Lower Decks: No small parts. Dunderfinal med referensfäst och gäststjärnor (även om det är samma som i alla andra serier)!

Kände mig lite dum när jag såg det här avsnittet, strax efter att jag lite stöddigt skrivit att det inte fanns något att tillägga i relationen mellan Freeman och Mariner och deras komplicerade mor/dotter-relation. För det fanns det ju. Upplösningen och försoningen, förstås, som här inträffar som en direkt följd av att Boimler av misstag (givetvis) röjer hemligheten om släktskapet för hela bryggan, och därigenom hela skeppet.

Mor och dotter sluter alltså någon slags fred. För i slutet av det här avsnittet inser Freeman att det 1: kan vara ganska bra med en anarkistisk vildhjärna ombord, och 2: det kanske till och med är bra med en anarkistisk vildhjärna ombord som kan göra alla de saker som hon själv som kapten inte kan våga sig på. Ett något transaktionellt utgångsläge för en bra relation mellan förälder och barn, tycker jag kanske, men åtminstone bättre än det ställningskrig som pågått under hela den här säsongen. Själv hade jag kanske, om jag varit Mariner, inte riktigt kunnat släppa att morsan inte ville att folk skulle känna till familjebandet eftersom jag som barn var så misslyckad:

Freeman: Ugh. Why did we ever keep this a secret in the first place?
Mariner: Ugh! I just wanted to fly under the radar!
Freeman: And I didn’t want anyone to know the most demerited officer in the fleet was my daughter.
Mariner: Well, Wesley Crusher worked with his mom. Maybe everybody’ll be cool about it.

Har man orkat så här långt in i Lower Decks, då är man nog också ett ganska inbitet Star Trek-fan. Ja, så känns det i varje fall som om skaparna till serien tänkt, Under säsongens lopp har tonen i serien gradvis blivit lite mindre inkluderande och allt mer Treknördig. Och det är som att man lägger in en ännu högre referensväxel i säsongsavslutningen, som till exempel med att Freeman gör ett återbesök på Beta III, spelplatsen för TOS-avsnittet The Return of the Archons. Det är den där planeten där en rätt vrickad artificiell intelligens tagit makten över befolkningen. Kirk ställer allt till rätta i sitt äventyr på planeten. Men nu, när Freeman och hennes crew gör ett återbesök visar det sig att man fallit tillbaka in i gamla mönster. Tydligen har stordatorn Landru lyckats laga sig själv, och den våldsamma röda timmen återintroducerats. Dumt, tycker Freeman, och blir irriterad över Stjärnflottans sätt att ingripa en smula i vissa civilisationers affärer, och sedan bara dra därifrån. Ett lite rart sätt att i det här avsnittet ändå skapa någon slags kontext kring Kirk och de andras väldigt inkonsekventa förhållande till Generalorder 1/The Prime Directive. Man passar på att göra ett gölligt pappa-TOS-skämt också, förkortningen står enligt Ransom för Those Old Scientists (gäsp).

Men det kommer mer retro-content farande genom rymden. Måltavlan är kapten Dayton, hon som nyss räddades från en energivarelse i ett tidigare avsnitt och kanske inte direkt hade nerver av stål. Nu blir hon attackerad av ett Pakled-skepp (figurer som förekommit i både The Next Generation och en massa Deep Space Nine-avsnitt). Besättningen på Cerritos förstärks också med en exocomp (som en del kanske känner igen från The Next Generation). Och så dyker Ryker och Deanna Troi upp som räddande änglar i slutet av avsnittet. (Visst är det ändå lite speciellt att det är just de två som ALLTID får göra gästframträdande i andra Star Trek-serier. Eller så är det just det man driver med här, man skojar ju till och med om deras gästframträdande i den gamla Enterprise-serien). Sen finns det ytterligare några mindre detaljer strödda genom avsnittet, som när Ransom tittar på sin padd och en bild från den animerade Star Trek-serien TAS dyker upp, eller att Mariner smugglat in en Tribble ombord. Att det finns en löjtnant ombord på Cerritos som tror på konspirationsteorier om att changelings inte finns är kanske det smartaste sättet att koppla ihop Star Trek-referenser och samtiden på hittills. Lite Lower Decks-repriser blir det också, som när den galna digitala assistenten Badgey dyker upp på nytt i det här avsnittet.

Något överraskande avslutas denna säsongsavslutning med något som faktiskt är ett slut. Boimler far iväg för att göra karriär på Rykers skepp. .Rutherford har fått en total minnesförlust, och är definitivt redo för en omstart. Mariner och Freeman är sams. Och den ilskne bajoranen Shaxs är missing in action. Men jag antar att ödet (och ett taggat förfatarteam) kan sammanföra de alla på nytt i en kommande säsong. Även om en del av mig tycker att det vore rätt så radikalt att våga byta ut manskapet (och huvudpersonerna) på de undre däcken mellan säsongerna. Jag tänker att en del av dem ändå kanske inte är ämnade att stanna där nere för alltid?

Som helhet, ett yvigt och retrodoftande avslutningsavsnitt. Idén att Star Trek-franchisen numera producerar parodier på sig själv har visat sig vara ganska lyckad. Men jag trodde nog ändå att den här serien skulle innehålla lite mer av klasskritik och socialrealism, nu är det som att nostalgi, kärleksfulla kommentarer till själva Star Trek-konceptet och Trekianska referenser blivit huvudsaken. Å andra sidan är Lower Decks faktiskt en serie som fungerar bättre som en inkörsport till Star Trek-franchisen än dammiga gamla serier som TNG och DS9 kan.

Betyg: 10/10.

Det här är avsnitt 10/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 796 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Crisis point. Det där holodäcket blir en långfilm.

Alltså, så sent som efter förra blogginlägget reflekterade jag för mig själv kring underanvändandet av holodäcket och dess dramaturgiska möjligheter i den här serien. Men så kommer Crisis point, ett nästan helt holodäckfixerat avsnitt, och jag förstår att man kanske varit tvungna att ransonera lite inför denna brakfest till holointrig.

Här försöker två av våra huvudpersoner använda holodäckets möjligheter för helt skilda syften. Boimler har jobbintervju med kapten Freeman inbokad, och har därför programmerat ihop en exakt simulering av hela besättningen byggd på deras personliga logginlägg (ett material som eventuellt inte är tänkt att användas på det här sättet). Medan Mariner bygger vidare på Boimlers plattform för att skapa ett egocentrerat äventyr där hon äntligen ska kunna hämnas på sin mamma, som ju just är kapten Freeman. Morsam, som understått sig att beordra Mariner att gå till en psykolog. Men utan att hon själv riktigt är medvetet om det, bygger Mariner i det här avsnittet sin egen terapimodell, lite mer actionfylld än terapisoffan.

I det långfilmsliknande äventyr hon sätter samman på holodäcket (med tredimensionella förtexter och allt) spelar Mariner Vindicta, en hämndlysten skurk som anfaller Cerritos. Men det hon inte räknat med är att hon själv också finns i den här holodäckssimuleringen, som en version av sitt vanliga jag. Och holodäcksversionens version är betydligt mer kärleksfull mot sin mor än vad vi brukar få se henne vara. Mariner utkämpar alltså, bokstavligt talat, ett psykodrama på holodäcket. Inte bara med sin morsa utan även med sig själv, där den framprogrammerade versionen av Mariner har bättre koll på både sitt känsloliv och sina drivkrafter än sin verkliga förlaga.

Upplevelsen blir en välgörande terapilektion för den riktiga Mariner. Men dessvärre även en lätt traumatiserande upplevelse för Boimler, som när han kikar in på slutet av “filmen” får reda på att Mariner är Freemans dotter. Och att kaptenen verkligen inte vill att det ska bli allmänt känt ombord. Att sitta inne på den informationen gör Boimler så stirrig att han helt misslyckas på sin jobbintervju med kaptenen. Medan Freeman blir så pass misstänksam när hon ser Mariner harmonisk att hon genast tror att det är något djävulskap på gång och går till skeppets terapeut för att försöka få honom att berätta vad dottern sagt till honom .

Jag har inget emot att det ägnas mycket speltid åt Mariners ansträngda förhållande till sin morsa, men så här långt i serien (och det är ju inte mycket kvar av den här säsongen) så är det också den enda relationen som faktiskt fått utvecklas i Lower Decks. Som ToT skrev i kommentarerna till blogginlägget om Much ado about Boimler så är det ju dessutom så att man redan nästan börjat upprepa sig.: “Mariners historia ju nästan är identisk med den i Moist Vessel, bara byt ut mamman mot gamla bästisen…”. Vid det här laget är det ju bara att acceptera att Freeman v/s Mariner är den långa, sammanhängande storylinen i den här säsongen. Men det gör mig också lite irriterad, det hade ju varit roligare om även de andra tre huvudpersonerna getts lite mer kött på benen.

Fast nu är det här ju trots allt en komediserie, och endimensionella karaktärer räcker ganska långt. Och man kan väl säga att även Star Trek-konceptet i sig är en av huvudpersonerna i serien. Ett huvudsyfte med serien är ju att kärleksfullt driva med det. När man den här gången leker med Star Trek-filmatiseringarnas konventioner så börjar man, förstås, genom att parodiera den sega inflygningen mot Enterprise från den första långfilmen. Men det blir också lite sköj kring holodäckets återkommande figurerer. Som att det är Leonardo da Vinci som på slutet tar kål på den pånyttfödda versionen av den avlidna Vindicta (Jag kanske inte behöver berätta att Vindicta begravs genom att hennes kropp skjuts ut i rymden i en kista och sedan landar på en planet där hon återfår livet. Däremot funderar jag lite på exakt hur det går till när holodäcket tar över en rollfigur som tidigare spelades av en riktig person).

Det var väl också hög tid att ägna lite mer utrymme åt Generalorder Ett/The Prime Directive. Avsnittet inleds med en lite väl initiativrik Mariner som hjälper ett ödlefolk med att störta råttfolket som använder använder dem som matförråd. Man förstår ju också varför Freeman faktiskt är kapten när hon blåser av dotterns revolution och istället löser problemet på planeten genom att erbjuda råttorna matreplikatorer (varför kom ingen på det i Discovery för att rädda kelpierna en gång i tiden). Jag skrockade även en del över Cerritos psykolog, som har ovanan att associera till mat hela tiden. En harmlös rollfigur och ett billigt skämt. Men rätt kul, trots allt.

Lower Decks når nya nivåer av Star Trek-självrefererande här, i och med introduktionen av långfilmskonceptet och väldigt tydliga citat från de riktiga Star Trek-filmerna. Men jag hoppas också att manusförfattarna nu känner sig lite klara med fördjupningar av den här mor/dotter-relationen. Alltså, givetvis kan de få fortsätta att gnabbas med varandra även i fortsättningen, men efter att Mariner i stort sett är redo att ta livet av sin holodäckssimulerade mor så ser jag inte riktigt hur man ska kunna ta det här mycket längre. Nu vill jag veta allt om Rutherfords pappa-komplex i stället. Kanske var det en glimt av det vi fick se när han nu i Star Trek-holofilmen fick en chans att säga till sin chef exakt hur mycket hans beundrar honom.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 9/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 795 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Veritas. Rättegången som inte är en rättegång.

Lower Decks fortsätter att jobba sig igenom Star Trek-troperna. Den här gången är det dags för den typiska alien-rättegången att hamna i fokus. Men, spoiler alert, det hela visar sig under avsnittet skälvande slutminuter inte alls vara en rättegång utan snarare hur någon från K’Tuevon Prime föreställer sig en överraskningsfest. I det här fallet för att hylla Stjärnflottebefälen som räddat honom från fångenskap hos romulaner. (Vill man vara riktigt pretentiös kan man till och med säga att det här är Lower Decks egen version av Rashomon, men jag är inte helt säker på att det faller ut till den animerade variantens fördel).

Gänget från de undre däcken är kallade (kidnappade, faktiskt) till lokalen för att ge vittnesmål kring vad som hände ett visst datum. Men de är inga drömvittnen, direkt. Antingen så har de inte riktigt koll på vad som inträffat eller så följer de strikt reglerna om sekretess och hemligstämplade uppgifter så att delar av historien blir helt obegriplig. Överlägset mest underhållande är Rutherfords vittnesmål. Dagen i fråga blir han tillsagd att uppdatera sitt implantat med nya uppgifter, detta kräver dessvärre massor av omstarter av programvaran – och varje gång det sker får Rutherford en minneslucka. Hur implantatet samtidigt kan ta över hans kropp (och på köpet göra honom betydligt mer handlingskraftig och hjältemodig än annars) är något som vi kanske inte får riktigt förklarat för oss någonsin. Men det är rätt kul.

Att det uppstår en viss oklarhet kring vad det här är för ett slags event är inte så märkligt. Har man följt Star Trek är det ju så här en alien-domstol ska se ut: avsnittet utspelas till största delen i ett slags bergrum, där de åtalade befinner sig på botten medan åskådarna sitter och ser ner på dem på sittplatser som är placerade längs väggarna. Och i ett slags stråle hänger Cerritos befäl liksom i luften.

Utelämnade förklaringar är också något som kännetecknar det här avsnittet. Att man driver så njutningsfyllt med konceptet att man inte ens bryr sig om att göra en heltäckande story. Efter att avsnittet är slut vet man till exempel fortfarande inte varför de som var dåliga på att vittna skulle tvingas bada med en massa ålar.

Till slut visar det i alla fall sig att mannen som leder förhöret, Clar, är samme person som blir fritagen från sin romulanska fångenskap i den räddningsaktion som vi fått berättat för oss genom de olika fragmentariska vittnesmålen. Clar hade tänkt sig att lower decks-personalen skulle kunna berätta om den ädla och farofyllda undsättning som Stjärnflottan låg bakom – i stället fick han inblick i en slumpartad och lätt kaotisk arbetssituation. Vilken flopp för honom. Å andra sidan hade han bara bokat festlokalen i 22 minuter, så eventuellt var inte det här eventet lika viktigt för honom som han lät påskina.

Man kan förstås glädja sig åt en rad detaljeri det här avsnittet: ett Gorn-bröllop, eller när skeppsläkaren förirrar sig in på ett skepp i en annan dimension. Q dyker också upp två gånger, och som vanligt är det mänskligheten som ska prövas. Ett koncept som ju – som bekant – blivit så tröttsamt tjatigt att den här serien inte ens orkar göra en särskilt omfattande parodi på det. Men en (eller i det här fallet två) blinkningar kan man i varje fall kosta på sig. Och det känns väldigt lagom.

Som helhet, kul tittning om än lite slappt sammanfogat.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 8/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 794 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Much Ado About Boimler. Det där Boimler blir transportörskadad och Mariners bästis vickar som kapten.

Inget Star Trek-koncept känns komplett utan transportörtrubbel. Så nu är den här serien i alla fall mer fullständig än tidigare. Det är förstås Boimler som hamnar i ett stadium där han bara är semi-materialiserad, det vill säga genomskinlig, och till en början åtföljd av ett irriterande transportörljud. Det där ljudet går ganska lätt att stänga av, men att göra Boimler till en människa av kött och blod igen visar sig bli lite svårare. Det beslutas att han ska skickas iväg till The Farm, en plats där offer för olika freak-accidents skickas för vård och rehabilitering. Boimler får sällskap på färden av Tendi och den hund hon framställt i ett laboratorium. The Dog, som hon kallar den, har nämligen en del oväntade biverkningar av sin unika tillkomstmetod. som till exempel att den förvandlas till ett monsterliknande väsen då och då (mot slutet av avsnittet får vi även reda på att den kan prata och levitera).

Manusförfattarna har förstås haft otroligt kul här, när man leker med tanken att The Farm antingen är ett paradis för dem som skadats i tjänsten, eller en vilsedande myt för att kunna isolera och internera Stjärnflottans pinsamma misstag. Upphovspersonerna har frossat i freakiga olyckor från Star Treks historia, men även hitta på en och annan ny katastrof (men visst finns här en bismak av funkofobi?).

Kapten Freeman är på ett superviktigt uppdrag, så Cerritos får en vikarierande kapten. Det visar sig vara Mariners vapendragare från Stjärnflottans akademi, Amina Ramsey. Polaren från förr vill gärna ha Mariner som sin försteofficer, vilket förstås leder till hennes vanliga karriärs-tourettes. Mariner är så orolig över att Ramsey ska erbjuda henne jobb på ett annat skepp inom Stjärnflottan att hon medvetet gör bort sig för att inte bli befordrad. Hennes verkliga kompetens kommer inte fram förrän man påträffar ett annat Federationsskepp, The Rubidoux som attackerats av en energiätande alien. En typisk trekkisk krissituation alltså. Och som vanligt lyckas man förstås transportera över alla ombord till Cerritos, men eftersom glitchen i transportören fortfarande finns kvar så är alla semitransparenta, transportörsringande varelser när de kommer fram till skeppet.

För Boimler och de andra olycksdrabbande får faktiskt till sist reda på att de inte ska sättas i något koncenrationsläger, utan att The Fram finns på riktigt och är ett paradis komplett med härliga drinkar och ett ordentligt spa. Men lagom till sin första massage så försvinner förstås Boimlers transportörbesvär, och han blir utkickad från paradisplaneten. Much Ado About Boimler är ännu ett underhållande avsnitt som både tar fasta på Star Trek-historien och vågar ta sig friheter med den. Gillar framför allt den hysteriska och långtifrån modiga befälhavaren på The Rubidoux som inte hanterar stressiga situationer eller dödsfara på ett särskilt värdigt sätt..

Men jag har en sak som jag ändå måste sätta på minussidan. De här avsnitten försvinner så himla snabbt från mitt minne. Det är extremt kul så länge det varar, men kanske en starkare övergripande och sammanhängande story, eller några spridda ögonblick av allvar här och där kanske hade gjort susen? Eller så håller jag bara på att bli gammal.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 7/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 793 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Terminal Provocations. Skrothandlar-, AI- och holodäcksattack i seriens bästa avsnitt så här långt.

Jag tror jag kommit på ett av skälen till varför det går lite långsamt för mig att blogga om den här serien (förutom att jag fått ett nytt och all consuming jobb, förstås, som jag då har semester från just nu, därav något ökad bloggfrekvens). Lower Decks är så himla bingeable. Det är precis lagom långa avsnitt så att man inte riktigt får nog, utan hellre stannar uppe till fem på natten för att fortsätta kolla på ytterligare ett, än att man faktiskt sätter sig ner och skriver en text om det man just sett. Det är ett ganska gott betyg, tror jag. I och med det här avsnittet tycker jag också att serien till sist hittat sin form. Högt tempo, tre underhållande (och bitvis ondskefulla) parallellhandlingar samt en bisarr händelseutveckling som både expanderar seriens universum och är i samklang med Star Trek-franchisens själ. Jag fick TVINGA mig att inte se ett avsnitt till när det här var slut. Mitt i natten, medan måsarna skrek utanför fönstret.

Av de olika delarna i det här avsnittet är jag mest förtjust i Badgey, den virtuell assistenten som Rutherford lagt in i sitt hemmasnickrade holodäcksprogram. En, till en början, trevlig och artig instruktör, som ganska snabbt förvandlas till en ondskefull hämnare som vill förgöra sin skapare. Ungefär sådär illasinnad som vi väl alltid anat att det där hjälp-gemet Clippit i Microsoft Word innerst inne var (också känd som Clippy för de som kände sig lite mer familjära med konceptet).. Det måste ju ändå handla om någon form av kollektivt medvetande/instinkt som gjorde att i stort sett alla som använde Word på gemets tid hatade den där figuren som jämt poppade upp med sina “tips” precis när man kommit igång med skrivandet. Eller var det verkligen bara jag? För mig var det i alla fall ingen överraskning när Badgey flippade. utan högst logiskt.

Skälet till att Tendi och Rutherford är på holodäcket och i hans hemmahackade holodäcksäventyr är hennes bristande erfarenhet när det gäller rymdpromenader. Tendi lyckades få betyg i aktiviteten på Stjärnakademin utan att genomföra kursen (Stjärnflottan är verkligen en rätt sunkig plats i de här serien). Men träningen går snart ut på att överleva. Det är lite oklart om Badgey är ondskefull redan från början, eller om det är incidenten när programmet laggat och Rutherford sparkar på Badgey som utlöser den här reaktionen. Ett kortare strömavbrott höjer insatserna när programmet strippas från skyddsreglerna och Badgey börja ta livet av andra figurer inuti holoäventyret. Det här är definitivt den bästa av de tre parallella handlingarna i det här avsnittet.

En annan handlingstråd inbegriper kapten Freeman och ett Drokmani-skepp. Freeman försöker återta vrakdelar från Federationsskepp, medan Drokmani-befälhavaren menar att rymdskräp tillfaller den som hittar det. När de blir oense börjar Drokmanierna använda traktorstrålar för att kasta gamla vrak på Cerrito. Freeman försöker in i det sista hitta en fredlig lösning, men situationen blir prekär när skyddssköldarna börjar fallera. Och att de gör det beror på ett underhållsarbete som gått åt pipan.

Av misstag skapar Boimlers gamla klasskamrat Fletcher en liten mini-V’ger av en datormodul. Han skulle ha utfört någon form av underhåll på de där modulerna, men när han körde fast försökte han öka sin egen IQ genom att koppla upp sig till en av dem. Men det verkar som om det enda han lyckades med var att exportera sin kunskapstörst till modulen som förvandlas till ett brutalt digitalt monster som försöker inkorporera så mycket vetskap som möjligt. Lyckligtvis lyckas man få ut den ur skeppet, varpå den sedan löser kaptenens problem med Drokmaniskeppet på ett handfast och destruktivt sätt. Jag minns inte längre om de på något vis tar hand om resterna av modulen efteråt, annars lär man ha skapat en skräckversion av AI som skulle kunna fungera som backstory till det som senare händer i Discovery…

Jag gillar hur det här avsnittet fortsätter en gammal stolt tradition med artificiella intelligenser som flippar ur. Jag tycker också att Mariners och Boimlers vänskap fördjupas här (och är glad att jag aldrig kommer att få reda på exakt vad den där Chu Chu-dansen egentligen är),. liksom som den idiotiska konflikten med Deltaskiftet (de som är vakna NÄR ANDRA SOVER!!!). Ett ljuvligt avsnitt helt enkelt, och en bra blandning mellan gamla tropes och nya katastrofer. Och kanske också det första avsnittet som börjar likna upphovspersonens litterära Star Trek-parodi.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 6/10 av första säsongen av Star Trek: Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 792 tv-avsnitt. Och lite till…

Lower Decks: Cupid’s Errant Arrow. Det där Boimler drabbas av en dejtingparasit.

Det är ändå något speciellt med en bästis som inte kan acceptera att man dejtar någon som är het. I Boimlers fall är denna bestie förstås Mariner, och eftersom hon både har livlig fantasi och ett överskott av handlingskraft så blir det ganska dramatiskt för Boimler att presentera henne för sin nya flickvän (som dessutom har högre rang än honom, det antyds i varje fall att det inte är något som brukar hända inom Stjärnflottan).

Mariners olika förklaringsmodeller till varför Boimler har en snygg tjej? Tja, första gången hon ser Barbara Brinson krama om Boimler så försöker hon avsluta det holodäcksprogram som hon eventuellt tror är igång. Sen gissar hon på att Brinson troligtvis är en alien, och berättar om en hemsk incident på Deep Space Nine där hennes kompis drömkille visar sig vara en harvongiansk shapeshifter. Som dessutom hann äta upp kompisen innan Mariner hann gripa in. Andra gissningar är att Barbara är en suliban, en omopererad cardassier eller kanske en klon? Ja, hon gör till och med en sån där anslagstavla full med snören som man i alla krimserier på tv för att presentera sina teorier för Boimler. Som kanske inte var helt överlycklig över hennes engagemang i den här frågan.

Men när Boimler får reda på att Brinson haft ihop det med Cerritos egna drömhunk Jet, så blir han däremot enormt svartsjuk, och gör bort sig ett flertal gånger när han försöker imponera/spionera på Barbara som förstås ska jobba supernära sitt ex ett tag. Men trots alla pinsamheter tappar Brinson ändå inte totalt intresset för Boimler. Och som om inte det räckte som bevis för att något skumt var på gång, så hittar Mariner ett urvuxet parasitskal på skeppet. Allt mynnar ut i att det är Boimler som är den som bär på parasiten – den sitter fast förankrad på hans bakhuvud. Och det är förstås den lilla gröna larvliknande saken som gör honom oemotståndlig för Brinson. När parasiten är borta nyktrar hon förstås till och dumpar honom. Några highlights på vägen till upplösningen: Mariner hinner se Boimler naken (det är tydligen något outsägligt hemskt, just sexualitet får alla ombord att uppföra sig som om de vore tonåringar?). Hon bondar också med Barbara medan Boimler är medvetslös, då de passar på att dela de värsta och mest pinsamma misstagen han gjort. Med en bästis som Mariner behöver Boimler inga fiender.

Det finns två helt okej bihandlingar här också. Kapten Freeman tvingas förhandla med NIMBY-aliens samtidigt som hon ska försöka rädda dem från en sönderfallande måne. Till sist inser hon att den som är mest besvärlig att göra till lags bor ensam med sin fru på en egen asteroid (eller var det en planet). Trots hans numerära underläge kräver han specialbehandling. Det får han förstås inte. Och så håller Rutherford och Tendi på att bli tvångsvärvade till systerskeppet Vancouver. Men alla tekniska innovationer till trots, så slåss de för att få vara kvar på sitt gamla risiga skepp. There’s no place like home, antar jag.

Ett betydligt fräsigare avsnitt än det förra, lite sega. Visst, det kanske var lite mer tufft och politiskt att driva med några av Star Trek-franchisens misslyckade flirtar med religiös och andlig tematik. Men Star Trek och parasiter har alltid varit en osedvanligt lyckad kombination. Så också den här gången.

Betyg: 8/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 791 tv-avsnitt. Och lite till

Lower Decks: Moist Vessel. Om modersuppror och befälstortyr.

Mina delade känslor inför den ena av den här seriens två huvudpersoner fortsätter i det här avsnittet. Jag menar, att gäspa högljutt när någon håller på att genomföra en briefing på ett möte är faktiskt inte okej. Inte ens om man har en sårig relation med sin morsa (som i det här fallet är ens kapten).. Eller om den som tydligen ska vara outhärdligt långtråkig (kapten Durango, spelad av Haley Joel Osment!) inte ens hinner säga ett ord innan Mariner (för det är hon som jag stör mig på) börjar med sitt gäspande. Framför allt är det oförlåtligt när ämnet är så pass intressant som ett generationsskepp där hela besättningen dött, men där det finns ett slags livselixir som kan ge liv till icke-organiska material.

Ja, så pass rude är Mariner att man i det här avsnittet börjar fundera på om skälet till att hon väljer att arbeta på morsans skepp är att hon hade fått sparken från alla andra posteringar inom Stjärnflottan. Den egotrippade “hjälten” i den här serien, Jack Ransom, verkar tycka samma sak. Men planen som han och kapten Freeman till sist enas om är ett lära Mariner en läxa genom att ge henne de värsta jobben ombord, gång på gång på gång. Tanken är att hon då frivilligt ska be om förflyttning. Men eftersom Mariner lyckas göra även skitjobb lustfyllda, så kommer den ömma modern snart på vad som verkligen skulle kunna få Mariner att säga upp sig: en befordran. Att vara ett befäl är hennes verkliga mardröm. Av någon anledning gillar hon inte att sitta på meningslösa ledningsgruppsmöten, eller pliktskyldigt tvingas att närvara på diverse uppträdanden ombord.

Några nya insikter om livet ombord får vi trots allt också oss till livs. Som varför det är så läskigt att rengöra filter till holodäcket (jag fattade i alla fall det som att folk använde det för att ha sex?).

I B-handlingen får vi följa den kanske mest irriterande rollfiguren i hela den här serien. Tendi, när hon sabbar en ceremoni där en besättningsman ska upphöjas till en annan dimension. Men det blir inte något av det kroppslösa medvetandet när Tendi råkat ramla rakt in i någon form av sandmönster på golvet. Hon kan förstås inte komma över den här fadäsen utan försöker “hjälpa” den där besättningsmannen med sina metafysiska bryderier. Otroligt irriterande, faktiskt. Boimler får också vara med på ett litet hörn. Han missförstår hela upplägget med Mariners befordran, och försöker själv imponera på befälen genom att vara en mer ondskefull och anarkistisk version av sig själv. Det vill säga, spilla kaffe i Ransoms skrev. Det är verkligen tur att det så här dags i avsnittet äntligen är dags för den där livsskapande sörjan att börja läcka ut ur generationsskeppet och ta sig in i och börja terraforma Stjärnflottans skepp. Det här avsnittet var inte på väg mot något kul ställe.

Allt slutar förstås ändå ganska bra. Mariner räddar allas liv och bondar med morsan, bara för att sedan göra bort sig igen och återgår till marktjänst igen. Mannen som Tendi sabbat upphöjningen av erkänner att allt egentligen var fejk, och att han skyllde på henne när han inte själv lyckades uppgå i världsalltet. Bara för att, efter att han räddat Tendis liv, faktiskt genomgår någon form av transformation till en högre dimension. Det verkar däremot mest vara en enormt plågsam process. I avsnittets repliker refererar man till Wesley Crushers och Amanda Rogers upplevelser. Ändå tänker jag mest på Kes. Får se om den här olycklige dimensionsresenären gör en Fury och återvänder för att hämnas.

Så det här var alltså avsnittet som skulle förklara och fördjupa konflikten mellan Mariner och hennes morsa. Bra tänkt att lägga det här i serien, tycker jag. Däremot var det också ett avsnitt som jag inte tyckte var så…kul. Kanske för att jag tycker att både Mariner och Tendi bägge är rätt jobbiga, om än på helt olika sätt. Fast frågan är väl om jag gillar någon av de där undre däcks-typerna över huvud taget. Det känns fortfarande som att parodierna på de med högre rang i Stjärnflottan är mycket mer underhållande än de lite lama knegarna i botten av hierarkin.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 4/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 790 tv-avsnitt. Och lite till

Picard: Trailern för säsong två är rena rama rysaren: Q, en ny tidslinje och (eventuellt) en resa i tiden.

Några här har ju börjat reta mig i förväg. Det faktum att Q ska göra comeback i den andra säsongen av Picard ger mig givetvis kalla kårar längs ryggraden. Och när jag ser trailern hör jag olycksbådande repliker som “time has been broken” och “we can save the future”. Jorå, det verkar som om vi kryssar rakt in i en ny tidslinje i den här säsongen. Och jag som bara längtar efter en klar och tydlig färd framåt i en och samma tidslinje och verklighet.

Ju mer jag tänker på första säsongen av Picard känner jag så otroligt snuvad på allt det göttiga den serien kunde ha blivit. Den här trailern gör mig, för första gången någonsin, helt avtänd på en Star Trek-serie. Min enda tröst är att hela säsongen visar sig vara en produkt av en Jean-Lucs senila hjärna. Och det är ju en hemsk tanke att hänga fast vid.

Star Trek-litteratur: Redshirts. En Star Trek-parodi som inte är en Star Trek-parodi.

Den här boken har varit mitt “att läsa på lediga stunder”-projekt under mitt första halvår som New York-korre för Sveriges Radio. Det har inte varit så många sådana, inser jag, när jag kommer fram till att det tagit fyra och en halv månad för mig att klämma den här. Och då är det ändå en välskriven, lättläst och rätt kul roman, det här. Och betydligt mer komplex än vad man tror från början.

Utan att spoila för mycket, så handlar Redshirts om hur besättningen på Intrepid, ett flaggskepp för Universal Union, inser att det är något märkligt som sker ombord. De med låg rank eller som nyligen börjat jobba på skeppet dör som flugor under uppdragen, medan vissa ombord verkar kunna överleva vilka umbäranden som helst. Ja, skeppets störste hjälte tillfrisknar till och med orimligt snabbt från de olika sjukdomar, attacker och skador som han utsätts för. Och hur kan det finnas en liten märklig manick som alltid lyckas lösa alla gigantiska och komplicerade problem innan katastrofen inträffar? För att sammanfatta det hela, läget ombord verkar mest av allt påminna om berättandet i en tv-serie med huvudpersoner, biroller och dramaturgiska vändpunkter. En ganska medioker tv-serie, dessutom.

Men författaren John Scalzi nöjer sig inte med att bara göra en lustig parodi på vad som skulle hända om tv-dramaturgi skulle kunna påverka verkligheten. Bokens sista tredjedel utgör ett slags bakvagn. Tre historier, berättade ur första-, andra- och tredje-personperspektiv. Och de där sista kapitlen är också det som höjer hela nivån på boken. Berättelsen om tv-serievärlden jag nyss läst ges nya djup och perspektiv. Och John Scalzi själv får släppa leka loss lite i olika berättartekniker.

I sitt efterord är Scalzi tydlig med att den lite torftiga tv-serien i boken inte har Stargate: Universe som förebild, den kortlivade serie som han själv arbetat med. Snarare indikerar väl namnet på boken att han använt lite andra serier som jag skrivit om här på bloggen som inspiration, men hela tiden på ett kärleksfullt sätt. Scalzi är även SF-författare, och driver dessutom bloggen Whatever med sin dotter Athena. Vi får se om jag ger mig på några av de där SF-serierna som han skrivit, men den här kan jag i alla fall rekommendera, varmt. Även om jag det är med viss ansträngning jag sorterar in den under fliken Star Trek-romaner.

Betyg: 8/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 789 tv-avsnitt. Och lite mer.

Lower Decks: Temporal Edict. Det om bufferttid och Boimlereffekten.

Det här blir bara bättre och bättre för varje avsnitt. Och lite extra nöjd är jag med det här äventyret, eftersom det faktiskt förklarar ett av, Star Treks största mysterier för mig. En grej som irriterat mig ända sedan originalserien, faktiskt. Det här med att kaptener och andra befäl i den här serien så ofta struntar i den tekniska personalens uppskattningar av hur lång tid det ska ta att till exempel fixa warpmotorn eller laga vapensystemen i olika krissituationer. Jag vet till exempel inte hur många gånger jag sett stackars Scotty sättas på plats av Kirk. Vad Scotty än säger så verkar Kirk kunna förhandla ner budet. Halva tiden, har jag för mig att det till och med var en gång. Och som Kirk säger blir det oftast också. Scotty och hans personal levererar mot alla odds. Vilket i och för sig inte stärker Scottys förhandlingssituation vid nästa kris. Som tittare undrar man mest om Scotty är mytoman, eller bara har väldigt dålig tidsuppfattning.

Förklaringen, enligt det här avsnittet, skulle kunna vara Buffer time. Principen att man alltid ska ta till i överkant när man uppskattar hur lång tid en arbetsuppgift ska ta. Ingen av de överordnade har ändå en aning om hur tidskrävande jobbet är, och den lediga tiden kan användas till att dricka drinkar, eller bara hänga lite.

Fast i det här avsnittet får kapten Freeman till sist reda på Bufferttidsprincipen och drar igång ett effektivitetsprogram som ger hennes besättning arbetsvillkor i klass med folk som arbetar inom hemtjänsten. På deras paddor räknas den uppskattade tiden för varje moment och arbetsuppgift ner, sekund för sekund, och alla springer runt som yra höns för att inte misslyckas med sitt ackord. Och för kapten Freemans del, så verkar hon gå in i rollen som tidsstudieman med sällan skådad passion. Ja, så viktig är den här effektivitetsreformen för henna att Freeman är i färd med att låta en främmande makt ta över hela skeppet snarare än att låta folk överskrida några deadlines. .

Den främmande makten i det här fallet är för övrigt Gelrak V. Befolkningen där är ursinnig efter att Cerritos stressade representanter tog med sig fel artefakt dit för en sån där högtidlig hälsningsceremoni. Och det vart ingen vidare succé att ta med sig en bit trä från Mavok Prime till Gelrak. Tvärtom, situationen blir direkt farlig efter att Gelrakerna hojtat något i stil med “You got wood” några gånger. Det visar sig att träbiten är en oerhörd förolämpning mot gelrakierna och det uppstår blodvite. Ransom och Mariner hamnar i samma cell, och får reda på att en av dem måste slåss mot en monsterliknande best för att rädda livet på resten av besättningen. Fast först fajtas de med varandra i cellen om att få bli utvald till gladiatorspelet. Givetvis finns det en erotisk underton här. När Ransom beter sig som en buffel mot Mariner (och lyckas besegra den där monstervarelsen utan tröja) så blir Mariner lite….svag i knäna. Ransom reagerar på ett liknande sätt när Mariner beter sig riktigt illa mot honom. De två är alltså ett slags perfekt kombo. Hoppas de aldrig blir ihop.

Det blir den stackars konflikträdde Brad Boimler som får lösa alla problem ombord på Cerritos. Och det kanske inte är mer än rätt, han var ju faktiskt den som först skvallrade om bufferttiden för kapten Freeman. När skeppet håller på att gå under lyckas han till sist få henne att släppa sin effektivitetsfixering. Som “tack” döps den nya slackerattityden ombord efter honom, till Boimlereffekten. Han som ju faktiskt var den ende ombord som faktiskt gillade det där vidriga sättet att jobba på. Och när avsnittet slutar får vi se hur man fortfarande lär ut hur lat han var långt in i framtiden.

Temporal Edict frossar verkligen i Star Trek-referenser och tropes redan från första scenen (där vi får se Boimler göra ett hemskt scenframträdande på fiol) till “The Great Bird of the Galaxy”-referensen på slutet. Och…har inte både referenserna och skämten blivit en smula skojigare? Även om jag inte förstår det roliga med att Miles O’Brien skulle anses som en av de viktigaste personerna i Stjärnflottans historia i framtiden.. Ursäkta, men den mannen räddade fan i stort sett dagligen alla skepp och rymdstationer han arbetade på. Och om det var ett skämt som pågick här och som jag inte förstod får ni väl som vanligt förklara i kommentarsfältet.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 3/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 789 tv-avsnitt. Och lite mer.