Som vanligt så har signaturen “LDL” gjort en rent statistisk sammanfattning av säsongen som gått. Den las faktiskt in i kommentarerna för ett bra tag sedan, men jag har varit i Berlin och bevakat filmfestival i varje vaken stund i lite drygt en vecka. Men här så kommer den, äntligen! Den statistiska sammanfattningen av TNG säsong 3. Take it away, LDL!
Då var äntligen de första, trevande säsongerna av TNG långt bakom oss och vi kan analysera Säsong 3, den första säsongen som fans brukar anse gör TNG rättvisa.
Grafer för TNG
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Medelbetyg för S03: 6,42 (S01: 4,92, S02: 4,82)
Median för S03: 6 (S01: 5, S02: 4,5)
Först och främst kan vi konstatera att Säsong 3 var betydligt bättre än de tidigare två säsongerna, precis som de flesta nog redan förväntade sig, det är egentligen inget snack om den saken. Av den anledningen, trots att skillnaden är ganska stora, finns det inte så mycket komplexitet i jämförelsen med de tidigare säsongerna att diskutera. Säsong 3 hade en betydligt högre median, ett förkrossande mycket bättre medelbetyg och av de 26 avsnitten i säsongen så låg alla utom det allra sämsta på 5+ enligt Roger. Det får man ändå säga är en imponerande jämnhet för en säsong som inte bara slår de två tidigare säsongerna i TNG på fingrarna, utan även slår alla de tidigare betygsatta säsongerna ur både TOS och TAS.
Det gav också Mr_Trek rätt i det han skrev i början på Säsongen då han förutspådde att 75% av avsnitten i Säsong 3 skulle få en sexa eller mer. Det blev faktiskt mer än så, uppemot 85%. 🙂
När vi jämför med de tidigare betygsatta säsongerna från TOS och TAS istället, säsonger som sett ut att ligga till ganska bra emot de första säsongerna av TNG, så ser vi att den här säsongen av TNG helt enkelt legat på en ännu högre nivå. Medelbetyget för Säsong 3 av TNG låg inte vid något skede lägre än dess motsvarighet för de andra säsongerna i fråga. Ett tag i säsongen, efter ett halvdussin avsnitt, låg faktiskt medelbetyget på uppemot en sjua (6,83). En siffra som än så länge iaf ser riktigt bra ut och klart och tidigt slog till och med de bra säsongsöppningarna som vi hade från TOS och TAS.
För att sätta det i någon kontext så kan vi peka på de första två säsongerna av TNG som började uruselt och låg på 4,0 respektive 3,16 efter samma antal avsnitt. Alltså mindre hälften av Säsong 3s medelbetyg när det kommer till den senaste säsongen. En helt enorm skillnad!
Så småningom under säsongens gång, speciellt under sekvenser av avsnitt som i allmänhet var lite mer mediokra eller okej (5-6) och inte utmärkte sig, så sjönk medelbetyget något för varje avsnitt som gick. I någon av de tidigare två säsongerna, där medelbetyget låg under de betygen ändå, så hade det inneburit en höjning av medelbetyget. I den här säsongen låg dock medelbetyget ganska högt från början och det innebar högre krav för att det inte ska sjunka. I den andra sekvensen av avsnitt som orsakade en sänkning av medelbetyget låg ju också säsongens sämsta avsnitt – 3×19 Captain’s Holiday (2/10) – som hade ännu större effekt på medelbetyget än de övriga avsnitten. Vid slutet av den sekvensen så hade medelbetyget sänkts till ungefär samma värde som de högsta värdena som de tidigare bästa säsongerna – TOS S02 och TAS S01 – uppnådde (här räknar jag inte in de väldigt tidiga topparna, där för få datapunkter är inkluderade för att det ska bli statistiskt jämförbart, enligt mig). Det visar säsongens styrka och kvalitet att på de få återstående avsnitten så lyftes medelbetyget återigen med flera tiondelar.
Om man ska klaga på något under Säsong 3 så är det att den inte hade fler höga toppar under säsongens gång. Som sagt, nästan alla avsnitten låg på den övre halvan av betygsskalan, men tittar man på betygsfördelningen så ser vi ganska tydligt att de allra flesta avsnitten ligger kring en sexa. Även om vi hade en bra mängd avsnitt på 8/10 – fyra stycken – så är det bara ett enda avsnitt som ligger på 9+. Där ligger säsongen faktiskt inte bättre till än förra säsongen, TAS S01 eller de två betygsatta säsongerna från TOS. De säsongerna hade alltså en ungefär lika stor, om inte större, fördelning högt betygsatta avsnitt. Det är lite synd för den här säsongen för den är så mycket jämnare på en högre nivå än alla de tidigare säsongerna att den statistiskt hade legat ännu bättre till på pappret om den hade haft ungefär lika stor andel riktigt högt rankade avsnitt.
Med det sagt så får jag säga att intrycket jag fått under åren är att Rogers betygsättning av avsnitten i Säsong 3 ibland hade varit mer konservativt än fansen i allmänhet. Avsnitt som3×10 The Defector (6/10) och 3×16 Sins of the Father (6/10), men även högt betygsatta avsnitt som 3×15 Yesterday’s Enterprise (8/10) och 3×26 The Best of Both Worlds Part 1 (8/10) är nog avsnitt som många fans hade betygsatt högre. Personligen tror jag att kanske även att avsnitt som 3×03 The Survivors (7/10) och 3×04 Who Watches the Watchers (6/10) hade betygsatts högre av vissa, precis som jag har svårt att se att3×19 Captain’s Holiday (2/10) skulle vara så här dåligt. Visserligen hade jag betygsatt några avsnitt lite lägre också, men det hade nog blivit mer positivt än negativt totalt sett. 😛 Av ren nyfikenhet gick jag faktiskt igenom mina kommentarer, där jag börjat ge egna betyg under säsongens gång, och räknat ut mitt egna medelbetyg för S03; 6,69. Något högre, men inte alltför mycket. Trots det så var det den klart bästa betygsatta säsongen i det här projektet så här långt. Inte illa. 😉
Bästa avsnitten i TNG S03:
9/10 – Sarek (3×23)
8/10 – The Bonding (3×05)
8/10 – Yesterday’s Enterprise (3×15)
8/10 – The Offspring (3×16)
8/10 – The Best of Both Worlds (3×26)
Sämsta avsnitten i TNG S03:
2/10 – Captain’s Holiday (3×19)
5/10 – The Price (3×08)
5/10 – The Vengeance Factor (3×09)
5/10 – Allegiance (3×18)
/LDL
Borgerna är alltså äntligen här, men får uppriktigt sagt inte så mycket utrymme – åtminstone inte i den form vi känner dem. De kidnappar nämligen tämligen omgående Picard, som får ett nytt namn i sin nya inkarnation och sedan hanterar det mesta av kommunikationen mellan borg-kuben och Enterprise. Slås ännu en gång hur borgerna ser ut som tokroliga variationer på figurerna i De förlorade barnens stad. Gillar att man för en gångs skulle också ansträngt sig med en ordentlig b-handling i det här avsnittet. Det är Riker som blivit erbjuden ytterligare ett kaptensjobb, men som inte är särskilt sugen på att lämna Enterprise. Samtidigt dyker en sassy utmanare upp på bryggan, karriärkåta Shelby, som redan bestämt sig för att efterträda Riker innan han ens själv bestämt sig för att ta det nya jobbet. Hon är skitstörig, medan Riker verkar vilja sätta henne på plats mer för att han känner sig hotad än för att hon egentligen gör något fel. Äntligen lite drama! Och på nytt påminns vi om hur det mjäkiga samtalsklimatet ombord på Enterprise saboterar alla försök till melodramatiska såpaintriger. Technobabble, däremot, gillar man så mycket mer och en hel del sådant blir det. Mycket spektrumvariationer eller frekvensvariationer eller vad det nu var.
Det här är ju ett avsnitt som till exempel bredvidläsningsboken The Star Trek: The Next Generation Companion går ner i brygga inför. Jag gillade det, men om vi ska vara riktigt ärliga – och det ska vi ju – så saknas en viktig ingrediens. Spänning. En sak jag tänkt på även tidigare är hur dåliga man är i The Next Generation på att fylla sina intriger med både action och riktig suspense. Till och med originalserien lyckades bättre. Där klippte man åtminstone in lite bilder då och då på random besättning som sprang runt och hade panik och ramlade i skeppets korridorer. Här kan det dö det ett tjugotal personer av en söndertrasad vägg i skrovet, och vi får inte se en enda bild förutom exteriören och läget på bryggan (oklart om det är i det här avsnittet eller del två, och hur många som dog, men ni förstår vad jag menar).
Och, jo. Jag förstår att det måste vara budgetskäl som ligger bakom bristen på inklippta scener med konsekvenserna av olika väpnade konflikter, men det förändrar inte att det faktiskt är rätt illa genomfört. Framför allt eftersom i stort sett ingen på bryggan någonsin ger efter för stress, förtvivlan eller panik. I avsnitt som det här skulle man rentav kunna säga att serien följer något slags antidramaturgi. Det är helt enkelt lite oengagerande att sitta och se på ett avsnitt där i stort sett alla ständigt är tappra, modiga och kontrollerade. Det här att hela mänskligheten faktiskt är hotad får man lägga till själv. Det är också symptomatiskt att när man nu äntligen skapat en ny superskurk i Star Trek-universumet, så är det en ras som till hälften är maskiner. Helt utan känslor. Över. Huvud. Taket. Star Trek: The Next Generation kan helt enkelt beskrivas som serien som HATAR känslor. Det är så att man nästan längtar efter McCoy och några av hans svavelosande utbrott.
Det här är nytt: Kanske blir det här avsnittet lite extra trist i och med att veckans alien har tappat minnet. Han hittas svårt skadad vid ett kraschat rymdskepp på en obefolkad planet. Hjärnan hänger nästan utanför själva skallen, men doktor Crusher lyckas få över honom till Enterprise genom att fjärrstyra hans kroppsliga funktioner genom Geordies hjärna. En sorts tillfällig, mekanisk och fjärrstyrd mind-meld som jag aldrig tidigare sett användas. När utomjordingen väl vaknar upp minns han inget, men visar sig ha starka läkande krafter. Ja, han kan till och med återuppväcka döda. Åtminstone om de dött alldeles precis.
Höjdpunkten var: Sårsminkningen på bild här överst i blogginlägget var faktiskt ovanligt rå för att vara Star Trek. Gillade den. Men i övrigt…när det mest bestående minnet av ett avsnitt jag såg för bara några timmar sedan är en tajt kroppsstrumpa så är det ganska uppenbart att vi inte pratar om ett av säsongens mest minnesvärda äventyr. Men visst, att Worf dör – om än bara för några sekunder – gjorde mig lite uppjagad hemma i tv-soffan.
Vad har vi lärt oss? Att man ska vara snäll mot främlingar, även ute i världsrymden. Innan man vet ordet av är de en boll av energi – och sådana vill man ha som kompisar, inte fiender.
Det här är nytt: Just det här avsnittet går från att vara en lättsam komedi till att bli smått obehaglig. Det blir lätt så när någon blir bortrövad av en kärlekskrank alien. Och att vara uppvaktad av en ferengier slutar tydligen lätt med att man ligger i en apparat som ska undersöka ens hjärnvågor på ett sätt som verkar hemskt plågsamt. Så även ni Lwaxana-haters som läser den här bloggen får tugga i er att hon fyller en viktig dramaturgisk funktion i det här avsnittet – den verkningsfulla övergången från fars till gisslandrama. Jag vet inte, kanske är det bara jag som får lite våldtäksvibbar av hela scenariot. Sen är det saker som bara är äckliga. Informationen om att öronen är erogena zoner hos ferengier känns som bland det mest obehagliga som vi fått reda på om universum genom Star Trek.
Gillade inte: Att Wesley Crusher ytterligare en gång var nära att lämna Enterprise, men lyckades klänga sig kvar trots allt. Sen är det ju lite tjatigt i längden, det där med att Star Trek-filosofin bygger på en uppdelning i raser med specifika förutsättningar och psykologiska kännetecken. Det blir framför allt besvärande när det handlar om den här typen av råttliknande, fega och rakt igenom onda varelser. Kanske ska vi börja kalla ferengifobin vid sitt rätta namn?
Vad har vi lärt oss? Att Patrick Stewart tar varje chans han kan att få spela Shakespeare i den här serien. För det där Shakespeareutbrottet på slutet kan väl inte vara manusförfattarnas idé?
Jag gillar verkligen skådespelaren Mark Lenard. Jag tycker att han är skitbra, oavsett om han spelar Vulcan, Klingon eller Romulan. Och här är han tillbaka igen i franchisen. I sin paradroll som Spocks pappa, Sarek, och blir på det här sättet 
Sarek är på Enterprise för att leda förhandlingar med de mystiska legaranerna. Ett möte han förberett i 93 år. Men när han anländer ombord inför toppmötet så är det något som inte stämmer. Picard som träffat Sarek tidigare känner inte riktigt igen den tidigare så majestätiske diplomaten. En annan skum sak är att Sareks medarbetare uppträder överbeskyddande och hemlighetsfulla. Fast det verkliga beviset på att något riktigt konstigt är på gång är när Sarek och hans fru går på en konsert ombord på Enterprise och musiken får Sarek gråta – vilket i Vulcan-mått mätt motsvarar ungefär att streaka på nobelfesten. Som om inte Sareks känslosamhet var nog så utbryter det också en märklig epidemi av osämja ombord på Enterprise ganska så exakt vid samma tidpunkt som Sarek och hans gäng kommit ombord på Enterprise. Det verkar helt enkelt vara sämsta läget någonsin för att hålla ett politiskt toppmöte ombord.
Sarek är ett avsnitt som handlar om åldrande och senilitet. När personer från Vulcan blir gamla (äldre än sådär 200 år) kan de drabbas av det så kallade Bendii-syndromet som innebär att de tappar kontrollen över sina känslor och tankar. Då vulcaner dessutom är telepatiska så kan deras förvirring och ilska sprida sig till andra.
Höjdpunkten är: När Picard och Sarek utbyter Vulcanska hälsningar i slutet av det här avsnittet hände det för tredje gången.hittills i min #startrekathon. Det rann några tårar nerför kinderna. Jisses! Sedan får ju också Patrick Stewart använda sig av ovanligt mycket av sina skådespelarresurser när han ska gestalta Sareks förvirring i en rad scener som också går till memorable moments-mappen. Picard och Sarek smälter ju samman sina sinnen så att Picard ska kunna hjälpa Sarek att få kontroll över sina tankar, åtminstone tillräckligt länge för att kunna genomföra sitt politiska toppmöte. Men för mig kändes det här som en helt ny variant av mind meld som jag inte riktigt förstod mig på. Den framstod mer som ett slags hjärnbyte eftersom Sarek behöll fattningen medan Picard bröt ihop. Och hjärndelningen varade också mycket längre än jag sett tidigare.
Gillade inte: Den något överdramatiskt datoranimerade tåren som rinner längs Sareks kind. Den kändes som något hämtat ur typ en sydkoreansk såpa. Inget ont om koreanska såpor, men det kändes lite märkligt här.
Det här är nytt: Kivas Fajo är en ny skurk. Kanske till och med lite av en ny typ av skurk – en samlare, så besatt av att få ha Data i sin samling att han är beredd att fejka en mindre naturkatastrof för att kunna lägga vantarna på honom.
Höjdpunkten är: Det är ett riktigt bra slut på det här avsnittet. Smart och intelligent. Fajo känns också som en värdig skurk, inte sådär korkad som många av skurkarna som Enterprise stött på ofta är. Sen tycker jag förstås också att Fajos fjollige samlarnördkompis också var helt fantastiskt. Var tvungen att pausa lite för att kolla på det där märkliga guldbandet som liksom går in i ansiktet. Och så tyckte jag förstås mycket om byxmodet.
Vad har vi lärt oss? bit för bit läggs bevisen på hög, Data blir bara mer och mer mänsklig. Den här gången verkar han till och med vilja hämnas på Kivas Fajo. Oavsett vad han säger själv.
Det är genom Tam Elbrun som vi får reda på det här. En telepat som är lite för bra på att göra sitt jobb, och de där simultanpodradioprogrammen med alla andras tankar som hans ständigt lyssnar på har lett till ett tidvis ganska skört psyke. Att, som i det här avsnittet, vistas på ett rymdskepp är lite av en mardröm, med människor överallt omkring honom och ingenstans att ta vägen. Till Enterprise kommer han dessutom med ett skamfilat rykte, efter att han – trots sina mentala krafter – misslyckats med att ha undanröja ett kulturellt missförstånd mellan federationen och invånarna på planeten Ghorusda, något som ledde till den så kallade Ghorusdakatastrofen, där mer än 40 personer från federationen omkom.
Till Enterprise har Elbrun kommit för att försöka få kontakt med en varelse som federationen kallar för Tin Man. Hen är en kombination av rymdskepp och levande organism. Vad Elbrun håller hemligt är att han redan har kontakt med varelsen. Trots alla ljusår som fanns mellan dem åt så lyckades de hitta fram till varandra. Ombord på Enterprise oroar man sig över varelsens enorma krafter, men Elbrun bekymrar sig mer över dess ensamhet. Den besättning som en gång tjänstgjorde ombord på Tin Man dog i en sjukdom. Sedan dess har hen färdats ensam genom galaxen i sitt sökande efter sällskap. Gissa vem som tänker ta den gamla besättningens plats?
Det här påminner om: Jag tycker att Tin Man ser ut som en avlägsen släkting till 
Gillade inte: Ville se meeeer av inanmätet på Tin Man, inredningen på organiska skepp är mitt nya specialintresse.
När det kommer fram att en av de fyra (Esoqq – den starkaste, dessutom) inte kan äta den mat som ges till gruppen, och därför på sikt kommer att äta upp de andra när han blir tillräckligt hungrig så börjar det hela likna något slags test. En uppgift eller gåta som måste lösas på rätt sätt om någon av de fyra ska kunna ta sig levande ut ur fängelset. Hmm, kanske ska man rentav likna Allegiance en lite mindre bloddrypande sci fi-version av Saw?
Kapten Picard är en av de fyra fångarna, men ingen ombord på Enterprise märker till en början att han är försvunnen. En noga framställd kopia har ersatt honom. Så lik original-Picard att det tar ett tag för besättningen att inse att det är något konstigt på gång. Fast, när kopian sjunger sånger med personalen ombord på skeppsbaren och bjuder över doktor Crusher till sin hytt för mat, vin, dans och en sexuell invit så börjar åtminstone Riker ana ugglor i mossen.
Det här påminner om: Att delar av personalen ombord på Enterprise kidnappas från skeppet är ett grepp som vi sett ända sedan seriens första försök till en pilot, 
Det här är nytt: Jag sörjer mest att det verkar som om vi aldrig mer kommer att få träffa 
Gillade inte: Men det hela blev kanske lite trist i längden, trots allt. Säga vad man vill med Inför lyckta dörrar av Sartre. Det var lite mer existentiell action i den filmen jämfört med det här avsnittet. För även om avsnittet påminde mig om Agatha Christie, så höll själva deckargåtan inte hennes klass.
Det här påminner om: Först tror jag att det här är ytterligare en av säsongs tres sequelliknande avsnitt – en “ombytta roller”-version av A matter of honor, om de tokroliga förvecklingar som inträffar när en klingon börjar jobba ombord på Enterprise (inklusive de nu obligatoriska matskämten). Men det visar sig att det är en medveten fint. Det här är ju det stora, mäktiga Worf-avsnittet där han utforskar och gör anspråk på sin plats i det klingonska samhället, bara för att kastas ut ur gemenskapen igen.
Höjdpunkten är: För mig peakar avsnittet egentligen när jag får reda på att Worf har en bror. Sedan mattas allt av successivt. Och ju mer tid vi tillbringar på klingonernas hemvärld, desto mer besviken blir jag…
Vad har vi lärt oss? För klingonerna är heder en hederssak. Förutom när det inte är det. För då kan man ju agera väldigt ohederlig för att försvara någon annans heder. Ja, det kanske låter komplicerat, och det är det. Jag som precis trodde att jag förstått hur klingoner var, så visar det sig att de är typ som alla andra – bara lite snabbare med dolkar, svärd och phasers.
Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.
Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.