DS9: The way of the warrior, pt 1 & 2. Det där Worf ansluter sig till Deep Space Nine.

ds9 the way 4

Nya, friska tag när man drar igång den fjärde säsongen av Deep Space Nine. Man börjar med ett långfilmslångt dubbelavsnitt där man faktiskt totalt ritar om den insterstellära politiska spelplanen för alfakvadranten. Dessutom flirtar man ohämmat med The Next Generation-fansen genom att låta Worf ansluta sig till personalen på den slitna rymdstationen. Och så mer bomber och granater än jag tidigare någonsin sett i den här serien. The Way of the Warrior har en helt annan attityd än i de där mosiga avsnitten som hopades i slutet av förra säsongen.

Ett av de stora problemen med Star Trek-serierna, och som jag återkommer till gång på gång som en samtida tv-serie-junkie, är ju det här med de avslutade avsnitten. Att man inte vill göra för stora förändringar i konceptet eller förutsättningarna för serien, utan gärna ändå dras mot någon form av status quo. Det mest dramatiska sker ofta i falska starter, och oavsett vad som händer i avsnittet så är läget återställt när det är dags för eftertexterna. Deep Space Nine är i det här sammanhanget ovanligt djärva, och har ju till exempel flera gånger låtit det politiska livet på Bajor ta olika såpaartade vändningar. Men även för Deep Space Nine är  The Way of the Warrior nästan är lite chockerande. Ingenting är som det var efter det här avsnittet.

ds9 the way 2Som till exempel när det gäller Cardassien. Här sker under lite oklara former ett maktskifte. En konsekvens av att deras hemliga och inflytelserika säkerhetstjänst visst gick under i The Die is Cast. Det ser i sin tur klingonerna som ett tecken på att Grundarna/The Founders varit där och infiltrerat, och tar det som en ursäkt för att äntligen få starta krig igen. Man försöker därför helt sonika invadera Cardassien. När sedan Sisko bestämmer sig för att försöka smuggla ut det cardassiska rådet från det nu belägrade imperiet, så leder det till en storslagen klingonsk attack på Deep Space 9. Som mycket lämpligt precis hunnit uppgraderat sitt försvarssystem med massor av vapen. I samband med det här går förstås även fredsavtalet mellan Federationen och klingonerna upp i rök. Slutsats: Grundarna kan luta sig tillbaka och se sina allvarligaste fiender försöka utplåna varandra. Snart finns det ingen kvar som kan göra motstånd när deras Dominion-imperium kommer sättandes från betakvadranten genom maskhålet.

ds9 the way 3Ja, det är svårt att förklara det här avsnittet utan att hamna i massor av referenser till de tidigare avsnitten. The Way of the Warrior är ett avsnitt som pekar tillbaka på inte bara Deep Space Nine tidigare säsonger, utan även The Next Generation och i viss mån The Original Series. Ytterligare ett led av detta är väl också återintroducerandet av Worf i serien. Jag hade nog förväntat mig att Worf liksom skulle svepa in på rymdstationen och ta alla med storm. Men på sedvanligt Deep Space Nine-vis så låter man honom typ backa in i handlingen. Worf är liksom helt inne på att sluta arbeta inom Federationen när han blir skickad till Deep Space 9 för att få Federation/Klingon-relationerna att fungera (vilket givetvis inleds med ett slagsmål).

Mina anteckningar kring första halvan av The Way of the Warrior är något i stil med det här: pratpratpratpratpratpratprat. Det är mycket information som ska utbytas och introduceras, och sällan har jag väl varit med om att man pratat så mycket om ett krig utan att visa en endaste liten explosion i bild. Allt detta förändras förstås mot slutet av avsnittet, då Deep Space Nine slår något slags personligt rekord inom pyroteknik. Det är fint, och så. Men ska man bygga ett dramaturgisk båge i ett 90-minuters avsnitt så bör man nog fördela det göttiga lite mer jämnt under hela avsnittet.

ds9 the wayAtt alla politiska allianser håller på att brista, gör förstås inte att man inte hinner med att tramsa lite. Avsnittet börjar till exempel med en variant på en “falsk start”: Besättningen är på changelingjakt, och säker igenom rum efter rum på jakt efter en shapeshifter. Men det visar sig förstås att det hela bara är en övning, det är säkerhetschefen Odo som har gömt sig, inte någon Grundare. Vi får också lite inblick i hur Dax och Kira löser sina sexuella spänningar, genom “massage” på holodäck, när de inte spelar adeldamer under riddartiden. Och så visar Odo hur han kan låtsas dricka kaffe, så att människor inte ska bli nervösa när han sitter med på middagar. Och när vi ändå är inne på trivia, så kan vi väl notera att Sisko från och med det här avsnittet har rakat sig på skallen, vilket ju passar jättefint med skägget.

Några lite allvarligare inslag ska väl också noteras. Som att klingonerna inleder mötet med Sisko och Kira med att alla skär sig i handen, för att se på blodet om de är shapeshifters. Samtalet mellan Quark och skräddaren Garak är också ovanligt mörkt för att vara i Star Trek. Quark bjuder Garak på root beer och jämför hur man vänjer sig med dess vämjeliga smak med hur man till sist kan börja gilla att leva under Federationens lagar. Men han menar förstås inte det på ett bra sätt.

Under det här avsnittet tycker jag väl också att Siskos kärleksintresse Kasidy är väldigt nyfiken på allt som Sisko ska göra, men inte får berätta om. Kan hon också vara en changeling, kanske? Sisko stoppar ju klingonernas shapeshifterkontroll av hennes skepp. Det var kanske extremt korkat av honom. Måste han vara sådär dumsnäll, plötsligt?

ds9 the wayThe Way of the Warrior är ett mastigt avsnitt, och det råder definitivt inte någon brist på uppslag eller actioninslag i det. Det är också ett avsnitt som utnyttjar ensemblen bättre än vanligt. Man har tid att slänga in små scener om de flesta ombord, samtidigt som man på ett ovanligt djärvt sätt också går in och förändrar grundförutsättningarna för hela serien. Men det är något i själva hantverket som brister. Jag tycker inte att manusförfattarna har lyckats med dramaturgin i det långa berättandet. Jag var ovanligt uttråkad under avsnittets första halva, och även om jag kompenserades i och med den actionfyllda avslutningen så blir ändå helhetsintrycket lite svalt. Att jag sedan tycker att Avery Brooks är stentrist som actionhjälte hjälper inte heller upp mitt slutbetyg. Kan man leverera repliker som “Looks like we’re going to find out just how much of a pounding this ship can take”  på ett tristare sätt än han gör? Sicken tråkig en.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space nine. Säsong 4, avsnitt 1& 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 390 tv-avsnitt.

 

VOY: Non Sequitur. Det där Kim hamnar i en alternativ verklighet. På Jorden.

voy non sequitor 6

Det går undan i inledningen av Non Sequitor. Jag hinner precis uppfatta att Kim befinner sig i en skyttelfarkost, och att någon form av nödläge uppstått. Janeway försöker använda transportören för att få tillbaka Kim till Voyager. Eller, allt det är sker bara på ljudspåret. För Kim är inte på Voyager. Utan på Jorden. I en säng. Med sin flickvän. Som han visst är förlovad med. Det tar ett litet tag, men så småningom inser han att han hamnat i en alternativ verklighet, där han aldrig började arbeta på Voyager. Istället jobbar han med konstruktionen av en ny iskyttelmodell (vilket ställer till lite problem när han ska presentera sina lösningar på ett möte och inte har en aning om vad det är han har gjort).

Det här väl inget mindre än en önskedröm som blivit verklighet. I den alternativa verkligheten har Kim fått allt det där som han fantiserat om  och längtat efter under månaderna som Voyager varit vilse i deltakvadranten. Men det kvittar tydligen hur mysigt livet i SF är, Kim kan ändå inte sluta känna att det här livet inte är rätt för honom, Han börjar planera hur han ska ta sig tillbaka till Voyager igen.

Jag gillade verkligen den första kvarten av Non Sequitor. Tyckte att det på ett fint sätt berättade om förlust och saknad. Och, kanske för första gången på allvar, skildrade på vilket sätt besättningen på Voyager går och funderar på vad som kunde ha varit. Om hur de förlorat sina drömmar, förhoppningar och kärlekar när deras skepp hamnade i fel ända av galaxen.

voy non sequitorMen efter inledningen, när Kims situation är etablerat och vi ungefär förstått vad som hänt, så måste man ju börja utveckla historien. Göra den till ett äventyr. Och det är då det blir krystat, förutsägbart och rätt så mesigt. Som när man introducerar en Q-liknande caféägare, Cosimo, som liksom har ansvaret för att Kim ska känna sig hemma i sin nya verklighet. Vem fan är han? Hela förklaringen till varför Kim hamnat i en alternativ verklighet känns också rätt b.

COSIMO: I was sent here to watch you, to make sure that you were all right. But it’s now clear that you are not.
KIM: Who are you?
COSIMO: We exist in what you would call a temporal inversion fold in the space-time matrix. It’s not necessary to understand. It only matters that there was an accident. Your shuttle intersected one of our time streams, and boom! A few things were altered as the result of the accident. History and events were scrambled a bit, and you ended up here.

Upplösningen, där Kim raggat upp Paris (som inte heller lyckades ta sig ombord på Voyager i den här upplagan av verkligheten) för att sådär lite på måfå kasta sig in i en tidsström, och sedan landa exakt där han var från början känns ju dessutom lite för enkel.

voy non sequitor 2Nu kanske en del tänker: .”Jamen, Roger. Förstår du inte att alltihopa bara var en dröm. En dröm där Kims undermedvetna fick honom att till sist acceptera att han är fast på Voyager och sluta fantisera om vad som hade hänt om han stannade på Jorden”. Men alltså, var den där drömmen i så fall tvungen att pågå under hela avsnittet? Dessutom känner jag att drömavsnitt är  fattigmansversionen av holodäcksavsnitt. Och, slutligen, hävdar jag att inget inom Star Trek kan överträffa Picards äventyr i The Inner light.  Det här kändes faktiskt pinsamt i jämförelse. Jag var faktiskt riktigt arg i flera timmar efter att jag sett det här avsnittet, och funderade en stund på att lägga ner hela det här projektet. Sen gick jag och åt lite, och så kändes det bättre igen.

Dock, en sak måste jag ge det här avsnittet. Den här ordväxlingen var hilarious:

LIBBY: Where are you going?
KIM: Marseilles, France.
LIBBY: What for?
KIM: I’ve got to see Paris.
LIBBY: But you just said you were going to Marseilles.
KIM: It’s a long story. Trust me, okay?
LIBBY: Okay.

Betyg: 2/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 388 tv-avsnitt.

 

 

 

VOY: Elogium. Det med Kes hetsätning och biologiska klocka, samt andra historier om brunst i rymden.

voy elogium 6Finns det inga b-intriger i Voyager?, frågade Kaj i en kommentar till mitt blogginlägg om The 37’s. Jämfört med The Next Generation och Deep Space Nine så är ju handlingen i Voyager påfallande ofta fokuserad på en enda berättelse, istället för att ha en bihandling om livet i Quarks bar eller något personligt drama hos någon i besättningen. Men så kommer här Elogium, ett avsnitt som är ett perfekt exempel på hur Voyagers manusförfattare och producenter bygger sina b-historier. Här finns det faktiskt  två parallella historier som löper genom avsnittet, men de kretsar kring samma tematik och knyts även samman till slut. Lite mer elegant än de ibland rätt ovidkommande b-intrigerna i de andra Star Trek-serierna tycker jag.

voy elogium 3Elogium tar dessutom sitt avstamp i en av ödesfrågorna kring Voyager och hennes långa resa hem till Jorden (som uppskattas ta 75 år om man inte kan hitta en genväg). Hur ska man se på kärleksförhållanden och fortplantning ombord på skeppet, kan det bli en källa till konflikter och svartsjuka ombord? Och om folk blir med barn, har man då resurser att lösa praktiska problem kring barnpassning och skolgång? Eller är det i själva verket så att det här med fortplantning är något som måste ske för att skeppet ska kunna ta sig hem? Kanske borde man rentav tänka på Voyager som ett generationsskepp, ett sånt där man planerat för att en yngre generation ska ta vid och ta över skeppet eftersom resan tar så lång tid.

Det här är liksom ramen som omger handlingen i avsnittet. Den som kretsar kring hur Voyager försöker studera ett stim av små, okända varelser som rör sig i en flock genom rymden. Man sugs in i stimmet och uppfattas efter ett tag som en rival av ett mycket större exemplar av varelserna (typ alfahannen). Det hela utmynnar i en fajt om vem som ska vara herre på täppan i flocken. Men tack vare lite killgissningar på bryggan kring hur djur brukar uppföra sig i den här situationen lyckas man komma undan med blotta förskräckelsen. .

voy elogiumParallellt med det här hamnar Kes i puberteten, några år för tidigt. Här får vi en massa information om hennes ras rätt bökiga sätt att fortplanta sig på. En enda gång i livet kan man bli gravid, och när brunsttiden väl kickar in så måste man påbörja sexakten inom 50 timmar, en process som bland annat innefattar gulkleggiga händer och en fotmassage som gör kvinnans tunga svullen. Jo, och fostret ska tydligen växa i en körtel på ryggen. Kes och Neelix förhållande har en liten kris på grund av det här, när de i ett pressat läge måste bestämma sig för om de vill bli föräldrar. På sedvanligt Star Trek-fegt sätt så visar det sig vara en skenpubertet, igångsatt av det där stimmet som omger Voyager. De har nu några år på sig att fundera på det här med familjebildnin innan det blir skarpt läge.

Mixat med det här så har Chakotay och Janeway lite samtal på tu man hand om de val som de själva står inför när det gäller fortplantning och kärleksrelationer. Chakotay är väldigt rättfram och bufflig, på ett sätt som gör Janeway lite småflicksrosig om kinderna. Vad är på gång här, egentligen?

voy elogium 5Ett välskrivet manus, tycker jag! Ett smart storybygge där två intriger som kanske på sin höjd var sådär halvbra sätts i ett större sammanhang som gör dem angelägna. Sedan tycker jag ju att scenerna där Kes varvar att käka skalbaggar eller potatismos blandat med jord är oförglömliga. Precis som jag gillar att Kes brunstperiod/pubertet är så obehagligt fysisk. Hon ser mest ut som en pundare på avvänjning när hon ska bli mamma. Elegant!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 387 tv-avsnitt.

VOY: Projections. Det där läkarhologrammet fastnar i en hologramloop.

voy projections

Det känns som om jag vill sortera in varenda avsnitt jag ser just nu i egna, hemmasnickrade undergenrer. Det beror antagligen på att de inledande avsnitten av den här säsongen av Voyager är sådana där typiska Star Trek-äventyr: avslutade historier som mer eller mindre medvetet påminner om saker som hänt tidigare i serien.

Projections öppnar dock upp för att sorteras in under flera olika flikar i mitt hemmagjorda kartotek. Dels är det här, förstås, ytterligare ett “trubbel på holodäck”-avsnitt (vilket ju på nytt öppnar upp för frågan hur Stjärnflottan ens kan tillåta denna extremt oberäkneliga och osäkra konstruktion på sina skepp). Men i stämningsläge och tilltal påminner den också om några andra äventyr av typen: “det är något som inte stämmer ombord på det här rymdskeppet, men det verkar bara vara jag som märker det”. Tydligast märks väl influenserna från Rikers schizofrena upplevelser i Frame of Mind, men lite av känslan från doktor Crushers våndor i Remember me finns också här. Och så, förstås, är Projections också en ganska smart twist på ett återkommande tema inom science fiction och annan litteratur: Är livet en dröm? Ett experiment? Eller, i det här fallet, är allt det som hololäkaren varit med om på Voyager och som vi kunnat se i serien bara en datorsimulering?

För Voyagers hololäkare, som väl fortfarande inte fått något namn, börjar det som en extremt ovanlig arbetsdag. Han aktiveras, men möts av ett nästan tomt Voyager, allvarligt skadat efter en strid med några kazonska skepp. Vi som sett ett och annat avsnitt av Star Trek känner förstås igen en “falsk start” när vi ser den. Greppet att inleda ett avsnitt med något superdramatiskt som sedan visar sig vara en simulering, är en gammal trope i serien. Och även om den här falskstarten pågår lite längre än vanligt så nickar vi beskäftigt för oss själva när läkaren inte får några utslag med sin tricorder när han scannar resten av besättningen. Ytterligare ett säkert tecken på att det är en simulering på gång. Men det är sedan det börjar bli lite flippat. För hololäkaren själv registreras som en livsform.

voy projections 4Svaret på gåtan ges av vår gamle förvirrade kompis Barclay från The Next Generation. Han materialiseras mitt i doktorns simulering och säger att holodäcket har hakat upp sig. Men det är också så att holodoktorn egentligen inte alls är ett hologram, utan han är en riktig människa. Äventyren han upplevt på Voyager är inget annat än ett holodäcksprogram. Ja, han  bevisar till och med sin poäng genom att starta om hela äventyret och ta oss tillbaka till Voyagers första avsnitt. Det enda sättet att få stopp på det skenande holodäcket är genom att inuti simuleringen spränga Voyager, säger Barclay. Ett så pass drastiskt förslag att hololäkaren ändå tvekar. Kan han skada skeppet på riktigt om han gör det?

voy projections 5Sedan förvandlas visst det där holodäcket till något av en busstation. Chakotay är inne en runda och säger att Barclay ljuger. Kes kommer och säger att hon är gift med hololäkaren, eller snarare den läkare som skrev hololäkarens program.  Det blir lite surrealistiskt, framför allt när de olika personerna använder identiska repliker. Ett slags loop där vår stackars läkare inte vet vem han ska tro på, samtidigt som utsagan om att han finns på riktigt givetvis är otroligt lockande för en virtuell livsform.

voy projections 6Projections är ett avsnitt som successivt blir smartare och smartare. Och jag gick från skeptisk till förtjust när jag såg det. Jag gillar verkligen att man lyckats hitta en ny twist på “är livet en simulering?”-tanken. För en holodäcksläkare är förstås allting tvärtom. Hans overklighetskänsla resulterar i tanken: “finns jag kanske på riktigt?”. Hans version av Matrix skulle alltså vara något i stil med: tänk om världen inte alls bara är en enda stor datorsimulering. Jag känner också att det finns ett kittlande metaperspektiv inbyggt i manuset till det här avsnittet. Möjligheten att man faktiskt skulle kunna avsluta Voyagers sju säsonger med att i sista avsnittet säga: “du har nu varit med om ett riktigt långt holodäcksäventyr, inget hände på riktigt”. Det skulle ju till och med slå det där famösa “Bobby i duschen”-avsnittet i Dallas.

Summerar jag allt det där så blir det till ett riktigt, riktigt bra holodäcksavsnitt. Sällan har ett avsnitt där inget egentligen händer varit så bra. Scenen där hololäkaren kollar så att han verkligen är ett hologram genom att kolla så att hans arm verkligen försvinner ute i korridoren (hans läkarhologramprojektor finns bara i sjukstugan) är ett suveränt avslut på detta overklighetsäventyr.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 386 tv-avsnitt.

VOY: Initiations. Det där Chakotay blir vikarierande tonårspappa åt en kazonsk slyngel.

voy initiatins 4

Det är klart att man unnar Chakotay lite ensamtid när han ska genomföra en religiös ritual till minne av sin farsas död,  men är det inte lite överdrivet att ta en skyttel och åka iväg flera ljusår från Voyager för att få vara lite för sig själv? Hade han varit lite mer sparsam med avståndet så hade han eventuellt kunnat undvika hela det här avsnittet, det vill säga att bli attackerad av en kazonsk pubertetsunge som ska bevisa sin mandom genom att döda honom. Jag hade varit hemskt tacksam över det.

Tonåringen, som heter Kar, lyckas förstås inte med sitt uppdrag, men när Chakotay i all välmening räddar skitungens liv, och sedan försöker transportera honom tillbaka till hans kazonska moderskepp så sabbar han faktiskt lillkillens hela framtid.  Kazonernas hederskultur accepterar inte nederlag. Hellre dör man med hedern i behåll, än kommer hem som ett misslyckande.

voy initiatins 2Tuffa tag hos klanen Kazon-Ogla, men visst påminner konceptet om ett annat folk i Star Trek-universumet? I brist på klingoner i deltakvadranten, så har manusförfattarna hittat på ett nytt krigiskt folk med en liknande syn på heder, ära och krig. Till och med till utseendet påminner kazonerna om klingoner med sina veckade pannor, även om man nu lagt till ett gäng fantastiska frisyrer för att pigga upp looken något. Hur mycket jag än gillar deras briljanta hårburr så tar det inte bort känslan av att Initiations känns väldigt mycket som en remake av ett The Next Generation-avsnitt. Ett sånt där som ägnar sig åt att förstå den voy initiatins 3brutala klingonska kulturen…

Jag går inte ens igång på att delar av handlingen är förlagd till en kazonsk stridsträningsplanet, fylld med fällor och vapen. Ett koncept som man i och för sig inte heller gör så mycket av. Chakotay och hans unge skyddsling gömmer sig mest i en grotta, och Janeway och hennes away-team blir som värst fångade i ett kraftfält. Inget raffel precis.

Visst, det är meningen att det ska finnas något budskap här. Om krocken mellan olika kulturer, och hur hur Chakotay i sin medkänsla med den extremt jobbige Kar är beredd att riskera sitt eget liv för att han ska kunna bli en krigare i framtiden. Och herrejisses så ointressant hela den grejen är. Jag bryr mig verkligen inte ett dugg om den här storyn. Kar är bara vedervärdig, Chakotay vag och för första gången på länge sitter jag mest och väntar på att avsnittet ska ta slut. Det är liksom inte ens kitschigt dåligt, bara ett ytligt rotande i diverse faderskänslor.  Framför allt är det LÅNGTRÅKIGT.

voy initiatinsDet är också lite märkligt att Kar spelas av samma skådespelare som gör Nog i Deep Space Nine. Det syns faktiskt, trots att han bytt ferengimasken mot en kazonsk motsvarighet (eller så var det hans skitjobbiga röst jag kände igen) . Visst kan det vara svårt att hitta barnskådespelare som håller måttet, men det här kändes ju bara fattigt (dessutom tycker jag inte att Aron Eisenberg är en särskilt bra skådis). På sin höjd kan det här vara intressant om Kar blir en återkommande figur i Voyagers berättelse, men den här typen av rollfigurer brukar ju Star Trek vara rätt dåliga på att följa upp. På sin höjd brukar de väl dyka upp i ett singelavsnitt tre år senare när någon nördig manusförfattare bestämmer sig för att knyta ihop uråldriga lösa intrigtrådar.

Nej, nu lägger vi det här avsnittet till handlingarna.

Betyg: 3/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 385 tv-avsnitt.

VOY: The 37’s. Det där man hittar Amelia Earhart i en kryofryskammare.

voy 37s

The 37’s börjar med att Voyager upptäcker ZZ-tops gamla kärra drivande i rymden (okej, kanske inte exakt den, men något liknande). Sen får man in en SOS-signal på bilens AM-radio (tydligen var bilbatteriet fortfarande laddat efter 400 år). Och när man sen följer nödropet så hittar man en mystisk kryofryskammare med en massa människor från förr stående i frysboxar med glasdörrar. Bland annat en japansk soldat, en svart bonde och så då Amelia Earhart och hennes navigatör. När man tinar upp dem hamnar man snabbt i trubbel, för de där frysboxarna var tydligen en del av en helgedom för de människor som bor på planeten, ättlingar till de drygt 300 personer som Briorifolket kidnappade från jorden på 30-talet. Människor som hölls som slavar, innan de gjorde uppror och jagade bort sina förtryckare.

voy 37s 2Mmmm, det är rätt mycket att ta in i det här avsnittet. Så mycket helt orimliga saker som ska trängas i ett och samma avsnitt. Som tur är har man kryddat anrättningen med gisslandrama, ett dramatiskt bakhåll och en rar skildring av när Janeway förvandlas till en fangirl inför sin stora idol Earhart. Hennes beundran består, trots att varken Earhart eller de andra upptinade personerna är särskilt förtjusta att befinna sig i deltakvadranten tillsammans med en rymdskeppsbesättning i spandexpyjamaser (även om de inte är lika sura som de upphittade människorna i The Next Generation-avsnittet The Neutral Zone).

Vill man vara snäll skulle man kunna kategorisera det här avsnittet som levande historia. Voyager som historiebok, helt enkelt. Ett sätt att undervisa kidsen om Amelia Earhart och hennes gärning (men också hennes eventuella inblandning i den militära konflikten mellan USA och Japan). Är man lite mer strängt lagd  så skulle man lika gärna kunna säga att det här är ett av de pajigare avsnitten i serien, och en smått katastrofal inledning på säsong två. Jag pendlade väl lite mellan de här ytterligheterna, men tycker samtidigt att man hämtar hem avsnittet mot slutet. Då kretsar intrigen på nytt kring Voyagers egentliga premiss. Janeway tvekar mellan om Voyager och hennes besättning fortsätta sin ovissa resa hem, eller om man kanske ska stanna kvar på planeten (utan namn verkar det som) i Deltakvadranten, som ju också är bebodd av människor.

voy 37s 3Det hela summeras i en lite laddad scen, där på slutet. När Janeway ska gå in i rummet där de ur besättningen som vill avbryta sin resa ska samlas, och finner lastkajen tom. Fint, men förstås inte särskilt realistiskt. Ett annat dåligt val i det här avsnittet var när de snåla producenterna inte lät oss se hur deltakvadrantens människocivilisations städer såg ut, utan trodde att vi skulle nöja oss med Janeways loggnotering om att de var underbara. Antar att man gjorde av med hela budgeten på scenerna där Voyager för allra första gången landar på en planet.

En lite skakig början på den andra säsongen, det här, vilket till viss del kan bero på att det här avsnittet spelades in under förra säsongen. Tydligen hade man laddat upp med reservavsnitt i skafferiet inför den andra säsongen. Tycker verkligen att Star Trek-skaparnas fixering vid Jordens historia ofta öppnar upp för pinsamheter, även om man på något nästan magiskt sätt lyckades undvika en akut skämskudde i det här avsnittet.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 384 tv-avsnitt.

 

DS9: The Adversary. Det med shapeshifterinfiltratören ombord Defiant.

ds9 adversary 3

SÄSONGSFINAL! ÄNTLIGEN!! Det tog visst drygt ett år för mig att ta mig igenom den tredje säsongen av Deep Space Nine , men då skrev jag förstås också om de första säsongerna av Voyager och Discovery  parallellt (vilket alltså ger mig en bloggtotal på 57 avsnitt under de senaste 12 månaderna, för er som undrade). Det går inte snabbt, men det går i varje fall framåt.

Om jag klagade på säsongsfinalen av Voyager, så är The Adversary betydligt mer i min smak. När jag läser om avsnittet i min nya bibel, Star Trek Deep Space Nine Companion, så inser jag att producenterna själva inte tycker att det inte finns någon cliffhanger-avslut på den här säsongen. Visst, det är inte första delen av ett dubbelavsnitt (det som nu nästan blivit något av en tradition när det gäller säsongsavslutningar i Star Trek-familjen), men för mig fungerar den här varianten nästan bättre som incitament till att längt efter nästa säsong av serien. Man skulle kunna likna The Adversary vid ett olycksbådande och dystopiskt slutackord, som förebådar en riktigt jobbig fjärde säsong av Deep Space Nine. För här slår det fast att alla regler om vad som kan och inte kan hända inom Federationen är upplösta. Det verkar som om man måste vänja sig vid att vem som helst kan göra vad som helst.

ds9 adversary 5För det här avsnittets stora grej är förstås att Grundarna, The Founders, till sist börjat använda sitt främsta vapen mot Federationen. Det vill säga, Grundarna själva. Som shapeshifters kan de ju förändra sitt utseende helt och hållet efter behov, och då är det ju inte särskilt svårt att infiltrera en främmande organisation, inte ens den som bemannas av en helt annan ras. Att Federationen och Stjärnflottan inte såg hur de själva skulle kunna utsättas för det här efter det som hände i The Die is Cast är förstås megainkompetent. Trodde man på fullt allvar att infiltrering bara var något som inträffade hos romulaner? Kunde inte manusförfattarna ändå ha lagt till en scen i något tidigare avsnitt där man diskuterade möjligheten att något i den här stilen skulle kunna hända?

I det här avsnittet försöker Grundarna provocera fram ett krig med Tzenkethi-imperiet (som jag inte kan minnas att jag hört talas om förrän nu). Någon ombord på Defiant är en changeling, en shapeshifter, och har riggat skeppet så att besättningen mist kontrollen över det. Tanken är att Defiant ska attackera  Tzenkethi och på det viset starta en väpnad konflikt mellan dem och Federationen. En smart plan, på det viset kan ju Grundarna luta sig tillbaka och se på när två av deras potentiella motståndare luras att slåss mot varandra.

ds9 star trek adversaryDet här öppnar förstås upp för lite mer raffel än vi sett på sistone i Deep Space Nine. För hur ska man kunna veta vem som är bedragaren, och hur ska man kunna avslöja hen?. Det hela hade eventuellt varit ännu mer kittlande om inte ungefär samma problematik avhandlades i Voyager-avsnittet Cathexis. Visst, i det avsnittet togs människors medvetanden över av en svävande identitet, men misstänksamheten och paranoian var liknande. På samma sätt minns jag situationen “vem är den riktige NN” från originalserieavsnittet Whom gods destroy: I det här fallet finns det två Odos som ingen kan skilja åt. Jobbig situation också för stackars Odo, som på nytt alltså tvingas att slåss för Federationen mot sin egen sort. Och Grundarens sista ord innan han dör indikerar att det kanske inte är sista gången han är tvungen till det: “You’re too late. We’re everywhere”.

ds9 adversary 2 Just det. I det här avsnitttet blir Sisko också äntligen kapten. Eller i den svenska översättningen går han från kommendörkapten till kommendör. Nej, jag gjorde aldrig lumpen, och de här olika gradbeteckningarna på engelska och svenska förvirrar mig enormt mycket. Någon gång ska jag sätta mig ner och reda ut det här. Men inte idag. ds9 adversary 4

Känslan efter att ha sett The Adversary är faktiskt ett slags lättnad. Det har varit en rad ganska porösa avsnitt den senaste tiden, här var det äntligen lite mer action och spänning igen. Tyckte också att det var lite nyskapande att se en cgi-tät fajt mellan två “changelings” och hur Grundaren på skeppet blixtsnabbt typ studsade på väggarna när han blev ertappad och jagad.

Infiltratörer som är någon annan än vad de ser ut att vara är något som använts några gånger i de olika Star Trek-serierna, men för en gångs skull är det ju lite förankrat i historien här, och öppnar upp för flera intressanta intrigmöjligheter framöver. Försiktigt pepp inför säsong fyra, helt enkelt, trots att Deep Space Nine så här långt har varit en enormt ojämn serie!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 383 tv-avsnitt.