DS9: The Abandoned. Det med Jem’Hadar-bebisen.

ds9 abandoned 4

I The Abandoned avslöjas hemligheten bakom Jem’Hadar – gammakvadrantens blodtörstiga krigare. Eller ska man kanske kalla dem för Dominion-imperiets egna stormtrupper? Vi får hur som helst äntligen reda på vad det är hos detta besynnerliga släkte som får klingoner och cardassier att framstå som veka och konflikträdda. Och varför de nöjer sig med att gå i Grundarnas ledband, istället för att ta över själv.

ds9 abandonedSvaren kommer i form av en rymdbebis som Quark hittar i ett vrak han köpt. Eller, babystadiet är faktiskt ganska snabbt passerat, det här ären broilerbebis som växer extremt snabbt och som dessutom verkar ha en mängd information förprogrammerad i hjärnan. Inte särskilt mysig info, dock. Utan mer så här: “Döda alla utom Grundarna”. “Alla andra raser jag möter är lägre stående än jag själv – förutom Grundarna”. “Vem ska jag få döda idag – tycker grundarna?”. Jem’Hadar är helt enkelt genetiskt framavlade soldater, dessutom beroende av ett särskilt enzym. Grundarna har helt enkelt sett till att göra sina elitsoldater helt nerknarkade. Abstinenst är ett enkelt sätt att styra dem på.

ds9 abandoned 5Federationen är förstås intresserade av det här, och vill nu detaljstudera babyn, som vid det här laget vuxit till sig och är en ung man. Men då griper Odo in. De två har utvecklat en mycket speciell relation. Eftersom Odo är en changeling, precis som grundarna, är han den ende som Jem’Hadar-ynglingen lyssnar på. Odo, å sin sida, är ju alltid en försvarare av främmande livsformer, och vill inte att Jem’Hadar-ynglingen ska behöva växa upp i ett laboratorium, som han själv gjort. Men han vill nog också visa för andra, och sig själv, att han inte är som de andra changelings, och tar därför sig an den namnlöse ynglingen och försöker undervisa honom i det fria valets innebörd och möjligheter. Han talar dessvärre för döva öron. Den unge stridslystne mannen varken vill eller kan släppa sin förprogrammerade linje.

ds9 abandoned 3Jag gillar inte rymdbebisar. Även om den här hinner utveckla lite mer personlighet än Trois snabbväxande alienbaby i The Child, så är det här en rätt tjatig person som mest upprepar det som är inprogrammerat i skallen på honom. Poängen kring Odos olika drivkrafter när han tar hand om Jem’Hadar-pojken dras kanske också en eller två gånger för mycket, tyckte jag. Däremot är det snyggt att avsnittet håller ihop så väl tematiskt – det handlar på olika sätt om föräldraskap och pojkar som ska bli män. I avsnittets b-handling bjuder nämligen Sisko in sonen Jakes flickvän på middag. Sisko är dock inte helt positivt inställd till Jakes val på dejtingscenen, eftersom flickvännen är äldre än Jake och jobbar som croupier med Quarks dabospel. Men under middagen inser Sisko att han genom flickvännen får lära känna nya sidor hos sonen – som att Jake skriver poesi exempelvis. Plötsligt sitter han där vid middagsbordet som en liten solstråle.

ds9 abandonedTrots allt som händer i det här avsnittet gillar jag nog ändå allra mest den lilla glimt av Odos inredningsstil som vi får i det här avsnittet. Odo har skaffat ett eget rum, slutat använda sin spann när han regenererar och verkar ha fått massor av inspiration från Grundarna i sättet han kan använda sin förvandlingsförmåga på. Men framför allt så är det andra gången den här säsongen som man pratar om inredning på Deep Space 9. Ser vi en ny trend? Håller folk på att boa in sig på stationen, och i serien? Ser fram emot mer sånt här.

Så Dags att sätta betyg. Ett avsnitt som inte riktigt lyckas få till sin a-handling, är min första reflektion. Tycker aldrig att det är särskilt spännande, och handlingen avlöper också precis som förväntat. Däremot ger b-handlingen om Jakes dejtande mersmak. Det skulle vara kul om Jake fick bli en hel och fylligt tecknad rollfigur snart, i stället för bara en vagt definierad biroll.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 332 tv-avsnitt.

Star Trek-litteratur: Warped – om den aldrig sända åttonde säsongen av The Next Generation.

warped

Det har knappast funnits någon tid för abstinens efter det där allra sista avsnittet av The Next Generation. Om bara några blogginlägg är det dags för mig att se den allra förstaTNG-långfilmen. och fram tills dess har jag kunnat hålla mig sysselsatt genom att sträckläsa den åttonde säsongen av serien i bokform, Jag pratar om Warped, en kärleksfull men också ganska elak drift med hela The Next Generation-konceptet. Boken är utformad som en guide till en påhittad åttonde säsong, och listar 26 avsnitt med samma upplägg som finns i companionböcker och på sajter på nätet: En kort sammanfattning av handlingen i avsnittet, en listning av några minnesvärda citat och till sist en uppräkning av olika misstag och struligheter som gjordes vid inspelningen (även om det i det här fallet ju aldrig gjordes någon inspelning, men ändå).

warped dataBoken började som ett twitterkonto (@TNG_S8) skapat av Star Trek-nörden och komediförfattaren Mike McMahan, som bland annat arbetat med den animerade tv-serien Rick & Morty. Han förklarar själv i boken hur han är den typen av fan som gillar  b-handlingarna i avsnitten mest. Alltså inte den stora viktiga huvudintrigen, utan den där lite fjantiga handlingen som händer liksom lite i bakgrunden. Ett av de bästa exemplen är väl avsnittet där Data funderade på att anlägga skägg.

Tänk ändå om man ändå hade fått ha McMahan sidan om sig i tv-soffan när man kämpade sig igenom de sju säsongerna. En sån som man kan himla med ögonen ihop med när avsnitten börjar flippa ut och bli lite corny – samtidigt som bägge vet att det är just det här lite töntiga som vi egentligen gillar bäst.

warped rikerMcMahan komponerar sina egna avsnitt som en slags blandning mellan Star Trek och Liftarens guide till galaxen. Och det märks att han har några favoritämnen. Boken domineras av handlingar om:

1. Data och Geordi som skeppets två nördiga barnrumpor ( mest av allt påminner de om Troy & Abed i Community, faktiskt).

2 Intriger som på olika sätt handlar om Rikers sexappeal (som när de aggressiva kolibrierna på planeten Laap Ri alla blir kära i honom och täcker hela hans kropp för att komma nära någon som är så macho och attraktiv).

3. Något där Wesley Crusher gör bort sig eller försöker berätta för alla om sin tillvaro som en energiform (ja, McMahan väljer att skriva tillbaka Crusher i serien igen. Hur ska man kunna göra komedi av Star Trek utan honom?).

4. Handlingar där Picard på något sätt fastnar i turbohissen (i alla fall fram tills dess att Picard reser tillbaka i tiden och ser till att hissar på rymdskepp aldrig uppfinns, i stället har man trappor ombord på Enterprise i fortsättningen).

warped troiJag är väldigt förtjust i den här boken, satt och flabbade rakt ut ibland. McMahan lyckas liksom både beskriva avsnitt som man faktiskt verkligen skulle vilja se, och samtidigt kärleksfullt driva med seriens många svagheter. Bland mina påhittade favoritavsnitt finns till exempel Rikerworld, där Riker råkar lämna lite dna på en kapsel som landar på en planet där tiden ibland går extremt snabbt. Det betyder att man från Enterprise snart kan observera hur planeten utvecklat liv, men där alla livsformer på alla nivåer utgår från Riker. Givetvis skakas även den här planeten av konflikter och stridigheter, i det här fallet mellan RIker-humanoider utan skägg och med skägg. En annan darling är Barclay’s Day, en variant på Groundhog Day där Q försöker ta reda på om den misslyckade och otursförföljde Barclay kan ta sig igenom en hel dag på Enterprise utan att ta livet av sig själv eller andra. Eller varöfr inte Lowest deck, där vi för första gången får möta den verkliga underklassen ombord på Enterprise.

McMahans storylines är ju helt bisarra, men det roliga är att han trots det hamnar väldigt nära saker som faktiskt hänt i serien  (som när en av hissarna på Enterprise utvecklar ett eget medvetande, det avsnittet har vi ju nästan sett). McMahan är en nörd som verkligen kan sitt ämne, men som samtidigt har humor nog att skratta åt hela fenomenet. Nu skulle jag bara behöva en likadan bok om Deep Space Nine för att hålla mig flytande de närmsta åren.

Tack för tipset, LDL!

Betyg: 10/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 330 tv-avsnitt. Och så några böcker och dokumentärer på det dårå. 

 

 

DS9: Second skin. Det där Kira får reda på att hon är cardassier.

ds9 second

Egentligen är det här avsnittet värt att se bara för sminkningen av Nana Visitor. Resultatet när hennes rollfigur Kira opereras om till att se ut som en cardassier är obetalbart. Hela deras utseende blir liksom ännu mer fascinerande när det är ett ansikte man känner igen som förvandlas. Nu vill jag se ALLA rollfigurer som cardassier. Och ferengier. Går det att ordna?

När det gäller själva handlingen i det här avsnittet så faller det in under en kategori som jag precis hittat på och skulle vilja kalla “extremt överarbetade villospår”. I det här fallet, de enorma ansträngningar som det cardassiska imperiet gör för att avslöja en av sina egna som förrädare. De förfalskar arkiv, kidnappar personal från Deep Space 9, opererar om en Kira så hon ser ut som en cardassier, håller i ändlösa förhör – ja till och med producerar ett Kira-lik med hennes gamla frisyr! Allt det där för att avslöja att den högt uppsatte legat Ghemor är en motståndsman. I ett land där man bestämmer domen innan rättegången hålls så borde blotta misstanken räcka till för att bli röjd ur vägen, inbillar jag mig. Men då hade ju i och för sig det här avsnittet blivit väldigt kort.

ds9 second 4Själva intrigen går alltså ut på att Kira 1.får reda på att hon har suttit i fånglägret Elemspur för tio år sedan, trots att hon inte har några minnen av detta. Men uppgifterna, med bild, finns i deras register. 2. kidnappas och förs till cardassien där hon vaknar upp opererad att se ut som en cardassier. 3. får träffa en sympatisk äldre man som säger att han är hennes pappa (Ghemor alltså). 4. får reda på att hon egentligen är en cardassisk agent, men att alla hennes gamla minne inte kommer tillbaka förrän hon käkat lite medicin. Hela den där Kira och hennes historia är någon annans liv som matats in i hennes hjärna.

ds9 second 3Att cardassierna opererar om sina spioner så att de ser ut som människor vet vi ju sedan bara några avsnitt tillbaka. Men att den del av de här spionerna inte ens vet om att de är spioner är ju onekligen ännu mer fascinerande. Kira utsätts också för en avancerad hjärntvätt som går så långt att hon inte längre vet vad hon ska tro. Det finns ju onekligen någon slags Days of our lives-kvalitet över den här intrigen. Tänk om det som berättas för Kira är sant? Att hela hennesstarka politiska övertygelse och benhårda moraliska ståndpunkter bara är inprogrammerade, och att hon hela tiden, utan att veta om det, har varit en spion utsänd för att samla in information. Men de där minnena från förr kommer inte tillbaka, och snart börjar hennes “pappa” känna medlidande med henne. Han klarar inte av att se henne lida, och vill hjälpa henne att fly. Hellre att dottern får leva lycklig som bajoran, liksom. Och det är då hela detta dubbelbottnade megabedrägeri avslöjas.

ds9 second 5Det hade nog varit kört för både Ghemor och Kira om de inte blivit räddade av en insatsstyrka från Deep Space 9, bestående av Sisko, Odo och en motvillig Garak. En Garak som ständigt visar nya sidor och tillgångar. Som till exempel att han har säkerhetskoder som tar Defiant förbi Cardassiska säkerhetslinjer. Det är också Garak som till sist dödar Entek – mannen som ligger bakom hela den här bisarra gigantiska planen.

Avsnittet slutar med att Kiras plastpappa Ghemor söker politisk asyl på en neutral planet, därifrån ska han försöka hitta sin riktiga dotter, som alltså är den som på riktigt är på Bajor som spion, fast utan att veta om det. Om man nu kan vara säker på någonting längre. Jag satt länge och väntade på ytterligare en twist där man fick reda på att hela det här spektaklet syftade till ge Ghemor ett alibi så han skulle kunna arbeta som spion på Federationens sida. Men det kanske var för långsökt även för Deep Space Nine-författarna.

Någonstans närmar ju Deep Space Nine sig här ett slags postidentitetssamhälle, där man inte längre kan bedöma någon utifrån blotta utseendet. Obligatoriska DNA-kontroller borde ju ligga nära till hands när plastikkirurgin så enkelt kan förvandla vem som helst till vad som helst. Och flera nya sätt att bedra varandra introduceras också i det här avsnittet. Som att Defiant använder sig av ett slags snapchatliknande holofilter, som gör att Sisko ser ut att vara en kobheerian när han videochattar med de patrullerande cardassiska skeppen. Och en skärm som gör att Defiant ser ut som ett kobheeriskt skepp, istället för att komma från Federationen. Någonstans har manusförfattarna nu öppnat upp för att det mesta vi ser i serien kan vara bluff och båg. Inget vi ser är säkert vad det ser ut att vara. Jag tror inte att det är helt bra.

Lite oroväckande är dock Ghemors sista ord till Kira. Trots att Garak varit helt avgörande för att de bägge kunnat fly från Cardassien är han ingen hon får lita på.

GHEMOR: One more thing before I leave. Can I give you some fatherly advice, for old times sake?
KIRA: Of course.
GHEMOR: That Garak fellow who helped you, helped us. Don’t trust him, Nerys. Ever. He’s a dangerous man and he’d betray you and all of your friends in an instant if he thought it would help him.
KIRA: I’ll keep my eye on him.

Deep Space Nine-författarna börjar bli riktigt duktiga på att portionera ut små portioner av helt nya fakta i nästan varenda avsnitt. I Second skin får vi till exempel nya insikter kring motståndet mot militärstyret i cardassien, nya tekniska lösningar på Defiant och lite känsla för den cardassiska obsidianska orderns metoder kring spionage. Oerhört kluven kring det här avsnittet som jag verkligen gillar utförandet på, men där intrigen verkligen är helt orimlig. Även i en science fiction-serie.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 331 tv-avsnitt.

Statistikextra: Deep Space 9, säsong två i siffror!

9 tribunal 7
Det har ju även varit säsongsavslutning här på bloggen för Deep Space Nines andra säsong. Även här har bloggens toppkommentator LDL gjort en analys av trender och tendenser. Han får siffernörda loss lite även i det här inlägget/R
Ännu en säsongsavslutning, ännu mer statistik.
Medelbetyg för S02: 6,65 (S01:5,95)
Median för S02: 7 (S01:6)
Grafer för DS9: http://imgur.com/a/A58sG
Jämförelse av medelbetyg mellan säsonger och serier: http://imgur.com/a/vAVIw
Precis som för TNG så anses ju DS9 första säsonger vara bland de sämsta. Det här är fallet för en hel del Star Trek, där ju TNG och DS9 tar upp en hel del plats. Förmodligen har detta att göra med sättet som Star Trek traditionellt har producerats, på ett improviserat sätt snarare än baserat på någon bok eller något annat färdigskrivet dokument. Det här lägger större ansvar på författarna och skådespelarnas egna axlar och leder till en större andel bottennapp i början på serierna, tror jag. Trots det så anses de tidiga DS9-säsongerna oftast vara helt okej, utan alltför många bottennapp, och för varje säsong som går i början så tenderar serien att bli bättre och bättre.
Med S02 avklarad börjar vi nu, precis som i TNG, att komma in i DS9s kärna. Det som de flesta fansen tänker på när man säger DS9.
Men det är lite ironiskt hur mycket paralleller det finns mellan TNG och DS9s utveckling av sina tidiga säsonger. För trots att DS9 aldrig var så dåligt som tidigt-TNG, så vill jag påstå att utvecklingen följde väldigt liknande steg. Säsong 1 var en säsong då allt verkade vara lite på måfå, utan att det verkade som om det fanns någon långsiktig tanke bakom det. Serien påbörjades mer eller mindre baserat på vad den senaste Star Trek-serien hade lämnat oss vid. Med väldigt mycket samma upplägg, samma typer av handlingar och samma struktur på avsnitten. Trots DS9s väldigt unika premiss så blev det alltså så här. Inför Säsong 2 började DS9, precis som TNG, växa in i sina egna skor och börja fundera på vad man ville göra av serien, hur man skulle sätta något eget avtryck på Star Trek. Med det sagt så fanns det fortfarande kvar väldigt mycket från första säsongen och väldigt bra avsnitt där de hittade en egen identitet och något man kunde bygga vidare på varvades med sämre avsnitt eller medelmåttiga generiska SciFi-handlingar som lika gärna kunde ha kommit från S01 eller TNG. Förhoppningsvis är det inte bara jag som ser de parallellerna, för jag tänker ta upp det igen till S03.
ds9-rules-kopia
När det kommer till DS9 S02, så verkar Rogers betyg faktiskt motsvara ungefär sättet som fansen tittar på DS9s tidiga säsonger. Om något så verkar Roger faktiskt ha varit lite oväntat positiv till vissa mindre omtyckta avsnitt, avsnitt som oftast ses som riktiga bottennapp. Det är faktiskt så att Roger som lägst delat ut en enda 3a i DS9s första två säsonger och det är ju inte alls illa. Därav har medelbetygen och medianerna från första säsongen varit helt okej, om än att S01 ändå inte vara allt för bra och endast var bättre än TNGs två första säsonger.
S02 var, precis som förväntat, ett klart steg uppåt. Med en förbättring av medianbetyget och framför allt en stor förbättring av medelbetyget i jämförelse med S01. Det berodde framför allt på en bibehållen jämnhet i kvalitet och att fler betyg kröp lite högre upp på skalan. I S01 låg väldigt många avsnitt på medelmåttiga eller okej betyg (5-6), medan betyget som gavs ut flest gånger i S02 faktiskt var så högt som en 8a. Trots att det fanns en viss tendens till ojämnhet från avsnitt till avsnitt så gjorde det inte så mycket skada, då de sämre betygen sällan gick under en 4a eller en 5a. Detta och bristen på riktigt dåliga avsnitt lyfter ju givetvis medelbetyget ganska mycket.
I jämförelse med säsongerna i TNG så är det faktiskt så att det bara var TNG S04 och S06 som fick ett högre medelbetyg av Roger, om än att just de säsongerna var flera tiondelar högre. Baserat på betygsmönstren från DS9 S02 så liknar den faktiskt de säsongerna en hel del. Skillnaden är anledningen till att medianen ändå bara är 7, trots ett stort antal 8or i betyg och inga betyg under 4or. Det är nämligen så att alla de väldigt bra avsnitten balanseras upp till viss del av en hel del avsnitt som var medelmåttiga eller lite smått dåliga rent av (4-5). Det säger ändå en del hel del om DS9 och dess potential att en säsong som rent allmänt fortfarande ses som ganska svag och osäker angående vart den är på väg kan vara så pass jämn och bra relativt till de vi sett tidigare.
Under säsongens gång, och med vetskapen att TNG var i sin sista säsong samtidigt, så kunde författarna bakom DS9 tänka efter vad de ville göra och experimentera lite och se vad som fungerade. Redan mot slutet av S02 började vi därför se resultatet av det med bl.a. vissa val och handlingar som resulterade i väldigt bra betyg.
Personligen gav jag S02 6,54 i medelbetyg och 7 i median. Jag noterar att det alltså är tredje gången i rad som Roger tycker bättre om en säsong än jag. Jag börjar bli något orolig.
Skillnaden i betygsättning mellan oss var faktiskt på många sätt minimal här. Det var kort och gott så att jag höll lite hårdare i de väldigt bra betygen (8-10) och delade ut mer 7or än något annat. Därmed en liten tiondels skillnad i slutet på säsongen.
ds9-the-cirkle
Bästa avsnitten i DS9 S02:
9/10 – The Circle (2×02)
9/10 – Tribunal (2×25)
9/10 – The Jem’Hadar (2×26)
ds9-second-sight-3
Sämsta avsnitten i DS9 S02:
4/10 – Second Sight (2×09)
4/10 – Rivals (2×11)
4/10 – Blood Oath (2×19)

DS9: Equilibrium. Det där Jadzia Dax hallucinerar och kommer i kontakt med en förträngd värd.

ds9 equilibrium 3

Det börjar bli en egen genre inom Deep Space 9 nu, kanske borde vi kalla den för “The trouble with Trills”. Några avsnitt per säsong viks åt antingen något drama som handlar om hur det är för Jadzia Dax att vara två varelser i en kropp, eller någon intrig som kretsar kring något av Dax tidigare liv eller tidigare värdar. Equilibrium är lite av en kombination av de två: Jadzia Dax plågas av hallucinatiner, mood swings och fallande nivåer av det ämne i kroppen som gör att hon kan ha en annan varelse i magen. Får hon för låga halter av isoboramin måste symbionten i magen opereras ut, och trillen – Jadzia – kommer att dö.

Sisko tankar sitt nya rymdskepp Defiant och drar iväg till trillernas hemvärld för att säka läkarhjälp där. Och det är väl just bakgrundsstoryn och detaljerna kring det system som byggts upp i samhället för att hantera det märkliga och symbiotiska förhållandet mellan de två arterna. Bland annat får vi se de underjordiska bassänger där symbionterna plaskar omkring när de ska para sig (varelser i vatten verkar vara ett litet minitema den här säsongen).

ds9 equilibrium 2Den avslutande vändpunkten i handlingen känns lite krystad och märklig. Det visar sig att symbionten Dax under en kort period var inopererad i en värd som inte var helt lämplig för jobbet. På något sätt var den här operationen ett bevis för att många fler triller än vad myndigheterna har sagt skulle kunna få en symbiont inopererad, utan att för den skull riskera sitt liv, som tidigare sagts. Problemet är bara att symbionterna inte räcker till. Trillernas system kring urvalet till symbiontkandidater är alltså uppbygt kring en löng,  och skulle det komma ut till allmänheten vet ingen vad som kommer att hända.

I alla fall, för att Dax inte skulle minnas den misslyckade värden (som nu är död) skapade man någon slags minnesblockeringe. Det är när den nu börjar släppa som minnena bryter fram som hallucinationer hos Jadzia. Genom en ritual där hon badar i de där källorna och på något sätt tar emot den bortträngda värdens minnen  så löser allt sig till slut.

Tjena, säger jag, som kände att jag inte riktigt lyckades engagera mig i trillernas urvalsprocesser ochderas falska symbiontinformation. Det blev lite för mycket snack och prat om saker jag redan visste: att inte alla triller kan få varsin symbiont. Hur man än vrider och vänder på det så kommer någon form av urvalsprocess att behövas, ja om man inte bara bestämmer sig för att lotta ut symbionterna till folket istället. Det blev hur som helst en rätt lam, konstruerad och invecklad upplösning på ett annars ganska effektivt berättat avsnitt.

ds9 equilibriumNej, då hade jag nog nästan hellre hängt lite längre på den uppsluppna middagsbjudning som Sisko bjuder till i avsnittets början, och där vi får redan på saker som att hans pappa var kock och att Odo inte vet hur man vispar. Det var ju värst vilken mysfarbror Sisko har blivit nu på sistone! Först inredning och nu bjuder han hem hela crewen på middag. Var ska det här sluta? Scrapbooking? En lokal variant på Halv åtta hos mig? Kanske ett övertagande av The Next Generations pokerspelande?

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 330 tv-avsnitt.

Statistikextra: The Next Generation. Säsong sju och hela serien sammanfattad i siffror!

tng-phantasms-3
Som vanligt har den här bloggens toppkommentator LDL sammanfattat den nyss avslutade säsongen. Och vi börjar väl med att låta honom ta ordet och förklara hur det gick för den sjunde och sista säsongen av The Next Generation, samt sammanfatta hela seriens betyg!
Varsågod! /R
Säsongs- och serieavslutning innebär givetvis lite statistik. Vi tar väl och börjar med S07. 🙂
Medelbetyg för S07: 6,36 (S06:6,92)
Median för S07: 7 (S06:7)
(OBS! Märk att dubbelavsnitt räknas som ett i statistiken)
hela tng i en grav
Grafer för TNG: http://imgur.com/a/8GgBQ
Jämförelse av medelbetyg mellan säsonger och serier: http://imgur.com/a/vAVIw
TNG säsong 7 är ju inte bara slutet på serien, utan den även ofta ansedd som slutet på TNGs gyllene år som oftast definieras som S04-S06.
Den kanske största svårigheten med arbetet på S07 jämfört med de senaste säsongerna var alltså att författarlaget bakom serien spreds väldigt tunt mellan olika projekt under Star Trek-paraplyet och kanske präglades S07 just därför av släktingar, generiska handlingar och avsnitt och överlag en slags ojämnhet i kvaliteten som inte skådats sen S02 av serien.
Inte att säsongen inte anses ha några väldigt bra avsnitt, om än att det kanske är längre emellan dem, snarare är det så att den anses innehålla alltför många dåliga avsnitt och att kvaliteten från avsnitt till avsnitt är som en berg- och dalbana. Att den har en del väldigt dåliga avsnitt är ju något som vi även tidigare har kunnat se skada säsongens medelbetyg lite, då det drar ner det annars förhållandevis höga betygen så mycket. Alla de här sakerna kan ju iaf i teori ganska lätt kopplas till tidsbrist och möjligtvis brist på nya idéer, vilket är en ganska naturliga konsekvens av att författarlaget var så tunt utspridda på en säsong på 25/26 avsnitt.
Dessutom så börjar det runt de här åren dyka upp serier som använder sig allt mer av serialisering och kontinuitet mellan avsnitten – t.ex. Arkiv X, Babylon 5 (är på gång att starta) och DS9 – och även om TNG under åren börjat haft mer av det genom röda trådar som dyker upp och byggs vidare på då och då så är det inte mycket i jämförelse. Vid en tillbakablick från nutiden där den typen av tv är ganska dominant så hörs mycket riktigt ofta kritik mot TNGs episodiska natur, och så även i Rogers recensioner ju längre serien gått.
Men fansen kan iaf andas ut, för Roger har överlag bekräftat fansens majoritetsåsikt om TNG S07.
Med ett medelbetyg på 6,36 är S07 långt mycket bättre än de horribla två första säsongerna av serien, men klart svagare än S04 och S06, de starkaste säsongerna i serien baserat på medelbetyg. Kvalitetstappet märks extra mycket iom att den senaste säsongen var just S06. Lite mer förvånande är kanske att S07, iaf när det kommer till medelbetyg, inte heller slår S03 och bara knappt (6,36 mot 6,35) är bättre än S05. Det är något förvånande iom att S07 ofta nämns som den tredje sämsta säsongen av serien. Medan S03 bygger upp mot de s.k. gyllene åren och ibland inkluderas i dem, så verkar det alltså vara så att S05 – mitt emellan de två bästa säsongerna – är den tredje sämsta säsongen i TNG. Om än att skillnaderna är små. Detta enligt medelbetyget alltså. Men medelbetyget säger inte allt om hur en säsong som helhet uppfattas. Detta är betydligt mer komplicerat än att räkna ut ett medelbetyg.
I vissa fall kan medianbetyget ge en ledtråd om varför det generella intrycket kanske inte stämmer in på medelbetyget, kanske genom att visa på ojämnhet. Ett exempel är då det kanske finns ett antal avsnitt som bryter mot normen och har stor påverkan på medelbetyget genom att ligga väldigt långt ute på sidorna på skalan. Det är dock inte fallet i S07 och även om det finns en del dåliga avsnitt så är de utspridda längs skalan och kan bara delvis upphäva att de flesta avsnitten hamnar på den positiva ändan på skalan. Med ett medianbetyg på 7, så är det exakt samma som alla säsongerna sen S04.
Jag tror att den bästa förklaringen till S07s anseende och hur den uppfattas, annat än det solklara kvalitetstappet från S06, har att göra med det man ser på grafen för medelbetyg och/eller betyg för säsongen.
Om man tittar på grafen så ser man en enorm skillnad i kvalitet från avsnitt till avsnitt som börjar en tredjedel in på S07, med enorma och konstanta upp- och nedgångar i betyg. Den här typen av ojämnhet under säsongens gång sågs varken i S03 eller S05. Till och med S01 var faktiskt relativt jämn baserat på Rogers betyg, om än på en ganska dålig nivå. Det som mest liknar grafen över betygen på S07 är snarare S02, där det också finns vissa väldigt starka avsnitt, mitt i en säsong med enorma skillnader i kvalitet från avsnitt till avsnitt. Det kan också påpekas att Roger ändå verkade tycka förvånansvärt väl om den första tredjedelen av säsongen, där de höll ungefär samma medelbetyg som de bästa säsongerna, det var därefter som det gick snabbt utför nästan hela vägen. Ännu en anledning till att man kanske uppfattar att kvaliteten konstant fortsätter att sjunka och tycker mindre om säsongen som helhet.
Nu var både medianbetyget och medelbetyget fortfarande helt okej när det kommer till TNG, så det höll ändå någorlunda. Dessutom kan vi glädjas oss vid att serien och säsongen iaf avslutades betydligt starkare, vilket även drev upp medelbetyget lite i sista stund. 🙂
Personligen landade mitt medelbetyg på 6,00 för S07 (median:6), vilket innebär att jag faktiskt tycker att S07 klart och tydligt är den tredje sämsta säsongen av TNG. Det är stora avstånd både uppåt och nedåt i tabellen.
Rent allmänt var jag mindre imponerad än Roger även av den första biten av säsongen, och även jag tyckte att kvaliteten fortsatte sjunka så hade jag inte lika många betyg i ytterkanterna på skalan, varken åt ena håller eller det andra. Istället tyckte jag att det var ett större antal avsnitt som låg någonstans mellan tråkiga/oinspirerade till okej/bra (4-7).
Jag tror att detta är andra gången i rad (DS9 S01 senast) som Roger tycker bättre om en säsong än jag. Jag vet inte om jag bör fråntas mitt hardcore-fandom-kort, eller om det snarare är Roger som bör få ett till jul. 😀
Bästa avsnitten i TNG S07:
tng-phantasms-2
9/10 – Phantasms (7×06)
9/10 – Lower Decks(7×15)
9/10 – Genesis (7×19)
9/10 – Preemptive Strike(7×24)
9/10 – All Good Things…(7×2526)
tng masks 5
Sämsta avsnitten i TNG S07:
1/10 – Masks (7×17)
2/10 – Sub Rosa (7×14)
3/10 – Eye of the Beholder (7×18)
Nu lite statistik för hela TNG.
Medelbetyg för TNG: 6,13 (TOS*:5,75|TAS:5,95)
Median för TNG: 6 (TOS*:6|TAS:7)
*Roger betygsatte inte avsnitten från första början på det här projektet, så statistiken för TOS är inkomplett.
Jag tror att vi var många som antingen redan såg det komma eller insåg ganska snabbt att när det kom till statistiken för hela serien så skulle TNG bli väldigt mycket lidande av skadan som de första två säsongerna innebar. Därav att jag faktiskt även sa, när Roger satte igång med DS9, att jag inte alls skulle bli överraskad om även mina betyg säger att DS9 är klart bättre än TNG, trots att jag håller TNG snäppet högre.
Kvaliteten på de första två säsongerna var helt enkelt så otroligt mycket lägre än resten av serien att TNG fick spendera de kommande fem säsongerna med att sakta lyfta sin statistik mot bättre nivåer. Om vi t.ex. räknar på medelbetyget bara för S01-S02 får vi lite smått otroliga 4,87, medans S03-S07 ger 6,58 och de två bästa säsongerna alltså var uppe och rörde vid 7-strecket. TNG fick alltså jobba väldigt hårt och nästan behöva överkompensera för att återhämta sig. Men än så länge i det här projektet verkar det ha fungerat tillräckligt väl då den slår medelbetygen för både TOS och TAS. Båda de serierna var ju också ganska ojämna av sig från avsnitt till avsnitt och hade både väldigt bra avsnitt, men även en hel del bottennapp som drev ned medelbetyget. Ur det perspektivet kan man säga att större delen av TNG var betydligt mer stabilt och jämnt, utan att för den delen sakna riktigt bra avsnitt för det.
DS9, där vi just avslutat S02, ligger dock redan på 6,36 och kommer förmodligen att vara klart bättre. Men återigen, om man plockar bort de två första säsongerna så var TNG överlag bättre än så och det är inte fy skam.
Personligen hamnade mitt medelbetyg för TNG på 6,27 och medianbetyget på 6. Samma median och bara något högre medelbetyg än Rogers alltså. Plockar vi återigen bort de två första säsongerna hamnar mitt medelbetyg på 6,71. Dessutom skulle båda våra medianbetyg höjas till 7, om man bortser från de första två säsongerna.
Bästa Säsong(medelbetyg): S06
Sämsta Säsong(medelbetyg): S02
tng frame
Bästa avsnittet/avsnitten i TNG:
10/10 – Frame of Mind (6×21)
tng cod
Sämsta avsnittet/avsnitten i TNG:
1/10 – Code of Honor (1×04)
1/10 – The Perfect Mate (5×21)
1/10 – Masks (7×17)
/LDL

DS9: Quarks house. Det där Quark blir tvångsgift med en klingonska.

ds9 house of quark 2Det oklara läget mellan Federationen och Dominion-imperiet påverkar i stor utsträckning livet på Deep Space 9. Från att ha varit en livaktig hub för handel så börjar antalet besökare tunnas ut. Och en del av de bofasta på stationen drar därifrån, rädda för hotet om en stundande konflikt med Jem’Hadar. I detta trista scenario väljer manusförfattarna att berätta två historier om äktenskap i skuggan av semi-krisen på stationen.

ds9 house of quark 3Vi kan väl för ovanlighetens skull börja med avsnittets b-handling som kretsar kring O’Brien och hans fru Keiko. Skolan där hon undervisar måste stänga, eftersom det inte längre finns några barn kvar på stationen. Efter att O’Brien har testat att pigga upp henne med romantiska middagar och allmän uppmärksamhet bestämmer sig han sig till sist för att pusha Keiko att ge sig ut på en botanisk expedition på Bajor i sex månader. På att hon äntligen kan få utöva sitt yrke som botanist istället för att gå och skrota på rymdstationen som hemmafru. Tydligen strider det är ganska självklara beslutet mot någon korkad relationsöverenskommelse som de gjorde när de flyttade till Deep Space 9.  Hurra!

ds9 house of quarkHuvudberättelsen i det här avsnittet handlar om vad som händer när Quark av misstag blir inblandad i dödandet av en klingon i sin bar. Klingonen anfaller Quark, men är så full att han lyckas trilla på sin egen kniv. Quark vill gärna framstå som en klingondräpare, och sprider glatt en skröna om en våldsam strid, som han vinner. Det här leder i sin tur honom in i en komplicerad klingonsk maktkamp om vem som ska ta över egendomen kring ett av de där klingonskt husen som vi hört talas om. Quark blir kidnappad, tvångsgift med änkan till mannen han dödat och finner sig helt plötsligt vara överhuvud för “The house of Quark”, enligt beslut av vår gamle TNG-kompis Gowron.

ds9 house of quark 4På nytt ett avsnitt där, precis som Kaj nämnt i kommentarerna, Quark inte bara framstår som mer sympatisk och hedervärd än tidigare, utan hans egenskaper (girighet, glupska affärssinne, cyniska strategiska tänkande) leder till bra saker i slutändan. Den klingonska änkan Grilka behöver Quarks affärssinne för att upptäcka hur hennes svåger D’Ghor har försökt lura henne och hennes man på pengar. Och Quarks i grunden fega men smarta plan, att välja att stå utan vapen när han ska slåss mot D’Ghor, utlöser en sorts bumeranghederseffekt. D’Ghor framstår som helt utan heder när han försöker angripa en obeväpnad Quark. Det leder till att Grilka får tilbaka makten över sitt hus, Quark får ut en skilsmässa och allt slutar lyckligt. Ja, till och med till den första innerliga klingon/ferengi-kyssen någonsin på tv.

Ett väl berättat avsnitt, men kanske i tramsigaste laget för min smak. Hela bihandlingen med O’Brien känns hopplöst föråldrad ur någon form av könsrollsperspektiv (tydligen ska Keiko åka bort för att O’Brien behövdes på inspelningen av Generations, samt att författarna ville utforska bromancen mellan Bashir och O’Brien). Och visst är det lite konstigt att hela Dominionkonflikten bara står på paus? Att vi inte får följa försök till förhandlingar, mobilisering, reaktioner hos Federationen. Bara tystnad.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 329 tv-avsnitt.