Och när vi ändå håller på kan vi ju köra på även med nästan statistikrapport. Hur gick det egentligen för den allra första säsongen av Deep Space Nine – den tredje live action-serien i Star Trek-familjen, och i sin text här nedanför så har LDL främst koncentrerat sig på att jämföra Deep Space Nines (DS9) första säsong med starten av The Next Generation (TNG) och den sjätte säsongen av samma serie som ju den visades parallellt med. Enjoy sifferexercisen! Ordet är LDL:s. /Roger
Efter väldigt många TNG-avsnitt och för första gången på väldigt länge så är då den första säsongen av en ny Star Trek-serie avklarad. Det ska bli intressant att se vad för likheter och skillnader det finns mellan DS9 och de övriga serierna, samt att se vilken av främst DS9 och TNG som Roger egentligen uppskattar mest. Så vi kör väl igång direkt med en liten statistikhörna för DS9 S01.
Betygsfördelningen för första säsongen av Deep Space Nine:
Medelbetyg för DS901: 5,95 (TNG S06: 6,92)
Median för DS901: 6 (TNG S06: 7)
Betygen för alla serier, sida vid sida, så här långt in i min Startrekathon:
Här är några länkar för detaljstudier:
Grafer för DS9
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
LDL: Precis som vi nämnde i förväg så är även DS9 en av de här Star Trek-serierna som börjar lite trevande men så småningom hittar sin egen identitet och blir riktigt bra. Det ska dock sägas direkt, innan någon springer iväg av rädsla, att medan det finns många paralleller mellan TNG S01 och DS9 S01 ur det hänseendet så klarar sig DS9 undan klart bättre på många olika plan. Det märker man också om tittar på betygen som Roger delat ut, det är ofta okej eller bra avsnitt som är klart bättre än motsvarande avsnitt i början på TNG ofta var. Det beror till viss del på att DS9 direkt från början grundar sig på det för tiden moderna Star Trek-universumet (för 90-talet) som TNG fick bygga upp när den började sändas. Detta gör att DS9 S01, precis som förväntat, hade klart bättre medelbetyg än TNG S01 och S02. Istället verkar det som om medelbetyget ligger precis över en säsong som TOS S02, någonstans emellan de första säsongerna av TNG och resten av den serien fram till S07.
Därmed får man faktiskt säga att det är en ganska bra start för DS9, speciellt i jämförelse med det vi fått i tidigare serier. Man ska då också ta i åtagande att DS9 S01 av fansen anses som en av de svagaste säsongerna i serien.
Om vi tittar närmare på säsongen så ser vi även i trender och mönster att det finns många paralleller till TNG S01. Efter en bra säsongsöppning så föll säsongen ner i en jämn men ganska medioker sekvens avsnitt, precis som slutet på TNG S01. De sekvenserna låg t.o.m. på liknande betygsnivåer. Vid den punkten, ungefär halvvägs igenom säsongen så blev det en ganska ordentlig dipp med ett par svagare avsnitt i följd innan säsongen lyfte igen. Efter ännu ett par avsnitt till på samma nivå som i första halvan på säsongen så avslutades säsongen med två väldigt bra avsnitt. Detta skiljer andra halvan av S01 ordentligt från första halvan, då den andra halvan var betydligt mer ojämn och med en mycket mer utdragen betygsfördelning. Den andra halvan av S01 är alltså jämförbar med den första halvan av just TNG S01.
Så, den stora skillnaden mellan de två säsongerna är att DS9 S01 överlag ändå är klart jämnare än TNG S01, ur synvinkeln att den undviker att ha alltför många avsnitt som sticker ut på framför allt den negativa delen av betygsskalan. DS9 S01s sämsta avsnitt fick klart bättre betyg än motsvarigheten på TNG S01, DS9 S01 hade klart färre avsnitt på den nedre halvan av betygsskalan och den hade också fler väldigt bra avsnitt i den motsatta änden av skalan. Det är främst därför som medelbetyget till slut blir så pass mycket bättre.
Vi ska så klart heller inte glömma att DS9 S01 bara hade 20 avsnitt, vilket är avsevärt mindre än de flesta säsongernas 26 avsnitt. Statistiskt sett så är ju mer datapunkter alltid bättre för att säkerställa ett resultat.
Mina egna betyg för DS9 S01 gav ett medelbetyg på 5,84, något under Rogers alltså. Detta är alltså första gången i det här projektet – iaf sen jag själv började betygsätta avsnitt, iom TNG (de första säsongerna betygsattes i efterhand) – som jag med andra ord tyckte sämre om en säsong än Roger, enligt våra medelbetyg. Skillnaderna gentemot Rogers betyg var att vi ett flertal gånger inte höll med varandra om vilka som var de dåliga avsnitten, samt att jag hade något dåligt avsnitt mer än Roger på det stora hela. Flera av de sämre avsnitten för Roger tyckte jag var helt okej, medan det motsatta hände ett flertal gånger med de avsnitten som jag tyckte var dåliga. Avsnitt som t.ex. 1×09 The Passenger (5/10), 1×10 Move Along Home (7/10) och 1×18 Dramatis Personae (6/10) betygsatte jag klart lägre än Roger. Personligen tyckte jag rent av att DS9 S01 var ojämnare än så här och att Roger faktiskt var den generöse av oss den här gången. Vilket känns skönt, så att jag inte behöver känna mig jävig i betygssättningen.😛
Bästa avsnitten i S01:
9/10 – In the Hands of the Prophets (1×20)”
8/10 – Emissary (1×0102)
8/10 – Duet (1×19)
Sämsta avsnitten i S01:
3/10 – The Storyteller (1×14)
4/10 – Battle Lines (1×13)
4/10 – Progress (1×14)
/LDL
Det här avsnittet innebär också att den inrikespolitiken på Bajor på allvar börjar krypa in i handlingen i Deep space nine. På Bajor har det nämligen börjat dra ihop sig till val av en ny kai (
Winn spelar skickligt på både nationalistiska och religiösa strömningar hos rymdstationens bajoraner, och lyckas snabbt sabba stämningen på stationen, oavsett vad Sisko tycker. Bajoranerna tar sina barn ur skolan, Keiko blir dissad av folk och får inte ens handla i en av de bajoranskägda butikerna på promenaden. Ja, någon totalförstör till och med hela skollokalen med en bomb. Men det visar sig till slut att det här bara är steg ett i Winns planer. Hennes egentliga mål är att locka dit en av sina konkurrenter, Vedek Bareil, och sedan låta en av sina hejdukar skjuta honom. Det här är egentligen det tredje avsnittet i rad av Deep space nine som handlar om inre konflikter på rymdstationen. Och det är också tredje gången som Kira är med och skapar osämja ombord. Hon ligger inte jättebra till för att få plaketten för månadens medarbetare, om man säger så.
När jag ser The hands of the prophets så är förstås min första association de demonstrationer och bombningar av abortkliniker som kristna aktivister i USA genomfört. Men avsnittet känns sorgligt nog högaktuellt även på andra sätt. Stora och små konflikter utifrån religiösa och nationalistiska övertygelser känns som något som blir allt vanligare, en del av den grälsjuka och allt mer polariserade samtid vi lever i. I det här avsnittet nöjer sig inte heller manusförfattarna med att bara skildra den här typen av konflikter, utan tar också ställning. Skälen bakom konflikten handlar inte särskilt mycket om religion utan om makt. För att få mer inflytande använder Winn sig av känslomässiga och religiösa argument och skapar på det sättet en masspsykos.
För Duet är ett avsnitt som fortsätter att fördjupa den inre konflikt som växer inom Kira när hon tjänstgör som major på Deep Space Nine. Gång på gång har vi sett henne tappa omdömet när det handlar om frågor som berör Bajor, Cardassier eller kriget mellan de bägge folken – nu senast i paranoiaavsnittet 
Det här räknas tydligen som en av Star Treks 
Det här avsnittet känns lite som en improvisationsövning. Man har en fast uppsättning rollfigurer, och så lägger man till en känsla eller en situation och ser vad som händer. I det här fallet är det en sorts konstig energisfär från en övergiven planet som telepatiskt får besättningen ombord på rymdstationen att upprepa den konflikt som utplånade en hel värld. Det innebär att en konflikt mellan Kira och Sisko snabbt accellererar till en splittring bland flera av nyckelpersonerna ombord. Innan konflikten ens börjat ta fart så börjar folk välja sida, eller tvinga andra att välja sida. Stämningen blir snabbt ruggig och ondskefull ombord på rymdbasen.
Paranoian sprids hos de flesta av rymdbasens nyckelpersoner, men Sisko är märkligt oberörd av det hela, han verkar mest vara intresserad av att bygga en klocka. Medan Dax förvandlas till en korkad anekdotmaskin. Hade den här intrigen använts i The Next Generation såtänker jag mig att man åtminstone ansträngt hade sig för att lägga till någon form av filosofisk twist på det hela, eller så kanske vi hade fått en hint om vilka orsaker (förutom paranoia) som fick Saltah’nas civilisation i gammakvadranten att gå under. I Dramatis Personae blir paranoian egentligen aldrig mer än ett mystiskt tillstånd som sedan upphör efter att ett datorprogram verkar fungera ungefär som en andeutdrivning.
Konceptet “sfär eller föremål eller virus tar sig ombord på Enterprise och gör folk galna” har vi sett några gånger under Star Treks första 270 avsnitt. Som alltid är det är rätt underhållande att se ensemblen frossa chansen i att spela över (jodå, det visade sig att det fanns ytterligare några snäpp av överspel kvar att utnyttja hos skådespelerskan Nana Visitor (Kira), vem hade kunnat ana det?). Men sett till resten av säsongen så är det här en rätt så tunn och snabbt glömd bagatell. Framför allt med tanke på hur mycket bättre hela scenariot kring splittring , konflikter och misstänksamhet på Deep Space Nine skildras i säsongens sista avsnitt.
Tydligen har de missat att galaxens mest fabulösa ambassadör står på gästlistan.
Lika mångfacetterade är däremot inte porträtten av de andra ambassadörerna – de är understimulerade viktigpettrar som gärna vill lägga sig i allt de kan tänkas ha en åsikt om. Troligtvis för att det är ungefär lika stimulerande att fara kors och tvärs i galaxen för att besöka rymdstationer som det är att ta emot besöken. Man kan ju tänka sig att det här är uppgifter som framför allt delegeras till personer som man vill ha på en betryggande mängd ljusår från maktens centrum.
Egentligen är det här en recyklad idé från originalseriens Shore leave. Där blir besättningens fantasier till verklighet på en planet som är ett slags nöjesfält, styrt av gästernas önskningar. Den här gången verkar drömmar och mardrömmar bli till verklighet på grund av ett märkligt kraftfält i rymden, nära rymdstationen. Men fantasierna är i mångt och mycket sig lika, det handlar om sex och sagofigurer. Quark får till exempel ragg på två tjejer samtidigt. Sagofiguren Rumpelstiltskin dyker upp hos paret O’Brien när de läst berättelsen om honom för sin dotter. Och doktor Bashir får äntligen hångla med Dax. Eller rättare sagt en Dax-kopia skapad av hans fantasi. Att se de två Daxarna hänga samtidigt i kommandocentrat blir ändå avsnittets bästa konstruktion.
Det enda som räddar situationen någotsånär är att Rumpelstiltskin sitter lite underhållande på några av datorerna och ser kul ut medan alla omkring honom gravallvarligt babblar meningslösheter till varandra. Det blir till sist Sisko som får fungera som en ställföreträdande Picard och lägga fram en lösning på alla problem och underligheter. I en numera klassisk Star Trek-vändning lyckas högste befälet, tack vare sin enorma intelligens och skarpa instinkt, genomskåda alla illusioner och förstå motivet som ligger bakom dem. Lite väl fantasilöst i ett avsnitt som på sätt och vis handlar om fantasins oändliga möjligheter och risker. Ett fantastiskt störigt och bisarrt avsnitt som inte vågar vara knäppt in i det sista. Legendariskt och platt fall samtidigt.
Hur mycket man uppskattar avsnittet handlar nog främst om hur man väljer att läsa Mullibok, den gamle bonden som inte vill flytta från huset han byggt och jorden han odlat upp. Jag såg honom som en mysig och principfast gröna vågare, men tydligen hade manusförfattaren Peter Allan Fields tänkt sig honom som betydligt mer manipulativ och ondskefull. Då hade också slutet, där Kira väljer att bränna upp Mulliboks hus och tvinga honom från månen blivit lite mer logisk. Nu känns det mer som serien hyllar Star Treks militära disciplinsideal, och istället låter Kira vara en hysterika med en överdrivet känslosam reaktion på ett problem som kanske inte var så allvarligt.
Precis som i förra avsnittet består b-handlingen av Jake och Nogs pojksstreck/äventyr. Den här gången handlar det om hur de genom byteshandel förvandlar 5 000 förpackningar med sås till en lönsam tomträttsförsäljning på Bajor. Det var väl rart, men höjde inte precis tempot i ett avsnitt som mest makade sig fram.
Bajoransk mystik är tydligen en effektiv genväg för manusförfattarna till Deep Space Nine. De behöver inte ens skriva en lång dialog av technobabble för att förklara hur märkliga saker som en Dal’Rok uppstår. Det räcker med att någon har en skärva från en sån där magisk orb som förekom i 
Om man verkligen anstränger sig för att se något positivt med det här avsnittet så kan man ju hävda att det innehåller en nödvändig fördjupning och orientering kring livet på Bajor. Mycket lite av handlingen i Deep Space Nine så här långt har ju handlat om livet på planeten som just blivit av med en ockupationsmakt. Just därför blir väl också besvikelsen för mig extra stor när allt man har att komma med är påhittade molnmonster och en pubertal kärlekshistoria.
Kai Opaka dyker oanmäld upp på Deep Space Nine. Hon låtsas att det är ett studiebesök, men har en dold agenda. Hon lyckas relativt enkelt manipulera Sisko att ta med henne på en sightseeingtur genom maskhålet, men eftersom hon kryptiskt muttrar om en vagt formulerad profetia förstår vi att hon har något annat i kikaren. Tydligen ska hon möta sitt öde någonstans i gammakvadranten. Hon gör det på en märklig straffkoloni på en måne. En planet som länge lidit av eviga krig bestämde sig för att iscensätta ett oändligt krigsspel på den där månen som ett avskräckande exempel. Där finns två arméer som utkämpar ett slag utan slut, de kan nämligen inte dö. Någon form av elektroniska molekylära enheter återupplivar nämligen soldaterna varje gång de dött. Lite som det simulerade kriget i originalseriens 
Det här var ett rätt så rörigt avsnitt, som mest verkade ha uppkommit för att man ville knyta ihop tråden med Kai Opaka från pilotavsnittet. Någonstans på vägen verkar manusförfattarna ha villat bort sig. Trots det välmenande temat – krig är dåligt – så var jag extremt ointresserad av det här avsnittet, inklusive Nana Visitors överspelade psykodramasammanbrott där hennes rollfigur Kira skulle acceptera våldsamheten inom sig, eller vad det nu var de sa.
Så man förstår ju att det är extremt omvälvande när Croden, en flykting från gammakvadranten, plötsligt säger att han känner till Odos sort (Croden har för övrigt det sämsta håret på en alien någonsin i Star Treks historia. Tydligen är det helt okej att ha någon slags sliten rockmansfrilla där borta i gammakvadranten). Croden kallar Odo en changeling och berättar hur Odos ras fördrevs från Crodens planet för hundratals år sedan. Men också att han känner till en plats där andra changelings fortfarande har en koloni. Nu är Croden kanske inte världens mest pålitliga vittne. Han har mördat en man på Deep space nine och är på väg att bli utlämnad till sin hemplanet där ett hårt straff väntar honom. Men Odo kan ändå inte låta bli att spela med. Han måste få veta mer.
Förutom Odos svaghet och grubblerier så bjöd det här avsnittet inte på särskilt mycket matnyttigt. Quark är på nytt en ond ferengier, även om han i ett svagt ögonblick visar att han faktiskt bryr sig om Odo. Miradornfolkets tvillingpar som lever i symbios skulle kunna vara en intressant företeelse, men är mest generiska skurkar i det är avsnittet. Men Odo, blir mer och mer fascinerad av honom.