Star Trek-litteratur: en orientering i Star Treks eget lit-verse.

Jag har i det längsta försökt hålla mig borta från det träsk som utgörs av de hundratals Star Trek-romanerna som getts ut genom åren. Men när jag nu sett igenom alla avsnitt, och börjat plöja igenom de tecknade serierna så kände jag att jag liksom bara var tvungen att förstå hur även denna del av franchisen, och dess expansion, fungerade. Visst, det finns en utförlig wikipediasida och Memory Alpha och några bloggar och databaser – men de kändes inte tillräckligt pedagogiska för mig, utan gjorde mig snarare ännu mer förvirrad. Alla dessa serier och underserier och flödesscheman. Så jag tänker mig att jag får göra precis som med tv-serierna. Beta av serie för serie tills jag inte orkar mer. Det är väl också här som jag officiellt gjort den här bloggen till ett evighetsprojekt. För det är nog inte fysiskt möjligt att “komma ikapp” den här delen av franchisen.

Uppmärksamma läsare av den här bloggen har kanske ändå märkt att jag redan tjuvstartat med den här verksamheten. Jag har läst Discovery-böckerna och de tillhörande seriealbumen, samma sak med de få utgåvor kring Picard-serien som kommit ut. Men nu börjar det bli dags att börja från början igen. Med originalserien. Ett universum som fortfarande håller på att kompletteras genom nya böcker och seriealbum. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Det första de uthungrade Star Trek-fansen kunde få sig till godo i bokform var ett gäng tunna minipocketböcker med novellversioner av avsnitten från originalserien. 14 olika utgåvor kom ut från och med 1968 (även om en av dem tydligen var en omarbetning av del ett). För den som inte älskar att köpa second hand så finns också rubbet samlat i en utgåva från 2016. Mer än 700 sidor tjock, med ett förord av science fiction-författaren Norman Spinrad. Här har man sorterat alla novellerna efter avsnittsordningen i respektive säsong. Men för att göra allt lite svårare för mig, så tror jag snarare att jag tänker läsa dem i utgivningsordning i stället.

Några av de sajter som jag tar till hjälp för att reda ut allt kring Star Trek-böcker är:

A Star Trek Literaty Adventure är lite som den här bloggen – fast om böcker. Och här försöker man läsa böckerna i den kronologiska ordningen, enligt tidslinjerna. Men här verkar läslusten ha tagit slut hösten 2019.

Every Star Trek Book Ever är en ambitiös sajt med alla de skönlitterära utgåvorna i en praktisk tabell, som man också kan ladda ner om man vill följa med Flourish Klink på resan genom trekiversumet i bokform. Men som så många av de star trek-litteraturprojekt jag hittar på nätet så har man aldrig nått målet. Det här projektet var som mest aktivt 2017, men upphovspersonen håller fortfarande på med fandom i poddform, som i podcasten Fansplaining.)

Cygnus-X1.net innehåller massor av Star Trek-information, bland annat en omfattande listning av romaner, fanzines, faktaböcker och tecknade serier om Star Treks universum.

Ett sätt att försöka beskriva det här massiva utbudet är som Star Treks eget Lit-verse. Ett litterärt expanderat (och oftast icke-kanon) universum, helt enkelt, där verken med åren börjat referera till varandra. Nästan som ett parallellt universum. På Star Trek Lit-verse försöker man hålla reda på alla trådarna (men med en layout som faktiskt ger mig en mindre panikattack). Och när jag läst in mig lite ytterligare kanske jag kan titta på The Almighty Star Trek Lit-verse Reading Order Flow Chart utan att gripas av en stor och stark känsla av otillräcklighet och ångest.

Men jag börjar från början. Med den allra första lilla pocketen med sju korta noveller… Hörs när jag kommit igenom den!

Star Trek-serier: Gold Key – 100-page spectacular. Gott och blandat från de första trekserieåren.

Mjukstartar utforskandet av tecknade Star Trek-serier med ett samlingsalbum med minnesvärda Gold Key-utgåvor.

Det finns en kort text i slutet av det här samlingsalbumet, ett slags sammanfattning av Star Trek-seriens enkla, och ofta rätt så slarvigt utförda, ursprung. En summering som nästan frossar i hur fel det blir här och där. Misstag som väl egentligen inte är orimliga med tanke på att de stackars serieskaparna skulle göra en tie-in-produkt till en tv-serie som de inte ens sett. Bland annat är färgen på tröjorna fel, Enterprise genomför intergalaktiska resor och äventyren tar sig då och då vägar som är helt otänkbara i tv-serien. Och visst kan man se det där som pinsamma missar, men egentligen tycker jag att det nu — drygt 50 år senare – mest piggar upp. Felaktigheterna känns mer som lite anarkistiska injektioner i Star Trek-konceptet, anomalier som faktiskt innebär att i stort sett vad som helst kan hända i den tecknade serievärlden. Det är ju rent generellt också den stora fördelen med tecknat. Produktionskostnaden för en serietidning blir ju inte dyrare för att man skriver in en gigantisk dinosaurie eller sporer som förvandlar marsvin till träd i handlingen.

Serien om besöket på växtplaneten, från den allra första Star Trek-tidningen någonsin, blir bara konstigare och konstigare ju längre det pågår. Besättningen upptäcker en planet där sporer förvandlar vissa organismer till träd, men där buskarna och växterna även använder djur – och eventuellt också människor –som föda (inte så konstigt, egentligen, till och med jag har ju köttätande växter hemma på fönsterbrädan). Vi har alltså hamnat på en ombytta roller-planet. Allting är jättebisarrt och surrealistiskt.

Det här var bland det roligaste jag läst i serieväg på ett bra tag. Nostalgin var total. De här tidiga Star Trek-försöken påminde mig så mycket om min barndoms serieupplevelser. Dels den här typen av tie-ins, där huvudpersonerna i den tecknade upplagan ibland inte var särskilt lika sina förlagor. Men jag kände också igen hela estetiken från när jag var liten (jag fick helt plötsligt ett enormt sug efter att gräva fram mina gamla nummer av Rymdens Hjältar). Manusförfattarna har också kryddat texten med märkliga alliterationer, vilket förstärker den där käcka 60-talskänslan. Och slutet på The Planet of No Return måste ha gett Gene Roddenberry en hjärtattack. Eftersom de där humanoida växterna avger sporer som reser genom rymden så anser Spock att man måste utplåna allt liv på planeten så att de här livsformerna inte kan sprida sig. Så man eldar upp allt liv där. Ojojoj.

De andra två avsnitten bjuder också på härliga äventyr. Dels ett om ett vapen som gör att man kan förändra varelsers ålder (ett liknande tema undersöks ju faktiskt i ett avsnitt av den animerade serien). Här finns också ett lite mer traditionellt äventyr där Kirk blir personlighetsförändrad – men här kan man fröjdas åt klingoner som inte alls ser ut som klingoner. Däremot gillar de vinröda uniformer med små shorts.

Det här var ett kul litet samlingsalbum, som jag köpte digitalt. Det enda irriterande med den här utgåvan är nämligen att den överlappar de andra samlingsvolymerna som förlaget IDW gett ut med gamla Star Trek-serier. Men det här kändes å andra sidan som en mycket lustfylld introduktion. Jag blev enormt sugen på mer. Mer! MER!!

Star Trek Gold Key 100-page spectacular ges ut av IDW, och finns till exempel på webtjänsten Comixology. Den innehåller äventyren i nummer 1, 8 och 14 av Gold Keys Star Trek-äventyr, i tidningar som gavs ut 1967, 1970 och 1972. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och fem seriealbum. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Tie in-content – en ocean av Trekking att drunkna i.

Det börjar bli dags för nästa steg i mitt Star Trekkande, så jag har tillbringat den senaste veckan åt att tänka på det bästa sättet att gå vidare.

Kanske är det Star Trek-romaner? Jag har redan tillbringat flera kvällar med att sitta och scrolla igenom listor på olika Star Trek-publikationer, och har sedan länge haft den 700 sidor tjocka samlingen av gamla Star Trek-noveller i min hylla. Just den tegelstenen är kanske inte världens mest lättuggade start på en färd genom Trek-liten, men någon gång är det väl dags att gå till botten med de klassiska avsnitten i nedskriven form. Men vilken röra det är kring utgivningen, nästan omedelbart. Olika förlag, och sedan ett antal bokserier som på varierande sätt hänger samman med Star Treks olika tv-serier (jag har redan hittat två bloggar där man försökt sig på att läsa allt som getts ut om Star Trek, och bägge ebbar ut en bit in i den nästan oändligt långa litteraturlistan). Men jag hittade också den här artikeln av den fantastiska Charlie Jane Anders och gick förstås genast igång. En del guldklimpar verkar dölja sig i oceanen av Star Trek-publikationer.

Samtidigt har jag börjat kolla på hur det egentligen ser ut med de tecknade serierna genom åren, och det var som att tuta i ytterligare ett ymnighetshorn av nyutgåvor. Olika förlag som gett ut olika serier, ompublicerade i nyutgåvoar där man kunnat göra egna böcker av till exempel brittiska serier och seriestrippssamlingar. Så mycket seriearkeologi att ta sig an…och så kul allt ser ut. I alla fall det riktigt gamla.

Men det är väl det här myllret som också gör det här så lockande. Även om produkterna ofta drivits fram genom ett råbarkat kommersiellt tänkande, så är det ändå något fascinerande med hela företeelsen som brukar kallas tie in-material. Det kvittar liksom att kvaliteten varierar och de inte godkänns som kanon –böckerna och serierna har utvecklats till en enormt viktig del av fandomen. Produkter för dem som inte riktigt kan få nog av sin älskade franchise – framför allt inte på den tiden då det varken fanns dvd-boxar eller streamingtjänster. Visst, jag har försökt hänga med när det gäller det som publicerats kring Discovery och Picard – men det är ju bara toppen på isberget. Charlie Jane Anders har förstås skrivit en artikel om tie in–romanernas historia också, även för andra koncept än Star Trek.

Så vad har jag kommit fram till? Att mjukstarta lite. Jag började helt enkelt med en samlingsutgåva med gamla serier som jag kunde läsa digitalt. Och det var faktiskt bland det roligaste Star Trek-relaterade jag gjort på länge. En mer detaljerad rapport kommer inom kort.

Star Trek-litteratur: Star Trek Picard – The Last Best Hope.

Allt är lite annorlunda i den här franchisen, det märker man redan när man håller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förväntar sig att de potentiella Picard-läsarna har lite mer pengar att röra sig med än andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det här är Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen målgrupp.

Författare är Una McCormack, som jag först bekantade mig med när hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rätt så YA i tonen, nu är det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet på karriären för en äldre man.

Och vet ni, det där sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det är faktiskt ännu värre när man läser om det här. Det är väl en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan världen efter något som utvecklades till en gigantisk flopp. Det är lite värre att läsa om hur det egentligen inträffade. Hur han gick in i arbetet för att rädda romulanerna undan deras exploderande sol – fylld av höga ideal och föreställningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan få följa honom när det enda som återstår är nederlaget.

Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpå boken avslutas med The Last 2385. Fem års spann, från den största humanitära insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt oväntat. Varken Federationen eller Stjärnflottan är nu längre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.

Lite skamfullt måste jag nog också erkänna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhållande i den här boken. Som när vi får lära känna Olivia Quest, den karriärinriktade representanten från planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra småsystem känner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och ställer som de vill – det vill säga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.

Picard framstår som ett idealistisk fossil jämfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tänka på annat än moral, rätt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjärnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska räddningsaktionen är en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssändningarna inom Federationen. Här följer alltså McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spår som även fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrånvänd underhållnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande från ett sånt här superhemligt folk?

Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar återspeglas inom andra delar av organisationen. På skeppsvarvet på Mars är alla forskare till en början mest sura för att de måste fokusera på att bygga räddningsskepp tänkta åt före detta fiender, i stället för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstås Bruce Maddox, som är den som tar fram de där arbetsrobotarna som vi får se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhållande får också en ordentlig genomgång här).

Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det känns som om hon skrivit in en hel del Brexitångest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frågan är om hon inte vävt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den här boken. Här finns ekona från de senaste årens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tänker på miljöfrågan när Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförändringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog är lugnt, “annars hade väl någon gjort någonting”. Katastrofen på skeppsvarvet vid Mars känns som ett terrordåd. Och så blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hårt vinklade nyhetsinslag, snarare än utifrån ideologi och ansvarskännande. Det pågår ett rätt så uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den här storyn.

Men ju mer man läser, desto mer orimligt verkar hela idén bakom det stora räddningsuppdraget. Är det verkligen rimligt, eller framför allt troligt, att Stjärnflottan och Federationen skulle sätta allting (och då menar jag allting) på hold för att undsätta ett imperium som vägrar acceptera att de behöver hjälp? Som tvärtom motarbetar räddningsinsatser, tystar forskare och desinformerar hela sin befolkning. Alltså, jag tycker ju förstås att det är jättefint hela grejen, men Picard och de andras situation är verkligen i det närmaste ohållbar från början till slut. Deras handlingsfrihet är helt och hållet beroende på en regim som i praktiken genomför ett stillsamt folkmord. Och de räddningsinsatser man får lov att genomföra verkar helt slumpartat utvalda.

Däremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever är rätt kul. Att man är ett så hemligt folk att hemmen byggs så att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man måste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgårdar. Det låter också otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan någon som helst genomförbarhet i praktiken.

Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nämligen att skapa ett trovärdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter upp och förklarar de flesta av de lösa trådar som man aldrig fick svar på i tv-serien, allt från Musikers skilsmässa till kaoset på Vashti blir utrett. Och sedan antyds det också, på inte mindre än två olika ställen, att supernovan som inträffar i Romulus sol inte beror på naturliga orsaker. Är det här fakta som jag missat tidigare, eller är det en ny ledtråd till vad som förorsakade Romulus öde?

Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojämn. Jag gick verkligen från att läsa intresserat till att hålla på att somna av uttråkning (och tillbaka igen) hur många gånger som helst. Så, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med så många uppgifter att bocka av att det aldrig blev någon vidare berättarglädje i slutresultatet.

Betyg: 6/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery: Dead Endless. Culber, Stamets, sporer och ett talande björndjur.

I väntan på säsongsavslutningen av Star Trek: Picard betar jag av lite andra grejor. Som den senaste Discovery-romanen, till exempel! Picard-texterna hittar du utspritt i flödet här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Dead Endless är en väldigt klurig bok att blogga om. Det går nästan inte att formulera mer än några meningar utan att spoila huvudtwisten i berättelsen. Man är hänvisad till att klämma ur sig något luddigt om att den här boken har en ytterst skruvad premiss. Vilket i och för sig inte betyder så mycket i ett franchise där både spegeluniversum och tidsresor är flitigt förekommande. Det som är lite speciellt den här gången är väl också egentligen att grundidén här är presenterad på ett ovanligt sneaky sätt. Först trodde jag till exempel att det här var den första av Discovery-böckerna som bestod av ett mer expanderat återberättande av en del av handlingen i säsong två, men en bit in i berättelsen så inser man att Dead Endless är mer än så. Mycket mer än så.

SPOILERVARNING, NEDAN AVSLÖJAR JAG JÄTTEMYCKET.

SP

OI

LE

RA

LE

RT!

Dead Endless handlar om en av de krångligare delarna av intrigen i Discoverys andra säsong (och då finns det ju trots allt en del att välja mellan). I det här fallet menar jag alltså det här med att doktor Culber först dör, sedan återuppstår i svampnätverket och sedan återvänder till Discovery – sliten, utmattad och på något sätt emotionellt skadad. Den här boken förklarar lite kring hur alltsammans gick till, och varför det inte var helt enkelt för Culber att återvända till sitt eget gamla liv ombord på Discovery. Som vänskapen med ett talande björndjur, till exempel, som vuxit fram under hans tid i sporvärlden.

Personligen skämdes jag en del när jag kom på grejen i boken. Kände mig lite trög eftersom jag hann läsa flera kapitel innan jag helt och hållet förstod att Dead Endless utspelas i ett annat, alternativt universum än det vanliga primär-Discovery-universumet. För saker och ting tycks till en början var nästan exakt likadant, men sen börjar fler och fler av både stora och små detaljer kännas fel.

För Dead Endless utspelas i en tidslinje där Burnham inte förorsakade ett krig mot klingonerna, och kapten Georgiou därmed inte dog. Men det är också ett universum där Stamets och Culber aldrig blev ett par. Men för att förvirra (och kanske irritera) läsaren lite så väntar författaren ett bra tag innan det här med det alternativa universumet sägs rakt ut. Kanske för att Culber själv upplever samma förvirring som i alla fall jag gjorde när allt större detaljer började avvika från det jag sett i tv-serien, och jag inte längre kunde förklara dem med att jag “säkert kom ihåg allt fel”.

Kanske hade jag bara fullt upp med att ta in det här med att en förvirrad Culber sprang runt i mycelium-universumet och pratade med det där björndjuret som man använde på Discovery för att kunna navigera genom svampsporerna. Som om inte det var mycket nog att ta in så är Culbers hela person i upplösning. Bitvis verkar han glömma bort vem han egentligen är och var han hör hemma, när han vacklar runt i ett mycelumuniversum som är fientligt inställt till honom på en rent biologisk nivå. Saker blir ju inte heller direkt klarare för stackars Culber när björndjuret besvarar nästan exakt varenda fråga med ett svar i stil med “You do. And have, and will again, and also won’t”. Men det är också så exakt ett svar kanske kan bli om man är ett björndjur som har tillgång till alla de olika dimensioner och alternativa verkligheter som finns. Mycelnätverket verkar förena dem alla.

Och det där björndjuret, som av någon anledning heter Ephraim, finns vid Culbers sida för att hjälpa honom att hitta hem igen. Han sammanför Stamets och Culber, men ganska snart förstår Culber att han inte kommit hem på riktigt, utan till en dimension där Stamets vet vem han är, men de två aldrig blev ett par (tänk Sliding Doors, ungefär). Även om de två genast har en “connection”, som det ju heter på utrikiska, även i denna dimension. Jobbiga omständigheter för en första dejt, bara. Eftersom Discovery krashlandar i spornätverket och inte kan komma därifrån. Och är Culber kanske rentav otrogen om han hånglar med en Culber i ett parallellt universum?

Nu är ju det här med Stamets och Culber mer ett slags ramhandling för en “first contact”-historia där besättningen på Discovery kommer i kontakt med en tekniskt mer högstående civilisation, som på något vis lever sina liv i ett annat frekvensomfång än människor. Discovery-crewen upptäcker dem eftersom de tallar på Discoverys sporförråd efter att skeppet kraschat. Efter en knölig start börjar man till sist kommunicera med varandra, och inser att man kanske inte är så olika ändå. Min höjdpunkt i den här delen av boken är nog när Tilly försöker lära aliens att sjunga genom att stå på en arbetsbänk och sjunga “Old McDonald had a farm” tillsammans med dem. Men det tar ett tag att komma dit – för en gångs skull så är den där översättningsmackapären rätt så knagglig, och tar lång tid på sig att komma igång.

Det är tur att den här historien utspelas i ett alternativt universum, för annars hade Dave Galanter kanske kunna utsättas för lite skit när han låter Discovery bli bästisar med ett folk som helt klart befinner sig på en högre teknisk nivå än mänskligheten. Men det är förstås det som är friheten med att låta en berättelse utspelas i en alternativ verklighet. Allt är som vanligt, men man kan samtidigt hitta på exakt vad som helst utan att det får några konsekvenser för primärtidslinjen.

Eftersom Stamets och Culber är det första bögparet i Star Trek, så antar jag att det här också är den första bögromansromanen i franchisen. Även om det verkligen är en kärlekshistoria med komplikationer. Jag uppskattar också att författaren, Dave Galanter, försökt få med så mycket detaljer och personliga kännetecken hos tv-seriens rollfigurer som det bara går. Jag antar att det är fördelen med att skriva den sjätte boken i en serie. Men jag tycker också att Galanter håller en bra ton genom nästan hela berättelsen. Jo, det går lite tomgång här och där, men jag får aldrig den där känslan av utfyllnad som jag ibland uppstått i de andra av romanerna om franchisen. Tvärtom, en bra blandning av action och humor. Och en gnutta bögromans – när jag läst den klart har jag faktiskt en hel del rimliga förklaringar kring varför det tog sådan tid för Stamets och Culber att bli tillsammans igen i säsong två.

Jag brukar ju skriva en del om mitt kluvna förhållande till tidsresor här, så jag blev ganska glad när även rollfigurer i den här boken kommunicerade liknande åsikter:

“I hate time travel,” Underwood grumbled

“Everyone does,” Straal said.

Betyg: 8/10 (men jag tycker nog egentligen att den här är bättre än The Enterprise War, som fick samma betyg).

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer, 766 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery – The Enterprise War.

Vad höll egentligen Enterprise på med under Discoverys första säsong? Varför var de inte med i kriget mot klingonerna? De frågorna (och några till) får man svar på i The Enterprise War. En 418 sidor tjock pocket av John Jackson Miller, som har både Star Wars (många manus till tecknade serier) och olika Star Trek-titlar på sitt CV.

Fast jag måste nog säga att öppningen i boken, och de svar som gavs där gjorde mig lite besviken. Hade liksom tänkt mig en superspännande och intressant utmaning för Enterprise och hennes besättning. I stället börjar allt med att Enterprise kartlägger en svårtillgänglig nebulosa, ett jobb som är så tråkigt att kapten Pike själv helst bara skulle vilja dra därifrån så fort som möjligt. Men i de mest ogästvänligaste vatten döljer sig de riktigt stora och fula fiskarna. Upptäcker vi, så småningom. Och jag blev successivt mer och mer intresserad och road av handlingen.

Men jag vet inte hur mycket detaljer jag ska avslöja här. Intrigen bygger till stor del på överraskningar och oväntade vändningar. Jag kan väl åtminstone avslöja att det finns gott om saker i nebulosan som kan hålla Pike och hans manskap sysselsatta. Vi får möta rymdpirater, delta med i avancerade rymdslag och besöka främmande planeter. Det känns helt enkelt som om Miller fått rätt så fria tyglar att hitta på både det ena och det andra. Man kan tydligen göra det om man bara förlägger handlingen till något riktigt obskyrt och avlägset ställe.

Vi får också lite mer insikter i läget hos besättningen på Enterprise. Spock är här en ganska stel och nästan gåtfull person. Number One ytterst kompetent och en tajt partner till Pike. Och så fick man veta ett och annat om Connolly – som redan dött i tv-serien Discovery, men som har en ganska viktig roll i den här boken. Om man är lite disträ so jag, så kan det finnas en poäng med att googla personerna som dyker upp på Enterprise, och se om de också synts i Discovery.

Miller verkar ha lite lättare för komedi än de flesta av sina föregångare i Discovery-romanfamiljen. Framför allt i början av boken. Här finns till exempel ett helt släkte av rymdvarelser som mest bara är…korkade. Hur de tagit sig ut i rymden går inte riktigt att förstå sig på. Men det är en underhållande sidoplot. Känner också att Miller skriver om rätt så komplicerade grejor på ett lagom invecklat sätt. Fick inte sån där detaljfatigue som jag fått av en del av de andra böckerna i den här serien. I bland känns det som om en del författare försöker fylla ut sidorna med långa och rätt så meningslösa beskrivningar av datorer, arbetsrum och olika byggnader.

Däremot kanske jag inte tycker att hela grundpremissen kring varför Stjärnflottan inte skulle vilja att Enterprise gick in i det klingonska kriget känns särskilt trovärdig, men det kanske man bara får köpa. Precis som det faktum att Miller försöker få det till att Pike är gravt klaustrofobiskt lagd samt känslomässigt ärrad efter en grottolycka i hans ungdom.

Men mest av allt är jag förtjust. För en gångs skull kändes det inte alls plågsamt att läsa en Star Trek-roman. Discovery-serien har verkligen utvecklats. De första böckerna i serien kändes mer än lite krystade. Nu känns det som om författarna har lite mer genomarbetade romanfigurer att berätta om, samt lite mer frihet att fylla i de tomma utrymmena i Discoverys backstory. Som i den här historien, där dessvärre själva upplösningen är så orimlig att den nästan känns som någon form av fantasylösning. Synd på så rara…

Betyg: 8/10.

Star Trek Discovery: The Enterprise War av John Jackson Miller. Bok 5 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett tio långfilmer och 711 tv-avsnitt, samt bloggat om fem Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.