Det här avsnittet är en lite udda fågel även i Voyagers spektrum, tycker jag. Det tar ett tag innan man inser vad avsnittet egentligen handlar om (hela historien med en 18 månader försenad “veckans alien” är bara ett stickspår), och för en gångs skulle så knyter man inte ihop allt på ett käckt slut i sista scenen. Det här är den typen av avsnitt som faktiskt bara blir bättre och bättre ju mer man tänker på det. Eller ju fler gånger man försöker se det utan att somna.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 580 tv-avsnitt.

VOY: Counterpoint. Det med den telepatjagande bedragaren.

Vi verkar vara intresserade av så olika saker, jag och producenterna till Voyager. När jag ser Counterpoint så vill jag genast veta mer om Devore-imperiet. En ytterst obehagligt stormakt som ser telepater som sin huvudfiende, och som ihärdigt letar efter dem på alla främmande skepp som kommer i deras väg. De telepater man hittar skickar man sedan till ett interneringsläger (något som eventuellt är en omskrivning för ett dödsläger). En riktig dystopi, alltså, med uppenbara paralleller med Förintelsen. Men gänget bakom Voyager verkar den här gången vara mer intresserade av att snickra ihop en snitsig historia om en bedragare som själv blir lurad, än någon närläsning av en tyranni.

Jag kan i och för sig förstå om upphovspersonerna vid det här laget tröttnat på konceptet “veckans alien” och ville göra något annorlunda. Counterpoint är ju ett försök att gå ifrån den vanliga berättarstrukturen (man stöter på ett rymdskepp, kommunicerar/skjuter lite på varandra, försöker förstå den främmande rasen, når någon form av överenskommelse eller avsky, vinkar farväl/alternativt flyr för livet). Det här borde jag ju gilla oerhört mycket, men precis som det var med den där flugliknande varelsen för några avsnitt sedan, så blir jag även den här gången oerhört intresserad av utomjordingens civilisation. Men där kammar jag noll, i stället hoppar vi i raskt in i handlingen när Voyager redan inspekterats några gånger av Devore-styrkor. Man har också kommit på ett smart sätt att gömma både besättningens egna telepater, samt ett gäng flyktingar. Dessutom har Janeway och Devorebefälet Kashyk hittat en bitchig och hård ton mot varandra som bägge verkar gilla lite för mycket.

Därför är det förstås lite förvånande att Kashyk kort efter den senaste inspektionen kommer farandes i ett eget litet skepp och ber Janeway om politisk asyl. Hon är till en början avvaktande och skeptisk, men Kashyk är övertygande när han förklarar att han vill rädda Voyager från en fälla som de är på väg rakt in i. Han spelar också good cop/bad cop på ett intagande sätt när han och Janeway försöker klämma en forskare på information om ett nyckfullt maskhål som telepatflyktingarna ska fly genom. När de två sedan sitter och försöker beräkna var maskhålet kommer att uppstå nästa gång så uppstår det faktiskt en extremt hög nivå av flirtig stämning mellan dem. Det blir riktigt jobbigt för Janeway att tacka nej när hon blir erbjuden en sängfösare av Kashyk en sen kväll, men ännu en gång låter hon protokollet gå före privata fröjder. Eller i varje fall ett tag till.

För det som kanske gör störst intryck på Janeway är att Kashyk riskerar sitt eget skinn för att rädda Voyager. När några Devoreskepp dyker upp och hotar att hinna ifatt Voyager innan det kommer till maskhålet så bestämmer han sig för att försöka uppehålla dem. Han tar sitt skepp och styr mot dem – osäker på om de kommer att bemöta honom som ett högt befäl eller en desertör på rymmen. Och det är då Janeway till sist ger efter och ger sig in i en grov kyss med Kashyk. Så pinsamt så här i efterhand, för hela den där offerstoryn var förstås en bluff. När Devorskeppen bordar Voyager så visar det sig ganska snart att han bara spelat asylsökare för att få reda på alla Janeways och Voyagers hemligheter.

Men bluffaren blir själv bluffad. Janeway har inte för ett ögonblick litat på Kashyk, utan har i sin tur försäkrat sig om telepaternas säkerhet, de befinner sig vid maskhålet i ett eget skepp. Nu hade ju Kashyk kunnat kasta Voyager-crewen i finkan ändå för allt det han redan sett ombord, men han verkar ointresserad av att berätta om det här fiaskot för sina överordnade. Eller så är han trots allt lite intresserad av Janeway. Och hon verkar känna likadant, för hon erbjuder honom på nytt asyl på Voyager, trots allt lurendrejeri. Och han tvekar en smula inför beslutet.

Det här äventyret, som i sin kärna är ett slags Anne Franks dagbok i rymden, tappar ganska snabbt intresset för de förföljda och jagade. Telepaterna och Devorimperiet utgör bara en ramhandling för att skriva om Janeways och Kashyks parningsdans som skiftar mellan hat, bluff och flirt. Men den här typen av “Janeway klarar skivan”-äventyr blir dessvärre ganska ointressanta nästan redan innan eftertexterna hunnit dra igång. Visst, den här gången kryddade man det hela med lite romans, men att Janeway tydligen kan genomskåda en bluff på flera ljusårs avstånd blir lite väl bra för att vara sant. Och enkelt.

Roligt och lite rafflande så länge det varade, men inte värt många minuters tankeverksamhet efter avsnittets slut (det är därför det tagit mig flera dagar att skriva det här inlägget – tappade själv intresset sådär halvvägs in). Men det hindrar tydligen inte mig från att skriva jättelångt om det ändå. Förlåt!

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 577 tv-avsnitt.

VOY: Thirty Days. Det där Paris blir radikaliserad och hamnar i finkan efter att ha blivit miljöaktivist.

Efter snart 600 avsnitt av olika Star Trek-serier så är min uppskattning för alla typer av omstuvningar av berättarformatet orimligt stor. Som här, i Thirty Days, där storyn börjar med att Paris blir degraderad och slängs i finkan för 30 dagars isolering. Väl instängd i cellen börjar han skriva på ett brev till sin farsa där han förklarar vad som hänt, varpå vi får historien som lett till fängelsevistelsen berättad för oss genom olika flashbacks.

Det är när Voyager försöker hjälpa Moneanerna som bor på en planet som helt och hållet består av vatten, som Paris plötsligt drabbas av ett extremt miljöaktivistiskt patos. För att inte tala om att han också kommer ut som havsfetischist, en böjelse han lyckats dölja fram till nu.

Paris engagemang för “vattenplaneten” börjar med att han är med och upptäcker att den är konstgjord. Vattnet har flyttats dit från en närliggande planet av någon form av högstående civilisation och hålls på plats av ett uråldrigt gravitationsfält. Själva aggregatet som håller allt samman upptäcker Paris genom att göra om Delta Flyern till en u-båt och gå ner på havsdjup som Moneanerna aldrig kunnat besöka. Där träffar de förresten på en jättelik elektrisk ål också.

Moneanerna har byggt en högstående civilisation där under ytan, problemet är bara att deras hem börjat läcka på sistone, Vattenmassan minskar och försvinner ut i rymden. Paris och en lokal forskare, Riga, slår fast att det beror på Moneanernas industrialisering av vattenvärlden, där man bland annat utvinner syre. När Paris inser att Moneanerna troligtvis inte kommer att lägga om sin rovdrift på vattenvärlden, trots de vetenskapliga bevisen för hur den leder till rena rama undergången, så bestämmer han sig för att ta saken i egna händer. Planen är att spränga någon eller några av syrefabrikerna, och sedan hoppas på att Moneanerna kommer att bygga upp nya, mer miljövänliga fabriker för att ersätta dem (teknik som B’Elanna gett dem tillgång till).

Tankegångarna kring ett ekonomiskt system som fortsätter att tuffa på i gamla hjulspår, trots att alla skriker högt om dess mijlökonsekvenser, känns kanske igen från samtiden. Men oavsett hur ädla Paris drivkrafter är, så kan inte Janeway tillåta att han förvandlas till en miljöterrorist när han är i tjänst. Framför allt inte när han använder Delta Flyern som sitt främsta vapen i sin miljökamp. En välriktad vapensalva från Voyager förhindrar både förstörelsen av fabriken och oskadliggör Delta Flyern. Sedan kastas Paris in i den där isoleringscellen.

Paris månad i finkan gör att jag för första gången funderar mer på hur den egentligen är konstruerad. Privatlivet för fången är verkligen minimalt, en av väggarna består ju av en transparent vägg av energi, och utanför står en sur gubbe och vaktar. Det finns inte heller någon toalett i cellen, och inga som helst sätt att fördriva tiden på (i alla fall tills Paris får en pad så han kan skriva det där brevet till pappan). Man kan förstås hävda att bristerna i arresten beror på att Voyager inte är byggt för långvariga fängelsevistelser, men att behöva be vakten om hjälp varje gång man ska kissa verkar jobbigt (har vi ens sett en toalett på Voyager, förresten?).

Realismen blir inte precis större av den märkliga replikväxlingen i slutet av avsnittet:

TUVOK: Rise and shine, Ensign. Your thirty days have been served. Report for duty. You may want to shave first. 

PARIS: Yes, sir.

På 30 dagar har alltså Paris fått ett mikroskpiskt skäggstubb (det kan ju också vara så att han slutat bry sig på sin personliga hygien de sista dagarna av tiden han skulle sitta av, men då faller hela den här spaningen) . Hur som helst ett ganska futtigt bevis för Paris fysiska och psykiska förfall under tiden i isolering.

Värt att notera är att Willie Garson, Carries bögbästis Stanford Blatch i Sex and the City, spelar forskaren Riga (lätt igenkännbar även med en mask framför för nästan hela ansiktet), och att de famösa tvillingsystrarna Delaney (grabbigt samtalsämne för Kim och Paris) gör sitt enda framträdande i bild under hela serien. Det gör de under och just efter ytterligare ett av Kapten Protons-äventyr på holodäck.

Nu har jag sett så pass många Proton-äventyr i Voyager att jag börjar få kraftig Blixt Gordon-abstinens. Måste kanske beställa de gamla serierna och filmerna på dvd redan idag. Älskade ju formen på de där raketerna i Gordon-universumet. Ytterligare en titel på den ständigt växande listan över film och tv att kolla på. Även om jag kanske inte behöver starta en blogg för att skriva om allt som är släppt och skrivet om Blixt Gordon…

Ramberättelsen gör verkligen det här avsnittet en stor tjänst. Det sticker ut från det vanliga flödet och känns mer helgjutet. På samma sätt som det är otroligt skönt att för en gångs skull inte hamna i en grotta när Star Trek besöker en främmande planet. Undervattensvärldar är ju mycket snyggare, dessutom.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 576 tv-avsnitt.

VOY: Nothing Human. Det med en alien-alien som attackerar B’Elanna och den etiske hololäkarkonsulten.

Ibland undrar man ju hur bra säkerhetstänket egentligen är på Voyager. Att transportera över en okänd döende alien är ju det moraliskt riktiga valet, men den här gången ledde det till riktigt allvarliga problem. Den okända livsformen besvarade nämligen gästvänligheten genom att kasta sig rakt igenom säkerhetsfältet i sjukstugan, upp i B’Elannas ansikte och tog sedan kontroll över hennes livsuppehållande funktioner. Lite som varelsen i Alien när den planterar en parasit i offrets mage. Fullt så ondskefull är dock inte den här varelsen, den använder snarare B’Elanna som ett slags respirator som håller den vid liv. Torres mår däremot inte lika bra av den här behandlingen.

Hololäkaren kan inte själv ta tag i det här problemet, det visar sig att endast en begränsad del av skeppets medicinska databaser ryms i hans arbetsminne. Någon kommer då på idén att skapa en hololäkarkonsult, som i det är fallet kan hjälpa till med främmande rasers biologi. Hololäkaren får själv välja ut vilken fysisk form som den nye konsulten ska ha, dessvärre väljer han det cardassiska rikets motsvarighet till doktor Mengele.

Hologramupplagan av Crell Moset verkar liksom vara supertrevlig och kunnig. Men under ockupationen av Bajor ska hans verkliga förebild ha använt sig av fångar som försöksdjur. Det kommer fram när en av besättningsmännen från Bajor känner igen honom (den där besättningsmannen känner däremot inte jag igen, honom har vi däremot inte sett tidigare på Voyager). Den före detta Maquiskrigaren Torres gillar inte heller hur den nye assistenten ser ut. Hon vägrar att bli behandlad av en cardassier.

Avsnittet laddar för en etisk och moralisk frågeställning, som jag tycker att man aldrig riktigt mäktar att ta ända in i mål. Kanske för att sambanden mellan orsak och verkan är lite indirekta. Det är ju trots allt inte doktor Moset själv som är ombord på Voyager, och hologramversionen av honom säger sig inte ha fått med sig minnen från övergreppen i sin databas. Det är inte heller forskningsresultaten som kommit fram genom den här vidriga forskningen som man ska använda för att hjälpa Torres, utan hans expertis inom exobiologi. I det här fallet att kunna behandla en icke-humanoid varelse. Och, sist men inte minst, hur hamnade doktor Moset ens i Voyagers databas till att börja med? Är inte hans övergrepp kända? Har inte Federationen ett etiskt råd som har tagit ställning till sånt här? Det kan ju inte vara första gången den här typen av information dyker upp?

Om verkligen all kunskap som Voyager använder sig av är etiskt granskad, så borde ju inte Seven of Nine få jobba med sin borgteknik ombord. All den kunskapen är ju inhämtad genom assimilering, ett extremt övergrepp om något. Till sist bestämmer sig Janeway för en kompromiss. Holo-Moset får användas för att rädda B’Elanna, efter det får hololäkaren ta beslutet om vad som ska hända med honom. B’Elannas liv är helt enkelt viktigare än att hålla sig stenhårt till etiska principer.

Trots det där etiska dilemmat var jag mest intresserad av den insektsliknande utomjordingen i det här avsnittet. Den såg så rolig ut. Och man hade lagt till ett gulligt snarkljud i scenerna när den satt fast i B’Elanna. I en galax som verkar vara full med humanoider som cirka ser ut som människor, så är det ändå lite upplyftande med en helt främmande ras. Men förutom en närbild på hur det ser ut om man skär itu den, så gavs inte så mycket mer information. Tydligen var de flesta som jobbade med avsnittet under inspelningen mest irriterade på flugvarelsen för att den var så himla ful och plastig. Mest irriterad var Roxann Dawson som spelar Torres. Hon fick ju tillbringa hela avsnitet med att ligga med den där varelsen på magen.

För övrigt verkar det som om Janeway börjar få ordentliga problem med disciplinen hos sin personal. Stort gräl om medicinska principer när hon har möte med sina befäl, och en lite väl frispråkig attityd från B’Elannas sida när hon blir retroaktivt förbannad över att hennes liv blivit räddat av Crell Moset-hologrammet. Det sistnämnda får vi vara med om i en scen där Janeway besöker Torres på hennes rum. Där sitter B’Elanna och bränner någon form av växt vars doft ska kunna driva ut demoner.

JANEWAY: I hope you can understand why I went against your wishes, B’Elanna. Losing you was unacceptable. I know you’re angry, but we need to put this behind us. Understood? 

TORRES: Is that an order? 

JANEWAY: Yes. 

TORRES: You can’t order someone to get rid of an emotion, Captain. 

JANEWAY: And what emotion is that? 

TORRES: You had no right to make that decision for me! 

JANEWAY: I’m the Captain. You’re my crewman. I did what I thought best. I get the feeling there are still a few demons in the air. Let’s hope this does the trick, huh?

Nothing Human slutar med att hololäkaren beslutar sig för att radera Crell Moset-hologrammet. Det som är tänkt som ett “öppet” slut som ska få en att “tänka själv kring vad som är rätt och fel” blir mest lite otydligt tycker jag. Ett avsnitt som jag faktiskt gillade till en början, blev bara sämre och sämre ju mer jag tänkte på det. Frågan är väl därför om inte hololäkarens extremt långa diabildsshow blir det här avsnittets viktigaste segment. Det där han samlat allt från extrema närbilder på Vulcanska fortplantningskörtlar till Paris pinsammaste gyttjebad.

Betyg: 6/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 575 tv-avsnitt.