Vi är redan i full fart på väg in i 2025. Men bland mina opublicerade bloggutkast hittade några anteckningar från när jag faktiskt var på plats på en riktigt raketuppskjutning i början av 2024. På historisk mark när det gäller rymdhistoria dessutom, Kennedy Space Center. Jag var förstås där för att följa uppskjutningen av den svenske astronauten Marcus Wandt. Eller, uppsändningen, som det kanske snarare heter. Det låter väl lite mindre brutalt så. Det var förstås en cool känsla att vara på plats, se den enorma kraft som krävs för att övervinna gravitationen och låta mullret från raketerna skölja över en. Även om en del besserwissrar kontaktade mig och tyckte att det var jättekorkat av mig att reagera på att det tog så lång tid från ljudet av uppskjutningen att nå fram till oss som stod och tittade på. Jo, jag vet också att ljud färdas långsamt, men blir likt förbannat ändå fascinerad av det varenda gång flygplan sveper förbi i överljudsfart. Och det är sällan som det visualiseras på det sättet som när man är med på en rymdraketuppskjutning och ser raketen lyfta mot skyn långt därborta i total tystnad. .
Presscentrat där jag och mina kollegor fick hålla till medan vi väntade på uppskjutningen kändes också historiskt, fast på ett lite mer slitet och ofräscht sätt. Svårt att avgöra exakt hur gammal den där byggnaden var, men lite påmindes man ju om att det amerikanska rymdprogrammets guldålder ligger en del år tillbaka i tiden. Och när en kollega från radion i Stockholm med imponerad ton över telefon frågade om det var sant att tv-bolagen i USA hade egna byggnader i samband med presscentrat så var jag tvungen att skicka en bild till henne. “Men det ser ju ut som Sovjet”, svarade hon. Ja, rymdglamouren fanns inte riktigt på pressområdet, om man så säger.
En bit från själva rymdcentrat finns också en turistattraktion, ett visitor centre. Bitvis turistfälla, bitvis fascinerande utställning av verkliga artefakter, och så ett gäng filmer som man kunde se om rymdhistorien (och som ni ser på bilden intill var även Star Trek en del av kontexten). Men besökscentrat var också en påminnelse (utöver presscentrat) kring det där med den gångna storhetstiden, liksom hur rymdkapplöpningen användes i progagandasyfte. Eller ska man säga används? Det finns få saker som väcker så starka nationella känslor som en landsman i rymden, än idag. Som Marcus Wandt, till exempel.
Men rymden har på nytt börjat spela en roll även i amerikansk inrikespolitik. Trots att det är mer än 50 år sedan en människa senast färdades till Månen, så är utforskningen av rymden en av de få saker som kan väcka framtidsoptimism hos folk. Det är ingen slump att Elon Musk, numera en av de verkliga tungviktarna i rymdbranschen, säljer in sig själv som personen som ska ta mänskligheten till Mars. Eller, som han själv kommunicerar det via sina t-shirts, Occupy Mars. Drömmen om rymden pekar inte direkt mot någon Star Trek-idyll just nu.
Frågar man folk i rymdbranschen idag, så står vi just nu inför en ny guldålder. Eller är det kanske en guldrusch? Rymdbranschen håller på att kommersialiseras, det är privata aktörer som fått i uppdrag av Nasa att driva på den tekniska utvecklingen, och snart hoppas företagare att kunna lansera den första privata rymdstationen (delvis bekostad förstås av kunder som Nasa. Men det här att lägga ut utvecklingen på underleverantörer har sina risker. I praktiken är just nu Musks SpaceX den enda av Nasas amerikanska underleverantörer som kan erbjuda pålitliga och fungerande persontransporter till rymdstationer (Boeing Starliners första bemannade resa slutade som bekant med en enkelresa för deras astronauter). Andra kritiker är mer oroade över den dominans SpaceX internetleverantör Starlink har. Det nya kapitlet i rymdfarten verkar redan hålla på att skrivas, medan Nasas turistfälla mest ägnar sig åt nostalgi och tillbakablickande.
