Statistikextra: Star Trek The Next Generation, säsong 3 – i siffror.

Som vanligt så har signaturen “LDL” gjort en rent statistisk sammanfattning av säsongen som gått. Den las faktiskt in i kommentarerna för ett bra tag sedan, men jag har varit i Berlin och bevakat filmfestival i varje vaken stund i lite drygt en vecka. Men här så kommer den, äntligen! Den statistiska sammanfattningen av TNG säsong 3. Take it away, LDL! 

tng deja q

Då var äntligen de första, trevande säsongerna av TNG långt bakom oss och vi kan analysera Säsong 3, den första säsongen som fans brukar anse gör TNG rättvisa.

graf betygfördelning tng s3Grafer för TNG

 

tng 3 average rätt

Jämförelse av medelbetyg mellan serier

Medelbetyg för S03: 6,42 (S01: 4,92, S02: 4,82)
Median för S03: 6 (S01: 5, S02: 4,5)
Först och främst kan vi konstatera att Säsong 3 var betydligt bättre än de tidigare två säsongerna, precis som de flesta nog redan förväntade sig, det är egentligen inget snack om den saken. Av den anledningen, trots att skillnaden är ganska stora, finns det inte så mycket komplexitet i jämförelsen med de tidigare säsongerna att diskutera. Säsong 3 hade en betydligt högre median, ett förkrossande mycket bättre medelbetyg och av de 26 avsnitten i säsongen så låg alla utom det allra sämsta på 5+ enligt Roger. Det får man ändå säga är en imponerande jämnhet för en säsong som inte bara slår de två tidigare säsongerna i TNG på fingrarna, utan även slår alla de tidigare betygsatta säsongerna ur både TOS och TAS.

Det gav också Mr_Trek rätt i det han skrev i början på Säsongen då han förutspådde att 75% av avsnitten i Säsong 3 skulle få en sexa eller mer. Det blev faktiskt mer än så, uppemot 85%. 🙂
När vi jämför med de tidigare betygsatta säsongerna från TOS och TAS istället, säsonger som sett ut att ligga till ganska bra emot de första säsongerna av TNG, så ser vi att den här säsongen av TNG helt enkelt legat på en ännu högre nivå. Medelbetyget för Säsong 3 av TNG låg inte vid något skede lägre än dess motsvarighet för de andra säsongerna i fråga. Ett tag i säsongen, efter ett halvdussin avsnitt, låg faktiskt medelbetyget på uppemot en sjua (6,83). En siffra som än så länge iaf ser riktigt bra ut och klart och tidigt slog till och med de bra säsongsöppningarna som vi hade från TOS och TAS.
För att sätta det i någon kontext så kan vi peka på de första två säsongerna av TNG som började uruselt och låg på 4,0 respektive 3,16 efter samma antal avsnitt. Alltså mindre hälften av Säsong 3s medelbetyg när det kommer till den senaste säsongen. En helt enorm skillnad!
Så småningom under säsongens gång, speciellt under sekvenser av avsnitt som i allmänhet var lite mer mediokra eller okej (5-6) och inte utmärkte sig, så sjönk medelbetyget något för varje avsnitt som gick. I någon av de tidigare två säsongerna, där medelbetyget låg under de betygen ändå, så hade det inneburit en höjning av medelbetyget. I den här säsongen låg dock medelbetyget ganska högt från början och det innebar högre krav för att det inte ska sjunka. I den andra sekvensen av avsnitt som orsakade en sänkning av medelbetyget låg ju också säsongens sämsta avsnitt – 3×19 Captain’s Holiday (2/10) – som hade ännu större effekt på medelbetyget än de övriga avsnitten. Vid slutet av den sekvensen så hade medelbetyget sänkts till ungefär samma värde som de högsta värdena som de tidigare bästa säsongerna – TOS S02 och TAS S01 – uppnådde (här räknar jag inte in de väldigt tidiga topparna, där för få datapunkter är inkluderade för att det ska bli statistiskt jämförbart, enligt mig). Det visar säsongens styrka och kvalitet att på de få återstående avsnitten så lyftes medelbetyget återigen med flera tiondelar.
Om man ska klaga på något under Säsong 3 så är det att den inte hade fler höga toppar under säsongens gång. Som sagt, nästan alla avsnitten låg på den övre halvan av betygsskalan, men tittar man på betygsfördelningen så ser vi ganska tydligt att de allra flesta avsnitten ligger kring en sexa. Även om vi hade en bra mängd avsnitt på 8/10 – fyra stycken – så är det bara ett enda avsnitt som ligger på 9+. Där ligger säsongen faktiskt inte bättre till än förra säsongen, TAS S01 eller de två betygsatta säsongerna från TOS. De säsongerna hade alltså en ungefär lika stor, om inte större, fördelning högt betygsatta avsnitt. Det är lite synd för den här säsongen för den är så mycket jämnare på en högre nivå än alla de tidigare säsongerna att den statistiskt hade legat ännu bättre till på pappret om den hade haft ungefär lika stor andel riktigt högt rankade avsnitt.
Med det sagt så får jag säga att intrycket jag fått under åren är att Rogers betygsättning av avsnitten i Säsong 3 ibland hade varit mer konservativt än fansen i allmänhet. Avsnitt som3×10 The Defector (6/10) och 3×16 Sins of the Father (6/10), men även högt betygsatta avsnitt som 3×15 Yesterday’s Enterprise (8/10) och 3×26 The Best of Both Worlds Part 1 (8/10) är nog avsnitt som många fans hade betygsatt högre. Personligen tror jag att kanske även att avsnitt som 3×03 The Survivors (7/10) och 3×04 Who Watches the Watchers (6/10) hade betygsatts högre av vissa, precis som jag har svårt att se att3×19 Captain’s Holiday (2/10) skulle vara så här dåligt. Visserligen hade jag betygsatt några avsnitt lite lägre också, men det hade nog blivit mer positivt än negativt totalt sett. 😛 Av ren nyfikenhet gick jag faktiskt igenom mina kommentarer, där jag börjat ge egna betyg under säsongens gång, och räknat ut mitt egna medelbetyg för S03; 6,69. Något högre, men inte alltför mycket. Trots det så var det den klart bästa betygsatta säsongen i det här projektet så här långt. Inte illa. 😉
Bästa avsnitten i TNG S03:

tng sarek 3
9/10 – Sarek (3×23)
8/10 – The Bonding (3×05)
8/10 – Yesterday’s Enterprise (3×15)
8/10 – The Offspring (3×16)
8/10 – The Best of Both Worlds (3×26)
Sämsta avsnitten i TNG S03:

tng holiday 1

2/10 – Captain’s Holiday (3×19)
5/10 – The Price (3×08)
5/10 – The Vengeance Factor (3×09)
5/10 – Allegiance (3×18)

/LDL

The Best of Both Worlds – pt 1. Det där Picard blir en borg, och Star Trek lyckas åstadkomma sin första cliffhangersäsongsavslutning någonsin.

tng the best of both 4

Det här avsnittet har jag sett fram emot i ungefär 32 avsnitt (för att vara exakt). Så länge är det alltså sen borgerna senast var med i serien. Och vilken väntan det varit. På många sätt känns det som om hela den här säsongen bara gått åt att vänta på borgerna. Men under mina bildsökningar och genom bluray-boxens egen försorg har jag ju redan av misstag sett de chockerande bilderna: Picard som BORG! (det skulle vara intressant att höra hur den som satte samman bluray-boxen tänkte när varje ny säsong inleds med en trailer för…NÄSTA SÄSONG. Människor som är mer spoilerkänsliga än jag riskerar liksom att avlida).
tng the best of bothBorgerna är alltså äntligen här, men får uppriktigt sagt inte så mycket utrymme – åtminstone inte i den form vi känner dem. De kidnappar nämligen tämligen omgående Picard, som får ett nytt namn  i sin nya inkarnation och sedan hanterar det mesta av kommunikationen mellan borg-kuben och Enterprise. Slås ännu en gång hur borgerna ser ut som tokroliga variationer på figurerna i De förlorade barnens stad. Gillar att man för en gångs skulle också ansträngt sig med en ordentlig b-handling i det här avsnittet. Det är Riker som blivit erbjuden ytterligare ett kaptensjobb, men som inte är särskilt sugen på att lämna Enterprise. Samtidigt dyker en sassy utmanare upp på bryggan, karriärkåta Shelby, som redan bestämt sig för att efterträda Riker innan han ens själv bestämt sig för att ta det nya jobbet. Hon är skitstörig, medan Riker verkar vilja sätta henne på plats mer för att han känner sig hotad än för att hon egentligen gör något fel. Äntligen lite drama! Och på nytt påminns vi om hur det mjäkiga samtalsklimatet ombord på Enterprise saboterar alla försök till melodramatiska såpaintriger. Technobabble, däremot, gillar man så mycket mer och en hel del sådant blir det. Mycket spektrumvariationer eller frekvensvariationer eller vad det nu var.
tng the best of both 3Det här är ju ett avsnitt som till exempel bredvidläsningsboken The Star Trek: The Next Generation Companion går ner i brygga inför. Jag gillade det, men om vi ska vara riktigt ärliga – och det ska vi ju – så saknas en viktig ingrediens. Spänning. En sak jag tänkt på även tidigare är hur dåliga man är i The Next Generation på att fylla sina intriger med både action och riktig suspense. Till och med originalserien lyckades bättre. Där klippte man åtminstone in lite bilder då och då på random besättning som sprang runt och hade panik och ramlade i skeppets korridorer. Här kan det dö det ett tjugotal personer av en söndertrasad vägg i skrovet, och vi får inte se en enda bild förutom exteriören och läget på bryggan (oklart om det är i det här avsnittet eller del två, och hur många som dog, men ni förstår vad jag menar).

tng the best of 5Och, jo. Jag förstår att det måste vara budgetskäl som ligger bakom bristen på inklippta scener med konsekvenserna av olika väpnade konflikter, men det förändrar inte att det faktiskt är rätt illa genomfört. Framför allt eftersom i stort sett ingen på bryggan någonsin ger efter för stress, förtvivlan eller panik. I avsnitt som det här skulle man rentav kunna säga att serien följer något slags antidramaturgi. Det är helt enkelt lite oengagerande att sitta och se på ett avsnitt där i stort sett alla ständigt är tappra, modiga och kontrollerade. Det här att hela mänskligheten faktiskt är hotad får man lägga till själv. Det är också symptomatiskt att när man nu äntligen skapat en ny superskurk i Star Trek-universumet, så är det en ras som till hälften är maskiner. Helt utan känslor. Över. Huvud. Taket. Star Trek: The Next Generation kan helt enkelt beskrivas som serien som HATAR känslor. Det är så att man nästan längtar efter McCoy och några av hans svavelosande utbrott.

Så vad blir det för betyg då? Tja, jag håller mig försiktigt avvaktande. Det här var kul, men mina högt uppskruvad nördförväntningar infriades inte riktigt.

Betyg: (en stark) 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 176 tv-avsnitt.

Transfigurations. Veckans alien – med minnesförlust.

tng transfigurations 5

Det här påminner om: Transfigurations är en ovanligt blek upplaga av det där gamla vanliga Star Trek-konceptet. Ni vet, ett sånt där veckans alien dyker upp: en varelse som vi aldrig mer kommer att höra talas om, härstammandes från en hittills okänd planet som heller aldrig mer kommer att omnämnas någon mer gång i Star Trek-franchisen. Fast i just det här avsnittet finns det åtminstone en logisk förklaring till att planeten Zalkon är dömt till att glömmas bort för alltid. Zalkonen som hamnar ombord på Enterprise muterar nämligen under sin vistelse på Enterprise. Istället för att vara en ordinär humanoid så förvandlas han så småningom till en energiboll. Efter det förklarar han att han ser det som sin mission att få resten av befolkningen på hemplaneten att utvecklas på samma sätt. Så den som mot förmodan skulle ha vägarna förbi Zalkon får nog förbereda sig på att besöka en övergiven planet. För vem vill inte vara en tingeling-stjärna, om man själv får välja.

Och ser man till Star Treks olika manusteam genom åren så verkar de alla ha en liten osund fascination för tingelingstjärnor och bollar av energi. Antar att det är den enkla utvägen när man vill skapa något som både är främmande men samtidigt inte för konkret. Att skapa en humanoid som inte går på två ben verkar däremot i stort sett omöjligt (hoppas mycket på att det kommer en trebent alien någon gång i framtiden i den här serien).

tng transfigurations 4Det här är nytt: Kanske blir det här avsnittet lite extra trist i och med att veckans alien har tappat minnet. Han hittas svårt skadad vid ett kraschat rymdskepp på en obefolkad planet. Hjärnan hänger nästan utanför själva skallen, men doktor Crusher lyckas få över honom till Enterprise genom att fjärrstyra hans kroppsliga funktioner genom Geordies hjärna. En sorts tillfällig, mekanisk och fjärrstyrd mind-meld som jag aldrig tidigare sett användas. När utomjordingen väl vaknar upp minns han inget, men visar sig ha starka läkande krafter. Ja, han kan till och med återuppväcka döda. Åtminstone om de dött alldeles precis.

tng transfigurations 2Höjdpunkten var: Sårsminkningen på bild här överst i blogginlägget var faktiskt ovanligt rå för att vara Star Trek. Gillade den. Men i övrigt…när det mest bestående minnet av ett avsnitt jag såg för bara några timmar sedan är en tajt kroppsstrumpa så är det ganska uppenbart att vi inte pratar om ett av säsongens mest minnesvärda äventyr. Men visst, att Worf dör – om än bara för några sekunder – gjorde mig lite uppjagad hemma i tv-soffan.

Gillade inte: Det var väl rart att doktor Crusher blev kär i sin patient. Men orka se henne bära sig åt som en tonåring. Parallellhandlingen med La Forges kärleksliv kändes också mest pinsamt. Tydligen har jag fått nog av att alla springer runt och bär sig åt som tonåringar. Den enda som verkar mogen på det där skeppet är ju numera Crusher Jr.

tng transfigurations 1Vad har vi lärt oss? Att man ska vara snäll mot främlingar, även ute i världsrymden. Innan man vet ordet av är de en boll av energi – och sådana vill man ha som kompisar, inte fiender.

Betyg: 6/10 Ett genomsnittligt avsnitt som kanske på sin höjd var lite långtråkigt, men som aldrig blev plågsamt dåligt. Men vid det här laget var jag så pepp på att få se Picard bli assimilerad av borgerna att jag bara ville att det här avsnittet skulle ta slut.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 175 tv-avsnitt.

Ménage à Troi. Det där Lwaxana blir bortrövad.

tng menage 4

Det här påminner om: Som alltid när Lwaxana Troi är inblandad så finns det vissa farsartade moment i avsnittet. Addera en kärlekskrank ferengier och du vet att du åtminstone i några scener kommer att uppleva något som bara kan beskrivas som en interstellär version av en friluftsteaterkomedi med Eva Rydberg. Men allt är inte som det brukar. Faktum är att Lwaxanas sexuella hunger för en gångs skulle är något nedtonad, den har här ersatts med den bekymrade mamman-rutinen som går ut på att hon på ett ytterst irriterande sätt försöker få sin dotter, Deanna Troi, bortgift.

tng menage 5Det här är nytt: Just det här avsnittet går från att vara en lättsam komedi till att bli smått obehaglig. Det blir lätt så när någon blir bortrövad av en kärlekskrank alien. Och att vara uppvaktad av en ferengier slutar tydligen lätt med att man ligger i en apparat som ska undersöka ens hjärnvågor på ett sätt som verkar hemskt plågsamt. Så även ni Lwaxana-haters som läser den här bloggen får tugga i er att hon fyller en viktig dramaturgisk funktion i det här avsnittet – den verkningsfulla övergången från fars till gisslandrama. Jag vet inte, kanske är det bara jag som får lite våldtäksvibbar av hela scenariot. Sen är det saker som bara är äckliga. Informationen om att öronen är erogena zoner hos ferengier känns som bland det mest obehagliga som vi fått reda på om universum genom Star Trek.

Höjdpunkten är: ….eh…..ja, kanske att vi får tillbringa ordentligt med tid på ett ferengiskepp för att se hur de har det. Eller att vi får höra lite märklig alienmusik? Det är i de små detaljerna som den eventuella storheten finns, helt enkelt. Framför allt i en storyline som kanske inte imponerar hela vägen fram till mål.

tng menage 2Gillade inte: Att Wesley Crusher ytterligare en gång var nära att lämna Enterprise, men lyckades klänga sig kvar trots allt. Sen är det ju lite tjatigt i längden, det där med att Star Trek-filosofin bygger på en uppdelning i raser med specifika förutsättningar och psykologiska kännetecken. Det blir framför allt besvärande när det handlar om den här typen av råttliknande, fega och rakt igenom onda varelser. Kanske ska vi börja kalla ferengifobin vid sitt rätta namn?

Att någon gubbsjuk manusförfattare tyckte att det var en bra idé att låta ferengierna sno kläderna från Lwaxana och Deanna – eftersom kvinnor inte är värdiga att ha kläder – känns ju inte heller direkt som någon höjdaridé. Liksom att någon känt sig tvingad att återuppliva Lwaxanas erotiska fixering vid kapten Picard mot avsnittets slut. Med påföljande förnedrande dissning, givetvis.

tng menage 1Vad har vi lärt oss? Att Patrick Stewart tar varje chans han kan att få spela Shakespeare i den här serien. För det där Shakespeareutbrottet på slutet kan väl inte vara manusförfattarnas idé?

Betyg: 7/10 – Ett rätt spretigt avsnitt. På något vis var det ändå bättre än genomsnittet. Kanske för att det handlingen rörde sig på hela skalan från fars till tortyr. I just det här fallet var det faktiskt en bra grej.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 174 tv-avsnitt.

 

 

Sarek. Det där Spocks pappa blir senil och börjar….ha…känslor.

tng sarek 2Jag gillar verkligen skådespelaren Mark Lenard. Jag tycker att han är skitbra, oavsett om han spelar Vulcan, Klingon eller Romulan. Och här är han tillbaka igen i franchisen. I sin paradroll som Spocks pappa, Sarek, och blir på det här sättet den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation sedan McCoys framträdande i TNG-piloten.

tng sarek 5Sarek är på Enterprise för att leda förhandlingar med de mystiska legaranerna. Ett möte han förberett i 93 år. Men när han anländer ombord inför toppmötet så är det något som inte stämmer. Picard som träffat Sarek tidigare känner inte riktigt igen den tidigare så majestätiske diplomaten. En annan skum sak är att Sareks medarbetare uppträder överbeskyddande och hemlighetsfulla. Fast det verkliga beviset på att något riktigt konstigt är på gång är när Sarek och hans fru går på en konsert ombord på Enterprise och musiken får Sarek gråta – vilket i Vulcan-mått mätt motsvarar ungefär att streaka på nobelfesten. Som om inte Sareks känslosamhet var nog så utbryter det också en märklig epidemi av osämja ombord på Enterprise ganska så exakt vid samma tidpunkt som Sarek och hans gäng kommit ombord på Enterprise. Det verkar helt enkelt vara sämsta läget någonsin för att hålla ett politiskt toppmöte ombord.

tng sarek 4Sarek är ett avsnitt som handlar om åldrande och senilitet. När personer från Vulcan blir gamla (äldre än sådär 200 år) kan de drabbas av det så kallade Bendii-syndromet som innebär att de tappar kontrollen över sina känslor och tankar. Då vulcaner dessutom är telepatiska så kan deras förvirring och ilska sprida sig till andra.

Men det här avsnittet speglar en känsla och oro som fanns runt inspelningen av serien. Enligt vissa uppgifter var Gene Roddenberry så ängslig kring att knyta samman originalserien och The Next Generation att han ville ha två alternativa manus att välja mellan, ett om Sarek och ett om en annan tidigare okänd diplomat från Vulcan. Och när man läser på lite i bonsusfinformationen kring det här avsnittet så säger producenten Michael Piller att Sarek mest av allt får honom att tänka på situationen under produktionen av Star Trek. Hur Roddenberry successivt försämrades och hur han allt eftersom förlorade kontrollen över serien.

Det här påminner om: Sist någon blev gammal och senil ombord på skeppet var i orginalseriens The Deadly Years, då Kirk och några andra drabbades av ett åldersvirus.

Det här är nytt: Förutom att det är det första avsnittet då en skådespelare i en roll från originalserien dyker upp, så är det också första gången som folk bråkar ombord på Enterprise på det sättet som man borde bråka om man är instängda i en stor metalltunna mitt ute i världsrymden. Gillar framför allt slagsmålet i skeppsbaren. Kändes som om det var på tiden.

tng sarek 6Höjdpunkten är: När Picard och Sarek utbyter Vulcanska hälsningar i slutet av det här avsnittet hände det för tredje gången.hittills i min #startrekathon. Det rann några tårar nerför kinderna. Jisses! Sedan får ju också Patrick Stewart använda sig av ovanligt mycket av sina skådespelarresurser när han ska gestalta Sareks förvirring i en rad scener som också går till memorable moments-mappen. Picard och Sarek smälter ju samman sina sinnen så att Picard ska kunna hjälpa Sarek att få kontroll över sina tankar, åtminstone tillräckligt länge för att kunna genomföra sitt politiska toppmöte. Men för mig kändes det här som en helt ny variant av mind meld som jag inte riktigt förstod mig på. Den framstod mer som ett slags hjärnbyte eftersom Sarek behöll fattningen medan Picard bröt ihop. Och hjärndelningen varade också mycket längre än jag sett tidigare.

tng sarek 7Gillade inte: Den något överdramatiskt datoranimerade tåren som rinner längs Sareks kind. Den kändes som något hämtat ur typ en sydkoreansk såpa. Inget ont om koreanska såpor, men det kändes lite märkligt här.

Vad har vi lärt oss? Ingen undkommer åldrandet och dess fasor. Inte ens vulcaner. Det tar bara lite längre tid.

Det här är ett fint avsnitt, tycker jag, där man genom sf-ramen lyckas ge en ny infallsvinkel på ett högst mänskligt dilemma. Vacklar mellan åttan och nian i betyg, men avrundar uppåt för en gångs skull.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 173 tv-avsnitt.

 

The most toys. Det där Data kidnappas av en samlare.

tng the most toys 4

Det här påminner om: Kidnappning verkar vara favorittemat under andra hälften av den tredje säsongen av The Next Generation. För bara några avsnitt sedan blev Picard bortrövad i Allegiance, några avsnitt dessförinnan blev både Picard och doktor Crusher tagna som gisslan i The High Groundoch om ytterligare något avsnitt är det dags för Lwaxana Troi att bli bortförd av en Ferengier fylld av åtrå. Men den här gången är det Datas tur att  bli tillfångatagen i The most toys, av en samlare som har ett litet utställningsrum fyllt med ytterst sällsynta saker. Och vad kan vara mer sällsynt en Data – unik som han är i hela galaxen? (samtidigt får jag en liten deja vu-upplevelse från Kukulkans samling av raser och arter i den animerade serien).

tng most toys 2Det här är nytt: Kivas Fajo är en ny skurk. Kanske till och med lite av en ny typ av skurk – en samlare, så besatt av att få ha Data i sin samling att han är beredd att fejka en mindre naturkatastrof för att kunna lägga vantarna på honom.

Inspelningen drabbades av en tragedi under produktion av det här avsnittet, då skådespelaren som först var tänkt att spela Fajo – och hade gjort så under två inspelningsdagar – först försökte och sedan lyckades att ta sitt liv.


tng most toysHöjdpunkten är: 
Det är ett riktigt bra slut på det här avsnittet. Smart och intelligent. Fajo känns också som en värdig skurk, inte sådär korkad som många av skurkarna som Enterprise stött på ofta är. Sen tycker jag förstås också att Fajos fjollige samlarnördkompis också var helt fantastiskt. Var tvungen att pausa lite för att kolla på det där märkliga guldbandet som liksom går in i ansiktet. Och så tyckte jag förstås mycket om byxmodet.

Gillade inte: Det här avsnittet fungerade faktiskt utan att jag fick någon hjärnblödning över någonting. Märkligt, eller hur? Tror dock att det var ganska bra att man strök intrigtråden där Fajos underlydande skulle försöka förföra Data. Fullt så mänsklig att han tänker med kuken är han ända inte. Fast…

tng the most toys 3Vad har vi lärt oss? bit för bit läggs bevisen på hög, Data blir bara mer och mer mänsklig. Den här gången verkar han till och med vilja hämnas på Kivas Fajo. Oavsett vad han säger själv.

Jag tyckte att det här var ett helt okej avsnitt, betyget ligger och gränsar till en åtta. Men höll inte riktigt ända fram. Det här är trots allt ett ganska enkelt kidnappningsdrama fram till de sista minuterna av avsnittet.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 172 tv-avsnitt.

Tin Man. Det med telepaten som tycker att folk mest tänker på skit.

tng tin man

För oss som inte funderat tillräckligt länge på nackdelarna med att vara en telepat, så kommer nu detta dokument om risken för arbetsmiljöskador för den som har som jobb att kommunicera med andra via tankar. En helt vanlig dag på jobbet kan tydligen vara lite som att lyssna på hundra svenska podradio program. Samtidigt

tng tin man 2Det är genom Tam Elbrun som vi får reda på det här. En telepat som är lite för bra på att göra sitt jobb, och de där simultanpodradioprogrammen med alla andras tankar som hans ständigt lyssnar på har lett till ett tidvis ganska skört psyke. Att, som i det här avsnittet, vistas på ett rymdskepp är lite av en mardröm, med människor överallt omkring honom och ingenstans att ta vägen. Till Enterprise kommer han dessutom med ett skamfilat rykte, efter att han – trots sina mentala krafter – misslyckats med att ha undanröja ett kulturellt missförstånd mellan federationen och invånarna på planeten Ghorusda, något som ledde till den så kallade Ghorusdakatastrofen, där mer än 40 personer från federationen omkom.

tng tin man 3Till Enterprise har Elbrun kommit för att försöka få kontakt med en varelse som federationen kallar för Tin Man. Hen är en kombination av rymdskepp och levande organism. Vad Elbrun håller hemligt är att han redan har kontakt med varelsen. Trots alla ljusår som fanns mellan dem åt så lyckades de hitta fram till varandra. Ombord på Enterprise oroar man sig över varelsens enorma krafter, men Elbrun bekymrar sig mer över dess ensamhet. Den besättning som en gång tjänstgjorde ombord på Tin Man dog i en sjukdom. Sedan dess har hen färdats ensam genom galaxen i sitt sökande efter sällskap. Gissa vem som tänker ta den gamla besättningens plats?

Det hela blir till en telepatisk kärlekshistoria, om än platonisk, med ett lyckligt slut!

tng tin man 4Det här påminner om: Jag tycker att Tin Man ser ut som en avlägsen släkting till planetätaren från originalserien. Eller är det bara jag? Sen ljög jag ju lite innan, visst har vi fått viss insikt i telepaters jobbiga liv till exempel i avsnittet The Empath.

Det här är nytt: Visst har vi haft olika typer av AI-äventyr tidigare, men ett rymdskepp som också är en organism känns helt klart nytt i den här serien (förutom det där växtliknande rymdskeppet i ett av de animerade avsnitten). Synd att Tin Man inte var mer pratsam, utan envisades med att bara vilja hänga med telepater.

Höjdpunkten är: Jag tyckte att tävlingen med Klingonerna Romulanerna om vem som skulle hinna först till Tin Man var ganska rafflande, framför allt i ett annars ganska pratigt avsnitt som det här.

tng tin man 5Gillade inte: Ville se meeeer av inanmätet på Tin Man, inredningen på organiska skepp är mitt nya specialintresse.

Vad har vi lärt oss? Det jobbiga med att inte lita på en telepat är att det är väldigt svårt att hålla det hemligt. Men jobbigast är det förstås för telepaten som alltid får reda på vad alla tycker om alla. Och att det mest irriterande som en telepat kan göra, är att avsluta alla andras meningar åt dem.

Ett ganska pratigt avsnitt, och hur det nu än är så blir slutet till något av ett förväntat antiklimax.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 170 tv-avsnitt.

Allegiance. Det där Picard löser ett Agatha Christie-mysterium.

tng allegiance 2

Jag satt och tänkte på Agatha Christie genom stora delar av det här avsnittet. Boken “Och så var det bara en“, för att vara mer exakt (ni vet, den som av någon anledning hade n-ordet i sin svenska titel förr i tiden). Även här handlar det om att lösa en gåta på en isolerad och avgränsad plats. Fyra personer från olika planeter är fångade i ett rum, men ingen av dem vet vem som stängt in dem där. Hur länge ska de sitta inspärrade? Vad är det som den okände fångvaktaren vill? Snart uppstår det gnissel i maskineriet, de fyra är väldigt olika varandra och man beskyller snart varandra för att vara fångvaktarens mullvad i cellen.

tng allegiance 6När det kommer fram att en av de fyra (Esoqq  – den starkaste, dessutom) inte kan äta den mat som ges till gruppen, och därför på sikt kommer att äta upp de andra när han blir tillräckligt hungrig så börjar det hela likna något slags test. En uppgift eller gåta som måste lösas på rätt sätt om någon av de fyra ska kunna ta sig levande ut ur fängelset. Hmm, kanske ska man rentav likna Allegiance en lite mindre bloddrypande sci fi-version av Saw?
tng allegiance 1Kapten Picard är en av de fyra fångarna, men ingen ombord på Enterprise märker till en början att han är försvunnen. En noga framställd kopia har ersatt honom. Så lik original-Picard att det tar ett tag för besättningen att inse att det är något konstigt på gång. Fast, när kopian sjunger sånger med personalen ombord på skeppsbaren och bjuder över doktor Crusher till sin hytt för mat, vin, dans och en sexuell invit så börjar åtminstone Riker ana ugglor i mossen.

En situation som snabbt avancerar till något som liknar ett myteri.

tng allegiance 3Det här påminner om: Att delar av personalen ombord på Enterprise kidnappas från skeppet är ett grepp som vi sett ända sedan seriens första försök till en pilot, The Cage. Shapeshifters och bodyswaps är också flitigt använda intrigingredienser – redan i det allra första sända avsnittet av originalserien, The Man Trap, så ser vi ju en salthungrig varelse som kan förvandla sig till en kopia av andra varelser. Det har jag i och för sig skrivit om flera gånger tidigare i den här bloggen, men om inte Star Trek-manusförfattarna är originella så tänker inte jag heller vara det. Min favorit i bodyswap-genren genom tiderna är nog trots allt Turnabout Intruder där Kirks kropp tas över av en kvinna – vilket givetvis (enligt 60-talslogiken) leder till en katastrof.

Dessutom blev ju Picard galen så sent som i avsnittet i första säsongen.


tng allegiance 7Det här är nytt:
Jag sörjer mest att det verkar som om vi aldrig mer kommer att få träffa Esoqq från Chalna. En så oerhört charmig liten sak.


Höjdpunkten:
När Picard dansar och flirtar med doktor Crusher. Som tackar nej till hans inviter, trots att hon egentligen är extremt intresserad. Å andra sidan hade jag en gång i tiden ett slags regel om att jag inte dejtade i min egen närförort. Att ens riskera att ha ett ex ombord på Enterprise kan nog kyla ner även en het romans.

Sen gillar jag i och för sig också när Picard straffar varelserna som höll honom fången genom att stänga in dem i ett energifält. Bara några sekunder av fångenskap gav varelserna fet panikångest. För hela syftet med inlåsningen av Picard och de andra i cellen var att genomföra det som ett experiment. De hade ju kunnat börja med sig själva istället.

tng allegiance 10Gillade inte: Men det hela blev kanske lite trist i längden, trots allt. Säga vad man vill med Inför lyckta dörrar av Sartre. Det var lite mer existentiell action i den filmen jämfört med det här avsnittet. För även om avsnittet påminde mig om Agatha Christie, så höll själva deckargåtan inte hennes klass.

Vad har vi lärt oss? Om din kapten börjar sjunga allsång på krogen bör du misstänka att det är någon annan varelse som snott hans kropp. Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 168 tv-avsnitt.

Sins of the Father. Det där Worf försöker försvara familjeäran.

tng sins of the father 3

I det här avsnittet går Star Trek för första gången all in när det gäller det klingonska. Visst fick vi en försmak i och med avsnittet A matter of honor, när Riker gjorde praktik på ett klingonskt rymdskepp. Men i det här avsnittet så åker vi faktiskt hela vägen till klingonernas hemplanet. Worf ska dit med sin nyupptäckta bror för att försvara deras pappas ära. Men ganska snart visar det sig att han hamnat mitt i en gigantisk konspiration. Vilken tur att han har kapten Picard med sig som sin adjutant, som kan lösa allt med en blandning av fightings spirit, ilska utfall och en smula diplomati.

tng sins of the father 4Det här påminner om: Först tror jag att det här är ytterligare en av säsongs tres sequelliknande avsnitt – en “ombytta roller”-version av A matter of honor, om de tokroliga förvecklingar som inträffar när en klingon börjar jobba ombord på Enterprise (inklusive de nu obligatoriska matskämten). Men det visar sig att det är en medveten fint. Det här är ju det stora, mäktiga Worf-avsnittet där han utforskar och gör anspråk på sin plats i det klingonska samhället, bara för att kastas ut ur gemenskapen igen.

Det här är nytt: Att få se klingonernas hemvärld känns förstås lyxigt. Så pass lyxigt att jag sitter och uppskattar budgeten medan jag kollar. Det borde ju vara ett av säsongens dyrare avsnitt, i och med att vi får se flera olika klingonska miljöer, tänker jag. Det är också rart att få se Picard som något mer av actionhjälte än vi tidigare sett – den här gången i kåpa på hemligt uppdrag mitt i klingonernas huvudstad.

tng sins of the father 1Höjdpunkten är: För mig peakar avsnittet egentligen när jag får reda på att Worf har en bror. Sedan mattas allt av successivt. Och ju mer tid vi tillbringar på klingonernas hemvärld, desto mer besviken blir jag…

Gillade inte:…för det som börjar som en spännande utflykt till en okänd planet slutar i vad jag skulle vilja kalla den klingonska återvändsgränden. Där det blir ett sånt jävla tjat om den klingonska synen på heder på ett så pass högtravande sätt att det till sist bara blir töntigt. Framför allt eftersom hedern ändå verkar kunna gå att rucka på. Efter det här avsnittet framstår det på nytt som ett mysterium hur de kunnat lägga under sig stora delar av galaxen med sitt högst ineffektiva sätt att styra på. Hur hinner de ens att ta sig ut i rymden innan de tagit livet av varandra?. Plot-twistarna i det här avsnittet imponerar förresten inte heller. Ganska mycket kring orsakerna till varför Worfs familj råkat i heders-trubbel går att gissa sig till i förväg. Det är bara Worf som inte fattar.

tng sins of the father 2Vad har vi lärt oss? För klingonerna är heder en hederssak. Förutom när det inte är det. För då kan man ju agera väldigt ohederlig för att försvara någon annans heder. Ja, det kanske låter komplicerat, och det är det.  Jag som precis trodde att jag förstått hur klingoner var, så visar det sig att de är typ som alla andra – bara lite snabbare med dolkar, svärd och phasers.

Sins of the father är ett avsnitt som verkligen går från toppen till utmattande tjatigt. Jag tror helt enkelt att det är för lite klingon-buskis i det här avsnittet. Slutsats: utan lite humor i mixen blir skildringarna av klingonerna enahanda och påfrestande.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 167 tv-avsnitt.

The Offspring. Det där Data blir med barn.

tng offspring 2

Jag grät faktiskt en skvätt mot slutet när jag såg det här avsnittet. Det var min andra gråt-fest hittills under min #startrekathon. Kanske var jag bara lite extra skör just den här dagen, eller så är det eventuellt helt normalt att bli lite berörd när ett hämmat androidbarn riskerar att bli tvångsomhändertaget av onda stjärnflottebyråkrater. Den där typen som bryr sig mer om paragrafer än blodsband – eller i det här fallet minneskorts-band.

I boken The Star Trek: The Next Generation Companion så beskriver man den tredje säsongen som sequelsäsongen. Här finns en rad avsnitt som plockar upp och bygger vidare på intrigtrådar från tidigare äventyr i serien, och The Offspring är väl ett av de tydligaste exemplen. Här utvecklas temat från ett av förra säsongens bästa avsnitt, The Measure of a Man – det där man arrangerade en rättegång för att reda ut om androiden Data var en individ med rätten att göra egna val, eller om han egentligen bara var Stjärnflottans egendom, med lika mycket självbestämmande som ett bord eller en stol. I det avsnittet föll domen till Datas favör, och han slapp bli sönderplockad ner i sina minsta beståndsdelar av en klåfingrig forskare. I det här avsnittet är det som om den segern inte betyder något. Inte när Stjärnflottan på nytt ser chansen att lägga vantarna på den teknologi som får Data att högprestera.

tng offspring 3Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig  stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
tng offspring 1För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.

När Lal inser att Federationens forskarråd vill tvångsomhänderta henne grips hon av ångest. Hon känner verkligen känslor – något enastående för en android. Men det är som att hennes tekniska lösning inte klarar av ansträngningen av att vara mänsklig. I stället börjar hennes konstgjorda nervbanor kollapsa en efter en. Den tekniska utvecklingen har inte nått tillräckligt långt för att kunna hantera en AI med ett rikt och verkligt känsloliv.

tng offspring 4Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.

Det här är nytt: Det känns som om Star Trek i och med det här avsnittet tar ytterligare ett steg framåt i sin skildring av artificiella intelligenser. Data – the next generation, liksom. Förutom att det ställer en och annan fråga om vad föräldraskap egentligen är och innebär.

Höjdpunkten är: Att jag verkligen sörjer Lals bortgång. Det hade jag verkligen inte väntat mig av avsnittets första halva, eller ens första två tredjedelar. Alltså jag är själv helt chockad.

Gillade inte: Men jag är ganska ensam om den där sorgen, för det verkar inte finnas plats för den typen av känslor ombord på riktigt på Enterprise. När Lal dör är alla hemskt ledsna en liten stund, men inte Data som ju borde sörja mest. För han hann ju kopiera över hela Lals person till sitt eget minne innan hon “dog”. Problemet är löst och alla kan fortsätta att leva vidare i sin utopiska förnöjdhet. 

Vad har vi lärt oss? För att parafrasera Fablernas värld: Även androider har människors känslor. Och de borde ha samma rättigheter att föröka sig som alla andra. Snart kommer din nyinköpta robotdammsugare att kräva det, jag lovar!

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 166 tv-avsnitt.