DS9: The Adversary. Det med shapeshifterinfiltratören ombord Defiant.

ds9 adversary 3

SÄSONGSFINAL! ÄNTLIGEN!! Det tog visst drygt ett år för mig att ta mig igenom den tredje säsongen av Deep Space Nine , men då skrev jag förstås också om de första säsongerna av Voyager och Discovery  parallellt (vilket alltså ger mig en bloggtotal på 57 avsnitt under de senaste 12 månaderna, för er som undrade). Det går inte snabbt, men det går i varje fall framåt.

Om jag klagade på säsongsfinalen av Voyager, så är The Adversary betydligt mer i min smak. När jag läser om avsnittet i min nya bibel, Star Trek Deep Space Nine Companion, så inser jag att producenterna själva inte tycker att det inte finns någon cliffhanger-avslut på den här säsongen. Visst, det är inte första delen av ett dubbelavsnitt (det som nu nästan blivit något av en tradition när det gäller säsongsavslutningar i Star Trek-familjen), men för mig fungerar den här varianten nästan bättre som incitament till att längt efter nästa säsong av serien. Man skulle kunna likna The Adversary vid ett olycksbådande och dystopiskt slutackord, som förebådar en riktigt jobbig fjärde säsong av Deep Space Nine. För här slår det fast att alla regler om vad som kan och inte kan hända inom Federationen är upplösta. Det verkar som om man måste vänja sig vid att vem som helst kan göra vad som helst.

ds9 adversary 5För det här avsnittets stora grej är förstås att Grundarna, The Founders, till sist börjat använda sitt främsta vapen mot Federationen. Det vill säga, Grundarna själva. Som shapeshifters kan de ju förändra sitt utseende helt och hållet efter behov, och då är det ju inte särskilt svårt att infiltrera en främmande organisation, inte ens den som bemannas av en helt annan ras. Att Federationen och Stjärnflottan inte såg hur de själva skulle kunna utsättas för det här efter det som hände i The Die is Cast är förstås megainkompetent. Trodde man på fullt allvar att infiltrering bara var något som inträffade hos romulaner? Kunde inte manusförfattarna ändå ha lagt till en scen i något tidigare avsnitt där man diskuterade möjligheten att något i den här stilen skulle kunna hända?

I det här avsnittet försöker Grundarna provocera fram ett krig med Tzenkethi-imperiet (som jag inte kan minnas att jag hört talas om förrän nu). Någon ombord på Defiant är en changeling, en shapeshifter, och har riggat skeppet så att besättningen mist kontrollen över det. Tanken är att Defiant ska attackera  Tzenkethi och på det viset starta en väpnad konflikt mellan dem och Federationen. En smart plan, på det viset kan ju Grundarna luta sig tillbaka och se på när två av deras potentiella motståndare luras att slåss mot varandra.

ds9 star trek adversaryDet här öppnar förstås upp för lite mer raffel än vi sett på sistone i Deep Space Nine. För hur ska man kunna veta vem som är bedragaren, och hur ska man kunna avslöja hen?. Det hela hade eventuellt varit ännu mer kittlande om inte ungefär samma problematik avhandlades i Voyager-avsnittet Cathexis. Visst, i det avsnittet togs människors medvetanden över av en svävande identitet, men misstänksamheten och paranoian var liknande. På samma sätt minns jag situationen “vem är den riktige NN” från originalserieavsnittet Whom gods destroy: I det här fallet finns det två Odos som ingen kan skilja åt. Jobbig situation också för stackars Odo, som på nytt alltså tvingas att slåss för Federationen mot sin egen sort. Och Grundarens sista ord innan han dör indikerar att det kanske inte är sista gången han är tvungen till det: “You’re too late. We’re everywhere”.

ds9 adversary 2 Just det. I det här avsnitttet blir Sisko också äntligen kapten. Eller i den svenska översättningen går han från kommendörkapten till kommendör. Nej, jag gjorde aldrig lumpen, och de här olika gradbeteckningarna på engelska och svenska förvirrar mig enormt mycket. Någon gång ska jag sätta mig ner och reda ut det här. Men inte idag. ds9 adversary 4

Känslan efter att ha sett The Adversary är faktiskt ett slags lättnad. Det har varit en rad ganska porösa avsnitt den senaste tiden, här var det äntligen lite mer action och spänning igen. Tyckte också att det var lite nyskapande att se en cgi-tät fajt mellan två “changelings” och hur Grundaren på skeppet blixtsnabbt typ studsade på väggarna när han blev ertappad och jagad.

Infiltratörer som är någon annan än vad de ser ut att vara är något som använts några gånger i de olika Star Trek-serierna, men för en gångs skull är det ju lite förankrat i historien här, och öppnar upp för flera intressanta intrigmöjligheter framöver. Försiktigt pepp inför säsong fyra, helt enkelt, trots att Deep Space Nine så här långt har varit en enormt ojämn serie!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 383 tv-avsnitt.

 

DS9: Facets. Det där Jadzia får träffa resten av Dax trillvärdar.

ds9 facets 4

Ytterligare ett avsnitt i Star Trek-subgenren Trill/Symbiont-äventyr. Den här med en utförlig introduktion till Dax hyfsat omfångsrika Trill-släktträd. Möjligheten ges genom att man hittat på något som kallas för en Zhian’tara-rit, där det nu är meningen att  Jadzia (och vi tv-tittare) ska få träffa alla andra triller som gått och burit runt på symbionten Dax i magen. (jo, Trill/symbiont-konceptet är ett av de mer originella i Star Trek-universumet, men väldigt tacksamt för desperata manusförfattare på jakt efter uppslag).

ds9 facets 2Hur det går till? Jo, de tidigare Dax-värdarnas personligheter och minnen finns liksom lagrade i symbiontens hjärna. Genom en ritual kan de på något magiskt sätt överföras till en tredje individ, som under några timmar alltså får vara värd åt en död varelses personlighet (lite som i Exorcisten, fast utan kräkandet och obsceniteterna). Jadzia har valt ut de hon känner bäst på rymdstationen för att vara med i det här värdkroppslajvet, lite förvånande är också Quark och nykomlingen Leeta med i gänget (den senare har ju verkligen bara skymtat förbi i ett avsnitt tidigare, men tydligen var det en sådan brist på kvinnliga rollfigurer i serien att man var tvungna att utnämna henne till en av Jadzias bästisar här).

ds9 facetsMest stirrig är Jadzia över att träffa Curzon, trillen som hon avlöste som Daxvärd. Som vi tidigare sett i serien så sparkade han ju ut Jadzia som kandidat från  symbiontprogrammet en gång i tiden. Mot alla odds lyckades hon göra comeback, men är nu inte riktigt säker på om pallar ta det där snacket med honom om vad som ledde fram till hans beslut en gång i tiden. Curzon själv verkar inte heller supersugen på att lösa den där gamla surdegen. Tvärtom. När han överförs till sin värdkropp, Odo, så trivs de så bra tillsammans att Curzon inte vill återvända in i Dax medvetande. Odo känner likadant. Ett väldigt utanför boxen-förslag.

ds9 facets 3För många av skådespelarna är avsnitt av den här typen ett tacksamt avbrott från deras vanliga rollfigurer. Nana Visitor (Kira) spelar förstås över när hon ska gestalta trillen Lela. Bäst i den här skådespelarövningen är, till min stora förvåning, Avery Brooks. Men så är också Siskos trillvärd en psykopat, och det är ju alltid lite mer tacksamt att spela Knäppisen i fråga är Joran, som vi tidigare fått möta i Equilibrium. Egentligen hade nog en lite längre story om just Joran, som är både våldsam och manipulativ, varit tillräckligt för ett helt avsnitt, men författarna avslutar ganska snabbt hans intrig. De vill hellre fokusera på Curzon och hans ansträngda förhållande till Jadzia.

En konflikt som mynnar ut i en, i mitt tycke, rätt kackig scen där Curzon erkänner det verkliga skälet till varför han kickat ut Jadzia ur symbiontvärdsprogrammet: han var kär i henne. Kan det bli taskigare? Och ruttnare? Gubben blir alltså kåt på sin praktikant, och bestämmer sig därför att ge henne sparken. De hade verkligen behövt ett #metoo-upprop i symbiontvärdprogrammet. Curzon går i alla fall med på att sluta hänga med Odo och låta sitt medvetande återvända in i Dax (i Jadzias mage) igen. Om han nu är så kär i Jadzia är väl det ett alldeles utmärkt ställe att vara på, tänker jag.

ds9 facets 5B-handlingen i det här avsnittet är inte direkt någon höjdare. Man plockar i och för sig på nytt upp tråden kring Nog, Quarks brorson, och hans planer på att söka sig vidare till Stjärnflottan. Det första steget för honom är att klara av antagningsprovet till en sex veckor lång förberedande kurs. Alla på Deep Space Nine är positivt inställda till det här, utom Nogs farbror Quark. Han är så äcklad inför tanken på en ferengier i Stjärnflottan att han saboterar Nogs ansökningsprov. Det kommer förstås fram, och allt slutar lyckligt. Värt att notera är väl att Nogs farsa Rom, som vanligtvis är undergiven och förtryckt, blir ursinnig på Quark i det här avsnittet. Maktbalansen mellan honom och Quark verkar rubbad ända sedan Family Business.

För övrigt så kan jag verkligen rekommendera boken Star Trek Deep Space Nine Companion. Där kan man till exempel läsa om den komplicerade backstoryn bakom det här avsnittet. Konstigast av allt: den allra första idén var att göra en Star Trek-version av personlighetsklyvningsklassikern Sybil, med Jadzia som huvudperson. Ganska lättad över att man fortsatte att bolla idéer tills man kom fram till Facets.

Jag gillar ju egentligen sådan här avsnitt, där luckorna i historien och kanon fylls igen.  Trots att det tagits upp flera gånger tidigare, så känns det ju faktiskt också som att  hela det märkliga symbiont/trill-fenomenet får en lite bättre och utförligare bakgrund i Facets än någonsin tidigare. Men om vi ska vara riktigt ärliga så är väl tyvärr varken Jadzias värdrit eller Nogs intagningsprov till Stjärnflottans förberedande kurs det stoff som legendariska Star Trek-avsnitt skapas av. Istället känns allt sådär ljummet igen. Tror faktiskt att man gick miste om ett höjdaravsnitt när man inte lät Avery få utveckla sin psykopatrolltolkning ytterligare. Då hade det i varje fall blivit lite mer….spännande! Men kanske skulle det krocka alldeles för mycket med intrigen i nästa avsnitt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 382 tv-avsnitt.

DS9: Shakaar. Det om en jordbruksmaskinskris som nästan startar inbördeskrig på Bajor.

ds9 shakaar 4

Bajoransk inrikespolitik, visst är man sugen på ett helt avsnitt om det? Framför allt ett där intrigen kretsar kring en konflikt om jordbruksmaskiner? Nej, jag tyckte inte heller att det här lät som ett särskilt rafflande upplägg. Men så visar det sig att det här är ett Kai Winn-avsnitt. Hon är ju den bajoranska religiösa ledaren som är så störig att varje avsnitt där hon riskerar att få en näsbränna ändå känns som nödvändig och angelägen tittning. Dessutom blir Shakaar en aning mer rafflande i avsnittets andra hälft, då ploten tätnar och fokus byts från jordbruksfrågor till hela styret av planeten Bajor.

ds9 shakaarKai Winn spelas på ett fantastiskt irriterande sätt av Louise Fletcher. Hon lyckas liksom göra så att varje lögn blir medvetet genomskinlig. Ett slags medveten omedvetenhet som gör att den lena rösten, det selektiva minnet och de uppenbara lögnerna blir till rena provokationer. Under det här avsnittet blev jag till exempet extremt provocerad varje gång Winn kallade Kira för “child”. Winn är ju fullt medveten om hur mycket Kira avskyr henne, men drar på för fullt med ett slags fejkad skenhelig omedvetenhet som hade gjort mig vansinnig. Men så är ju Fletcher sedan länge ett proffs när det gäller att gestalta förslagen ondska — hennes mest kända roll är ju som Nurse Ratched i Gökboet.

I Shakaar får vi veta att Kai Winns makthunger långtifrån är stillad med posten som Bajors främsta religiösa ledare. Nu ser hon också ut att bli den enda kandidaten i det kommande försteministersvalet — en post hon redan vikarierar på efter att den gamle försteministern dött. Det är i den funktionen som Winn kontaktar Kira, vars gamla motståndsrörelspolare ställt till det för regeringen. De vägrar lämna tillbaka ett par replikatorer som de fått låna, en typ av maskiner som återställer den mark på Bajor som cardassierna förgiftade när de avbröt sin ockupation. Winn och regeringen tycker att maskinerna gör bättre nytta på annat håll, medan Kiras kompisar håller fast vid ett gammalt löfte om hur länge de skulle få använda replikatorerna. Nu vill Winn skicka Kira till Dahkur-provinsen för att övertala de forna motståndsmännen att följa Winns order. Resultatet blir, som vanligt när det handlar om Kira, det rakt motsatta.

tumblr_inline_mp8lso9db31qz4rgpGanska snart är Kira inblandad i en mindre revolt, och flyr undan regeringstrupperna tillsammans med sina polare från förr. Winn vill nämligen gärna driva Bajor på samma sätt som hon driver den bajoranska organiserade religionen  — utan att bli emotsagd. Opposition ser hon inte som ett underlag till diskussion, utan som ett prövning från profeterna. Å andra sidan kan man ju undra  hur Kira utan större eftertanke kan kasta sig in i ett folkligt beväpnat uppror — måste hon inte stå lite mer neutral och med sin position på Deep Space 9? Även om hon i det här fallet backas av Sisko.

shakaar 6Regeringstruppernas jakt på Kira och hennes kumpaner slutar i någon form av male bonding (jo, det finns även kvinnor på plats, men de får hålla sig lite i bakgrunden). Det visar sig att även regeringstrupperna består av gamla motståndsmän, så efter lite trevande snack om gamla tider så bestämmer man sig för att gemensamt lansera en tredje lösning på problemet man står inför: Kiras gamle kompis Shakaar ställer upp som kandidat i försteministersvalet, och om Winn ställer till besvär tänker man gå ut offentligt med att hon höll på att starta ett inbördeskrig över några replikatorer. Kul att se en ung John Doman, från bland annat The Wire, i en liten roll här.

Denna Bajoranska version av House of Cards kombineras med en av de mer korkade b-handlingar jag varit med om i Deep Space Nine. Den handlar om hur O’Brien har värsta flytet när han kastar Dart, och vinner match efter match. Sen vrider han axeln ur led och kan inte kasta lika bra längre. Se, det var väl en fullständigt meningslös bihandling?

O’Brien drar dessvärre ner helhetsintrycket på ett avsnitt som gick från värdelöst till faktiskt lite spännande. Allt tack vare Louise Fletcher, förstås.

Betyg: 6/10.

 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 381 tv-avsnitt.

 

DS9: Family Business. Det med Quarks ferengifeministiska morsa.

ds9 family business 4

Är det måhända så att idéerna börjar ebba ut mot slutet av säsongen? För jag var nog inte helt redo för det här – ett avsnitt som nästan helt och hållet ägnas åt Quarks familjerelationer. Med ett manus vars mest uppseendeväckande inslag är att Quarks mamma vill ha kläder på sig. Deep Spaces Nines personlighetsklyvning bara fortsätter. Vad vill man att det här ska vara för serie egentligen?

Jag har ju skrivit lite om ferengiernas kvinnosyn tidigare, hur ferengikvinnor anses vara så lågt stående att de till exempel inte ens får lov att ha kläder på sig. Tidigare i Deep Space Nine har vi också fått möta en ferengisk cross-dresser. En kvinna som var tvungen att klä ut sig till man för att kunna göra saker som är förbjudna för folkets kvinnor  – resa fritt, göra karriär och göra affärer  (speciellt det sistnämnda är ju ganska viktigt för ferengier).

ds9 family business 2Den här gången är det Quarks och Roms morsa Ishka som bestämt sig för att bli en feministisk förkämpe. Hon investerar och tjänar pengar, går klädd i kläder hemma (även om det leder till utslag på hennes textilovana hy). Och när myndigheterna upptäcker att hon brutit mot reglerna – och gjort en vinst! – så säger hon att hon hellre riskerar att säljas som slav än att erkänna att det hon gjort är ett brott.ds9 family business

Man mjölkar förstås det här på så många komiska poänger man kan. Den ferengiska handelskammarens företrädare, Brunt, går inte med på att berätta varför han utmäter Quarks krog utan att först få en muta. Hissen, ja till och med stolarna i väntrummet, på ovan nämnda handelskammares kontor kan bara användas efter betalning (jag tror att deras kontor ligger på fyrtionde våningen). Mest….weird är väl scenen där Ishka tar av sig kläderna när hon ska kramas med Rom – han blir nämligen för skamsen och illa till mods när morsan har en klänning på sig. Men det finns också allvar här, i ett avsnitt där Quarks uppväxt avhandlas. Traumatiska minnen av pappan som var en urusel affärsman, och ett ansträngt förhållande till mamman. Men att skämtsamt säga att Family Business är en ferengimotsvarighet till “Lång dags färd mot natt”, som en av manusförfattarna Ira Steven Behr gjort, känns ändå som en omåttlig överdrift (ja, jag blev lite provocerad).

Tvärtom så tycker jag nog att det här är ett av de mjukaste avsnitten hittills. Hur trevligt det än är att få en insikt i livet på ferengiernas hemplanet (maskarna på middagsbordet, se en tandvässare, användas, få berättat om sedvänjan att en mor ofta förtuggar maten åt barnen), så sitter jag hela tiden och tänker på Star Wars Holiday Special från 1978 – thanksgivingspecialen där man bland annat fick en inblick i livet hemma hos Chewbaccas fru och barn. Det blir liksom lite barnprogramskänsla över Family Business.

ds9 family business 3Den känslan försvinner inte heller av avsnittets B-handling. Siskos son Jake har börjat agera äktenskapsförmedlare, och tvingar sin farsa att gå och hej till en fraktskeppskapten, Kasidy Yates. Efter en extremt stel start på första dejten så inser Sisko och Yates att de bägge gillar baseball, och ljuv musik uppstår. Kan en dejt bli tristare? Eller mer barntillåten?. Det här är trots allt en serie som för bara några avsnitt sedan antydde bisexuella sexorgier.

Nu kanske jag låter lite hård. Egentligen har jag inget emot avsnitt som det här. På ett sätt utgör de ytterligare några steg mot ett mer sammanhängande berättande, alltså att det inte behöver vara action, aliens och mysterier varje vecka – ibland räcker det med att vi får träffa en av rollfigurernas morsa. Allt är en del av en större berättelse. Men inte ens i en följetong är det här vasst nog att platsa. När jag läser på om avsnittet så låter man mig dock förstå att  Ishka, Brunt och Yates kommer att återvända till serien längre fram, så det är väl bara för mig att försöka vänja mig vid Deep Space Nines mer familjeorienterade sida – en tillvänjning som ju började redan med förra avsnittet, Explorers.

Betyg 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 379 tv-avsnitt.

DS9: Explorers. Det med Siskos skägg, båtbygge och medelålderskris.

ds9 explorers 3

Det här avsnittet hade väl lika gärna kunnat döpas till Midlife crisis som Explorer, för det är en synnerligen mitt-i-livet-krisande Sisko vi möter här. Som om den klädsamma goateen han nu lagt sig till med inte räckte så ger hans sig också på ett riktigt sånt där man-med-dödsångest-projekt. Ni vet, något i stil med att bli ensamseglare /snickra ihop en stuga/skaffa en fixed gear-cykel (starta en Star Trek-blogg är också ett utmärkt alternativ om man är medelålders, men lite lat). Ute i rymden är tydligen motsvarigheten till det här att på egen hand bygga ett rymdskepp utifrån en flera hundra år gammal förlaga..

ds9 explorersModellen som Sisko ger sig på att återskapa är bajoransk, den drivs med solsegel och interiören ser ut som något från Onedinlinjen.  Hans ambitioner är stora, något i stil med att bli en rymdfärdernas Thor Heyerdahl. För med det här skeppet kan Sisko eventuellt bevisa sanningshalten i en gammal myt som hävdar att bajoranerna färdades hela vägen till Cardassien, långt innan folket där börjat med interstellära rymdfärder (en legenden som cardassierna förstås alltid avfärdat som en saga och fantasi – ett led i deras ständiga nedvärderande av Bajor och dess kultur).

Till skägget, hemmabygget och historievurmandet kan vi också lägga ett fall av “mitt barn är vuxet”-ångest. Siskos son Jake är nämligen till en början inte alls entusiastisk vid tanken att hänga med farsan i ett pyttelitet solsegelfartyg med primitiv toalett och snåla matransoner. Till sist tar dock Jake sitt ansvar som ensambarn och följer med pappan. Tanken är att han där  ute, under rymdresan, ska släppa bomben: att han fått ett stipendium till en författarutbildning på Jorden.

Givetvis knäcker Sisko lite av misstag gåtan med hur en sub-warp-farkost kunde ta sig mellan Bajor och Cardassien på extremt kort tid (det löstes med hjälp av en ström takyonpartiklar, tror jag), far och son bondar och blir superbästisar och Cardassierna tar emot Siskos skepp i Cardassien med fyrverkerier OCH offentliggörandet av lämningar av ett antikt bajoranskt skepp som man hittat typ samma dag (tveksamt) och som också bevisar sanningshalten i myterna om bajoranernas resor. En lite väl gullig upplösning, kanske. Och nästan lika rart är det i det här avsnittets lite småtrista b-handling.

ds9 explorers 2För på rymdstationen Deep Space 9 blir Bashir uppraggad av en bystig bajoransk brutta som simulerar sjuk för att få lite ensamtid med doktorn (host, host). Bashir tappar dock fokus när han får höra att hans nemesis från läkarutbildningen, Elizabeth Lense, är på väg till stationen. Hon var den som blev bäst i årskullen på läkarutbildningen, ett nederlag som tvåan Bashir aldrig kunnat smälta. När de bägge – efter många om och men – till sist möts så visar det sig förstås att Bashir har ett roligare och bättre liv än Lense – trots att hon fick det som på pappret är toppjobbet. Hon är dessutom supernajs och ödmjuk och inte alls det elitistiska pluggmonster som han alltid trott.

ds 9explorers 4Det här är ett rätt rart, om än lite stillsamt, avsnitt. Allt slutar väl, alla konflikter går att lösa och den bajoranska rymdfararhistorien får sin rättmätiga upprättelse. Men är det inte lite väl mysig stämning med tanke på förra avsnittets dramatiska slut? Är det här verkligen rätt tillfälle för Sisko att ta tjänstledigt för att testa en antik rymdskeppsmodell? Borde inte han istället mobilisera inför den kommande attacken från andra sidan maskhålet? De här självständiga avsnitten blir väldigt märkliga när de inte alls tar hänsyn till det som händer i tidigare delar.

Bland mina röriga anteckningar om det här avsnittet hittar jag förresten en positiv notering om det queera i att Jadzia Dax sitter och pratar om sina erfarenheter som far. Däremot är jag betydligt mer negativ inställd till scenen där Alexander Siddig försöker spela en full Bashir. Med betoning på försöker. Skämdes i tv-soffan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 377 tv-avsnitt.

DS9: The Die is Cast (del 2 av 2). Det där Jem’Hadar spöar skiten ur cardassier/romulan-myteristerna.

ds9 the die is cast

Så var det dags att avsluta storyn som inleddes i Improbable Cause. Berättelsen om hur de cardassiska och romulanska säkerhetstjänsterna gör myteri och på egen hand bestämmer sig för att attackera Grundarna, The Founders, i gammakvadranten. Jag kan väl redan här avslöja att det går åt helvete. Listiga, brutala och superhemliga obsidiska orden och Tal Shiar blir helt enkelt överlistade av Grundarna. De är ju shapeshifters, så det var en hyfsat lätt sak för dem att infiltrera organisationerna och ge dem felaktig information. Den stolta attacken slutar istället i ett blodigt bakhåll. Hur kunde cardassierna och romulanerna missa att göra en så enkel riskkalkyl? Undrade de inte varifrån all topphemlig information kom ifrån? Och varför använde de inte sig av den maskin som man tagit fram, ett sätt att “låsa” en shapeshifter i en bestämd form? Kunde de inte ha använt den på varandra i ett dygn eller två för att se om någon flippade ut efter ett tag. Shapeshifters måste ju regenereras i vätskeform med jämna mellanrum (gärna i en hink).

Den där maskinen (som för övrigt ser ut att vara byggd av ett genomskinligt plaströr och en blinkande glödlampa) spelar en central roll i avsnittets starkaste de scener. De där den före detta cardassiske säkerhetsagenten Garak (också känd som skräddare på Deep Space 9) ska förhöra rymdstationens säkerhetschef Odo för att få reda på fler av Grundarnas hemligheter.

ds9 the die is cast 2För Garak är förhöret en möjlighet att på nytt bli insläppt i den obsidiska orden och få sin förvisning från Cardassien hävd. Men Odo är samtidigt hans främsta frenemy på Deep Space 9, och effekten av den där blinkande låsningsmaskinen är inte vacker att se på. Odos förfall är brutalt och obehagligt. Han faller liksom isär och flagnar bort. Till sist fixar inte ens Garak att fortsätta förhöret, han som är ökänd bland cardassierna för att få folk att erkänna nästan vad som helst. Garak är väl också den egentliga huvudpersonen i det här och det förra avsnittet, Improbable cause. Hans kluvenhet kring det som sker ger avsnitten ett mer känslomässigt djup när det visar hur Garak till sist spelat så mycket dubbelspel att han inte vet var han har sina sympatier och lojalitet längre.

ds9 the die is cast 3Garak och Odo kan tacka Sisko för att de i sin tur överhuvudtaget överlever slakten i gammakvadranten. Sisko, som bryter mot direkta order från Stjärnflottans för att kunna undsätta de sina – inte ens en saboterande auktoritetstrogen besättningsman kan hindra honom. Och den här oerhörda pliktkänslan återfinns också hos Odo. Trots att han utsatts för tortyr av Garak, så väljer han ändå att rädda cardassiern från deras brinnande rymdskepp. Extremt storsint, på gränsen till osannolikt humanistiskt av Odo, tycker jag.  Men när allt kommer omkring så verkar ju Odo egentligen trivas bäst med sina fiender. Det bästa han vet är  att få hänga och bitcha lite med Garak och barägaren Quark – fiender och kompisar i ett. Enda undantaget från den “tough love”- principen är väl att han är dödskär i Kira.

ds9 the die is cast 4För Domionion-imperiet är det lyckade bakhållet ytterligare ett steg på vägen mot en framtida attack mot alfakvadranten. I och med det här rymdslaget tycker man sig ha oskadliggjort både Romulaner och Cardassier, nu är det bara Federationen och klingonerna kvar som kan stå i vägen för dem. Den långa tystnaden från Dominion tidigare under den här säsongen handlar alltså inte om att man gett upp tanken på ett invasionskrig mot alfakvadranten, utan man har bara bidat sin tid medan den här planen gick i lås.

Lyckligtvis finns det också plats för lite kulturorientering mitt bland all denna storpolitik och krigföring. Det är Bashir som med en lätt protektionistisk syn på kulturskapande tycker att Jordens dramatiker inte längre är tillräckligt intresserade av sin egen värld. Ett statement som inte riktigt intresserar hans nya lunchsällskap O’Brien.

BASHIR I mean, if you ask me, modern theatre has been on the decline since the late twenty third century. Just look at the plays to have come out of Earth in the last fifty years and compare them to the works of Willemheld, or Barton or Chow-yun.
(O’Brien points at something on Bashir’s untouched plate.)
BASHIR: Yes, yes.
(O’Brien takes the bread and keeps eating.)
BASHIR: Modern playwrights have become obsessed with writing human interpretations of alien theatrical works while ignoring completely our own unique cultural heritage in hopes of. Chief, are you listening to me?
O’BRIEN: What?

Nöjd med det här avsnittet. Framför allt var det ju de där scenerna med Odo under tortyr som fick mig på fall. Som i sig är utmärkta exempel på hur det här avsnittet lyckas kombinera en berättelse om interstellär politik  med personlig utveckling för rollfigurerna.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 375 tv-avsnitt.

 

 

 

DS9: Improbable Cause (del 1 av två). Det med attentatet mot Garak och den obsidiska ordens myteri.

ds9 improbable 2

Var lite i valet och kvalet om jag skulle skriva om det här dubbelavsnittet i en eller två bloggposter. Avsnitten sändes ju med en veckas mellanrum på amerikansk tv, men känns samtidigt som om de hänger ihop på ett smart sätt, långsam start och actionfylld fortsättning. Sen läser man på lite och inser att man kom på det där andra avsnittet lite på vägen, så att de inte ens är inspelade i följd. Att det ens blev några hyfsade avsnitt med det höga inspelningstempot är faktiskt lite otroligt.

Först ut av de två är i varje fall det lite småtrista avsnittet, Improbable Cause, som ganska länge tycks vara ytterligare ett i raden av variationer på temat”Odo leker detektiv”. Men så visar det sig att det där bombdådet som inträffar i skräddaren/cardassiern/hemlige agenten Garaks butik (utan att han blir allvarligt skadad) hänger ihop med betydligt större saker. Händelser som kan avgöra hela alfakvadrantens framtid, faktiskt.

ds9 improbable causeAtt det är något stort i görningen förstår vi när den misstänkte för bombdådet (en fabulös lönnmördar-flaxian – se bild – som jag gärna hade sett en spin-off på) sprängs i bitar av ett romulanskt skepp.  Misstanken blir ännu starkare när Odo besöker en hemlighetsfull informant i en grotta, och får ta del av ytterst konfidentiell information om hur en rad gamla agenter inom den superhemliga cardassiska obsidiska orden plötsligt dött. Och när en orolig Garak (som man ju anat också varit agent) försöker ta kontakt med sin gamla chef inom samma orden, Enebran Tain, så verkar han ha blivit bortförd. Men det är han förstås inte. Tvärtom är allt som hänt – inklusive det planerade mordförsöket på Garak – Tains verk (explosionen i skrädderiet arrangerade dock Garak själv, för att få säkerhetschefen Odo att börja undersöka hotbilden mot honom).

ds9 improbable 4Tain och den obsidiska orden är i färd med att på eget bevåg attackera gamma-kvadranten tillsammans med den romulanska motsvarigheten Tal Shiar. Tillsammans ska de angripa Grundarna – de varelser av Odos ras som styr och ställer i  Dominion-imperiet. De gör det på eget bevåg, utan att fråga respektive regering, övertygade om att det enda rätta är att gå till attack först, och inte sitta och vänta på att Grundarna och deras hejdukar Jem’Hadar ska komma genom maskhålet med en attackstyrka.

Ja, den där summeringen kanske inte var den allra mest glasklara jag skrivit, och det beror förstås på att avsnittet också är ganska snårigt. Här väljer nämligen producenterna att plocka upp en rad tappade och gamla intrigtrådar. Som vad som egentligen är på gång på andra sidan maskhålet – något vi som tittar fått undra sedan säsongens två första delar, dubbelavsnittet The Search.

Men man kopplar också ihop andra ledtrådar som strötts ut i serien tidigare, hintar om den obsidiska ordens allt mer självständiga hållning till ledarna i det cardassiska riket – och Enebran Tain, förstås.

katy perryFör här får vi reda på lite mer om Tain, som både är Garaks gamle mentor, och den som senare skickade honom i exil. Svaret på vad Garak egentligen anklagades för får vi inte veta, men han hävdar fortfarande att han är oskyldig. Så stämningen mellan dem är liksom både varm och kall, samtidigt.

DS9 och kulturkritiken

Och så får vi äntligen lite mer kulturorientering. Den här gången är det Garak som i avsnittets början recenserar Shakespeares Julius Caesar när han käkar med Bashir:

GARAK: But I’m sorry, Doctor, I just don’t see the value of this man’s work.
BASHIR: Garak, Shakespeare is one of the giants of human literature.
GARAK: I knew Brutus was going to kill Caesar in the first act, but Caesar didn’t figure it out until the knife is in his back.
BASHIR: That’s what makes it a tragedy. Caesar couldn’t conceive that his best friend would plot to kill him.
GARAK: Tragedy is not the word I’d use. Farce would be more appropriate. Supposedly, this man is supposed to be the leader of a great empire, a brilliant military tactician, and yet he can’t see what’s going on under his own nose.

Också roligt att romulanernas kostymer dissas i det här avsnittet, en åsikt som tydligen delades av producenten Ron Moore. Det är därför som de romulanska Tal Shiar-medlemmarna har nya uniformer i de här avsnitten. Jag som alltid älskat romulanernas outfits.

En bra upptakt, det här. Gillar att det hela börjar som ett dussinavsnitt men sedan visar sig vara något helt annat. Och, framför allt, äntligen ett sånt där nyckelavsnitt som leder historien och intrigen vidare i Deep Space Nine. Det har varit lite väl mycket utflykter in i personers hjärnor och spegeluniversum i de senaste avsnitten.

Tyvärr kommer det efter det här att bli väldigt svårt att se ett vanligt “mysterieavsnitt” – allt som inte omfattar en komplott mellan minst två säkerhetstjänster samt en attack på en övermäktig motståndare kommer att kännas som en besvikelse.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 372 tv-avsnitt. 

DS9: Through the Looking Glass. Det där Sisko far till spegeluniversumet.

ds9 through the looking glass 2

Och så var vi tillbaka i Spegeluniversumet. Igen. Och det är dessvärre inte till någon fördel för Deep Space Nine att jag just har sett Star Trek: Discoverys intelligenta hantering av samma koncept. Through the looking glass känns väldigt primitivt och klumpigt utfört i jämförelse.

Avsnittet börjar med att Spegeluniversumversionen av O’Brien kidnappar Sisko, och för honom till sin parallella verklighet genom en vanlig transportör som han  ändrat inställningarna på. Tanken är att Sisko ska ersätta sin dubbelgångare i spegeluniversumet – och på det sättet rädda den rebellrörelse som tappert, men föga framgångsrikt, har startat ett uppror mot det klingon-cardassiska imperiet.

Här blir det då lite extra spegeluniversumsförvirrat för mig. Det här är ju inte alls den parallellvärld jag nyss sett i Discovery. Jag får gå tillbaka till blogginlägget för Crossover och läsa på om hur Deep Space Nine har behandlat ämnet för att förstå bakgrunden till det som händer. I den här serien är spegeluniversumet helt förändrad efter  Kirks besök i den här dimensionen, i originalserien. Där och då lyckades han göra spegel-Spock till pacifist, vilket till sist ledde till att det grymma Terranska imperiet gick under – bara för att ersättas med en allians mellan klingoner och cardassier. Och vips hade Jordens befolkning förslavats.

ds9 through the looking glass 5En liten rebellrörelse finns, dock. Ledd av Spegel-Sisko. Men när han dör i strid verkar den lilla skärvan av motstånd ha tappat riktning. Därav Spegel-O’Briens desperata kidnappning. Det som får “vår” Sisko att gå med på att spela sin egen spegelversion är att hans avlidna fru lever i Spegel-universumet. Hon arbetar för den nya fiendealliansen, och en del av Siskos uppdrag här i spegelvärlden är att övertala henne att byta sida.

Här finns ju en enorm potential för drama. Sisko ska återse sin döda fru, hon som han sörjt och saknat under så lång tid. Helt smärtfritt är tyvärr inte återseendet. I det här universumet hatar hon honom – spegel-Sisko är givetvis ett svin. Men det här drömläget tappar serieskaparna helt bort. Det här lyfter inte alls, snarare skulle jag vilja beskriva hela avsnittet som träigt. Avery Brooks (Sisko) ,går genom avsnittet som något av en sömngångare. Betydligt bättre är Felecia M Bell, som spelar hans fru, Jennifer. Det känns som om de är med i två olika tv-serier.

ds9 through the looking glass 3Sen är det ju det här med den nästan parodiska kåtheten som finns i Deep Space Nines spegeluniversum. Det verkar finnas en hel del uppdämd kättja hos manusförfattarna. Och allt ska tydligen ut i det här avsnittet, för här ska Sisko hångla med både Dax och Kira – utöver att försöka vara romantisk med sin fru.  Spegel-Kira struttar på nytt runt i ett tajt fodral. En rymd-dominatrix med bisexuella böjelser, något som jag känner igen från Georgiou i sista avsnittet av Discovery. Det är något ruttet med att seriens kvinnor först får vara sexuellt utlevande först när de är onda spegelversioner av sig själva, och att den ondskan då på något vis leder till bisexualitet.

Trots det är det den överspelande Nana Visitor,och hennes spegel-Kira som stjäl det här avsnittet. Hon har ju också en lite roligare roll än de andra, det är något med att få lov att säga repliker om hur slumpartade avrättningar kan användas som ett medel för att göra arbetare pigga och motiverade som förstås öppnar upp för en lite…friare rolltolkning.

Att Sisko sedan löser alla problem genom att en befälskod är samma siffer- och bokstavskombination i spegeluniversumet som i hans hemmauniversum är förstås urbota dumt (ett grepp som ju faktiskt också används i Discovery – en tribut?). Men en passande halvdan avslutning på ett rätt mediokert avsnitt.

Betyg: 5/10. 

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 371 tv-avsnitt. 

DS9: Distant voices. Det med koma-dramat inuti Bashirs huvud.

ds9 distant voices

Odyssey-Main-ImageJag minns lite vagt en serie som jag bara såg några avsnitt av, men vars premiss ändå fascinerade mig. Serien handlade om en kille som var medvetslös efter en olycka, men som samtidigt i sitt undermedvetna var  med om ett äventyr vars utgång också bestämde om han skulle vakna ur sin koma eller inte. En mystisk värld där även personer från hans verkliga liv dök upp (lite som i Trollkarlen från Oz). Efter lite googlande fram och tillbaka så tror jag att det antagligen var den kanadensiska serien The Odyssey som jag såg, eller Resa i det okända, som den tydligen hette på svenska. Exakt varför jag kollade på Sommarmorgonsprogram (som den här serien vare en del av) när jag var 23 har jag inget riktigt klart svar på. Uthungrad efter tv, antar jag. Men hade jag haft lite klarare minnen från serien så hade jag kunnat säga saker som “det var där jag upptäckte Ryan Reynolds (han var typ 16 i serien).

ds9 distant voices 2Att jag började tänka på Resa i det okända mitt i mitt Star Trek-bloggande beror förstås på att intrigen i det här avsnittet är ungefär samma som i den serien – bara lite mer övertydlig i Star Treks version. Ungefär det här händer: Bashir blir överfallen av en elak lethian som ger honom elstötar i huvudet. Han mister medvetandet och när han vaknar igen är rymdstationen nästan tömd på folk, centraldatorn svarar inte på tilltal och på avstånd hörs ljudet av den arge lethianen som vandrar genom korridorerna och slår sönder saker. Efter ett tag lyckas Bashir hitta resten av Deep Space 9:s hjärntrust, men ingen är riktigt som de brukar. Alla har liksom bara en egenskap eller attityd och istället för att försöka hitta en lösning så bråkar man.

ds9 distant voicesDet är när Bashir får in en radiosändning där bland annat Dax diskuterar hans sjukdomstillstånd (fast hon samtidigt står intill honom), som saker och ting börjar bli riktigt förvirrade för Bashir. Eller egentligen är det då som det för första gången börjar klarna. Han har ju hört svaga röster på avstånd ända sedan han vaknade till efter attacken. De kanske inte var några hjärnspöken – utan snarare verkligheten– om det han nu upplever är en dröm. Ett drömtillstånd skulle också förklara att hans åldrande snabbats på enormt mycket de senaste 20 minuterna.

Den numera gråhårige och lite dåligt ålderssminkade Bashir slår alltså sisådär halvvägs in i avsnittet fast att allt han ser bara utspelas i hans hjärna, och de kollegor han träffar på ombord symboliserar olika sidor av hans personlighet. En kanske inte helt självklar diagnos att sätta på sig själv, men Bashir är trygg i sin läkarroll. Resten av avsnittet går sedan åt till att skildra Bashirs olika försök att ta sig till och reparera datorn ombord på rymdstationen, eftersom den på något sätt symboliserar hans medvetande och hjärna.

Drömmar, medvetslöshet och visioner är inget nytt i Star Trek (använt nu senast i Discoverys spordrömmar)  men det här kändes inte superbra genomfört. Repliker som “du representerar min yrkesskicklighet” är verkligen ingen grogrund för stor dramatik. Dessutom hinner man inte lära känna de där olika personlighetssymboliserande personerna alls innan den där förgrymmade lethianen bär iväg med dem in till medvetandets mörkersida. När jag googlade efter den där serien, Resa i det okända, så hittade jag förstås också en hel sida på sajten tv-tropes som bara handlade om den här konventionen – äventyr i komalandet. Så vad vi har här är alltså ett Star Trek-avsnitt som använder sig av en lite trött berättarkliché och inte riktigt lyckas göra något eget av den.

ds9 distant voices 3Det blir ett rimligt avsnitt, inte så mycket mer. Visst, det är kul när det regnar tennisbollar över Bashir när han öppnar olika paneler på Deep Space 9:s brygga (det har något att göra med att han egentligen ville bli tennisproffs, tror jag.) Men det är egentligen bara två saker i det här avsnittet som är riktigt bra och fyndiga, tycker jag. Dels att Bashirs 30-årskris gestaltar sig genom hans forcerade åldrande i kombination med att den där lethianen berättar för Bashir att han är misslyckad och aldrig vågat satsa på det han egentligen brinner för i livet  (tänk om ens självhat gick att känna igen lika lätt som en lethian). Sen är själva ramberättelsen, om förutsättningarna för Bashirs och cardassiern Garaks vänskap, också kul. Vet ingen annan än Garak som skulle ta det som en komplimang när en polares undermedvetna utser en till det som ska symbolisera lögn, dubbelspel och hot.

GARAK: And what I find interesting is how your mind ended up casting me in the role of the villain.
BASHIR: Oh, I wouldn’t read too much into that, Garak.
GARAK: Oh how can I not? To think, after all this time, all our lunches together, you still don’t trust me. There’s hope for you yet, Doctor.

Vi tackar också för bonusinfon om vad som är så trist med cardassiska mysterier: de misstänkta är alltid skyldiga – tydligen är utmaningen att gissa vem som är skyldig till vad.

Annars är väl Distant voices ett ganska hyfsat avsnitt för att vara en entricksponny  – och förutom en spännande mask (sådär, va?) på lethianern så är det här väl att anse som en bottle show. Och en ganska typisk sådan. Inget som händer här har betydelse för resten av serien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 370 tv-avsnitt. 

DS9: Visionary. Det där O’Brien räddar Deep Space 9 genom att hoppa fram och tillbaka i tiden.

ds9 visionary 2

Just nu håller det på att gå inflation i Star Trek-avsnitt som handlar om resor i tiden och kortare tidshopp. Av de elva avsnitt jag skrivit om som visades under januari och februari 1995 har fyra innehållit en eller flera tidsförskjutningar. Och de förekommer både i Voyager och Deep Space Nine. Att en tredjedel av avsnitten under den här perioden kretsar kring liknande storylines är ändå anmärkningsvärt, även om varje avsnitt förstås använder sig av tidsresorna på olika sätt.

ds9 visionaryI det här avsnittet lyckas O’Brien genom korta hopp fram och tillbaka i tiden rädda både sitt eget liv (två gånger) samt hela rymdstationen Deep Space 9. En gång får dock hans tidsresande jag byta plats med den upplagan som lever i det tidsintervall som han besöker i det förflutna. Men det kanske är den typ av företeelser som man får räkna som nollförluster.

Den självklara invändningen är förstås att det är en himla tur att de flesta av tidshoppen är så pass vältajmade att O’Brien till exempel får se sig själv dö – och inte bara förlflyttas i tiden till när han går på toaletten, eller diskar eller något annat tråkigt. Men om man ska vara helt rättvis så får han ju faktiskt göra en tidsresa två gånger under lite olika förutsättningar för att få reda orsaken till att Deep Space 9 går under.

Från början får vi reda på att tidsresorna beror på att O’Brien utsatts för strålning. Och det är väl ett annat sånt där frågetecken som dyker upp när man ser på det hela i efterhand. Tidshopp och tidsresor håller ju definitivt på att normaliseras i den här serien när läkaren ombord på rymdstationen inte ens blir chockad över att en av hans kollegor reser i tiden ungefär lika ofta som någon byter skjorta.

ds9 visionary 3O’Briens tidsresande utspelas samtidigt som Deep Space 9 tar emot ett besök av en romulansk delegation. De har kommit för att få valuta för den insats man gjorde när man lät installera en romulansk osynlighetsmantel för federationsskeppet Defiant när man försökte få kontakt med gammakvadrantens härskare, The Dominion, i slutet av förra säsongen.  Romulanerna är övertygade om att Sisko och de andra håller inne på  information, och vill bland annat ha fler och längre förhör med Odo, eftersom han ju är av samma ras som Dominionimperietts härskare, The Founders –   Grundarna. Romulanerna är helt enkelt sjukt oroade över hela situationen med ett hotfullt Dominionimperium i andra änden av ett maskhål, och tänker inte sitta passivt och vänta på att bli angripna. Vad man än tycker om deras reaktion, så är den ju inte helt ologisk. Federationens passiva inställning är lätt märklig.

Trots mina invändningar i början av det här blogginlägget om risken för upprepningar, så tycker jag att det här vare ett riktigt väl utfört avsnitt. Insatsen i O’Briens tidsresor stegras hela tiden, så att det till sist handlar om både hans personliga och hela stationens överlevnad. Det känns också nästan lite uppfriskande med en fiende som fortsätter att bära sig ondskeullt åt, efter alla dessa fredsavtal som Deep Space Nine kretsat kring på sistone. Jag gillar också att man fortsätter att bygga vidare på den romantiska spänningen mellan Odo och Kira, för att inte tala om det roliga klippet till när Kira blir vansinnig på frågorna från den romulanska delegationen, trots att hon lovat att hålla sig kall och behärskad. Dessutom lyckas man på ett bra sätt koppla ihop intrigen om tidsresorna med Romulanernas skumma planer, samtidigt som Romulanernas motiv kändes ovanligt genomtänkt.

Betyg:9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 350 tv-avsnitt.