ENT: Vanishing Point. Det där Hoshi Sato fastnar i en transportördröm.

Transportörtrubbel: Trubbel med transportören är ju trots allt något av en grundpelare i intrigbyggandet genom hela Star Trek-historien. Såg till exempel nyligen om The Motion Picture, en film som eventuellt är den Star Trek-produkt som varit allra mest fixerad vid transporsfunktionen – och det säger inte lite i det här sammanhanget. Inte bara tog det längre tid att transportera folk i filmen än i tv-serien tio år tidigare (inte helt överraskande eftersom den här filmen tar god tid på sig när det gäller nästan allt), utan vi fick också vara med om en hemsk transportörolycka alldeles i början av filmen.

Transportörsrummet är alltså en evig källa till dramatik. Det finns dessutom en uppsjö av avsnitt där transportören strejkar, går sönder eller inte fungerar på grund av någon mystisk strålning på planeterna som stjärnflottans personal besöker. Men lika ofta brukar transportören sedan kicka igång i sista sekunden – en enkel och tidseffektiv lösning på alla knipor som våra hjältar försatt sig i. Juvelen i transportörintrigkronan måste väl ändå vara avsnittet där Tuvok och Neelix smälter samman till en och samma person – Tuvix. En så bra idé!

Men i Enterprise har man hittills varit försiktiga med att använda transportören som dramaturgisk beståndsdel. Den är fortfarande en nymodighet ombord, som besättningen helst bara använder i absoluta nödfall. Och det är också det som är hela grejen här.

Vad är dealen?

Stackars Hoshi Sato – som vi ju tidigare fått veta lider av klaustrofobi – gillar förstås inte heller idén om att hon ska plockas itu i sina beståndsdelar för att sedan sättas samman igen på en annan plats. Det är väl därför som ingen heller lyssnar på henne när hon känner sig konstig efter sin premiärtur i transportören.

Men givetvis har det skett något fel, och hon blir efter ett tag osynlig. Lite oklart dock på vilket sätt. Ibland kan hon inte trycka på knappen som öppnar dörrar, ibland kan hon gå genom väggar. Ytterligare någon annan gång kan hon se till att en lampa blinkar. Fast det där med osynligheten är också en bra grej, för hon upptäcker några onda aliens ombord på Enterprise. Aliens med bomber! När hon ska förfölja dem genom deras variant av en transportör så hamnar hon i transportörrummet i stället. Det visar sig att stora delar av avsnittet bara varit en dröm som Hoshi haft medan hon transporterades.

Erfarna Enterprise-tittare lät sig dock inte luras för ett ögonblick. Det faktum att T’Pol lät Hoshi sova över sig och missa början av sitt pass på bryggan med några timmar var givetvis för otroligt för att vara sant.

Några nya kontakter? Ja, men de fanns inte på riktigt – så vi kanske kan strunta i dem den här gången?

Personlig utveckling: Det känns som om det var länge sedan vi hade ett Hoshi-avsnitt, där hon fick ta ordentligt med plats och vara lite mer än sina nojor. Även om, förstås, nojorna fick ta mycket plats även den här gången.

Sexytime: Vi får också följa med Hoshi in i duschen, och när hon är osynlig så struttar hon runt i en magtröja (det är ju bara för resten av besättningen som hon är osynlig – vi tittare ser ju henne hela tiden). Det är tydligt att någon ansträngde sig för få in lite scener med exponerat i den här storyn.

Matvanor: En liten patriarkal uppvisning blev det också i lunchrummet. Där är Hoshi osäker på om hon är osynlig eller bara blir ignorerad av killarna vid det coola bordet i matsalen när hon frågar om det finns plats för henne där. En liten rolig twist på osynlighetstemat.Osynliggjord eller osynlig?

Det här kändes precis som… ett grepp vi sett flera gånger tidigare, men här i en ny tappning. Och ganska piggt utfört, faktiskt. Det känns som om Enterprise äntligen fått lite styrfart på sitt spänningsberättande. Dessutom tycker ju jag att alla avsnitt där chefer plötsligt och omotiverat börjar bete sig extremt känslokallt och avståndstagande fungerar alldeles utmärkt som psykologisk skräck.

Sedan kan man ju alltid ifrågasätta hur många “allt var en dröm”-avsnitt en serie kan kosta på sig innan man som tittare förutsätter att allt underligt som händer i serien är antingen hallucinationer, ett besök i en annan dimension eller ett äventyr på holodäck (det senare ett berättartrick som verkligen överanvänts på ett orimligt sätt genom åren). I brist på ett holodäck på Enterprise får man hitta på sådana här historier, som givetvis är fullkomligt ologiska och irriterande när man tänker mer än fem minuter på grundförutsättningarna för det. Om flera dagars drömmande kan inträffa som en bieffekt av att färdas i transportören så borde vi väl ha hört något om det även längre fram i serien?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 697 tv-avsnitt .

ENT: Singularity. Det med det svarta hålet som gör alla helt knäppa. Och berättelsen om hur Reed Alert blev Red Alert.

Vad är dealen? Enterprise är på väg mot ett svart hål, men en mystisk strålning gör alla i besättningen mer eller mindre psykotiska. Det yttrar sig som en besatthet av en grej som de håller på med och inte kan släppa. Inte förrän de svimmar av, medvetslösa. Och enkla offer för att sugas in i det svarta hålet.

Manierna är olika för varje person, och varierar också i knäpphetsgrad. Hoshi blir aldrig klar med maten när hon vikarierar som skeppets kock. Tucker är så upptagen med att konstruera den perfekta kaptensstolen åt Archer att han inte har tid för något annat. Och Archer själv kämpar med uppgiften att skriva en introduktion till en biografi om pappan, men det som skulle bli en sida blev visst 15. Doktor Phlox är väl den som blir konstig på farligast sätt. Han ska hjälpa Mayweather med hans huvudvärk, men blir så besatt av att hitta orsaken till det onda att undersökningen aldrig tar slut, och bara blir mer och mer avancerad. När T’Pol avbryter honom är han på väg att sätta en borr i Mayweathers hjärna för att kolla lite eventuella orsaker inuti hans huvud.

T’Pol är den enda som inte blir påverkad av strålningen. Och det är utifrån hennes perspektiv som historien berättas genom flashbacks. Hon sitter på ett skepp där alla i besättningen är medvetslösa, och ska försöka hitta en kurs som för skeppet bort från den farliga strålningen.

Genom att ge kapten Archer en kalldusch (bokstavligen) så lyckas hon få honom så pass kry att han kan hjälpa henne föra skeppet genom en massa bråte. Och det är då som man upptäcker det fiffiga med Reeds “tactical alert”. Att vapnen automatiskt är online så fort man upptäckt att det är fara å färde. Det kommer väl till hands när man ska skjuta sönder stora stenblock i rymden. Det är också det enda av de maniskt genomförda projekten som har ett liv efter att svarta hål-strålningen dött ut.

Vårdslöst beteende? Jo, det är väl själva definitionen av manierna som det svarta hålet framkallar.

Några nya kontakter? —

Matvanor: Hoshi bjuder på den japanska maträtten Oden, ett gammalt familjerecept från hennes farmor. Men när Reed inte är lika entusiastisk som alla andra triggar det igång hennes besatthet. Hon börjar om och börjar om och börjar om, i jakt på att nå perfektion som kock. Så alla får gå hungriga i stället.

Sexytime: Tyvärr är allas besatthet arbetsorienterad. Ingen sexgalning så långt ögat kan se…

Personlig utveckling: Jag tänker att Reed ändå är lite unik i det här sammanhanget, och faktiskt får lite av en revansch. Alla andras psykoser leder till dåliga saker, men hans uppfinning “Red Alert” visar sig vara en bra grej. Manusförfattarna till Enterprise kan dessutom nöjda föra in ytterligare en origin story som de skapat i Star Trek-bibeln.

T’Pol vs Mänskligheten: Hon räddar ju faktiskt allas liv. Kanske inte är så dumt att ha en vulcan ombord?

Det här kändes precis som… om varje Star Trek-franchise innehåller sin egen version av The Naked Time. Det vill säga ett avsnitt där alla i besättningen blir spritt språngandes av någon mystisk orsak. Här är det alltså en mystisk strålning från ett svart hål som framkallar tillståndet.

Jag gillar premissen, men sitter ändå och undrar hur det kan komma sig att just Archer är så lätt att väcka från den här “förtrollningen”. Är det bara så enkelt att han är kapten, och därför av ett annat virke än resten av besättningen? Man kan liksom tycka att manusförfattarna ändå kunde ha skrivit in någon liten grej som förklarar Archers plötsligt överlägsna mentala styrka.

Spritt språngandes-genren är en av mina favoriter. Det blir alltså högt betyg, även om jag gärna hade sett folk tappa det ännu mer i det här avsnittet. Att hela besättningen blev medvetslös efter sin maniska episod är ju faktiskt extremt mesigt påhittat.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 696 tv-avsnitt .

ENT: The Communicator. Det där Reed tappar bort sin mobiltelefon.

Vad är dealen? 

Tänk om de ändå bara hade haft “Find my Iphone” i framtiden. Då hade Reed enkelt kunnat lokalisera den kommunikator som han tappade bort när han, Archer och Hoshi besökte en pre-warpcivilisation. Nu måste istället han och Archer åka ner till planeten igen och leta efter kommunikatorn, bli tillfångatagna av de lokala fascisterna och sedan dömas till döden. Och trots att det egentligen inte finns något prime directive ännu, så är Archer beredd att hellre gå i döden än förorena en primitiv kultur med kunskap om rymden, Jorden och avancerade vapen. Helt plötsligt börjar han till och med försvara Vulcanernas ogenerösa bidrag med kunskap till Jordens rymdteknikutveckling. Något har definitivt hänt med mannen vars hela existens verkar gå ut på att visa vulcanerna att människan faktiskt hör hemma ute i rymden.

Det är när Archer, Hoshi och Reed kommer tillbaka efter en utflykt på en pre-warp planet som Reed plötsligt upptäcker att hans kommunikator inte ligger på sin plats i fickan. Efter att ha letat överallt på Enterprise inser man att han nog måste ha tappat den nere på planeten. Efter lite omständliga sökningar hittar man till sist de kvarter på ett ungefär som kommunikatorn befinner sig i, varpå Reed och Archer ger sig iväg för att hämta hem den.

Givetvis har någon redan hittat kommunikatorn, och givetvis har denne någon riggat en fälla för Archer och Reed. Som när de blir tillfångatagna dessutom har en massa andra tekniska prylar på sig. Om man var rädd för att störa en civilisations tekniska utveckling efter att ha tappat en kommunikator, så är det riktigt illa nu när man också tvingats lämna över sina faserpistoler.

Det rike eller nation som Reed och Archer hamnat i råkar dessutom vara en paranoid diktatur, och de lokala generalerna tror genast att Enterprisarna är utskickade agenter från något som kallas för alliansen. Fast när man förhört (det vill säga misshandlat) Archer och Reed så pass mycket att man sett att deras blod är rött, så förstår alien-militärerna att det är något riktigt skumt med de två främlingarna. Det blir inte mindre mystiskt när man inser att deras pannor är falska, en förklädnad för att smälta in bland den lokala humanoidarten (visst är det en enorm tur som Enterprisebesättningen har när så många av alienarterna ser ut precis som människor, fast med lite olika fläckar, veck och utbuktningar i ansiktet).

För att inte någon ska fatta att Archer och Reed kommer från en annan planet, så ljuger man ihop en historia om att man är genetiskt förbättrade motståndssoldater från alliansen. Den lögnen faller i så god jord att de två döms till döden, så att de paranoida generalerna kan dissekera deras kroppar.

I sista minuten, när Reed och Archer bokstavligt talat står med snarorna runt sina halsar, räddas de av sina kompisar från Enterprise. De har på sitt håll lyckats kicka igång ett gammalt sulibanskepp med en osynlighetsmantel, som man haft på Enterprise sedan avsnittet Broken Bow. Alla kommer hem helskinnade med sina tekniska prylar i säkert förvar, men effekten på planeten man besökt kan ingen förutse.

Comic relief-inslaget står förresten Tucker för i det här avsnittet. Han får någon form av överdos av den där osynlighetsmanteln så en stor bit av hans arm syns inte längre. Han får göra en klassisk osynlige mannen och ha på sig handskar för att kunna jobba. I slutet av avsnittet är han helt återställd, förutom ett litet genomskinligt hål mitt i handen.

Några nya kontakter? Jag tror aldrig att vi fick reda på vad planeten hette. Men Archer och Reed hamnade definitivt mitt uppe i någon form av konflikt mellan en allians och en hårdför militärdiktatur

Vårdslöst beteende? 

Gå runt med en kommunikator löst i fickan? Har de inte sådana där snygga mobilhölster som man kan ha i livremmen i framtiden?

Personlig utveckling: Som jag nämnt ovan, det verkar som om Archer börjar förstå poängen med vulcanernas regler för besök hos primitiva civilisationer. Ett stort steg framåt för honom personligen, och antagligen även för det som ska bli Federationen.

Matvanor: Ingen hann äta något, tror jag. Men Archer och Reed blir erbjudna att dricka Allakas malt på krogen där de sedan blir övermannade och tillfångatagna.

Sexytime: Sexfritt den här veckan.

Transportörtrubbel: Inget i det här avsnittet hade väl hänt om man hade haft en lite skarpare transportör. Men det gör förstås också storyn lite mer spännande i det här fallet. Transportörlösningar på kniviga lägen känns ofta lite för enkelt.

Ordväxlat: Även T’Pol har upptäckt att Archer till sist har börjat lyssna på hennes argument:

ARCHER: You took a risk coming down in that cell ship. Its cloaking device could have failed.

T’POL: A calculated risk.

ARCHER: I’m glad you did it. What’s important is that we got everything back, the communicator, the phase pistol, the shuttlepod. We could have done a lot of damage to those people if we’d left any of it behind.

T’POL: We did do damage to those people.

ARCHER: We’ve changed their perception of the Alliance.

T’POL: They now believe their enemy is capable of creating genetically-enhanced soldiers, not to mention particle weapons.

ARCHER: And thanks to that Suliban ship, they also think the Alliance has developed invisible aircraft.

T’POL: You don’t have to leave technology behind to contaminate a culture. (turns to leave) You were willing to sacrifice your life to protect them. I would not have expected that.

Det här kändes precis som… 

…mitt liv, faktiskt. Eller vad som hade hänt om jag hade jobbat på Enterprise. För jag tappar verkligen bort och glömmer saker på konstiga ställen hela tiden. Just nu är det fjärrkontrollen till min Apple TV som är försvunnen här hemma. Men även min mobil får jag be folk ringa till ganska ofta eftersom jag glömt var i min tvåa jag lagt den.

För att förhindra att jag förlorar viktiga saker så har jag börjat känna igen om mina fickor varje gång jag ska förflytta mig från en plats till en annan. Har jag allt med mig: telefon, nycklar, plånbok, passerkort, busskort… Därför känns det ju helt osannolikt för mig att våra kära vänner på Enterprise inte har några rutiner inför att något sånt här faktiskt kan hända. Jag menar, nyckelknippan som började pipa när man visslade uppfanns ju redan på 80-talet. Kanske borde det finnas någon form av reglemente att man ska känna igenom sina fickor innan man sätter sig i skytteln på väg bort från en planet man besökt inkognito.

Men det här avsnittet handlar förstås inte om riskerna med att vara glömsk, utan om början på den långa vägen fram till prime directive. På ett ovanligt smart sätt, faktiskt. Även om idén till det här avsnittet faktiskt kommer från ett originalseriesavsnitt där doktor McCoy på slutet erkänner att han glömt en kommunikator på en planet. Det blir också ovanligt mycket mörker och svärta i det här Enterprise-avsnittet. Att Reed och Archer faktiskt bara är några sekunder från att bli avrättade genom hängning känns som ovanligt tuff realism för att vara den här serien.

Betyg: 8/10.


Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 695 tv-avsnitt .

ENT: The Seventh. Det där T'Pol jagar en avhoppare. Och sina egna minnen.

Vad är dealen? 

T’Pol får i uppdrag att fånga en avhoppad vulcanagent, men jakten är komplicerad eftersom den väcker upp gamla, utsuddade minnen hos henne.

Man kan väl säga att skådespelaren Jolene Blalock i sin tolkning av T’Pol den här gången byter ut sitt totalt likgiltiga uttryck mot att istället se ut som om hon har magknip genom hela avsnittet. Det handlar nämligen om förträngda minnen och ouppklarade affärer. En lös tråd som blivit hängande från när hon arbetade inom den vulcanska säkerhetstjänsten, och som hon instinktivt inte verkar vilja dra i på egen hand.

Uppdraget är att hitta och arrestera en man vid namn Menos. En omopererad vulcan som arbetade som hemlig agent, men som sedan inte ville återvända till sitt liv på vulcan (eller sitt gamla utseende som vulcan), utan flydde sin kos i stället. T’Pol har varit nära att fånga honom en gång tidigare, nu är det meningen att hon ska slutföra jobbet.

Allt med det här uppdraget är superhemligt, men hon ber ändå Archer om att följa med och bistå henne – ytterligare ett bevis på att bandet mellan de två håller på att stärkas. Att hitta och fånga Menos är den lätta delen av uppgiften. Men när man väl håller honom fången så säger han är orättvist anklagad av vulcan, visar bilder på sin familj och ber T’Pol om att släppa honom. De vulcanska myndigheternas anklagelser om att han skulle vara en smugglare är bara nonsens, säger han. T’Pol är märkligt sårbar för hans påtryckningar, eftersom det hela tiden dyker upp minnesfragment från förra gången som hon jagade Menos – laddade minnen eftersom hon efter ett tag inser att hon faktiskt dödade hans kumpan under jakten.

Menos utnyttjar T’Pols förvirring för att fly, men blir infångad på nytt. Och givetvis är han precis en så ondskefull smugglare som de vulcanska myndigheterna sagt.

Parallellt med det här försöker Trip fylla kapten Archers skor på Enterprise. Som vikarierande kapten ägnar han bland annat sin tid åt att se på vattenpolomatcher och bjuda sina undersåtar på lunch. Några beslut har han däremot extremt svårt att fatta. Och extra komplicerat blir det när han ska mörka för de vulcanska myndigheterna att Archer hjälper T’Pol med hennes uppdrag. Det innebär till sist att han måste låtsas att han är Archer när han ska prata med en vulcansk kapten. En b-handling med lite comic relief, alltså.

First contacts? Archer och T’Pol besöker Pernala Primes måne under sitt uppdrag. En kall och ogästvänlig isbit utan lokal befolkning, men däremot en brokig samling livsformer som super och gör affärer med varandra på den lokala baren. Lite som en b-version av den där Mos Eisley Cantina-scenen i Star Wars.

Personlig utveckling: Vi får se en ny och sårbarare sida av T’Pol i det här avsnittet. Tydligen blev hon så uppjagad av att ha dödat en annan vulcan att hon var tvungen att genomgå fullara, en rit där jobbiga minnen suddas ut – och även minnet av ritualen i sig. Exakt varför de där minnena återkommer är däremot oklart. Själv tycker jag nog att hela den här subplotten om minnesförlusten är ett lite misslyckat sätt att försöka göra en ganska rak actionintrig lite fylligare. Den blir tyvärr snarare förvirrande i stället.

Matvanor: Trip vikarierar alltså som kapten, och bjuder bland annat in till lunch i kaptenens matsal (jag som trodde att det var en officersmatsal, men inte då). Han bjuder Reed på korv och potatismos, medan Phlox får denobulansk korv. Korvfest på alla sätt, alltså – för Hoshi får förstås inte komma och luncha.

Lite tidigare i avsnittet sitter Archer och njuter av en god kopp kaffe i sin hytt. Han verkar ha en egen espressobryggare, till och med!

Sexytime: Nej, men däremot tror jag att Archer och T’Pol börjar älska varandra lite här.

Ordväxlat: Sagt om mänskligheten:

ARCHER: Sorry. Dealing with these memories it’s not going to be easy for you, is it?

T’POL: No, it’s not.

ARCHER: If you feel you need a leave of absence.

T’POL: That won’t be necessary. I was much younger then.

ARCHER: You’ve also spent a lot of time around humans lately.

T’POL: You do have a way of putting questionable actions behind you.

ARCHER: When you don’t have the ability to repress emotions, you learn to deal with them and move on. Was there something else?

T’POL: If you ever need someone you can trust.

ARCHER: I won’t forget.

Det här kändes precis som…

Ett ganska fräsigt avsnitt, det här. Lite klassisk agent-på-hemligt-uppdrag-känsla, med den lika klassiska hitta-bov-på-skum-sylta-scenen. Lite extra kul att se skådisen Bruce Davison igen. Andra rollen han gör i en Star Trek serie, tidigare har vi kunnat se honom i Voyageravsnittet Remember. Ett extra plus också för att det faktiskt är VINTER i det här avsnittet. Äntligen slipper vi både grottor och karga ökenlandskap och får se lite snö istället.

Det här är ett avsnitt där T’Pol är ovanligt känslosam, vilket alltså betyder att Archer får vara the voice of reason när hon får ångest och tvivlar på sig själv. Ombytta roller, alltså. Och, som jag nämnde ovan, lite oklart varför T’Pol inte hanterade just de här plågsamma minnena. Antar att man mest av allt ville göra T’Pol lite mänskligare och lättare att tycka om? Men att Archer ska stå och förklara för T’Pol att hon ska ha förtroende för det vulcanska rätsväsendet känns lite orimligt med tanke på att han ju faktiskt typ hatar allt med det vulcanska myndighetslivet.

The Seventh är annars i stort ett av de mest lyckade försöken att skapa lite riktig action och suspense i den här serien. Det är också regisserat av en erfaren Star Trek-regissör/producent, David Livingston. Även om allt riskerar att tramsas till med minnesförluster och den lite tramsiga b-handlingen med Trip som vikarierande kapten.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 694 tv-avsnitt .

ENT: Marauders. Det med deuteriumgruvarbetarna och de elaka klingonerna.

Vad är dealen? 

Enterprise hjälper en liten gruvkoloni att göra sig av med förtryckande klingoner som vare år stjäl nästan hela deras produktion. Hur gör man det? Jo, genom att lära ut vulcansk kampsport och komma på en en fiffig plan där man flyttar ett helt läger några hundra meter åt sidan. På det sättet kan man göra klingonerna till barbeque när man vrider på deuteriumkranarna och stora eldslågor uppstår. Fast egentligen är det här alltså en interstellär (och väldigt mycket mesigare) coverversion av 7 vågade livet och De sju samurajerna.

Enterprise har alltså tipsats om en planet där man bryter deuterium, men när man kommer dit för att shoppa så får man ett ganska avigt bemötande. Ingen servicekänsla, direkt. Större delen av produktionen är nämligen redan tingad av någon annan. En partner som tenderar att bli misstänksam om deuteriumbrytarna pratar med andra kunder, så befolkningen nere på planeten vill helst av allt att Enterprisarna ska dra från planeten illa kvickt, så det inte blir bråk.

Det underliga bemötandet framstår som helt naturligt när vi får reda på att boven i dramat är ett gäng klingoner. Med rena maffiametoder tvingar de den lilla kolonin att lämna ifrån sig nästan hela sin deuteriumproduktion till dem. Visst har kolonisterna försökt att sätta sig upp emot sina förtryckare tidigare, men då dödade klingonerna folk.

Situationen på planeten lämnar inte Archer någon ro. Problemet är ju bara att även om han och de andra på Enterprise lyckas skrämma bort klingonerna, så finns det inget som säger att de inte kommer tillbaka redan nästa vecka – revanschlystna och ännu farligare än tidigare. Och då finns inte Enterprise kvar för att försvara kolonin.

Och det är väl här som logiken i hela det här avsnittet haltar. Jag blir liksom inte övertygad om att det lyckliga slutet verkligen kommer att hålla. För visst lyckas Archers plan, och klingonerna drar från planeten. Men metoderna är inte superövertygande. Archer lämnar varken kvar massor av vapen, eller någon revolutionerande stridsteknik. Så skulle klingonerna komma tillbaka är det inte säkert att kolonisterna skulle kunna försvara sig. Dessutom tycker jag att det verkar ytterst oklingonskt av de deuteriumsugna klingonerna att ge upp fajten så lätt som man gör i det här avsnittet. Ni minns väl klingonerna? De kämpar till döden, de ärinte typen som springer hem med svansen mellan benen så fort de möter lite motstånd

Det här är ett ganska straight berättat stand alone-avsnitt. Enterprise möter folk som är mobbade av klingonerna, kommer på en fiffig plan som hjälper dem att bli av med mobbarna och åker sen hem igen. Visst, man slänger in ett litet barn i intrigen, som Trip får gulla med. Samt lite eldeffekter från deuteriumbrytningen, Men annars är det här inget att göra något större väsen av. Det mest chockerande i hela avsnittet är att T’Pol håller med Archer när han vill ingripa mot klingonerna, samt en del nya klädval. Som T’Pols nya vita overall, som sedan bytts ut mot linne och någon form av stora bandanas när man leker gerillakrigare. Funktionellt men inte så häftigt som det nog var tänkt att vara. Precis som hela det här avsnittet.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 693 tv-avsnitt .

ENT: A Night In Sickbay. Det där Archer får kåtslag och hans hund blir jättesjuk.

Vad är dealen?  Dags för ett litet avbrott i allvaret nu. Dags för lite sexfantasier, ursäkts-ritualer och sjukhusdramatik. Och humor!

A night in sickbay kretsar egentligen kring Enterprise-gängets andra försök att umgås på ett rimligt sätt med kretassierna. Det där folket som tyckte att offentligt ätande var lika stötande som offentligt sex. När man nu ska besöka deras planet för att tigga till sig teknisk utrustning så tycker Archer att det är en bra idé att ta med sin hund på besöket. Givetvis kissar han på ett heligt träd (hunden alltså) och ytterligare en diplomatisk kris med de lättstötta kretassierna är ett faktum.

Till detta kommer att hundstackaren blir infekterad av något elakt där nere på planeten, och blir jättejättesjuk. Det här gör Archer extremt orolig och lättretad, det är hans bebis som är sjuk ju. Han bestämmer sig för att tillbringa natten i sjukstugan, vid sin hunds sida. Men doktor Phlox tycker sig se att Archers uppjagade tillstånd också handlar om något annat – att det är den sexuella spänningen mellan T’Pol och Archer som förvandlat kaptenen till ett nervöst och stingsligt nervknippe.

Någon lösning på det problemet, förutom disciplin och mental styrka, finns tydligen inte (en kapten kan inte ligga med sina underordnade, tydligen). Men hunden blir i varje fall frisk till sist, och Archer kompenserar för hundkissandet genom en jättemärklig barbröstad ritual som bland annat omfattar en motorsåg, märkliga hårprydnader och ceremoniella verser och rörelser.

Några nya kontakter? Andra gången gillt med kretassierna. Nej, inte riktigt. Men efter Archers ritual fick man i varje fall all teknik man behövde.

Vårdslöst beteende? Att ta med hunden till en annan planet visade sig vara korkat. Både för de diplomatiska förbindelserna och hundens hälsa. Men värre är nog det totala ointresse som Archer uppvisar när kretassierna försöker förklara vad han kan göra för att återupprätta förtroendet hos dem efter urineringsincidenten. I stället jagar han en fladdermus, tränar i gymmet, sover och försöker trösta en medvetslös hundvalp. Jag hade gett honom sparken efter det här.

Matvanor: Phlox matar en del av sina djur med sina avklippta tånaglar.

Sexytime: Archer kan ju försöka förneka attraktionen till T’Pol bäst han vill, men när vi får se vad han drömmer om på nätterna så är det uppenbart att den finns där. Vi får kolla på hans erotiska fantasier som utspelas i det där desinfektionsrummet, där T’Pol plötsligt mister tröjan (hela avsnittet inleds dessutom med ännu fler av dessa halvnakna scener – dock utan den sexuella praktiken). Det här är ett av de mest avklädda avsnitten i hela serien så här långt.

Men det faktum att Archer vill ligga med T’Pol kan ju egentligen inte överraska någon. T’Pol själv pekade ju på risken för manlig sexuell frustration och anspänning i ett avsnitt redan under förra säsongen.

Ordväxlat: Doktor Phlox har alltså rätt i sina iakttagelser om den sexuella laddningen som finns mellan Archer och T’Pol. Men han erbjuder egentligen ingen hjälp för stackars Archer. Men än att han mest ska gilla läget, och försöka ha lite koll på vad det är för testosteronfunktioner som bubblar runt i hans hjärna. Det förklarar Phlox för Archer medan han behandlar hunden.

ARCHER: What am I supposed to do about it? Am I supposed I to ignore it? Am I supposed to say something to her?

PHLOX: Neither.

ARCHER: Neither?

PHLOX: If you were ignoring it, you obviously wouldn’t be seeking my opinion especially under these circumstances. As for discussing it with the Sub-Commander that’s entirely up to you, but I can’t imagine an outcome that would do anything but make matters worse. Pass me the auto-suture, please. The yellow one.

ARCHER: When will we know if the transplant’s working?

PHLOX: One step at a time. First we need to resuscitate him.

ARCHER: So I can’t ignore it, and I can’t talk about it. What do you suggest I do?

PHLOX: Be aware of it, Captain. Simply be aware of it. You’d be surprised what a difference that’ll make.

Personlig utveckling: På tu man hand pratar Archer om hur mycket han gillar hundar, och Phlox om det komplicerade månggiftessystem som hans folk har. Phlox har tre fruar, som i sin tur har tre män. Hans närmsta familj omfattar tydligen 720 relationer varav 42 har romantiska möjligheter, Något bögande eller lesbande verkar det dock inte finnas utrymme för i den uträkningen, om jag förstod allt rätt. Saker och ting är kanske tillräckligt komplicerade ändå.

Det här kändes som… 

Det är mycket på gång i det här avsnittet. Archer får en insikt i det kaos som råder i sjukstugan på nätterna – med nagelklippande, tungskrapande, utfodring av djur och rymningsförsök av fladdermöss. Dessutom diskuteras sex, diplomati och hundskötsel i det här avsnittet. Drömmen om hundbegravningen stack också ut. Precis som Phlox långa tunga. Eller när hunden behandlades död i ett stort vattenkar. Och så den där sjuka ceremonin.

Det här var ett smått vansinnigt avsnitt, som jag faktiskt gillade till sist. Även om jag blev lite vansinnig själv på Archer och hans gnällande. Visst, nu har jag inte husdjur själv, men hela idén om att ta med sig en stackars hund på Enterprises resor är bland det som irriterar mig mest med den här serien. Fladdermöss, det kan jag inte heller förstå, men en stackars hund som ska ligga och vänta på att den upptagne kaptenen ska ha tid för lite TLC är inte mycket bättre. Inte konstigt att vovven försökte ta livet av sig själv på den där planeten genom att begå helgerån.

Men bra att vi äntligen fick ett lite komiskt och udda avsnitt, tycker jag.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 692 tv-avsnitt .

ENT: Dead Stop. Det med rymdskeppsverkstaden som tar betalt i liv.

Vad är dealen? 

En helautomatiserad rymdskeppsverkstad som fixar Enterprises skador på nolltid, och passar på att läka ihop Reeds skadade ben när den ändå håller på – vad skulle kunna gå fel? Tja, som det faktum att verkstaden har en dold post i sin faktura. Den passar i smyg på att sno en person ur varje besättning som lagar sitt skepp på stationen, och ersätter den med en identisk, men död, kopia. Sen använder den sina fångars hjärnor för att förstärka sin egen databas.

Givetvis upptäcker Phlox det här, och fritagningsförsöket av den bortförde Mayweather blir rött rörigt, och slutar faktiskt med att hela verkstaden sprängs i bitar. De andra varelserna som tagits som betalning av verkstadsstationen måste man lämna åt sitt öde – deras hjärnor var för skadade för att man skulle kunna separera dem från verkstadens huvuddator. Lite deppigt slut, alltså. Jag som höll på att återfå mitt förtroende för servicekänsla och hantverskunnande under det här avsnittet.

First contacts?  Man pratar lite med ett tellaritiskt fraktskepp. Det var första gången man hade kontakt med dem, tror jag bestämt. Vem som byggt den där helautomatiska verkstaden är däremot fortfarande en gåta.

Vårdslöst beteende? 

Jag är givetvis emot att en serviceinstans tar betalt i människooffer. Ändå är det något som liksom gör ont i mig när Enterprises besättning sabbar hela rymdstationen och bara lämnar spridda vrakdelar efter sig. Och ska man vara lite petig så är det ju ett faktum att Enterprise inte ens betalade för utförda tjänster, det bränsle man lämnade i betalning var ju i själva verket en bomb. På något sätt inbillar jag mig att man inte kommer undan med obetalda skulder i den här galaxen. Jag föreställer mig nu att den interstellära versionen av Intrum Justitia är på jakt efter Enterprise. Framför allt eftersom avsnittets allra sista bild visar hur rymdstationen är i full färd med att laga sig själv.

Matvanor: Den helautomatiska rymdskeppsverkstaden i galaxen har också en restaurang med fiffiga replikatorer. Tucker smakar på havskatten, och ger ett högt betyg. Sättet som man diskuterar tekniken på indikerar att Enterprises replikatorsystem är primitiva i jämförelse. När kommer avsnittet som förklarar allt kring mathanteringen på Enterprise? Detta är något jag tänker på under varenda avsnitt jag ser.

Sexytime: Lite omotiverad exponering av Mayweathers överkropp är det enda som bjuds i den vägen i det här avsnittet. Dessutom så “dör” han några minuter senare, så kanske snarare någon form av kiss of death här.

Transportörtrubbel: Den helautomatiska rymdskeppsverkstaden har ett fiffigt försvarssystem. Så fort en inkräktare kommer för nära huvuddatorn så transporterar man bort dem. Men inte ut i rymden utan tillbaka till skeppet, där de här hemma. Däremot verkar det räcka att överlista ett sånt försvarssystem för att ta sig hela vägen in i det allra heligaste. Annars hade man inte kunnat få ihop det här avsnittets intrig, förstås. Och som vanligt är det förstås själva fritagandet som är tristast i hela avsnittet.

Det här kändes precis som…
En fortsättning! Enterprise visar här hur man inte har någon ångest alls över att använda sig av en sammanhängande intrig från avsnitt till avsnitt. Enterprise skadas allvarligt i ett avsnitt? Tja, då gör vi väl ett avsnitt om hur man lagar skeppet! Det låter kanske lite mesigt för en modern tv-tittare, men sett i hela flödet av Star Trek-serier är det här i det närmaste revolutionerande i all sin enkelhet.

Det är något med den helautomatiska rymdskeppsverkstaden som får mig att tänka på Douglas Adams. Det behövs liksom bara att man skruvar handlingen en millimeter eller två så är man mitt uppe i ett kapitel av Liftarens guide till galaxen. Tror det är därför jag gillar det här avsnittet, trots att det är ganska ojämnt.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 691 tv-avsnitt .

ENT: Minefield. Där Enterprise fastnar i romulanernas minfält.

Vad är dealen? Enterprise fortsätter att skriva om Star Treks förhistoria. Den här gången är det romulanerna som man har en first contact med, mitt i ett minfält. Fast egentligen är det här ett avsnitt där Archer försöker att lära känna den gåtfulle och tillbakadragne Reed. Och det kan man faktiskt bara göra när han är fastspetsad vid Enterprises skrov med ett magnetiskt spröt som sitter fast i en mina.

Att en planet är obebodd innebär inte att det är fritt fram att landstiga där, den läxan borde Archer ha lärt sig utantill det här äventyret. På väg mot en obebodd klass M-planet hamnar man nämligen i ett stort fält av osynliga minor. Så osynliga att man inte upptäcker dem förrän PANG!, en bit av skeppet försvinner i en stor explosion. Dessutom har ytterligare en mina fäst sig själv vid skeppet med magnetlås. Reed går ut för att fixa, och det är då ett av minans ben spetsar honom, metallpinnen körs rakt igenom hans ben. Lite okänsligt gjort för att vara en mina, trodde att de gick i luften när de stötte på motstånd.

Archer och de andra försöker hitta en rimlig lösning på hur man ska ta sig ur minfältet, rädda Reed och bli av med minan på skeppets skrov – allt i en lösning. De stressas på av romulanerna som snabbt är på plats med sina skepp. De har ingen förståelse för att man vill rädda en besättningsman, det finns ju flera andra ombord. Och det är i det här läget, mitt i arbetet med att få loss Reed, neutralisera minan och rädda skeppet som Archer bestämmer sig för att lära känna Reed lite bättre genom ett samtal, på tu man hand. Reed kämpar emot, men öppnar sig ändå lite för sin boss. .

Allt slutar förstås lyckligt, och på ett helt orimligt sätt (man skjuter ut Archer, Reed och minan i rymden. Archer skär av minans ben och sedan lyckas han och Reed skydda sig från detonationen med var sin bit av skrovet som de fixar att vinkla i exakt rätt vinkel medan de flyter omkring i rymden).

Matvanor: Hela avsnittet börjar däremot med en misslyckad frukost. Archer bjuder in Reed för att snacka lite skit, men Reed är stel, ansträngd och vill bara prata jobb. Trots att han blir bjuden på Egg Benedict.

Ordväxlat: Reed kommenterar kaptensfrukosten, när de två hänger ute på Enterprise skrov:

REED: Frankly, sir, from my point of view that kind of socialising has no place on a starship.

ARCHER: I had a CO once felt the same way. They’re your crew, not your friends. I thought about that a lot when I took this command, but then I realised this is not your typical mission. We could be out here for years. All we have to depend on is each other.

(—)

ARCHER: I appreciate your suggestions, Malcolm. Anything else?

REED: Well, since you asked. Bridge protocols have become somewhat lax. Too many people offering opinions. We’re here to carry out your orders, sir. You’re the Captain.

ARCHER: What’s the point of having a senior staff if they just sit around with their mouths shut? I’m glad they have opinions. I rely on them. Keep going.

REED: And in the area of security I sometimes think you could show a little more caution, sir.

ARCHER: I’m aware of your concerns in that area.

REED: Not to say that it hasn’t been a privilege to have served with you.

ARCHER: Ah ha.

REED: Sir?

ARCHER: You’re talking in the past tense, Lieutenant.

Personlig utveckling: Det visar sig att Reed inte alls är ett fan av Archers flummiga ledarstil. Han vill ha tydligare rangordning, mer disciplin och inga mysiga frukostar med sin högsta chef. Stiff internatskolebritt, helt enkelt. Men när han är fastnålad vid Enterprise skrov får vi reda på lite mer detaljer. Som att han valt bort en karriär inom flottan eftersom han är livrädd för att drunkna. Några problem med att dra ut sin syrgassladd och kvävas till döds ute i rymden visar han dock inte sig ha, inte när det gäller att offra sig för resten av besättningens överlevnad. Archer tolererar däremot inte något sådant hjältemod, och räddar hans liv. Hur skulle han annars kunna pumpa Reed på fler personliga detaljer?

Några nya kontakter? Den första kontakten med romulanerna består dessvärre inte av så mycket kul. De är mest förbannade på att någon inkräktar på deras territorium, och tjatar bara om att Enterprise ska sluta spionera.

Vårdslöst beteende? Det kanske inte passar in här, men jag är väldigt imponerad av att man kan stå lite avslappnat på ett rymdskepps utsida, medan skeppet kör runt bland en massa minor. Den tekniken kring hur man fäster skor vid skrovet är jag mycket intresserad av. Jo, jag fattar att det har att göra med magnetism på något sätt, men det ser ändå ganska lätt ut att trippar runt där på skrovet på ett skepp i rörelse.

Transportörtrubbel: Var det inte jättelänge sedan man ens anvånde sig av transportören?

Det här kändes precis som…

Det bästa med det här avsnittet är valet att göra ett litet kammarspel av Archers och Reeds möte på Enterprises utsida. Ganska snyggt tänkt tycker jag. Vi låter de här två männen ha ett nära samtal med varandra, när de nästan kan ta på rymden och tomheten omkring dem. Men på nytt ett avsnitt som, trots det dramatiska innehållet, stundtals kändes väldigt segt. Lika fint som det där rymdkammarspelet var, så var det också lite för långt. Jag tröttnade helt enkelt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt .

ENT: Carbon Creek. Det med vulcanernas första kontakt med människorna.

Vad är dealen? 

T’Pol berättar en riktig skröna över några glas vin i befälsmatsalen på Enterprise. Tydligen var hennes mormorsmor (eller förmoder som T’Pol säger) med på ett vulcanskt skepp som störtade på Jorden. Hon och hennes besättning levde bland människorna i tre månader innan de blev räddade och kunde åka hem igen. Och de lämnade faktiskt kvar en besättningsmedlem på Jorden. Han var så fascinerad av mänskligheten att han inte ville åka hem tillbaka. Eller så var det bara det att han gillade baseball.

Berättelsen väcker viss uppståndelse hos Tucker och Archer, som eventuellt måste omvärdera allt man lärt sig om vulcaner och människor. Men då bestämmer sig T’Pol för att lite listigt låtsas som att det kanske bara var hittepå alltihopa. Men på sitt rum har hon samma börs som T’Mir hade med sig när hon sålde patentet för kardborrband, stålar som en ung, fattig kille skulle få i gåva för att använda till sin universitetsutbildning. Vem sa att vulcaner inte känner sympati, empati och medkänsla? I alla fall när det gäller högre utbildning.

Och vad betydde den där repliken om att Neil Armstrong kanske inte var den första människan på månen?

Några nya kontakter? 

Jo, men här ägnar sig Enterprise alltså på nytt åt Star Trek-historierevisionism, eller utnyttjar åtminstone prequelens frihet. Att lägga in ett vulcanskt övervakningsskepp och ett inkognitobesök i tidslinjen för den här serien förtar faktiskt en hel del av charmen från den “officiella” förstakontakten som vi sett på film. Lite onödigt kanske?

Vårdslöst beteende? Säg en av de vulcanska reglerna som man inte bryter mot här? Räddar folk från gruvor, spelar biljard för pengar. Det är väl bara exponeringen av öronen som man hoppar över (jag tycker nog att en örontäckande frisyr kanske är en lite väl svag förklädnad). Men eftersom det här avsnittet utspelas redan på 50-talet så kanske man inte var färdiga med regelverket kring den här typen av kontakter mellan civilisationer?

Personlig utveckling: T’Pol kan hitta på bra historier som, eventuellt, inte är sanna! Hon har också en antik människobörs i ett skåp i sin hytt. Om bara några fragment av berättelsen som T’Pol berättar här är sann, så förklarar det en del av hennes fascination för Jorden och dess befolkning.

Matvanor: Här är det mest vindrickandet på Enterprise som är i fokus. Jag har fortfarande inte fått några riktigt bra svar på hur mycket vin, mat, frukt och kött som det där rymdskeppet har på sina lastdäck. Man verkar ju ha begränsad tillgång till replikationsteknik.

Sexytime: Att låta T’Pols förmoder T’Mir byta tröja bakom ett lakan, med en ekivok skugga högst synlig för tv-tittarna, kanske låter som en desperat manöver för att få visa tuttar i tv. Men det betyder inte att producenterna för den här serien säger nej till ett sånt förslag.

Det här kändes som… 
Även om jag uppskattar en utflykt utanför Enterprise, och T’Pol-skådisen XX klädd i vardagskläder så blir det här inte riktigt så spännande som jag hoppats. Tvärtom, avsnittet är berättat i något märkligt segt tempo som blir ännu mer stumt med tanke på att större delen av berättelsen är olika vulcaner som tittar uttryckslöst på varandra och andra. Jo, man skulle ganska lätt kunna klippa ihop en parodi på det här avsnittet.

Det absolut roligaste med hela den här historien? Att kardborrband är en uppfinning från Vulcan. Jo, ni förstår kanske vilken SKRATTFEST det här är. Ändå så finns det något charmigt med hela den här historien. Något med femtiotalslooken och alla vulcanernas moody blickar. Det gör att jag Carbon Creek slipper undan ett underbetyg. Men hade Netflix infört den där funktionen där man kan se ett avsnitt med lite högre hastighet så hade jag gjort ett undantag från mina aversioner mot uppspeedade konsumtionsmönster och rekommenderat det för alla som skulle se det här avsnittet.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt

ENT: Shockwave, del 2. Det där Archer återställer tidslinjen, T'Pol torteras och Hoshi blir av med sin tröja.

Vad är dealen? 

Se! Jag har ju rätt i min skepsis mot tidreseintriger! Om man lägger in för många tidsresor i en tv-serie så har manusförfattarna till sist inte någon annan möjlighet än att utradera storylinesen från alla hittills producerade Star Trek-avsnitt, förutom de 26 som gjordes i första säsongen av Enterprise.

Nej, den andra och avslutande delen av Shockwave gör inte det här med tidsresor så mycket tydligare eller lättare att förstå. Att dra iväg Archer till framtiden just som han ska äntra ett sulibanskepp får tydligen enorma och ödesdigra konsekvenser. Plötsligt har aldrig Federationen ens existerat. Jorden ligger dessutom ödelagd och obebodd i framtiden, och på biblioteket har de digitala arkiven bytts ut mot böcker. Och, ännu jobbigare, det finns inget sätt för Archer att ta sig tillbaka till nutiden, eftersom tidsresor tydligen inte uppfunnits i den här alternativa framtiden. Enterprises andra säsong börjar med ett klusterfuck av tidsanomalier och helt random orsak/verkan-samband.Så förvirrade att man faktiskt låter bli att ens försöka reda ut dem.

I övrigt: T’Pol blir utsatt för tortyr, men sulibanerna får inte reda på något vettigt från henne. Hon tror ju inte ens på tidsresor, så då blir det ytterst svårt för T’Pol att förklara vart Archer eventuellt tagit vägen. I brist på Archer så tar sulibanerna över Enterprise, men några nya order från den mystiske mannen från framtiden blir det inte. Troligtvis raderades även han och hans teknik ut genom Archers förödande tidsresa.

Archer och tidsagenten Daniels och Archer lyckas i alla fall knåpa ihop en egen sändare av saker som Archer hade i fickorna. Efter att kontakt tagits med personalen på Enterprise så iscensätts en sån där Ocean’s 11-liknande plan där man bär sig medvetet dumt åt för att kunna bli haffade av sulibanerna. På det viset får man access till en tidsmanick som Daniels lämnat kvar i sin hytt, och Archer kan resa hem.

Sedan lyckas T’Pol dessutom övertala vulcanerna om att man måste låta människorna lära av sina misstag, så Enterprise hemresa är uppskjuten och uppdraget är på gång igen.

Några nya kontakter? Nej. Tvärtom, nästan. Alla verkar ha tappat kontakten med varandra i det här avsnittet.

Vårdslöst beteende? Det är högst oklart vem som egentligen ger den där tidsagenten Daniels hans order. Den här gången höll hela Star Trek-franchisen på att gå i putten eftersom han lydde dem blint. Hela Jordens civilisation och befolkning verkar utraderade.

Sexytime: Enterprise förvandlades för ett ögonblick till någon form av gladporrkomedi i det här avsnittet när Hoshi Sato tappar tröjan när hon hoppar ut från ett ventilationsschakt.

Matvanor: Var det här ytterligare ett avsnitt där ingen hann äta? Jag minns inte något käkande alls. Inte ens i den ödelagda framtiden där Daniels och Archer vadar fram i ruinerna.

:T’Pol och mänskligheten: Det här i det här avsnittet som T’Pol tar ytterligare ett steg mot att bli människovän. Hon till och med försvarar dem mot vulcanernas högsta elit. Men jag förstår henne, någon var tvungen att rädda showen efter Archers minst sagt rövdåliga tal på telefonmötet med vulcandiplomaten Soval och Jordens stjärnflotte-ledning:

Ordväxlat:

ARCHER: When I was in my early twenties on a trip to East Africa I saw a gazelle giving birth. It was truly amazing. Within minutes the baby was standing up, standing up on its own. A few more minutes and it was walking and before I knew it, it was running alongside its mother, moving away with the herd. Humans aren’t like that, Ambassador. We may come from the same planet as those gazelles but we’re pretty much helpless when we’re born. It takes us months before we’re able to crawl. Almost a full year before we can walk. Our deep space mission isn’t much different. We’re going to stumble, make mistakes, I’m sure more than a few, before we find our footing. But we’re going to learn from those mistakes. That’s what being human is all about. I’m sorry you can’t see that.

SOVAL: Your analogy is very colourful, Captain, but I question whether it addresses the consequences of your actions.

T’POL: The concept of learning from one’s mistakes shouldn’t be difficult for a Vulcan of your wisdom to understand, Ambassador. Our ancestors discovered how to suppress their volatile emotions only after centuries of savage conflict. You spoke of the destruction of the monastery. What about the Vulcan listening post that Captain Archer found there? I would hope that our people have learned from those events that using a sacred sanctuary to spy on others was a dishonourable practice, to say the least. I don’t wish to contradict Captain Archer, but learning from one’s mistakes is hardly exclusive to humans. Their mission should be allowed to continue.

Det här kändes precis som… 

Den andra delen av Shockwave kändes mycket bättre än den första. Högre tempo, intressantare frågeställningar och lite mer avgörande konflikter. Jag gillar också små detaljer, som närbilden på T’Pols ögon när hon ligger katatonisk efter att ha blivit torterad.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 689 tv-avsnitt.