Varför ska fansen ha allt det roliga för sig själv? Ja, det verkar vara grundidén bakom Brent Spiners nyss utgivna försök i fan fiction-genren. Skådespelaren bakom rollfiguren Data har här skrivit en absurd berättelse om sig själv och sina kollegor i Star Trek: The Next Generation. Men även om inramningen är komisk så är själva grundstoffet ganska makabert. I boken förföljs Spiner av en stalker som utger sig för att vara Datas dotter Lal från tv-serien. I uppvaktningen ingår bland annat en leverans till Spiners trailer under inspelningen av Star Trek. Paketet innehåller en blodig grispenis, och sedan accelererar det därifrån.
Det hela utvecklas till ett slags semi-paranoid whodunit. Vem som helst skulle ju kunna vara den där stalkern! Och hjälpen som bokens Spiner får av polis- och rättsapparaten Los Angeles är också ganska märklig. Historien utspelas ju i Hollywood, så även den ansvarige polisen visar sig ha ett Star Trek-manus som han vill sälja in. Alla Spiner möter berättar att de just gillar avsnittet om hans dotter. Och eftersom det hela är en mem-noir så finns det förstås också lite femme fatales på plats, två identiska tvillingsystrar som bokens Spiner krånglar in sig i erotiska förvecklingar med. Allt ramas in av mer eller mindre överdrivna porträtt av andra personer i Star Trek-universumet. Men alla är ganska mycket som man kan tänka sig. Jonathan Frakes är en reko machoman, och Patrick Stewart en godhjärtad men om än något självupptagen konstnärssjäl.
Man börjar förstås undra, vad i den här boken kommer direkt från verkligheten och vad som är påhitt. Scenen där Spiner är på fest hemma hos Gene Roddenberry är förstås mestadels fantasier., men att gå på fest hos Roddenberry skulle väl kunna vara sådär. Och Ronald Reagan besökte ju faktiskt Star Trek-inspelningen, precis som Spiner skriver Och det återkommande temat med den onde styvpappan, det känns väl lite för äkta och mörkt för att bara vara något som Spiner fabulerat ihop.
Men i en intervju med författaren läser jag att han tycker att hela grejen med boken är att folk inte säkert ska kunna skilja mellan det påhittade och det som verkligen hände.
Mitt största problem är kanske att själva inledningen på boken, som han lovat är helt och hållet sann, känns mer intressant än den lite mer krystade historia som sedan följer. Finns ju inget mer härligt än att läsa om någon som verkligen gör ett magplask så for han kommer till New York. Jag är verkligen inte säker på att det skulle hålla för en hel självbiografi, däremot är jag ganska övertygad om att Spiner är för snäll, vördnadsfull och försiktig för att kunna skriva riktigt härlig fan-fiction. Visst, han driver med sig själv en del, men han skulle nog behöva vara lite elakare mot kollegorna för att det här skulle bli riktigt underhållande.
Betyg: 5/10.
Jag vet inte vad som är mest skadligt för min Star Trek-bloggdisciplin – semester eller att vara tillbaka på jobbet? Eventuellt kan det som gjort att min bloggfrekvens dalat på sistone också vara att jag tvingat mig själv att läsa boken Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner. Det hemskaste jag utsatt mig för under min Startrekathon. Illa skrivet, fjäskigt, underdånigt och överpedagogiskt. Det här var tufft.
Men även en blind höna… I något slags naiv förtrolighet och gränslös beundran för sin far så väljer nämligen Lisabeth att ta med alla möjliga detaljer om arbetet. Shatners drömmar om att göra en film där besättningen ombord på Enterprise möter Gud redovisas utförligt, liksom Gene Roddenberry och andras sågningar av Shatners första, mer teologiskt inriktade, utkast till handling i filmen. Man får verkligen känslan av hur katastrofalt resultatet hade blivit om Shatner hade fått göra som han ville. Det prekära och komplicerade i att skriva ett Star Trek-manus framkommer också i boken, för det är inte bara Roddenberry som har synpunkter. Även Leonard Nimoy och Deforest Kelley har synpunkter på hur deras rollfigurer Spock och Bones ska skildras i filmen. Planerna på att låta kapten Kirk vara ensam hjälte skrotas därmed också.
Det hela hade gått att skadeglatt läsa hela den här boken som ett lustmord på Shatner, om inte den skrivits på ett så inställsamt, storögt och hängivet sätt. Shatner verkar vara den där typen av kulturarbetare som kan sitta i timmar och diskutera filosofin och meningen med en film som han inte har börjat skriva manus till, övertygad om att varje banal tanke är genialisk. Och för att var en person som arbetat så länge i branschen som Shatner har så verkar han ha väldigt dålig koll på hur den funkar. Som när han chockad inser att han inte har final cut på filmen. Det vill säga, att producenten är den som bestämmer hur slutklippningen av filmen ska göras. Att Shatner inte har snappat upp den typen av detaljer under sitt långa yrkesliv känns som ytterligare ett tecken på hur självupptagen han är.
Just nu pågår en 
Adam Nimoy gör redan på bokens första sidor klart att det han inte skrivit den för Star Trek-fans. Att han själv tänker vara huvudpersonen i sin egen självbiografi. Men visst finns det en hel del tillbakablickar på en barndom med en pappa som var en stjärna. Men familjelivet var inte särskilt härligt. Bland annat beskriver Adam Nimoy den inte helt härliga känslan när man tog bilden här ovan – ett sanningsenligt porträtt av en dysfunktionell familj enligt författaren. Men boken tar också upp bråken mellan far och son som vuxna, som till exempel det brev som Leonard Nimoy skrev till Adam där han listat 20 år av oförätter som han gärna ville ha förklaringar till av sonen (hela boken är för övrigt godkänd av pappan, som enligt Adam Nimoy inte ska ha velat ändra en mening i den).