Star Trek-litteratur: Star Trek Cats

star trek cats

En av de mer märkliga varianterna av Star Trek-fandom som jag stött på (och för övrigt även en av de mest oemotståndliga) är Star Trek Cats. Minnesvärda ögonblick från Star Trek, men där skådespelarna är utbytta mot bilder på katter. Katter i federationsuniformer.

 

Två böcker har det blivit totalt. Illustratören Jenny Parks följde upp framgångarna från 2017 års Star Trek Cats med Star Trek The Next Generation Cats för mindre än en månad sedan. Som ambitiös Star Trek-athonist och allmän bokjunkie var jag ju tvungen att kolla in även detta fenomen. Och gissa om det här är nördfoder!

IMG_6422.jpg

När man väl kommit över cutenesschocken av katter i rymden, och vilka olika kattraser som Parks valt ut till varje rollfigur så är det sedan dags att lista ut vilka ikoniska scener som hon rekonstruerat i sin bok (som tur är så finns det en avsnittshänvisning sist i varje bok, så att man inte behöver känna sig dum bara för att man är glömsk). Vissa av scenerna är helt självklara, andra blev jag mest lite förvirrad av. Framför allt i när det gäller katterna i The Next Generation. Det är ju en serie med fler centrala rollfigurer — personer som i mitt tycke dessutom inte har lika tydliga kattmotsvarigheter som originalseriens persongalleri (så underligt det kändes att skriva det där).

star trek the next generation cats

I en intervju på Women at Warp berättar Jenny Parks om hur hon valde vilka scener som skulle kattifieras:

I relied mostly on what I remembered from the series at first, like which scenes stuck the most in my mind. After that I had to go back and re-watch all of the episodes to get an idea of what scenes might work best if a cat were plopped down in place of a human. I did try to include a lot of scenes that made it easy to display cat-like behavior, though some scenes were stuck in there just because they were so iconic, like Kirk covered in tribbles

I intervjun berättar hon också att böckerna kommit till på ett förlags initiativ. Efter att de sett hennes kattiska fan art så funderade de tilllsammans ut vilka katter som skulle ges ut i bokform. Först tänker jag att det ju är typiskt, att man från förlagets sida tänker att det bara är Star Trek-fans som skulle vara dumma nog att köpa katt-tolkade versioner av sin favorit-serie. Men, ju mer jag bläddrar i Parks böcker, desto mer fastnar jag för dem. Istället för den engångsskrattgrej som jag först tänkte att de var, så börjar jag mer och mer se den som en seriös tribut. En sorts fanart med en twist. Det blir väldigt fint, helt enkelt.

IMG_6420.jpg

IMG_6423.jpg

IMG_6418.jpg

Går man till Jenny Parks hemsida finns det fler katter från populärkulturen där. Spindelmanskatter, Arkiv X-kissar, X-Men-kattor och så några missar från ett annat koncept vars namn börjar med Star…

kat leia

Fanproduktioner: Visit Qo´noS på Turteatern.

visitqonos_600_chrisanderbrun_

Turteatern är inne på sin sista spelvecka för produktionen Visit Qo’noS – en föreställning där ett gäng klingoner håller en informationsträff för att locka människor att turista på sin värld. Inte helt oväntat är det en turistmässa som karakteriseras av väldigt mycket tuff kärlek, för klingonerna håller liksom inte direkt tillbaka om hur de känner för de veka, tramsiga och löjliga människorna. Jag var väldigt osäker på vad jag skulle få se när jag gick och såg Visit Q’onoS, och blev faktiskt rätt så förbluffad över hur nära den låg fandom, i både innehåll och estetik. Det var tydligt att det här var gjort av någon som både kunde sina klingoner, och gillade dem väldigt mycket.

Det kanske inte borde ha varit en sådan överraskning, andra populärkulturella fenomen som skildrats på Turteaterns scen på sistone är till exempel Grottbjörnens folk och Britney Spears liv. Men jag hade nog förväntat mig mer av distansering, ironiska blinkningar, lite von oben-attityd. Istället gick man all in. Extra roligt är det också att det där med Star Trek nästan automatiskt innebär att internationella nyhetsbyråer vill göra knäck på en föreställning i Kärrtorp, och att ryktet om den här uppsättningen har spritt s över världen.

klingonerMan kan väl säga att Visit Qo’noS består av tre beståndsdelar. Den första är själva turistinformationen, med pedagogiskt upplagd information om kultur, mat och sevärdheter (jag fick provsmaka både dryck och mat, och det smakade misstänkt likt whiskey och nudlar i mycket soja). Alla ska kunna hänga med, oavsett förkunskaper. Den andra beståndsdelen var väl den som var mest egen, den bestod av en rad olika exempel om fördomar kring ras. Och den tredje var presentationen av det klingonska kulturarvet, med både sång och Shakespeare på klingonska.

klingoner 2När jag intervjuade Turteaterns föreställningens initiativtagare Nils Poletti i P1 Kultur så visade det ju sig ganska snart att han mycket riktigt är en inbiten Trekker. Han berättade fint om hur det var att som vuxen komma ut ur garderoben som trekker, och hur det först var på tredje försöket som han fick igenom en Star Trek-relaterad pjäsidé på Turteatern. Men vi pratade också om identitetspolitik och kolonialism i Star Trek i allmänhet, om de självständiga klingonska kvinnorna i serien samt hur han identifierade sig med klingonerna när han växte upp eftersom de är “de enda bruna, den mörka, den andre i serien”.

I helgen får hela den här proffsteater möter fandom-eventet en stilfull avslutning.  lingonskans skapare Marc Okrand kommer till Kärrtorp, så man skulle nästan kunna säga att det blir som ett litet mini Star Trek-konvent där ute på fredag.

Phase 2. Filmen som blev en tv-serie som blev en film.

star trek phase 2

Det är en underdrift att säga att Star Trek som koncept verkar ha haft minst nio liv. Gång på gång fick seriens skapare Gene Roddenberry se sina Star Trek-idéer läggas ner, men han vägrade att ge upp sin vision (vilket i och för sig kan ha haft ett samband med att han fick nobben på alla sina andra käcka tv-seriekoncept). Vid mitten av sjuttiotalet var Star Trek dessutom ett starkare varumärke än någonsin tidigare. Reprissändningarna av serien på mängder av lokala stationer runtom i USA var så populära att en comeback blev allt mer trolig. Men hur skulle den ske? Med en film eller en ny tv-serie? Hur skulle man hantera det faktum att Leonard Nimoy inte var så sugen på att ta på sig lösöronen igen? Och vilken typ av berättelser lämpade sig för en sjuttiotalsversion av Star Trek?

1975, bara några månader efter att de sista avsnitten av The Animated Series visats på amerikansk tv, flyttade Star Trek-skaparen Gene Roddenberry tillbaka in på sitt gamla kontor på Paramount. Den här gången för att arbeta med en långfilmsversion av sitt livs stora rymdepos. Den planerade Star Trek-filmen skulle heta The God Thing, och i den var det tänkt att Kirk och Enterprise skulle utforska en främmande och mystisk makt som hotade Jordens överlevnad. Men ganska snabbt fick Roddenberrys manusutkast  tummen ner och han började istället shoppa runt efter andra författares visioner för Star Trek på vita duken.

Många var inne och gjorde pitchar, men ingen kom så nära en färdig film som manusförfattarna Chris Bryant och Alan Scott (Don’t Look Now). Deras manus, döpt till Planet of the Titans, tilldelades både en budget och en regissör, men efter en rad bearbetningar och omskrivningar av manus lades hela projektet ner våren 1977. Ungefär i samma veva gjorde ett helt annat rymdäventyr, Star Wars, rent hus på de amerikanska biograferna, men det avskräckte faktiskt till en början direktörerna på Paramount från att satsa på sin egen rymdsaga. De antog att marknaden nu var mättad för science fiction på bio. Det visade sig att de hade fel. Väldigt fel.

Nästa försök att återuppliva Star Trek kom trots allt redan samma år, när Paramount började skissa på att starta en egen tv-kanal. En av hörnstenarna i den nya kanalens tablå skulle vara en nyproducerad Star Trek-serie som skulle inledas med en två timmar lång pilot. Roddenberry började snabbt skissa på det han kallade Star Trek: Phase II, där Enterprise skulle ge sig ut på ett nytt femårigt uppdrag. Bland annat inleddes förhandlingar med flera av de gamla skådespelarna. Då kom dråpslaget, Leonard Nimoy tackade på ett tidigt stadium nej till att spela Spock i en ny tv-serie. Roddenberry var inte sen att skriva in en ny rollfigur från Vulcan i serien istället –  Xon.

st phase 2 screentest 2Man hade kommit en bra bit in i förberedelsearbetet för serien när det var dags för nästa bakslag. Paramount hade inte lyckats få tillräckligt många annonsörer intresserade av kanalen, och beslöt sig för att skrinlägga planerna på en ny tv-kanal (först 1995 lyckades Paramount dra igång sitt network UPN – som elva år senare blev en del av den nya kanalen CW). Och här börjar det kanske underligaste i den här historien. För trots att cheferna på Paramount visste att man inte skulle dra igång Star Trek: Phase II så lät man inte det bli offentligt. Istället jobbade alla på som vanligt. Man gjorde auditions, provfilmningar och byggde vidare på scenografier. Tanken från ledningens sida var att åtminstone producera pilotavsnittet – det kunde antingen säljas in till en annan tv-kanal som kunde ta över hela Phase II-projektet, eller så kunde det förvandlas till den där långfilmen som man pratat om så länge. Så småningom förvandlades det hela till Star Trek: The Motion Picture.

Bland resterna från Phase II-projektet finns de manus som skrevs för det som skulle ha blivit den första säsongen. En del av historierna återanvändes senare i den kommande serien The Next Generation (såväl storylines som till avsnitten The Child och Devil’s Due) medan det fan-drivna projektet Star Trek: New Voyages förverkligade manusen till Kitumba och ytterligare en version (mer trogen originalet) av The Child.

st the child posterFör att ytterligare spä på förvirringen så har fan-projektet Star Trek: New Voyages numera bytt namn till Phase II. Jag har kollat på några avsnitt och konceptet har onekligen utvecklats genom åren.  Från oerhört taffligt till…..ja, men man kan väl åtminstone kalla det för halvproffsigt. Framför allt efter att man nyligen rebootade hela konceptet och bytt ut personen som spelade Kirk (James Cawley är numera bara producent för projektet).

Exakt varför man valde att kalla det hela Phase II förstår jag däremot inte riktigt. Serien utspelas fortfarande under det första femårsuppdraget från The Original Series och Spock jobbar fortfarande kvar på Enterprise. 

Hursomhelst, efter detta långa förspel är det nu äntligen dags för mig att kolla på den allra första Star Trek-långfilmen! Vi hörs efter det!

Musikvideobonus: Fantastisk klippfest till William Shatners “Common People”

Alltså, det här var kanske den snyggaste klippfesten jag sett. Nästan en sorts omvänd “literal” video där någon har letat länge och väl till vilka scener från Star Trek som ska illustrera vilka formuleringar i “Common People”. Och visst får man lust att se om hela The Original Series när man ser alla dessa fantastiska äventyr komprimerade till några få minuter?

William Shatners musikkarriär lär jag återkomma till!

Fan-produktioner. Del 2: Uppföljarna till The Animated Series.

animated fan series 2

Det har varit lite tyst från mig ett tag. Det beror till viss del på semesterslöande i kombination med dålig tillgång till internet. Men det handlar också om att jag för första gången på allvar har gått ner mig i Star Trek-fandom på allvar, och det tog visst lite länge tid än jag trodde att orientera mig de nya omgivningarna. Precis som jag behöver åtminstone ett blogginlägg till (det här) innan jag helt kan lägga den animerade serien bakom mig.

För trots att det sista avsnittet av Star Trek The Animated Series sändes för mer än 40 år sedan, i oktober 1974, så håller en handfull entusiaster fortfarande fenomenet vid liv. Curt Danhousers Guide to the Animated Star Trek är en central sajt i de här sammanhangen. På sidan kan man läsa att den är inne på sitt tjugonde år, och det känns verkligen när man försöker surfa på den. Är fortfarande lite osäker på om den medvetet är utformad i en web-antik retro-stil, eller om Danhouser helt enkelt inte brytt sig om att byta publiceringsplattform sedan starten. Fult och svårnavigerat är det i varje fall, och det gäller alla de olika sajter som Danhouser driver på temat Star Trek.

animated fan series 1Men viktigare än webdesignen är förstås att Curt Danhouser på egen hand börjat producera en fortsättning på den animerade serien. Han återanvänder scener, teckningar och musik som han blandar med egna animationer för att konstruera nya historier. Den primitiva animationstekniken i serien gör det här till ett ganska tacksamt jobb: Betydligt svårare är det att få till replikerna. Jag har en stark känsla av att Danhouser sjlv gör 95% av alla rollfigurernas röster hemma på kammaren.

Den här typen av produktion är förstås inte helt okontroversiell ur rättighetssynpunkt, trots att den görs helt ideellt och utan vinstintressen. Av copyright-skäl var Danhouser till exempel tvungen att ta bort ett helt avsnitt, And Let the Heavens Fall, härom året. Men det verkar inte ha avskräckt honom. Sedan 2011 publicerar han med ojämna mellanrum nya delar av vad han kallar för avsnitt 24 i den animerade serien, Ptolemy Wept. Där återser vi bland annat Flint från Requiem for Methuselah och återvänder till planeten vars invånare försökte stjäla Spocks hjärna.

Ett annat, fristående fan-projekt är Starship Farragut, vars äventyr sker parallellt med kapten Kirks på Enterprise (jag tänkte återkomma till hela den serien lite senare). Menfarragut animated utöver att man producerat en rad avsnitt i samma stil som Star Treks originalserie, så har man också gjort två animerade avsnitt. Och medan animationen känns helt i linje med den gamla serien, så är amatörnivån hos de fasta Farragut-skådespelarna anmärkningsvärt påtaglig även i de animerade avsnitten. Samtidigt tycker jag förstås att det är otroligt coolt att man fullföljer sitt projekt så konsekvent att man även gör animerade äventyr som utspelas på rymdskeppet Farragut.

En annan sajt som obsessar kring den animerade serien är Star Trek: The Animated series. Där finns bland annat en rad nyproducerade seriealbum, men de har jag ännu inte hunnit ta mig igenom. Jag måste ju, trots allt, begränsa mig till rörliga bilder om jag ska kunna ta mig igenom samtliga Star Trek-avsnitt till hösten 2016.

Fan-produktioner. Del 1: The Red Shirt Diaries

st red shirt dHur skulle dagboken från Enterprise låta om någon annan än Kapten Kirk skrev den? Det är premissen för The Red Shirt Diaries, ett komediprojekt som siktat in sig på första säsongen av Star Trek. För varje avsnitt av den gör man en alternativ version på några få minuter berättad ur Ensign Williams perspektiv. Hon är en rödskjorta, det vill säga den mest utsatta gruppen på Enterprise. Det har ju blivit som ett stående skämt att det nästan alltid är någon i rött som dör i varje avsnitt. Dock inte säkerhetsofficer Williams – så här långt i varje fall.

st red shirt blommaThe Red Shirt Diaries är förstås humor på ett extremt nördigt sätt. Men också mycket roligare än vad jag trodde i förväg. Jag blir förstås extra glad när seriens skapare också uppmärksammar och driver med den skrikande handdocke-blomman i The Man Trap. Eller försöker skildra hur det känns att vara en del av besättningen när alla blir galna i The Naked Time. Och dessutom berättar det alla har misstänkt hela tiden. Att det första som hände när allas hämningar försvann var att de hade en sexorgie. Eller blinkningen när avsnitt tre egentligen är det första – eftersom det var i den ordningen de verkliga avsnitten spelades in.

Ja, jag blir så exalterad över formatet att jag nästan börjar drömma om att det ska komma en reboot som är berättad på precis det sättet. Samma historia, snett från sidan. Med nya perspektiv.

Kolla in de första tio avsnitten av The Red Shirt Diaries på seriens hemsida – och ryktet säger att resten av Williams rapporter från första säsongen av Star Trek snart ska bli klara!

Det här var förresten mitt första försök att ta mig an nästa del av Star Treks ständigt expanderande universum –den som är skapad av fansen själva. Amatörer, entusiaster, nördar och kickstarter-proffs – alla verkar de besatta av att på något sätt var en del av att föra berättelsen om Star Trek vidare. Det gäller för Red Shirt Diaries också.