ENT: The Expanse. Jorden attackeras och Enterprise måste åka in i galaxens mest mystiska och farliga plats.

Jorden attackeras av en märklig sond som liksom bränner sönder och totalförstör en lång remsa av jordklotet, från Florida ner till Venezuela. Sju miljoner dör, och bland de försvunna finns Trips syster. Samtidigt knyter man samman intrigen om det kalla kriget om tiden (som känns mer och mer som öppen konflikt snarare än kallt krig) med den om klingonerna som vill sätta Archer i finkan igen.

Men det är fler som vill prata med Enterprises kapten. Archer kidnappas (för vilken gång i ordningen). Den här gången är det sulibanerna som vill att han ska prata med deras mystiska röst från framtiden. Henet från framtiden säger att tekniken som förstört Jorden kommer från framtiden, och att den kommer från Xindus. Orsaken är att en annan fraktion i det där tidskriget berättat för Xindierna att människor kommer att utradera deras planet i framtiden. Attacken på Jorden var alltså ett slags preemptive strike för att förhindra det där. Nu måste Archer stoppa Xindierna, menar mannen från framtiden.

Deras planet finns i något som kallas för The Delphic Expanse. En plats som vulcanerna aldrig lyckats utforska ordentligt eftersom det händer konstiga saker där. Man har till exempel videobevis från ett vulcanskt skepp där alla blev galna och började döda varandra när de kommit in i det här området. Och på ett klingonskt skepp som kom ut därifrån så hade alla ombord fått sina kroppar vända ut och in. Archer åker förstås ändå, och alla hans bästisar på Enterprise följer med. Även T’Pol, trots att hon fått order om det motsatta från sina befäl.

Det här är ett avsnitt som till stor del handlar om att ladda inför färden in i The Expanse. Men för att det inte ska bli för mycket av startsträcka så angrips Enterprise med jämna mellanrum av Dorath och hans arga klingoner. De är ännu surare nu, när Archer lyckats fly från dem två gånger. Så arga att de följer med ända in i utkanten av The Expanse, där Archer sedan skjuter sönder deras skepp.

Det här är ju en tydlig cliffhanger in i nästa säsong, men jag tycker att man slarvat bort det här lite. Hade det inte varit mer spännande att låta det fortsatt vara ovisst om klingonerna skulle vinna över Enterprise eller inte? Eller ville man bara avsluta den storylinen omgående?

Ett lite märkligt avsnitt det här, som både accelererar och bromsar samtidigt. En hel del action, men också en hel del förarbete för det som ska hända i nästa säsong. Samtidigt som attacken på Jorden och Trips fåfänga sökande efter systern i det sönderbrända wastelandet är lite gripande.

Med det här tackar jag för en ganska underhållande andra säsong av den här serien, och stressar rakt in i säsong tre. Slutet är faktiskt inom synhåll, sisådär 50 blogginlägg bort. Ja, om jag inte ska räkna med den där nya Picardserien, som jag givetvis också måste skriva om. Är det här The Neverending story, som någon påpekade på Twitter?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 712 tv-avsnitt.

ENT: Bounty. Det där Archer blir bortrövad av en prisjägare och T'Pol får kåtslag.

Klingonerna ger sig inte. Man rymmer inte från ett klingonskt fängelse och kommer undan med det. I Bounty får Archer erfara att han är en man med ett pris på sitt huvud.

Vad är dealen? Eftersom Archer i Judgement flydde från den gruva där han skulle avtjäna sitt straff så har klingonerna utlovat en belöning för den som levererar honom till dem. Archer visar sig vara ett enkelt byte. Det räcker med att en tellarit utlovar honom en rundtur på en främmande planet för att han ska gå i fällan.

Det visar sig att tellariten själv är ett offer för det klingonska våldet och vanstyret. Belöningen för Archer ska användas till att köpa loss ett fraktskepp som klingonerna beslagtagit. När tellariten får reda på att det inte finns så mycket kvar av skeppet, att klingonerna har strippat det på motorer och vapen och plundrat det på allt av värde, blir han slutligen så förbannad att han bestämmer sig för att hämnas.. Han och Archer kommer på ett sätt att lura klingonerna. En plan där tellariten infriar sitt löfte om att leverera Archer till den arge klingonen Duras, och får en belöning, men samtidigt fixar så att Archer på nytt kan fly från fångenskapen och bli upphämtad av Enterprise.

Några nya kontakter? 
Tellariterna har förekommit långt ute i marginalen på några Enterpriseavsnitt, som Carbon Creek, Dead Stop och Civilization. Men det här är första gången som Enterprises besättning konfronteras med en tellarit, öga mot öga.

Vårdslöst beteende? 
Man kanske ändå ska göra en säkerhetskoll innan man följer med främmande aliens för att se på sevärdheter? Fula gubbar finns i alla former.

Sexytime: 
B-handlingen i det här avsnittet är helt fokuserad på sex. T’Pol smittas med någon typ av främmande mikrob som utlöser hennes brunstperiod, Pon Farr. Dessvärre händer detta under tiden hon (på grund av mikroben) är inspärrad i det där desinficeringsrummet med blått ljus tillsammans med skeppsläkaren Phlox. Så vi får alltså uthärda en instängd, sexuellt omättlig vulcansk kvinna som krälar omkring och tigger för att Phlox ska ligga med henne, medan han försöker hitta ett medicinskt sätt att bota hennes tillstånd på. T’Pol ger sig även på Reed för att få ligga, så intensivt att han typ får skrämma henne till avhållsamhet med sitt vapen. Alltså, det riktiga vapnet. Det där var inte en omskrivning för något snuskigt.

Vulcansk kättja är ju ett återkommande ämne i Star Trek, liksom även andra arters periodvis återkommande brunstperioder. Värt att på nytt notera är att kättja och sexualitet påfallande ofta är ett bevis för sjukdomstillstånd i den här serien. Kanske inte för att man är särskilt moraliska, utan snarare eftersom det värsta man kan göra i Star Trek är att tappa kontrollen.

Personlig utveckling: 
Här är det Phlox som visar sig vara oväntat stel och ointresserad inför T’Pols inviter. Inte det jag förväntade mig, eftersom det tidigare känts som att han och hans fruar typ var swingers.

Vi får också se Phlox märkliga korsformade kroppsbehåring för första gången här, som en liten intim bonus.

Det här kändes som… 
Två saker som är intressanta här: man fortsätter med intrigen om Archers konflikt med klingonerna och hans flykt från deras fängelse. Bra tråd att spinna vidare på.

Sedan känns ju kanske inte skildringen av T’Pols sexuella uppvaknande helt fräscht. Tyvärr inte ens camp. Men efter alla de här konstiga scenerna i det blå desinfektionsrummet så var det väl bara en tidsfråga innan någon bestämde sig för att det skulle bli åka av på riktigt.

Det slutar även den här gången med ett betyg som styr lite mot mitten, kanske ändå en bit över medel. Överhuvudtaget känns de avslutande avsnitten av den här säsongen som lite bättre än resten av säsongen. Lite roligare idéer något bättre genomförda.

Betyg: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 711 tv-avsnitt.

ENT: First Flight. Det med Archers kaptens-originstory.

Vad är dealen? 

Så här i slutet av andra säsongen bestämmer sig upphovspersonerna till Enterprise att det kanske är dags att berätta lite mer om Archers bakgrund. Lite sent påtänkt, men som bonus får vi också reda på hur han började bonda med Trip, och varför Trip kallas för Trip.

Som jag tidigare nämnt så tycker jag inte att Enterprise direkt har skämt bort oss med bakgrundshistorier och fördjupningar av sina rollfigurer, så jag irriterar mig en hel del på att man bygger ut Archers personlighet först när den här säsongen i stort sett är slut. Hade vi vetat mer om Trips och Archers vänskap hade till exempel deras bittra uppgörelse för några avsnitt sedan varit ännu mer sorglig och svårförståelig. För det är i mångt och mycket faktiskt Trip som ligger bakom att både Enterprise och Archer fått ge sig ut i rymden.

Hela avsnittet är berättat som ett antal flashbacks. Ramhandlngen består av T’Pol och Archer som gett sig ut i en skyttel för att undersöka en stor koncentration av svart materia. Archer är nedstämd efter beskedet om att en gammal kollega, A G Robinson avlidit. När de två nu sitter isolerade ute i skytteln så börjar han berätta för T’Pol hur de kände varandra.

I First Flight får vi därför följa Archer och Robinson någonstans runt år 2143 när de två slogs om en plats som testpilot för en alldeles ny rymdskeppsmodell. Och uttrycket slåss är inte använt på ett bildligt sätt här, det blir faktiskt ett riktigt gammalt barslagsmål mellan de två i en scen i avsnittet. Robinson och Archer är nämligen bittra fiender, och det är Robinson som går vinnande ur kampen om vem som ska ratta testplanet NX-Alpha. Robinson är duktig, men när farkosten börjar strula under testkörningen så lyder han inte order, utan pressar skeppet så hårt att det går i stycken.

Det håller i samma vecka även Jordens rymdprogram på att göra. Vulcanerna tolkar kraschen som att mänskligheten inte är redo att ta steget ut i rymden. Archer och Trip håller inte med. Och Robinson erkänner för Archer att det var hans fel att testskeppet gick i bitar, men att han inte tänker ta på sig skulden (det är då de slåss).

Men efter att ha pucklat på varandra bestämmer sig Archer för att vara lite mer konstruktiv. Han, Robinson och Trip tre snor helt enkelt NX-Beta och gör en privat testkörning där de lyckas bevisa att motorn duger ända upp till Warp 2,5. Alla på Jorden låtsas vara jätteupprörda över att man stal planet, men efter tre månaders avstängning får Archer komma tillbaka i tjänst och nu är han till och med kapten för Enterprise. Ett skepp som inte funnits om han och de andra inte “lånat” det där testplanet.

Personlig utveckling: Här får vi se lite mer av Archers bakgrund, bland annat beskylls han av Robinson för att vara för mycket “by the book” för att nå framgångar inom stjärnflottan. Samtidigt är han så pass hetlevrad att han mycket väl ger sig in i ett knytnävsslagsmål om någon kränker hans pappas warpmotor. Och, slutligen, så är han också lite känslosam. Uppriktigt ledsen över att Robinson gått bort.

Ordväxlat: T’Pol visar sig förstå lite mer om mänskligheten än vi trodde när hon kommer med ett förslag om vad man ska kalla den svarta materia som hon och Archer upptäckt:

T’POL: I believe there’s a human custom that says when you discover something of merit, you earn the right to name it.

ARCHER: What would you suggest? The T’Pol – Archer nebula?

T’POL: I was thinking the Robinson nebula would be more appropriate.

Det här kändes som… 

…att man här använder sig av samma berättarupplägg här som i T’Pols storytellingavsnitt Carbon Creek. En rad flashbacks som varvas med scener i nutid.

Jag tyckte att det här var ett ganska lyckat exempel på backstoryberättande. Men, som sagt, en smula för sent i den här serien. Jag behöver all hjälp jag kan få för att kunna tycka om Archer. Här visade han i varje fall lite mer temperament och känslor än i sin vanliga bredbent fyrkantiga kaptensroll.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 711 tv-avsnitt.

ENT: Regeneration. Det med de infrysta borgerna.

Vad är dealen? 

Vad ska man ta sig till med en säsong som känns lite kackig och ojämn? Jo, men släng in ett avsnitt om borger, förstås. Lite ondskefulla cyborger på assimileringsjakt piggar alltid upp. Ja, faktum är att Regeneration nog är ett av säsong tvås bästa avsnitt. Betydligt mer rafflande och actionfylld än något annat som Enterprise har bjussat på under den senaste tiden.

Allt börjar på Jorden där man upptäckt djupfrysta varelser, som verkar ha legat där i hundra år. Eller, om man nu ska ta det ur Star Trek-publikens perspektiv, ända sedan 1996 och Star Trek: First Contact . Ni vet, filmen där borgerna reste tillbaka i tiden för att försöka förhindra Zefram Cochrane att genomföra sin första warp-flygning – den som i sin tur ledde till att mänskligheten fick kontakt med vulcanerna. Det där utvecklades ju till en fajt mellan Enterprises TNG-besättning och borgerna, och det är en rest från den som tydligen legat nedfryst i polarisen. Kunskapen om borgerna är däremot inte allmänt känd på Jorden vid den här tidpunkten. Tydligen hade Cochrane pratat om det någon gång, men alla verkar tycka att han var ett fyllo som man inte kan lita på.

Det innebär att de där forskarna som tinat upp de infrysta borgerna är helt oförberedda på att det är mänsklighetens fiende nr 1 som döljer sig bakom de stelfrusna människomaskinerna. Och det går förstås mycket illa. Borgerna assimilerar vilt så fort de blivit uppvärmda till rumstemperatur. Sedan drar sedan iväg hemåt med sina nya kompisar i ett rymdskepp som de samtidigt ständigt bygger om och förbättrar. På vägen bordar man ett tarkaleanskt fraktskepp och assimilerar lite till, men blir avbrutna av Enterprise.

Nästa twist på historien känns nästan som en vampyrhistoria. Phlox försöker bota två halvassimilerade tarkaleaner som man hittat på skeppet, men blir i stället själv attackerad av dem. Smittad med nano-sonder försöker han nu hitta ett botemedel åt sig själv, samtidigt som Archer bestämmer sig för att skippa det där med medmänskligheten och bara blåser ut de två ny_borgerna i rymden för att bli av med dem. Insikten om att borgerna är för tuffa motståndare för att bemöta med någon som helst form av nåd har landat rejält hos Archer, som avslutar hela historien med att lite senare spränga deras skepp i luften (men inte förrän han kollat att de assimilerade forskarna inte går att rädda).

Däremot konstaterar man att det där borgskeppet lyckats skicka iväg en signal till deltakvadranten. Ett förebådande om den invasion av Jorden som sker senare i serien.

Allting är verkligen toppen i det här avsnittet, tills jag börjar tänka lite mer på hur allt hänger ihop. Det är alltså ett borgskepp från 2063, som återfinns av 2160-talet och sedan skickar en signal till sitt moderskepp i deltakvadranten – enligt T’Pol något som tidigaste kan leda till en invasion mot Jorden omkring 200 år senare – vilket ju då stämmer med avsnittet där Borg faktiskt försöker sig på att inta vår planet. Mycket årtal och tidspussel att hålla reda på här.

På nytt är alltså Enterprise-upphovspersonerna inne och ändrar om i kanon och tidslinjer. Och även om Enterprise verkligen behöver lite konstgjord Borg-andning så känns det också rätt rörigt. Mina orsak/verkan-samband i förhållande till tidsparadoxer går liksom inte riktigt ihop. Det blir tidsresekaos i huvudet. Men för en gångs skull tänker jag inte låta det påverka mitt betyg. Kul är kul, ibland får man ha överseende med tidslinjeobstruktionerna.

Men trots att det här är ett lite nostalgiskt återanvändande av Star Treks favoritskurkar, alla kategorier, så tillför man ändå något nytt i det här avsnittet. Främst att borgassimileringen här beskrivs som något av en smitta, som kan vändas med rätt behandling – även om vi tidigare sett Seven of Nine i Voyager lyckas vara någon form av hybrid med starka mänskliga egenskaper trots att hennes blod är fullt av borgernas nanosonder. Det här är väl trots allt en av de första gångerna som vi fått se halvassimilerade borger som kämpar mot nanosondernas övertagande av deras kroppar?

Betyg: 9/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 710 tv-avsnitt.

ENT: Cogenitor. Det med det omyndiga tredje könet.

Vad är dealen? 

Attans. Här träffar Archer äntligen en alien som han kan malebonda med, och så sabbar Tucker allt genom att förstöra frigöra ett förtryckt tredje kön inom den vissianska kulturen. Archer är inte nådig, och för första gången i den här serien beter han sig som ett riktigt rövhål. Och vet du. Det blir till sist riktigt bra feel-bad av det hela.

Det hela börjar med att Enterprise ska undersöka någon form av jättesol. Väl på plats träffar man på ett annat skepp som också är på upptäcksfärd. Ett skepp som kan ta sig ännu närmre solen än Enterprise vågar. Hälsningar utväxlas, och det visar sig att den vissianske kaptenen är precis lika sugen på att tjöta med andra arter som Archer. Det är början på en underbar vänskap, och de två åker tillsammans på en flera dagar lång åktur runt solen, och det görs försiktiga löften om utbyte av tekniska innovationer i framtiden.

Tucker är som vanligt också intresserad av andra arter, i alla fall den del som utgörs av kvinnor. Men han avbryter faktiskt raggandet när under en mingeltillställning för de bägge besättningarna upptäcker något underligt. Vid samma bord som ett par sitter en varelse som kallas för en cogenitor. En medlem av ett tredje kön, som saknar namn och verkar bortkommen och ovan vid den här typen av tillställningar. Tuckers människorättssamvete väcks till liv, och trots att bland annat T’Pol varnar honom för att mäta en främmande kultur utifrån sina egna värderingar så är det precis det han gör. Han bestämmer sig för att i smyg kolla om cogenitorn verkligen är så intellektuellt underlägsen som de andra vissianerna hävdar. Han har liksom en magkänsla som han inte riktigt kan släppa.

Cogenitorn, det tredje könet, utgör bara en mindre procentandel av den vissianska befolkningen och används tydligen som någon form av profficetjänst vid fortplantning som man kan bli tilldelad när ett par vill skaffa barn. Men efter att Tucker på en dag lärt cogenitorn läsa och diskuterat människans syn på jämställdhet och medborgerliga rättigheter så ställs saker och ting snabbt på sin spets. Cogenitorn begär asyl på Enterprise, och en konflikt mellan Archer och hans nya bästisar är ett faktum.

Avsnittet slutar lite abrupt med att vi förstår att Archer bestämt sig för att neka cogenitorn asyl, och att han dessutom skäller ut Tucker efter noter. Något som väl bara kan låga sig göras med hjälp av en rejäl dos dubbelmoral. Archer själv brukar ju tänja på regler och förutsättningar när han själv är personligt engagerad, men den här gången verkar det vara viktigare att kunna visa upp åtminstone en lyckad first contact efter drygt ett år i rymden, än att engagera sig i könsförtryck i en främmande civilisation. Han håller kanske helt enkelt på att bli hardcore-prime directive?

Några nya kontakter? Defintivt first contact med vissianerna. Mer tveksamt om det blir en andra, med tanke på hur förbannade de blev på Tucker efter att han blivit medborgarrättskämpe utan Archers tillåtelse.

Matvanor: Stor vikt läggs vid just maten när man ska berätta om skillnaderna mellan vissianerna och människorna. Bland annat så uppskattar de doften av mat. aromen, snarare än smaken. Och tycker att all människokost, förutom kanske någon stinkande ost, är urvattnad och doftlös.

Sexytime: Medan Tucker engagerar sig i cogenitorrättigheter så är spelplanen fri för Reed, som verkar få ligga med en av de vissianska kvinnorna. Men mest tack vare att hon är lite sexuellt aggressiv. Han verkar lite för mesig för att våga ta det första steget.

Filmhistoria: Tucker visar “The day the earth stood still” för cogenitorn.

Det här kändes som… ett av de mer politiska avsnitten i Enterprise. Men inte bara tog man upp förtryckta kön i Cogentior, man gjorde också ett slut som var mörkt och lite oförutsägbart. Cogenitorn tar till slut livet av sig, får Archer reda på. Och när han skäller ut Tucker är han argare vad han någonsin tidigare varit på någon i sin besättning. Samtidigt som jag som tittar tycker att han har helt och hållet fel i sin inställning – den typen av motsatsförhållanden brukar inte Enterprise syssla med. Är det månne hans egna dåliga samvete som väcker de starka känslorna?

För en gångs skull väljer man att inte vara övertydlig och pedadogisk i slutscenen utan arbetar lite mer med ambivalens. Den obehagliga känslan mellan Tucker och Archer följa med in i eftertexterna. Det är bra och effektfullt, men jag hade trots allt gärna velat höra mer om hur Archer egentligen tänker kring de här frågorna. Hade gladeligen offrat storyn om Reeds ligg för att få plats med det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 709 tv-avsnitt.

ENT: Horizon. Det där Mayweather åker hem på besök.

Jag har klagat en del på bristen på fördjupning i den här serien på sistone, och har börjat inse att det är ett ganska stort problem att rollfigurerna i Enterprise inte utvecklats nämnvärt under den här säsongen. Men nu, i den andra säsongens elfte timme, kom då äntligen ett avsnitt som i alla fall innehåller en del av vad jag efterlyst.

I Horizon får vi följa Travis Mayweather, som passar på att ta några dagar ledigt när Enterprise ska på ett uppdrag som för dem i närheten av det fraktskepp, Horizon, som han vuxit upp på. Fast vistelsen får betydligt allvarligare inramning än det var tänkt. Först och främst får Mayweather först nu reda på att hans pappa dött för sex veckor sedan. Och när han väl kommer fram till Horizon så är mottagandet också rätt blandat. De flesta är glada att se honom, förutom brorsan. Han har fått ta över som kapten efter pappans bortgång, och är fortfarande skitsur över att Travis lämnat honom och resten av familjen för att göra karriär inom Starfleet.

Konflikten mellan de två bröderna eskalerar när Horizon attackeras av pirater. Travis vill snabbt koppla om skeppets primitiva vapenarsenal för att kunna försvara fraktskeppet, medan brorsan rent generellt är emot alla förändringar eller förbättringar som Travis fixar. Brorsans argument är inte helt ologiskt, att ingen kan ta hand om de förbättrade systemen när Travis inte längre finns på skeppet. Men givetvis visar det sig att Travis modifiering av vapnen räddar Horizon och dess besättning från piraterna, som inte bara vill sno lasten utan även skeppet. Och bröderna blir också sams igen på slutet – fast utan att egentligen prata ut om problemet.

Parallellt med det här pågår en betydligt tramsigare intrig ombord på Enterprise. Den verkar mest gå ut på att T’Pol ska hänga med på en visning av skräckfilmsklassikern Frankenstein. Hon går, om än extremt motvilligt. Resten av besättningen är inte helt förtjusta i hennes analys av filmen efter visningen:

ARCHER: You never did give us your opinion of the movie.

T’POL: There were many medical inaccuracies.

TUCKER: What did you think of the story?

T’POL: I thought the protagonist was interesting.

TUCKER: Doctor Frankenstein.

T’POL: No, his creation. From my perspective, this was the story of an individual persecuted by humans because he was different.

TUCKER: That’s one way of looking at it.

T’POL: In many ways, the film seemed quite prophetic. The reaction of the villagers, for example. It was similar to the reception Vulcans received after landing on Earth.

ARCHER: I don’t recall anyone greeting a Vulcan ambassador with torches and pitchforks.

T’POL: Nevertheless, many humans reacted with fear and anger.

ARCHER: They didn’t know what to expect.

T’POL: I’m going to recommend that Ambassador Soval watch the film.

TUCKER: You’re kidding.

T’POL: I believe it would help Vulcans who’ve recently arrived on Earth.

ARCHER: Maybe inviting her to movie night wasn’t such a great idea.

T’POL: On the contrary. I’m looking forward to Bride of Frankenstein.

Vissa viktiga detaljer med matanknytning avslöjades i det här avsnittet:

T’Pol åt popcorn ur en skål, trots att vulcaner inte tar i mat med sina händer. Och när vi ändå är inne på mat så pratar Travis Mayweather med sin morsa om hur mycket han saknat någon form av matersättning som kallas för Nutripak, med jordgubbssmak. Första gången han smakade riktig mördegskaka så blev han besviken på smaken.

Såg först halva det här avsnittet, och blev gråtfärdig av hela grejen med Travis och farsan som gått bort, och att de två aldrig hann bli sams innan det var för sent. För att sedan bli helt besviken på den ganska förutsägbara historien om piraterna som attackerar fraktskeppet, och någon konstig information om livsformer på en exploderande planet som aldrig följdes upp. Så, vad sätter man som betyg då? När ett avsnitt både är lovande och en besvikelse? Ja, det blir väl ett medelvärde.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 707 tv-avsnitt.

ENT: Judgement. Det där Archer står inför rätta i en klingonsk domstol.

Så var det dags igen. Bara två avsnitt efter att Archer suttit i en fångtransport anklagad för att vara en smugglare, så har han hamnat inför klingonsk domstol i stället. Det är inte lätt att vara människa i den här galaxen, tänker jag. Inte bara för att man hamnar i trubbel hela tiden, alla utomjordingars rättssystem är dessutom groteskt ineffektiva och orättvisa. Som nu, i en rättegång där Archer från början inte ens får ge sin sida av historien utan ska dömas utifrån vad andra påstår att han sagt och gjort.

Det nöjer han sig förstås inte med, utan i det som är avsnittets minst trovärdiga vändning så lyckas han på bara några minuter inspirera sin försvarsadvokat, Kolos, att ta strid emot systemet. Tydligen var rättssäkerheten bättre förr i det klingonska imperiet, så försvararen hänvisar till lite gamla regler och lyckas övertala domaren till att låta Archer vittna.

Archer är alltså anklagad för att ha hjälpt flyktingar från en klingonsk koloni, som kommit till hans skepp utmattade och uthungrade. Fast klingonerna kallar de här personerna för rebeller, och hävdar att Archer har varit medskyldig i en konspiration mot det klingonska imperiet. Det blir lite Demonernas Port/Rashomon i början av avsnittet, när ett klingonskt befäl och Archer ger helt olika versioner av det som hänt. I Archers version har han gett humanitär hjälp till flyktingar i nöd. Folk som till sist tröttnat på att vänta på hjälp och förnödenheter från klingonerna som ockuperat deras planet, där de verkar ha lämnats åt sitt öde.

Men trots det övertygande vittnesmålet och en advokat som gör sitt jobb för första gången på åratal så menar domaren att Archer är skyldig. Tack vare att Archer faktiskt uträttat en del fint åt klingonerna (som när han räddade ett skepp som höll på att gå under) så slipper han dödsstraff. I stället får han livstids i en dilithiumgruva. En plats där ingen överlever längre än sex månader.

När advokaten opponerar sig mot domen så får han också följa med ner i gruvan. Sedan blir Archer räddad, men advokaten stannar kvar. Fast besluten att ta sitt straff:

KOLOS: I’ve been an advocate for fifty years, and I spent the last twenty of them standing in that tribunal playing my part, holding my tongue, and all the while honourable men were being sent to places like this without the benefit of a defence. And then I was assigned your case. You told me that on your world a few courageous people made a difference. I’m not sure I have the courage, but I know I’ll never be able to restore honour to my people living as a fugitive.

ARCHER: You realise what that means. You said most prisoners here don’t survive a year.

KOLOS: Most prisoners here have very little to live for.

Ett avsnitt som var betydligt mer underhållande än jag först trodde. Fast vid närmare eftertanke så brukar ju rättegångsdramatik i rymden vara rätt kul – som i Star Trek VI, som det här avsnittet påminner en hel del om. Min invändning här är väl några frågetecken som aldrig rätades ut. Som varför Kolos bestämde sig för att bryta med systemet just den här gången, varför domaren lyssnade på honom när han gjorde det, och vad Kolos tror att han kan förändra genom att fortsätta att tjäna sin straffarbetesdom? Eller hur det kan verka så extremt enkelt för Reed att bara spatsera rakt in i ett klingonskt fängelse och ta med sig sin polare ut igen. Lite mer schematiskt än djuplodande, helt enkelt. Men samtidigt ett avsnitt utan så mycket dödtid. Det går undan här.

Kan för övrigt lägga till en notering om maten i det här avsnittet. Som att stackars Archer inte gillar maten man får i klingonska fängelser. Han uppskattar helt enkelt inte den bit Tarq han får sig tilldelad, trots att Phlox intygar att den är full av näring. Och så dricker man blodvin här, första gången i tidslinjen som en människa gör det!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 706 tv-avsnitt.

ENT: The Crossing. Det med ljusknippena som är bodysnatchers.

Jaha. Ett sånt där avsnitt igen. Med aliens som är ljuskällor som flyter runt i rymden. Sådana har vi sett ett gäng av under vår resa genom Star Trek-rymden. Aliens som ofta också kan ta sig in i folks hjärnor och ta över deras medvetanden. USP:en den här gången är väl att de här ljusen har ett eget rymdskepp, och att de bjussar sina offers hjärnor på en mysig äventyrsstund när de tagit över dem. En lite knarkig tripp i utbyte mot en kropp, helt enkelt.

Det hela utvecklas till en Invasion of the Bodysnatchers-doftande historia. När de där ljusvarelserna tar över medvetandet hos besättningsman efter besättningsman blir det svårare och svårare att veta vem som är vän och vem som är fiende. Trots att de där ljusknippena hävdar att de bara vill bjussa besättningen på lite softa upplevelser så framgår det ganska snart att de inte är beredda att få ett nej som svar. I samband med detta bjuds det också på några varianter av vad som väl måste vara säsongens minst upphetsande actionscen: man som springer från ett datoranimerat tomtebloss.

Producenterna får också en chans att återanvända kulisserna från The Catwalk, eftersom man lämpligt nog upptäcker att de där ljusskenen inte kan ta sig in i den där korridoren på egen hand – så där är besättningen säker. T’Pol bestämmer sig då för att på egen hand försöka mentalt fånga in och fråga ut ett av ljusskenen om vad det egentligen är som är på gång. Efter ett ögonblick av stor mental koncentration upptäcker hon att ljusskenens skepp är fallfärdigt, och att deras enda sätt att överleva på är att sno besättningsmännens kroppar och dra iväg med Enterprise i stället.

Här hade jag väntat mig något gulligt upplägg, där Tucker åker över till ljusskenens skepp och hjälper till att laga det. I stället gasar Archer ihjäl alla “infekterade” besättningsmän, för att sedan återuppliva dem – efter att rymdvarelserna gett tillbaka kropparna till sina rättmätiga ägare. Och sedan spränger man rymdvarelsernas rymdskepp i bitar. No mercy för ljusskenen, alltså.

För övrigt kan vi väl också notera att de där ljusknippena är mycket intresserade av jordlingsmat, och gillar bröd jättemycket. Att det i den här typen av historier nästan aldrig är kaptener som drabbas av den här typen av mentala övertaganden. Och att det blir riktigt creepy i det här avsnittet när alien som kontrollerar Reed hälsar på i T’Pols rum, intresserad av kvinnans fysiska former!

REED: You are very beautiful. Are you aware that you are the most attractive woman on board this ship?

T’POL: Do you think it’s appropriate for you to be here at this hour?

REED: Would you mind taking off your clothing? I’d like to learn more about your anatomy.

T’POL: Have you been drinking?

REED: If we are to engage in mating, it would be easier if you disrobed.

(—)

REED: If you came to us, you could experience what it’s like to be male. Wouldn’t that be helpful to you?

T’POL: I’ve never thought about it.

REED: You should. We’re capable of letting you experience anything you wish for. It would be a shame not to take advantage of that.

Det finns massor av möjligheter med en sån här historia, men upphovspersonerna väljer verkligen lösning 1a. Ingen fördjupning kring vad de där ljusknippena är, de vändpunkter som finns i berättelsen är dessutom förhållandevis förutsägbara och lättgenomskådade.

Det känns som om Enterprise på sistone börjat handla mindre och mindre om utforskande och upptäcksresande, och allt mer om att försöka överleva och uthärda en fientligt inställd galax. Det blir lite enahanda till sist, framför allt eftersom man aldrig försöker skapa en kontext kring de aggressiva varelser man stöter på, utan handlingen fokuserar mest på det lite mer rafflande i intrigen. Det är nästan så att jag börjar sakna den där naive Archer från seriens början, och hoppas att han ska få upptäcka något mysigt och välvilligt inställt snart. Någonstans där han kan undersöka i lugn och ro utan att behöva bli attackerad från något imperium som bestämt att någon skruttig planet tillhör dem. ¨

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 705 tv-avsnitt.

ENT: Canamar. Det där Archer och Tucker åker dit för smuggleri.

Vad är dealen? 

Canamar känns som en slags fattigmansversion av Con Air (om än förlagd till rymden). Archer och Tucker har varit på besök på Keto-Enol, men fastnar i en kontroll på vägen hem. Utan att förstå varför så anklagas de för smuggleri och hamnar på en fångtransport på väg mot vad som verkar vara en summarisk rättegång och ett långt fängelsestraff.

T’Pol och de andra hittar Archers och Tuckers tomma skyttel, och lyckas efter en viss ansträngning få de motsträviga enoliska tjänstemännen att lokalisera Archer och Tucker i sitt kriminalregister. Efter lite påtryckningar verkar det som om de Enoliska myndigheterna ska frige dem, men dessvärre kommer ett myteri på fångtransporten i vägen. Och de två myteristerna, Kuroda Lor-Ehn och en kumpan vars namn vi aldrig får reda på, har inga som helst planer på att låta någon av medfångarna få lämna transporten levande. Tvärtom tänker de låta hela skeppet krascha, så att myndigheterna ska tro att även Kuroda och hans bästis är döda.

Allt ordnar sig förstås till slut. Archer säljer in sig själv som pilot, och lyckas få iväg ett meddelande till Enterprise. De lyckas i sin tur kapa ett skurkskepp och hjälper alla ombord att fly. Ja, alla utom Kuroda som in i det sista slåss och brottas mot Archer. Till sist måste Archer (orimligt motvilligt) lämna Kuroda kvar på skeppet som störtar mot en planets yta.

Några nya kontakter?  Det kanske roligaste med det här avsnittet är att det finns så många sorters aliens representerade på fångtransporten. Tyvärr hittar jag ingen lista med namn på dem. Den pratglade Zoumas, till exempel, har ett coolt utseende men vilken sorts alien han är finns det ingen uppgift på när jag söker på nätet. Lite synd, för han är faktiskt avsnittets egentliga höjdpunkt.

Enolierna är också en ny bekantskap, men en som alla inblandade fick nog av under det här avsnittet. Och Kurodas namnlöse kumpan är från Nausicaa, men de träffade vi ju redan under förra säsongen.

Personlig utveckling: Det går verkligen lite dåligt med Enterprisetittandet för mig just nu. Kanske är jag i desperat behov av jullov även från Star Trek, för just nu så känns det väldigt motigt. Jag har ju tidigare nämnt att jag saknar bra b-handlingar i den här serien. De där lite mindre viktigare intrigerna som å andra sidan fördjupade och utvecklade alla biroller i serien. När man nu försöker göra Enterprise till en mer actionbetonad serie, och därför slopar b-handlingarna, så blir rollfigurerna samtidigt ganska tomma och innehållslösa. Enterprise har inte direkt världens roligaste line-up med karaktärer till att börja med, och det blir verkligen inte bättre med avsnitt som det här. Man överskattar helt enkelt hur bra action man gör. Slagsmål och shoot-outs har aldrig varit Star Treks styrka, och blir det inte heller här. Oavsett hur många kullerbyttor man koreograferar in i brottningskampen mellan Archer och Kuroda.

Matvanor: På fångtransporten serveras man äcklig mat, givetvis. Men vad den heter fick vi aldrig heller reda på.

Sexytime: 

Transportörtrubbel: Eftersom det är en fångtransport med förstärkta sköldar så kan man inte transportera ut Archer och Tucker från skeppet.

Det här kändes precis som… det känns när man har riktigt tråkigt. Visst var myteriet en extra twist (om man inte sett Con Air), men myteristernas plan var lite för enkel och tråkig. Precis som upplösningen. Om man nu ska göra avsnitt med bara en huvudhandling så får man väl för fanken spetsa till den lite mer.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 704 tv-avsnitt.

ENT: Future Tense. Det med skeppet från framtiden.

Vad är dealen? Ytterligare en liten fristående pusselbit i historien om “The Temporal Cold War”.

I Future Tense upptäcker Enterprise en skyttel som ligger och driver i rymden. När man undersöker den närmare inser man att 1. Piloten, vars lik återfinns i det närmaste mumiferat inuti skytteln, har en genuppsättning som tyder på att han är en produkt av flera generationer av korsbefruktning (bokstavligt talat) mellan olika sorters rymdvarelser. Bland annat människor och vulcaner. 2. Skeppet är mycket större inuti än utanpå. Fast det knappt tar någon plats alls på Enterprise däck så innehåller det minst två våningar på insidan. 3. Två olika gäng söker upp Enterprise och hävdar att skeppet är deras. Först, ganska väntat, ett antal sulibaner – alltid intresserade när det handlar om teknik som är mystisk och kanske inte riktigt hör hemma i Enterprises samtid. Men efter ett tag anländer också en grupp med skepp från Tholia.

4. Archer letar upp den där databasen från framtiden som en tidsresenär lämnat kvar på Enterprise. Där hittar han skytteln och bevis för att den kommer från framtiden. 5. Medan sulibanerna och tholierna börjar slåss mot varandra lyckas man få iväg en signal från någon form av sändare från den mystiska skytteln. Förhoppningen är att någon från framtiden ska hämta hem skeppet, vilket de gör. Allt slutar med frid och fröjd, utan att vi egentligen förstått alls hur något hänger samman egentligen.

Några nya kontakter? Eftersom Enterprise är en prequel så gör tholierna sin first contact här. Mest spännande är att tholierna verkar gilla att ha det jättevarmt på sitt skepp, och att deras läten påminner om när någon drar med sina naglar på svarta tavlan. Ungefär. I avsnittet tolkas de som extremt aggressiva, men jag fick ändå för mig att de kanske var lite omtänksamma mot folket på Enterprise. Ville rädda dem från att smittas av eventuella tidsavvikelser från skeppet (vilket också sker). Men det kanske bara var en smart bluff för att komma över skytteln?

Sexytime:  Tanken på att det går att skaffa barn trots att föräldrarna inte är samma sorts varelser verkar ändå sätta igång olika tankar hos både T’Pol och Archer.

Ordväxlat: Och på nytt börjar Archer prata om….öronen. Precis som i förra avsnittet.

T’POL: Few Vulcans have ever chosen to mate with another species.

ARCHER: Worried about contaminating your genome with a little human DNA?

T’POL: There are significant biological differences between the species. It’s unlikely we could reproduce. Humans and Vulcans.

(—).

ARCHER: If a human and a Vulcan did have a child, I wonder if he’d have pointed ears. 

T’Pol vs Mänskligheten: Var det här ytterligare ett steg i upptakten till att Archer och T’Pol ska ligga? Och hur många säsonger kommer man i så fall att vänta innan de gör det? Parförhållanden i Star Trek brukar ju sluta som rätt tradiga storylines. Den här spänningen vill man nog dra ut på lite grand…

Det här kändes precis som… 

Åh. jag är inte helt säker på att det här med tidsloopar är en bra idé när de görs så tråkiga som i det här avsnittet. Framför allt när de planeras mot finalen på själva avsnittet – där det ska vara som mest spännande.

Den mystiska skytteln från framtiden stör nämligen tidsflödet under det här avsnittet och både Tucker och Reed respektive Reed och Archer upplever hur historien upprepa sig i en loop. De börjar känna igen den andres ord och kan avsluta varandras meningar. Men en bit in på andra loopen i det här avsnittet tröttnade i varje fall jag på det här tricket. Började snart överväga om loopandet var något man tog till för att man fylla ut speltiden i ett avsnitt vars manus bevisligen är något tunt. “Jamen bra. Vi spelar in att Archer och Reed gör om allting tretton gånger, så kan vi använda oss av loopen så pass många gånger att vi verkligen får ihop ett helt avsnitt”.

Tyckte däremot att det var roligt att T’Pol fortfarande inte tror på det här med tidsresor. Det kvittar hur mycket konstiga saker som händer, hon hävdar ändå att det inte finns någon logisk slutsats som säger att man kan resa i tiden. Ibland önskar man att manusförfattarna till den här serien var mer som T’Pol

Ett över medel-avsnitt. Känner att jag är ganska kluven till hur storylinen om det där kalla kriget om tidslinjen flyter på i den här intrigen. En del av mig uppskattar verkligen den här typen av utvikningar som ger en känsla av att Enterprise och dess besättning bara befinner sig i utkanten av en mycket större konflikt. Samtidigt som en annan del av mig blir frustrerad över att vi samtidigt står och stampar kring vem det är som i framtiden styr och ställer med sulibanerna, och hur det går med tidspolisens försök att hindra hens framfart.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 703 tv-avsnitt.