Det verkar som romanserien om Star Trek Discovery är avslutad? I skrivande stund är det mer än ett år sedan det senast kom en bok i serien, så man kan väl bara anta att förlaget just nu satsar på de nya Star Trek-titlarna i stället. Åtta är i alla fall en jämn och bra summa. Lagom många för att kännas som en okej satsning, inte så få att det hela känns som ett fiasko. .
Men när jag nu tittar på min hög av böcker så framstår verkligen Discovery som ett ganska svårt tv-universum att skriva fiktion om. Den utspelas ju bokstavligt talat i flera olika universa, eller i alla fall versioner av det. Serien börjar på 2250-talet, men vi har även den där konstiga skuggvärlden där doktor Culber levde i när han var “död”(en förvirrande värld snyggt skildrad i Dead Endless), och så spegeluniversumet förstås. Lägg till det att tillvaron för huvudpersonerna förändrades totalt efter det enorma skuttet framåt i tidslinjen när Burnham och Discovery gör sin resa in i framtiden.
Kanske är det den spretigheten som gjort att det inte finns något som helst försök från redaktörernas sida att överhuvudtaget knyta ihop böckerna i serien. De har i stället fungerat som enskilda, fläckvisa fördjupningar kring specifika händelser, personer och platser. Extramaterial till tv-serien, kan man väl se det som.
Och i denna serie av fläckvisa fördjupningar har vi nu kommit fram till historien om Michael Burnhams första tid efter hoppet ungefär 900 år in i framtiden. Om förvirringen och sorgen när hon anländer ensam till ett universum som inte är likt det hon reste ifrån. Här finns inte heller några som helst spår av varken sin mor eller Discovery. där Men i den här boken framstår det som om Burnhams största sorgearbete handlar om saknaden efter den nu obefintliga Federationen. I alla fall är den helt frånvarande i den del av galaxen där Burnham nu hamnat.
Una McCormack, som är en av mina favoritförfattare inom treklitteraturen, gör även den här gången ett gediget jobb, och väver ihop händelserna från tv-serien med sitt egna romanstopp. Vi får se hur vänskapen växer mellan Burnham och den tappre Federationstjänstemannen Aditya Sahil, han som satt på en trasig rymdbas och väntade år ut och år in på att någon skulle höra av sig till honom. Givetvis finns det även tillfällen för McCormack att fylla ut detaljerna kring Burnhams förhållande till Book i den här boken, och exakt hur svårt det är för Burnham att gå in i en ny relation efter att hon fått reda på att hennes ex egentligen var en förklädd klingon.
Men mest av allt fokuserar författaren på vad det gör med Burnham och hennes identitet när Federationen inte länge existerar. Det var väl en bra tanke, men det blir också fruktansvärt tjatigt. Vissa delar av det här roar i och för sig mig efter ett tag, som det faktum att ingen i den nya framtiden som Burnham nu lever i verkar kunna förstå tanken med Federationen. Lag och ordning, ja, men det större, idealistiska projektet är inte greppbart för dem. I samma veva tecknar också McCormack en effektiv bild av hopplösheten i postBurn-universumet. Hur blasé och uppgivna många är i en värld utan visioner, medan andra ser chansen att skapa egna små kungadömen i Federationens frånvaro. För att skydda sig har vissa civilisationer gått in i en komplett radioskugga, på det sättet försöker de undgå att upptäckas och attackeras av pirater, småpåvar och annat löst folk.
Burnham är förstås lika idelaistisk som vanligt, men råkar också i trubbel när hon gång på gång tar på sig rollen som räddare i nöden. Alla vill inte bli räddade, visar det sig, vissa blir arga och upprörda när hon säger att hon är en del av Stjärnflottan.
I längden blir det dock ett jävla tjat om Federationen, tycker jag. Det är inte bara Burnhams love interest Book som tröttnar på allt prat om den där organisationen i boken, jag som läsare stönar också av uttråkning när Burnham för femtioelfte gången påbörjar någon inre eller utåtriktad monolog om Federationens fördelar, och hur hon inte kan förstå hur denna galaktiska stormakt kunde gå under efter The Burn. Det är säkert ett korrekt psykologiskt porträtt av hur en person som Burnham skulle reagera, men det gör det inte mindre tjatigt.
Det finns också något enormt omständligt med vissa passager i boken, som ger känslan att McCormack haft svårt att komma upp i rätt antal sidor i boken och varit tvungen att trampa skrivarvatten för att förlänga texten. Det blir lite extra uppenbart när vissa intrigvändningar är lätta att förutse. McCormack är också väldigt förtjust i Alice i Underlandet-referenser, i romanens titel till exempel, men det tycker jag mest är gulligt.
Och med det här avslutar vi också skrivandet om Discovery-böckerna, och lite nöjd konstaterar jag att jag nu kompletterat ännu en liten underavdelning av Star Trek-universumet under den här sommaren. Om böckerna tycker jag väl lite blandat. De har varit ojämna, men skärpt upp sig under resan. Kanske för att författarna haft lite mer av tv-seriens värld att falla tillbaka på. Just nu tycker jag nästan lite synd om David Mack som fick skriva den första romanen i serien. Han hade helt uppenbart ingen större koll på vad Discovery skulle utvecklas till under det arbetet.
Betyg: 7/10.
Wonderlands av Una McCormack är den åttonde romanen som utspelas i Star Trek Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.