Statistikextra: Deep Space nine, säsong 1 – i siffror.

movealonghome198

Och när vi ändå håller på kan vi ju köra på även med nästan statistikrapport. Hur gick det egentligen för den allra första säsongen av Deep Space Nine – den tredje live action-serien i Star Trek-familjen, och i sin text här nedanför så har LDL främst koncentrerat sig på att jämföra Deep Space Nines (DS9) första säsong med starten av The Next Generation (TNG) och den sjätte säsongen av samma serie som ju den visades parallellt med. Enjoy sifferexercisen! Ordet är LDL:s. /Roger

ds9 a man alone 3

Efter väldigt många TNG-avsnitt och för första gången på väldigt länge så är då den första säsongen av en ny Star Trek-serie avklarad. Det ska bli intressant att se vad för likheter och skillnader det finns mellan DS9 och de övriga serierna, samt att se vilken av främst DS9 och TNG som Roger egentligen uppskattar mest. Så vi kör väl igång direkt med en liten statistikhörna för DS9 S01.

 

Betygsfördelningen för första säsongen av Deep Space Nine

statistik-ds9-1-avsnittsbetyg

Medelbetyg för DS901: 5,95 (TNG S06: 6,92)
Median för DS901: 6 (TNG S06: 7)

Betygen för alla serier, sida vid sida, så här långt in i min Startrekathon: 

Skärmavbild 2016-09-10 kl. 12.13.23.png

Här är några länkar för detaljstudier:

Grafer för DS9
Jämförelse av medelbetyg mellan serier

LDL: Precis som vi nämnde i förväg så är även DS9 en av de här Star Trek-serierna som börjar lite trevande men så småningom hittar sin egen identitet och blir riktigt bra. Det ska dock sägas direkt, innan någon springer iväg av rädsla, att medan det finns många paralleller mellan TNG S01 och DS9 S01 ur det hänseendet så klarar sig DS9 undan klart bättre på många olika plan. Det märker man också om tittar på betygen som Roger delat ut, det är ofta okej eller bra avsnitt som är klart bättre än motsvarande avsnitt i början på TNG ofta var. Det beror till viss del på att DS9 direkt från början grundar sig på det för tiden moderna Star Trek-universumet (för 90-talet) som TNG fick bygga upp när den började sändas. Detta gör att DS9 S01, precis som förväntat, hade klart bättre medelbetyg än TNG S01 och S02. Istället verkar det som om medelbetyget ligger precis över en säsong som TOS S02, någonstans emellan de första säsongerna av TNG och resten av den serien fram till S07.

Därmed får man faktiskt säga att det är en ganska bra start för DS9, speciellt i jämförelse med det vi fått i tidigare serier. Man ska då också ta i åtagande att DS9 S01 av fansen anses som en av de svagaste säsongerna i serien.
Om vi tittar närmare på säsongen så ser vi även i trender och mönster att det finns många paralleller till TNG S01. Efter en bra säsongsöppning så föll säsongen ner i en jämn men ganska medioker sekvens avsnitt, precis som slutet på TNG S01. De sekvenserna låg t.o.m. på liknande betygsnivåer. Vid den punkten, ungefär halvvägs igenom säsongen så blev det en ganska ordentlig dipp med ett par svagare avsnitt i följd innan säsongen lyfte igen. Efter ännu ett par avsnitt till på samma nivå som i första halvan på säsongen så avslutades säsongen med två väldigt bra avsnitt. Detta skiljer andra halvan av S01 ordentligt från första halvan, då den andra halvan var betydligt mer ojämn och med en mycket mer utdragen betygsfördelning. Den andra halvan av S01 är alltså jämförbar med den första halvan av just TNG S01.
Så, den stora skillnaden mellan de två säsongerna är att DS9 S01 överlag ändå är klart jämnare än TNG S01, ur synvinkeln att den undviker att ha alltför många avsnitt som sticker ut på framför allt den negativa delen av betygsskalan. DS9 S01s sämsta avsnitt fick klart bättre betyg än motsvarigheten på TNG S01, DS9 S01 hade klart färre avsnitt på den nedre halvan av betygsskalan och den hade också fler väldigt bra avsnitt i den motsatta änden av skalan. Det är främst därför som medelbetyget till slut blir så pass mycket bättre.
Vi ska så klart heller inte glömma att DS9 S01 bara hade 20 avsnitt, vilket är avsevärt mindre än de flesta säsongernas 26 avsnitt. Statistiskt sett så är ju mer datapunkter alltid bättre för att säkerställa ett resultat.
Mina egna betyg för DS9 S01 gav ett medelbetyg på 5,84, något under Rogers alltså. Detta är alltså första gången i det här projektet – iaf sen jag själv började betygsätta avsnitt, iom TNG (de första säsongerna betygsattes i efterhand) – som jag med andra ord tyckte sämre om en säsong än Roger, enligt våra medelbetyg. Skillnaderna gentemot Rogers betyg var att vi ett flertal gånger inte höll med varandra om vilka som var de dåliga avsnitten, samt att jag hade något dåligt avsnitt mer än Roger på det stora hela. Flera av de sämre avsnitten för Roger tyckte jag var helt okej, medan det motsatta hände ett flertal gånger med de avsnitten som jag tyckte var dåliga. Avsnitt som t.ex. 1×09 The Passenger (5/10), 1×10 Move Along Home (7/10) och 1×18 Dramatis Personae (6/10) betygsatte jag klart lägre än Roger. Personligen tyckte jag rent av att DS9 S01 var ojämnare än så här och att Roger faktiskt var den generöse av oss den här gången. Vilket känns skönt, så att jag inte behöver känna mig jävig i betygssättningen.😛
ds9 prophets 4Bästa avsnitten i S01:
9/10 – In the Hands of the Prophets (1×20)”
8/10 – Emissary (1×0102)
8/10 – Duet (1×19)

 

 

 

Sämsta avsnitten i S01:ds9 storyteller
3/10 – The Storyteller (1×14)
4/10 – Battle Lines (1×13)
4/10 – Progress (1×14)

 

 

 

/LDL

DS9: In the hands of the prophets. Det om bajoranska fundamentalister och skolstrejken.

ds9 prophets 2

Det här avsnittet har varit lite svårt att skriva om. Mest för att jag verkligen ville göra det rättvisa. Sen jag såg In the hands of the prophets har jag tagit upp det med kollegor på jobbet som ett exempel på att Star Trek innehåller mer än bara aliens of the week och technobabble. Och så har det dykt upp mer än en gång i skallen när jag konsumerat nyheter på sistone På många sätt känns In the hands of the prophets som det mest politiska avsnittet så här långt i Star Trek-konceptet, kanske är det därför det gjorde sånt intryck. Det rätar också ut några av mina frågetecken kring förhållandet till religion i Deep Space nine (åtminstone i den här säsongen – hur det blir sen har jag förstås ingen aning om).

ds9 prophets 1Det här avsnittet innebär också att den inrikespolitiken på Bajor på allvar börjar krypa in i handlingen i Deep space nine. På Bajor har det nämligen börjat dra ihop sig till val av en ny kai (den förra är ju fången på den skitjobbiga krigsmånen i gammakvadranten). Vissa av toppkandidaterna är mer angelägna än andra kring att profilera sig, och Vedek Winn bestämmer sig till exempel för att försöka dra igång en religiös konflikt på Deep Space Nine för att få lite uppmärksamhet. Det gör hon genom att dyka upp på ett spontanbesök på rymdstationens skola, lyssna uppmärksamt på en lektion om hur maskhålet vid Bajor uppstått och sedan protestera mot att undervisningen enbart är sekulärt inriktad, och inte betonar den centrala roll som Bajors profeter har kring maskhålets tillkomst i planetens mytologi. När läraren, Keiko O’Brien, vägrar att anpassa sin undervisning efter hennes synpunkter så föreslår Winn att man ska ha två skolor, en för bajoraner och en för de övriga barnen, för att inte barnen från Bajor ska uppfostras mot planetens traditioner. Ett förslag som rymdstationens befälhavare, Sisko, inte gillar. Han ser det som ett  första steg mot en splittring bland rymdstationens befolkning. Ett hot mot samexistensen och toleransen på Deep Space Nine.

ds9 prophets 3Winn spelar skickligt på både nationalistiska och religiösa strömningar hos rymdstationens bajoraner, och lyckas snabbt sabba stämningen på stationen, oavsett vad Sisko tycker. Bajoranerna tar sina barn ur skolan, Keiko blir dissad av folk och får inte ens handla i en av de bajoranskägda butikerna på promenaden. Ja, någon totalförstör till och med hela skollokalen med en bomb. Men det visar sig till slut att det här bara är steg ett i Winns planer. Hennes egentliga mål är att locka dit en av sina konkurrenter, Vedek Bareil, och sedan låta en av sina hejdukar skjuta honom. Det här är egentligen det tredje avsnittet i rad av Deep space nine som handlar om inre konflikter på rymdstationen. Och det är också tredje gången som Kira är med och skapar osämja ombord. Hon ligger inte jättebra till för att få plaketten för månadens medarbetare, om man säger så.

Trots att seriens förra avsnitt inspirerades av nazisternas brott mot mänskligheten, så känner jag att In the hands of the prophets är ännu mera ambitiöst i sitt anslag. Här tar man upp en grundläggande konflikt som finns i nästan alla samhällen och civilisationer mellan religion och vetenskap. Det här är ju en konflikt som förstås är tydligare i USA än i Sverige. Jag minns till exempel när jag var på en utställning på det naturhistoriska muséet i New York och blev förbluffad när jag hittade en monitor där en person förklarade att utställningen bara var ett sätt att se på jordens uppkomst och utveckling, men att man också kan tro på det som står i Bibeln. Jag blev inte särskilt förvånad över att det finns olika sätt att se på livets uppkomst, men är mer van vid att naturvetenskapliga utställningar oftast löper linan ut när det gäller de här frågorna.

ds9 prophets 4När jag ser The hands of the prophets så är förstås min första association de demonstrationer och bombningar av abortkliniker som kristna aktivister i USA genomfört. Men avsnittet känns sorgligt nog högaktuellt även på andra sätt. Stora och små konflikter utifrån religiösa och nationalistiska övertygelser känns som något som blir allt vanligare, en del av den grälsjuka och allt mer polariserade samtid vi lever i. I det här avsnittet nöjer sig inte heller manusförfattarna med att bara skildra den här typen av konflikter, utan tar också ställning. Skälen bakom konflikten handlar inte särskilt mycket om religion utan om makt. För att få mer inflytande använder Winn sig av känslomässiga och religiösa argument och skapar på det sättet en masspsykos.

Efter ett gäng riktigt starka avsnitt så lyckas teamet bakom Deep space nine överträffa sig själv med In the hands of the prophets. Ett avsnitt där man  både fördjupar bilden av den klyfta som finns mellan bajoraner och Federationen och samtidigt kommentera en politisk strömning i USA. Jag är alldeles speciellt lättad över att manusförfattarna den här gången inte dras med med i någon religiös frenzy, utan låter avsnittet handla om maktkampen inom ett religiöst samfund och lämnar frågan om profeternas existens och religiösa friskolors existensberättigande därhän. När jag nu kommer till betygssättning så måste jag ju erkänna att det här avsnittet var uppe och nosade på tian några gånger – men till sist beslutade jag mig för att tjyvhålla på toppbetyget ett tag till. Det är ju trots allt några säsonger kvar att betygsätta, och jag vill inte göra av med allt krut på första säsongen.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 20/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 273 tv-avsnitt. 

DS9: Duet. Det med den tillfångatagne cardassiern som inte är sig själv.

ds9 duet 4

Ja, men nu börjar det arta sig. Duet är lite av Deep Space 9:s coverversion av Next Gernations andra del av The Chain of command. Fast tvärtom – ett spegelavsnitt. Då var det en cardassier som var den som plågade och förhörde, i det här avsnittet är det en cardassier som sitter inspärrad. Men det är inte bara fängelsemiljön som de två avsnitten har gemensamt. De har bägge ett mörker, en koncentration och en närvaro som (tyvärr) är lite ovanlig i Star Trek-konceptet.

Och så skönt det kändes att Deep Space 9 äntligen började leverera lite kvalitet igen. Efter en hyfsad start har det känts som om jag varit tvungen att kolla igenom en hel del utfyllnad på sistone. Intriger som består av generiska grepp som varken hjälper till att bygga universumet eller vidareutveckla rollfigurerna. Och – det märkligaste av allt , det som ni också nämnt i kommentarerna – det faktum att gammakvadranten liksom ligger där borta och väntar på andra sidan maskhålet med alla sina hemligheter, medan serien fortsätter att fokusera på det lite enformiga livet på en allt mer klaustrofobisk rymdstation. De få utflykter vi fått vara med om i gammakvadranten har som mest bjudit på en vistelse på en genomdeprimerande krigsspelsmåne. Något lite mer fantastiskt hade man ju kunnat önska sig. Okej, lång utläggning, men var tvungen att släppa ut det där, det som alltså inte stämmer in på Duet.

ds9 duet 2För Duet är ett avsnitt som fortsätter att fördjupa den inre konflikt som växer inom Kira när hon tjänstgör som major på Deep Space Nine. Gång på gång har vi sett henne tappa omdömet när det handlar om frågor som berör Bajor, Cardassier eller kriget mellan de bägge folken – nu senast i paranoiaavsnittet Dramatis Personae. Men här kommer äntligen lite mer kött på benen, utförliga beskrivningar av Cardassiernas förtryck – som här mer än någonsin tidigare framstår som en interstellär version av nazisternas under andra världskriget. Efter det här avsnittet förstår jag mycket mer av Kiras hat mot cardassierna och vet lite mer om hennes drivkrafter. Lite synd bara att det skulle ta 19 avsnitt innan det här reddes ut lite mer utförligt.
Det som sätter intrigen i rullning är en cardassier med en mycket sällsynt sjukdom, Kalla-Nohra-syndromet, som söker vård på Deep Space Nine. Kalla-Nohra bröt ut på ett bajoranskt arbetsläger under ockupationen, och i stort sett alla som lider av det i den här delen av galaxen har alltså varit på plats på lägret medan det var i bruk. Kira vädrar genast hämnd för alla de bajoraner som plågades, torterades och avrättades i lägret. Större delen av avsnittet går sedan ut på att Kira försöker ta reda på vem den mystiske mannen hon låst in i rymdbasens arrest egentligen är. Är han en obetydligt arkivarie som inte hade en aning om övergreppen som begicks? Eller är han i själva verket den ökände Gul Darhe’el – chefen för lägret som är ökänd för sin grymhet och sadism. Sanningen är förstås en tredje variant, och man kan väl säga att fången i cellen har gått en enormt lång omväg för att försöka få den bestraffning som han tycker att han och resten av cardassierna förtjänar för vad de gjorde mot bajoranerna.

ds9 duet 3Det här räknas tydligen som en av Star Treks bottle-shows – det vill säga lågbudgetavsnitt som bygger mer på karaktärsutveckling i redan befintliga kulisser. Lite mer kammarspel, helt enkelt. Även om det tydligen var svårt att spara in pengar när man just gjorde Deep Space Nine, det behövdes så många statister så fort handlingen förflyttades ut till promenaden eller Quark’s.

För min del så tycker jag nog att en stor del av det här avsnittets styrka är gästskådisen Harris Yulin (känd från hur många biroller som helst). Han fyller ut sin rollfigur och sHan gör att skådespeleriet är på en hel annan nivå än den vanliga i Star Trek-sammanhang – trots att han har en cardassisk mask framför stora delar av ansiktet. Men så har han också ett tacksamt material att gestalta. Duet fullkomligt dryper av tankegods kring krigföring, skuld och hämnd. Här blir Deep Space 9 på allvar igen.

Mina invändningar kommer först på slutet av avsnittet. Som vanligt går det lite för fort. Den cardassiske fången har värsta sammanbrottet, för att sedan en liten stund senare springa runt på promenaden. Detta efter år av planering för att kunna bli avrättad – år av filande på en plan som faktiskt misslyckas. Det känns som att någon fick ont om tid i slutet av det där manuset, för någon form av avtoning hade behövts för jag skulle orka ta  in det egentligen extremt upprörande och dramatiska slutet. Jag hann liksom inte inse vidden av cardassierns självhat och skuldkänslor innan han plötsligt låg mördad på golvet. Så extremt synd på ett avsnitt som lyckas vara en fängslande katt-och-råtta-lek nästan ända in i det sista. Det kostade ett hack i betygsskalan.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 19/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 271 tv-avsnitt. 

DS9: Dramatis Personae. Det med de paranoida telepatiska sfärerna.

ds9 dramatis 7Det här avsnittet känns lite som en improvisationsövning. Man har en fast uppsättning rollfigurer, och så lägger man till en känsla eller en situation och ser vad som händer. I det här fallet är det en sorts konstig energisfär från en övergiven planet som telepatiskt får besättningen ombord på rymdstationen att upprepa den konflikt som utplånade en hel värld. Det innebär att en konflikt mellan Kira och Sisko snabbt accellererar till en splittring bland flera av nyckelpersonerna ombord. Innan konflikten ens börjat ta fart så börjar folk välja sida, eller tvinga andra att välja sida. Stämningen blir snabbt ruggig och ondskefull ombord på rymdbasen.

ds9 dramatis 2Paranoian sprids hos de flesta av rymdbasens nyckelpersoner, men Sisko är märkligt oberörd av det hela, han verkar mest vara intresserad av att bygga en klocka. Medan Dax förvandlas till en korkad anekdotmaskin. Hade den här intrigen använts i The Next Generation såtänker jag mig att man åtminstone ansträngt hade sig för att lägga till någon form av filosofisk twist på det hela, eller så kanske vi hade fått en hint om vilka orsaker (förutom paranoia) som fick Saltah’nas civilisation i gammakvadranten att gå under. I Dramatis Personae blir paranoian egentligen aldrig mer än ett mystiskt tillstånd som sedan upphör efter att ett datorprogram verkar fungera ungefär som en andeutdrivning.

ds9 dramatis 5Konceptet “sfär eller föremål eller virus tar sig ombord på Enterprise och gör folk galna” har vi sett några gånger under Star Treks första 270 avsnitt. Som alltid är det är rätt underhållande att se ensemblen frossa chansen i att spela över (jodå, det visade sig att det fanns ytterligare några snäpp av överspel kvar att utnyttja hos skådespelerskan Nana Visitor (Kira), vem hade kunnat ana det?). Men sett till resten av säsongen så är det här en rätt så tunn och snabbt glömd bagatell. Framför allt med tanke på hur mycket bättre hela scenariot kring splittring , konflikter och misstänksamhet på Deep Space Nine skildras i säsongens sista avsnitt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 18/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 270 tv-avsnitt. 

DS9: The Forsaken. Det om det barnsliga datorviruset och de gnälliga ambassadörerna.

ds9 forsaken 3

Federationens mindre positiva sidor syns då och då i Star Trek, framför allt i The Next Generation. Det kan vara en trög och stelbent administration eller representanter med märkliga agendor på besök.Deep space nine är allt förstås ännu lite solkigare och uppgivet. När ett gäng federationsambassadörer kommer på besök så reagerar besättningen på rymdstationen med ungefär samma entusiasm som om de kollektivt skulle genomgå l en rotfyllning hos tandläkaren.

ds9 forsakenTydligen har de missat att galaxens mest fabulösa ambassadör står på gästlistan. Lwaxana Troi gör nu entré även i den här serien, lika giftassugen som vanligt, och den här gången med siktet inställt på Deep space nines säkerhetsansvarige, Odo. Jag har tidigare nämnt nyanseringen av ferengierna som ett genomgående drag i Deep space nine. Här får vi se samma sak ske med Lwaxana, som i det här avsnittet får  visa fler sympatiska sidor än någonsin tidigare. Hennes intima stund instängd i hissen tillsammans med Odo blir faktiskt ett av säsongens mest finstämda ögonblick, hur otroligt det än kan låta. För att inte tala om hur impregnerat tyget i hennes kläder måste vara.

ds9 the forsaken 2Lika mångfacetterade är däremot inte porträtten av de andra ambassadörerna – de är understimulerade viktigpettrar som gärna vill lägga sig i allt de kan tänkas ha en åsikt om. Troligtvis för att det är ungefär lika stimulerande att fara kors och tvärs i galaxen för att besöka rymdstationer som det är att ta emot besöken. Man kan ju tänka sig att det här är uppgifter som framför allt delegeras till personer som man vill ha på en betryggande mängd ljusår från maktens centrum.

Storyn om sonden fullproppad av datorkraft som tar över Deep space nine var däremot lite av ett lågvattenmärke. Att de inte har något som helst säkerhetstänk utan glatt laddar ner främmande operativsystem till stationens hårddisk känns ju helt vansinnigt. En stor del av dialogen handlar överhuvudtaget om att förmänskliga datorsystem, vilket är lite underhållande men också som att gå tillbaka till baskursen. Vi har ju hängt med Data i sex säsonger, ska vi först nu börja prata om skeppsdatorers individuella karaktär?

Ett högst medelmåttigt avsnitt som räddas helt av cirkus Lwaxana Troi.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 17/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 268 tv-avsnitt. 

DS9: If Wishes Were Horses. Det där Rumpelstiltskin besöker Deep space nine.

ds9 wishes

Det här var det första avsnittet av Star Trek som faktiskt gett mig mardrömmar. Kanske en uppenbar risk när man ser på ett så här märkligt avsnitt precis innan man går och lägger sig. För om Rumpelstiltskin dyker upp på Deep Space Nine kan väl typ allting hända? För min del ledde det till en dröm där Håkan Hellström skulle uppträda på en liten, liten meteorit. Jag var den ende i publiken och var tvungen att hålla i mig hårt i olika klippor för att kunna stanna kvar på meteroiten eftersom det bara fanns en väldigt svag gravitation på det där stenstycket. Håkan verkade däremot obekymrad. Tur att jag inte hade den mardrömmen ombord på Deep Space Nine. Då hade den kunnat bli verklighet.

ds9 wishes 4Egentligen är det här en recyklad idé från originalseriens Shore leave. Där blir besättningens fantasier till verklighet på en planet som är ett slags nöjesfält, styrt av gästernas önskningar. Den här gången verkar drömmar och mardrömmar bli till verklighet på grund av ett märkligt kraftfält i rymden, nära rymdstationen. Men fantasierna är i mångt och mycket sig lika, det handlar om sex och sagofigurer. Quark får till exempel ragg på två tjejer samtidigt. Sagofiguren Rumpelstiltskin dyker upp hos paret O’Brien när de läst berättelsen om honom för sin dotter. Och doktor Bashir får äntligen hångla med Dax. Eller rättare sagt en Dax-kopia skapad av hans fantasi. Att se de två Daxarna hänga samtidigt i kommandocentrat blir ändå avsnittets bästa konstruktion.

Men den är fantastiska grundpremissen med alla sina vansinniga inslag dränks efter en stund i oääääääändliga mängder technobabble. Alltså, seriöst. Det tar aldrig slut. Som det här, liksom…

O’BRIEN: Wave intensity from the rift is dropping. The thoron field boundary is shrinking. Particle energy is rising. Wait a minute, what’s this?
DAX: Wave emissions are fluctuating. We’re not getting a controlled collapse.
SISKO: Chief?
O’BRIEN: Damn it. We’re picking up an exothermic reaction pattern. It may be neutralising the pulse waves. Stand by.
KIRA: Perimeter sensors are picking up a subspace oscillation. What the hell does that mean?
DAX: Proton counts have tripled.
O’BRIEN: Residual pulse wave activity from our torpedoes is down to fourteen percent. The flux density readings inside the rupture are off the scale.

ds9 wishes 3Det enda som räddar situationen någotsånär är att Rumpelstiltskin sitter lite underhållande på några av datorerna och ser kul ut medan alla omkring honom gravallvarligt babblar meningslösheter till varandra. Det blir till sist Sisko som får fungera som en ställföreträdande Picard och lägga fram en lösning på alla problem och underligheter. I en numera klassisk Star Trek-vändning lyckas högste befälet, tack vare sin enorma intelligens och skarpa instinkt, genomskåda alla illusioner och förstå motivet som ligger bakom dem. Lite väl fantasilöst i ett avsnitt som på sätt och vis handlar om fantasins oändliga möjligheter och risker. Ett fantastiskt störigt och bisarrt avsnitt som inte vågar vara knäppt in i det sista. Legendariskt och platt fall samtidigt.

PS – lite extra queerigheter i det här avsnittet. Som att Dax skojar om att hon vet allt om hur det är att vara en ung man, hon har ju varit en själv. Eller när Odo försöker få folks uppmärksamhet på promenaden: “Ladies and gentlemen, may I have your attention, please? Ladies and gentlemen, and all androgynous creatures, your attention please!”.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 16/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 266 tv-avsnitt. 

DS9: Progress. Det om dammbyggen, fast om en måne istället.

ds9 progress 2

Jag blev lite nervös när Mr Trek skrev i kommentarerna att det här var ett avsnitt som han gillade, och som var underskattat av de flesta. Har försökt tänka efter och se om jag missade något väsentlig, men ju mer jag tänker på det här avsnittet desto sämre tycker jag att det är. Faktiskt lite gäspigt. mest. Antar att jag fortfarande inte är raffinerad nog i min smak 🙂

Precis som i  Battle lines är det här ett avsnitt som i mycket kretsar kring major Kira och hennes utveckling från den gamla identiteten som frifräsaraktivist och terrorist, till den nuvarande positionen som ansvarstagande myndighetsperson. Här ställs hon inför valet att antingen stå på de svaga och utsattas sida, eller att snabbt och effektivt verkställa den bajoranska regeringens beslut. Frågeställningen hon ställs inför är något i stil med den gamla dammbyggesmoralproblematiken. För att bygga ett vattenkraftverk krävs ju att man evakuerar och dränker massor av mark. Ett visst antal personer får flytta i framstegstänkandets namn och mjuka värden som minnen, historia och traditioner offras för hårdvalutan – energin. I det här fallet är det en bebodd bajoransk måne som man ska suga ut energi ur, men tre personer har valt att ignorera uppmaningarna till evakuering och säger att de tänker stanna kvar i sina hem även om det kommer att döda dem. Kira känner så småningom allt mer sympati med de som vill stanna kvar, och försöker febrilt hitta lösningar så att de kan få stanna kvar. Kanske rentav skjuta upp hela energiutvinningen.

ds9 progressHur mycket man uppskattar avsnittet handlar nog främst om hur man väljer att läsa Mullibok, den gamle bonden som inte vill flytta från huset han byggt och jorden han odlat upp. Jag såg honom som en mysig och principfast gröna vågare, men tydligen hade manusförfattaren Peter Allan Fields tänkt sig honom som betydligt mer manipulativ och ondskefull. Då hade också slutet, där Kira väljer att bränna upp Mulliboks hus och tvinga honom från månen blivit lite mer logisk. Nu känns det mer som serien hyllar Star Treks militära disciplinsideal, och istället låter Kira vara en hysterika med en överdrivet känslosam reaktion på ett problem som kanske inte var så allvarligt.

Men jag har nog fortfarande svårt att få ihop en premiss där det är Mullibok som är ond. Jag associerade som sagt till kraftdammbyggen i Sverige, ur ett amerikanskt perspektiv skulle jag säga att de amerikanska myndigheternas konflikter med urinvånare kring landägande ligger närmre till hands som tolkningsbas för det här avsnittet. Då känns det inte helt sympatiskt – eller humanistiskt – att utmåla den som vill stanna kvar och odla sin mark som de sluga, manipulativa skurkarna.

Men det viktigaste skälet till att det här inte blir intressant för mig är att Kira som rollfigur är som en gammal schlager där versen är bortklippt och bara refrängen finns kvar. Kira var en av de första rollfigurerna i Deep Space Nine som stod ut, tydligt definierad och med en intressant problematik i bagaget. Men sen var det som om hon blev lite bortglömd. I en rad avsnitt stod hon mest och hojtade vid en datorstation. Och med Nina Visitors minst sagt energiska sätt att spela rollen på så blir det liksom lika intensivt när en vanlig rapport ska lämnas som när det händer något jobbigt för henne personligt. När man nu låter Kira stå inför olika dilemman så inser jag att backstoryn fortfarande inte är utbyggd kring henne som rollfigur. Jag vet helt enkelt för lite om Kira för att jag ens ska kunna förstå hennes kval, och definitivt för lite för att bli fascinerad av dem. Kanske är det här ett avsnitt som fungerar bättre när man återkommer till det, efter att ha sett mer av själva serien. Just nu är major Kira mer som en karikatyr på sig själv än en intressant karaktär.

ds9 progress 3Precis som i förra avsnittet består b-handlingen av Jake och Nogs pojksstreck/äventyr. Den här gången handlar det om hur de genom byteshandel förvandlar 5 000 förpackningar med sås till en lönsam tomträttsförsäljning på Bajor. Det var väl rart, men höjde inte precis tempot i ett avsnitt som mest makade sig fram.

 

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 15/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 264 tv-avsnitt.