Star Trek-serier: Gold Key-serier #56. No time like the past. Det med The Guardian of Forever och Hannibals fälttåg mot romarna.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Yay! Den där fantastiska tidsportalen, Guardian of Forever, från The City on the Edge of Forever är tillbaka. Och med den förstås en story om det vanskliga med tidsresor och hur en liten förändring i det förflutna kan påverka hur stora grejor som helst i framtiden.

Den här gången har man valt en lite mer exotisk tidsresa än i avsnittet i originalserien. Kirk, Spock och McCoy hamnar i alperna den här gången, lagom för att se Hannibals armé marschera förbi. Det är bara det att en ond diktator också skuttat igenom den där tidsportalen. Och han tänker ge Hannibals gäng tips om hur de ska kunna besegra romarna på ett mer effektivt sätt. Och när han lyckats med det har han planerat att ta Hannibals plats.

Att skriva om de här serieäventyren borde ju vara en enkel grej. I stället fastnar jag i konstiga sidor på nätet där jag försöker bringa klarhet i hur det egentligen gick till under Hannibals fälttåg mot romarna. Om det stämmer, som Spocks säger, att gänget från Enterprise färdats tillbaka i tiden till år 218 år före Kristus, så får jag inte riktigt ihop det med att det skulle vara förvånande att Hannibal besegrade romarna. Jag menar, det gick ju ändå bra för Hannibal, han röjde ju trots allt runt i Italien i 16 år till, och besegrades först år 202 före Kristus. Men kanske har Spock någon poäng, där en mindre incident kring Hannibals färd över alperna kan avgöra hela det framtida fälttåget. Spock säger något om att de studerat Hannibals strategier på Stjärnflottans akademi, så han har kanske bättre koll än jag efter en stunds wikipediaresearch. Eller?

Framtiden för Jorden ser däremot väldigt annorlunda ut efter att den där diktatorn Trengur tagit över Hannibals armé. Långt senare vinner britterna kriget mot de upproriska kolonierna i Amerika, en konflikt där George Washington dukar under. Hitler vinner andra världskriget och på 2000-talet styrs Jorden av en diktator som heter…just Trengur. Det sägs aldrig rakt ut att han hoppat fram och tillbaka i tiden genom den där portalen, men jag antar att den store ledaren mer än 2000 år senare inte är en ond ättling med samma namn? Eller har hans Trengur bara blivit ett väldigt populärt dopnamn för små pojkar i det fascistiska Jordriket i framtiden? Ingen aning. Däremot har besättningen på Enterprise små snygga jackor, istället för trikåtröjor. Så även modet påverkades tydligen av Hannibals seger mot de romerska trupperna som följde efter dem.

Kirk och Spock har heller inte så mycket tid på sig att fördjupa sig i detaljerna kring vilken utveckling historien tagit eftersom deras motsvarigheter på Enterprise (nu ett skepp i Jordflottan, eftersom man aldrig fick bli medlemmar i Federationen) just förberett ett attentat mot avhoppare från diktaturen Jorden. I planen ingår att bomba skiten ur tidsportalen, vilket skulle lämna Kirk och Spock kvar i den här hemska versionen av framtiden. Spock och McCoy lyckas övertyga resten av besättningen på Enterprise att de smittats av en jättefarlig sjukdom. De transporteras ner till portalen och hinner hoppa in, resa tillbaka i tiden och oskadliggöra Trengur, innan han dödar Hannibal.

Ett lite rörigt äventyr det här, som kombinerar tidsresor med en framtidsvision av Jorden som påminner ganska mycket om en utflykt till spegeluniversumet. Men kanske var hela den här storyn bara en ursäkt för att få in några elefanter i storyn igen. Men där slutar nog också ambitionerna om att få till en korrekt skildring av historien. .

Det här är nummer 56 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i oktober 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 serieböcker samt 780 tv-avsnitt.

Star Trek: Discovery. Scavengers. När Burnham kysste Book. Plus lite om fristående gondoler och action på skrotupplagsplaneten.

“Scavengers” — Ep#306 — Pictured: Oyin Oladejo as Lt. Joann Owosekun and Emily Coutts as Lt. Keyla Detmer of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Först av allt vill jag bara klargöra att jag verkligen hatar idén med fristående motorgondoler. Inte bara för att det försätter företagen som säljer modeller av Star Trek-rymdskepp inför en massa knepiga utmaningar, utan för att det faktiskt övergår mitt förstånd hur fritt flygande motordelar ska uthärda den behandling som varje Stjärnflotteskepp med självaktning kommer att hamna i. Jag har viss förståelse för att designgruppen bakom Star Trek-franchisen ville göra något drastiskt för att visa att vi äntrat framtidens tekniklandskap, men jag tycker att just den här detaljen känns lite ansträngd (och helt omöjlig att göra en bra legobitsversion av). Däremot kan jag eventuellt, så småningom, vänja mig vid personliga transportörer (Linusskämten gjorde den innovationen lite enklare att acceptera), liksom de där konstiga flytande effekterna som styr spordriften och skeppens kontrollpaneler.

Med det ur vägen, kan vi väl konstatera att den dramaturgiska konstruktionen med en avslutad story i varje avsnitt kvarstår, och därmed ytterligare förebådar hur den kommande Kapten Pike-serien kommer att vara uppbyggd. I Scavengers får veckans äventyr ta lite större plats än vanligt. En riktigt actionfylld story där Georgiou och Burnham låtsas vara ute efter antikt teknikskrot för att kunna frita Book, som hålls fången på en skrotplanet (eller ska vi kalla det för återvinningscentral) där man i praktiken håller sig med slavar som får utföra grovgörat.

Georgiou iscensätter en rätt lyckad charad, där hon väl egentligen bara spelar sig själv. Med lika delar förakt och nonchalans lyckas hon grundlura skrotupplagets boss, så att hon och Burnham kan frita den tvångsrekryterade arbetskraften och totalförstöra hela anläggningen (det sista var Georgious idé). Georgious framfart som bitchig och bossig queen är avsnittets egentliga höjdpunkt, men även denna queen visar sig ha svaga sidor, som när hon i ett avgörande ögonblick blir totalt handlingsförlamad och ligger paralyserad och flämtande på ett golv. Efter den incidenten måste hon erkänna för Burnham att hon plågas av våldsamma flashbacks. Minnesbilder som hon inte förstår eller kan hantera. Ett slags hågkomstattacker som dykt upp de senaste veckorna, men blivit allt starkare.

Book och Burnham hånglar i alla fall, till sist, i en hiss. Trots att Linus råkar transportera in sig själv där mitt under förspelet. Och man kan väl tycka att fritagning från slaveri var ett lite onödigt krångligt sätt för de två att komma på att de faktiskt gillar varandra. Visst, det fanns ett officiellt skäl för Burnhams utflykt till skrotplaneten också. Book hade lagt vantarna på en “svart låda” från ett rymdskepp som förstördes under The Burn. Den privatspanarverksamhet som Burnham ägnat sig åt under det år som hon väntade på Discoverys ankomst har nämligen resulterat i en teori om att The Burn inte skedde samtidigt i hela galaxen. Genom att se exakt när skeppen förstördes i olika delar av kvadranten borde hon så småningom kunna lista ut var den där dilithiumreaktionen startade.

The Burn-teorierna till trots, Burnhams genomförde sin dramatiska räddningsaktion mot sin kaptens vilja. Och Saru tvingas därmed avpollettera Burnham från positionen som Number One. Det blir lite tårar känsloutbrott i samband med det, men ingen som följer den här serien blev väl det minsta förvånad. Manusförfattarna har varit väldigt tydliga med att ett år utan Stjärnflottans tvångströja av reglementen förvandlat Burnham. Hon har väl aldrig varit en vän av strikta tolkningar av flottans regler, men har nu passerat någon gräns där hon väl egentligen passar bäst som fri agent.

Det är också scenerna kring hennes degradering som är det jag gillar minst i det här avsnittet (förutom fristående gondoler). Det blir lite hattigt när Burnham först blir utsedd till Number One och sedan nästan genast degraderad bara något avsnitt senare. Precis som det känns lite fjantigt att låta Book lämna serien, för att sedan återkomma igen bara några avsnitt senare (vilket vi ju alla visste att han skulle göra). Jag har inte tid med såna där korta bågar i berättandet. Det finns en hel ny galax av framtid där ute, som jag vill utforska med Discovery. Och hittills har vi bara fått se små bitar av den. Att göra en grundlig utforskning av ett skrotupplag kändes inte helt tillfredsställande i det här läget.

Men några ledtrådar kring hur saker och ting ligger till dör ute får vi ju, trots allt. Emerald Chain verkar vara ett större nätverk än jag förstått tidigare. Det finns en replik, nästan i förbifarten, som säger att den styrs av Orion/Andoria i den här kvadranten, vilket antyder en större och mer mångfacetterad struktur. Och jag har en känsla av att den där Osyraa, som drev skrotplaneten Hunhau, nog inte tänker låta Georgious framfart där gå henne ostraffad förbi.

“Scavengers” — Ep#306 — Pictured: Anthony Rapp as Lt. Paul Stamets, Ian Alexander as Gray and Blu del Barrio as Adira of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt, Stamets bondar med Adira, som för första gången berättar om hur hon pratar med sin döda kille hela dagarna. Det är förstås helt rätt person att dela den erfarenheten med även om känslan av låtsaskompis som ett sätt att hantera trauama på, aldrig varit starkare. Och i denna allt mer queera upplaga av Star Trek får vi också en liten bögkyss, som en extra bonus. Uppskattar också att ett av skeppen heter Le Guin. Och noterar att nätfansen gått lite bonkers när det gäller Georgious kunskaper om vapenteknik (som hon inte borde känna till). Är det HELT orimligt att hon ägnat de veckor som Discovery uppdaterats åt att plugga in alla vapenvarianter som finns i den utforskade delen av galaxen. Nej, inte alls. Olika sätt att ta livet av folk är ju faktiskt hennes främsta hobby.

Scavengers är ytterligare ett starkt avsnitt i en ovanligt stark säsong. Äventyret på skrotplaneten höll en god actionklass, tyckte jag. Kanske för att alla intriger där Georgiou får ta ordentligt med plats automatiskt blir mycket bättre. Hon ÄR seriens roligaste rollfigur. Men kanske börjar jag också bli lite bortskämd, för det blir ändå inte mer än 8/10 i betyg här. För att ett avsnitt ska sega sig upp på 9-10 i betyg så KRÄVER jag nog ändå lite mer utforkande och kunskap om framtidens Star Trek-universum. Eller i alla fall att någon ingående förklarat för mig hur fristående gondoler fungerar.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 6/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-serier: Omslagsoriginalfest!

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Tyvärr är mitt nästa blogginlägg om Star Trek-serier lite försenat. Jag är helt förvirrad och måste läsa på om romerska bakhåll mot Hannibal. Det är så oväntade kunskaper som krävs för att kunna granska de här serierna, visar det sig. I alla fall, i väntan på det har jag precis insett hur snyggt extramaterial det finns på den här sajten. Vissa av omslagen är klickbara, och då kan man hitta bilder på originalen som sedan blev omslag. Och de är faktiskt, i många fall, ännu finare innan de processades ut på tidningarna. Om någon vet om de här originalen någon gång blivit affischer, så kan ni väl tipsa mig?

Star Trek-serier: Gold Key-serier #55. A world against itself. Det där Scott och Spock fajtas på liv och död.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.

Ett härligt feltryck på omslaget, här. Det är inte Slott som Spock har en fajt med i det här numret. Det är Scotty. Ett rätt pinsamt fel, så här många år in i utgivningen av den här serietidningen.

Enterprise har blivit inbjudna till Bira-3 för att hjälpa till att medla i en konflikt mellan planetens två befolkningar. Skilda åt av ett bälte av radioaktiv strålning har livsformerna på planeten utvecklats i helt olika riktning. På ena sidan, giganter till män med en primitiv kultur, men försedda med mentala krafter som gör att de till exempel kan skjuta iväg blixtar. På andra sidan små korta män med hög IQ och ett utvecklat sinne för vetenskap och teknik.

Det blir inga lugna fredssamtal när Scotty och Spock anländer till planeten. Tvärtom, de dras genast in i stridigheter. De supersmarta Stoyakerna är inte heller särskilt imponerade av varken Scottys eller Spocks intellektuella förmågor. Så de bestämmer sig för att förbättra dem genom en maskin som expanderar deras hjärnkapacitet. Men något går fel. Scotty blir supersmart och känslokall, medan Spock förvandlas till en känslostyrd och argsint rebell.

De bägge blir oväntat snabbt ledare för varsin sida i stridigheterna. Den nye, mentalt förbättrade, Scotty tar befälet för Stoyakerna, medan Spock leder vildmännen som kallas Garda. Efter ett tag anländer även Kirk till planeten, han började oroa sig när han inte hörde något från sina besättningsmedlemmar. Han och McCoy upptäcker direkt att något spårat ur här.

På något sätt blir den slutgiltiga lösningen på problemet att Scotty och Spock ska göra upp i en fajt, man mot man, på liv och död. Något som Kirk går med på. Som tur är släpper den där hjärnförstoringen som Scotty och Spock utsatts för precis innan de har ihjäl varandra. Sån tur för dem. Och för Kirk som befäl.

En lite rolig idé att låta Scotty och Spock byta roller, medan slagsmålet på liv och död kanske inte känns helt Federations-kosher. Tröstande också att stoyakerna må vara jättesmarta, men att de ändå går på det äldsta tricket i boken. Det i Star Trek ofta överanvända tricket “fångvaktarn, det är någon som är sjuk här inne i cellen”.

En liten bonus, som avslutning. Den här gången fastnade jag för en av de många annonserna i det här Star Trek-numret. Den där tröjan….den vill jag ju faktiskt ha!

Det här är nummer 55 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 779 tv-avsnitt.

Star Trek: Discovery. Die Trying. Det om Federationens dissiga attityd mot tidsresenärer och äventyret på fröbanksskeppet.

Om Discovery-gänget till en början upplevde mottagandet på Jorden som svalt och avvisande, så är det inget jämfört med det misstroende och avståndstagande som möter dem när de anländer till Federationens och Stjärnflottans gemensamma högkvarter i det här avsnittet. Ingen öppen famn här, inte, utan snarare rena rama hinderloppet av debriefing, förhör, misstänkliggöranden och bryska tillrättavisningar. (En av avsnittets höjdpunkter är just förhörsmontaget. En recap av säsong ett och två med inkluderad galghumor).

Kanske borde Burnham och de andra varit förberedda på något i den här stilen. De hade ju antagligen själva blivit en smula fundersamma om de för några säsonger sedan hade råkat på ett 930 år gammalt Federationsskepp vars mystiska ursprung inte fanns noterat någonstans i Stjärnflottans rullor. Det vill säga, var det inte lite väl naivt av dem att stå och stoja som en dagisgrupp när man anlände till Federationsbasen? Eller, för att översätta det här till förhållande-lingo: att de tog besvarad kärlek för givet, trots att det gått mer än 900 år sedan man drog utan ett ord?

En ytterligare komplikation är att ett av Stjärnflottans stora bryderier här framme i framtiden är just tidsresor. De är strängeligen förbjudna, vilket gör Discovery och hennes besättning till brottslingar (även om just det här reglementet känns en smula ologiskt, hur ska folk från det förflutna veta vad som är förbjudet i framtiden?).

Det stela välkomnandet personifieras genom två nya rollfigurer. Den barske amiral Charles Vance (med ett otroligt bra skägg) och den fientligt inställda löjtnant Audrey Willa. De ungefär lika översvallande och medmänskliga som den högteknologiska rymdbasen de huserar i. Golv som uppstår automatiskt när man går omkring någonstans känns väldigt skrytigt, tycker jag (svävande stolar är också ett otyg, enligt mig). Ja, jag är missnöjd med hologrammen som genomför förhören också, de är irriterande och humorlösa. Men allra mest osympatisk och oförskämd verkar den nya generationen hololäkare vara.

På det kombinerade högkvarteret för både Federationen och Stjärnflottan vet man inte riktigt vad som hänt med de mer avlägset belägna medlemsplaneter. 38 medlemsvärldar är man säkra på, men det kan finnas andra kvar, längre bort. Efter The Burn är avstånden inom Federationen för långa för skepp utan warpdrift, och kommunikationen på långdistans fungerar inte. Dessutom har man tydligen händerna fulla med att tampas med Emerald Chain, ett slags Andoriskt-Orionskt brottsyndikat (som Michael kom i kontakt med i första avsnittet). Är det den kommande stora fienden i den här säsongen? Det känns i alla fall så, med tanke på hur man etablerade dess närvaro i det här avsnittet.

Federationspersonalen är inte hellre särskilt tillmötesgående när det gäller att fylla i kunskapsluckorna om utvecklingen i galaxen de senaste 900 åren hos de nyanlända tidsresenärerna. Vi som tittar på serien får, om möjligt, veta ännu mindre. Som när Discovery närmar sig Federationens högkvarter och vi tv-tittare inte får se mer än små glimtar av framtidens skepp. Ohyggligt irriterande, men en smart sak att dra ut på för att hålla alla oss som vill se hur Star Trek-estetiken är tänkt att utvecklas i framtiden kvar i serien. Vi får i alla fall se ett litet utsnitt av Voyager, generation J. Och skarpsynta tittare har också upptäckt USS Nog. En fin hyllning åt bortgångne Aron Eisenberg.

Likt barnen från Frostmofjället riskerar även Discoverys personal att separeras från varandra när amiral Vance försöker lösa problemet med tidsresenärerna. Hans plan är att fördela Discoverys besättning på andra skepp, på det sättet kan alla skolas in till tjänstgöring i sin nya tidsålder. Inte helt felt tänkt, kanske. Discoverys plötsliga uppdykande är ju lite som om ett krigsfartyg från 1090 skulle dyka upp idag och ansöka om att få vara med och jobba inom flottan. Jättespännande ur ett antikvariskt och antropologiskt perspektiv, men kanske inte lika intressant rent tekniskt. Och ett helvete för HR och de som har hand om kompetensutveckling.

Burnham och de andra från Discovery lider däremot inte av mindervärdeskomplex, och verkar tycka att de är redo att gå rakt in i verksamheten och börja arbeta som ett självständigt skepp i den nya, anorektiska Stjärnflottan. Discovery med sin spordrift har ju ett tekniskt överläge mot resten av framtidens flotta. De kan faktisk förflytta sig vart som helst på nolltid. Att Vance inte genast tar kontroll över denna unika teknik och försöker reproducera den är ett mysterium för mig.

I stället utkristalliseras efter ett tag ett uppdrag som blir som ett examensprov för Discovery och hennes manskap. Ett gäng flyktingar från Keelie har fått i sig något instabilt ämne, och för att göra dem friska behövs det dna från ett gammalt frö som finns bevarat på ett särskilt fröbanksskepp. Discovery får åka dit, med Willa och några av hennes underordnade som förkläde. Där möter de en tragedi. Större delen av den Bharzanska familjen som jobbat med att skydda frösamlingen har förolyckats. Bara pappan har överlevt, och han har fastnat i någon form av halvflytande tillstånd, halvtransporterad på något sätt. Att fixa fröt och rädda pappan är alltså veckans uppdrag, och det är faktiskt ganska snabbt överstökat. Men samtidigt passar man på att skriva ut Nhan ur serien. Hon stannar kvar på fröskeppet för att ta hand om det, och eventuellt åka med det till sin hemplanet. Hoppas bara hon väljer ett bättre lösenord än den sörjande pappan. Att ha sina döttrars namn som password är aldrig en bra idé. Har han aldrig hört talas om åtta tecken, med minst en siffra, stor bokstav och ett specialtecken?

Löjtnant Willa blir i alla fall enormt imponerad av hur Discoverys besättning arbetar med dysfunktionalitet som metod. Kanske är det därför de får lov fortsätta att jobba inom Federationen på egen hand i fortsättningen. Vem i den övriga totala Federationsflottan skepp skulle orka med att ha de där old school-besättningsmännen som arbetskamrater?

Man kan tycka att vi nästan får lite väl mycket information i det här avsnittet, har hört av två andra personer som sett det och anmärkte på informationstätheten. Men jag tror snarare att det som stressar är att vi bara får brottstycken och fragment av historien. Detaljer utan sammanhang som nästan mest irriterar. Själv hade jag gladeligen bytt bort bihandlingen om fröskeppet mot en informativ powerpoint om Federationens utveckling de senaste 900 åren. Men det kanske inte hade blivit så mycket tv-drama av det.

Regissören David Cronenberg verkar förresten ha fått ordentlig fart på sin skådiskarriär på sistone. I veckan såg jag honom som proktolog i Viggo Mortensens regidebut Falling, nu är han med i Discovery som någon slags expert på terraner . Äntligen verkar Georgiou ha fått en värdig motpart, eller åtminstone någon som förstår precis hur hennes onda lilla själ fungerar. Men även här får vi brottstycken av information. Det har inte skett några kontakter mellan primär- och spegeluniversumet på 500 år (men när var i så fall den sista). Och vad är det för genetisk förklaring till terranernas ondska som nämns snabbt under deras samtal? Och, det kanske mest oroväckande av allt, varför står Georgiou stilla i korridoren, onåbar, när Burnham stöter på henne där? Den där konstiga grejen med att Georgiou kan kortsluta hologram av en modell som är utvecklad 900 in i framtiden genom att blinka med sina ögonfransar var däremot en av de sämre detaljerna i det här avsnittet.

Maken till solid säsong har jag nog inte sett. Det känns som om man snabbt tar sig vidare i handlingen här. Mötet med Federationen var härligt stelt och byråkratiskt. Det var nog bara den där fröskeppsbihandlingen som man envisades att skriva in, som drog ner betyget något för det här avsnittet. Om man nu pratar om att Bharzaner har en annan syn på döden än människor, vore det inte en bra grej att förklara vad den livsåskådningen består av? Nästa gång hoppas jag att man satsar på power point-lösningen.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 5/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 779 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Forget me not. Gränsöverskridande symbiontkärlek och konflikter ombord på Discovery.

Det här var så fint! Jorå, det snorades en hel del i tv-soffan medan jag kollade på Forget me not. Men även utan de mer känslosamma inslagen så var det här ett toppenavsnitt, tycker jag. Det innehöll helt enkelt så mycket. Bland annat gillade jag att man så tydligt fokuserade lite mer på livet ombord på Discovery, och lät besättningens privata mående stå i centrum. Och det är inte direkt toppenstämning ombord, om man säger så.

Precis som MatsN efterlyste i kommentarerna till förra avsnittets blogginlägg, så lät man några av birollsfigurerna i besättningen ta lite mer plats i veckans avsnitt. De och resten av crewen har gått in i någon form av kollektiv ptsd när de insett vad ett tidshopp på drygt 900 år in i framtiden faktiskt innebär. Kanske extra konkret efter att de besökt Jorden, och insett att man tillhör det förgångna. Nu står de alla utan vänner, familj, sammanhang och identitet. Det enda som finns kvar i den här nya och ovissa framtiden är Discovery och kollegorna ombord, och det kanske inte alltid är så mycket tröst.

För en gångs skull i Star Trek får vi här se öppna och såriga konflikter mellan besättningsmedlemmarna. Värsta Norénstämningen uppstår under en katastrofal middagsbjudning arrangerad av Saru. Tanken bakom den var att låta alla hänga tillsammans för att skapa mer sammanhållning och få ner besättningens höga stressnivåer. Men i stället för mys blir det gräl och personliga påhopp. I alla fall till en början. För när avsnittet avslutas så visar det sig att den där urladdningen runt middagsbordet antagligen behövdes. Ja, jag kunde faktiskt inte sluta tänka på Keeping up with the Kardashians när jag såg det här avsnittet. Jag håller just nu på att kolla igenom den där dokusåpan från början till slut (dock utan att blogga om den), och så här långt (säsong fem) så slutar fortfarande vartenda avsnitt med ett påklistrat slut om att familjen alltid är det bästa man har, i vått och torrt. Det blir liksom nästan lite väl gulligt i slutet av det här Discovery-avsnittet. Jag menar, den dåliga stämningen ombord hade väl kunnat få pågå lite längre än ett avsnitt?

Pictured: Ronnie Rowe as Bryce of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Best Possible Screengrab/CBS © 2017 CBS Interactive. All Rights Reserved.

Detmer, som ju burit sig väldigt skumt åt sedan hon anlände till framtiden, kommer i alla fall nu ut som traumatiserad, även om jag för en stund faktiskt trodde att hon var besatt av någon sorts ondskefull yttre kraft när hon fnissande försökte författa en Haiku om Stamets blodvite. Väntar dock fortfarande på att även andra från gänget på bryggan ska få göra lite större avtryck i den här historien än som inklippsbilder med random förvirrade ansiktsuttryck och repliker. Till exempel Patrick Kwok-Choon/Rhys och Ronnie Rowe, Jr/Bryce som mest används som stämningsskapande scenografi på bryggan.

Forget me not är också avsnittet där vi lär känna skeppsdatorn lite bättre. Eller, rättare sagt, det här här vi ser de första tecknen på hur Discoverys dator håller på att utvecklas från maskin till supersmart artificiell intelligens (det som förebådades i det fina Short Treks-avsnittet Calypso). Tydligen handlar det om att den databas som man förde över från den där imploderande sfären i förra säsongen nu smält samman med skeppsdatorn. Avslutningen på det här avsnittet, med en Buster Keaton-filmvisning för besättningen, visar ju redan nu hur filmintresserad den här nya, förhöjda versionen av skeppsdatorn är (något som Calypso också kretsar kring).Det är däremot lite oklart om det är sfären eller Discovery som har en uppsjö amerikanska filmklassiker i sin databas.

Men avsnittets huvudperson är ju Adira. I förra avsnittet fick vi ju reda på att hon hade en symbiont i magen. Eftersom Adira är en människa är det här något av en sensation, ingen trodde ju att det där kunde fungera rent fysiskt med någon annan livsform än de värdar som noga valts ut från planeten Trill. Men helt och fullt fungerar inte Adiras kontakt med sin symbiont. Visst, hon har ju sagt att en av symbiontens tidigare värdar var Federationsbefälet Senna Tal. Men hon kan inte komma i kontakt med hans minnen. Vilket ju är extremt dåligt, eftersom Tal skulle kunna peka ut vägen till Federationens högkvarter för besättningen på Discovery, vilket i sin tur skulle underlätta crewens försök att reda ut vad som förorsakade The Burn, och Federationens sammanbrott. Någon form av psykologisk spärr verkar ställa till det för Adira, så Discovery drar till Trill för att se om de, med sin stora symbiontexpertis, möjligtvis skulle kunna hjälpa till. Jag menar, på en planet där det lever äkta flygande fiskar måste väl allt vara möjligt.

Välkomnandet blir inte direkt varmt. En människa förenad med en symbiont väcker väldigt blandade känslor hos Trills ledargarnityr. Rena rama hädelsen, tycker de flesta. Men en av personerna som Michael och Adira möter på Trill, Zee, ser föreningen som en räddning. Efter The Burn är det ont om lämpliga symbiontvärdar på Trill. Kanske kunde det här vara räddningen för både symbionterna och Trill. Den här snubben hjälper Michael och Trill när de tagit sig ner till symbiontpoolerna på planeten. Men Michael måste också dyka ner i poolen för att telepatiskt kunna ta kontakt när Adira inte riktigt lyckas få till alla anknytningar bakåt. Genom lite tjat får hon Adira att våga minnas sin tragiska och sorgliga historia. Symbionten i hennes mage tillhörde egentligen hennes stora kärlek, Gray. Hon fick ta över den när Gray låg för döden. Men det här, visar det sig, innebär också att hon nu har med sig Gray genom livet. Han är lagrad i symbionten. Vilket bland annat öppnar upp för givande cellolektioner. Nu undrar förstås alla om en människa också kan ha sex med symbionten i magen. Jag har en känsla av att vi kanske inte får reda på det i den här säsongen.

Däremot är jag så himla nöjd med hur man hanterat det här. Att man plockar upp något välkänt inom Star Trek-historien och sedan utvecklar det. Symbiontplots har vi ju haft inom franchisen ända sedan The Next Generations The Host. Gör en egen fortsättning på symbiontfenomenet. Det är en sådan frihet som ju öppnar upp sig när en serie utspelas i framtiden, och kan låta historien vara just historia.

Det har varit ganska stort medialt pådrag kring att Discovery är den första Star Trek-serie som castat skådespelare som är transpersoner och icke-binära (Blu del Barrio och Ian Alexander) som dessutom spelar rollfigurer som är icke-binära respektive transpersoner0 Men det gjordes inget större väsen runt rollernas könsidentitet i det här avsnittet, i varje fall. .Det kändes bra, tyckte jag. Det hade känts överdrivet och plakatigt att hålla på och tjata om det direkt. Men jag antar att det kan bli lite förvirrande med all pr kring det här, om man inte benämner det alls. Svårt att säga om det kanske är progressivt om serien inte ens behöver nämna grejen, eller så kan man tolka det som att man fegar ur för att inte provocera vissa tittare. En del missnöjt grymtande har jag sett i Facebooktrådar här och där. tt gäng fans vill mest bara tjata om att Star Trek visst har tagit upp den här typen av ämnen tidigare. Andra är sura personer som inte verkar ha förstått att Star Trek är en serie som alltid försökt flytta fram gränserna när det gäller representation och mångfald. Och då måste man också följa med sin tid.

Jag tyckte i alla fall att det här var ett underbart avsnitt, just för att man inte gjorde så stor sak av trans/icke-binär frågan just nu. De som vet, de vet. De som förstår, förstår. Personligen tycker jag att Star Trek väntat alldeles för länge med att ta de här stegen in i samtiden. Men att man gjorde det på ett ömsint och kärleksfullt sätt i Forget me not. En historia om kärlek som övervinner döden. Och på ett mer finstämt sätt än när Worf inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till den nya versionen av Dax i Deep Space Nine. Samtidigt glömmer man inte bort att vara rolig. Som när doktorn kallar Michael för en responsibility hoarder, eller datorns förslag på vad som kan få besättningen på bättre humör innefattar therapeutic coloring books och interstellar shopping.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 4/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 778 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key-serier #54. Sport of knaves. Mysteriet med de försvunna kampfåglarna.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.

Vidriga tjuvjägare stjäl en massa gharian wedding birds-hannar från naturreservatsplaneten Salvum. De stackars fjäderfäna ska användas som kampfåglar i någon form av storskalig tuppfäktning. Det börjar nämligen närma sig parningstid för just den här arten, och då blir växer hannarna flera storlekar och blir aggressiva och arga. I alla fall om de skiljs från honorna. Så de lämnade tjuvjägarna kvar i naturreservatet.

Scotty, som tydligen vet ett och annat om de mer sleaziga delarna av galaxen, är helt övertygad om att fågeltjuvarna kommit från Grotus. En närliggande icke-medlem i Federationen där det finns en stor och livaktig marknad för en massa fuffens. Ta bara en sån upprörande sak som att våra kära besättningsmän möts av kramsugna kvinnor, så fort de anländer till planeten.

Det finns två fiffiga saker med det här äventyret. Dels att vi läsare under en hel del serierutor fås att tro att intrigen går ut på att lappa ihop en läcka i atmosfärskyddet på naturreservatsplaneten. En minikris som visar sig vara en avledande manöver från både manusförfattaren och fågeltjuvarna. Det andra fiffiga är att det magiska vapen som Kirk tagit med sig för att lugna ner de arga fågelhanarna. När Scotty håller på att bli hackad till döds av en arg jättefågel så löser man problemet genom att transportera ner en hona till honom. Genast blir den där hanfågeln from som ett lam. Och krymper ner till normal storlek, så han kan bäras därifrån i Scottys famn.

Ett rätt kul nummer av Star Trek-tidningen. Det är rätt bra jobbat när man lyckas introducera både en vildsint snuskplanet och ett stillsamt naturreservat i en och samma story. Fast för min del hade Kirk och de andra gärna fått vara kvar på den där djurplaneten och tittat på konstiga arter och märkliga varelser genom hela det här numret. Tycker helt ärligt att det är roligare än en korrumperad gangster på en planet med barnförbjudna nöjen. Snöbävrar, liksom. När får man se dem igen? Att Federationen på det här sättet driver naturreservat ger ju också en hint om att även framtidens erövring av galaxen sätter sina spår på naturen. För övrigt ett oväntat snyggt och experimentellt omslag på det här numret.

Det här är nummer 54 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i augusti 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Gold Key-serier #53. What fools these mortals be. På snabbvisit i Odysséens värld.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.

Jepp, det är dags för Star Trek att gå all in på Odysséen, med cykloper och allt. Rätt så fascinerande ändå, att populärkulturen på 60- och 70-talen förhållandevis ofta sysselsatte sig med klassiskt kulturarv. Antagligen en kombination av ett strängare bildningsideal och en populärkultur som fortfarande var tvungen att anstränga sig för att bli rumsren. Idag är läget snarare det omvända. Vi kulturjournalister lägger ofta ner väldigt mycket mer tid på att hänga med i Marveluniversumets höga produktionstakt än att se på klassiker. (Eller, för den delen, att förstå Star Treks mer än femtioåriga historia.)

I What fools these mortals be har de gamla grekiska gudarna flytt Jorden för att härska över en mer outvecklad planet. Jordlingarna blev alldeles för seriösa och tråkiga för de nyckfulla gudarna, men på den här planeten är det fritt fram för dem att leka med och manipulera befolkningen. Oklart vem som gjorde missen att locka Enterprise till den nya lekplatsen. Om några förkroppsligar allt det som den här seriens gudar inte gillade med Jorden så är det väl besättningen på Enterprise.

Men innan vi kommer så långt så inleds storyn med att Enterprise räddar ett Federationsskepp som attackeras av två klingonska stridsskepp. När Kirk beordrar att hans skepp ska ge sig av från stridsplatsen så går det inte. Stora delar av besättningen har nämligen blivit loja och helt ointresserade av jobbet. Alla utom befälen då, för det här är något så sällsynt som en förtrollning som styrs av rang.

När man identifierat den närliggande planeten som slackermentalitetens källa så drar McCoy, Kirk och Spock dit, och här går det inte att slappa. De tre utsätts nästan genast för en attack från en kannibalstam (hur nu McCoy kan avgöra att någon är kannibal genom en enkel scanning) samt kommer i obehaglig närkontakt med en cyklop. Efter de där två kvalificeringsrundorna så får vår trio till sist direktkontakt med giganterna på Olympen, och får reda på att det ligger fler prövningar framför dem. Enterprise-crewens motsvarighet till Iron Man är att göra en egen version av Odysseus äventyr. Spoiler: det tar inte dem tio år. Kanske för att vårt gäng är utrustade med faserpistoler. Men också för att de ju är förberedda på en del av äventyren. Man vet till exempel redan i förväg att det är en bra idé att sätta i öronproppar när man hör sirenernas sång. Även om Kirk vill göra en Odysseus fullt ut, och bli fastbunden vid masten medan han lyssnar på de lockande lätena.

Men det är inte bara sirener som man måste övervinna, utan även vindguden Aeolus, och en dubbelattack från monsterna Scylla och Charybdis (använder mig av de engelska stavningarna här). När man väl klarat av alla hinder får man äntligen hänga lite med de infödda på planeten. Men ganska snart upptäcker snart att de människoliknande varelserna som bor i den här kopian av antika Aten hålls tillbaka i sin utveckling av gudarna på Olympen. “Det där bryter faktiskt mot primärdirektivet” påpekar Enterprisemännen näsvist (som om gudar någonsin har brytt sig om regelverk kring att inte lägga sig i vanliga dödligas liv).

Gudarna på Olympen tröttnar snabbt på Kirk och Spocks tjafs. Människor förstör allt som är roligt, verkar de tycka, och drar sig tillbaka för gott. Varpå Federationen förklarar planeten för en icke självstyrande region och tvångsansluter den till sin organisation. Var det vad de menade när de sa att de ville befria folket på planeten? Eller missförstår jag något här.

Det här är inte första gången som gudaliknande varelser dykt upp i originalseriens universum. Tvärtom, det verkar finnas ett slags vetenskaplig ansats i förhållandet till högre makter i de här tidiga äventyren. Att det människor tror är gudar, bara är varelser som befinner sig på en utvecklingsnivå som vi inte kan förstå. Inte ens elitmänniskorna ombord på Enterprise. I det här fallet komplicerar man inte det hela. Antikens gudar finns, men tycker att människor är för trista att hänga med. Och de antika myterna är inte bara vidskepelse och gamla sagor, tydligen. Så fantasy, helt plötsligt.

Det här är nummer 53 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i juli 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt.

Star Trek: Discovery. People of Earth. När man är på jakt efter lite hemkänsla, men inte är riktigt välkommen någonstans.

Saker som händer när man tycker att en säsongspremiär är värd betyget 10/10: man blir lätt en smula besviken på avsnitten som följer. I detta, det tredje avsnittet av säsongen, får jag känslan av att serien liksom gör ytterligare en omstart. Först Michael i framtiden, sen Discovery i framtiden, och nu: Michael och Discovery i framtiden tillsammans. Mycket att etablera, kramar som ska utbytas och uppdateringar genomföras om vad som egentligen hänt – både med världen de senaste 950 åren, och med Michael de senaste 12 månaderna. Att leta efter Federationen på Jorden visar sig dessutom vara en återvändsgränd, så jag har lite svårt att se eller känna vart intrigen är på väg just nu.

Mängden screen-tid för både Georgiou och Burnham känns också i underkant. Överhuvudtaget fortsätter man inte riktigt den lovande satsningen på karaktärsfördjupning som vi sett i de två första avsnitten. Och att Burnham blivit helt personlighetsförändrad efter bara ett år utan Federationen – ett år som vi bara får se spridda skurar av i någon flashback – känns faktiskt mest lite irriterande. Är det meningen att den här säsongen ska handla om hur Burnhams slits mellan att få vara en solostjärna eller en i bandet? Så tråkigt. Härregud, jag vill bara att den här serien ska KOMMA IGÅNG. ATT DE SKA GE SIG UT OCH BÖRJA SIN EFTERFORSKNING KRING HUR ALLT KUNDE GÅ ÅT HELVETE I HELA GALAXEN. Kanske är jag lite överkänslig efter Picards första säsong, som ju höll på att etablera själva gänget som skulle bli seriens hjältar under vad som kändes som halva säsongen.

Med detta sura sagt, så var det förstås fint att se den framtida Jorden. Golden Gate-bron överlever tydligen allt, och ingen elak arborist har fått för sig att göra ultraljud och hugga ner den gamla sparbankseken utanför Starfleet Academy. (Däremot har ett och annat Star Trek-fan invänt att den här delen av området kring akademin var under vatten i Picard, men vem vet hur allt hänger ihop. Kanske är just det där beviset för att hela den här serien befinner sig i ett parallellt universum.)

Eken får stå för Jorden-nostalgin i avsnittet. Mänskligheten har däremot tagit en annan väg, rent kosmos-politiskt, än tidigare. Upptäckarandan och ivern att hitta galaxens hemligaste hörn verkar ha försvunnit, nu är man en isolationistisk art som gömmer sig bakom planetens skyddande energifält, och som hellre bryskt avvisar främlingar än hälsar dem välkomna. (Även om själva manskapet i Jordens skyddsstyrka verkar var diverse och innehålla mer än bara homo sapiens.) Men hoten som man försöker skydda sig från visar sig också vara högst verkliga. Här finns det fortfarande dilitiumreserver kvar, och det gör planeten till ett hett byte.

Ja, jordlingarna är så pass paranoida att man tydligen skjutit ner sina egna kolonister från Titan. Något som fått den lätt orimliga följden att titanerna klätt ut sig till elaka insektsliknande aliens, som nu attackerar Jordskeppen och planeten för att komma över dilithium. En konflikt som Saru, Burnham och Georgiou lyckas lösa efter cirka fem minuters förhandlingar, i vad man väl ändå får kalla en ovanligt lyckad medlingsinsats (även om man var tvungna att kidnappa “insektsmännens” befälhavare). Men även om medlingen gick bra så var det här en otillfredsställande och lite fånig, b-handling, tycker jag. Men kanske typisk för den här säsongen. Om man tittar på berättarstrukturen så här långt, så verkar det som om man eftersträvar en delintrig som avslutas i varje enskilt avsnitt. Men storyn om titaner som börjar klä sig i maskeradkostymer och agera rymdpirater efter ett misslyckat kontaktförsök är den sämsta b-handlingen hittills den här säsongen, även om den nästan blir lite rar i sin originalseriefånighet.

Kanske beror oviljan jag känner inför det här avsnittet på att det så tydligt visar allt den här säsongen inte kommer att vara. Book och Burnham har tydligen inte börjat ligga ännu, och nu drar Book iväg på egna äventyr (fast vi alla vet att han ju kommer att återvända in i handlingen så småningom). Där tyckte jag att man kastade bort, eller åtminstone sköt upp, en intressant storyline. Burnham med Book är cirka hundra gånger roligare än hennes strama befälsroll. Jag hade också velat veta lite mer om Jorden, om vad det är för typ av civilisation nu, post-Federationen. Men det fick vi inte. Vi fick bara sett ett jävla träd.

Däremot fick vi ju en ny rollfigur i serien, Adira, som följer med Discovery på hennes fortsatta resor. Adora har ju redan hajpats som Star Treks första ickebinära rollfigur någonsin. I det här avsnittet är dock fokus snarare på att Adira verkar fungera som en mänsklig symbiontförvarare, än på könsidentiteten. På något sätt har Adira lyckats förenas med en symbiont – amiral Tai – utan att vara trill. Och eftersom amiralen är Burnhams enda ledtråd till var och hur Federationen lyckats överleva, kommer kampen för att komma åt symbiontens minnen säkert att vara ett kommande spår i handlingen.

Jag får också ett visst hopp om att Discovery, i och med Adira, kan bli den första Star Trek-serie som på allvar gör något av det könsöverskridande med symbionter och deras värdkroppar. Ämnet har ju berörts tidigare, men aldrig riktigt utförligt. Jag hoppas att rollfiguren Adira i och med det också får ordentligt med utrymme i manuset – så här långt är intrycket lite väl blekt.

Från det här avsnittet tar jag också med mig den något mer detaljerade informationen om The Burn. Hur dilithium började ta slut i galaxen omkring 700 år efter att Discovery och Burnham gjort sitt tidshopp, och hur alla skepp med aktiva warpkärnor sedan exploderade. Ett trauma för galaxen som jag som tittare nog inte riktigt hunnit ta in ännu.

Ett lite gnälligt inlägg det här, jag vet. Men jag tror verkligen inte att jag håller på att förvandlas till en av de där Star Trek-nördarna som tycker att allt var bättre förr, och att alla nya serier borde läggas ner. Tvärtom. Jag vill ha mer nytt! Och mycket mer Georgiou i rutan. Okej?

Betyg: 6/10

Det här är avsnitt 3/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-serier. Gold Key #52: And a child shall lead them. Det om det knarkande urfolket och det superstarka underbarnet.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.

Tydligen är det inte bara dilithium som Enterprise alltid håller utkik efter, för i det här äventyret introducerar man även det sällsynta ämnet TFA, tri-faxichologenic acid. Med större tillgång till TFA skulle man, enligt doktor McCoy, kunna producera någon form av universell antibiotika som kan bota typ ALLA sjukdomar.

Men när Enterprise upptäcker en asteroid fylld av TFA så är man tvåa på bollen. Här finns redan ett gäng svarta börs-hajar som startat en gruva. De använder urbefolkningen som arbetskraft och betalar dem med det narkotiska ämnet Kurali. När Kirk och grabbarna från Stjärnflottan försöker avbryta den här rovdriften på både TFA och urfolket så träffas deras skyttel av en stor stenbumling. Det är Klwawa som kastat den. En liten kille med otroliga krafter och ett fantastiskt intellekt.

Kirk och de andra tar med honom till Enterprise för att prata förstånd med killen, samt göra lite undersökningar. Man kommer fram till att killen härstammar från Jorden, och alltså inte är släkt med grottmänniskorna på planeten. Telluscentrismen visar på nytt sitt lite tjatiga ansikte här. Den tecknade serien är ännu mer snål än tv-serien när det gäller aliens som kan vara lika smarta, ädla och driftiga och som jordborna.

Skurkarna på planeten gör lite mer motstånd än vad det brukar bli i de här situationerna. Bland annat försöker man ta hela urbefolkningen som gisslan för komma undan Kirk och grabbarna. Det där löser sig dock när den starke lillkillen överrumplar skurkarnas boss med ett härligt tag över nacken. McCoy fixar sedan avgiftning av asteroidens befolkning, och Kirk gör klart att någon mer gruvdrift blir det inte tal om förrän civilisationen där har utvecklats ytterligare.

Ganska okej actionnivå i den här storyn, som egentligen är en uppfostrande story om narkotikans faror förklädd til asteroidaction. Det kanske är ganska typiskt att det jag reagerade mest på i det här numret av Star Trek var en lite läskig annons där man kunde köpa autentiska pilspetsar. Lite extra märkligt at se en sån här kolonialistisk mättad annons i en tidning där Stjärnflottan behandlar ett urfolk med i alla fall ett minimum av respekt. De får i varje fall vara i fred tills de själva vill ta kontakt med Federationen.

Det här är nummer 52 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i maj 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt.