DIS: Si vis Pacem, Para Bellum. Det med den sjungande planeten.

star trek si vis 4Ibland kan man ju undra varför det här bloggprojektet får sådana abrupta stopp, avbrott och pauser (ja, eller jag funderar i varje fall en del över detta. Men har förstås full förståelse för om det inte är ett fullt lika akut problem för er som läser den här bloggen som för mig, personligen).  Ibland handlar uppehållen om att livet kommer emellan, eller jobbet. Det har hänt att det är den samlade produktionen av Gilmore Girls som tävlar om uppmärksamheten (det var i alla fall det under 2016, medan en stor del av min tid 2017 gick åt till att se alla avsnitt av Will & Grace). Andra gången är det sf-intresserade vänner som utan att förstå vidden av deras handlingar tipsar en om att kolla in The Expanse. Men så, vid några enstaka tillfällen, handlar det faktiskt om något relaterat till just avsnittet jag ska skriva om. Något som får mig att tveka i hur jag ska skriva om det. Ja, vad jag ens tycker om det.

I det här fallet (för nu har det väl typ gått sex veckor sedan jag sist skrev om ett avsnitt här på bloggen) så tror jag faktiskt att orsaken är ett visst mått av besvikelse. Jag tappade helt enkelt sugen efter att ha sett Si vis Pacem, Para Bellum. Och det blev lite extra jobbigt när jag såg att så många där ute i Trekfandomuniversumet var så oerhört förtjusta i just det här Discovery-avsnittet.

När jag försöker analysera mig själv så tror jag faktiskt att det (till min egen förvåning) alltför klumpiga retrovibbar som gör mig lite kinkig. Och just retrokänslan är väl i stort sett omöjlig att undvika när man som här (för första gången i Discovery) ger sig på den klassiska Star Trek-subgenren “vi upptäcker en planet”. Men mitt gryende missnöje handlar inte bara om “upptäcksresande i rymden”-tropen. Även den främmande livsformen på den här “sjungande planeten” känns som om den skulle kunna vara hämtad från originalserien. Jag menar, svävande glitter i luften, hur gulligt kan det liksom bli? Samma sak med sådana där mysiga detaljer som att hela Pahvo tillsammans har en puls som de skickar ut i rymden med hjälp av en organisk sändare. Eller att de längtat att bli upptäckta av omvärlden eftersom hela deras existens handlar om att skapa “harmoni av dissonans”. Rara detaljer som känns ett stycke bort från den här seriens inledande och betydligt mörkare avsnitt. Eller, ja. Det finns förstås den här grejen med att de formlösa pahvonierna typ programmerar om Saru på nolltid. Men de vill ju, innerst inne, trots allt bara gott.

Och på tal om Saru…

star trek dis si vis 2

…så börjar det väl kännas som att den här lättirriterade och långsinte figuren håller på att bli seriens egentliga stjärna. Lite som Discoverys motsvarighet till Spock. Skitjobbig besserwisser som man inte skulle vilja bli sittandes med på en öde ö, men som det däremot är rätt härligt att se plåga andra. Och här känns det väl som att han för första gången fick sitt rättmätiga utrymme. Och blev galen, vilket också piggar upp. Att det är möjligheten till att för en gångs skull kunna slappna av  som gör honom våldsam, aggressiv och skoningslös är en paradox som jag verkligen uppskattar.

Klingonsernas osynlighetssköldar

Möjligheten att fara runt oupptäckt i rymden börjar nu spridas i den klingonska flottan efter att allt fler av de klingonska husen lovat den klingonske storskurken Kol sin lojalitet. Och när jakten på ett sätt att knäcka det där osynlighetskamouflaget nu blir en viktig del av intrigen undrar man ju hur mansuförfattarna ska förklara att originalserien aldrig hade ett sätt att lösa den här gåtan på. Och originalserien utspelas ju, som bekant, efter den här serien. Vilket osäkt för oss in på:

Avsnittets mest långsökta teknologiska teori

Att livsformerna på Pahvo tillsammans skapar ett slags musik som sänds ut i rymden av en biologisk parabolsändare kanske jag kan gå med på. Men att just den här pulsen ska kunna användas som ett ekolod för att kunna upptäcka klingonernas skepp även när de är osynliga, även på enorma avstånd från planeten, skulle jag faktiskt vilja höra lite mer utförligt technobabble kring.

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler

Låt oss övertala chefen att få åka och upptäcka planetern tillsammans, sedan prata om “the needs of the many” och sedan sitta och hångla i ett ljusslingeupplyst….tält. Jodå, det här tuffar på precis som man trodde skulle hända. Och Tyler har visst något inom sig som han kämpar emot. Och vi har inte sett till Vuq i flera avsnitt.

L’Rell är inte världens bästa på förräderier

star trek dis si vis 3Jag vet inte riktigt vad jag tycker om L’Rells sätt att planera sina förräderier. Eller, jo, det vet jag ju. Hon är askass på det. Eller vad sägs om planen: jag säljer in mig själv som en jävel på att förhöra fångar, och leverar sedan ingenting när jag får chansen att förhöra amiral Cornwell. Är inte helt övertygad om nivån på hennes flyktplan heller: låt oss gå runt hel öppet på skeppet och hoppas ingen ser oss. Fast scenen på det där bårhuset ombord var ju rätt räligt.

Däremot fick jag ju aldrig riktigt klart för mig hur det är med den där röda färgen som Kol smetar i ansiktet på de klingoner som är lojala med honom. Är den permanent eller måste man fylla på den ibland? Hur ofta gör man det? Eller måste man gå igenom ett nytt lojalitetsprov för att få fortsätta att ha fejkblod i ansiktet?

 

Spordriftens pris

Stamets håller på att bli riktigt knepig av att transportera runt Discovery via det där mystiska spornätet. För nu verkar det som om även hans hjärna och medvetande reser runt, till konstiga platser. Som när han kallar Sylvia Tilly för kapten. Sorteras in under mer uppenbara planteringar inför framtiden. Vilket också förstärker helhetsintrycket av det här avsnittet:

Känslan av att vi laddar upp inför vinterfinalen

Si Vis Pacem, Para BellumSi vis Pacem, Para Bellum (som alltså betyder “Den som önskar fred ska förbereda sig för krig”) känns i mycket som ett set up-avsnitt för höstterminens final. Inte så många avslut här, utan mer en rad uppspel som sedan ska stegras (och kanske till och med avslutas) i det nästkommande avsnittet.

Och när jag nu sett om det här avsnittet för tredje gången, så är det kanske inte så medelmåttigt som jag trodde. Så jag summerar väl det så här:

Betyg: 6/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 8/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 361 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

 

I väntan på nästa kapitel av Discovery…

dis klingon hello

De sista dagarna på jobbet. Filmer och tv-serier som ska tittas ikapp för årsbästalistor. Nu har det visst varit lite torrt här på bloggen ett tag igen.

Idag släpptes ju titlarna för de återstående avsnitten av Star Trek: Discovery,  eller kapitel två som man valt att kalla dem. I väntan på den säsongen så länkar jag till lite gammalt godis från P1 Kultur. Jag, Jerry Määttä och Karin Svensson gjorde en liten halvtidsavstämning av Star Trek: Discoverys höstomgång inför säsongsavslutningen. Lyssna och njut. 

DIS: Magic to make the sanest man go mad. Det med personalfesten, timeloopen och Mudds återkomst.

dis magic

Tidsresor, anomalier och avvikelser i rumstiden är ju favoritämnen för Star Trek-författare, kanske tydligast i den första säsongen av Voyager (som jag ju fått göra ett avbrott i bloggandet om för att istället fokusera på Star Trek: Discovery). Nu ger sig alltså även den senaste inkarnationen av Star Trek in i den välbekanta leken med intriger där tiden inte längre fungerar som förväntat. I det här fallet rör det sig om en tidsloop, ett skeende som upprepas gång på gång. När jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt själv en vag känsla av déjà vu, men förnedrande nog krävdes det att jag tittade på After Trek för att inse att det här är ett tvillingavsnitt till The Next Generation-avsnittet Cause and effect.

Discoverys tidsloop är lika dramatisk som förlagan i TNG, den börjar med en personalfest och slutar med att skeppet sprängs i luften – om och om igen. Den är däremot inte förorsakad av någon mystisk och oförklarlig reva i tid/rum-kontinuiteten, utan verket av en gammal bekant som är ute efter hämnd.

Mudd är tillbaka. Igen. 

dis magic 2

Och han är både förbannad och listig. Han smugglar sig in på Discovery genom att gömma sitt skepp i en gormagander – någon form av utrotningshotad rymdval/drake/manet. Federationen framstår för övrigt som en framtida variant av Greenpeace, så engagerade som man är i alla livsformer som man råkar på i rymden ––trots att man faktiskt befinner sig mitt uppe i ett brinnande krig.

Genom att fånga skeppet Discovery i en tidsloop så hoppas Mudd kunna få tillräckligt många försök på sig att lista ut vad som som ligger bakom skeppets smått magiska sätt att navigera runt i världsrymden, och sedan stjäla den. För när alla andra blir nollställda och börjar om sin dag från början igen när loopen startar om, så minns han allt. Sa jag alla andra? Tack vare sin märkliga merge med björndjurs-dna:t för något avsnitt sedan så påverkas inte vetenskapsofficeren Stamets av loopen, utan han minns allting. Och i varje ny loop måste han snabbt försöka 1. förklara läget för olika nyckelpersoner, 2. få dem att tro på honom. 3. tillsammans med dem komma på ett sätt att ta sig ur loopen.

Old school-trek

dis magic 3

Precis som i förra avsnittet, med resorna in i Sareks medvetslösa hjärna, så känns den här upplagan av Discovery mer old school än de första avsnitten. Kanske för att det håller en något lättsammare ton än något vi sett i Discovery hittills – vilket är rätt så imponerande med tanke på hur många som dödas i det här avsnittet, vissa flera gånger.

Kanske är det feststämningen på personalpartajet? Michaels förskräckta monolog kring att hennes största skräck är social interaktion? Kanske är det Stamets personlighetsförändring, fortfarande wild and crazy liksom. Och så den lite nostalgiska strukturen på avsnittet på det. Alltså ett äventyr som man finner en lösning på  i samma avsnitt, dessutom med en komisk twist på slutet. Andra gammeldags inslag är det faktum att intrigen bygger på en mer eller mindre osannolik kristall eller maskin som sätter vanliga naturlagar ur spel. Dessutom med en rollfigur som introducerades redan i originalserien på 60-talet. Och på tal om 60-talet…nivån på det roliga skämtet på slutet, att det är ett öde värre än döden för Mudd att återförenas med sin fru – är det här Star Trek eller Lilla Fridolf.

Michaels kärleksliv. 

dis magic 4Här börjar det hända en hel del Michael hånglar faktiskt i det här avsnittet! Tyvärr inte i den sista loopen, så det är väl inget hon kommer att minnas överhuvudtaget. Men det är ju definitivt romance på gång mellan henne och Ash Tyler, nykomlingen ombord. Det kan ju ställa till med en hel del komplikationer om han visar sig vara en förklädd klingon, som många tror, eftersom…

Veckans Vuq-spotting

fortfarande är nere på noll. Var har vår favoritalbinoklingon tagit vägen?

Men som helhet…

Blir det här riktigt bra. Tidsloopen fungerar faktiskt förvånansvärt väl för att bygga ett avsnitt runt.  Det blir till en extra intressant twist att det liksom gäller att avbryta den här tidscykeln vid rätt tillfälle, för de som dör under den avslutande loopen lär ju fortfarande vara döda när man återvänder till den linjära tiden på nytt,

Så intressant, för övrigt…att de pratar om fyrdimensionell teknik i det här avsnittet då jag läste om någon liknande teknikevolutionär fiktionsteori i romanen Three Body Problem häromveckan.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 7 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 360 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

 

DIS: Lethe. Alla familjer är psykotiska. Även hemma hos Sareks.

Så har jag lyckats halka efter även med den nya serien som GÅR JUST NU! Men jag låtsas som det regnar, och betar av ett avsnitt i taget och hukar mig för spoilers på internet. Så här kommer det lite mer Discoverytankar från mig.

dis lethe 4Alla som längtat efter lite mer info om hur stämningen runt köksbordet hemma hos familjen Sarek egentligen brukade vara, får åtminstone några ledtrådar i Lethe. Här djupdyker man i relationen mellan Sarek och Michael, och fördjupar sig framför allt i det enskilda ögonblick då Sarek faktiskt sviker sin adoptivdotter. Regeln att blod är tjockare än vatten gäller tydligen även när blodet är grönt.

Michaels daddyissues

dis lethe 5Sarek är ju en av de rollfigurer som förekommer i både originalserien och filmerna, och där har det ju ganska tydligt framgått att relationen mellan Sarek och sonen Spock inte alltid varit helt smärtfri. Mitt favoritavsnitt på det här temat är nog Yesteryear i den ofta så underskattade animerade Star Trek-serien. Yesteryear är ett rätt fint avsnitt där jag faktiskt för första gången fick en viss insikt kring hur jobbigt det varit för Spock att växa upp som halv-vulcansk pojke (uppväxtscenerna i den nya film-rebooten gjorde däremot inte alls lika starkt intryck på mig).

På något sätt tycker jag att Lethe känns som Michael Burnhams motsvarighet till Yesteryear. Här får vi reda på lite mer om hur det var att växa upp som en människa, adopterad in i en vulcansk familj. Och, framför allt, det är nu Michael slutligen får reda på varför hennes relation med Sarek varit så märklig. Michael trodde att det var hon som svikit honom, men egentligen var det precis tvärtom. Sarek har i alla dessa år skämts över att han valde att låta Spock få en chans att kvalificera sig till den vulcanska expeditionsgruppen, när han fick tydliga besked om att enbart ett av, som det uttrycktes, semi-vulcanska barn skulle få vara med där. Att Spock sedan gick direkt till stjärnflottan och struntade i expeditionsgruppen gjorde inte Sarek mer nöjd med sig själv.

dis lethe 2Det krävdes tyvärr att Sarek skulle bli medvetslös och gå in i en katraförbindelse med Burnham för att allt det här skulle komma fram. När han vaknar upp är han lika tillknäppt som vanligt. Åh, dessa svårtydda fadersgestalter med issues kring alla saker som har med verklig intimitet att göra. Även om adoptivbarnet precis räddat en från en vulcansk terrororganisation.

Lorcas mörka sida

dis lethePå det temat kan vi väl då fördjupa oss lite i fallet Lorca. Eventuellt psykfallet Lorca. För i det här avsnittet börjar hans beteende på nytt luta åt det lite mer psykopatiska. Att kasta sin ex-flickvän i klorna på klingonerna för att kunna ha fria händer och göra vad man vill med skeppet man är kapten över – ja, det är tydligen något i stil med en vanlig dag på jobbet för Lorca. Även om jag nog anade varthän det barkade innan klingonerna tog amiral Cornwell som gisslan.  Vi får se om hon blir hjärntvättad och förvandlas till Lethe, som en del spekulerar. Men att de stackars ålderspersonerna på Cancri 4 också skulle behöva stryka med kändes hjärtlöst, på riktigt.

Det är bara att vänja sig vid att kaptenen ombord på Discovery är någon som sover med sitt vapen, och troligtvis kommer att bli allt mer paranoid gentemot Federationens ledning. Det här får en förstås också att undra exakt hur mycket han litar på Ash Tyler. Det vill säga, kan man lita på något som den här mänskan gör eller säger.

Andra saker jag gillade

dis lethe 3Disco-tröjorna som Michael och Sylvia Tilly joggar i är ju som gjorda för merch-shoppen (24,95 dollar på Startrekshoppen, till exempel). Älskar också de logiska extremisterna på Vulcan. En bra take på en rörelse som är som terrorister, fast liksom fungerar tvärtom. De är personer som gått vilse i logiken och tar till våld för att upprätthålla den. Mäktigt.

En lite trivial men jobbig detalj är förstås också att replikatorerna ombord på Discovery säljer in sin mat till sin beställare, genom att berätta hur god den kommer att vara. Fatta så irriterad man hade blivit på det där efter cirka en halv dag. Som att leva med en riktigt inställsam försäljare.

Och, för att anknyta till Kajs kommentar från förra avsnittet, den första effekten av att Paul Stamets liksom delades i två olika efter tandborstningen är alltså att han är utåtriktad, trevlig, rolig och lite krejsi. Verkar ju för en gångs skull som en helt okej biverkning för att vara Star Trek.

Veckans Vuq-spotting

Lämnar oss tomhänta. Han syns inte till alls. Och verkar inte Ash Tyler lite för…mänsklig för att ens vara en förklädd klingon.

Jag tyckte lite….nja

Inte direkt mitt favoritavsnitt så här långt in i serien. Scenerna där Michael Burnham besöker Sarek i hans tankar är i och för sig gjorda i originalseriens anda. Men det betyder också att det hela blir lite för corny för min smak. Har lite svårt att komma över det här med att man kan slåss i en mental minnesbild hos en medvetslös person, men jag är väl lite trångsynt dårå. Ett viktigt avsnitt när det gäller fördjupning för Lorca, Sarek och Burnham. Men jag saknar lite framåtrörelse, faktiskt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 6 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 359 tv-avsnitt.

DIS: Choose your pain. Tortyr, djurrättsaktivism och bögtandborstning.

dis pain 3

Så var Star Trek: Discovery tillbaka i toppklass igen. Och det här avsnittet innehöll väldigt mycket av det jag tycker om: tortyr, bögar och björndjur!

Klingonterror, “välj din smärta” och tortyrinslag

Det känns ändå bra att serien nu fortsätter att trappa upp Klingonterrorn på flera fronter. När kapten Lorca blir tillfångatagen av klingonerna i det här avsnittet så är det långt ifrån någon slump. Klingonernas underrättelsetjänst (eller eventuellt deras tortyrdivision) har tagit fram så pass mycket information att de vet allt om vem han. TIll och med att det är han som bossar över det mystiska Federationsskepp som förorsakat klingonerna stora förluster, när det överraskande dyker upp och sedan försvinner spårlöst.

För att ta reda på lite mer så kör de lite specialdesignad tortyr, väl anpassad efter kapten Lorcas svagheter. De riktar helt enkelt några strålkastare mot hans ljuskänsliga ögon, en skada som vi här får reda på förorsakades när han sprängt hela sitt förra skepp i luften i en desperat åtgärd för att besättningen inte skulle behöva ta till fångas och sedan utsättas för klingonsk tortyr och misshandel. Och för att aldrig glömma bort den vidrigheten så vägrar han att operera sina ögon friska, det blir en ständig påminnelse om det han gjort. Det här ÄR  en mörk serie! På riktigt! Däremot tycker jag att han verkade märkligt pigg efter all den där ögontortyren. Lite skumt.

Harry Mudd är tillbaka. Eller förbaka. Eller, Harry gör debut, så här femtio år efter sin debut. 

dis painHarry Mudd är en ganska unik figur i Star Trek-universumet, på en gång jovial och ondskefull. Han är också en av de få rollfigurerna från originalserien som återkommer flera gånger, till och med i den animerade serien. Mudd dök först upp (om man går efter den ordning som avsnitten visats) i kosmetikkritiska Mudd’s Women, gjorde sedan ett återbesök som Lilla Fridolf-liknande figur i  I, Mudd och sedan slutligen i tecknad  form. (äntligen får jag lite nytta av alla dessa bloginlägg jag skrivit de senaste åren). Men om vi istället går efter seriens kronologi är det här förstås Mudds allra första framträdande i Star Trek-universumet (det blir ju så när man gör en prequel). Och, inte helt oväntat är den här inkarnationen av Mudd betydligt mörkare och ännu mer beräknande än tidigare.

I det här avsnittet dyker Mudd upp som cellkamrat till Lorca och den nya förmågan Tyler på ett klingonskepp. Tyler är alltså en helt ny federationsman, som introduceras i serien här efter att ha tagits till fånga på ett annat Federationsskepp). Givetvis förråder Mudd båda sina nya vänner och lämnar information om dem till klingonerna. Än än gång känns det som att man lyckats uppdatera Mudd på ett mycket bra sätt. Extra pluspoäng för den här “välj din smärta”-grejen, att en person i fångenskap hos Klingonerna kan låta någon annan misshandlas i sitt ställe.

Veckans Tribble-teori.

dis painTribble-spottingen i Star Trek: Discovery har skapat visst uppståndelse inom Star Trek-communityn. Det kan inte vara så enkelt att det bara är en tribute till de gamla avsnitten, det måste betyda något mer, tycker man. Nu har olika teorier börjat dra igång på nätet. kring förekomsten av tribblar på Discovery, framför allt då kring deras förmåga att känna igen och varna för klingoner. Framför allt är det den nya rollfiguren, Tyler, som väcker viss misstänksamhet. Som jag skrev ovan så är han alltså är den tredje fången i cellen, tillsammans med Lorca och Mudd, och har tydligen dessutom varit den klingonska kvinnliga kaptenens sexslav under sin fångeskap. Men samtidigt som Tyler gjorde entré i serien så har också federationens ärkefiende, klingonen Voq, varit helt osynlig i hela det här avsnittet. Kan det finnas ett samband?

Så nu undrar folk om Tyler och Vuq kanske kan vara samma person. Eller är Voqs frånvaro i serien en tillfällighet? Ett villospår? I vilket fall, känner ens Federationen till att tribblarna är galaxens bästa klingondetektorer?

Djurens rätt-aktivism

I en serie där befälen gång på gång upprepar att det är krig, där fienden torterar och misshandlar samtidigt som Federationens principer börjar naggas i kanten, då känns det i varje fall skönt att man ombord på Discovery till slut inser att man måste vara snäll mot björndjur. Som att till exempel låta en människa ta dess plats i navigationssystemet, och sen släppa fri krypet i galaxen. Hoppas hen kommer tillbaka snart igen!

Bögar borstar tänder ihop

dis pain 2Och så outades då äntligen Stamets och Culbers förhållande ombord på Discovery. Ja, för oss tittare alltså, på skeppet verkar det där var ett non-issue. Och vad kan man säga, det verkar finnas en hel del tough love mellan forskningschefen och läkarend ombord, men de är ändå så fina tillsammans. Exakt vad symbolanalysen blir av att de två står och borstar tänderna ihop under den där scenen är jag inte helt säker på. Ibland är kanske en tandborste bara en tandborste? Men att man inte ens har eltandborstar i framtiden är förstås lite av en besvikelse, även om jag förstår att man eventuellt valt bort den tekniken av ljudtekniska skäl…  (uppdatering: Där ser man vad som händer när man försöker ta hem några billiga poäng, men samtidigt bloggar några dagar efter att man sett ett avsnitt. Jag skyller att jag var så fixerad på de sexuella undertonerna att jag inte ens förstod att det faktiskt var någon form av mekanik som gjorde rent tänderna, samt att det faktiskt till och med hörs ett ljud när man gör det. Dock vidhåller jag att jag ÄNDÅ blir lite besviken på att tandborstar inte ser helt annorlunda ut i framtiden. Faktiskt. Lite mer formutveckling hade jag faktiskt hoppats på). Däremot vill jag gärna köpa på mig en Star Fleet-pyjamas ganska snart!

I övrigt: Michaels roll som sanningssägare förstärktes ytterligare, när det visade sig att hon hade rätt om björndjuret, neurotisske Saru kommer undan som vikarierande chef för Discovery med blotta förskräckelsen (men nu börjar jag i varje fall vänja mig vid att det kommer ut saker från huvudet på honom när han vädrar fara) och så ska det förstås bli spännande att se vem som tar björndjurets plats nästa gång det är dags för ett hopp genom rymden.

Som helhet: Ett riktigt bra avsnitt, tycker jag. Det lyckas med att blanda ultravåld med omsorg om djur. Här fanns både det känsokalla och varma representerat, säväl ultravåld som humanism. Fortfarande lite förbluffad varje gång jag inser att den här serien så här långt faktiskt inte är en besvikelse, utan levererar på en riktigt hög nivå.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 5 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 358 tv-avsnitt.

Startrekathon, ett maratonbloggprojekt.

img_0615Den här sajten är min resedagbok när jag försöker blogga mig igenom den totala Star Trek-produktionen av tv-serier och filmer (och en och annan bok och dokumentär). Även om jag en gång i min barndom såg på Star Trek-originalserien, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så är jag mer än något annat en Star Trek-novis. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och jag har ingen riktig koll på vad som ligger framför mig (och jag försöker undvika spoilsers så långt det går).

Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery. De måste jag se på stört när de sänds. Min resa inleddes den 1 mars 2015. Vi får se när den når sitt mål. /Roger Wilson.

VOY: Prime factors. Det där Janeway blir sol-och-vårad av en karismatisk sikarier.

voy prime factors

Om en främmande alien med spännande frisyr (som dessutom bryter på ett lite sexigt latinovis) kontaktar dig när du är vilse i rymden och erbjuder dig underhållning och hjälp, ta det lite lugn. Ja, ta kanske till och med honom med en nypa salt, för din egen skull. Det gör nämligen inte kapten Janeway i det här avsnittet. Tvärtom, hon faller i farstun för Gathorel Labin (Gath for short) vid första ögonkastet.

voy prime factor 4Alltså följer Voyager med Gath till hans planet Sikaris (har Janeway aldrig hört talas om att man inte ska följa med främmande gubbar som bjuder på godis?). Väl på planeten så fröjdas besättningen, Janeway får en ny outfit i gåva och man samlar in fröer och växter. Men allt är inte bara analogt på Sikaris. Det visar sig att man också har en fantastisk variant på en transportör, som lätt kan förflytta en person eller ett skepp 40 000 ljusår. Typ mer än hälften av distansen som Voyager har hem. Men tekniken omgärdas av vissa regler, så när Janeway frågar om de får ta del av tekniken så blir svaret nej.

Det mest intressanta med det här avsnittet är förstås det här med de ombytta rollerna. Precis som Federationen har sitt prime directive, så vill inte Sikarierna ge ifrån sig sin teknik till någon som kan missbruka den. Sen är det en annan sak att det kanske inte är det egentliga skälet till Gaths nekande svar. För honom är nämligen Janeway och Voyager ett välkommet nytt inslag i det monotona livet hos en hedonist som testat allt. Han vill helt enkelt inte att hans nya leksaker ska försvinna. Medan Janeway en gång för alla bevisar hur icke-hedonistisk hon är, när hon genast börjat tänka LTR och redan i förväg blir kränkt över att Gath snart kommer att tröttna på henne, och leta efter ett nytt tidsfördriv. Det hela blir lite svårt att förstå, då det där med hedonismen på planeten verkligen är nedspelat. Visst gör Gath någon sexuell invit här och där, men knappast i klass med Harvey Weinstein.

Att man är noga med sina egna principer betyder däremot inte att man är lika noga med att respektera andras. Som vanligt får besättningen på Voyager någon form av kollektivt hjärnsläpp när en möjlighet att komma hem snabbare yppar sig. Därför tvekar ingen av Janeways undersåtar egentligen särskilt länge när de får en möjlighet att byta sig till rymdhopptekniken på svarta marknaden, även om det är lite förvånande att det är just säkerhetschefen Tuvok som anser sig mest lämpad att genomföra byteshandeln. Ingen verkar heller tycka att det är särskilt kontroversiellt att installera den nya mackapären i skeppet. Eller att starta den utan att fråga kapten Janeway. Allt går förstås åt helvete, eftersom tekniken är inte alls anpassad för ett skepp som Voyager, det är först då som maskinchefen B’Elanna Torres och även Tuvok berättar allt för Janeway.

voy prime factors 2Det här är ett avsnitt som går från extrem tafflighet till att vara riktigt, riktigt bra. Men om vi börjar med det dåliga, när jag såg scenen där Kim raggar upp en sikarisk tjej vid en märklig maskin så var min första impuls att snabbspola igenom resten av avsnittet. Manusskrivande när det är som bäst:

(Elsewhere, Kim has found a young woman waving a device over what looks like a minimalist harp. It makes harmonic tones.)
KIM: That’s beautiful. Are you a musician?
EUDANA: This isn’t a musical instrument. It’s an atmospheric sensor. The frequency of the chimes indicates changes in weather conditions.
KIM: Then it must work on a principle of non-linear resonance, adjusting to the dynamic variables in the atmosphere.
EUDANA: That’s exactly right. Are you a scientist?
KIM: In a sense. Can you show me how to operate it?

voy prime factors 3Jag var helt beredd på att räkna ut det här avsnittet som ytterligare en Star Trek-story om en paradisliknande planet som visar sig gömma mörka hemligheter. Men så visar det sig handla om något helt annat: om Janeways förtroende för sin besättning, om hur längtan hem verkar sätta alla regler ur spel, hur misstron mot Federationens regler på nytt bubblar upp hos de före detta rebellerna som nu hamnat på Voyager. Det är lurigt och smart gjort, och blir riktigt bra när Janeway får reda på allt som hänt. För det är då, i det här avsnittets sista scener som det bränner till. Mycket tack vare Kate Mulgrew. Hennes ansiktsuttryck när hon inser att alla hennes närmaste medarbetare brutit mot hennes order gör lite ont att titta på.

En del av den maktlöshet hon känner handlar förstås om att hon egentligen är en kapten nästan helt utan makt. Om hon ger folk sparken, vem ska hon ersätta dem med? Men framför allt är det förstås sveket från de som missbrukat hennes förtroende som drabbar henne där och då. Inte ens en logisk Vulcan som Tuvok kan hon lita på. Och det är fortfarande 70 år kvar innan man är hemma. Det där slutet räddade faktiskt hela avsnittet.

Betyg: 7/10.

PS: Apropå Gath, det här fick mig nästan att börja ge mig på att läsa Star Trek-romaner:

In the Voyager novel trilogy “Dark Matters“, Gath was mentioned as being infected by mutated dark matter. This had caused his selfish love of pleasure to degenerate into sadism. However, in the midst of considering killing a young woman he had severely beaten for sadistic enjoyment, the infection was removed by an alternate universe version of an evolved Kes, which also removed the sadism. He was last mentioned as being horrified over what he had done, and about to go and fetch medical attention for the young woman.

Den plotten hade ju piggat upp det här avsnittet lite grand, om man så säger.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 10/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 357 tv-avsnitt.