DS9: Tears of the Prophets. Det där vi säger ajöss till Jadzia.

Jag tror att Game of Thrones fått mig att börja mäta tv-serier med en ny måttstock. Ju fler av huvudpersonerna (och framträdande biroller) som dör under en series lopp – desto bättre serie. GoT:s osentimentala sätt att ta livet av sina rollfigurer stup i kvarten har blivit till ett slags nytt krav på realism för mig. Endast om döden finns närvarande i en serie kan den vara trovärdig, liksom. Därför blev jag lite besviken på slaget vid Winterfell, precis som jag blev det efter att ha sett Avengers: Endgame (serien av Marvelfilmer är ju i praktiken ett slags serie och följetong, det är bara det att avsnitten är väldigt långa och att endast några få avsnitt släpps per år). Ska det utkämpas ett jättelikt slag mot Thanos eller massor av vinterzombies kan inte allt för många huvudpersoner överleva – jag menar, filmen heter ju till och med Endgame.

Skälet till att jag tjatar om det här är förstås att Deep Space Nine höjde sina insatser på det här området i och med säsongsavslutningen i Tears of the Prophet. Det ser dock inte ut att ursprungligen varit ett medvetet konstnärligt val ur producenternas eller manusförfattarnas sida, utan snarare att man blev tvingade att skriva in ett dödsfall när Jadzia Dax-skådespelaren Terry Farrell ville sluta. Fast ju mer man läser om de här händelserna, desto mer oklara och suddiga blir själva orsakerna till hennes avhopp. Själv har hon sagt att hon var utmattad efter sex års jobb med serien, men hade kunnat tänka sig att vara en gästskådespelare med några få inhopp under den sista säsongen – en lösning som producenterna inte var intresserade av. Andra hävdar att det var ett strategiskt val från Farrells sida. Att hon valde att hellre hoppa på ett potentiellt flerårskontrakt på sitcomen Becker än att stanna kvar och göra ytterligare en säsong av en serie som hon ändå visste skulle läggas ner inom kort.

Men sedan visar det sig att det kanske också fanns problem bakom kulisserna, med producenten Rick Berman. Här är ett citat från Terry Farrell ur boken The 50 year Mission:

The problems with my leaving were with Rick Berman. In my opinion, he’s just very misogynistic. He’d comment on your bra size not being voluptuous. His secretary had a 36C or something like that, and he would say something about ‘Well, you’re just, like, flat. Look at Christine over there. She has the perfect breasts right there.’ That’s the kind of conversation he would have in front of you. I had to have fittings for Dax to have larger breasts. I think it was double-D or something. I went to see a woman who fits bras for women who need mastectomies; I had to have that fitting. And then I had to go into his office. Michael Piller didn’t care about those things, so he wasn’t there when you were having all of these crazy fittings with Rick Berman criticizing your hair or how big your breasts were or weren’t. That stuff was so intense, especially the first couple of years.

Känns som att Berman inte var den typ av producent som inte var intresserad av kompromisser när kvinnliga skådespelare ville förhandla. Och hans fixering vid bröststorlek och de kvinnliga skådespelarnas kroppsliga företräden kanske också är en förklaring till varför Nana Visitor var tvungen att gå runt i den där missklädsamma kroppstrumpan genom hela serien. Fy fasen vad den är ful.

Nåväl, man har ju onekligen laddat upp inför Jadzia Dax död under den här säsongen. Worf och Dax har gång på gång fått visa hur kära de är, och har till och med börjat prata om att skaffa barn – även i det här avsnittet. Ett medvetet grepp, förstås, så att förlusten när hon väl försvinner ut ur serien ska bli så stor som möjligt. Men om det betyder att en huvudperson ska dö eller försvinna ut ur serien om de får visa att de är kära i sin parter – betyder det i så fall att Kiras och Odos kärlekssaga kommer att få ett olyckligt slut?

Tears of the Prophets är ju annars avsnittet där kriget mot Dominion på nytt får ta lite plats i Deep Space Nine. Det har ju nästan varit pinsamt hur lite om den pågående konflikten det har varit i serien. Något man försöker kompensera här med ett riktigt fett rymdslag där Federationen, klingonerna och romulanerna tillsammans attackerar Cardassia (om än efter jobbiga förhandlingar där romulanernas representant sitter och retar klingonernas befälhavare till vansinne). Men det är inte det här slaget som kommer att avgöra den pågående konflikten inser vi. Gul Dukat och en trälåda med en liten ful gubbe har betydligt större inverkan på krigets förlopp.

Gul Dukat befinner sig fortfarande på gränsen till vansinne verkar det som, men har lyckats snappa upp det här med maskhålsvarelsernas fiender Pah-Wraith-filurerna. Så blir även det här ett avsnitt med styv kuling när det gäller fantasyvibbar.

Sisko får en vision om att han inte bör åka iväg och anfalla Cardassia, men hans överordnade inom Stjärnflottan säger att han måste välja mellan att vara kapten eller budbärare, dessvärre väljer han det förstnämnda. Gul Dukat, däremot, går all in när det gäller mytologi och profetior och låter en Pah-Wraith-ande ta över hans kropp, tar sig till Deep Space 9 och låter den där onda varelsen överösa orben man har där med någon form av mörk magi. Den släcker effektivt släcker ner rymdstationens orb, liksom alla andra orber som bajoranerna har. Det är lite som att såga ner profeternas/maskhålsvarelsernas mobilmast, för nu har de inget sätt att kommunicera med omvärlden. Och det är när Gul Dukat/Pah-Wraithen gör det här som Jadzia råkar komma i vägen för den onde anden.

Federationen och dess allierade verkar vinna striden mot cardassierna, men kontakten mellan det bajoranska folket och dess gudar är effektivt avskuren. Och på Deep Space 9 dör Jadzia, medan Dax överlever. Det här betyder väl troligtvis att vi kan förvänta oss en ny inkarnation av Dax inom kort. Av alla skådespelare i serien som skulle vilja hota med att hoppa av serien så hade förstås Terry Farrell sämst förhandlingsläge. Hennes rollfigur består ju till hälften av en klump i magen, och den kan man enkelt flytta över till någon annan skådespelare vid behov. Ja, det är väl till och med så att det finns en poäng med att Dax hinner flytta över till en ny kropp under seriens lopp.

Man kan väl säga att hela avsnittet slutar med ett slags anti-cliffhanger. Benjamin Sisko tar time-out från jobbet på Deep Space 9. Han är förtvivlad över Jadzias död, men också över profeternas/maskhålsvarelsernas tystnad. På sätt och vis har han misslyckats både som budbärare och boss över stationen.

Men vad tycker jag om det här då? Rymdslaget är förstås ett plus – även om jag kanske tycker att Federationens strategi verkar lika genomtänkt och raffinerad som John Snows och Daenerys Targaryens försvarsupplägg i The Battle of Winterfell. Stridsplattformarna i rymden var dock ett välkommet nytt inslag i Deep Space Nines krigsdesign. Fantasyintrigen om Pah-Wraith-anden var ganska töntig, men jag antar att nästa säsong på något vis måste innebära någon form av closure med profeterna/maskhålsvarelserna. Då kanske det finns en poäng att de har en verklig fiende. Och sedan plus för Jadzia Dax död, en viktig intrigmässig pusselbit för att göra serien en smula mer vuxen och dramatisk. De där delarna får väl vägas samman till ett samlat omdöme.

Det här är ett avsnitt som verkar ha en hel del uppsåtliga villospår invävda i handlingen. När Jake tjatar om att få följa med farsan till kriget mot Cardassien tror man ju att det är det som är en av avsnittets huvudspår och att något jobbigt ska hända där, men så är det inte. Känns som att det är lite av en dimridå för att man ska bli ännu mer chockad av Jadzias bortgång.

Bonuskul: att Sisko får “The Chrisopher Pike Medal of Valor”. Det känns ju nästan som en etablering inför Discovery, eller? Om Pike är så pass legendarisk att han till och med får en egen medalj.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 558 tv-avsnitt.

DS9: The Sound of Her Voice. Det med en pratsjuk skeppsbruten som egentligen är död.

The Sound of Her Voice känns som ett avsnitt som består av två b-handlingar. Lite tunt och luftigt, men också med en smula mer utrymme än vanligt för några quirky utsvävningar.

Den bättre av de två intrigerna handlar om en lite ovanlig nödsignal som Sisko och de andra snappar ute på uppdrag med Defiant. Ett rop på hjälp från en kapten, Lisa Cusak, som är skeppsbruten på en planet med skadlig atmosfär. Eftersom 9 av 10 nödrop och SOS-signaler i den här serien brukar visa sig vara fällor eller andra ondskefulla påhitt, så är man ju till en början lite skeptisk när Sisko beslutar sig för undsätta kaptenen. Men snart inser jag att Lisa har en helt annan funktion i det här avsnittet. Hennes ständiga närvaro via radio gör henne till någon form av jourhavande medmänniska ombord (Hon kräver också total uppmärksamhet. Försöker någon jobba samtidigt som de pratar med henne så låtsas hon bli uppäten av ett främmande väsen). Besättningen på The Defiant får alltså avlösa varandra i skift för att hålla henne sällskap dygnet runt, och männen som turas om att prata med henne börjar berätta mer och mer om sitt privatliv, sina problem, sina rädslor och farhågor.

Det här gäller i större utsträckning än de andra för Sisko. Hans flickvän Kasidy Yates är med på Defiant, något som verkar irritera och störa Sisko. Det visar sig att Lisa vet hur man nystar upp ett problem som det här, och dessutom så delar hon gärna med sig av ett och annat råd om relationer och vardagsproblem. (Kortversionen: Prata om det. Samt: Det är inte konstigt om det blir lite jobbigt när ens partner börjar hänga på ens jobb).

När Defiant väl kommer fram till planeten som Lisa befinner sig på, så hittar man ingen pratsam kapten, utan bara ett lik av en kvinna som varit död i flera år. Jodå, det är dags för ytterligare lite tidsparadoxer och manipulering av den linjära tiden i den här serien. Vad sägs om den här jättemärkliga förklaringen till varför personalen ombord på Defiant kan ha konversationer med en person som varit död i flera år

SISKO: It can’t be Lisa. That woman’s been dead for years.
BASHIR: Three years and two months. But all the evidence fits. Age, rank, the way she died. 
SISKO: If she’s been dead for three years, how has she been talking to us? 
O’BRIEN: It must have something to do with the energy barrier. When her subspace radio signal passed through the metrion radiation in the barrier, the signal somehow time shifted into the future. 
BASHIR: Then when you sent the return signal? 
O’BRIEN: It went through the barrier and travelled back in time in the same way. 
SISKO: We’ve been talking to someone from the past? 

Ett minuspoäng också för att Sisko bestämmer sig för att ta med både Bashir och O’Brien när han ska hämta upp Lisa på en ogästvänlig planet som är skitfarlig att närma sig med ett rymdskepp. Lite för många nyckelpersoner samlade på ett och samma farliga uppdrag, eller hur? Det skulle behövas lite rödtröjor även i den här serien, tror jag nog. Några utbytbara som kunde gå under utan att det skulle störa seriens storyline.

Den här intressanta, men inte helt djuplodande (eller ens hyfsat trovärdiga) intrigen kombineras sedan med en lite tramsigare Quark-storyline. Den ferengiske barägaren planerar att dra nytta av att Odo är så förälskad i Kira, genom att manipulera honom att arrangera en romantisk kväll i en av hololsviterna. På det sättet kan han samtidigt planera in en egen träff för att överlämna smuggelvaror till en eftersökt brottsling. Odo använder sina shapeshifterförmågor för att spionera på Quark, och får förstås reda på hela hans plan. Men den här gången låter faktiskt Odo ferengin komma undan med sitt brott. Odo bokar till och med om sin holosvitstid för att möjliggöra Quarks kriminalitet. För kanske stämmer det ändå, det som Quark säger. Att Odo till viss del har honom att tacka för att det blev en romans med Kira. Barstolar utan ryggstöd, däremot. Där går gränsen för Odo. De får Quark genast byta ut.

Ett lite lättviktigt avsnitt, alltså. Trots att det ju faktiskt slutar med en begravning. Och under ytan så finns det ju paralleller här som förebådar…nej, men det där får jag ju skriva om i nästa inlägg.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 557 tv-avsnitt.

DS9: Time’s Orphan. Det där o’Briens dotter faller genom en tidsportal.

Tidsresor, tidsresor, tidsresor. Aldrig blir jag kvitt dem, verkar det som, i alla fall inte under den här resan genom Star Trek-historien. Time’s Orphan är dock en lite annorlunda och hyfsat fräsch take på konceptet. För det står verkligen saker och ting på spel här.

Familjen O’Neill är ute på en picknick när den åttaåriga dottern Molly klättrar in i en mystisk grotta och trillar rakt igenom en uråldrig tidsportal, tillbaka till det förflutna. Det är tur att hennes farsa är teknikvärldens motsvarighet till Stålmannen, för han hittar på ett sätt att leta upp hennes dna genom portalen och sedan dra ut henne ur historiens gap. Det är bara ett problem. Den version av Molly som kommer ut från portalen är 18 år gammal. Under de 10 år som Molly tillbringat ensam på en obebodd planet har hon blivit en annan person.

Jag satt och tänkte på Truffauts Vilden (L’enfant sauvage) gång på gång när jag såg det här avsnittet. För Molly har…eh…förvildats när hon fått klara sig själv i skogen. Som den enda människan på planeten har hon förlorat sitt språk, och sover gör hon bäst uppe i ett träd (man har specialrinrett ett rum på Deep Space 9 med en liten gräsplätt och lite buskar åt Molly medan man försöker återanpassa henne till sitt gamla liv). Men även om Molly så sakteliga minns gamla ord och gillar att Keiko borstar hennes hår, så går det inte riktigt att kommunicera med henne. Framför allt inte när hon börjar lida av galopperande klaustrofobi av att vara instängd på en trång rymdstation. Hon behöver fria ytor och mycket natur för att må bra.

Efter ett psykbryt där Molly blivit våldsam och aggressiv börjar myndigheterna rota i fallet, och allt tyder på att de vill skicka bort henne till en institution. Man anser att det är farligt för både Molly och de i hennes omgivning om hon stannar kvar på rymdstationen utan någon som kan hålla koll på henne hela tiden. Men blotta tanken på att Molly ska låsas in någonstans ger paret O’Brien panik. I stället bestämmer sig de för att (med Odos goda minne) “låna” en runabout och kasta tillbaka Molly genom portalen för att låta henne leva sitt liv lycklig i naturen. Efter det har de tänkt slå sönder tidreseporten så att inte Federationen eller Stjärnflottan kan hämta tillbaka deras dotter.

Men när 18-åriga Molly gått igenom portalen så hittar hon 8-åriga Molly på andra sidan. Och det är som att hon själv då eventuellt förstår hur allt hänger ihop. 18-åriga Molly skickar hem sin yngre upplaga genom portaen, men i samma stund som den 8-åriga Molly kommer tillbaka till sin gamla verklighet så försvinner den äldre versionen. Hon har ju nu aldrig funnits.

Intryckt här finns också en b-story, om hur Dax och Worf sitter barnvakt åt Mollys yngre syskon medan föräldrarna är upptagna med rehabiliteringen. Den handlar mest om att Worf är väldigt angelägen om att Dax inte ska tro att han är hopplös med barn, och på olika sätt anstränger sig för att framstå som någon med stor superpappa-potential. Han lyckas till sist. En liten bagatell-storyline, men ändå lite rart att få veta att den biologiska klockan börjat ticka högljutt hos Worf. .

Men åter till huvudhandlingen. Man kan tycka en hel del om Star Treks sätt att se på tidsresor (och man kommenterar faktiskt den i Avengers: Endgame) men Time’s Orphan utvecklas till ett ganska intressant avsnitt. Paret O’Brien som gör allt för att rehabilitera Molly, men inte lyckas. Rädslan för institutioner som gör att de hellre låter Molly leva ensam i en annan tid, än ha henne kvar i sin samtid. Tyvärr måste man smacka på ett lyckligt slut på det hela – annars hade det här avsnittet kunnat bli episkt på riktigt.

Betyg: 8/10,

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 556 tv-avsnitt.

DS9: Profit and Lace. Det där Quark slåss för ferengifeminismen. Som kvinna.

Skrev ju i förra blogginlägget att jag gillar när man testar olika genrevarianter inom ramen för Star Trek. Låt mig förtydliga, det påståendet gäller för alla genrer utom en – fars. Ett faktum som aktualiserades i och med Profit and lace, ett avsnitt som stavas F som i Ferengi och Fars. Och Feminism. I alla fall till en början.

Den ferengiske ledaren, Stornagusen, har tydligen begått politiskt självmord. Efter att ha blivit övertalad av sin partner Ishka (som också är Quark och Roms morsa) så har han gått med på att införa jämställdhet på Ferenginar. Det betyder att ferengiska kvinnor nu får 1. Bära kläder på offentliga platser, samt 2. göra business. Alla dessa affärssugna kvinnor överbelastade dock kommunikationssystemen inom det Ferengiska riket när det här blev klart, så hela skiten brakade ihop och ingen kan prata med någon längre. Så nu har Stornagusen fått sparken, och Quarks ärkefiende Brunt är t f Stornagus till man kan få till en ordentlig omröstning, vilket lär ta några dagar.

Den före detta Stornagusen och mamman kommer därför till Deep Space 9 för att driva kampanjen om Stornagusämbetet därifrån, men man arbetar i motvind. Av de mer än 400 rådsmedlemmar som man kontaktat är det bara en enda som vill komma och träffa dem.

Undantaget heter Nilva och bossar över det ferengiska läskeblaskmärket Slug-o-Cola. Han vill framför allt träffa Ishka, som han hört är ett fantastiskt ekonomiskt snille. Så synd att hon kollapsar efter att ha bråkat med Quark och blir sängliggande på sjukan. Så vem ska träffa Nilva, som är den enda person som kan se till att ex-stornagusen blir stornagus igen?

Lösningen blir att tillfälligt operera om Quark till en kvinna (man sätter åtminstone dit bröst) och så får han charma colafabrikören med både sexuella inviter och ekonomiskt säljsnack. Och han lyckas nog lite för bra med bägge grejorna. Hans argument är kanske inte världens skarpaste (något i stil med “det är bra om kvinnor får ha kläder, för då kan de ha fickor, och i fickorna kan de ha pengar”) men de funkar för att sälja in en jämställd ekonomi hos Nilva. Kanske för att Nilva blir supersugen på Quark i kvinnlig upplaga. Snart spelas det upp en klassisk farsscen: kåt heterogubbe jagar man-i-kvinnokläder runt ett bord.

Just man-i-kvinnokläder-tropen känns nästan lika gammalt och uttjatat som hällristningar, en sorts automatisk rolighet hos mainstreamheterofilen. Och ibland även hos oss bögar (hej, RuPauls Drag Race). Men man har faktiskt också laddat det här avsnittet med en smula tyngd. Nästan. Avsnittet inleds nämligen med en rätt så obehaglig scen där Quark försöker få sin nya servitris att förstå att hon nog borde ligga med honom om hon vill behålla jobbet. Han ger henne en ferengisk sexinstruktionsbok där det listas olika öronmassagemetoder, och väntar på att hon ska förstå hans inte särskilt diskreta hintar.

När de ses igen efter att Quarks transformerats till kvinna och sedan tillbaka till man igen, så förstår han hur illa han burit sig åt. Han höjer hennes lön och ber skamset om ursäkt. Och förstår alldeles för sent att den där servitrisen blivit supersugen på öronsex när hon läst den där boken. Och så skojar upphovspersonerna bort det lilla allvar som fanns i det här avsnittet.

Ferengierna har verkligen genomgått en enorm utveckling under den här seriens lopp. Från allmänt vidriga med en särskilt avskyvärd kvinnosyn, till manusförfattarnas go-to-comic relief i serien. Det här avsnittet känns väldigt mycket som en sån där “nu ska vi rätta till vad vi gjorde fel i början av serien”-åtgärd. Tydligen finns det någon form av gräns för hur länge kan ha med ett folk som är extremistsexister i ledande roller i Men serie. Men man kan inte låta bli att göra det som en fars, med några av genrens slitnaste grepp. Får ändå ge författarna en eloge över ett visst driv i berättandet i det här avsnittet, den intrig man har avhandlar man åtminstone på ett ytterst effektivt sätt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 554 tv-avsnitt.

DS9: Valiant. Det med The kids from Starfleet.

Tänkte ganska länge att det här antagligen var ett slags pilotavsnitt för en spinoff-serie inom Star Trek-universumet. Det har ju vid flera tillfällen pratats om en Starfleet Academy-serie, om de unga kadetter som utbildas till framtidens Stjärnflotta – och här var de ju. Ett gäng kids som tagit över driften av rymdskeppet Valiant när deras lärare dött i strid, och som är fullständigt dedikerade att fullgöra det uppdrag de fått på egen hand. Extremt pilotigt kändes också det kitschiga montaget när alla skulle göra sig redo för strid. Men sen dog alla på slutet. Då tänkte jag att det nog var en korkad grej att göra om man hade tänkt göra en spinoffserie. Så då var nog inte det här början på en sån.

Men innan den slutgiltiga katastrofen inträffade så kändes USS Valiant och hennes besättning som ett oväntat och uppfriskande inslag i den här serien. Brådmogna ungdomar som försöker bete sig som vuxna, men som kanske ändå gråter en skvätt när de får hemlängtan. Och en bitchig försteofficer som betedde sig mer som någon ur Mean Girls än som ett Starfleetbefäl.

Nog och Jake hamnar på det här skeppet efter att ha varit riktigt illa ute. På väg till Ferenginar attackeras de av ett Jem’Hadar-skepp, men räddas av ett skepp som de först tror är Defiant, men som sedan visar sig vara Valiant – ett skolskepp från Starfleet Academy. Men eleverna ombord är inte vem som helst, de tillhör Red Squad – stjärnflotteakademins elitstudenter (de som faktiskt höll på att bli delaktiga i ett kuppförsök tidigare i serien, men som tydligen ändå finns kvar).

Efter att Valiants alla lärare och vuxna dött i strid har unge herr Watters tagit över kaptenens stol, och sedan befordrat alla sina gamla klasskamrater. När Nog visar sig vara bekant med skeppets teknik (det här är samma typ av skepp som Defiant, så praktiskt för specialeffekts- och kulissavdelningarna) så blir han omedelbart värvad till besättningen. Jake har lite svårare att hitta en självklar plats. Efter att han ställt lite personliga frågor till en av tjejerna i besättningen om livet i hennes hemstad på månen, så får han en skarp tillsägelse. Hans frågor väckte hennes hemlängtan och fick henne att sitta och gråta i mässen, och den typen av känslor finns det inte plats för ombord.

När Jake sedan börjar ifrågasätta den unge kaptenens extremt riskfyllda planer på att attackera en ny typ av Jem’Hadar-stridsskepp så hamnar han så småningom i arresten. Kursen om att hantera avvikande åsikter och lyssna på andras råd hade man tydligen inte hunnit komma till i den här årskursen på Starfleet Academy. Men det visar sig förstås att Jake hade rätt. I stort sett alla i besättningen dör som ett resultat av den extremt djärva attacken, och bara räddningspodden med Jake, Nog och Collins (den gråtande månflickan) klarar sig levande därifrån. Lite löjligt att det måste vara pappa Ben som hittar deras räddningsfarkost, och att man – om det nu ska vara så – inte ens bjussar på ett tårfyllt återseende. På sjukan ombord Defiant har främst Nog det riktigt jobbigt med det som hänt. Hur han blint lydde kaptenen på skeppet, i stället för att lyssna på sin bäste väns varningar.

JAKE: Are you okay? 
NOG: Yeah. You going to write a story about all this? 
JAKE: Probably. 
NOG: What are you going to say? 
JAKE: What do you think I should say? 
NOG: That it was a good ship with a good crew that made a mistake. We let ourselves blindly follow Captain Watters and he led us over a cliff. 
COLLINS: That’s not true. Captain Watters was a great man. 
JAKE: Dorian, he got everyone killed. 
COLLINS: If he failed it’s because we failed him. 
NOG: Put that in your story too. Let people read it and decide for themselves. 
(Nog goes over to Collins and gives her his Red Squad pin.) 
NOG: He may have been a hero. He may even have been a great man. But in the end he was a bad captain.

Efter Valiant är jag helt övertygad om att jag skulle gilla en stjärnflotteakademiserie. Genast känns alla de andra Star Trek-serierna befolkade av lastgamla personer som nästan framstår som lite tragiska i sin hängivenhet åt Stjärnflottan. Tonårsdrama i rymden, däremot. Det känns ju kul. Då behöver inte heller varenda flirt sluta med bröllop, och folk kan vara lite mer obalanserade och hormonstyrda istället för hjältemodiga och kloka förebilder. Skulle lätt kunna se en sådan serie platsa på CW-kanalen i USA (som ju delvis ägs av CBS) Men, som sagt, på nittiotalet blev det ju nget – för nästan alla dog. Vilket ju för övrigt är en ovanligt drastisk upplösning även i Deep Space Nine-mått mätt. Men bra!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 552 tv-avsnitt.

DS9: The Reckoning. Det där Kira och Jake fajtas för det goda och onda. Nästan.

Och här gick då Deep Space Nine full retard, eller ska man snarare säga “fullbordade transformationen till en tredje klassens fantasyserie”. Jag menar, kom igen. En intrig som kretsar kring en profetia om en uppgörelse mellan gott och ont, som kulminerar med en duell mellan två personer som kan skjuta ut energiblixtar från sina kroppar. En sån unik idé. Verkligen. Skämdes ögonen ur mig.

Ondskan i det här fallet är alltså ytterligare en pah-wraith, en sån där andegrej som intog Keikos kropp i The Assignment. Men nu har vi alltså växlat upp från sådana små hyss till DEN STORA KAMPEN MELLAN MÖRKRET OCH LJUSET! BÖRjAN ELLER SLUTET! Sånt kanske kändes hyfsat fräscht inom populärkulturen 1998 – men knappast efter de senaste årens fantasy- och superhjälte-tsunami.

Men ska vi börja från början? Under arkeologiska utgrävningar på Bajor hittar man en stentavla som handlar om The Emissary, budbäraren. En munk som heter Koral kallar på Sisko, som far dit för att kolla. När Sisko rör vid stentavlan så får han ytterligare en av sina profetvisioner. Men som vanligt är maskhålsvarelserna inte särskilt konkreta i sina budskap. “Profeterna” tar som vanligt formen av andra Deep Space Nine-figurer i de här visionen.

KORAL: The Sisko has come. 
KIRA: The circle is complete. 
JAKE: The reckoning must begin. 
SISKO: The reckoning? 
KIRA: Much will depend on the Sisko. 
KORAL: He is corporeal. 
JAKE: Limited. 
KIRA: He is the Sisko. He will not waver. 
JAKE: He is of Bajor. 
KIRA: He will bring the reckoning. 
SISKO: What is it you expect of me? 
KORAL: It will be the end. 
JAKE: Or the beginning. 
SISKO: I don’t understand. 
KIRA: The Sisko will know.

Inte så konstigt att The Sisko senare i avsnittet får ett utbrott där han vrålar rakt ut att han vill veta vad det är profeterna/maskhålsvarelserna vill och att de ska uttrycka sig lite tydligare. Okej, i alla fall, maskhålsvarelserna signalerar alltså till Sisko att något jobbigt är på gång, att han måste göra något för dem. Sisko tar med sig till stentavlan till Deep Space 9 för ytterligare analys. Detta åtföljs sedan av utbrott från maskhålet och en massa naturkatastrofer på Bajor. Och det är i frustration över allt det här som Sisko slänger tavlan i marken och några mystiska ljusfenomen far ut från dem, och försvinner bort.

Ett av de där ljusen, tror jag, intar Kiras kropp, en maskhålsvarelse (tror jag) som säger till Sisko att hans jobb nu är avklarat. Ja, förutom att han ska stå bredvid och se på medan den onda andemakten intar hans son kropp – den verkligt plågsamma konsekvensen och offret för Benjamin av den här fajten. Ett faktum som man hade kunnat förebåda och ladda inför på ett mycket bättre sätt än vad man gör här. Sloppy predestionationsdramaturgi, tycker jag.

Det är väl trots allt den här bodyswap-varianten som är det mest intressanta i det här avsnittet, inte heller det helt originellt – men någon måtta får det väl vara på mitt klagandet När det goda hoppade in i Kira, och ondskan försåtligt nog valde Jake så får vi ju ett upplägg som leder till att vi, oavsett utfall av fajten, riskerar att förlora någon som vi gillar i serien. Det här öppnar sedan i sin tur upp för en rad replikväxlingar där Bashir och Dax och de andra försöker få Benjamin Sisko att avbryta duellen. Men han vägrar. Han fick maskhålsvarelserna att stoppa Dominions invasion av alfakvadranten, nu känner han att han måste betala tillbaka. Kanske till och med genom att offra sin sons liv.

Kollar man på fansajten Memory Alpha så ser man att det funnits en hel del olika förslag i omlopp till hur det här avsnittet skulle utformas, bland annat en längre och mer avancerad slutfajt mellan de två andevarelserna. Ett annat var att den onda andemakten skulle välja Kai Winns kropp att ta över, i stället för Jakes. Men det kanske skulle ha blivit för enkelt och övertydligt?

Winn är dock med och rör till den här intrigen. Efter att på sistone gjort några sympatiska framträdanden är hon nu lika irriterande som förr, och som vanligt fajtandes för helt fel grejor. Hon far först till Deep Space 9 för att protestera över att Sisko tagit med sig den där bajoranska stentavlan till rymdstationen. Men när Kira sedan blir utvald att kämpa för det goda, så håller hon på att spricka av avund. Först blir Sisko budbäraren och sedan Kira profeternas förkämpe – vad ska en stackars Kai behöva göra för att bli sedd av rymdhålsvarelserna? Hennes lösning är som vanligt att fucka upp allt. I det här fallet sätta igång någon form av kemisk reaktion på promenaden så att de bägge stridande energierna drar därifrån.

Vilket ju leder till att vi får ännu ett fall av dramaturgisk Coitus Interruptus i Deep Space Nine. Tror inte att jag varit med om någon serie (förutom Days of our lives) som varit så benägen att skjuta upp alla avgöranden i sin storyline. Det vill säga, att all dramatik man byggt upp sätts on hold för att tas upp igen vid senare tillfälle, oklart när. Ett extra irritationsmoment i ett avsnitt som redan från början lyckades reta upp mig.

Men, jag ska ge The Reckoning några plus i kanten. Ett är att jag ändå aldrig har tråkigt medan jag kollar på det. Det må vara fasansfullt klyschigt här och där, men det går inte att sluta att glo på eländet. Kanske för att Kai Winn är så enerverande, har sällan varit med om en rollfigur som så konsekvent ställer sig på fel sida i alla konflikter. Det öppnar upp för två riktigt bra scener i det här avsnittet där Kira konfronterar Winn med hennes verkliga avsikter. Det må vara en återkommande situation i den här serien, men den här gången tycker jag att det blev skarpare ordväxlingar än vanligt.

KIRA: You defied the will of the Prophets, and you did it because you couldn’t stand the fact that a human, an infidel, had a stronger faith than you. The Emissary was willing to sacrifice his own son to serve the Prophets. 
WINN: My faith is as pure as the Emissary’s. 
KIRA: I think you’re confusing faith with ambition. 
WINN: I’m not confusing anything, child. You are. The Prophets chose you as their instrument. That doesn’t mean you can speak for them. 
KIRA: Because of your interference, the reckoning was stopped. The Evil still exists, And I’m not sure if even the Prophets know what that will mean for Bajor.

Det här är ju också första avsnittet sedan Kira och Odo hånglade offentligt. Jag tycker att det är fascinerande att skådespelarna, som spelar det nu så lyckliga paret, var så emot att deras rollfigurer skulle ha ett förhållande. Jag förstod först inte riktigt varför – är ju lite trött på att Deep Space Nine inte kommer till skott med saker och ting. Men när jag kollar på det The Reckoning så ger jag nog ändå skådisarnas instinkt rätt. Det är verkligen helt vidrigt att behöva se Kira och Odo nykära och nojsande. Inte okej med PDA i det här fallet.

Nästan lika jobbigt är det att någon i manusprocessen på nytt gått loss på det här med att Dax ska vara seriens stora skämtare. Man har lagt in ett helt batteri med “lustifikationer” i hennes repliker i det här avsnittet, oftast vid väldigt “olämpliga” tillfällen (SÅ TOKIGT, LIKSOM). Men vid ett tillfälle blir det faktiskt roligt. “Jag skrattade rätt ut”-roligt, till och med. Det är när Dax håller på att försöka tyda inskriptionerna på den där stentavlan. Hon har sedan tidigare fått fram en apokalyptisk start på översättningen, men så har hon fastnat på ett tecken.

DAX: The computer has given me two possibilities.
SISKO: They are? 

DAX: During the reckoning, the Bajorans will either suffer horribly or eat fruit.

SISKO: Eat fruit?

DAX: Given the tone of the rest of the inscriptions, I would bet on horrible suffering.

The Reckoning är ett bitvis fasansfullt avsnitt, som räddas från en katastrof av fyra, fem klarsynta och lite cyniska scener. Och en ond Kai Winn. Det är så här vi vill ha henne: Mild i rösten och med ondskefulla planer i bakhuvudet. Men inte ens hon kan ursäkta den här seriens fobi för att gå framåt i storylinen.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 549 tv-avsnitt.

DS9: In the Pale Moonlight. Det där Sisko drar in romulanerna i dominionkriget.

Redan från början är det tydligt att det här är ett annorlunda avsnitt. Det märks på allvaret, det dramatiska anslaget, den ödesmättade tonen. Sisko, med plågat samvete, använder sig av sin loggfunktion som ett biktbås. Han kan inte berätta för någon annan om det som hänt, vad han gjort sig skyldig till, men måste ändå prata av sig. Han har dragit igång något som kanske kan avgöra kriget mot Dominion, men som bygger på lögner och bedrägerier.

Den väpnade konflikten med Dominion går som bekant inget vidare. Och situationen känns förstås ännu mera hopplös när en stormakt som det romulanska imperiet håller sig neutrala i kriget. Romulanerna ser dessutom genom fingrarna med att Dominion angriper Federationsskepp från deras territorium, något som skördar nya dödsoffer varje vecka. Efter att motgångarna radat upp sig ett tag får Sisko till sist nog av den hopplösa sitsen. Han lovar sig själv att på något sätt dra in Romulanerna i kriget, och med det löftet börjar en slippery slope för Sisko.

För vem ska han vända sig till för att genomföra detta omöjliga uppdrag? Han börjar med Garak, den cardassiske skräddaren/hemlige agenten/spionen/frilansaren på Deep Space 9. Sisko hade tänkt sig något sjukt avancerat, men samtidigt ärofyllt, uppdrag. Kanske att dra hela vägen till Cardassia Prime och leta rätt på bevis för att Dominion planerar att attackera romulanerna om och när man besegrat Federationen. Men eftersom Garaks alla kontakter i Cardassien försvinner eller dör så fort han pratat med dem, så lanserar han i stället ett motförslag. Ett avfilmat hologram, som en filmscen ungefär, där en Vorta och ett gäng högt uppsatta Cardassier diskuterar en nära förestående invasion av Romulanernas territorium. Detta ska visas upp för romulanerna som kommer att bli så oroliga att de går med i kriget. Sisko tvekar, men så kommer nyheten om att Dominion har invaderat Betazed, och det finns inte längre tid för eftertanke. Bara att agera.

Den romulanske höjdaren Vreenak, som man lockat till Deep Space 9 för att se på den där filmen, är en stram och skarp herre. Garak och Siskos iscensatta bedrägeri avslöjas nästan omgående av honom, och han lämnar rymdstationen med det illavarslande löftet om att sprida historien om Siskos misslyckade lurendrejeri över hela kvadranten. Men det är då det visar sig att Garak hela tiden haft en helt annan plan i bakfickan. Garak har placerat en bomb på Vreenaks rymdskepp, och tydligen sett till att bland de få saker som hittas i vraket efter explosionen är just den där fejkade videofilmen där man ser Cardassier diskutera en invasion av Romulanernas imperium. Gissa vem man kommer tro låg bakom den där explosionen? Ja, inte är det Garak och Sisko, i varje fall.

Jag gillar verkligen sättet det här avsnittet är uppbyggt på. Tycker om hur scenerna där Sisko sammanbitet pratar rakt in i kameran varvas med den otroligt kackiga plan som Garak satt samman för att lura romulanerna. Samtidigt som han i hemlighet förbereder en betydligt mer konkret och dödlig lösning på problemet med romulanernas neutralitet. Garak blir riktigt irriterad på Sisko när han blir chockerad över nyheten om att Vreenak har dött.

GARAK: If your conscience is bothering you, you should soothe it with the knowledge that you may have just saved the entire Alpha Quadrant and all it cost was the life of one Romulan senator, one criminal, and the self-respect of one Starfleet officer. I don’t know about you, but I’d call that a bargain.

Jag tycker också om scenen där Sisko och Dax kör någon form av rollspel med varandra, och hon spelar romulan. En ovanligt piggt gestaltad expositionsscen om läget mellan federationen och romulanerna. Förnedringen när Sisko måste muta Quark. Och så gillar jag förstås Vreenak, som är härligt snobbig och vidrig. Tycker också att det är fint hur han bara klipps in väldigt kort när han upptäckt bluffen, för att säa “It’s a faaaake!“. Och så gillar jag slutet på hela avsnittet , där Sisko raderar hela inspelningen vi just sett, bekännelsen om hur det egentligen gick till när Romulanerna gick med i kriget mot Dominion.

SISKO: So I lied, I cheated, I bribed men to cover the crimes of other men. I am an accessory to murder. But most damning thing of all, I think I can live with it. And if I had to do it all over again, I would. Garak was right about one thing. A guilty conscience is a small price to pay for the safety of the Alpha Quadrant, so I will learn to live with it. Because I can live with it. I can live with it.

Computer, erase that entire personal lo

Det här är bra på riktigt. Allt sitter ovanligt tajt. In the pale moonlight är också ytterligare ett exempel på den typ av avsnitt om Dominionkriget som jag väntat på och längtat efter. En sån där realpolitiskt historia, där moral och rättrådighet blir allt svagare, medan krigets dehumaniserande sidor faktiskt blir tydliga. En del hävdar att det här är det mörkaste Star Trek-äventyret någonsin. Bra, kan vi få mer av den varan och mindre slapstick nu i Deep Space Nine? Eller kommer det att bli som det brukar – att nästa avsnitt är något farsinspirerat om Quarks kvarskatteinbetalning?

Handlingen i det här avsnittet kretsar ju egentligen kring ett fenomen som även förekom i avsnittet om Bashirs påstådda spionage. Problemen som uppstår i en värld där man inte kan tro sin ögon. Tydligen kan man, som med Bashir, stoppa in folk i en holosimulering som känns som verkligheten – hur kan man då någonsin lite på att saker och ting är verkliga? Och går det ens att tro på ett vad man ser på film, när holodäcken skapar i stort sett obegränsade möjligheter att simulera nästan vad som helst? Deep Space Nine låter och känns allt mer som någon form av post-sanningsvärld där bildbevis är helt värdelösa. Det är en rätt jobbig och problematisk värld – jag antar att det är därför man bara tar upp den frågan på ett indirekt sätt i de här avsnitten. Man pratar ju aldrig om det som hänt, liksom.

Betyg: 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 545 tv-avsnitt.