ENT: Oasis. Det med spökskeppet som är fullt av hologram.

Vad är dealen? 

I den växande listan av saker som inträffar “för första gången i Star Trek-universumet” i den här serien så har vi nu kommit fram till en introduktion i hologramteknik. En story som berättas genom en spökhistorieliknande mysterium med Shakesepare-referenser.

Enterprise får tips om ett kraschat rymdskepp där man skulle kunna hitta reservdelar till sitt skepp – men varnas samtidigt för att skeppets gamla besättning spökar där. När man kommer fram till skeppet verkar det helt övergivet, men efter några mysrys-scener upptäcker man till sist att en hel besättning bor i vraket. Och verkar ganska nöjda med det.

Det är bara den unga kvinnan i gruppen, LIana, som verkar vara väldigt sugen på både äventyr och Tucker. Samtidigt upptäcker Enterprise-crewen att historien som chefsteknikern (som också är Lianas farsa) berättade om det kraschade skeppet inte riktigt hänger ihop. Efter att ha ifrågasatt hans story, hittat ett lik i en räddningskapsel och blivit beskjutna så inser Archer och de andra att nästan alla på det havererade skeppet är hologram. Deras förlagor dog däremot när skeppet kraschade..

En man som känner sig skyldig för att skeppet han jobbade på gick under har rekonstruerat alla de personer vars död han känner att han förorsakat. Där lever han, chefsteknikern, tillsammans med sin dotter, i ett slags drömvärld. Och först när Enterprises besättning tränger sig på rämnar hans kungarike. Ja, jag tänker i alla fall lite på Shakespeares Stormen här, jag vet inte vad ni säger?

Några nya kontakter? Det här är första kontakten med Kantares-folket, i både organisk och holografisk tappning. En ras som är förvillande lik människor, lite prickar i pannan får räcka som artsspecifik bestämning. Lite slappt.

Vårdslöst beteende? Igen, godtrogenheten hos Archer. Om en snubbe, som den här chefsteknikern, ganska tydligt ger tecken om att han inte vill ha någon hjälp eller bli räddad – då kanske man inte ska hålla på att tjata och övertala. Det är troligtvis något skumt med en person som inte vill bli räddad från en öde och steril planet.

 Matvanor: Hela avsnittet börjar med någon form av interstellär motsvarighet till en chiliutmaning. Man provsmakar någon form av osannolikt stark krydda. Tydligen är det någon sorts växt som krigare någonstans i galaxen använt som ett sätt att pröva sitt mod.

Sedan finns det också en hel del grönsaksodlingar ombord på det kraschade skeppet som försörjer de få organiska som finns kvar i besättningen – däremot ingen glass. Något som Tucker försöker kompensera Liana för, bland annat genom att ge henne någon form av syntetisk glassmaskin när hon lämnar Enterprise för att fara vidare ut i galaxen. Och Tuckers favoritsmak Rocky Road ingår förstås i grundsmakerna.

Sexytime: Det känns som om det ska finnas minst en kyss, flirt eller öronmassage i varenda avsnitt av den här serien nuförtiden. Den här gången är det alltså Tucker och Liana som råflirtar med varandra. Utan den attraktionen hade eventuellt aldrig det där med hologrammen ens avslöjats. Alternativt, hade aldrig Enterprise-besättningen klarat sig levande därifrån.

Ordväxlat: Tucker skäller ut Lianas farsa, och lyckas samtidigt göra en rolig referens till den kommande innovationen hololäkaren!

EZRAL: Why do you think I did this? To retreat into some fantasy? Pretend it never happened? For two years I tried to repair our ship, and I watched my daughter grow up alone. So I decided to bring them back. Her mother first, then Captain Kuulan and the others. I did everything I could to make it like it was, for her.

TUCKER: She deserves more.

EZRAL: I’ve given her everything she needs.

TUCKER: And when you’re gone?

LIANA: Trip, please.

TUCKER: Are you going to let her bury you out in the hills, and live the rest of her life with these people you created? What if the relays burn out again? Then she’ll really be alone.

EZRAL: She’s my daughter. It’s not your concern.

TUCKER: What if she gets hurt? What do you do then? Programme a holographic doctor?

EZRAL: We’ve survived here successfully.

TUCKER: Maybe you have. Ask Liana how she feels. Ask her if just surviving is enough.

Det här kändes precis som… ett annat Star Trek-avsnitt: Shadowplay. Deep Space Nine-avsnittet om en hel stad som bebos av hologram. Odo var en av de centrala figurerna i det avsnittet, och här dyker minsann den skådisen, Rene Auberjonois, upp som gästskådis – men utan changelingansiktsmask.  

Åh, alla dessa pappor som ska skydda sina döttrar från världen utanför. Och som av någon anledning tror att de inte behöver några andra män en de själva…de är rätt tjatiga tycker jag. Som här där Liana verkligen inte får säga eller tycka så mycket – hon är bara kvinnan som farsan och hennes kärleksintresse slåss om. Tradigt.

Däremot gillade jag avsnittets första del, då det fortfarande var lite spökhistoriestämning. Och det där liket man hittade i räddningskapseln var också något av en höjdpunkt. Hologramhistorien var däremot lite trögflytande. Förutom att man upprepar en idé från en tidigare serie, så känns hela scenariot en smula överutnyttjat. Ni vet, där man besöker en civilisation där allt är perfekt på ytan, men där det finns något skumt som döljer sig bakom fasaden. Lite pangpang hottade dock upp anrättningen en smula!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 682 tv-avsnitt.

ENT: Acquisition. Ferengipremiär i Enterprise.

Vad är dealen? 

Ferengierna gör sitt första fysiska framträdande i Enterprise och Star Trek-tidslinjen i Acquisition, men utan att ordet “ferengi” någonsin används. Antar att det var ett lite halvhjärtat försök att komma undan att avsnittet fuckar upp Star Trek-kanonen. Ferengierna försöker i varje fall plundra Enterprise, men misslyckas på grund av sin egen girighet och Archers list. Det vill säga, ungefär samma handling som vi alltid ser när ferengier försöker genomföra en stor kupp.

Enterprises version av ferengier är mer lika de som vi träffade i The Next Generation än den något gulligare upplagan som rasen utvecklades till under Deep Space 9 – någotsånär korrekt enligt tidslinjen, alltså. För här de på nytt ondskefulla, förslagna och brutala. Att söva ner hela Enterprises besättning för att kunna plundra skeppet är onekligen ett rätt grovt tilltag, men vi får också veta att de helt kallt överväger att sälja besättningens kvinnorna som slavar. Och lite extra det creepy känns fascinationen vid T’Pols öron, som de tafsar på när hon är medvetslös.

Det finns bara en enda i Enterprisebesättningen som inte tuppat av som en effekt av sömngasen. Det är Tucker, som suttit isolerad inne i skeppets desinfektionsrum och därmed skyddats från sömnmedlet. När han till sist tar sig ut försöker han rädda besättningen med hjälp av Archer (som ferengierna väcker för att fråga ut om var han gömmer sitt guld) samt T’Pol (som Tucker väcker med någon form av motgift som han snor från ferengierna). I planen ingår också att Archer försöker få den lägst rankade ferengiern, Krem, att göra uppror mot sina plågoandar.

Och gissa vem som spelar den där Krem. Jodå, Jeffrey Combs är tillbaka! Igen!! Han var ju nyss den arga andoriern Thy’lek Shran (förutom att han spelade flera roller han i Deep Space Nine). Och Ethan Phillips som spelade Neelix i Voyager gör också han comeback iförd en ferengimask.

Några nya kontakter? Ferengierna har ju varken Enterprisebesättningen eller människorna överlag träffat tidigare, bara hört talas om i ett tidigare avsnitt. Men någon ljuv musik uppstod inte vid det här mötet. Tror Archer kan börja ge upp det där med att umgås med andra folk i rymden. Det blir ju bara fel hela tiden. Galaxen är ett tufft ställe. Till och med för hundar.

Vårdslöst beteende? Man kanske inte ska ta ombord främmande föremål, som eventuellt innehåller sömngas? Säkerhetsprotokollen ombord på Enterprise verkar ha gigantiska brister.

 Matvanor: En av ferengierna plundrar mässen. Han gillar inte hur sallad luktar, men desserterna kastar han ner i påsen där han samlar sitt byte.

Sexytime: Ingen ska säga att den här serien inte är noga med att fördela exponeringen och objektifieringen mellan könen. Den här gången är det Tucker som tillbringar kanske en tredjedel av avsnittet iförd linne och kallingar. Den klädseln ställer till med lite problem när han väcker T’Pol från hennes djupa dvala. Hon får lite våldtäktsmansvibbar – vet inte om Tuckers svar är så lugnande: “Just because a guy’s in his underwear you think the worst“.

Annars är det förstås ferengierna som står för den erotiska fixeringen i det här avsnittet. De är djupt besvikna på människornas öron, men T’Pols verkar väcka deras intresse. T’Pol tvingas dessutom att massera lite ferengiöron innan hon lyckas golva sin fångvaktare genom ett sånt där vulcangrepp.

Ordväxlat: Det kanske mest legendariska med det här avsnittet är kanske ändå att det tar fem och en halv minut innan vi hör engelska talas. Och ferengiernas snack innan dess är inte ens textat. Det är uppenbart att programmakarna börjat bli lite kaxiga nu.

MUK: Lahje. Sapa-moul!
KREM: Ehj saf-rey tomen-dee.
MUK: Konah see-oh-mahj irr zoon.
(Krem spots T’Pol lying against the bulkhead.)
KREM: Ooo. Senpa tah-moy. Lorala rrela. Latinum soun teyvalah.
MUK: Ulis tenda vool.

Det här kändes precis som…

Jag gillar förstås anslaget, med oöversatta samtal på ferengi. Samt en intrig där alla ombord ligger utslagna och hjälplösa (även om vissa av deras liggande positioner inte känns helt realistiska). I övrigt borde väl det här kategoriseras som ett retro-avsnitt, där man både plockar upp en av publikens favoritaliens och några gamla skådisar från förr. Har nu också börjat känna att den här seriens huvudsyfte mer och mer verkar vara att bli en officiell prequel, där olika origin stories ska tryckas in (även om det i det här fallet innebär att man måste sno first contact med ferengierna från The Next Generation).

Jag roades av Acquisition, även om det kändes som om intrigen gick på tomgång ibland. Serieskaparna har fortfarande oväntat svårt att få till några vettiga b-handlingar som kan öka tempot. Plus att greppet med att någon ska överlista en dum men girig ferengi alltid känns lite….lättköpt. Hade ferengierna varit så här lättlurade borde de ju aldrig ha lyckats med att bygga upp sin rikedom och teknik. Men som puttrig Star Trek-underhållning med tydliga nostalgivibbar var väl det här högst ändamålsenligt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 681 tv-avsnitt.

ENT: Rogue Planet. Det med jägarna och shapeshiftern.

Vad är dealen? 

Enterprise tar ställning i frågan om varelsers rätt att jaga andra varelser för nöjes skull. Det är faktiskt fel. Framför allt om varelserna som jagas är heta blondiner.

Och handlingen är…

Aha, ett avsnitt om en grym jägarras, tänkte jag för mig själv en liten bit in i det här avsnittet. Och jag var nog ganska så säker på att där och då ha genomskådat hela plotten. Något i stil med att jägare är dumma, Enterprisegänget snälla, jakt otidsenligt och ansett som en grymt och primitiv sedvänja.

Men så dök det upp en jättesnygg blondin som bara Jon Archer kunde se, och jag tappade lite kontrollen över vart avsnittet var på väg. Men blondinen var förstås en shapeshifter, vilket också visade sig vara de grymma jägarnas favoritbyte. Så Archer kommer på ett sätt att skydda blondinen, förlåt shapeshifterrasen, eftersom jakt är en otidsenlig och primitiv sedvänja. Så, trots en liten blondinförvirring, så slutade det är avsnittet precis som jag trodde.

Annars är jag väl mest fascinerad över att stora delar av det här avsnittet utspelas på en planet som rymt. Som far runt ensam i rymden utan någon sol att cirkla kring. En rätt så mörklagd plats, alltså, vilket betyder att Star Trek-scenograferna fått ett ganska enkelt jobb i det här avsnittet. Man kan lugnt använda sig av sin vanliga djungelinredning, men strunta i att tända ljuset. Något som också gör att man kan använda sig av fräsiga glasögon med självlysande röda och gröna detaljer. Hur växterna kan växa i mörker och till och med ha gröna blad förklaras dock aldrig mer än att det är varmt på planeten, tack vare något gasutsläpp.

Det är rätt så roligt att någon märklig form av misogyni, eller rädsla för det kvinnliga skiner igenom i Rogue Planet. I alla fall bland de där jägarna, som jag antar lever i ett patriarkat. I varje fall är det ingen kvinnlig jägare med i det här jaktlaget. Och när jägarna är ute på sina rundor så återkommer man till det här med farliga honor. Först: “Drayjin. A female. They’re very unpredictable”, följt av “It was a Drayjin. The females can be very aggressive, especially if they’re protecting a nest”. Jo, vi fattar vad ni vill säga om kvinnor här.

Några nya kontakter? Man träffar alltså både på jägarna från Eska och en wraith – gengångare. Den typen av shapeshifter som är jägarnas mest eftertraktade byte.

Sexytime: Alltså det klyschiga i vilken mänsklig form som shapeshiftern antar är svår att svälja. Den här serien tävlar just nu med originalserien i sin sex- och flirtfixering. Något ligga blir det dock inte den här gången, men Archer kysser i varje fall shapeshiftern på slutet. Efter det så antar hon någon form av snigelliknande form och glider iväg. Men, var det bara jag, eller blev T’Pol en smula sotis över att Archer sprang runt och letade efter ett skogsrå på den där nattsvarta planeten? Så svårt att förstå vem det är som hon kommer att bli ihop med så småningom. Eller är hon kanske en relationsanarkist?

Ordväxlat:

ARCHER: I don’t know what she is. I know it’s not possible for her to be human, but she’s appearing to me for a reason and I’m going to figure out what it is.

T’POL: How?

ARCHER: I’m going to find her.

T’POL: I’ll go with you.

ARCHER: No.

T’POL: A well-armed hunter was nearly killed today. It would be foolish to go into the jungle alone.

ARCHER: I have to. She’s chosen to communicate with me. I don’t know why, but I don’t think she’d reveal herself if anyone else was around.

T’POL: Is that your only reason for going by yourself?

ARCHER: What?

T’POL: With respect, Captain, I wonder if you would be so determined to find this apparition if it were a scantily-clad man.

Matvanor: De där jägarna bjuder på något som heter Drayjin. Det är tydligen gott. Att man äter oetiskt jagad mat är inte något någon från Enterprisebesättningen genast protesterar mot. Jag antar att det är någon form av kulturell respekt som man upprätthåller. Men man upplyser åtminstone jaktlaget om att det där med att jaga vilda djur blev omodernt för cirka hundra år sedan på Jorden.

Vårdslöst beteende? Jag trodde att Archer bestämt sig för att inte gripa in i främmande arters och folks business efter det där avsnittet med den utrotningshotade rasen. Men tydligen är Archer precis lika inkonsekvent i den här frågan som alla hans efterträdare.

Personlig utveckling: Archer kan citera Yeats när andan faller på. Dessvärre handlar det inte om att han var en ivrig poesinörd, utan det var hans morsa som brukade citera en dikt för honom när han var liten.

Det här kändes precis som.. Det har ju varit några jägaravsnitt i andra Star Trek-serier, men då har det ju mer handlat om civilisationer som helt och hållet kretsat kring att jaga eller bli jagad. Här är det mer som Grabbarna på Fagerhult i rymden.

Känner mig precis medelnöjd med det här avsnittet. Det blir lite rafflande här och där, men slutar alldeles för förutsägbart för att jag riktigt ska gå igång på det.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 680 tv-avsnitt.

Fandom: Världens bästa twitterkonto?

Twitter har en väldigt bestämd syn på vad det är som intresserar mig, så därför kvoterar de in konton med Star Trek-tema eller bögar med skägg. Inte allting i den vägen är särskilt intressant, men ibland bränner det till. Som häromdagen när det här fantastiska kontot uppenbarade sig i mitt flöde!

Exploding Console (@BoomConsole) är exakt vad det låter som. Ett twitterkonto som enbart ägnar sig åt att posta bilder på exploderande kontrollbord i Star Trek. Själv har jag ju ganska ofta undrat hur skeppen överhuvudtaget kunnat fungera med tanke på hur ofta som det smäller till och börjar brinna i varenda panel på bryggan. Samtidigt som det liksom inte blir ett riktigt Star Trek-avsnitt om det inte händer.

Gå gärna in på Twitter och kolla själv, om ni behöver en nostalgisk tillbakablick på de bästa och grannaste explosionerna.

ENT: Fusion. Det med de frivola vulcanerna och dejtrejpmindmeldingen.

Vad är dealen? 

Ytterligare ett avsnitt med lite mindre action, och lite mer tankegods. Till min förtjusning. Här stöter Enterprise på ett skepp med vulcanska utbrytare. De tror inte på den vulcanska dogmen att känslor måste tryckas undan till varje pris, utan försöker snarare lära sig att hantera ilskan, destruktiviteten….och åtrån.

Den här utbrytargruppen kallas för V’tosh ka’tur – vulcaner utan logik. Själv tycker de sig snarare vara rebeller som utmanar den vulcanska normen, och hävdar att de strikta reglerna om vulcaner och känslor är vanföreställningar. Med lite sunt förnuft kan man både njuta och vara kontrollerad, är tesen. Det här innebär bland annat att man gärna käkar kött, och inte har något alls emot att ligga med kortare intervaller än var sjunde år.

Den ganska heta vulcanen Tolaris i den här rebellgruppen verkar gärna vilja värva T’Pol till sin sak. Något som eventuellt har att göra med att det bara finns snubbar på hans rymdskepp. Han övertalar T’Pol att hoppa över meditationen en natt – varpå hon drömmer intensiva sexdrömmar. Nästa gång de ses övertalar han henne att testa en mind meld med honom – en företeelse som tydligen inte är allmänt känd bland vulcaner vid den här tiden (äntligen börjar man göra lite tvärsäkra prequelutvikningar i den här serien). Men den där mindmelden utvecklas snart till en mental daterape, och det är med sina sista krafter som T’Pol lyckas avsluta den.

Archer, som blivit allt mer svartsjuk på att T’Pol hänger med Tolaris, blir förstås mäkta förtvivlad över det som hänt henne. För att bevisa hur lite kontroll “vulcaner utan logik” faktiskt har över sina känslor så provocerar Archer Tolaris. Efter att vulcanen typ kastat Jon som en liten vante över hans ready room så ger Archer order om att de livsnjutande vulcanerna måste lämna Enterprise på stört.

En liten b-handling finns här också. Det är teknikern Kov som via Archer får ett meddelande från sin döende far. De har brutit kontakten med varandra, men nu vill farsan prata en sista gång. Efter lite bearbetning från Archer (och en jättekonstig historia som Tucker berättar om en gång när han var liten och inte vågade bjuda upp en tjej på en dans), så bestämmer sig Kov att till sist för att ringa upp sin farsa. Fast då var han visst inte särskilt döende längre. så lite antiklimax på den storyn.

Några nya kontakter? Glada vulcaner. Sådana har vi varken sett förr eller senare.

Vårdslöst beteende? T’Pol erkänner att hon under sin tid på Jorden dragit ut på San Fransiscos gator efter läggdags och lyssnat på jazzmusik. Thrilling!

Personlig utveckling: Det här är T’Pols avsnitt. Det klassiska temat om vulcanernas kamp mellan logiken och känslorna får en ny twist här. T’Pol är helt uppenbart en smula trött på sin egen likgiltighet och är okarakteristiskt sugen på att testa nya grejor. Kanske har hon bara saknat lite vulcanskt häng.

Matvanor: Vulcaner som äter kött och vill ha kockens recept på chicken marsala. För bra för att vara sant!

Sexytime:  Det räcker alltså med en kväll utan meditation för att T’Pol ska börja drömma febriga sexdrömmar. Dessutom ackompanjerade med stökig saxofonbaserad jazz – det ser och låter alltså exakt som de amerikanska mjukporrfilmerna som visades i SVT efter Fräcka fredag (eller om det var på TV 1000). Musiken är dock etablerad i storyn eftersom drömmen klipper mellan sängscener med Tupol och upplevelser från en jazzklubb på Jorden.

Och objektet för T’Pols åtrå är förstås Tolaris, den hete vulcanen som försöker värva henne. Det slår mig när jag ser det här att den vulcanska kvinnans parningscykel är mycket oklar. Snubbarnas kättja har vi sett i både originalserien och Voyager. Men hur ser den kvinnliga motsvarigheten ut?

Eftersom jag är lite intresserad av vem på Enterprise som är mest kär i T’Pol så noterar jag att Archer är svartsjuk på att hon hänger för mycket med Tolaris. Samtidigt som det är Tucker som försiktigt hör sig för hos besökarna om hur ofta som vulcaner egentligen ligger med varandra.

Men även vulcanerna är intresserade av hur människor fungerar:

Ordväxlat:

KOV: Is it true you mate year-round, with any of them you choose?
TUCKER: You haven’t been around humans too much, have you?
KOV: You’re the first we’ve met, but I’ve heard a lot of stories. Your people indulge their passions. Do you really eat six meals a day?
TUCKER: More like three.
KOV: And what about sleep? I understand you spend more than half the day in bed.
TUCKER: Eight hours. We sleep for eight hours. In my case, about six. When we’re through here maybe we can get a bite to eat. I might be able to clear up some of your misconceptions.
KOV: I’d like that, Commander.
TUCKER: Call me Trip.

T’Pol vs Mänskligheten: Borta bra men hemma värst. Visst är människor jobbiga och luktar illa, men de försöker i alla fall inte tvinga en till att låta ens minne och sinne smälta samman med dem.

Det här kändes precis som… 
Vulcaner som brottas mellan logik och känslor har vi sett förr. Det är ett av Star Treks klassiska teman, faktiskt. Men hela idén med en utbrytargrupp av vulcanska livsnjutare känns kul, och T’Pol är faktiskt ovanligt sympatisk när hon för en gångs skull väljer att lämna regelverket för att få ha lite skoj. Att skippa meditationen en kväll måste vara lite som att testa att knarka för T’Pol. Och precis lika skadligt.

Intressant att den känsla som verkar mest undertryckt hos T’Pol är sexualiteten. En våt dröm är en mardröm, ungefär. Men drömscenerna där hon struttar runt på väg till jazzklubben är väldigt stylish. Synd att hon inte får ha så fina kläder ombord på Enterprise. DET hade varit något.

Andra avsnittet i rad med en drömscen, förresrten. Har de kommit på något nytt fiffigt när de manusspånat, tro. .

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 679 tv-avsnitt.

ENT: Shuttlepod One. Det där Tucker och Reed tror att de är övergivna i galaxen.

Det har varit trögt att pyssla med det här projektet på sistone. Tappade lusten sådär halvvägs in på första säsongen av Enterprise. Tyckte inte att serien var särskilt bra. Började reta mig på Archer. Irriterade mig på typ allt. Men ibland måste man verkligen bara kämpa på. För bakom nästa intetsägande avsnittstitel så kan det gömma sig något riktigt bra. Som i Shuttlepod One. Ett litet Star Trek-avsnitt om döden. Ja, i varje fall dödsångest och krishantering. Och en oväntat rolig take på det hela.

Vad är dealen? 

När jag var liten så brukade min morsa alltid ge mig instruktioner när vi var på väg in på stora ställen med mycket folk (typ varuhus under julhandeln eller Elmias jordbrukstuställning). “Om vi kommer ifrån varandra, stanna där du är! Spring inte runt själv för då blir det omöjligt att hitta dig”. Innerst inne misstrodde jag det där lite, och undrade om inte instruktionen var ett trick. Ett enkelt sätt att bli av med mig, för att sedan kunna åka hem och njuta av lugnet och friden utan mig galopperande runt i huset. Men efter att ha sett Shuttlepod One ger jag nog morsan rätt. Man kanske inte ska gripas av panik bara för att det ser ut som om Enterprise kraschat och gått i tusen bitar, och sedan på måfå kasta sig ut i universum på jakt efter hjälp. Kanske hade det varit enklare att bara stanna där man var och analysera situationen lite mera.

Avsnittet börjar med att Tucker och Reed återvänder lite för tidigt från ett uppdrag. Deras skyttel har fått problem, och de var tvungna att förkorta sin expedition. När de kommer tillbaka till mötesplatsen möts de av vrakdelar från ett rymdskepp, och på en asteroid ser de tydligt namnet Enterprise. Man befinner sig långt från närmaste bebodda solsystem, men bestämmer sig ändå för att dra iväg från vrakdelarna och försöka hitta någon som kan komma till undsättning.

Men, och det är är det roliga börjar, Tucker och Reed reagerar rätt olika på den här nödsituationen. Tucker försöker laga utrustning och komma på ett sätt att lösa situationen, medan Reed börjar diktera typ en miljon farväl-brev till alla han känner på skyttelns dator. Det blir dråpligt, intensivt och rätt kul. En svart komedi, mitt i bedrövelsen.

Några nya kontakter? Men givetvis är det hela frågan om ett stort och ödesdigert misstag. Vrakdelarna kommer från ett tesniskt skepp, och skälet till att Enterprise inte väntar på mötesplatsen är att man håller på att transportera besättningen från den havererade farkosten hem till sin planet. En av Enterprise luckor lossnade, större än så var inte skadorna på moderskeppet.

Vårdslöst beteende? Fast kanske skulle Enterprise lämnat någon form av meddelande till Tucker och Reed om vad som hänt? Någon liten boj med ett meddelande? Om ifall att de kom lite tidigt tillbaka, och samtidigt hade fått sina kommunikationssystem utslagna.

Personlig utveckling: Det blir flera tillfällen till male bonding mellan Tucker och Reed. Men riktigt bra kompisar blir de inte förrän de börjar supa.

En lite bisarr ingrediens i det hela är den dröm som har där han befinner sig på sjukavdelningen på Enterprise, och T’Pol liksom inte kan slita sig från honom, på grund av något okänt hjältedåd han utfört. Det tar ett tag innan vi som tittar är helt säkra på att det är en dröm, och inte slutet på äventyret. Men även drömmen förvillar. Är det Tucker eller Reed som har den största crushen på T’Pol?

Det verkar också som att Enterpriseförfattarna inte har samma beröringsrädsla kring att bygga vidare på intriger och händelser som inträffat i tidigare avsnitt. Som när Reed i det här avsnittet pratar med Tucker om sin dåliga kontakt med föräldrarna, något som ju vi fick reda på för bara några avsnitt sedan.

Matvanor: Provianten på skytteln diskuteras en del. Bland maträtterna som det går att välja mellan finns till exempel Veal marsala, Chilean sea bass, och Goo Gai Pan. Fast Tucker vill ha köttfärslimpa. Ett bra val visar det sig, eftersom man kan laga hål i skrovet med potatismoset. Både skytteln och Enterprise (och skeppet vars besättning Enterprise räddar) blir nämligen skadade av mikrosingulariteter. Ett begrepp som använts tidigare i seriefranchisen, men alltså senare i tidslinjen. Ett rart (men lite osexigt) sätt att återanknyta till de gamla serierna.

Sexytime: Under sin tid tillsammans i skytteln kommer Tucker och Reed bland annat fram till att man är buksvågrar, och så fnissar man över att T’Pol har en sexig rumpa. Men jag blir lite förvirrad, för Tucker hävdar att han inte alls är attraherad av T’Pol. Luras han? Reed däremot, som jag tidigare nämnt, drömmer heta drömmar om att få T’Pol att både skratta och pussas.

Ordväxlat:

REED: Hey, what do you think of T’Pol, hmm? Do you think she’s pretty?

TUCKER: T’Pol? Are you serious?

REED: Well, she’s a woman, you know? I think she’s pretty.

TUCKER: You’ve had too much to drink.

REED: Don’t tell me you’ve never looked at her, you know, in that way.

TUCKER: Nah, she’s a Vulcan.

REED: Well, I think she’s pretty.

TUCKER: Oh, God.

REED: You ever noticed her bum?

TUCKER: What?

REED: Her bum. She’s got an awfully nice bum.

TUCKER: To Sub-Commander T’Pol.

REED: Awfully nice!

Det här kändes precis som… kanske kan man lite se det här som Enterprise-versionen av avsnittet där Paris och B’Elanna håller på att dö, den där gången när de var lämnade åt sitt öde ute i rymden bara skyddade av sina rymddräkter. Det avsnittet ledde ju till att de två blev ett par och gifte sig. Fullt så kärleksfulla blev inte Reed och Tucker mot varandra, tyvärr.

Kanske för att det här framför allt är ett rätt roligt avsnitt. Tuckers och Reeds olika förhållningssätt till döden och krisläget är kul att att kolla på. Det blir också vissa tendenser till kammarspel när de två är instängda i den lilla skytteln, där handlingen täcker allt från morbida samtalsämnen som att naglar och skägg växer efter döden, till att Tucker vill spärra in sig själv i en luftsluss så att syret ska räcka längre åt Reed.

Ja, jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att det här är det bästa Enterpriseavsnittet så här långt i serien. Det här gav mig nytt hopp inför serien. Och möjligheten att avsluta hela projektet före mitt nya måldatum. Femårsdagen av bloggen.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 678 tv-avsnitt.

ENT: Shadows of P’Jem. Gisslandramat med vulcaner, andorier och Coridaner.

Vad är dealen? 

Tydligen så är inte vulcanerna okej med att man röjer deras hemliga avlyssningsstation för andorierna, som sedan i sin tur spränger både den och vulcanernas heliga tempel i luften. Det som började som Jon Archers upptäckarglädje kring gamla vulcanska tempel har nu lett till bottenfrysta juridiska relationer mellan Jorden och Vulcan. Så pass ansträngda att vulcancerna nu vill att T’Pol avbryter sin tjänstgöring på Enterprise. Archer tycker att hon ska stanna, och tjatar på henne att försöka få beslutet upphävt. T’Pol ska alltså fundera på hur förtjust hon egentligen är i mänskligheten. Något hon har gott om tid till medan hon är fastbunden med Jon Archer i ett gammalt uthus..

Och handlingen är ungefär att…

Vi har redan kunnat konstatera att Enterprise håller sig med en pågående utdragen intrig som återkommer då och då, den om tidsresor och kalla kriget. Men parallellt med den, vad det verkar, långsiktiga storyn så kan tydligen även andra avsnitt få direkta uppföljningar. Shadows of P’Jem är en direkt fortsättning på The Andorian incident. Och precis som i det tidigare avsnittet så handlar det här en hel del om att sitta i fångenskap och planera undsättning, rymningar och annat kul..

Handlingen är en smula komplicerad, så jag var faktiskt tvungen att spalta upp den i punktform för att hålla reda på alla turerna.

  1. Vulcanerna är skitsura på mänskligheten i allmänhet och Jon Archer i synnerhet. Och rätt mycket på T’Pol också. Kunde hon inte ha avstyrt Archers klumpiga hantering av konflikten på P’Jem? Hur som helst så är förbindelserna mellan Jorden och Vulcan ansträngda, och T’Pol får order om att avsluta sin tjänstgöring på Enterprise.
  2. Som ett slags avskedsresa åker Archer och T’Pol på upptäcksfärd till huvudplaneten i det Coridanska systemet. Här är regeringen Vulcan-friendly, men dessvärre visar det sig också finnas rebeller där. Archer och T’Pol hinner inte ens landa på planeten innan de blir nedskjutna av rebellerna. De sätter Archer och T’Pol finkan och begär en massa vapen i utbyta mot deras frihet.
  3. Det blir ganska mycket gymnastiska övningar när T’Pol och Archer försöker komma loss från de rep som binder dem samman. Men när de lyckas så kommer förstås en vakt och sabbar hela deras flykt.
  4. Vulcanerna får reda på vad som hänt och säger till den kvarvarande Enterprisebesättningen att de tar över ärendet. Gör inget dumt!, säger den vulcanske kaptenen till Tucker och Reed.
  5. Varpå de i stort sett omgående bestämmer sig för att försöka befria fångarna., och åker ner till planeten med en skyttel.
  6. Där träffar de på den andoriske bossen som var i farten på P’Jem. Han känner sig i tacksamhetsskuld mot mänskligheten, och det känns väldigt obehagligt. Därför ska han och hans män befria fångarna. säger han.
  7. Men samtidigt som de sätter sin plan i verket, så anländer vulcanernas fritagningsstyrka. Kaos!
  8. Det blir rätt rörigt, men Archer och T’Pol kommer ut ur arresten. Men sen börjar vulcanerna och andorierna jiddra, och märker inte att en av de där rebellerna siktar mot den vulcanske bossen. Ingen utom T’Pol, som kastar sig i vägen, och blir träffad.
  9. Archer utnyttjar T’Pols hjältemod när han övertalar vulcanerna om att hon borde få stanna kvar på Enterprise. Ja, han till och med låtsas att hon är jätteilla däran av skottskadan. När T’Pol vaknar några minuter senare så påpekar hon att det kanske skulle varit bra om hon själv blivit tillfrågad om hon ville stanna kvar på Enterprise. Men egentligen verkar hon rätt nöjd.

Några nya kontakter?  Coridanerna verkar inte supertrevliga, direkt. Varken de där som sitter i den vulcan-understödda regeringen eller gerillaarmén med sina rebeller. Resultatet av Archers besök på planeten verkar på nytt vara fnurror på diplomatiska trådar. Galaxen var en lugnare plats innan Enterprise började fara runt i den.

Vårdslöst beteende?  Det är något av en klassisk Enterprise-hantering när Tucker och Reed inte kan ta en order från en vulcan, utan genast måste dra igång ett eget räddningsuppdrag. Obstinat är ett ord som dyker upp i huvudet när jag tänker på mentaliteten ombord.

Personlig utveckling: Det är väl egentligen T’Pols och Archers relation som står i centrum i det här avsnittet. Han är frustrerad över att hon inte ens reagerar när hon blir beordrad att lämna Enterprise. Hon…ja, som vanligt så visar inte T’Pol så supermycket känslor. Här verkar verkligen regin ha gått i baklås. Rolltolkningen av T’Pol har under de senaste avsnitten blivit allt mer minimal, och vår vulcanske vän går numera mest runt och verkar vara lite snobbig, överlägsen och oberörd. Ibland lätt illamående.

Matvanor: Den kanske mest intressanta scenen i det här avsnittet blir därför när Jon Archer och T’Pol är tillfångatagna och bundna till händer och fötter, men ändå ska försöka få i sig någon form av gryta som de fått av en butter fångvaktare. Hur de liksom får lapa i sig maten liggandes på marken. Till en början vill inte T’Pol utsätta sig för den här typen av förnedring, men Jon övertalar henne. Det går ju inte att rymma på fastande mage! Sen hittar de en sändare i maten, så det var ju tur att de inte matvägrade.

Sexytime: Hade vissa förhoppningar om bondageerotik när T’Pol och Archer var ihopbundna så länge. Visst, Archer får hela ansiktet fullt av T’Pols tuttar, men i övrigt kändes det faktiskt snarare som någon form av repgymnastik.

Ordväxlat: Jag vet inte riktigt om det här är rätt sätt att få T’Pol på fall, att berätta för henne att hon är som ens farsas rymdskeppsprojekt. När de dessutom är fastbundna i varandra. Jag menar. T’Pol är väl i första hans en individ, inte en sak? Eller?

ARCHER: You’re not responsible for what happened. You didn’t have any idea that your people had installed a listening post, or that there were Andorian commandos there.

T’POL: Enterprise had no good reason to visit a Vulcan sanctuary. I had the opportunity to protest but I chose not to.

T’POL: It’s clear that living among humans has caused my reasoning to become compromised.

ARCHER: I think I understand. You’re running away because you’re afraid to become one of us.

T’POL: I am not running away.

ARCHER: Then why aren’t you fighting this transfer?

ARCHER: Your people took something away from my father that meant a lot to him. They’re not going to do the same thing to me.

T’Pol vs Mänskligheten: Hon verkar gilla den. Men hon tänker inte låta det synas i onödan.

Jag hade lite svårt att förstå logiken i det här avsnittet. Jo, jag förstår att man på olika sätt vill visa på slitningarna mellan Vulcan och Jorden, på ett både storpolitiskt och personligt plan. Men så är det bara det här med den andoriske ledaren som plötsligt blandas in i leken. Han som inte orkar vara i tacksamhetsskuld till någon, och därför dyker upp på en främmande planet för att hjälpa till att frita Jon Archer och T’Pol. Känns ju verkligen jätteorimligt. Man förundras ju också över den förunderliga underrättelsetjänst som andorierna måste ha tillgång till, eftersom de dyker upp på planeten bara typ ett dygn efter att Archer och T’Pol blivit tillfångatagna.

Sedan kryddar man ju det här avsnittet med lite extra action, och ovanligt många statister. Men är det inte för att kompensera ett egentligen rätt menlöst manus? Å andra sidan, nu när jag har kommit så här pass långt i Enterprise att jag ändå kan ana mig till vissa berättarstrukturer, så är det kanske bara att gilla läget. Vissa avsnitt är helt enkelt actionbetonade, och bjuder inte på så himla mycket mer tuggmotstånd. Framför allt inte när man lyckas få in T’Pols tuttar i manuset. Hela grejen med att T’Pol gillar att vara på Enterprise förstod vi ju redan när hon gav upp sitt äktenskap för att fortsätta att hänga med homo sapiens-snubbar.

För övrigt verkar det finnas en ny bugg i WordPress, så det är oerhört svårt att tagga vulcanska och klingonska ord, på grund av användandet av ‘-tecknet. Mycket frustrerande.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 677 tv-avsnitt.

ENT: Sleeping Dogs. Det med skeppet fullt med medvetslösa klingoner.

Vad är dealen? Klingoner! Det kvittar i stort sett hur du behandlar dem, eller vad du gör för dem det slutar ändå alltid med att de hotar att döda dig. Antingen direkt, eller lite senare.

Enterprise upptäcker ett skadat skepp som är på väg att dras ner i en stor gasjätte. Archer skickar genast ut en räddningspatrull, bestående av Reed, T’Pol och Hoshi (som nästan tjatat sig in i gruppen, revanschlysten efter att ha varit en mesig tönt i pilotavsnittet). Men väl på plats på skeppet inser man att det är ett klingonskt, men av modell man tidigare inte har sett. T’Pol försöker förklara att klingoner inte vill bli räddade, att de hellre dör ärofullt i strid än blir undsatta av människor, och att det bästa vore att lämna dem åt sitt öde.

Enterprise-teamet får 20 minuter på sig att försöka hjälpa de avsvimmade klingonerna, men innan man hinner göra någonting hör de hur deras skyttel lämnar skeppet. Det fanns visst en klingon vid medvetande ombord, och hon är så pass pigg att hon kan stjäla skytteln på nolltid (är det bara jag, eller borde det inte finnas någon form av startnyckel eller fingeravtryckslås på något så pass dyrbart som en rymdskyttel?). T’Pol, Hoshi och Reed är nu strandsatta på ett sjunkande skepp.

Klingonen och skytteln blir genast infångad av Enterprise, men först hinner hon skicka ut ett nödrop till andra klingonska skepp i närheten där hon meddelar att människorna attackerat deras skepp. Klingonen, Bu’kaH, är extremt misstänksam mot Archer och de andra, och inte förrän i sista stund estämmer hon sig för att gå med på att samarbeta med människorna. Men när hennes klingonska kollegor vaknar till liv är de mest av allt förbannade. På Archer. Det är endast efter direkta hot som han får klingonerna att inse att deras skepp inte är i form för en laserfajt med Enterprise och drar därifrån.

Några nya kontakter?  Nope. Men av någon anledning agerar Jon Archer som om han inte redan lärt sig läxan om de otacksamma Klingonerna. Ungefär mot mitten av avsnittet verkar han i alla fall förstå att ödmjukhet och snällhet inte är rätt metod om man ska få en klingon på sin sida. Prat om heder och ära funkar däremot bättre.

Vårdslöst beteende? Undrar om klingonerna kommer att akta sig för att dricka alien-öl i fortsättningen? Det var i alla fall det som hade fått dem alla att svimma av.

Personlig utveckling: Här är det väl tänkt att Hoshi Sato ska få korrigera bilden alla fått av henne från pilotavsnittet. Hon är inte en mes, utan tvärtom så pass modig att hon är beredd att tjata sönder kaptenen för att få åka på uppdrag. Men givetvis brister självförtroendet efter ett tag. Och då är det snarare T’Pol som verkar lite skönare än vanligt, när hon faktiskt delar med sig av sina meditationskunskaper för att få Hoshi att må bättre. Ja, till och med Archer verkar växa några millimeter, när han slutar att vara Jesus i rymden, utan snarare förstår att han måste tala med klingoner på klingonernas sätt.

Ordväxlat:

KLINGON [on viewscreen]: Prepare to surrender your vessel.

ARCHER: Maybe your engineer neglected to tell you, but we just saved you and your crew.

KLINGON [on viewscreen]: You violated our ship, accessed our weapons.

ARCHER: It was either that or stand by and watch you get crushed.

KLINGON [on viewscreen]: Disruptors!

TUCKER: They’re charging weapons.

ARCHER: You wouldn’t last ten seconds in a battle with us. You’ve got multiple hull breaches, your shields are down, and from what I’m told you’re fresh out of torpedoes. If I were you, I’d take what little honour I had left and go home. Fire one shot and I’ll blast you right back to where we found you.

(The transmission ends with a snarl.)

TRAVIS: They’re moving off.

ARCHER: Get us out of here before their friends show up.

Matvanor: Besöket på klingonernas skepp innehåller givetvis en scen kring människornas första kontakt med det klingonska köket. Och givetvis är Enterprisebesättningen inte på något sätt lika fördomsfria kring det käket som besättningen på till exempel Deep Space 9.

Sexytime: Avsnittet slutar med en härligt omotiverad scen där T-Pol, Hoshi och Reed sitter i underkläderna och väntar på att deras desinfektion ska ta slut. Det verkar däremot mycket trevligare än jag tidigare trott, förutom nakenheten. Kanske är det lite som motsvarigheten till bastu ombord på Enterprise, för ingen av dem vill lämna rummet. Jag är fortfarande tveksam till hur man blir desinificerad med sina underkläder på, men det är säkert någon teknisk detalj som jag inte fattar. Får se om jag orkar googla den senare.

Det här kändes precis som… Det här är tredje kontakten med klingonerna, så jag hade faktiskt inbillat mig att Jon Archer hade lärt sig sin läxa vid det här laget. Men inte. Han är fortfarande förvånad när klingonernas första reaktion efter att ha blivit räddade är att attackera Enterprise. Så mitt slutomdöme kring det här avsnittet är nog mest att det känns lite tjatigt. Inte när det gäller själva avsnittets grundhandling eller utförandet – utan temat. Det finns inget nytt att lära sig för Archer i det här avsnittet, utan nu känns det mest som att han är lite trög som trots upprepade kontakter fortfarande inte förstår sig på klingonerna. Så kan vi gå vidare, tack?

Jag blir också (på nytt) irriterad på det låga tempot i serien. Om nu T’Pol, Hoshi och Reed vet att det är knappt om tid innan det klingonska skeppet störtar ner i gasjätten – skulle man inte kunna tänka sig att de rappade på lite när de letar efter vatten då?. Bitvis verkar alla på Enterprise att gå runt i ultrarapid, oavsett hur pressade man är tidsmässigt Eller så har alla gått en supereffektiv stresskurs och går runt och andas i fyrkant för sig själv.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 676 tv-avsnitt.

ENT: Dear Doctor. Det där Phlox inte vill bota sjuka aliens. För det naturliga urvalets skull.

Vad är dealen?

Archer får en kraschkurs i varför det behövs regelverk som Prime Directive när man har kontakt med varelser från andra planeter. Han ställs här inför frågan om det är moraliskt rätt att bota ett folk som håller på att dö ut på grund av en genetisk åkomma, om det samtidigt finns en annan ras på samma planet som skulle kunna utvecklas och ta deras plats? Eftersom Stjärnflottan vid den här tidpunkten inte har några regler kring den här typen av problem så uppstår det en viss osäkerhet kring vad man ska göra. Doktor Phlox vågar knappt ens berätta för Archer att han kommit på ett botemedel, orolig över att han inte kommer att fatta ett korrekt beslut.

Huvuddelen av intrigen handlar dock om Phlox nästan hopplösa arbete med att hitta ett botemedel mot en epidemi som håller på att utrota valakierna. De är ett tekniskt högstående folk som skickat ut bemannade raketer i rymden för att hitta någon längre framskriden civilisation som kan hjälpa dem. De är inte uppe i warp-nivå ännu, men har redan haft besök av bland annat ferengier (ett folk som vid den här tidpunkten är helt okända för både människor och vulcaner). Men ingen har kunnat hjälpa dem. Och nu tycker Phlox att det rätta kanske är att inte rädda dem.

Några nya kontakter?  Valakierna samsas alltså på sin planet med Menkerna. Ett lägre stående folk som Valakierna givetvis förtrycker och utnyttjar, men med en jämförelsevis mild hand. De får mat och förnödenheter, men får inte välja själv var de vill bo (inte där den bördigaste jorden finns, till exempel). Men hos Menkerna ser Phlox en stor utvecklingspotential.Så stor att han inte vill ge valakierna botemedlet mot deras genetiska åkomma.

Ordväxlat: Lite långt citat, igen, men tycker att det här meningsutbytet förklarar avsnittets kärna ganska bra.

PHLOX: We’d be interfering with an evolutionary process that has been going on for thousands of years.
ARCHER: Every time you treat an illness, you’re interfering. That’s what doctors do.
PHLOX: You’re forgetting about the Menk.
ARCHER: What about the Menk?
PHLOX: I’ve been studying their genome as well, and I’ve seen evidence of increasing intelligence. Motor skills, linguistic abilities. Unlike the Valakians they appear to be in the process of an evolutionary awakening. It may take millennia, but the Menk have the potential to become the dominant species on this planet.
ARCHER: And that won’t happen as long as the Valakians are around.
PHLOX: If the Menk are to flourish, they need an opportunity to survive on their own.
ARCHER: Well, what are you suggesting? We choose one species over the other?
PHLOX: All I’m saying is that we let nature make the choice.
ARCHER: The hell with nature. You’re a doctor. You have a moral obligation to help people who are suffering.
PHLOX: I’m also a scientist, and I’m obligated to consider the larger issues. Thirty five thousand years ago, your species co-existed with other humanoids. Isn’t that correct?
ARCHER: Go ahead.

Vårdslöst beteende? Ja, det är ju frågan som ställs i det här avsnittet. Vari består det vårdslösa beteendet. Att hjälpa valakierna, eller att inte göra det. Inte ens warptekniken känner Archer att man kan ge valakierna, även om de vill ha den för att söka efter andra raser som kan hjälpa dem med ett botemedel. Utan stor erfarenhet av antimateria kan den kunskapen snabbt förstöra mer än den hjälper.

Till sist bestämmer sig Archer för att ge Phlox rätt. Valakierna får en medicin som botar symptomen, men inte det egentliga botemedlet.

T’Pol vs Mänskligheten: Det här är inte bara avsnittet som förklarar prime directive för Archer. Det är också det avsnitt som faktiskt förklarar varför Vulcanerna varit så försiktiga med att dela med sig av information och kunskap till människorna. De var helt enkelt inte redo för det stora språnget tidigare. Knappt ens nu.

Personlig utveckling: 

Förutom det rent etiska tankegodset i det här avsnittet, så innebär Dear Doctor också ett efterlängtat avsteg från formulär 1A-berättandet i Enterprise.Här är det ett ljudbrev som utgör ramberättelsen i avsnittet. Det är Enterprises läkare, doktor Phlox, som brevväxlar med en utbytesläkare, Jeremy Lucas, som tjänstgör på hans hemplanet.

Det gör Dear Doctor till Phlox stora show. Här lär vi känna doktorn lite bättre, och han framstår faktiskt bara som ännu mer sympatisk än tidigare. Eftertänksam, försiktig och storögt observerande mänskligheten. Han och Hoshi står också för avsnittets humoristiska inslag där hon försöker konversera på Phlox språk. Med oväntade felsägningar.

Matvanor: Ja, Phlox är så trevlig att han till och med kommer undan med att käka samma mat som djuren han håller vid liv i sitt laboratorium.

Sexytime:  Genom Lucas brev får vi lite indirekt veta lite mer om Phlox ursprungsmiljö. Som att hans folks parningsritualer är intensiva och våldsamma. Kanske är det därför som Phlox inte riktigt förstår att Elisabeth Cutler flirtar med honom. Hennes uppvaktning måste framstår som väldigt trevande och långsam jämfört med vad han är van vid. Och, kanske viktigast av allt, de går och ser film tillsammans på Enterprise filmstudio. Men det hela går aldrig längre än en puss på kinden. I alla fall inte i det här avsnittet.

Filmhistorien: Man tittar på For Whom The Bell Tolls från 1943, med Gary Cooper och Ingrid Bergman. Och Phlox är synnerligen fascinerad av människornas reaktion på en snyftare: ” It’s remarkable, Doctor. Even fictional characters seem to elicit human compassion. My shipmates have calmly faced any number of dangers, and yet a simple movie can bring tears to their eyes.”

Det här kändes precis som… Ett avsnitt som successivt blev bättre och bättre ju mer jag skrev om det. Det har en mer komplicerad berättarstruktur än tidigare, ett mer avancerat tankegods och en utveckling av flera olika karaktärer samtidigt. Sedan kanske Archers slutgiltiga beslut är lite hårdare och brutalare än vi är vana vid. Det känns som att någon kapten i någon annan serie hade hittat på en briljant och gyllene kompromiss. Men sådana verkar inte finnas i Enterprise.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 675 tv-avsnitt.

ENT: Silent Enemy. Det där Archer dras med i vapenkapplöpningen och bakar en ananastårta.

Vad är dealen? 

Stackars Archer. Han vill verkligen bara bli kompis med alla som han stöter på ute i galaxen, men hittills är det förvånansvärt många som bemöter hans kontaktförsök med ren aggression. Det kanske inte är så konstigt att han efter ett tag tröttnar och surmulet sätter kursen tillbaka till Jordens solsystem. Han vill ha större och starkare kanoner, annars har Enterprise ingen chans där ute i världsrymden.

Det här är en läxa som han lär sig på det jobbiga sättet, när ett mystiskt skepp vid flera olika tillfällen först kollar in, sedan attackerar och faktiskt även bordar Enterprise. Rymdvarelserna ser riktigt coola ut (bland mina favoriter så här långt), men verkar inte se Enterprise och dess människobesättning som tillräckligt viktiga att kommunicera med.

Nu är det ju inte bara Archer som är sjukt envis på det här skeppet. Även den vapenansvarige britten Malcolm Reed delar uppenbarligen den egenskapen. Så han bestämmer sig för att installera de där superkanonerna på egen hand, redan innan man kommer till Jorden. Och tack vare att han delvis misslyckas med installationen och överbelastar några kretsar så skapar han exakt det supervapen som krävs för att skrämma bort de där elaka utomjordingarna.

Matvanor: Men det finns faktiskt även en b-handling i det här avsnittet. Reed, den envise britten, ska fylla år. Gissa hur Archer tänker sig att man ska fira det. Jo, med favoriträtten! (De tänker verkligen bara på mat i den här serien). Hoshi får i uppdrag att lista ut vad favoritmaten är, men det visar sig att ingen liksom känner Reed. Han har uppenbarligen superstel kontakt med såväl föräldrar och syster som vänner. Sorgligt, tänker jag, men Hoshi tänker bara på FAVORITRÄTTEN. Till sist får hon gå på att han äter allergimedicin för att klura ut att han antagligen gillar…ananas.

Jo, jag förstår att man vill hitta snygga sätt att berätta folks backstory på. Men det här var faktiskt väl ändå en av de mer menlösa b-handlingar vi upplevt i franchisens historia? Den vilda jakten på favoriträtten…

Några nya kontakter? Den där tysta alienrasen ger nästan lika lite väsen ifrån sig som Reeds föräldrar när de får frågan om hans favoriträtt. Men detta gäng aliens verkar även gilla radiotystnad. De två relästationsliknande sonder som Enterprise lagt ut förstör man genast. Undrar om det finns något internationellt avtal kring att låta folks sonder vara ifred, där ute i rymden. Det här är väl också första gången som Enterprise bordas av fiendemakt. Även om de av någon anledning sticker igen när de installerat en kamera.

Vårdslöst beteende? Att man överhuvudtaget drog ifrån Jorden utan fullständiga vapensystem var eventuellt en smula överilat. Alltså, faktiskt extremt korkat.

Personlig utveckling: Det är alltså Reed som står i fokus för det här avsnittet. Men om man nu ska göra en fördjupning av en rollfigur, vore det inte kul om man fick reda på något då. Istället för att bara få reda på att ingen vet något om Reed. Mycket verkstad utan särskilt mycket resultat. Förutom det där som föräldrarna berättar om släkten.

Ordväxlat: Det framgår ju inte exakt av replikerna, men Reeds föräldrar är alltså arketypiskt brittiskt hämmade och stela (bra och obehagligt skådespeleri). Men vi får i varje fall reda på att det finns sjöbefälshistoria i familjen:

MARY REED [on monitor]: The Reeds have been navy men for generations.

STUART REED [on monitor]: Until Malcolm decided to join Starfleet. I suppose the ocean wasn’t big enough for him.

ARCHER: He’s a long way from home in any case, Mister Reed. I’d like to do something for his birthday, make him a special dinner. I was hoping you could tell me what he likes to eat.

MARY REED [on monitor]: Captain, Malcolm’s never been comfortable making requests.

ARCHER: I’m not sure I understand.

STUART REED [on monitor]: He always ate whatever was put in front of him.

ARCHER: Are you saying he doesn’t have a favourite food?

MARY REED [on monitor]: Not that he’s ever told me.

ARCHER: Well, if you happen to think of anything you can always contact me through Starfleet.

MARY REED [on monitor]: Give Malcolm our best.

ARCHER: I will.

STUART REED [on monitor]: Safe journey, Captain.

Sexytime: Hoshi är så aggressiv när hon försöker ta reda på Reeds favoriträtt att det uppstår en mycket stel situation där han tror att hon stöter på honom. Det här med “jag har en kokplatta på rummet” kan ju så lätt misstolkas.

T’Pol vs Mänskligheten: Det ska tydligen skojas om att T’Pol inte vet hur man äter med pinnar. Alltså. De där snubbarna på Enterprise, olidligt dryga. Och Archer drar sig in i det sista för att kalla på Vulcanerna för att få hjälp. Så länge att det utomjordingarna hinner sabba relästationen.

Det här kändes precis som… kan inte påminna mig några andra avsnitt om stumma aliens och favoriträtter. Så på sätt och vis är det här kanske ett nyskapande avsnitt.

Några coola aliens räcker inte för att rädda ett helt avsnitt. Inte en ananastårta heller. Silent Enemy kändes väldigt mycket som en filler, ett mellanavsnitt som skulle fylla ut säsongen. Det som hände här hade lätt kunnat sammanfattas på fem-sex minuter i ett annat avsnitt. Jag menar, hela skälet till att de där alien-nissarna återvänder till Enterprise flera gånger innan de bestämmer sig för att anfalla på allvar är ju bara föra för att kunna fylla ut ett helt avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 674 tv-avsnitt.